Information från regeringen

Fru talman! Drygt tre veckor efter flodvågen ser Thailands kust ännu ut som ett slagfält. Drygt tre veckor efter helvetesvågen söker thailändare och svenskar ännu efter omkomna, i hav, sand och rasmassor. Drygt tre veckor efter katastrofen har arbetet med att identifiera de döda bara börjat vid templet Wat Yan Yao strax norr om Phuket. Jag är skakad efter mötet med den thailändska vardagen januari 2005. Jag är stolt över de många svenskar som gör och har gjort storartade insatser både under räddningsfasen och nu med det nästan omänskliga arbetet att identifiera de döda. Jag lider med de många svenskar som tvingas vända hem med förfärliga upplevelser bakom sig och många gånger utan att ha alla sina anhöriga med sig. Aldrig har så många svenskar drabbats av en naturkatastrof. Aldrig har heller så stora katastrofinsatser samordnats och genomförts på så kort tid av svenska myndigheter. Den stora mängd insatser som gjordes dagarna närmast efter katastrofen låter sig inte redovisas på den korta tid vi har på oss här i dag, men jag ska göra ett försök att sammanfatta. Klockan halv fyra på annandagens morgon inträffade ett jordskalv på havsbotten vid Sumatra. Effekten blev en enorm flodvåg som timmarna efter skalvet nådde kust efter kust i Asien och Afrika. Regeringskansliet fick information om en naturkatastrof som särskilt drabbat fattiga länder. Morgonnyheterna beskrev det på samma sätt. På UD förberedde sig biståndsminister Carin Jämtin för att Sverige snabbt skulle kunna svara upp mot FN:s förväntade begäran om räddningspersonal och annan katastrofhjälp, vilket vi också mycket snabbt kunde göra. Redan samma dag kunde Räddningsverket sända personal till Sri Lanka. Under annandagens förmiddag rapporterade drabbade länder ständigt nya fakta och siffror. Vid lunchtid uppgavs 120 personer ha omkommit i Thailand, 300 i Indonesien. Den uppgiften gick ut via TT som också sade sig ha obekräftade uppgifter om att en svensk omkommit. Vem anade då att antalet döda skulle stiga tusenfalt och fortfarande stiga, tre veckor senare? Berättelserna från svenskar på plats var på annandagen ännu få. De vittnade om skadade människor men främst om kaos och stor materiell förstörelse. Från ambassaden kom liknande information. Reseföretagen hade ännu på annandagens kväll inte information om var många av deras resenärer befann sig eller hur de mådde. Kvällsnyheterna hade förkortade sändningar som vilken helgkväll som helst. Få om någon såg katastrofens hela vidd, vare sig i berörda länder eller här, på andra sidan jorden. En person som själv mycket aktivt deltog i räddningsarbetet i Thailand sade så här till mig häromdagen: Trots att jag var på plats tidigt och såg förödelsen kunde jag inte föreställa mig omfattningen av det som skett. 300 år har gått sedan en tsunami senast slog till mot Thailands kust. I Sverige saknar vi helt nationell erfarenhet av flodvågor. Mycket har sagts om dessa första timmar. Det är lätt att vara efterklok. En sak är alldeles säker: Det tog bara minuter för vågorna att släcka tusentals liv och skapa livslånga själsliga ärr hos många fler. När den förödande sanningen började gå upp för oss på andra sidan jorden, när den svenska ambassaden upprättat ett kriscenter i Phuket och börjat samla information, när berörda statsråd samlats här i Stockholm och jag inbjudit till måndagens presskonferens hade de akuta och absolut viktigaste katastrofinsatserna redan gjorts. Då hade ropen redan ljudit längs stränder och gator: Spring! Sök er upp mot skog och berg. Då hade thailändsk räddnings- och sjukvårdspersonal, anställda i turistnäringen och tusentals thailändska familjer för länge sedan tagit hand om chockade överlevande svenskar. Då hade svenskar som klarat sig undan hjälpt varandra att bära skadade, söka försvunna, plåstra om och trösta landsmän i åtskilliga timmar. Det arbetet hade ingen kunnat göra åt dem. Det arbetet krävde medmänniskor på plats, och sådana fanns. Dem är vi alla stort tack skyldiga. Fru talman! Över 20 000 svenskar fanns i de drabbade områdena när vågen slog till. Svenskar fanns i Indien, på Sri Lanka och på andra platser men framför allt i Thailand. Sverige är ett litet land, men i antal turister i Thailand under julveckorna är Sverige ett av de största. Vi drabbades därför hårdare än något annat land utanför katastrofområdet. På måndagen den 27 december började den bilden växa fram i all sin förskräckande tydlighet. En särskild statsrådsgrupp med ansvar för regeringens katastrofhantering formades och började omedelbart arbeta. En statssekreterargrupp bildades också. Inom en vecka kunde 14 000 människor åka hem till Sverige. Det är en evakuering som saknar motstycke. Den 27 december kontaktades Sas för att få fram flygkapacitet utöver den som reseföretagen själva hade. För att omedelbart få i gång evakueringen av svenskar hyrde UD en Boeing från Air Scotland den 28 december. Dagen efter var en luftbro i större skala i funktion, och 17 hemflygningar kunde sedan genomföras. Det första evakueringsplanet kom till Arlanda den 30 december. Det sista avgick från Bangkok den 8 januari, med anhöriga som hade valt att stanna kvar längre. