Bolånen

Herr talman! Ulla Andersson har frågat mig om jag är villig att öka bankkundernas makt och minska deras bolånekostnader genom ett antal specifika åtgärder. Jag delar Ulla Anderssons bild av att bolånekunderna i dag har ett betydande informationsunderläge. I allt väsentligt delar jag även Ulla Anderssons principiella syn på att bankernas finansieringskostnader och bolånemarginaler bör vara tydliga för konsumenten. Bankernas finansiering av bolån sker på olika sätt, bland annat genom inlåning och genom utgivning av säkerställda obligationer. Bankernas finansieringskostnad följer av den anledningen inte helt rörelser i Riksbankens reporänta och gör så allt mindre. Samtidigt är det rimligt att hushållen kan förstå hur bolåneräntan är kopplad till de finansieringskostnader som bankerna har, och det är önskvärt att bankerna öppet redovisar sina finansieringskostnader för bolån. I syfte att öka kundernas insyn i hur utlåningsräntorna bestäms och ge konsumenterna en tydligare bild av förhandlingsutrymmet vid tecknande av bostadslån har Finansinspektionen fått i uppdrag att se över om bolåneinstituten bör åläggas att publicera finansieringskostnaden för olika typer av bolån med olika löptid. Finansinspektionen ska även överväga om bankerna bör åläggas att publicera finansieringskostnaden för en viss typ av bolån. Finansinspektionens redovisning ska även innehålla en handlingsplan för hur insatser kan genomföras och en tidsplan för detta. Uppdraget ska redovisas senast den 1 augusti 2013. Regeringen har även gett Finansinspektionen i uppdrag att sedan i maj 2012 varje kvartal analysera och redovisa hur bland annat bolånemarginaler och finansieringskostnader utvecklas. Genom detta stärks transparensen i fråga om bankernas långivning och marginaler. Den nuvarande beräkningsmodellen för bolån kan leda till orimligt höga kostnader för den enskilde låntagaren vid förtida inlösen av lån, särskilt vid långa bindningstider. Därför har det inletts ett lagstiftningsarbete som syftar till att ta fram en mer rättvis och enkel modell som ska minska både kostnaderna för låntagaren och de inlåsningseffekter som kommer sig av att det kan bli för dyrt att byta bank. Det är högst rimligt att bankerna ger tydlig information till kunden om villkoren och eventuella tidpunkter för ränteändringar. Det är dessutom i överensstämmelse med konsumentkreditlagen. Kunden ges därigenom möjlighet att bevaka sin rabatt och ta ställning till om det finns anledning att initiera en omförhandling av låneavtalet. Regeringen följer frågan noga och behovet av ytterligare åtgärder prövas löpande.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Bostadsbristen har ju lett till en kraftigt ökad skuldsättning, och bankerna gnuggar självklart händerna av förtjusning samtidigt som människor tvingas betala förmögenheter i räntor. De som köper sin bostad kommer troligtvis inte någon gång under sin livstid att äga den bostad de köpt eftersom de inte har möjlighet att amortera ned sina lån. I stället kommer de att få se banken som ägare till bostaden. Som jag sade tidigare är det ungefär 60 procent av de nya bolånetagarna som inte amorterar. I Stockholm är skuldsättningen så hög som 600 procent av den disponibla inkomsten för nya bolånetagare. Och hushållens kostnader för bolån ökar. På två år har hushållens kostnader