Begränsning av vinster och höga kommunala skatter

Interpellationsdebatt 24 mars 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Svar på interpellationer

Herr talman! Anette Åkesson har frågat mig vilka samhällsproblem jag bedömer som mest angelägna i Sverige i dag och framöver och om jag tror att vinstbegränsningar i välfärdsföretagen är ett sätt att möta dessa utmaningar. Dessutom har Anette Åkesson frågat mig om jag anser att kommunernas ökade kostnader och investeringar är ett problem, samt om jag anser att vi politiker måste agera mot de allt högre skatterna.

Att bekämpa ojämlikheten var en av de viktigaste uppgifterna för regeringen när vi tillträdde. Det är det fortfarande. Ojämlikheten leder till att samhället glider isär. Den största ekonomiska klyftan går mellan dem som har ett arbete och dem som inte har det. Att fler kommer i arbete är därför avgörande. Det är genom en hög sysselsättningsgrad, en väl fungerande välfärd och ett omfördelande gemensamt försäkringssystem som ett samhälle kan skapas där fler kan bidra. Välfärden är viktig för att utjämna skillnader i levnadsförutsättningar. Vi ser nu effekterna av regeringens välfärdsmiljarder - det historiskt största enskilda tillskottet till kommunsektorn någonsin. I dag går också 150 000 fler till jobbet än när regeringen tillträdde. Långtidsarbetslösheten är lägst i EU. Ungdomsarbetslösheten är på den lägsta nivån sedan 2003. Tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik ser vi nu hur överskotten i de offentliga finanserna växer. Dem ska vi fortsätta använda för att fler poliser, fler lärare och fler i vården ska kunna anställas.

Utgångspunkten för att ta ut skatt är att pengarna ska gå till samhällsverksamheter som kommer alla till del. Regeringen arbetar därför vidare med att ta fram effektiva förslag som sätter stopp för vinstjakten i välfärdssektorn. Genom att begränsa vinsterna i välfärdsföretagen frigörs skattemedel som kan återföras till verksamheten. Skattepengar ska användas till det som de är avsedda för.

Regeringens inflytande över den kommunala ekonomin begränsas av principen om kommunalt självbestämmande. Kommunerna äger själva rätten att bestämma över skattesatser och budget, en rätt som i någon mån begränsas av kommunallagens krav på god ekonomisk hushållning. Kommunsektorn som helhet, inklusive landstingen, har uppvisat ett stort mått av ansvarstagande genom goda resultat under en lång rad av år, så jag ser i dag ingen anledning för regeringen att ingripa eller sätta det kommunala självstyret ur spel.

Det finns givetvis skäl att ha en fortsatt vaksamhet över utvecklingen i kommunsektorn, både vad gäller kostnadsutveckling och den genomsnittliga kommunala skattesatsen.


Anf. 2 Anette Åkesson (M)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för svaret. De allra flesta, inklusive mig, delar nog åsikten att ökande ekonomiska klyftor är ett samhällsproblem, att välfärden är viktig, att det är avgörande att fler kommer i arbete och att skattepengar ska användas till det som de är avsedda för.

Däremot drar Magdalena Andersson en del slutsatser som nog bara vänsterpolitiker kan instämma i. Regeringen har dessutom under mandatperioden lagt fram, och fortsätter att lägga fram, politiska förslag som aktivt motverkar det som finansministern säger sig vilja åstadkomma. Det är nog inte bara jag som har svårt att förstå det.

Vidare vill jag ifrågasätta att regeringen tar åt sig äran för att Sverige går bra nu. Högkonjunkturen och Alliansens reformer är orsakerna till det. Om några år kommer man tvärtom att fråga sig hur Socialdemokraterna och Miljöpartiet kunde missköta en högkonjunktur på det sätt man nu gör. Man lägger fram en underfinansierad budget och planerar inte att lägga något i ladorna för svårare tider. Att det skulle vara en ansvarsfull ekonomi är nog finansministern relativt ensam om att tycka.

Välfärdsmiljarderna handlar om 10 miljarder som går in i utjämningssystemet först från år 2021. Beslutet om hur fördelningen skulle ske för 2017 togs av regeringen den 20 december 2016, alltså med elva dagars framförhållning. 7 miljarder fördelas utifrån antalet asylsökande per den 30 november samt det totala flyktingmottagandet mellan 2012 och 2016. I vilken utsträckning den fördelningsnyckeln träffar rätt får kommande revisioner avgöra. Men rent sakligt kan man säga att de 10 miljarderna i princip täcker de urholkningar av statsbidragen som gjorts de senaste åren på grund av att de generella statsbidragen inte räknas upp i takt med löner och priser.

