Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Åtaganden i Baltic Sea Action Plan

Interpellationsdebatt 23 oktober 2009
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Andreas Carlgren (C)

Anf. 34 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack, miljöministern, för svaret! Det är trevligt att se miljöministern här i kammaren. Jag säger det eftersom jag vet att ministern är mycket upptagen med det svenska ordförandeskapet och inte minst inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn i december. Den här interpellationen om Baltic Sea Action Plan har sin bakgrund i den rapport som Naturvårdsverket lämnade i somras och som ministern nämnde med förslag till åtgärder så att Sverige kan klara sina åtaganden enligt plan. Jag väckte en interpellation i slutet av förra riksdagsåret i augusti, men då hade ministern inte tid att besvara den. Skam den som ger sig! Eftersom Östersjöns hälsa ligger mig varmt om hjärtat skrev jag om interpellationen något, och nu står vi här äntligen för att diskutera den viktiga frågan och kanske även föra en dialog. Jag tror att även miljöministern värnar om Östersjöns väl och ve. I november 2007 antog miljöministrar runt Östersjön en strategi, nämligen Baltic Sea Action Plan, för att uppnå god miljöstatus i Östersjön, Öresund och Kattegatt till 2021. Den har tagits fram just inom ramen för Helsingforskommissionens arbete, och det är bra eftersom även Ryssland, som inte är med i EU, ingår som kuststat i Östersjön. Alla är med. Om man är petig skulle man önska att även Vitryssland skulle vara med, även om det inte är en kuststat; en stor del av Vitrysslands jordbruksområden avrinner i Östersjön. I juli redovisade Naturvårdsverket ett stort antal åtgärder. Det största, svåraste och mest kostsamma problemet är övergödning - därav inriktningen på denna fråga i min interpellation. Denna post står för över 90 procent av de uppskattade kostnaderna. Naturvårdsverket bedömer att Sverige kan klara sina åtaganden enligt plan utom när det gäller utsläppen av kväve till Kattegatt och fosfor till egentliga Östersjön. Jag vill också kommentera Miljömålsrådets uppföljning av miljömålen, som vi fick ta del av i går i utskottet. Den visar att minskningen av fosforutsläppen har avstannat i egentliga Östersjön. Här krävs verkligen extra åtgärder. Naturvårdsverket föreslår en eventuell omlokalisering av djurproduktionen från kustnära områden till inlandsområden. Det här är kanske de strukturella åtgärder som ministern säger pågår ständigt, men det här är kanske en större strukturell fråga. Även en minskad animalieproduktion är en möjlig väg för att minska övergödningen. En annan möjlig åtgärd som tas upp i rapporten, vilket är positivt, är minskad kvävegödsling under ekonomiskt optimal nivå. Till exempel beräknas 30 procents minskad användning av gödsel innebära en minskning av utsläppen av kväve i haven med ungefär 10 procent av det svenska betinget. Här kan man få hem mycket. Det har att göra med principen att förorenaren ska betala. Sedan finns också problemet med användningen av handelsgödsel, eller rättare sagt hur man ska styra användningen av handelsgödsel. Fram till höstens budget finns ett effektivt styrmedel, nämligen en skatt på handelsgödsel. Nu har regeringen föreslagit att skatten ska avskaffas. Det är en åtgärd som jag menar går stick i stäv med regeringens påstådda prioriteringar inom havsmiljön. Skatten äter dubbelt upp de satsningar man gör inom övergödningsområdet där 100-120 miljoner ska gå till lokala vattenvårdsprojekt och så vidare. Miljöministern hänvisar till principen förorenaren ska betala men tar samtidigt bort skatten på handelsgödsel. Varför dessa dubbla budskap?
Jacob Johnson (V)

