En förstärkt nationell cancerstrategi

Fru talman! har frågat mig på vilket sätt jag och regeringen arbetar med riksdagens beslut om att fullfölja arbetet med cancerstrategin, RCC och barncancervården.

Regeringen har ett stort engagemang för att stärka cancervården i Sverige. I såväl januariavtalet som regeringsförklaringen för 2019 framgår att cancervården ska stärkas. I budgeten för 2019 avsätts 500 miljoner kronor per år till cancervården för 2019 och framåt. Därtill kommer landstingen att tillföras ytterligare medel kommande år för satsningar på vården. Detaljerna kring hur återkommer regeringen till.

De regionala cancercentrumen, RCC, utför ett viktigt arbete för att stärka cancervården i Sverige. Den förra regeringen har vid flera tillfällen framhållit att de regionala cancercentrumen kommer att vara viktiga även i framtiden. I överenskommelsen Kortare väntetider i cancervården 2018 mellan regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting framkommer att regeringen anser att det finns behov av att fortsatt arbeta med nationell och regional samverkan genom de regionala cancercentrumen. I den långsiktiga inriktningen för det nationella arbetet med cancervården uttrycks att regeringen bedömer att de regionala cancercentrumen kommer att ha en nyckelroll även i framtidens cancervård.

Regeringens positiva syn på de regionala cancercentrumen visas även genom att regeringen nyligen beslutade att ge Socialstyrelsen i uppdrag att för 2019 fördela 48 miljoner kronor i statsbidrag till de regionala cancercentrumen. Det är samma belopp som har avsatts för detta statsbidrag de senaste åren.

Regeringen har även i år beslutat om en förordning om statsbidrag för verksamhet i regionala cancercentrum. Genom förordningen skapas stabila förutsättningar för statsbidraget till de regionala cancercentrumen, så att de långsiktigt kan bedriva och utveckla sin verksamhet.

Betänkandet En nationell cancerstrategi för framtiden (SOU 2009:11) har sedan 2009 utgjort grunden för arbetet med att utveckla cancervården i Sverige. Den förra regeringen framförde att inriktningen i denna strategi bör vara vägledande även i det fortsatta arbetet. Strategin behövde vidareutvecklas och anpassas för att möta de utmaningar som den svenska cancervården står inför i dag och i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Under våren och sommaren 2017 genomförde därför den förra regeringen ett rådslag om framtidens cancervård för att diskutera hur samhället på bästa sätt kan förbereda sig inför en framtid med allt fler som insjuknar i, och lever med, cancer. I rådslaget deltog patientorganisationer, vårdpersonal, forskare, myndigheter, vårdföretag, landstingsföreträdare med flera. Med utgångspunkt i den nationella cancerstrategin och de kommentarer som lämnades under rådslaget om framtidens cancervård presenterade den förra regeringen i maj 2018 en långsiktig inriktning för det nationella arbetet med cancervården.

Den långsiktiga inriktningen syftar till att skapa tydlighet kring hur regeringen vill att det nationella arbetet med cancervården ska utvecklas nu och i framtiden. Inriktningen ska även ligga till grund för fortsatta insatser för att rusta cancervården inför framtidens utmaningar. Detta blev även riksdagen informerad om i budgetpropositionen för 2019.

I den långsiktiga inriktningen för det nationella arbetet med cancervården framkommer att regeringen anser att barncancervården behöver stärkas, så att barn och föräldrar upplever trygghet inom cancervården. Det behövs kompetens och resurser för att möta de särskilda behov inom cancervården som barn och unga har. En annan del som på ett tydligt sätt lyfts fram i den långsiktiga inriktningen är rehabilitering. Detta är ett prioriterat område för att människor ska kunna komma tillbaka till ett normalt liv efter cancerbehandling. Den förra regeringen har under 2018 vidtagit flera åtgärder för att stärka rehabiliteringen inom cancerområdet.

Fru talman! Jag vill tacka socialministern för svaret. Jag vill också tacka för den breda samsyn som finns om den nationella strategin för cancervården. Jag tror att det är en del av framgången att det finns ett brett politiskt stöd för, och därmed ett tryck, att vi här vill förändra någonting till det bättre.