Med tanke på den extremt korta framförhållningen är frågan vilka förväntningar man kan ha på hur effektivt dessa pengar kommer att användas.

Dessutom berättar regeringen i olika sammanhang om allt dessa pengar ska räcka till. I praktiken ska de kvarvarande 3 miljarderna användas till att till exempel utveckla välfärden utifrån lokala behov, till att fler ska anställas och till att stärka vården, skolan och omsorgen. De höjda arbetsgivaravgifterna ska kompenseras, de ökade sjukkostnaderna och LSS-kostnaderna ska finansieras, och pengarna ska också användas till att förbättra arbetsmiljön. Detta är bara sådant som jag har noterat. Det finns säkert mer som ska göras med pengar som egentligen inte kan sägas ha tillkommit.

Även om utgångspunkten är att skattepengar ska gå till samhällsverksamhet som kommer alla till del och att skattepengar ska användas till det som de är avsedda för, undrar jag hur det uppnås genom att man begränsar vinsterna i välfärden.

Vissa saker slår mig när jag läser Ilmar Reepalus välfärdsutredning. Först konstateras att kvaliteten bedöms vara likvärdig i privata och offentligt drivna verksamheter - vissa delar är bättre här, och andra delar är bättre där. Sedan visar man att företag i välfärdssektorn gör vinst, även om man fick leta ett tag för att hitta ett nyckeltal som var tillräckligt dramatiskt. Därefter drar man slutsatsen att man ska stoppa företag från att göra vinst. Hur landade man där? Om privata företag levererar likvärdiga tjänster och produkter med samma kvalitet som kommuner och landsting till en lägre kostnad, varför är då inte den naturliga frågan: Varför är kommunernas och landstingens kostnader högre för att leverera motsvarande produkter och tjänster? Hur kan samhällsproblemet för socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister vara att företagen gör vinst?

Därför undrar jag: Varför är inte frågan som vi diskuterar här vad kommuner och landsting kan göra annorlunda?


Anf. 3 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Herr talman! Vilka frågor som vi diskuterar här beror på vilka frågor som Anette Åkesson har ställt i interpellationen. Jag försöker efter bästa förmåga att svara på dem.

Vad gäller de offentliga finanserna vill jag påpeka för Anette Åkesson att vi, enligt de senaste bedömningarna, hade ett mycket omfattande överskott förra året på 40 miljarder kronor. Det innebär att vi, efter att denna regering har haft ansvar för landets ekonomi i två år, har levererat ett överskott i de offentliga finanserna i två år - till skillnad från när Anette Åkessons moderater styrde på Finansdepartementet, då det var underskott i de offentliga finanserna under hela den förra mandatperioden.

Nu kommer Anette Åkesson att säga att det berodde på finanskrisen, och det är helt korrekt - men den ägde rum under mandatperioden innan. Det är väldigt svårt att förklara varför man lät underskotten fortsätta att öka 2013 och 2014 trots att ekonomin då växte. Trots att man var tillbaka i en bättre konjunktur valde man att sänka skatten ofinansierat och låta underskotten fortsätta att växa, vilket innebar att vi när vi tog över hade de största underskotten i de offentliga finanserna sedan 1990-talets budgetsanering. De var betydligt större än under själva finanskrisen. Det är ett oansvarigt sätt att bedriva finanspolitik, och därför har regeringen lagt om detta. Vi ser också effekten av regeringens politik.

Vad gäller de kommunala verksamheterna är det naturligtvis viktigt att de bedrivs med hög kvalitet oavsett vem som är utförare. Naturligtvis finns det all anledning att se till att utveckla de verksamheter som bedrivs i kommunal regi så att de får bättre kvalitet och vi får ut mer för de skattepengar vi har. Det är dock viktigt att vi värnar den kommunala sektorn, och det har den här regeringen verkligen gjort genom att tillföra sammanlagt närmare 30 miljarder till de kommunala verksamheterna under bara två år. Det står i kontrast till hur Moderaterna har drivit den ekonomiska politiken, där man i stället brukar fokusera på att sänka skatten.

Vad gäller de 10 miljarder som kommunerna får fanns det ju en preliminär fördelning redan under våren förra året, och kommunerna kunde därmed planera ekonomin. Sedan gjordes helt korrekt en slutgiltig justering i december för att kommunerna då skulle få ersättning utifrån det antal flyktingar som de facto hade tagits emot. Här är det ju viktigt för regeringen att vi ser till att de kommuner som har tagit emot många nyanlända och asylsökande också ska få goda möjligheter att fortsätta driva sina välfärdsverksamheter med hög kvalitet.