Anf. 35 Jacob Johnson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Först och främst vet jag hur engagerad Jacob Johnson är när det gäller havsmiljön. Det uppskattar jag. Det är ett viktigt arbete som måste gälla långsiktigt. Därför är det verkligen viktigt med engagemanget över partigränserna. Det är sant att aktionsplanen för Östersjön var både viktig och ett stort steg framåt när den antogs. Den aktionsplan som antogs av alla Östersjöstaterna hade aldrig blivit så pass tuff som den blev om inte Sverige och Sveriges regering hade drivit frågan så hårt. Precis som Jacob Johnson säger åker jag nu runt väldigt mycket för att trycka på inför klimatförhandlingarna. Då gjorde jag resor till alla Östersjöstaterna, till några av dem åtskilliga gånger, för att vi skulle trycka på och leda den aktionsplanen till det resultat som den fick. Det gjorde vi därför att vi visste att hur mycket Sverige än gör - där tycker jag att vi snarast borde ha gjort ännu mer än vad vi klarade under tidigare regeringar - kommer det inte att räcka om vi inte får med oss de andra staterna. Vi vet att till exempel i Kaliningrad far allt avloppsvatten ut i stort sett fullständigt utan rening. Det är avloppen från miljontals människor som förorenar Östersjön med långt mycket mer än det som svenskt jordbruk någonsin klarar av att förorena med. Nere i Danmark har man utsläpp från djurfabrikerna som motsvarar kanske 25 miljoner människor. Det är enorma utsläpp som måste åtgärdas för att vi ska kunna rädda Östersjön. Lösningen vore sannerligen inte att lägga en alltmer dödande hand över svenskt jordbruk och samtidigt låta det här pågå på andra sidan Östersjön. Jag ska också säga att jag var förvånad över hur lite som hade gjorts när jag kom till Miljödepartementet. I stort sett fanns inte pengar över huvud taget att hitta i budgeten. Jag vet att man hade gjort försök men fått lägga ned det försöket därför att det inte gick att göra en vettig sammanställning. Nu har vi inte bara infört havsmiljöanslaget. Vi har också lagt dit, som jag sade, drygt en miljard fram till 2011 under de fyra år som vi regerar. Vi har redan nu förberett det vi vill göra nästa mandatperiod, det vill säga börja öka anslagen också för åren därefter. Det är en mycket stor satsning - ojämförlig med vad som har gjorts tidigare. Jag är ändå beredd att diskutera: Ja, vi behöver göra mer. Det är därför som vi till exempel har snabbat på förbudet när det gäller fosfor till Östersjön. Det stämmer att de utsläppen inte har minskat tillräckligt. Förbudet mot fosfater i tvättmedel och senare i maskindiskmedel betyder väldigt mycket, särskilt om vi får det genomfört runt hela Östersjön. Jag är mycket skeptisk till tanken att flytta djurhållning till inlandet. Det är en typ av toppdirigering av enskilda företag som vi brukar undvika i Sverige. Jag tror mycket mer på att i samarbete med jordbrukarna själva verkligen fortsätta det arbete de har inlett för att kraftigt minska utsläppen. Om handelsgödselskatten är det bara att säga att vi har världens renaste jordbruk, så varför ska vi skatta bort det svenska jordbruket och låta utsläppen pågå på andra sidan Östersjön? Handelsgödselskatten har varit bra för att få ned utsläppen. Nu har utsläppen gått ned, och nu är det andra vägar. Vi kan inte skatta bort det svenska jordbruket.
Andreas Carlgren (C)

