Åtgärder för minskad psykisk ohälsa

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat Gabriel Wikström:

Hur kan den ökade psykiska ohälsan förebyggas på individ- och organisationsnivå?

Vilka åtgärder har man vidtagit eller planerar att vidta för att minska den psykiska ohälsan?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Arbetet inom regeringen är nu så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Låt mig börja med ett något bredare perspektiv. Regeringen har höga ambitioner när det gäller hälsa. Regeringen har satt ett långsiktigt mål: De påverkbara hälsoklyftorna ska slutas inom en generation. För även om hälsan i Sverige generellt sett är god är den inte det för alla. Psykisk ohälsa är ett stort och växande samhällsproblem. Andelen personer som upplever och rapporterar besvär på grund av psykisk ohälsa har ökat sedan början av 1990-talet.

Regeringen har ett brett åtgärdsprogram för att motverka sjukskrivningar, vilket börjar ge resultat. För mig är det nu viktigt att följa upp och när det behövs utveckla åtgärdsprogrammet.

Forskningen visar att arbetsplatsnära insatser förkortar sjukfrånvaron på grund av psykisk ohälsa. En viktig del i åtgärdsprogrammet är att säkerställa att insatser vidtas tidigt på arbetsplatserna när en anställd drabbas av psykisk ohälsa. För regeringen är den svenska modellen grundläggande, och vi har därför erbjudit parterna på arbetsmarknaden att komma överens om åtgärder för att minska sjukfrånvaron på arbetsplatserna. Parterna har inkommit med en för respektive sektor partsgemensam avsiktsförklaring. För regeringen är det särskilt viktigt att åtgärder vidtas för ett hållbart arbetsliv innan en sjukskrivning behöver bli aktuell. De nya föreskrifterna från Arbetsmiljöverket om organisatorisk och social arbetsmiljö kommer att vara ett verktyg för att förebygga sociala och organisatoriska arbetsmiljörisker och tydliggöra ansvaret för dessa frågor.

På uppdrag från regeringen har Socialstyrelsen utarbetat nya rekommendationer om sjukskrivningstider för psykiska diagnoser. Det finns nu större differentiering av sjukskrivningstiderna beroende på sjukdomens allvar och samsjuklighet. Det finns fler diagnoser där rekommendationen är en partiell sjukskrivning eller ingen sjukskrivning. Lindrig förstagångsdepression är ett exempel på när sjukskrivning inte rekommenderas. Som jag nämnde har regeringens breda ansats redan fått effekt på sjukfrånvarons utveckling. Försäkringskassans prognoser visar att det finns goda förutsättningar för att nå de mål som regeringen har fastställt för sjukpenningtalet för 2020.

År 2016 antog regeringen en ny strategi inom området psykisk hälsa som gäller 2016-2019. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk för psykisk ohälsa. Regeringen avsätter ca 1 miljard kronor per år under perioden 2016-2019 för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa. Genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting använder regeringen 885 miljoner kronor av satsningen under 2017 för att stimulera och stödja huvudmännens arbete med psykisk hälsa. Regeringens strategi ska stimulera utvecklingen av förebyggande och främjande arbete generellt men också tidiga insatser till dem som inte mår bra eller är i risk. Vi kommer att fokusera på att skapa förutsättningar för att hitta långsiktiga lösningar med gemensamt ansvar i ordinarie strukturer. Även om vi har haft många bra projekt är det framför allt långsiktigt hållbara strukturer som behövs. En viktig del i att skapa långsiktighet är också att vi kan ha en bra dialog över blockgränserna och vara överens om så mycket som möjligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Av det framgår att regeringens åtgärdsprogram för att motverka sjukskrivningar följs upp av ministern, och det är alldeles utmärkt och viktigt. Men av största vikt är det att hitta lösningar för att människor inte ska bli sjuka och att inte drabbas av utmattningsdepressioner. Vi måste försöka identifiera pudelns kärna och därefter hitta politiska lösningar i den mån det går.

Försäkringskassan kom nyligen med en intressant men oroande rapport om psykisk ohälsa och sjukhälsotalen. Ministern och jag har många gånger stått här i kammaren och debatterat och samtalat om den här angelägna frågan. Situationen är alarmerande. Troligtvis finns en del av lösningen i flera olika sätt.