för bolån ökat med över 30 procent. I Stockholm har barnfamiljer fått se sina kostnader öka med 3 000 kronor i månaden. Det är en ökning med drygt 40 procent. Bankernas vinster på bolånen bara ökar och ökar. Vinsten på ett bolån på 1 ½ miljon ökade med 15 procent på ett kvartal i fjol höst. Jag har svårt att förstå varför folk ska tvingas betala övervinster till bankerna för att de måste ha ett boende. Det kan handla om så mycket som mellan 5 000 och 10 000 kronor per år för ett bolån på en halv miljon, som enbart ska betalas för bankens vinst. Enligt Finansinspektionen har bankernas nettomarginal på nya tremånaderslån ökat med ca 300 procent under de senaste två åren. Statsrådet och jag är överens om att bolånekunderna är i klart underläge när de förhandlar om sina lån, eftersom bankerna inte på något sätt redovisar för kunderna vilka kostnader de själva har, vilka påslag de gör eller vilken totalnivå påslaget görs utifrån. Därför har vi presenterat fem olika förslag för att pressa kostnaderna för bolånekunderna, och fyra av dessa verkar statsrådet och jag vara överens om. Det är bra, men den viktigaste punkten verkar vi vara oense om, och den kommer jag att återkomma till. Jag tycker ändå att det är bra att Finansinspektionen har fått i uppdrag att kvartalsvis analysera och redovisa bolånemarginalernas utveckling och bankernas finansieringskostnader samt att även öka transparensen kring bankernas långivning och kostnader för en viss typ av bolån. Statsrådet säger även att en ändrad lagstiftning är på gång i syfte att minska kostnaderna för inlösen av lån i förtid. Det är bra, men det har jag hört i drygt ett år nu så det verkar ta lite väl lång tid med den lagändring som jag tycker är väldigt nödvändig. Bankernas bolånemarginaler fortsätter ju att öka trots regeringens olika initiativ. Enligt en rapport Finansinspektionen släppte i augusti i fjol var bolånemarginalerna då de högsta på tio år. Det är förskräckande siffror. I absoluta tal har bankernas gemensamma räntenetto ökat med 11 procent sedan andra kvartalet 2011, vilket motsvarar ett överskott på 27 miljarder på tre månader. Det är enorma belopp helt enkelt. Det är därför vi har lagt fram förslaget - man har ett liknande i Finland - att bankerna genom föreskrifter ska tvingas erbjuda kunderna ett låneavtal som utgår från reporäntan. Då utgör reporäntan ett golv för bankens och kundens förhandling. Vi menar att den låneformen ska erbjudas alla bolånekunder och strikt utgå från reporäntan. Sedan får bankerna redovisa alla eventuella påslag skriftligen. Kunderna får då ett väldigt tydligt underlag som de sedan kan gå vidare med och även förhandla med andra banker utifrån. Man ser vilka administrationskostnader, vilka upplåningskostnader, vilka vinster och så vidare banken tar ut. Man får en starkare ställning som bolånekund helt enkelt. Den här modellen finns som sagt redan i Finland, och jag tycker att det vore värt att pröva att införa en sådan här modell, för jag tror faktiskt att det skulle sätta en press nedåt på bolånekundernas kostnader för sina räntor och därmed också minska bankernas vinster, vilket jag tycker är mycket rimligt utifrån de nivåer de faktiskt har i dag. Därför är jag lite besviken på att statsrådet fortfarande avvisar det förslaget. Jag hoppas väl att det även där kan komma en ändring i frågan.