Anf. 36 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är bra att miljöministern engagerar sig och trycker på i alla Östersjöländer. Han tar upp Kaliningrad och köttproduktionen i Danmark som större problem, och det är nog sant. Där kanske man kan diskutera om att vi borde ha en inriktning i hela EU på minskad köttkonsumtion för att hjälpa situationen i Östersjön. Men dagens debatt, miljöministern, handlar om svenska åtaganden enligt Baltic Sea Action Plan. Det går inte att hänvisa till Kaliningrad och så vidare när det gäller de svenska åtagandena. Miljöministerns svar är att vi kan ta bort skatten på handelsgödsel därför att vi har det renaste jordbruket. Ja, men vi klarar inte åtagandena! Naturvårdsverket har lagt fram ett antal förslag men säger att dessa förslag fortfarande inte räcker utan att vi måste ta fram ytterligare. Varför då ta bort en skatt på handelsgödsel om man samtidigt försvarar principen att förorenaren ska betala? Jag tycker inte att det går ihop. Det är dubbla budskap. Sedan skulle jag vilja be ministern utveckla sin bedömning av de totala kostnaderna. Enligt Naturvårdsverkets bedömning är de totala kostnaderna för att klara de svenska åtagandena kanske 5 miljarder kronor per år, om jag har läst rätt i rapporten. De siffror som miljöministern nämner här på olika ställen handlar sammantaget om knappt 400 miljoner kronor per år, om jag har räknat rätt - man kanske inte bara kan summera på det enkla sättet, men det är vad som nämns i interpellationssvaret - alltså ungefär 10 procent av de bedömda kostnaderna. Hur ska de övriga 90 procenten av kostnaderna tas? Ska de tas av marknaden? Ska de tas av hushållen? Ska de tas av näringarna? Det vore fint om miljöministern utvecklade det lite grann, för det är en springande punkt. Det kanske är lite tidigt att kunna precisera det, men min bedömning är att staten här måste gå in med ytterligare insatser. Med tanke på vikten av att kunna nå god ekologisk status i Östersjön till 2021, vilket motsvarar ungefär situationen i Östersjön efter andra världskriget, och att vi måste betala tillbaka miljöskulden tycker jag att det är viktigt att miljöministern går i clinch med de här stora siffrorna och lämnar sin bedömning. Miljöministern kanske också, som sagt var, kan ytterligare kommentera hur han ser på att vi verkligen ska kunna leva upp till principen att förorenaren ska betala vad gäller övergödningen av havet i Östersjön.
Jacob Johnson (V)

Anf. 37 Jacob Johnson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tycker först att det är mycket bra att vi är överens om att ha perspektiven. När Jacob Johnson säger att det är sant att utsläppen är större i Kaliningrad eller från danska djurfabriker har vi en första viktig förutsättning för att se proportionerna i det vi ska göra här i Sverige. Vi ska fortsätta att göra mycket kraftfulla insatser. Vi ska nå målen, självklart. Vi ska dessutom presentera åtgärderna, planen för det, före de andra. Men det duger inte heller att låta dem smita undan sitt ansvar, för då har vi egentligen inte löst problemen för Östersjön. Vi har förstört mycket i Sverige om vi gör det här fel och ändå inte har räddat Östersjön. Det är verkligen inte så att jag vill smita undan det vi ska göra här i Sverige - tvärtom. Jag tycker att vi ska se till att lösa det som behövs för att klara planens mål. Naturvårdsverket har tagit fram förslag till åtgärder som kommer mycket nära det åtagande som Sverige preliminärt har gjort. Jag vet dessutom att detta åtagande kommer att revideras, och jag tänker se till att jag får veta klart och tydligt, svart på vitt, vilket åtagande det blir så att vi säkert vet att vi når det. Skatten på handelsgödsel har gjort stor nytta. Den har minskat handelsgödselanvändningen kraftigt i Sverige. Den viktiga frågan är ju: Skulle den skatten fortsätta att minska utsläppen om vi nu fortsätter att lägga den på jordbrukarna och ge dem en allt större kostnad, som gör det allt svårare att konkurrera med det som är miljösämre jordbruk på andra sidan Östersjön eller längre bort på andra håll i världen? Det är inte sant. Lösningen på miljöproblemen är inte att skatta ut det som är världens renaste jordbruk, utan det är att nu tillsammans med jordbrukarna ta nya steg för att ytterligare minska utsläppen och minska dem kraftigt. Det är därför vi i stället satsar på olika former av utveckling för jordbruket i nya steg. Där är till exempel musselodlingen en viktig del. Det är också ytterligare satsning på fångstgrödor, våtmarker och striktare gränser för vilka regler som gäller nära vattendragen. Allt det är sätt att steg för steg och kraftfullt lotsa jordbruket in i en mycket mer miljövänlig produktion. Då går vi före, trots att vi redan har världens renaste jordbruk. Vi gör det inte genom att stämpla ut jordbruket, genom att lägga ned jordbruk i Sverige och sedan i stället få lita till djurfabriker i till exempel Danmark, som vi vet skadar Östersjön oerhört mycket mer. Jag är också beredd att diskutera kostnaderna. Det visar hur viktigt det är att vidta de rätta åtgärderna och inte bara nu satsa vilt. Vi har åstadkommit stöd, insatser och pengar i en storleksordning som över huvud inte har förekommit tidigare. Men vi tänker fortfarande se till att vara kostnadseffektiva. Min bedömning är att om vi väljer rätt åtgärder kan vi undvika de allra största kostnaderna. Det gäller också att vara medveten om att de siffror som Naturvårdsverket har presenterat inte är de pengar som staten skulle behöva satsa, utan det är kostnaden för hela samhället. Det visar ännu mer hur viktigt det är att inte bara krafsa ut det som i grunden är bra för miljön utan också bygga vidare på både svenskt jordbruk och andra delar av svenska miljösatsningar som har gett framgång, samtidigt som vi driver andra till att göra mycket större utsläppsminskningar.
Andreas Carlgren (C)