Jag tycker att orsaksanalysen ofta saknas. Vad är orsaken till detta? Det finns en oro när man ser att sjukskrivningstalen dämpas till en del, för det kan bero på att direktiven är hårdare: Man ska inte sjukskriva lika mycket. Det finns även frågeställningar om huruvida det alltid är rätt att sjukskriva om någon har en utmattningsdepression. Det kanske är klokare att ha en fot kvar på arbetet och i stället gå ned i arbetstid. Detta är naturligtvis väldigt individuellt. Men steget att efter bara någon månad gå tillbaka är oerhört stort för den som har drabbats av psykisk ohälsa.

Syftet med Försäkringskassans analys i den del som jag läste i rapporten är att öka kunskapen om vad som händer för individer som blir sjukskrivna i psykiatriska diagnoser när det gäller återfall i sjukskrivning, möjlighet att komma tillbaka till arbetet samt hur vanligt det är att sjukskrivningarna övergår i sjuk- eller aktivitetsersättning.

Statistiken visar att det finns ett tydligt mönster vad gäller personer som är sjukskrivna med psykiatriska diagnoser. Generellt sett har de lägre återgång i arbete och större risk för återfall i sjukskrivning. Jag skulle vilja att ministern tar upp detta i sitt nästa anförande. Jag tycker att det är oroande att återfallsfrekvensen är så hög jämfört med en somatisk åkomma.

Samtidigt visar statistiken att det är bättre att komma tillbaka i arbete för personer som är sjukskrivna i de vanligaste diagnoserna, det vill säga anpassningsstörningar och reaktion på svår stress. Reaktion på svår stress kan till exempel vara ett sorgearbete. Då kan man sedan successivt komma tillbaka på ett mer tydligt sätt än om en person exempelvis har en utmattningsdepression.

Psykiatriska diagnoser är förknippade med de längsta sjukskrivningarna. De är till och med längre än vid hjärt-kärl- och tumörsjukdomar. Man ser en tydlig ökning för detta från 2010, och sedan 2014 är detta den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

Man läser och försöker komma åt vad det är som gör att vi i dag hamnar i dessa sjukskrivningar så ofta. Det beror säkert på olika saker på samhällsnivå, på individnivå och på stressen som finns på arbetsplatser. Det går nog inte att sätta en enda etikett på orsakssambandet i detta. Det här är ändå mycket oroande. Vilka åtgärder finns i regeringens åtgärdsprogram för att hejda återfall till sjukskrivning i dessa diagnoser?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag hade från början inte planerat att gå upp i denna debatt. Egentligen är jag här för att tala om naturskydd, men ämnet psykisk ohälsa är något som berör, inte minst vad gäller unga människor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag skulle vilja reda ut begreppen något. Psykisk ohälsa är väldigt brett definierat. Den ena delen handlar, lite förenklat, om oro, ångest och nedstämdhet. Detta är fullt naturliga reaktioner på sådant som händer i ens vardag. Det kan handla om att en relation inte går som man har tänkt sig, att man inte riktigt vet vad folk förväntar sig av en i skolan eller andra saker som händer i livet emellanåt.

Annan psykisk ohälsa - den som behöver behandlas med medicinering och olika slags samtal - är schizofreni, depressioner och panikångestsyndrom. Detta kan inte lösas genom att man pratar om problemet, utan då behöver man vård.

Låt oss titta på psykisk ohälsa bland unga. Det är den vanligaste orsaken till att man hoppar av gymnasiet, vilket är väldigt problematiskt. Jag tror att regeringen behöver fortsätta att titta på reformer för att minska hemmasittandet. Det finns en färdig utredning på området.

Det spelar verkligen roll om man går upp på morgonen, äter frukost, sätter sig på bussen till skolan och umgås med sina kamrater. Det finns även mycket annat man kan göra. Det handlar om saker som inte är marknadsförda som åtgärder för att minska psykisk ohälsa. För de enklare psykiska besvären räcker det ganska långt om man sover och äter regelbundet och har fysisk aktivitet under mer än 30 minuter någon gång i veckan.

Här skulle förslag om mer idrott i skolan göra skillnad för barn vars föräldrar inte har en naturlig koppling till idrotten. Även förslag om tidiga betyg, eller i varje fall omdömen som inte dömer någon till ett visst betyg, skulle göra stor skillnad. Det är nämligen viktigt att tidigt lära sig att hantera motgångar och veta att det går att ordna.