Anf. 4 Anette Åkesson (M)

Herr talman! Det är sant att det finns ett överskott i Sveriges ekonomi, men det är ju tack vare Alliansens reformer - och inte minst högkonjunkturen. Under den förra mandatperioden drabbades Alliansens andra regering av en väldig lågkonjunktur; i anslutning till finanskrisen drabbades hela världen av en lågkonjunktur. Nu har vi högkonjunktur. Vad Alliansens reformer vidare bidrog med var just att kommunerna och landstingen fick högre skatteintäkter direkt. De behövde alltså inte få statsbidrag, och det var väldigt positivt.

De frågor vi ska debattera här är dock de frågor som ställdes i interpellationen, och en av frågorna var vilka samhällsproblem finansministern anser vara mest angelägna. Eftersom regeringen arbetar mycket med vinstbegränsning verkar det vara en angelägen fråga för regeringen.

Kommunernas kostnader kommer enligt prognoser från Sveriges Kommuner och Landsting att öka mer än skatteunderlaget de kommande åren. Därtill investeras det som aldrig förr, och kommun- och landstingssektorn ökade enligt Kommuninvest sin skuldbörda med rekordhöga 10 procent år 2015, till 550 miljarder kronor. Det hänger bland annat ihop med den ökade befolkningen och därmed nödvändiga byggnationer av bostäder, nya skolor, förskolor och äldreboenden, men även med att badhus och vatten- och avloppsinvesteringar från 1970-talet behöver renoveras eller byggas om.

I dagsläget har vi låga räntor, men vad händer när de stiger? Kommuninvest tror att lånen fördubblas till ofattbara 1 000 miljarder inom tio år. Då kommer även befolkningsutvecklingen att vara en utmaning - den stora kullen 60-talister börjar gå i pension, och den lika stora kullen 40-talister kommer upp i en ålder då fler behöver hjälp och sjukvård. Har vi inte lyckats med integrationen av nya svenskar blir utmaningen ännu tuffare. Därtill kommer frågan om vi de närmaste åren lyckas ersätta de jobb som försvinner till följd av automatisering och digitalisering.

Det kommunala självstyret är ofta ett bra sätt att hantera problemen lokalt, där man är närmast och känner till det egna läget bäst, men för Sverige totalt sett ser det väldigt olika ut i kommunerna beroende på storlek, hur arbetsmarknaden ser ut och så vidare. Det finns alltså väldigt många konkreta samhällsutmaningar som vi måste ta tag i, och därför finns det en viss ironi i att regeringen lägger tid och resurser på att driva frågan om vinstbegränsning inom välfärden. Alla goda krafter kommer att behövas, inte minst de som kan tänkas bidra med ett nytänkande inom välfärdssektorn.

Kommunerna kommer att stå inför utmaningen att se över både sina kostnader och sina intäkter. Det förstnämnda, alltså det som styrs av det offentliga åtagandet, bestäms till viss del härifrån Stockholm, men det styrs även av invånarnas förväntningar och tidigare kommunala beslut - inte minst gällande investeringar. Intäkterna består av avgifter men till största delen av inkomstskatter.

Det kom ett intressant utspel från LO häromveckan: Man anser att vi politiker måste agera mot de allt högre skatterna. Det kan jag hålla med om. Skattetrycket består ju inte endast av de kommunala inkomstskatterna, utan listan över olika skatter är lång. Regeringen har än så länge höjt skatterna med ofattbara 50 miljarder. Det motsvarar i storleksordning det svenska försvaret, och mer lär väl komma. Hittills i år har vi sett en begränsad uppräkning av skiktgränserna för statlig inkomstskatt, vilket direkt ger en rejäl marginalskattehöjning. Vi har sett flygskatt, ändringar i 3:12-reglerna och höjd inkomstskatt för utlandssvenskar. I dag kom besked om en fordonskatt som höjs. Då har jag bara nämnt några.

Eftersom LO har stor betydelse för Socialdemokraterna undrar jag utifrån nuvarande läge vad Magdalena Andersson tänker göra för att gå LO till mötes och - tvärtemot vad hon hittills gjort - börja sänka skattetrycket?


Anf. 5 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Herr talman! Jag ska försöka svara på Anette Åkessons frågor.