Anf. 38 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Naturligtvis ska vi driva på att andra länder måste ta sitt ansvar, och de har ännu större åtaganden att göra än vad Sverige har. Men interpellationen handlar ju om hur Sverige ska leva upp till sina åtaganden. I Naturvårdsverkets rapport säger man att de föreslagna åtgärderna inte räcker. Deras bedömning är en totalkostnad för samhället på ca 5 miljarder. Andreas Carlgren har pratat om 400 miljoner kronor som statliga insatser. Jag är väl medveten om att staten inte ska stå för alla dessa 5 miljarder, men min bedömning är att det kan göras ytterligare statliga insatser som en del av finansieringen av dessa 5 miljarder. Men det får vi återkomma till när regeringen har berett rapporten från Naturvårdsverket. Jag tycker att Sverige som det största Östersjölandet, i den meningen att vi har den största ytan av länderna runt Östersjön och med den historia vi har av föroreningar samt att vi är ett av de rikaste länderna runt Östersjön, har ett särskilt ansvar att gå före. Det måste vi leva upp till. Återigen: Jag tycker inte att ministern har rett ut den här frågan och att man verkligen lever upp till principen att förorenarna ska betala. När det gäller övergödning av Östersjön är ju jordbruket en förorenare. Det står ju i svart på vitt i rapporten att 48 procent av utsläppen av kväve kommer från jordbruket. Då ska också jordbruket betala och i och för sig kanske också vi konsumenter slutligen genom dyrare matvaror. Genom ändrade matvanor, för det går egentligen hand i hand med en övergång till mindre av animalieproduktion, kommer vi också att kunna bidra till en lösning. Det är också ett stöd för en bättre klimatpolitik. Här finns mycket att göra. Vi avvaktar vad miljöministern kommer med, och vi kommer att ligga på så att regeringen kan fortsätta att ligga Vänsterpartiet hack i häl i de här frågorna.
Jacob Johnson (V)

Anf. 39 Jacob Johnson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag gillar naturligtvis Jacob Johnsons uppmuntrande och peppande ord. Jag tycker att de är lite extra tuffa när man ändå har bakom sig ett antal samarbetsår då man inte åstadkom så särskilt mycket. Men vi ska inte ta den debatten nu. Vi har sannerligen inte smitit undan åtgärderna vi ska vidta här i Sverige. Tvärtom har vi gjort mer än vad som tidigare har gjorts, och vi ska fortsätta att göra det. Till exempel har jordbrukarna gjort kraftiga minskningar av utsläppen tack vare Greppa näringen. De har systematiskt gått igenom hur de kan minska kostnaderna i sina företag och samtidigt få ned utsläppen av kväve. Det är precis sådana saker som nu ska fortsätta. Därför satsningen på både fånggrödor och vårbearbetning, därför utökade skyddszoner, därför också satsningar på det som ger nya möjligheter. Musselodlingen har jag nämnt. Ett annat exempel är nu också investeringsstödet som vi ger till biogas. Det ger vinster både för klimatet och för vattenmiljön, precis som Jacob Johnson säger. Vi satsar på utveckling, men utveckling i miljöriktning. Det kommer samtidigt att innebära att vi fortsätter att kraftigt minska utsläppen i Sverige. Det är en mycket bättre väg än att bara uppifrån dirigera omflyttning av till exempel företagens djurhållning eller att riskera att svenskt jordbruk läggs ned därför att vi skattar ut det. Vi ska fortsätta arbetet. Vi kommer också att presentera den totala planen för att klara åtgärderna. Och jag ser fram emot nya debatter här i riksdagen med Jacob Johnson och andra.
Andreas Carlgren (C)