Herr talman! Huvudskälet till att jag inte tycker att det här är en så bra idé är ju att bankerna inte har reporäntan som sin finansieringskostnad, utan de har andra typer av kostnader som finansieringskostnad. Därmed kan man missleda kunden. Det kan till och med bli så att kunden får betala ett högre pris än han annars skulle ha gjort i och med att bankerna kan motivera ett högre uttag av marginaler med att reporäntan har gått upp, även om denna inte ligger till grund för bankernas finansiering. Jag förstår vad Ulla Andersson är ute efter, men jag tror att den utformning som Ulla Andersson föreslår inte skulle gagna kunderna. Tvärtom skulle det eventuellt kunna leda till att kunderna får det sämre. Därför är jag inte villig att i alla fall för dagen gå med denna idé. Låt mig berätta lite om hur jag ser på den övergripande frågan. Bankerna har alltså, som vi är helt överens om, ett informationsöverläge gentemot kunderna. Tricket att lösa upp de här bankvinsterna är ju att kunden blir mer kunnig och mer självsäker och är villig att bryta en bankrelation som han kanske har haft under många år. Det här kan man göra på flera olika sätt. Ett är att som politiker bilda opinion kort och gott, säga att det här är orimligt och så vidare. Det har finansministern gjort under ett antal år och även jag i någon mening, och jag vill påstå att en morgontidnings räntekarta är en utlöpare av den här diskussionen. Det är jättebra, för den här morgontidningens räntekarta är en stor hjälp, framför allt för folk i storstäderna, men inte bara för dem faktiskt utan även för andra. Det andra är starka kunder. Det var vi inne på förut, det vill säga utbildning i privat ekonomi redan på högstadiet, studiecirklar, gärna i form av konceptet Gilla din ekonomi som Finansinspektionen använder sig av, och gärna extra pengar till konsumentorganisationer som gör att kunderna känner sig starkare och får lite mer råg i ryggen när de går in på bankkontoret. Vi har också olika uppfattningar när det gäller om staten ska äga en bank eller inte, här i form av SBAB. Nu äger staten den här banken, och då tror jag att vi kan vara ganska överens om att vi ska använda den bank vi har på ett så bra sätt som möjligt. Nu har vi lyckats få SBAB att ge ut enkla fondprodukter. Det är alldeles utmärkt. Vardagsbank är någonting som SBAB försöker lansera. Det tycker jag är jättebra. Man försöker också med ganska goda inlåningsräntor ge möjlighet till inlåning i banken. Det är här som de stora bankerna har det stora försteget mot SBAB. De får billigare inlåning och kan därmed ge mer konkurrenskraftiga priser, även om bankerna tjänar mycket pengar. Det tredje steget i SBAB är att möjliggöra betalningar. Kan man möjliggöra betalningar i SBAB blir SBAB en fullsortimentsbank som förhoppningsvis kan ta ännu mer kunder, erbjuda ännu mer konkurrenskraftiga priser och därigenom bli en ännu större utmanare till banksystemet. SBAB skall användas på ett så bra sätt som möjligt. Det händer väldigt mycket på SBAB nu jämfört med hur det var för bara några år sedan. Sedan kan jag lugna Ulla Andersson med att arbetet med ränteskillnadsersättningen är inne i sitt slutskede. Det visar att det är väldigt komplicerat, både ekonomiskt och inte minst juridiskt, att hitta en lösning för detta. Men den lösning som kommer att presenteras kommer att göra det både enklare och billigare för kunden att byta bolag, för det här tror jag är en av de största faktorerna när det gäller varför man är kvar i en bank och inte byter till en konkurrent.

Herr talman! Det är bra att lagstiftningen är på gång, statsrådet. Jag hoppas verkligen att det är ganska snart, eftersom jag tycker att man blir lite otålig i sin väntan på de olika förslagen, och de är absolut nödvändiga för att det ska komma till stånd en förändring och att bolånekundernas makt på så sätt kan öka. Däremot blir jag lite orolig när statsrådet säger att vårt förslag att genom föreskrifter tvinga bankerna att utgå från reporäntan i sina förhandlingar med bolånekunderna inte är någon bra idé. Vidare säger statsrådet att finansieringskostnaderna för bankerna inte alltid följer reporäntan. Där är han av en annan uppfattning än riksbankschefen Ingves som menar att det historiskt sätt har varit så, och jag tror att det också fortsättningsvis kommer att vara så. Men jag menar också att bolånekunden inte ska behöva ta ansvar för bankernas olika finansieringsmodeller. Jag menar att det är viktigare att bolånekunderna faktiskt har mer makt i sin förhandling med banken än de har. Jag blir också orolig när statsrådet säger att det inte är