Anette Åkesson hävdar att det är tack vare Alliansen vi har överskott i de offentliga finanserna. Det är ett fantastiskt uttalande. Samtidigt är hon nämligen arg över att vi har höjt skatten, vilket ju har förstärkt de offentliga finanserna. Det betyder i så fall att de höjda skatterna också är tack vare Alliansen, eller? Sanningen är ju att underskotten ökade för varje år som Alliansen och Anette Åkessons parti Moderaterna styrde på Finansdepartementet. Sedan jag har styrt har vi haft överskott. Om det nu är så att mina överskott är tack vare Alliansen och Moderaterna kan man ju dra en slutsats: Moderaterna styr bäst när de inte sitter på Finansdepartementet, eftersom det är då det blir överskott.

När det gäller LO och skatterna menar LO att man bör höja kapitalskatterna, och det är möjligt att Anette Åkesson gärna vill se höjda kapitalskatter. Det är det som har varit LO:s synpunkt.

Anette Åkesson säger att kommuner och landsting fick högre skatteintäkter under Alliansen. Det är helt korrekt. Det berodde på att kommunerna höjde skatten. Det Moderaterna gjorde på Finansdepartementet var nämligen att sänka skatten men inte stödja kommuner och landsting på det sätt som behövdes, och därför höjdes de genomsnittliga kommunalskattesatserna medan Alliansen satt i regeringen. Det är därför skatteintäkterna ökade.

Anette Åkesson undrar vad som är regeringens viktigaste fråga, och det svarade jag på. Det är ojämlikheten, och det är därför vi enträget jobbar för att öka jämlikheten och minska klyftorna i samhället. Det är därför vi ser till att fler människor kommer i arbete, och det är därför vi ser till att stärka välfärden så att alla barn får en riktigt bra uppväxt i en bra skola och alla äldre har en trygg äldreomsorg. Det är därför vi ser till att höja skatterna för dem som har högre inkomster och i stället föreslår sänkt skatt för pensionärer. Det är också därför vi tar bort stupstocken i sjukförsäkringen och stöder ensamstående föräldrar - inte minst mammor.

Vi kom in på Finansdepartementet i ett läge där det var 60 miljarder i underskott samtidigt som vi hade stora revor i välfärden. Då var vi tvungna att ta tag i situationen, vilket vi också gjorde. Vi tog tag i de områden där kostnaderna skenade, som kostnaden för ensamkommande barn och ungdomar, och vi tog tag i sjukförsäkringen. På så sätt har vi minskat utgifterna och genomfört rena besparingar. Vi har ökat intensiteten i jakten på dem som skattefuskar för att på så sätt få in mer skatteintäkter.

Vi har också höjt skatten. Efter 140 miljarder i skattesänkningar och 60 miljarder i underskott har det varit nödvändigt att öka skatteintäkterna, och det har vi också gjort. Vi ser nu resultatet: Vi ser ett överskott i de offentliga finanserna. Vi ser 150 000 fler människor som går till ett arbete varje dag. Vi har ökat bidragen till kommuner och landsting med 30 miljarder. Vi har också genomfört viktiga insatser för att minska de ekonomiska ojämlikheterna via skatte- och försäkringssystemen.


Anf. 6 Anette Åkesson (M)

Herr talman! Finansministern glömmer återigen konjunkturen, som spelar en roll utöver de reformer som till exempel Alliansen genomförde. Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycker att Alliansens reformer har bidragit med positiva effekter visar sig inte minst genom att man har behållit jobbskatteavdragen.

Att regeringen höjer skatter som ökar kostnaderna för företag och invånare, och därmed skadar jobben, samtidigt som man lägger en våt filt över välfärdssektorn genom att låta förslag om vinstbegränsning hänga i luften måste vara någon sorts sorgligt rekord i missbrukad regeringsmakt.

Man vet inte vilka intäkter skatterna ger, om några alls, eller vilka konsekvenser många av åtgärderna får. Enbart hotet om vinsttak kan också få negativa konsekvenser.

Samtidigt står Sverige definitivt inför utmaningar. Det säkerhetspolitiska läget och den globala konjunkturen är båda osäkra. Nationellt behöver vi arbeta hårt med integrationen och med en bättre skola. Det finns alltså många konkreta problem att fokusera på i stället för att ge efter för extremvänsterns radikala krav.

Arbetsmarknaden kommer troligen att påverkas mer av digitalisering och automatisering än vad vi anar i dag, medan vi sedan många år är medvetna om befolkningsutvecklingen och de större krav som den kommer att innebära på kommuner och landsting.

Att Socialdemokraterna och Miljöpartiet i detta läge väljer att inte bara ignorera dessa utmaningar utan till och med försämra möjligheten för oss att klara av att hantera dem är oansvarigt, inte minst mot dem som kommer att vara beroende av den framtida välfärden.