När jag gick i skolan fick man betyg först i åttonde klass. Då hade man inte så lång tid på sig att ordna slutbetyget till nian. Detta skapade stress för många, vilket kunde förvärra situationen.

Jag vill även säga något om det som ministern tog upp angående arbetslivet. Det är lite samma grej där. Många arbetsgivare vet inte riktigt hur de ska hantera någon som lider av psykisk ohälsa. De vet inte vilka verktyg de ska använda utan tänker att de ska göra det de vet funkar för annat. De behandlar det som en sjukdom och skickar hem folk. Det finns ingen evidens såvitt jag har sett som säger att det här är en bra lösning.

För de allra flesta lättare psykiska besvär och medelsvåra depressioner eller utmattningsdepressioner är det bra om man blir partiellt sjukskriven och fortsätter att komma till jobbet. Det spelar roll om man har rutiner och sover, äter och umgås med andra människor för att uppfylla sitt sociala behov. Detta är oerhört viktigt.

Jag tror att vi kan fundera mer i breda lager om detta. Socialförsäkringsministern borde kroka arm med inte bara arbetsmarknadsministern utan också skolministrarna. Det finns saker att göra. Det finns lågt hängande frukter. Om man tar alla dem kan vi komma långt, tror jag, utan att det behöver vara särskilt dyrt. Men då behöver man också analysera begreppet psykisk ohälsa och fundera över vad som är svårt och vad vi kan lösa med att ge människor möjligheter till rutiner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag tackar för dessa olika inspel.

Det är viktigt att hålla isär de här sakerna. Tyngre och svårare psykisk ohälsa ska självklart behandlas med vårdinsatser på olika sätt. Men det är som sagt inte där vi har sett den stora ökningen i Sverige under de senaste decennierna - ökningen började redan på 90-talet - utan det är den lätta till måttliga psykiska ohälsan som är den stora boven i dag och som gör att människor hoppar av skolan eller faller ur arbetslivet.

En av de saker som jag tror är otroligt viktiga i detta sammanhang är att vi tillämpar den forskning som i dag finns. Vi vet mycket mer i dag än vad vi visste när vi var världsmästare i sjukfrånvaro 2003, då begreppet utbrändhet och företeelsen att man gick in i väggen var det som lades på bordet.

I dag vet vi till exempel att det är viktigt att vara kvar i sociala sammanhang och att vara kvar i aktivitet och i en kontext. Det var därför som jag i mitt svar på denna interpellation hänvisade till det uppdrag som regeringen har gett Socialstyrelsen, som nu har utarbetat rekommendationer om nya sjukskrivningstider just för dessa psykiska diagnoser.

Baserat på evidens och forskning rekommenderar man en betydligt större differentiering av sjukskrivningstiderna, beroende på sjukdomens allvar och samsjuklighet när det gäller psykiatriska diagnoser. Som sagt: Det finns i dag diagnoser där rekommendationen är en partiell sjukskrivning eller ingen sjukskrivning. Detta gäller till exempel lindrig förstagångsdepression, där man nu inte alls rekommenderar sjukskrivning.

Dessa nya rekommendationer har börjat att tillämpas inom hälso- och sjukvården, vilket naturligtvis också är en del i det som vi nu ser resultat av.

Men det som då blir viktigt är vad som sker ute på arbetsplatserna. Där är den överenskommelse som vi har träffat med samtliga fack och arbetsgivare på den svenska arbetsmarknaden väldigt viktig.

Det är nämligen alltjämt så att det finns alltför stora kunskapsbrister ute på våra arbetsplatser om hur man hanterar signaler på att medarbetare börjar må dåligt. Det fördes fram tidigare i debatten att man kan tro att det bästa är att skicka hem någon, men som arbetsgivare bör man hålla kontakten och höra av sig under sjukskrivningen så att medarbetaren har kvar en fot på jobbet.

Trots att detta sedan ganska många år är den vanligaste orsaken till sjukskrivning för både kvinnor och män i Sverige är det alltjämt så att denna diagnos i samhället anses vara ganska stigmatiserande. När jag tar upp de här frågorna får jag många gånger höra - även från arbetsgivarföreträdare - att det är jobbigt att ställa dessa frågor och att man upplever att man kränker människors integritet.

