Dawit Isaak

Herr talman! Ingegerd Saarinen har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för Dawit Isaaks frisläppande. Sven Gunnar Persson har frågat mig hur jag inom EU och FN tänker driva frågor om åtgärder mot kränkningar av mänskliga rättigheter i Eritrea samt om jag är beredd att själv besöka Eritrea för att ta upp Dawit Isaaks fall. Staffan Danielsson har frågat om det finns datum för när någon svensk representant kan besöka Dawit Isaak samt vilka åtgärder som vidtas för att ett besök ska kunna äga rum och om jag själv är beredd att åka till Eritrea. Cecilia Wigström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att föra upp frågan om Dawit Isaak på högsta nivå i Eritrea samt om jag är beredd att besöka Eritrea för att på plats engagera mig i fallet Dawit Isaak. Jag besvarar samtliga dessa interpellationer i ett sammanhang. Låt mig inledningsvis understryka att jag delar Ingegerd Saarinens, Sven Gunnar Perssons, Staffan Danielssons och Cecilia Wigströms oro över situationen i Eritrea och över Dawit Isaaks situation. Gränskonflikten med Etiopien, det svåra humanitära läget i landet och situationen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Eritrea innebär stora påfrestningar för Eritreas befolkning. Regeringen för på olika sätt en dialog med Eritrea om alla dessa frågor. Vi har nyligen i EU framhållit att EU:s politiska dialog måste fortsätta. Det är enbart genom en kontinuerlig och bred dialog som vi har möjlighet att ta upp även de svåra frågorna. För en dialog talar också de många band som finns mellan våra två länder. Det är min förhoppning att politiska partier, journalister, enskilda organisationer och religiösa samfund ska tillåtas verka fritt i Eritrea. Det är djupt oroande att den grupp politiska ledare och journalister som fängslades 2001 fortfarande hålls fängslade utan åtal och rättegång och saknar kontakt med omvärlden. Vad gäller den fängslade svenske och eritreanske medborgaren Dawit Isaak fortsätter regeringen att aktivt och på olika sätt verka för att han omedelbart släpps fri eller får en rättvis rättegång. Jag menar att det dessutom finns starka humanitära skäl som talar för att Dawit Isaak friges och får återförenas med sin familj i Sverige. Regeringens arbete för Dawit Isaak bedrivs genom kontakter på regeringsnivå, genom regelbundna besök i Eritrea samt genom ett antal andra aktörer. Regeringen är beredd till politiska samtal på hög nivå om och när detta bedöms kunna bidra till konstruktiva framsteg. Det ligger i sakens natur att jag inte här i detalj kan redogöra för hur arbetet sker, men låt mig understryka att Dawit Isaaks situation och frisläppande är en fortsatt högt prioriterad fråga för regeringen. Då Cecilia Wigström, som framställt en av interpellationerna, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Anita Brodén i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Tack för svaret! Flera tusen samvetsfångar, många fängslade på grund av sin religion och andra på grund av sina politiska åsikter, sitter i fängelse på obestämd tid och utan möjlighet att kommunicera med omvärlden och utan åtal eller rättegång. En del av dem sitter i hemliga fängelser. Många har torterats eller behandlats illa, och många har hållits i underjordiska celler eller till och med metallcontainrar. Det är i ett land som behandlar människor så som den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak sitter fängslad sedan 2001. Han släpptes under två dagar i november 2005, och vi var många som jublade i förtid och hoppades att han snart skulle kunna återförenas med sin familj. Tyvärr blev det inte så, utan han greps igen och sattes i fängelse på nytt. Dawit Isaak var en i en grupp journalister som greps och sattes i fängelse eller tvingades in i militärtjänst år 2001 när regimen stängde alla privatägda tidningar med hänvisning till deras rapportering om den politiska oppositionen. Ännu efter fyra år sitter de fängslade utan att någon rättegång har inletts. Jag har givetvis respekt för att ministern inte kan redogöra i detalj för hur arbetet sker, men jag undrar ändå hur den eritreanska regimens reaktioner har varit på kontakter som har skett efter att Dawit Isaak greps på nytt.