Anf. 40 Andreas Carlgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Wiwi-Anne Johansson har ställt en rad frågor till mig som gäller klimatfinansiering och Europeiska kommissionens meddelande om klimatfinansiering. Jag vill inledningsvis klargöra att Europeiska kommissionen gör sina bedömningar och har presenterat dessa i ett meddelande. Europeiska unionens råd, det vill säga medlemsstaternas ministrar, drar sina egna slutsatser mot bakgrund av meddelandet, men ändrar inte i det. Däremot tar Sverige, som ordförande i EU, en rad initiativ för att säkerställa att EU inför Köpenhamn står enad i frågor som rör både klimatfinansiering och andra förhandlingsfrågor. Framgången som vi nådde på miljörådet i går är avgörande för att EU ska kunna fortsätta vara en drivande kraft i förhandlingarna hela vägen till Köpenhamn. Vid sidan av utsläppsminskningar är finansiering bland de viktigaste frågorna i förhandlingarna. Eftersom den sträcker sig över flera politikområden är det också flera råd och ministrar som diskuterar den. EU:s stats- och regeringschefer konstaterade vid sitt informella möte den 17 september att kommissionen har uppskattat att det behövs 5-7 miljarder euro per år för perioden 2010-2012 och att parter bör ta initiativ för att bidra till denna summa. Även om Ekofin inte enades om rådsslutsatser rörande klimatfinansiering den 20 oktober råder det enighet kring flertalet aspekter av finansieringsfrågan liksom behovet av ökad finansiering. Finansieringsfrågan kommer åter att diskuteras vid Europeiska rådets möte den 29-30 oktober. Ordförandeskapet kommer att fortsätta driva på för att EU ska få det nödvändiga mandat som krävs inför Köpenhamn. När det gäller det totala behovet av tillkommande kostnader för klimatåtgärder i utvecklingsländer har Europeiska kommissionen uppskattat att det år 2020 kan uppgå till 100 miljarder euro per år. Det finns andra rapporter som visar på andra siffror. Beräkningarna påverkas av skillnader i metoder, årtal och vad som täcks in. Några av de faktorer som markant kan påverka kostnadsberäkningar av detta slag är exempelvis vilket utsläppsmål eller referensscenario man utgår från, vilka tidshorisonter man beräknar för, val av diskonteringsränta och om man räknar de totala kostnaderna eller endast de tillkommande kostnaderna, och så vidare. Faktorer av dessa slag förklarar varför kostnadsberäkningarna skiljer sig åt. Särskilt tidshorisonten som man beräknar kostnader för har stort genomslag på resultatet eftersom kostnaderna - speciellt för anpassning - förväntas öka över tiden. Kommissionens beräkningar av det tillkommande finansieringsbehovet fram till 2020 ligger i linje med exempelvis Världsbankens, klimatkonventionens sekretariats och andra liknande studiers uppskattningar. Trots de osäkerheter som råder när det gäller uppskattningar av dessa slag, finns det ett värde i att skapa sig en uppfattning om ungefärlig storlek på de finansiella flöden som vi måste bygga upp en finansiell arkitektur kring. Dessa flöden måste övervakas löpande, och vi måste fortlöpande följa upp hur stora insatser som behövs. Flexibilitet är nödvändigt, eftersom det inte är rimligt att i dag slå fast nivån för de finansiella flöden som behövs om ett drygt decennium och därefter. När det gäller biståndets roll har vi i Bali Action Plan enats om att det offentliga stödet till klimatåtgärder ska vara additionellt till biståndet och inte underminera eller äventyra fattigdomsbekämpning eller uppfyllandet av millenniemålen. Det är EU:s och Sveriges utgångspunkt, vilket EU:s miljöministrar har bekräftat i rådsslutsatser. Vi har också konstaterat att en del klimatåtgärder är nära sammankopplade med det utvecklingssamarbete som redan sker med hjälp av bistånd, till exempel i form av jordbruks- och landsbygdsutveckling, skog och vatten. Dessa synergier och möjligheterna att främja en bättre klimatanpassning behöver självklart tas till vara. Den svenska regeringen har särskilt lyft fram kopplingen mellan klimatförändringar och utveckling. Hösten 2008 beslutade regeringen att genomföra en klimatsatsning inom biståndet på 4 miljarder svenska kronor under åren 2009-2012. Målet med klimatsatsningen är att hjälpa utvecklingsländer att integrera och genomföra klimatåtgärder som en del av utvecklingssamarbetet, framför allt vad gäller anpassning men även i viss mån utsläppsbegränsningar. År 2007 initierade Sverige en internationell klimatkommission som har letts av Gunilla Carlsson. Kommissionen presenterade sin rapport i maj i år. Rapporten innehåller många intressanta delar, bland annat om anpassning, finansiering och governance, som utgör ett underlag för de fortsatta förhandlingarna. När det gäller frågan om utvecklingsländerna själva ska behöva stå för betydande delar av beloppet är kommissionens linje, som jag ställer mig bakom, att en del investeringar måste bekostas av landet självt eller av privata aktörer inom landet. En stor del av åtgärderna för utsläppsminskningar är redan lönsamma. Det gäller framför allt energieffektiviseringsåtgärder, där investeringen tjänas in genom minskade energikostnader. Genom att ge stöd till kapacitetsuppbyggnad kan politiska ramverk och lagstiftning genomföras som stimulerar denna typ av investeringar. Den största delen, alltså den del av klimatåtgärderna som inte kan komma till stånd av aktörer i utvecklingsländerna, föreslås finansieras genom utvecklade koldioxidmarknader, det vill säga framför allt genom privata investeringar och genom internationella offentliga medel, främst från industriländerna.