Det är därför som det är allas vårt ansvar, inte minst för oss som politiker, att lyfta upp denna fråga, som alltså är den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

Jag tycker att det som Jesper Skalberg Karlsson tog upp tidigare är otroligt viktigt. Vi ser att detta kryper nedåt i åldrarna och att allt fler alldeles för unga människor aldrig kommer in på arbetsmarknaden utan faller ifrån redan på gymnasiet. Vi har ett mycket stort ansvar när det gäller att motverka denna utveckling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Ministern avslutade med det som jag tänkte säga. Jesper Skalberg Karlsson sätter fingret på den viktiga frågan om ungas dåliga mående. Precis som Jesper Skalberg Karlsson påpekade är definitionen av vad som ingår i psykisk ohälsa otroligt bred. Det gäller att hålla kvar rutiner så länge man bara kan och att man får stöttning och hjälp av lärare, elevvårdspersonal, arbetsgivare eller närmsta chef.

Det är stigmatiserande, precis som ministern säger. Jag tror att arbetsgivare, arbetsledare och lärare måste få hjälp med kunskap och verktyg. Hur gör man? Hur pratar man med någon som mår dåligt i själen och som har det tungt över bröstet?

Det är en jättesvår fråga, för man har inte vuxit upp med att prata om det. Om någon bryter benet vet man ungefär hur lång tid det tar innan gipset är borta. Men man vet inte det när någon mår dåligt i själen.

Forte gjorde en kunskapssammanställning 2015. De menar att det är väldigt tydligt att arbetsplatsen måste vara involverad för att den sjukskrivna medarbetaren ska komma tillbaka i arbete eller, om det handlar om skola, i studier på ett bra sätt.

Denna kunskapssammanställning pekar också på flera vetenskapligt dokumenterade friskfaktorer i arbetet som minskar risken för psykisk ohälsa. Det är ju där någonstans vi måste börja - när man väl blir sjukskriven eller inte kan gå tillbaka till skolan har det gått för långt.

Det handlar till exempel om förebyggande arbete, om gott ledarskap och om balans mellan krav och kontroll samt mellan ansträngning och belöning. Det handlar också om att det finns resurser på arbetsplatsen, så att man känner att det arbete som man ska utföra är rimligt och realistiskt sett till de resurser som är kopplade till detta.

Jag blir alltid frustrerad när jag ser att det är ofta är kommuner, landsting och regioner som sticker ut bland arbetsplatserna när det handlar om psykisk ohälsa och sjukskrivningar. Det är ju vi politiker som är arbetsgivare där. Vi borde kunna arbeta ännu bättre förebyggande med dessa frågor.

Arbetsmiljöverkets föreskrift spelar en väldigt viktig roll. Jag kommer inte riktigt ihåg om den kommer att utvärderas - det vore bra om ministern kunde svara på det.

Hälso- och sjukvården behöver ytterligare stärka sin kapacitet för att identifiera och behandla olika typer av psykisk ohälsa i hela spektrumet, vilket lyfts fram i både svenska och internationella studier.

Då kan man undra varför detta inte görs på ett adekvat sätt i Sverige. Det kanske sjukskrivs för mycket i dessa diagnoser. Kanske är sjukskrivning fel väg att gå, precis som vi har diskuterat. Det hela måste naturligtvis också vara väldigt individuellt utformat.

Det går fort att tappa tillhörigheten till arbetsplatsen eller till skolan. Att ha kvar några timmar i veckan, att få ett anpassat schema och att vara med kamrater utifrån hur man mår gör att man kan komma tillbaka mycket snabbare. Det vore jättebra med en kommentar till detta.

Vidare tycker jag att det är oroande med de regionala skillnaderna. De fortsätter att finnas, vilket vi har sett i statistiken i decennier. Det är helt orimligt - det är ju inte så att människor i vissa delar av Sverige är mer sjukliga än människor i andra delar, utan det finns ett systemfel i det här. Det vore intressant om ministern ville säga någonting om det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag undrar också om Försäkringskassans och Socialstyrelsens utredning om regionala skillnader. När blir den klar? Den kanske har kommit - jag vet inte.

Herr talman! Tack, ministern, för inlägget!

Jag tycker att det är välkommet att ministern talar så varmt om evidensbaserad politik. Jag tycker att detta är väldigt bra.