Herr talman! Jag vill också tacka utrikesministern för svaret. Jag fastnade för en rubrik när jag läste Nerikes Allehanda i dag på morgonen. Inför nationaldagsfirandet löd rubriken: "Låt svenska språket bli det som förenar!" Och det svenska språket har, när det gäller mänskliga rättigheter, varit tydligt med aktivum och imperativ uppradade genom åren, även om man kan ha lite olika åsikter om bägge ögonen alltid har varit med i betraktandet av brotten mot mänskliga rättigheter runtom i världen. Men jag hoppas och jag vill efter förmåga medverka till att Sverige även fortsättningsvis kommer att tala klarspråk i ord och handling varhelst brotten mot mänskliga rättigheter sker. Passivum och dåtid är inte lämpliga former i en situation när 800 journalister bara förra året fängslades till följd av att de hade uttryckt för olika regimer misshagliga uppgifter och i en situation där mäns, kvinnors och barns värde och värdighet kränks på de mest vidriga sätt varje dag. Yttrande- och pressfriheterna är inte bara viktiga som enskilda rättigheter för enskilda människor, även om det naturligtvis är grundläggande. Pålitliga och öppna kommunikationsprocesser är avgörande för demokrati och mångfald. Men det är också, som Unesco lyfte fram i sin konferens i samband med pressfrihetens dag den 3 maj, avgörande för kampen mot fattigdom, korruption och orättvisor genom att hela samhällssystemet blir mer transparent. Därför, herr talman, är jag lite undrande över språkbruket i svaret på min interpellation. Jag uppfattar att det är lite vagt och undanglidande, men här finns ju möjligheter att svara upp mot det. Jag har den största respekt för att utrikesministern kanske är den mest fullfjädrade diplomat som går att uppbringa och att han vet precis hur den diplomatiska slipstenen ska dras för att få lämplig skärpa på de verktyg som ska användas. Men Dawit Isaak har varit fängslad utan rättegång i snart fem år, 1 716 dagar, för att han har uttryckt för regimen misshagliga åsikter. Utrikesministern hyser oro för denna situation. Han anser att dialogen med Eritrea måste fortsätta, och Dawits frisläppande är en fortsatt högt prioriterad fråga för regeringen. Jag har en viss otålighet som kanske inte gör mig till en kandidat för den diplomatiska kåren, där ett gediget och långsiktigt arbete naturligtvis måste ske. Det får mig att be utrikesministern om ett par förtydliganden ändå. Hur ser utrikesministern på möjligheten till framgång i fallet Dawit Isaak? Anser utrikesministern att det ändå finns ett behov av intensifiering av arbetet för att få honom fri? På vilket sätt kan det i så fall ske?

