Barnkonventionen

Fru talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att FN:s barnkonvention följs i alla beslut. De allra flesta beslut som berör barnets vardag tas i Sverige på lokal nivå, så nära barnet som möjligt. Det kommunala självstyret är en grundpelare för vår demokrati. Därför håller jag inte med Monica Green om att vad som behövs är mer statlig styrning av det kommunala beslutsfattandet. Vad som behövs är mer av samsyn på barn och deras rättigheter samt förbättrad samordning mellan de olika aktörer som har ansvar för att skapa de bästa livsvillkoren för våra barn. Regeringen har i enlighet med detta bland annat gett ekonomiskt stöd till Partnerskap för barnkonventionen - ett kommunalt nätverk för erfarenhetsutbyte och kollegial granskning mellan ett flertal kommuner. Regeringen deltar i såväl deras arbete som nätverket för barnets rättigheter samordnat av Sveriges Kommuner och Landsting. Vi bidrar även på det sättet till spridning av framgångsrika arbetsmetoder med att genomföra barnkonventionen på kommunal och regional nivå. Kunskapsutveckling, utbildning och kompetensutveckling av beslutsfattare, såväl politiker som tjänstemän på kommunal och regional nivå, är ett annat sätt att förbättra genomförandet av barnkonventionen. Flera aktörer har fått ekonomiskt stöd av regeringen för sådana aktiviteter. Unicef har exempelvis tagit fram ett särtryck ur den handbok om tillämpningen av barnkonventionen som sedan har spridits till alla kommunstyrelser, landsting och statliga myndigheter i landet. Allmänna Barnhuset, Örebro universitet och Karolinska sjukhuset har drivit och driver utbildning och kompetensutveckling för beslutsfattare och personal på olika nivåer i kommuner och landsting. Barnombudsmannen har fått medel att under 2010 anordna nationella barndagar - ett forum för erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling. Barnombudsmannen har också på regeringens uppdrag tagit fram förslag till en strategi för det framtida arbetet med kunskapsspridning om barn, deras rättigheter och den praktiska tillämpningen av dessa rättigheter till yrkesgrupper vars arbete har konsekvenser för barn. Förslaget är under beredning i Socialdepartementet. För ett ökat stöd till bland annat beslutsfattare på lokal nivå gav regeringen i december förra året Barnombudsmannen i uppdrag att utveckla ett uppföljningsverktyg för barnrättspolitiken så att måluppfyllelsen och kunskapen om tillämpningen av barnkonventionen kan öka på såväl nationell och regional som kommunal nivå. Uppföljningssystemet ska kunna anpassas till specifika behov i en region, i en kommun eller i en begränsad del av en kommun. Regeringen undersöker också för närvarande möjligheterna till en bättre samordning med Sveriges Kommuner och Landsting även när det gäller genomförandet av barnkonventionen. Jag avser att återkomma till riksdagen med en redovisning av resultatet av våra ansträngningar på barnrättsområdet och arbetet med barnkonventionen.