Samtidigt vill jag vara ärlig med att vi inte vet allt om psykisk ohälsa. När det gäller 90-talister - min generation, människor som är födda runt millennieskiftet - kan vi inte riktigt förklara varför människor i den generationen är så olyckliga eller lider av psykisk ohälsa.

Jag kan göra en politisk analys utifrån att jag tror att lycka är skillnaden mellan förväntningar och utfall. Kanske har man haft föräldrar som har sagt att allting är möjligt, men sedan har man missat nästa steg, nämligen att det kommer att krävas mycket jobb. Detta är dock endast min analys, och jag är långt ifrån någon lyckoforskare.

Angående de satsningar som ministern nämnde - 1 miljard och så vidare - skulle jag vilja säga att regeringen i vårbudgeten, eller den ekonomiska vårpropositionen, satsade 100 miljoner för att motverka psykisk ohälsa i skolan. 100 miljoner är mycket pengar. Det är mer pengar än vad jag kommer att tjäna i hela mitt liv. I det här sammanhanget kan det vara väldigt mycket - om pengarna används på rätt sätt är 100 miljoner en stor utgiftspott. Men det finns också en risk att dessa pengar försvinner i administration, och då kan 100 miljoner vara väldigt lite.

Jag ser fram emot att få se hur denna satsning faller ut, för då kan det finnas skäl att göra mer av det som funkar.

Herr talman! Jag ska försöka svara på några av de olika inspel som har gjorts i denna viktiga debatt.

Jag vill komma tillbaka till det som Lotta Finstorp tog upp i sitt första inlägg, som handlar om problematiken med att de här sjukfallen också många gånger blir långvariga. Det är ett jättestort bekymmer. Det är därför som det är så viktigt att naturligtvis förebygga, som vi har talat om här. Inte minst viktigt är att det sker ett arbetsmiljöarbete på de arbetsplatser som har de högsta sjuktalen. Vi har talat om detta så många gånger och om orimligheten i att man inom äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal som på arbetsmarknaden i övrigt. Det är helt orimligt. Det handlar om precis de saker som du, Lotta Finstorp, lyfter fram här: om villkoren i arbetet, om arbetsmiljön och om känslan av delaktighet och kontroll över sitt arbete. Här finns en läxa att göra, för det är i dessa yrkesgrupper som rekryteringsbehovet de kommande åren kommer att bli så otroligt stort.

Jag talade med några kommunalråd i går som berättade från en kommun - jag kommer inte att nämna vilken - att de hade 800 unga som ville bli kosmetologer och 600 som ville bli smådjursskötare, men det är ingen som söker till undersköterskeutbildningen. Det är helt orimligt, och det behöver vi naturligtvis komma åt. Det måste vara attraktivt att jobba inom den svenska hälso- och sjukvården.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Lotta Finstorp tar också upp att risken för återfall är så påtaglig. Det innebär att om man en gång blivit drabbad på ett tuffare sätt av stressymtom är sannolikheten betydligt större att man ramlar dit igen när man hamnar i en situation som är belastande av olika skäl - i privatlivet eller i arbetet - vilket är oerhört bekymmersamt. Det är som sagt därför vi behöver se till att göra rätt från början. Och även om vi inte vet allt vet vi mer nu än för tio år sedan.

När det gäller de regionala skillnaderna, som Lotta Finstorp också lyfte upp, är ju den första analysen gjord. Den visar att det finns regionala skillnader som alldeles utmärkt går att förklara med olika skäl. Men det finns också en betydande andel av de regionala skillnaderna som inte går att förklara. Detta måste vi komma åt, för det handlar också om individens rätt att få en kvalitativt god vård och att, som sagt, göra rätt från början. Det är så otroligt viktigt.

Arbetet med Arbetsmiljöverkets föreskrift kommer man naturligtvis att följa från Arbetsmiljöverkets sida. Det är något som jag också ser fram emot med stort intresse. Bland annat genom dialogen med arbetsgivarna och facken på den privata sidan vet jag att intresset från arbetsgivarna att utbilda sig i den nya föreskriften har varit enormt stort, vilket är oerhört glädjande. Förhoppningsvis kommer vi också att se ett resultat av detta.