Herr talman! Herr statsråd! Jag hade ungefär samma reaktion som Sven Gunnar Persson, att svaret är bra men möjligen lite tamt. Det är fruktansvärt att vara berövad sin frihet och att sitta i fängelse. Det är ännu värre att vara fängslad utan orsak och utan rättegång. Dawit Isaak är svensk medborgare. Han kommer från Eritrea men har bott många år i Sverige. Hans familj, hans fru och barn bor i Sverige. Sverige ställer upp för sina medborgare. Vi accepterar inte att andra länder fängslar svenskar och låter dem sitta under svåra förhållanden utan rättegång dag efter dag, år efter år. Eritrea har genomlevt stora omvälvningar och har mycket spända relationer med sin stora granne Etiopien. Sverige har diplomatiska förbindelser med Eritrea. Trots detta och trots ett på senare tid allt aktivare arbete från Sverige sitter Dawit Isaak sedan snart fem år i eritreanskt fängelse under svåra förhållanden. Fem år är en mycket lång tid. För sådana straff borde det givetvis krävas att man har gjort sig skyldig till mycket grova brott. Dawit Isaaks brott var uppenbarligen att han arbetade som journalist för det fria ordet. Låt oss tänka tanken att någon annan svensk journalist hade fängslats i Eritrea för snart fem år sedan, någon med kanske dubbelt medborgarskap fast inte från Eritrea, kanske med ett namn som Jan Mosander eller Jan Guillou. Hade då denne svensk fortfarande varit fängslad? Hade då nära fem år gått utan att någon enda representant för Sverige ens hade fått besöka Mosander eller Guillou? Hade Sverige då haft oförändrade diplomatiska förbindelser med Eritrea? Hade då EU:s bistånd till Eritrea fortgått oförminskat? Jag vet inte, men jag undrar. Grundfrågan, som jag har lyft fram i interpellationen, är det faktum att en svensk medborgare sitter fängslad utan rättegång sedan snart fem år och utan att en representant för Sverige ens har fått besöka honom i hans fängelse. Vilka reaktioner kan Sverige ge i ett sådant här fullständigt oacceptabelt läge? Har Sverige verkligen agerat tillräckligt kraftfullt och tydligt i det här fallet de senaste fem åren? Svaret på den frågan är tyvärr nej, särskilt de första åren. Det senaste året har Sverige agerat intensivare, och det finns nu vissa öppningar. Det är bra att Sverige är berett till samtal på hög nivå om och när detta bedöms kunna bidra till konstruktiva framsteg, som utrikesministern skriver i sitt svar. Tyvärr låter det i mina öron lite passivt. Jag hoppas nu att tolkningen är att regeringen med all sin tyngd, och med utrikesministern i spetsen, gör allt vad som står i dess makt för att äntligen få Dawit Isaak fri. Jag hoppas att utrikesministern kan bekräfta min tolkning, att det här kan innebära att utrikesministern själv besöker Eritrea om sammanträffande och frigivning därigenom kan åstadkommas.

Herr talman! Först vill jag å Cecilia Wigströms vägnar tacka utrikesministern för svaret. Cecilia Wigström har drabbats av svår sorg och kan därför inte närvara personligen i dag. Bakgrunden till interpellationen är det faktum, som vi alla här känner till, att den svenske medborgaren Dawit Isaak sedan nästan fem år tillbaka sitter fängslad. I samband med elfte september drogs tumskruvarna åt. Den fria pressen stängdes, och elva journalister har sedan dess varit frihetsberövade utan vare sig åtal eller rättegång. Precis som övriga interpellanter framfört behövs nya ansträngningar för att få Dawit Isaak frisläppt. Det behövs också internationella ansträngningar för att öka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i Eritrea. Det är förhoppningsfullt att höra utrikesministern nämna att frisläppandet av Dawit Isaak är en högt prioriterad fråga för regeringen. Jag är också medveten om att det kan krävas tyst diplomati och att vi här i denna debatt inte kan avkräva detaljupplysningar. Jag ställde för cirka ett år sedan en fråga till dåvarande utrikesminister Laila Freivalds. Hon skrev i svaret på den frågan: Vi har hos eritreanska myndigheter krävt att få besöka Isaak samt att han antingen ska släppas fri eller få en snar rättvis rättegång enligt internationellt vedertagna rättsprinciper. Det vore därför väldigt intressant att här i dag få reda på vad den eritreanska myndigheten svarade Sveriges regering. Det vore också oerhört värdefullt att få reda på om ministern är beredd att ta upp fallet Dawit Isaak på högsta eritreanska nivå. Är ministern dessutom beredd att besöka Eritrea och på plats ta upp fallet? Nyligen blev Eritreas svenska ambassadör Araya FN-ambassadör. Med tanke på utrikesministerns goda FN-kontakter skulle jag slutligen vilja fråga ministern om ministern haft en chans att utnyttja och ta vara på den möjlighet detta ger?