Det är ett bra tag sedan betänkandet kom. Det innehöll principer och förslag till en nationell cancerstrategi. Det resulterade därefter i budgetförslag som antogs av denna kammare och i en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om hur man ska arbeta. Det har varit framgångsrikt, och arbetet fortsatte att bedrivas av den förra S-MP-regeringen.

Strategin må vara bra. Men problemet är att köerna har skjutit i höjden de senaste åren. Vi behöver därför verkligen fundera på hur vi ska göra för att revidera det som inte fungerar tillräckligt bra och hur vi förstärker det som fungerar väl. Det är bakgrunden till de förslag som Kristdemokraterna tillsammans med Moderaterna lämnade i denna kammare och som riksdagen beslutade om strax före jul.

Låt mig dock börja med det som utredaren Kerstin Wigzell skrev. Hon var statens utredare och lade fram betänkandet, och hon listade följande utgångspunkter för en strategi:

"En långsiktig strategi är nödvändig för att klara en framtida ökning av cancerprevalens." Cancerprevalens är alltså detsamma som förekomsten av cancer.

"Samhället måste öka sina investeringar i prevention; det mest betydelsefulla för att minska sjuklighet och död i cancer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kunskapsbildning och kunskapsspridning inom cancervård och prevention måste förbättras.

Cancervårdens organisation behöver utvecklas.

Nationellt samarbete blir alltmer nödvändigt och måste ges fastare former.

Cancervården måste möta framtida patienters krav på information och kvalitet i omhändertagandet.

Särskilda insatser behöver göras för att minska skillnader mellan befolkningsgrupper.

Utvecklingen kommer även att ställa stora krav på prioriteringar och ställningstaganden till finansieringsformer."

Hon kallade sitt betänkande En nationell cancerstrategi för framtiden. Betänkandet betonar att det är viktigt att det är en nationell strategi, att det är en strategi för framtiden och att det är en cancerstrategi. Detta kan ju låta ungefär som en talövning à la Jan Björklund, men utan en nationell och framtidsinriktad strategi - och utan en strategi som handlar specifikt om cancer - kommer det inte att bli framgångsrikt. Det är nödvändigt att dessa tre delar finns med. Det innebär att det som betänkandet beskrev 2009 gäller än i dag.

Fru talman! Socialministern lyfter fram de insatser som gjordes under den förra mandatperioden och det som har skett i närtid. Förordningen som kom nu i januari om statsbidrag till regionala cancercentrum är bra; den innebär att vi får en stabilare ordning för hur pengar fördelas, och man kan även ha synpunkter på hur det görs när man vet att det är en förordning som styr det hela. Detta blev dock möjligt tack vare den budgetreservation som M och KD lade fram och som innebär att det finns pengar för detta.

När det gäller den nationella inriktningen, som regeringen beslutade om i maj förra året, är den till en del mindre stringent. Rubrikerna är bra, men innehållet är i vissa delar ganska allmänt. Låt mig säga några ord om det som är bra: Preventionsarbetet fungerar väl. Hälsofrämjande arbete lyfts fram, och helhetssyn samt kopplingen till politikområden är bra - även om det kanske återstår att förklara lite mer om hur detta görs.

När vi kommer till väntetider och ledtider handlar det dock mest om att försvara det regeringen gjorde under den förra mandatperioden. Min fråga, fru talman, är om socialministern verkligen är nöjd med de långa köer vi har. Tidsförlopp påverkar nämligen cancersjukdomars utveckling, vilket innebär att detta är en oerhört viktig fråga för den som har sjukdomen.

Fru talman! Jag vill tacka Acko Ankarberg Johansson för en viktig och relevant interpellation. Frågan är inte bara dagsaktuell utan något vi kommer att få återkomma till vid många tillfällen både i talarstolen och i praktiskt arbete. Det är många som är berörda och många som engagerar sig i frågan, både professionellt och personligt.