Dokument

den 16 september

Interpellation

2009/10:6 Åtaganden i Baltic Sea Action Plan

av Jacob Johnson (v)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

I november 2007 antog miljöministrarna runt Östersjön en strategi (Baltic Sea Action Plan) för att uppnå en god miljöstatus i Östersjön, Öresund och Kattegatt till år 2021. Strategin behandlar fyra huvudsegment – övergödning, farliga ämnen, biologisk mångfald och maritima frågor (sjöfart, olyckor med mera).

I juli redovisade Naturvårdsverket ett stort antal åtgärder för att uppnå detta mål. Det största, svåraste och mest kostsamma problemet är övergödningen. Denna post står för över 90 procent av de uppskattade kostnaderna. Planen innebär för svensk del bland annat att de av människan påverkade utsläppen av kväve ska minska med 21 000 ton och av fosfor med 290 ton till Östersjön, Öresund och Kattegatt. De föreslagna åtgärderna från Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter (främst Jordbruksverket) beräknas innebära en minskning med ca 15 400 ton kväve och ca 170 ton fosfor. Det saknas alltså antagligen ytterligare åtgärder för att nå målet.

Naturvårdsverket bedömer att Sverige kan uppfylla sina åtaganden i planen utom när det gäller utsläppen av kväve till Kattegatt och fosfor till Egentliga Östersjön. 48 procent av kväveutsläppen i Kattegatt och 45 procent av de antropogena fosforutsläppen i Egentliga Östersjön kommer från jordbruket. Ett förslag som diskuteras i rapporten är omlokalisering av djurproduktion från kustnära områden till inlandsområden i och med att stallgödseln från djurproduktionen är en av orsakerna till övergödningsproblematiken. Även minskad animalieproduktion är en möjlig väg för att minska övergödningen.

De föreslagna åtgärderna handlar i huvudsak om förstärkning av redan pågående arbeten som Greppa näringen, utvidgade stödområden och höjda ersättningar för fånggrödor och vårbearbetning, minskad och förbättrad hantering av stallgödsel, högre ersättningar och utökade arealer för skyddszoner, anläggande av våtmarker med mera. Rapporten lyfter även fram reducerad jordbearbetning, det vill säga direktsådd utan plöjning, vilket förhindrar att jorden läggs bar under en lång tid med risk för erosion och läckage som följd. Ytterligare ett förslag som föreslås i rapporten, och som Vänsterpartiet länge lyft fram, är anläggning av musselodlingar för rening av vatten. En musselodling per ytenhet plockar bort mycket mer kväve och fosfor än en våtmark. Investeringar för mellan 0,5 och 1 miljard till musselodlingar skulle enligt beräkningar ge samma reningseffekt som investeringar för drygt 5 miljarder inom jordbruket.