Herr talman! Jag förstår i högsta grad den otålighet som har uttryckts från interpellanterna i den här frågan. Jag har satt mig in i den i detalj under den korta tid som jag har tjänstgjort som utrikesminister och kan försäkra er om att jag känner ett djupt engagemang i frågan och att jag tänker ägna den stor uppmärksamhet. Jag kan inte - och jag är glad att jag har fått förståelse för det - gå in på exakt alla de kanaler som kan användas och har använts, men jag har arbetat mycket med länderna på Afrikas horn sedan 90-talets början. Jag har personlig relation till många personer i området, inte minst i Eritrea och givetvis också med deras representanter i New York. Jag har delvis använt och kommer i hög grad att använda mig av de kontakterna för att driva det här ärendet vidare. Vi har haft delegationsbesök som tyvärr inte har lett till direkta besök från vår sida. Vi har diskuterat hela relationen till Eritrea. Det är viktigt att se fallet Isaak i denna totala relation. Vi har fått informationer från aktionsgruppen att systern har fått hälsa på och att Isaak har fått medicin för sitt höga blodtryck. Vi har fört fram kraven till eritreanska myndigheter väldigt tydligt, både det grundläggande kravet och när det gäller de humanitära behoven för honom just nu. Vi har självklart inte svajat det minsta när det gäller kraven på mänskliga rättigheter och vad vi förväntar oss av medlemsstaterna i FN och av dem som har skrivit på deklarationen om mänskliga rättigheter. Ett element av tyst diplomati måste också få utövas. Återigen: Jag förstår otåligheten, för resultaten har inte visat sig. När det gäller att bedöma möjligheter till framgång, som jag fick en direkt fråga om, tror jag att det kräver att vi hanterar detta i insikt om att Dawit Isaak är både svensk och eritreansk medborgare. Så länge han är eritreansk medborgare kan man alltså hävda att fallet ska hanteras inom det eritreanska systemet. Därför får vi inte någon lösning på den här frågan förrän Eritrea samarbetar. För detta krävs en dialog som handlar om hela relationen till Eritrea. Man är inblandad i en oerhört farlig och svår gränskonflikt. Det är frågan om bistånd och annat där Sverige inte har något bilateralt bistånd men där EU har humanitärt bistånd, som jag för övrigt inte vill ta avstånd från. Humanitärt bistånd måste utgå till alla människor som har behov av detta oavsett regim. Det är en ganska komplicerad situation, och jag kan bara lova att jag ska ägna frågan stor uppmärksamhet. Jag har inte det minsta problem med att bege mig till Eritrea om det skulle hjälpa. Men självfallet måste ett sådant besök vara väl förberett om det ska genomföras. Det måste finnas utsikter att besöket ska leda till de resultat som vi önskar. Vi har gärna kontakt med er i riksdagen i frågan. Vi har också nära kontakter med aktionsgruppen, som vi träffar regelbundet för att hålla oss informerade. Vi hoppas få hålla en förtroendefull dialog med er i olika former för att understryka att vi arbetar med frågan intensivt. Vi kommer att arbeta intensivt med frågan, och vi hoppas att en kombination av principiella ställningstaganden och effektiv diplomati kan leda till att Dawit Isaak, som sig bör, friges. Så måste ju ske till slut och snart, hoppas vi. Vi hade samma förhoppningar som ni när han frigavs kort, men sedan komplicerades bilden ytterligare också av skäl som har att göra med den politiska situation som råder i Eritrea. Jag kan garantera att jag tänker arbeta intensivt med frågan. Jag hoppas att vi ska nå framgång gemensamt.

Fru talman! Jag har, som jag tidigare sade, naturligtvis förståelse för att det kan behövas tyst diplomati i ett sådant här fall. Men det jag självfallet inte kan ha respekt för är om regimen i Eritrea irriteras över svenskars engagemang. Det är en självklarhet att Sverige reagerar starkt när laglöshet och godtyckliga fängslanden drabbar svenska medborgare. År 2004 antog EU-parlamentet en starkt kritisk resolution om läget för de mänskliga rättigheterna i Eritrea. I inledningen nämns särskilt Dawit Isaaks fall. I en operativ paragraf uppmanas Eritrea att omedelbart frige de fängslade journalisterna. I en annan paragraf uppmanas EU-kommissionen att inleda konsultationer med Eritrea om artikel 96 i Cotonoufördraget. Härigenom skulle möjligheten att avbryta biståndssamarbetet med Eritrea öppnas om dess regering fortsätter att allvarligt kränka mänskliga rättigheter. Ministern nämner i sitt svar att regeringen verkar för att EU:s dialog måste fortsätta. Kan ministern berätta lite mer om vad den dialogen hittills har resulterat i och hur regeringen ser på det?