någon bra idé utan att det som vi har är bättre och att man genom utbildning ska stärka bolånekunderna. Men bankernas vinster, 27 miljarder i vinst på bolån på tre månader, tycker jag är övermaga och det gör mig djupt orolig. Jag tycker att det är utsugning av de bolånekunder de faktiskt har. Bolånemarginalen har ju ökat med 300 procent på två år. Jag tycker att man politiskt har ett ansvar för att bistå bolånekunderna på olika sätt. Då tycker jag att det instrument som vi har presenterat, som man också använder i Finland och som faktiskt på olika sätt har varit bra där, kan vara värt att försöka även i Sverige. Statsrådet kan ändå inte tycka att det är rimligt att bankerna har sådana stora vinster på sina bolån som de har i dag. Även om man skulle ges en möjlighet att bryta sina lån i förtid och sänka den kostnaden vet också statsrådet att det är ett svårt mönster att bryta och att bankkonkurrensen i Sverige inte är så stor. Vi har de fyra storbankerna så att säga, även om SBAB säkert kan bli en viktigare spelare än de är i dag, vilket jag också hoppas på. Jag tycker att statsrådet avfärdar förslaget lite lätt. Jag kan lägga till att Finland har amorteringskrav och att Finland ligger långt efter oss i skuldsättningsligan. Jag tror att det finns all anledning att titta på goda exempel runt omkring oss och inte vara rädda för att pröva dem. Förhoppningsvis kan finansmarknadsministern vakna till liv och tycka att det är ett bra förslag och inte vara negativ och säga att det inte är en bra idé. Han borde titta på de faktiska siffrorna. 27 miljarder i vinst på tre månader på bolån är inte heller rimligt. Det är inte rimligt att en barnfamilj ska behöva jobba ihop 5 000-10 000 kronor per år bara för att banken ska få en vinst på deras lån. Det är en vinst som många gånger är mycket större än vad den någonsin skulle behöva vara.

Herr talman! Riksbankschefen säger, mycket riktigt, att det har varit så. Observera tempus! Det var till och med så att han sade att det var för ett tag sedan. Sedan har marknaden utvecklats mycket, och det är nu stor skillnad mellan bankernas finansieringskostnad och reporäntan. Mitt huvudsakliga argument är att jag tror att man kan förleda konsumenten om man använder en felaktig referensränta som inte är relevant för bankernas upplåningskostnad. Då tror jag att de illasinnade bankerna lurar kunderna än mer. Det är därför jag inte tycker att det är en bra idé. Däremot tycker jag ofta att Ulla Andersson har bra idéer vad gäller bankerna. Det är inte så att jag säger nej till det mesta. Tvärtom. Jag tycker att det kommer bra idéer från Ulla Andersson och Vänsterpartiet för att göra marknaderna bättre på banksidan. Bankernas vinster är höga. Det är ibland svårt att dra ut en kronsiffra. De måste också kopplas till det kapital som bankerna binder. Man ser ofta att bankerna har åtminstone en avkastning på eget kapital som är över 10 procent - till och med uppåt 15 procent. Detta är orimligt höga nivåer, och detta är tokigt av många olika skäl. Det jag har kritiserat tidigare - och det gör jag fortfarande - är att Nordea har som mål att få 15 procents avkastning. Om man sätter sådana mål blir det ett felaktigt och eventuellt osunt beteende i organisationen. Då ger man signaler till medarbetarna att en avkastning på 14 procent är ett misslyckande, vilket naturligtvis blir helt absurt. Det kan i sin tur leda till ett exceptionellt risktagande, vilket inte är bra för vare sig banken eller kunderna. Utan tvivel finns det skäl att vara kritisk mot bankernas höga mål för vinstmarginalerna. Här tycker jag att man kan diskutera vad som ska göras åt detta. Vi tar in pengar till en stabilitetsfond, som Ulla Andersson vet. I dag finns över 40 miljarder kronor i den. Man kan diskutera ökad beskattning av finanssektorn. Bankernas tjänster är i dag i hög utsträckning momsbefriade. De förslag som kommer från Vänsterpartiet och andra är ofta att det ska läggas en transaktionsskatt på finansiella instrument, som har föreslagits från EU. Vi har haft en sådan skatt tidigare på 80-talet. Då försvann all handel till London. Som det ser ut nu kommer skatten i huvudsak att betalas av stora pensionsfonder, och skatten ska eventuellt gå till byråkraterna i Bryssel. En skatt från pensionärer till Brysselbyråkraterna är inget som jag förordar. Däremot utesluter jag inte att hitta andra typer av beskattningar för finanssektorn. Jag håller med om att den vinstnivå som bankerna har inte är sund. Vi får jobba på olika fronter, opinion, kundutbildning och eventuell beskattning, för att få marknaden att fungera bättre.