Fru talman! Tack för svaret! Det är så viktigt att vi hela tiden jobbar med barnkonventionen. När Sverige ratificerade den för 20 år sedan var det väldigt stor aktivitet. Det var många utbildningar och många barnorganisationer, bland annat Unga örnar, Rädda barnen, Unicef och Bris, som jobbade ute i landet med olika folkbildningskampanjer, till exempel Dags för barnkonventionen. Man satte lärare och politiker på kommunal nivå på skolbänken och sade att nu ska vi lära oss barnkonventionen, och vi ska följa den. För 10 år sedan gjordes en uppföljning, och man försökte då se till att man skulle följa barnkonventionen. Barn har rätt att ha inflytande över det som pågår i deras vardag. Det är ju så med det mesta. Om man inte påminns om det hela tiden så ramlar det liksom bakåt i hjärnbalken på något sätt. Därför måste man hela tiden fokusera. Barnkonventionen är ett sådant område. Jag tror att jämställdhet och även demokrati och andra områden är andra sådana områden där vi faktiskt hela tiden måste tala om för oss själva att nu måste vi se till att barnkonventionen och så vidare följs. Tyvärr bryr man sig inte så mycket om att följa barnkonventionen. Det händer inte så mycket om man inte gör det. Man tänker att man inte behöver låta barnen få inflytande över sin skolgång och sin skola. Man glömmer av att se till att eleverna får ett större inflytande, för det händer inte så mycket. Det skulle vara intressant att höra vad socialministern har att säga om detta. Det som är bra i svaret är att det står att vi ska fortsätta öka trycket när det gäller utbildningar. Det är bra att statsrådet säger att han avser att återkomma till riksdagen med resultatet. Det ser jag fram emot. Men hur ska vi göra för att öka trycket? Hur ska kommunpolitikerna vid varje beslut tänka på hur det slår för barnen? Hur drabbar detta barnen eller hur påverkar det barnens situation? Hur ska vi tänka här när vi skickar pengar till kommunerna så att kommunpolitikerna faktiskt också verkar på det sättet? Det gäller naturligtvis inte bara kommunpolitikerna. Hur ser man till att de uppmanar sina lärare, förskollärare, barnomsorgspersonal, fritidspersonal och alla andra som har med barn att göra att alltid tänka på hur de kan göra för att se till att barnkonventionen följs? Eftersom barn är en utsatt och sårbar grupp i samhället, vilket vi pratade om tidigare, måste man också se till att barn skyddas inte bara från krisens effekter utan från mycket annat - våld, mobbning och andra saker som barn kan drabbas av. Jag upplever att vi inte riktigt har fokuserat på barnkonventionen. Vi har visserligen firat ett tjusigt och trevligt 20-årsjubileum, men det blev liksom inget skarpt läge med att se till att ta nästa steg nu , att implementera på riktigt så att vi följer barnkonventionen i alla beslut.

Fru talman! Nästan två miljoner barn och ungdomar har växt upp i det här landet med barnkonventionen som skydd och som stöd under de 20 år som har gått. Frågan vi som lagstiftare och beslutsfattare behöver ställa oss är om detta betyder att alla barn har samma rättigheter och att barns bästa kommer i första rummet när politiken formas. Svaret på det vet tyvärr både du och jag: Det är inte så. Mer än en kvarts miljon barn lever i barnfattigdom. Det har vi diskuterat och kommer tillbaka till. Det är skamligt, tycker jag. Det handlar om att barnkonventionen också så tydligt lyfter upp att barn har en ovillkorlig rätt att säga sin mening i de frågor som berör dem. Men trots detta är det oftast vuxenvärlden och vuxnas godtycke som avgör om barn får höras i ärenden som berör dem. Det kan till exempel vara socialtjänstärenden och vårdnadstvister. 20 000 barn placeras i familjehem varje år. Många av dem lever i en ständig ovisshet om de kommer att få stanna i familjehemmet eller återförenas med sina biologiska familjer. Den ovissheten beror ofta på avsaknaden av att få berätta om sina egna önskningar, och det skapar en otrygg situation. Jag tycker att det är ovärdigt, och jag är övertygad om att vi tillsammans kan förändra och förbättra barns situation i Sverige. Jag hade på samma sätt som Monica Green gärna sett att Göran Hägglund hade pekat ut framtiden och tvingat på myndigheterna barnglasögon i samband med 20-årsjubileet och lyft upp barns rättigheter i ett ännu tydligare perspektiv. Det är verkligen dags att ta barnrättsfrågorna på allvar. Vi behöver arbeta vidare med dem på alla nivåer, och vi behöver också garantera att barns rättigheter efterlevs exempelvis i skola och barnsjukvård. Jag vill att politiker och myndigheter gör barnkonsekvensanalyser för att säkerställa att alla barn och ungdomar får sina rättigheter tillgodosedda. Det behöver också vara ett tydligt ansvar för kommuner och landsting att redovisa särskilda insatser för barn och ungdomar genom barnbokslut eller andra metoder. Min fråga till ministern är: Hur ska arbetet med barnkonventionen ges större tyngd och ett högre tempo så att inte landets barn behöver vänta i 20 år till innan barnkonventionen är någonting som genomsyrar också den svenska politiken?