Ett jättekort svar: Det är klart att ingen vill att människor ska vänta på någon vård, och definitivt inte på cancervård. Vi vet att tidig upptäckt är ett av de viktigaste sätten att få bukt med sjukdomen - för att kunna behandla, och i bästa fall bota, cancer. Standardiserat vårdförlopp, som har utökats till att omfatta en bit över 20 olika cancerformer, säger någonting om att vi verkligen är på väg i rätt riktning. När man kan uppfylla de standardiserade vårdförloppen inbegriper det både vårdtiderna och att rätt insatser görs i rätt tid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det är ett föredömligt sätt att arbeta, och jag tänker själv - efter relativt kort tid som ansvarigt statsråd för just hälso- och sjukvård, får jag väl ändå säga - att detta är någonting att titta på: Hur kan andra delar av hälso- och sjukvården lära av sättet att arbeta med cancerstrategier och regionala cancercentrum, och hur kan vi som beslutsfattare titta på det?

Jag menar verkligen att det är bra att vi har den här samsynen om så viktiga frågor. De är mycket långsiktiga. Apropå att människor ska känna trygghet är det också trygghet att veta att det finns en samsyn eftersom även det politiska styret varierar, inte bara nationellt utan också runt om i landet i våra olika landsting och regioner. Jag vill dock passa på att understryka att det inte fanns någonting i M-KD-budgeten som möjliggjorde detta mer än vad det som fanns i övergångsregeringens budget möjliggjorde det. Däremot finns det möjlighet att fylla kommande budgetar med större innehåll på området och gå in mer i detalj än vad en övergångsregering hade möjlighet att göra, vilket Acko Ankarberg väl känner till.

Det är sant att det är tio år sedan man antog den första nationella cancerstrategin. Det gjordes 2009. Men jag vill också säga att det arbete som gjordes i slutet av förra mandatperioden när det gäller långsiktig inriktning, med rådslag och många berörda - det gäller såväl professioner, brukarorganisationer och vårdpersonal som forskare, myndigheter och andra - var ett viktigt underlag för hur vi skulle fortsätta arbeta. Det finns ett värde i att känna att det faktiskt är ett långsiktigt och strategiskt arbete. Det är väl fantastiskt att vi kan stå bakom någonting som är tio år gammalt men hela tiden uppdatera det.

Acko Ankarberg Johansson menar också att målen är bra i den långsiktiga inriktningen men att den behöver fyllas med mer innehåll. I förordningen för statsbidraget framkommer det ju att RCC i sina bidragsansökningar ska exemplifiera och underbygga hur målen ska nås. Det är det som är det vägledande. Det arbetet kommer alltså att fortsätta.

I grund och botten tycker jag dock att det är klokt att vi har en långsiktig strategi fram till 2025 och att vi är tydliga, i och med att det finns en förordning, med att det är ett långsiktigt stöd. Det är inga tillfälliga medel, utan det understryker att detta är någonting vi kommer att göra under en längre tid framöver.

Fru talman! Det är välkommet med förordningen och att det nu finns en stabilitet, för under förra året fanns det ju en oro över vad som händer. Den förra regeringen gav nämligen inget besked om det, och pengar fanns inte heller med på det sätt som man kan förvänta sig om man vill ha just en långsiktig hållning. Men jag är glad över att vi har rättat till detta och att det är bra nu.

Köerna är dock det stora minuset i cancerstrategin. Vi har gjort så mycket annat som är bra - vi har utvecklat kunskapsstyrningen och förbättrat många delar - men köerna finns där som det stora problemet. Precis som socialministern säger, fru talman, är tiden mycket viktig för den som är drabbad av cancersjukdom. När jag läser i den nationella inriktning som regeringen ändå har antagit och som den nya regeringen vill göra till sin och arbeta efter saknar jag konkretion: Hur gör man för att korta köerna, vilket är så väsentligt?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den budget som antogs av den här riksdagen säger att en ny, reviderad och förstärkt cancerstrategi ska arbetas fram, men jag tolkar det som att socialministern inte anser det nödvändigt. I stället kan vi behålla den allmänna inriktning vi har och hoppas att det går bra. Jag tror också att det är viktigt för riksdagen att veta på vilket sätt regeringen hanterar riksdagens beslut. Det som fattas här är också viktigt - att vi kan genomföra det kammaren beslutar om och att det kan få effekt.