Fru talman! Jag tyckte att det var roligt att höra utrikesministerns förtydliganden och raka besked, som gick lite utanför det skrivna svaret. Det blev ett engagemang. Jag har stort förtroende för att det också finns en otålighet och ett engagemang hos utrikesministern. Det är glädjande och hoppfullt att utrikesministern besitter just den speciella kompetens och kunskap om området som säkert kommer att behövas. Det var en av mina följdfrågor som jag tror att utrikesministern kan utveckla något ytterligare. Det var frågan om behovet av eventuellt intensifierade insatser. När jag frågar om detta är jag naturligtvis medveten om risken för att de starka ordens innebörd kan devalveras om de används fel. Begrepp som avsky, vrede och fördömanden kan om de används för ofta bli devalverade. Det kanske inte alltid är lämpligt att ta i med den typen av storslägga. Men sett i ljuset av att det har gått snart fem år är frågan om det inte finns ytterligare instrument som man kan använda. Utrikesministern var inne på frågan om biståndet. Är det så att det är enbart humanitärt bistånd till Eritrea förstår jag ställningstagandet. Men finns det inte också andra delar av bistånd som ges dit? Jag är lite osäker på det, så det tar jag gärna emot mer information om. Jag har för mig att det också finns någon form av infrastrukturbistånd, som regimen kanske har nyttjat i egna syften för att skryta med. Jag har lyssnat på flera av utrikesministerns intressanta debatter med kammarens ledamöter här i dag. Tidigare talades det om Sveriges och EU:s relation till Hamas och om hur biståndet där kan användas. Det är viktigt att det inte går till organisationen Hamas utan kommer det behövande palestinska folket till del. Finns det sådana varianter som kan användas här? Jag hörde också utrikesministerns mycket engagerade utläggning om de mänskliga rättigheterna mer generellt och det nya rådet för mänskliga rättigheter - så tror jag det heter. Det handlade också om de möjligheter som finns där. Utrikesministern lyfte särskilt fram möjligheterna att under en tid suspendera och sådana saker. Finns det flera instrument som man kan sätta upp på listan så att det börjar kännas som om det glöder under stolarna på regimen i Eritrea vore jag tacksam om utrikesministern kunde utveckla det något ytterligare.

Fru talman! Herr statsråd! Jag glömde att tacka för svaret. Jag tackar även för den intressanta repliken. Det är roligt att utrikesministern för debatten framåt. Det finns säkert flera definitioner på diplomati, men det är en balansgång mellan kraftfulla uttalanden och reaktioner och samtidiga förtroendefulla samtal för att hitta acceptabla lösningar. Den konsten är inte lätt. Vi har hållit på med tyst diplomati i snart fem år. Det innebär att den inte har varit riktigt framgångsrik än så länge. Självfallet är det alltid den första vägen att gå. Jag hoppas verkligen att vad som nu pågår ska leda till resultat. Men efter den här långa tiden måste även starka och tydliga uttalanden och åtgärder finnas med i bilden om de öppningar som nu finns skulle grusas - mot förmodan, hoppas jag. Utrikesministern har mitt och många, många övrigas fulla stöd i sitt arbete för att Dawit Isaak ska frisläppas. Om utrikesministern reser till Eritrea är det faktiskt ett medel och inget mål i sig, men jag tackar för utrikesministerns fulla beredskap att göra det om det kan medverka till ett frigivande.

Fru talman! Det eritreanska folket har under åtskilliga år utsatts för både krig, ockupation och förtryck. Jag kan bara påminna om vad som har hänt under den senaste perioden, som vi kanske alla känner till. Det var först Italien i slutet av 1800-talet fram till andra världskriget. Sedan kom det brittiska herraväldet och så småningom en etiopisk annektering. Sedan vet vi att det utbröt ett afrikanskt 30-årigt krig där Eritrea blev självständigt 1993 och på så sätt blev segrare, kan man säga. På den tiden hyllades president Afewerki som hjälte. Man såg framåt - mot pressfrihet och fria val. Men någonting hände 2001. Situationen förändrades radikalt. Förtrycket hårdnade och reformivrare fängslades. Konflikten med Etiopien fortgår, och inga fria val har hållits. Mot denna bakgrund tycker jag att det är oerhört angeläget att fråga utrikesministern och be honom utveckla vilka initiativ som ministern tänker ta inom EU och FN för att öka respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i Eritrea.