Herr talman! Statsrådet sade att han tror att man förleder kunderna genom felaktig referensränta. Vi säger att man ska utgå från reporäntan. Sedan får bankerna redovisa sina kostnader, det vill säga även sina egna upplåningskostnader eller kostnader för att ge ut lånet. Då blir det tydligt för kunden vilka olika påslag banken faktiskt har. Kunden får det också skriftligt, vilket stärker kundens ställning även gentemot andra banker och kan ställa bankerna mot varandra - vilket skulle behöva göras i större utsträckning än vad som görs i dag. Det argumentet köper jag inte riktigt. Det är bra att statsrådet tycker att vi kan öka beskattningen av finanskapitalet. Det gläder alltid en vänsterpartist. Sedan kan jag också som vänsterpartist säga att jag tycker att det är tråkigt att det inte kommer fram fler förslag i debatten om frågorna om hushållens skuldsättning och hur man på olika sätt kan minska bankernas övervinster och få en mer sund finansmarknad. Det kunde vara fler som deltar. Men jag är glad att Peter Norman och jag ofta debatterar i kammaren och att vi på olika sätt kan mötas, även om vi också är oense emellanåt. Just förslaget om reporäntan för bolånekunderna tycker jag är ett förslag väl värt att pröva. Det är mycket lättare för en kund att gå till banken och tala om hur stor reporäntan är. Banken kan erbjuda kunden ett lån med utgångspunkt från reporäntan och redovisa alla kostnader och påslag. Det är få som då skulle acceptera ett påslag med 15 procent i avkastning. Bolånehandläggarna på banken skulle få det lite svettigt att motivera påslaget. Sedan kan de säkert dölja det på olika sätt, men det kan följas upp från Finansinspektionens sida. Jag fortsätter att jobba på att driva opinion mot finansmarknadsministern i frågan och hoppas att jag får honom och andra med mig. Då kan det kanske kan komma till stånd en förändring så småningom.

Herr talman! Till slut tror jag att vi ändå blev ense om frågan om upplåningskostnaden. Det uppdrag som inspektionen har fått är att se över om instituten bör åläggas att publicera sina finansieringskostnader på olika typer av bolån. Det menar jag är det viktiga. Om man lyckas med detta, om de redovisar sina finansieringskostnader, blir frågan rörig om reporäntan blandas in. Det är finansieringskostnaden som är grundfrågan. Det är precis det jag har sagt åt inspektionen att undersöka i fråga om bolåneinstituten. Vi har konvergerat i våra synpunkter - hoppas jag. I övrigt tackar jag så mycket för interpellationen. Det är alltid roligt att diskutera med Ulla Andersson. Hon har både en stor kunskap och ett stort engagemang i bankfrågor, vilket jag verkligen högaktar. Jag tror att vi i många stycken är mer överens än vad det kan låta ibland. Det är ett svårt problem med en marknad där kunden är i ett sådant underläge jämfört med leverantören. Jag tror att frågan måste angripas på många olika sätt på bred front. Man ska aldrig heller tro att man är klar, utan man måste hela tiden fortsätta. Finanssektorn är skicklig på att skapa nya produkter som ofta är betydligt svårare än de gamla, och den är också duktig på att marknadsföra produkterna i ett skimmer av att de ska ge större avkastning än vad de kommer att göra. Jag ser också fram emot fortsatta debatter.