Låt mig ändå lyfta fram både rehabilitering och barncancervård. Dessa områden finns nämnda i den inriktning som regeringen har antagit, och det finns bra ord där om att landsting - numera regioner - har skyldighet att tillhandahålla rehabilitering. Men i dagsläget är det verkligen fläckvis som människor får del av rehabilitering. Frågan är alltså på vilket sätt man säkerställer att det blir så. Vilka tyngre verktyg använder man för att faktiskt se till att rehabilitering blir tillgänglig för alla?

När det kommer till barncancervården är speciella medel angivna i den budget som regeringen har till sitt förfogande. Det är 60 miljoner just till barncancervården. På vilket sätt tänker regeringen använda dem? Det är ett område där vi har mycket att göra; 300 barn per år drabbas av cancersjukdom. Dessa barn och deras föräldrar påbörjar en förändring av livet som ofta blir livslång. Inte bara själva sjukvården under den akuta tiden är viktig utan även den rehabilitering man får - ibland livsvarigt. Det vore alltså intressant att höra hur socialministern tänker om de delar som väntar framöver.

Jag återgår dock till grundfrågan: Hur gör vi för att korta köerna och se till att vi faktiskt kan leva upp till samtliga standardiserade vårdförlopp? De är ju på något vis nyckeln till att vi ska fortsätta lyckas med cancersjukvården.

Fru talman! Jag vet inte riktigt varför Acko Ankarberg Johansson får det att låta som att detta är någon allmän inriktning. Hon talar om att hoppas och om vad regeringen egentligen vill, som om det rådde någon som helst tvekan om att den nationella cancerstrategin ligger fast. Det är klart att den ska utvecklas, men när vi diskuterar en ny nationell strategi tror jag inte att Acko Ankarberg Johansson heller menar att vi ska göra oss av med den gamla och göra någonting helt nytt. Jag utgår i stället ifrån att vi utgår ifrån den som finns och det som är bra - men gör det bättre.

Det kan väl diskuteras när vi har kommit så långt att vi uppfyller kraven för en ny cancerstrategi när det gäller en långsiktig inriktning. Jag vill återge det jag har fått till mig efter att jag tog över frågan, nämligen att det under rådslaget var väldigt få som framförde att det behövdes en ny cancerstrategi. Sannolikt var meningen snarare precis den att man ville ha en långsiktighet. Man ville känna att man får implementera detta och att man helt enkelt jobbar med uthållighet. Vi vet ju hur det kan vara i politiken och för dem som jobbar i verksamheterna: Det är lite för lätt hänt att vi jobbar kortsiktigt och projektinriktat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu har vi ett arbete som bedrivs långsiktigt och uthålligt, och jag tycker att vi ska ta vara på det. Det betyder inte på något sätt att vi inte ska utveckla strategin, och vi ska naturligtvis ta hand om alla de riksdagsbeslut som kommer regeringen till del. Däremot får vi återkomma i VÅP:en och VÄB:en när det gäller exakt fördelning av medel.

Även om jag inte kan säga något exakt vill jag understryka följande: Om 500 miljoner finns till förfogande kan man diskutera om 60 miljoner är mycket eller lite. Det kan ju vara så att det handlar om en betydligt större summa när Regionala cancercentrum tycker till.

Men naturligtvis är det viktigt - vilket regeringen också har understrukit - att vi tittar specifikt på det som har med barncancer att göra: på barnens situation, på familjens situation och på hur viktigt och angeläget det är med ett snabbt och gott bemötande och att man inser vilken livsomställning detta innebär.

Jag är glad att Acko Ankarberg Johansson specifikt tar upp frågan om rehabilitering. Jag tror att detta är ett av de områden där vi har som mest att göra. Cancerstrategin är tio år gammal, och på denna tid har det hänt väldigt mycket just på rehabiliteringsområdet. Många fler lever i dag med kronisk cancer på ett sätt som man kanske inte riktigt förutsåg eller tänkte på då. Rehabilitering är ett område - för att peka ut ett sådant - där jag tror att behöver att vi behöver ägna särskilt mycket tid och där det kanske kommer att synas extra mycket att vi gör ett omtag.