Fru talman! Jag tycker mycket om uttrycket att föra debatten vidare. Det är den här typen av samtal i konkreta utrikespolitiska frågor mellan regering och riksdag som jag tycker är så spännande att föra. Jag tror att den dialogen också är viktig att förmedla till de parter som lyssnar på oss. Jag vill till exempel säga till Ingegerd Saarinen att jag själv, i de kontakter jag redan har haft, och mina kolleger, som har varit i kontakt med Eritreas myndigheter, oerhört starkt har framhållit de legitima uttryck för otålighet som kommer från riksdagsledamöter, journalister och familjen. Vi försöker förmedla detta så tydligt som möjligt. Det ska vi vara stolta över. De krav som läggs fram i en demokrati förmedlar vi naturligtvis till Eritrea på samma sätt som vi förmedlar dem till andra parter som vi är i kontakt med i liknande fall. Jag tycker också att det är viktigt, och det har vi också kommit fram till här, att man använder sig av de olika roller som Sverige kan spela i dagens värld. Vi kan ta på oss en svensk hatt, en nordisk hatt, en EU-hatt och en FN-hatt. Det är så vi ska se svensk utrikespolitik, tycker jag. Vi ska projicera den på olika plan. Vi ska självfallet utröna på vilket sätt vi kan använda oss av EU-hatten för att också främja det här fallets lösning. Inom EU är det praktiskt taget uteslutande humanitärt bistånd som utgår. Jag har själv varit humanitär samordnare i FN. Jag står väldigt fast vid de principer som gäller, nämligen att den befolkning som drabbas inte ska behöva betala ett pris för de regeringar som styr dem. De ska få sina humanitära behov tillgodosedda, och det tycker jag att vi ska stå upp för. För svensk del har vi inte satt i gång ett bilateralt samarbete efter den tidpunkt då det avbröts. Det bistånd som utgår är också ett utpräglat humanitärt bistånd. Det som diskuteras är möjligen huruvida universitetskontakter skulle kunna utvecklas. Där har vi en intressant avvägning, och jag tycker att vi ska fundera på om den typen av kontakter kan främja dialog och främja att bryggor kan byggas mellan länder. Vi ber att få återkomma i den frågan. Vi talar klarspråk. Alla vet var Sverige står. Vi använder oss av de organ som finns. Vi har inte bara EU:s hatt utan också vårt nya mänskliga rättighetsråd. Jag är övertygad om att de krav som där ställs skickar en signal till världens länder att de är under uppsikt och att solidariteten i dagens värld inte stannar vid en gräns utan vid människor i nöd. Det är viktigt att omvärlden motiverat för fram dessa krav på länder som inte lever upp till kraven på mänskliga rättigheter. Jag är glad att Anita Brodén gjorde den här historiska analysen. Man förstår internationella förhållanden bättre om man kan historia och geografi. Det förklarar en hel del av det eritreanska agerandet. För att få en lösning i den här frågan tror jag att det är viktigt att man ser detta perspektiv. Eritrea känner sig förfördelat i gränsdragningsfrågan. Gränskommissionen har nu satt i gång sitt arbete. Det kan ha en positiv effekt. Den känsla av utsatthet som de har måste brytas, men det kräver också att de själva har insikt om vad omvärlden kräver. Det kommer vi att förmedla på olika sätt. Här krävs samverkan mellan en rad faktorer som till slut fokuseras på en enskild person som har blivit orättvist och illa behandlad och som vi kommer att sätta i centrum för vårt agerande. För att han ska friges tror jag att det krävs en rad insatser på flera plan med en större politisk analys i botten. Om det för detta krävs att en utrikesminister från Sverige besöker landet så är det inget problem. Jag känner dem i detta land. Men om det sker måste det förberedas på ett sådant sätt att vi har någotsånär realistiska förväntningar om ett gott resultat. Annars kan det bli en bumerang som skadar saken. Jag ska arbeta med denna fråga, inte minst inspirerad av den här debatten.