Fru talman! Tack för de engagerade inläggen i en fråga som förstås är otroligt angelägen! Det har nämnts att vi nyligen har haft ett jubileum. Jag ser det som en milstolpe när vi stannar upp och reflekterar lite över vad som har åstadkommits och vad vi behöver göra framöver. Här får man säga att barnkonventionen i sig har betytt ofantligt mycket, men vi är ju långt ifrån hemma. Vi kan verkligen inte luta oss tillbaka och säga att nu är allt fixat i vårt land. Det vore en grov osanning. Jag tror att Monica Green är inne på något betydelsefullt när hon säger att det är enormt viktigt att återvinna kunskap och engagemang hos alla berörda, för vi har en genomströmning av personal, men förstås också av barn genom skola, förskola och alla områden där vi varje dag möter barn och naturligtvis föräldrar. Det är viktigt att ha som en utgångspunkt. Samtidigt är det väldigt viktigt att se att det förmodligen inte finns ett enda grepp eller ett enda Alexanderhugg som löser allt utan det fordras ganska mycket av envetet gnetande. Jag redogjorde i mitt inledande svar för väldigt mycket av det som vi gör tillsammans med till exempel Sveriges Kommuner och Landsting, tillsammans med kommuner som sluter sig samman, tillsammans med organisationer och tillsammans med myndigheter som vi arbetar med för att få det rätta tänkandet att genomsyra alla olika verksamheter som möter barn. Föräldrarna är de viktigaste resurserna i det här sammanhanget. Där har vi kommit långt i dag i jämförelse med för 20 år sedan eller för 40 år sedan, men fortfarande finns det barn som är rädda för att komma hem därför att de riskerar att få stryk av sina föräldrar eller att behandlas på ett sätt som sårar känslor och själsliv hos barnen. Vi har barn som far väldigt illa därför att de inte är sedda och uppmärksammade. De reagerar genom att bli väldigt utagerande, genom att svälta sig eller skära sig. Vi kan inte säga med stolthet att vi har förverkligat barnkonventionen i Sverige, men jag tror att det något tråkiga svaret är att det inte finns ett Alexanderhugg utan att det handlar om väldigt många små åtgärder i vardagliga sammanhang, om utbildning, om information och om att inte nå bara dem som har direkt kontakt med barnen. Det tror jag ibland kan vara ett litet bekymmer. Vi koncentrerar oss väldigt mycket på dem som är i direkt kontakt med barnen. De ska självklart ha bästa möjliga stöd för att kunna utföra sin viktiga uppgift, men det handlar också om nivåer ovanför som sätter ekonomiska ramar, som styr verksamheten mer genom beslut som andra så att säga får följa. Även om vi har världens mest medkännande och kunniga barnomsorgspersonal kommer det inte att hjälpa särskilt mycket om de inte får rätt förutsättningar från till exempel den kommunala ledningen i form av chefer eller politisk ledning. Därför handlar det väldigt mycket om att lyckas nå relevanta beslutsfattare med ett kunnande som kan fungera som en bas i deras viktiga arbete. Det handlar ytterst om att så många som möjligt, helst alla, fattar rätt beslut vid varje enskilt tillfälle av de faktiskt tiotusentals tillfällen som uppstår runt om i Sverige varje enskild dag.