Positivt är också att rapporten som en potentiell åtgärd tar upp ”minskad kvävegödsling under ekonomiskt optimal nivå” som en potentiell åtgärd. En 30 procents minskad användning av gödsel (brödveteodlingarna undantagna) beräknas minska utsläppen av kväve i haven med 10 procent av det svenska betinget. I dag gödslas jordarna efter vad som är företagsekonomiskt optimalt utan hänsyn till konsekvenserna på miljön. Om man däremot tar hänsyn till den kostnad som uppstår i och med övergödningen så ju blir beräkningen annorlunda. Genom att fördela kostnaderna för övergödningen på förorenarna, jordbruket i detta fall, skulle användningen av gödsel med största sannolikhet minskas drastiskt.

I dag går 43 procent av EU:s budget till jordbruksstöd. Dessvärre är det enbart 10 procent av denna budget på drygt 1 000 miljarder kronor som går till det ekologiska lantbruket. Resten går till utvecklandet av storskaliga djurfabriker och industriella jordbruk, det vill säga till den typ av verksamhet som genererar de problem man försöker komma till rätta med genom Baltic Sea Action Plan. Vänsterpartiet har länge drivit frågan att Sverige bör agera för att EU:s gemensamma jordbrukspolitik reformeras till att främst gynna omställningen till ekologiska jordbruk och djurhållning som säkras mot näringsläckage samt införa ytterligare åtgärder för att minska näringsläckaget till havsmiljön. I dagsläget fungerar miljöpolitiken kontraproduktivt då man stöder den verksamhet som skapar de största problemen.

Vänsterpartiet föreslår även ökade stöd för miljöförbättrande åtgärder inom jordbruket. Finansieringen klaras genom en skattehöjning på handelsgödsel och bekämpningsmedel med 20 procent. Detta främjar även det ekologiska jordbruket och minskar mängden kemikalier i såväl marker som vattendrag och hav. I ett ekologiskt jordbruk anpassas även storleken på djurhållningen till hur mycket foder man kan odla, vilket minskar mängden gödsel och därmed också läckage av näringsämnen. Även förflyttningar av stora djurhållningar från läckagebenägna och kustnära områden bör prövas, bland annat för att minska kvävebelastningen på Kattegatt.

De sammanlagda kostnaderna bedöms av Naturvårdsverket till ca 5 miljarder kronor per år för att nå hela det preliminära åtagandet. Men ett återställande av Östersjöns ekologiska status – 1950-talet är referensperiod – bör ses som en investering och som en avbetalning av den miljöskuld efterkrigstidsgenerationen dragit på sig. Det värde som våra hav förser oss med genom ekosystemtjänster överstiger många gånger kostnaderna för bevarande. Även om osäkerheten är stor vid beräkningen av kostnaderna och att en del av kostnaderna finansieras av EU via landsbygdsprogrammet så pekar allt på att staten måste öka sina insatser.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga miljöminister Andreas Carlgren:

1. Vad avser miljöministern att ta för initiativ för att Sverige ska klara sina åtaganden enligt Baltic Sea Action Plan vad gäller fosforutsläppen i Östersjön?

2. Vad avser miljöministern att ta för initiativ för att Sverige ska klara sina åtaganden enligt Baltic Sea Action Plan vad gäller kväveutsläppen i Kattegatt?

3. Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att principen förorenaren ska betala ska gälla bland annat för jordbrukets bidrag till övergödningen av Östersjön och Kattegatt?

4. Är miljöministern beredd att föreslå strukturella förändringar av det svenska jordbruket för att klara de svenska åtagandena enligt Baltic Sea Action Plan?

5. Avser ministern att under 2009 redovisa hur finansieringen av nödvändiga statliga insatser för att klara de svenska åtagandena att klara övergödningen till år 2016 ska ske?