Anf. 7 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Herr talman! Det jag försöker att säga till Anette Åkesson är att man inte kan hävda att överskotten i statsfinanserna bara beror på Alliansen och samtidigt vara arg på skattehöjningarna. Det är ju detta vi har gjort - vi har tagit hand om, och röjt upp i, det som ni lämnade efter er. För tredje gången av tre möjliga lämnade moderater och andra borgerliga partier Finansdepartementet med stora underskott, och för tredje gången av tre möjliga har socialdemokratiska finansministrar röjt upp i statsfinanserna och sett till att vi har en stabil finansiering av välfärden.

Det är ingen tillfällighet att det alltid är socialdemokrater som gör det jobbet. Om man bryr sig om välfärden; om man tycker att det är viktigt att våra äldre har en trygg vardag; om man tycker att det är viktigt att barnen kan gå i skolan; om man bryr sig om att vi har en fungerande sjukförsäkring - då ser man också till att välfärden har en trygg finansiering.

Det är då man bryr sig om statsfinanserna. När man bryr sig om välfärden bryr man sig också om statsfinanserna, och det är därför socialdemokrater alltid tar hand om statsfinanserna. Detta har historien visat, och vi har visat det än en gång.

Vi vet också att när moderater är på Finansdepartementet skapas stora underskott. Det är så historien i Sverige ser ut, och det är ingen tillfällighet.

Låt oss säga något om vinster i välfärden - låt oss tala om skolan. Det finns inget annat modernt land som har släppt in marknaden och vinstintresset i skolan på det sätt som vi har gjort i Sverige. Det har varit naivt, och det har inte fått de effekter som avsågs.

Det finns en anledning till att andra länder inte gör detta. Det finns en anledning till att det konservativa partiet i Storbritannien kommer till Sverige och säger: Så här ska vi aldrig göra!

Det styr skolan åt fel håll. Att ha privata vinstintressen i skolan styr åt fel håll. Den enda utländska observatör som verkar tycka att detta är ett bra system är Trumpadministrationen. Det är Trumpadministrationen och Moderaterna som vill ha det på det här sättet, och det fungerar inte bra.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2016/17:357 Begränsning av vinster och höga kommunala skatter

av Anette Åkesson (M)

till Finansminister Magdalena Andersson (S)

 

Riksdagen har – åter – beslutat att regeringen snarast ska återkomma med förslag på hur man ska öka mångfalden av aktörer inom välfärdssektorn. Ett liknande beslut fattades redan förra året, men det enda som hänt sedan dess är att Ilmar Reepalus välfärdsutredning lagts fram – och sågats. I utredningen konstateras att kvaliteten i stort är densamma i kommunala och privata verksamheter. Sedan dras slutsatsen att det allvarliga samhällsproblem som ska lösas är att privata företag gör vinst.

Vi andra ser snarare att det finns andra och mer akuta problem. Att kostnaderna hos kommunerna är så mycket högre vid motsvarande kvalitet, att investeringarna drar iväg liksom frågan om långsiktig personalförsörjning är bara några exempel.

Förslaget att begränsa vinsten skulle slå hårt, inte bara mot företagen inom välfärden utan även mot föräldrakooperativ och stiftelser. Det är naturligtvis intressant att se om regeringen kommer att ta åt sig av den massiva kritiken och börja ägna sig åt de verkliga samhällsproblemen.

Frågan om välfärdens organisation och finansiering är dock större än det som rör vinstbegräsning. Debatten borde handla om hur vi i ett större perspektiv säkerställer att svenska folket på såväl kort som lång sikt har tillgång till en gemensamt finansierad välfärd av god kvalitet, oberoende av vem som levererar den.

Kommuner och landsting höjer nu skatterna som aldrig förr. Samtidigt drar de kommunala investeringarna iväg. Nu kräver till och med LO att vi politiker agerar mot de höga skatterna. Detta välkomnar vi moderater. Finansministern har upprepat lagt olika förslag på att höja skatter, även på arbete. Därför är det intressant att höra hur finansministern ämnar hjälpa till att sänka skattetrycket för svenska folket.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:

  1. Vilka samhällsproblem är enligt finansministerns bedömning de mest angelägna i Sverige i dag och framöver?
  2. Är det finansministerns ställningstagande att en begränsning av företags vinster i välfärden skulle åtgärda dessa samhällsproblem? Om ja, hur?
  3. Är det finansministerns ställningstagande att kommunernas ökade kostnader och investeringar är ett problem?
  4. Delar finansministern LO:s åsikt att vi politiker måste agera mot de allt högre skatterna? Om ja, hur vill finansministern verka för att sänka skattetrycket?