Fru talman! Det här är en oerhört viktig debatt, precis som den förra, om hur barnfattigdomen ökar och att det finns barn som blir vräkta med sina föräldrar. Det här är en lika viktig debatt om att barn som far illa också får möjlighet att få en bra omvårdnad. Får de det i dag enligt Göran Hägglund? Är det så att de barn som far illa, mår dåligt eller skär sig, som Göran Hägglund beskriver, och de barn som blir utsatta för våld eller mobbning får det allra bästa stödet i dag enligt Göran Hägglund? Sedan säger Göran Hägglund att den personal som jobbar allra närmast barnen ska ha bästa möjliga stöd. Tycker Göran Hägglund att de får det i dag? Om inte, vad ska Göran Hägglund göra åt det? Vad kan vi göra tillsammans för att barn ska få bästa möjliga förutsättningar för att växa upp till trygga och bra människor i det här landet, människor som också tar hand om sina barn och som har bra förutsättningar att bli bra föräldrar. Vi behöver hjälpas åt med det här. Kan Göran Hägglund svara på frågorna om de verkligen får det allra bästa stödet? Om de inte får det, på vilket sätt ska vi förändra så att alla våra små barn som finns i verkligheten faktiskt får det stöd som de behöver? Dessutom nämnde Göran Hägglund att de som indirekt, inte dagligdags jobbar med barn utan är chefer, beslutsfattare eller lokalpolitiker också måste kunna barnkonventionen. Vad tänker Göran Hägglund göra för att de ska kunna barnkonventionen och faktiskt följa den? Tänker Göran Hägglund ta till några grepp eller någon typ av uppmuntran eller sanktioner? Vad ska Göran Hägglund göra för att barnkonventionen faktiskt ska följas så att det märks när man inte gör det, när en kommun struntar i att följa barnkonventionen, struntar i att ge barn inflytande eller inte ser de barn som blir mobbade? Vad tänker Göran Hägglund göra? Åter till min fråga om nästa steg. Nu ser vi till att barnkonventionen implementeras på alla nivåer. Utbildning nämnde Göran Hägglund som ett instrument. Det är ett bra instrument. Det tycker jag. Men jag vet inte hur det ska gå till. Kan Göran Hägglund beskriva hur utbildningarna ska gå till i respektive kommuner eller myndigheter som ska ta hand om barnen eller i föreningslivet? Hur ska de här utbildningarna gå till och hur ser tankeprocessen ut tills vi kommer dit? I dag känner inte alla till barnkonventionen. Precis som Göran Hägglund beskriver är det också en genomströmning. Det byts folk. Det kommer nya barn, nya vuxna, nya föräldrar och nya beslutsfattare. Därför måste barnkonventionen återerövras och därför borde det också finnas någon typ av åtgärd som gör att man faktiskt måste följa barnkonventionen.

Fru talman! Sverige måste på alla fronter jobba vidare med barns rättigheter. Jag tycker att det är glädjande att jag och ministern delar uppfattningen att det i dag går alldeles för sakta. Jag ser det som ett stort problem. Det är inte acceptabelt att åren bara rullar på utan att vi gör de framsteg som vi faktiskt borde. I och med att vi är eniga om att vi behöver flytta fram positionerna är det väl dags för oss båda två att kavla upp ärmarna och sätta fart. Runt om i samhället och från flera barnrättsorganisationer ökar nu kravet på att få barnkonventionen till lag. Jag tycker att det kunde vara intressant att höra hur statsrådet ser på det krav som växer på att göra barnkonventionen till lag.