Men återigen: Jag har inte fått några signaler, och jag tror - handen på hjärtat, Acko Ankarberg Johansson - inte att det fanns någon som trodde att resurser till den nationella cancerstrategin och Regionala cancercentrum var i fara. Det är snarare så att man budgeterar under en mandatperiod, och efter ett val kommer man med nya år. Även under valrörelsen talade Socialdemokraterna, som jag kan tala för, om hur viktigt det var att göra fortsatta satsningar på cancervården.

Jag tror inte att någon på något sätt har undrat om det kommer en fortsättning. Det känns dock förstås bra både med en förordning som tydliggör hur det ska gå till och att det nu finns en regering på plats som kan börja jobba rent konkret med vad som faktiskt förväntas och hur kommande överenskommelse ska utformas.

Fru talman! När socialministern säger att det inte var tänkt att avsluta stödet till RCC är det gott och väl. Men på alla andra områden i budgeten har man ju med en finansiering även för åren därefter; man stoppar inte bara för att mandatperioden tar slut. Det var så tydligt att det fanns en osäkerhet: Ska RCC få fortsätta med statligt stöd eller inte? Därför är det bra att vi nu har förtydligat det, att det är stabilt och att det finns en förordning som styr detta.

För att återkomma till den nationella cancerstrategin ligger grunderna från betänkandet fast. Det var därför jag medvetet läste delar av det som jag tycker är mycket angelägna. Det gäller en nationell cancerstrategi som är framtidsinriktad och som just handlar om cancer, för det krävs att det finns en speciell strategi för detta. Det ligger fast.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men rådslaget hölls ju 2017, vilket innebär att en hel del har hänt sedan dess. Det vi behöver göra är att hela tiden titta på vad det är som inte funkar i den strategi vi har valt. Vad är det vi behöver förändra? Vad behöver vi arbeta med för att behålla det som är bra? Det här kommer inte att fungera om vi bara säger att vi redan har gjort allt vi kan och att allt redan är bra.

En av nycklarna till strategin är att vi hela tiden har vågat titta på hur vi gör detta och hur vi ska göra för att nå målet. Det handlar om att man ska kunna ha ett gott liv även om man har drabbats av en cancersjukdom. Det handlar också om att vi får ned effekterna av behandlingar som ibland leder till allvarliga skador efteråt och framför allt om att vi ökar överlevnaden.

Vi har lyckats ganska väl i Sverige, men vi lyckas inte om vi är allmänt nöjda och tycker att vi bara kan fortsätta. Jag hör en liten öppning från ministern om att vi ska se över vad vi behöver revidera i cancerstrategin, och jag tänker återkomma så att vi inför denna kammare får veta på vilket sätt regeringen fullföljer riksdagens beslut.

Varmt tack för utbytet! Jag kommer med all säkerhet att återkomma i frågan, och jag ser fram emot att även regeringen gör det.

Fru talman! Tack återigen, Acko Ankarberg Johansson, för denna interpellation och för - tror jag - en ganska bra diskussion också för dem som lyssnar. Det är ju så när vi står här i kammaren: Det är få som sitter här och tittar och lyssnar, men det är många som med intresse följer det vi säger. Jag tycker att det har framkommit en hel del.

Framför allt hoppas jag att det är väldigt tydligt att det finns en långsiktig ambition att jobba med RCC och att det även handlar om att ge verksamheterna ett långsiktigt uthålligt stöd. Vi har inte råd att jobba projektinriktat, och frågan är för viktig för det.

Jag vill också säga att jag tycker att man alltid ska titta på de framgångar man har uppnått för att känna att det går och för att till viss del känna sig nöjd men att man hela tiden ska blicka framåt. Jag tänker framför allt på ökad överlevnad när det handlar om rehabilitering och på att åstadkomma ännu fler standardiserade vårdförlopp.

Det finns mycket kvar att göra. Jag kan dock tycka att det när man jobbar med välfärdsfrågor - inte minst med hälso- och sjukvård, där man hela tiden möter nya utmaningar - är bra att ibland också fundera på vad som fungerar. Inte minst gäller detta frågor som patientkontrakt, vårdplaner och kontaktsjuksköterska. Det handlar helt enkelt om att känna sig trygg i en situation där livet och vardagen absolut inte är enkel utan tvärtom.

Jag ser fram emot fortsatta debatter och samtal och fortsatt dialog och samarbete i frågan.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.