Något annat som jag skulle vilja peka på är Arbetsmiljöverkets slutrapport om kvinnors arbetsmiljö, som kom ganska nyligen. Den bygger på de fem års studier som initierades av den förra regeringen och som sedan togs vidare av vår regering. De har nu sammanfattat sina slutsatser från de fem åren. Det är läsvärt - apropå vad man behöver göra.

Till Jesper Skalberg Karlsson, när det handlar om ohälsan bland unga, vill jag säga att vi ändå gör ganska mycket nu. Vi anslår 1 miljard per år 2016-2019, vilket är en förstärkning jämfört med tidigare med 280 miljoner kronor per år. Den är vikt för att möta den ökande ohälsan bland barn och unga vuxna men också för att förstärka ungdomsmottagningarnas arbete, till exempel. Det görs alltså mycket som är bra just nu.

Herr talman! Tack för en viktig debatt! Det går naturligtvis inte att sätta fingret på exakt vad det är som gör att fler och fler människor sjukskrivs på grund av utmattningsdepression eller psykisk ohälsa. När man nämner de här begreppen är det så lätt att bara fara iväg, men det vi menar är i allmänhet stressrelaterad utmattningsdepression.

Det görs mycket som är bra på olika håll i Sverige kring detta. Jag läste en intervju med Kersti Ejeby, som är verksamhetschef vid vårdcentralen i Gustavsberg där jag har varit på studiebesök. Hon menar att det handlar mycket om diagnosen utmattningssyndrom. Den kom 2002. Den fanns inte innan, och den finns inte i andra länder. Det tycker jag att man ska fokusera på och ta med sig.

Sjukskrivningarna hanteras i primärvården, säger hon, men jag tycker inte att vår kår har haft fokus på att lära sig om de stora folksjukdomarna. Primärvården är gammalmodig vad gäller laguppställning. Jag vill ha mer terapeutisk kunskap.

Detta tycker jag är jätteintressant. Där har de öppnat dörren in på ett annat sätt än på många andra vårdcentraler.

Ministern säger att det handlar om att göra rätt från början, att komma in rätt. Det kanske inte är en doktor man måste träffa utan en annan yrkeskategori.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Åsa Kadowaki, psykiater, säger i samma intervju: Tidigare tog kyrkan hand om själen, och doktorerna tog hand om kroppen. Men nu har vi fått tillbaka själen, och vi vet inte vad vi ska göra med den. För vissa tillstånd är sjukskrivning en dålig behandlingsmetod, men läkarna har inte lärt sig att hantera sitt ansvar. Att sjukskriva någon innebär att man plockar bort personen från dess sammanhang, och det är vid vissa tillstånd fel väg att gå.

Herr talman! Som också generaldirektören för Försäkringskassan brukar uttrycka det har även sjukskrivning en bipacksedel precis som alla andra behandlingsmetoder. Det måste man verkligen ha klart för sig.

Åsa Kadowaki har jobbat jättemycket med den här frågan och är verkligen ett föredöme i sitt sätt att tänka och i de insatser som hon har gjort, bland annat i Tidaholm där hon fullständigt har vänt utvecklingen. Det är helt fantastiskt.

Det finns mycket att titta på där liksom på det arbete som görs på vårdcentralen i Gustavsberg, där de de facto har riggat om personaluppsättningen fullständigt. Det som man möts av är först och främst mycket fler psykologer, som man får en chans att få samtalsterapi hos, men också en planering för återgång i arbete. De har ju ett särskilt program för detta som har visat sig ge mycket goda resultat.

Vi vet att vi har ett arbete att göra i Sverige när det gäller att utveckla och uppdatera primärvården för att möta de behov som finns bland befolkningen i dag när det gäller tillgången till en god vård av hög kvalitet och anpassad efter de diagnoser som är vanligast i dag. Det ser jag med förhoppningar fram emot.

Avslutningsvis är vi inte ensamma i Sverige om att ha en ökande psykisk ohälsa. Det ser likadant ut i många andra västländer. Jag tror att det var för ett år sedan som OECD kom med sin slutrapport. Sverige är ett av nio västländer som de har tittat på som har denna ökande psykiska ohälsa bland unga. De har under flera år studerat och kommit fram till ett antal slutsatser kring detta som är otroligt intressanta att ta del av - apropå Jesper Skalberg Karlssons fråga om vad detta beror på. Men det får vi komma tillbaka till i en annan debatt.

Överläggningen var härmed avslutad.