Fru talman! Jag ska bara påminna om vad jag sade i mitt första svar, som hänger ihop med vad jag sade i mitt andra inlägg. Vi har gett ekonomiskt stöd till ett kommunalt samarbete som handlar om erfarenhetsutbyte och granskning mellan olika kommuner. Där kan vi lära oss hur man framgångsrikt arbetar på det lokala planet för att få det att fungera ännu bättre. Jag beskrev också arbetet med nätverket för barnets rättigheter samordnat av Sveriges Kommuner och Landsting. Jag beskrev också hur vi arbetar för spridning av framgångsrika arbetsmetoder för att genomföra barnkonventionen. Jag beskrev kunskapsutveckling, utbildning och kompetensutveckling av beslutsfattare, både politiker och tjänstemän på kommunal och regional nivå, som en viktig åtgärd för att förbättra genomförandet. Jag beskrev hur vi har gett ekonomiskt stöd till många olika aktörer för att skapa ett bra underlag. Jag nämnde Unicef, Allmänna Barnhuset, Örebro universitet och Karolinska sjukhuset. Jag nämnde också att Barnombudsmannen har fått medel för att under året anordna nationella barndagar, ett forum för erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling. Jag beskrev att Barnombudsmannen på regeringens uppdrag har tagit fram en strategi för arbetet med kunskapsspridning om barn, deras rättigheter och den praktiska tillämpningen av de rättigheterna till yrkesgrupper vars arbete har konsekvenser för barn. Om det ska vi återkomma till riksdagen så småningom. Jag beskrev också hur vi i december förra året gav Barnombudsmannen i uppdrag att utarbeta ett uppföljningsverktyg i barnrättspolitiken så att vi bättre kan nå målen på alla politiska nivåer. Jag nämnde också att vi undersöker möjligheten till en bättre samordning med Sveriges Kommuner och Landsting när det gäller genomförandet. Vi gör många viktiga saker. Jag är öppen för nya tankar och idéer om vad vi kan göra ännu bättre. Jag tror också att vi alla som är verksamma i politiska partier också har en uppgift att göra gentemot alla våra aktiva på kommunal och landstingskommunal nivå, det vill säga att få in detta som ett arbetssätt. Varför inte en profilfråga för partier att arbeta med - barns rättigheter - i de politiska sammanhang man finns med i? Fredrik Lundh ställde också frågan om barnkonventionen och inkorporering i lagstiftningen. Det viktiga för mig är inte vilken juridisk status barnkonventionen har utan hur väl vi lyckas i samhället att respektera barnens rättigheter som de kommer till uttryck i barnkonventionen. Målet är att ge våra barn bästa tänkbara livsvillkor. Barnkonventionen är ett medel i det sammanhanget, inte målet. Jag är prestigelös i det här sammanhanget. Vi valde i bred politisk enighet för många år sedan att implementera barnkonventionen på det sätt som har skett i lagstiftningen. Om vi kommer fram till att det kan göras bättre på ett annat sätt är jag beredd att resonera om det. Det viktiga är att vi lyckas så väl som möjligt när det gäller genomförandet av alla goda tankegångar och intentioner som finns i barnkonventionen. Formen är underordnad. Vi ska göra det som blir bäst för barnen.

Fru talman! Jag måste ha formulerat mig fel. Jag ber om ursäkt för det. Jag märkte att Göran Hägglund började upprepa det han sade i sitt första svar. Antagligen var det jag som hade formulerat min fråga fel så att Göran Hägglund kände att han hade anledning att upprepa sitt svar. Det var synd. Jag hade velat att vi mer konkret skulle gå in på hur vi ska gå till väga. Utbildning och allt det som Göran Hägglund har räknat upp gillar jag. Jag gillar att Hägglund ska återkomma till riksdagen och berätta hur det har gått och så vidare. Men det saknades något. Jag tror att Fredrik Lundh också vill ha ett svar. Om vi nu inte ska inkorporera barnkonventionen i lagen, vad ska vi göra så att den följs? Det finns många som inte följer barnkonventionen. Det finns till och med många som inte känner till den. Man bryr sig inte om att följa barnkonventionen. Man tycker inte att den är viktig: Ska barnen tas med? Ska de yttra sig i frågan? Oj då, måste vi ha barnglasögon på oss i besluten? Man tycker att det är ett krångligt sätt att hantera frågan. Jag efterlyste konkret vad vi ska göra i nästa steg. Det var det jag hade hoppats att få svar på. Det verkar som att jag får ett svar efter det att Göran Hägglund återkommer till riksdagen.

Fru talman! Det här är en viktig diskussion. Sista ordet är inte sagt, får inte vara sagt, i det här sammanhanget. Det här är en fråga som vi löpande behöver diskutera. Vad kan vi göra mer för att alla barn ska växa upp under trygga omständigheter i vårt land? Vi har mycket kvar att göra. Vi kommer tillbaka med ett dokument till riksdagen att ta ställning till och diskutera. Vi får då möjlighet att ta upp frågan i ett mer uttömmande och bredare sammanhang. Det är av största vikt att enskilda politiker och partier engagerar sig i frågan. Hur väl vi lyckas här har naturligtvis enormt stor betydelse för vilket Sverige vi kommer att se i morgon och nästa dag.