Fru talman! Jag vill gärna tacka ministern för det uppenbara engagemang som ministern lägger ned i den här frågan. Jag förstår att det är en ömtålig balansgång också hur man ser på humanitär hjälp och annan hjälp och att det inte är helt enkelt att avgöra vad som är till gagn och vad som inte är till gagn för en positiv utveckling. Jag skulle vilja understryka att Sveriges befolkning inte kommer att tröttna. Så länge en svensk medborgare sitter fängslad utan vare sig rättegång eller dom kommer protesterna från Sveriges befolkning att fortsätta.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för den här debatten. Det finns en stor enighet i inställningen när det gäller kraven på frigivningen av Dawit Isaak. Jag väljer att inte se den utläggning som utrikesministern gjorde om bakgrunden för Eritreas agerande som någon form av förmildrande omständighet eller ursäkt. Jag tror inte att det var så han menade. Jag ser fram emot att ha en fortsatt dialog med stödgruppen här i riksdagen. Jag har förstått att utrikesministern också har goda kontakter med alla dem som vill kämpa för Dawit Isaaks frigivning. Jag vill avsluta med att återupprepa frågan om suspenderingsinstrumentet som utrikesministern själv var inne på i en tidigare debatt här. Är det här en sådan situation där det skulle kunna bli aktuellt att använda det i någon form?

Fru talman! Jag vill också passa på att tacka för debatten. Jag vill tacka för utrikesministerns stora engagemang i frågan och för de svar som jag har fått ta emot å Cecilia Wigströms vägnar. Under de år som Dawit Isaak varit fängslad har ett antal organisationer, enskilda och politiker från olika partier engagerat sig, och det nämnde också utrikesministern i sitt första anförande. Det kan därför i det här sammanhanget vara på sin plats att utröna vilken betydelse utrikesministern tillmäter det engagemang som har visats på olika sätt. Ger det UD mer råg i ryggen att agera när man upplever ett starkt tryck från många berörda?

Fru talman! Jag kan snabbt besvara Anita Brodéns fråga med ja. Vi hjälps av detta engagemang. Det är en del i vår diskussion med motparten att vi kan hänvisa till en stark opinion. Jag välkomnar de yttringar som har kommit här. De kommer givetvis att förmedlas i våra kontakter med eritreanska myndigheter och ansvariga. Det är viktigt att agera i tid i sådana här fall. Det har jag märkt under mina år i diplomatin. Ju tidigare man engageras, desto bättre är det. Det är i de tidiga skedena som man måste agera. Det är dystert, framför allt mänskligt men också politiskt diplomatiskt, att det är ett så sent stadium. Men det borde ju rimligen också leda till en ökad förståelse för den otålighet som vi känner. När det gäller Sven Gunnar Perssons fråga om suspendering i MR-rådet vill jag säga att det är ett helt nytt element som inte har funnits i MR-sammanhang tidigare. Det innebär att ett land som ingår i mänskliga rättighetsrådet kan, på förslag i generalförsamling, få sitt medlemskap suspenderat, och det kräver då två tredjedels majoritet. Detta har just skrivits in i MR-rådets regler. Det är naturligtvis fråga om extrema fall. I det här fallet tror jag att frågan är väldigt tidigt väckt. Men att man har en sådan varningssignal till världens länder tror jag kan ha en avskräckande effekt framöver. Men rådet har inte börjat arbeta ännu. De har sitt första möte den 19 juni. Vi talade tidigare om diplomati jämfört med politik och om definitionen på diplomati. Jag tror att någon av er prövade detta. Min enkla erfarenhet är att diplomati inte egentligen i så hög grad är svaret på frågan "Vad?". Det är väldigt självklart i det här fallet: Dawit Isaak måste friges. Diplomati är i stället svaret på frågan "Hur?". Det är en väldigt komplicerad process med många bottnar där slutresultatet mäts i om man når de mål man sätter upp. Jag har inget tvivel på vad svaret är på frågan "Vad?", men arbetar intensivt på att besvara frågan "Hur?".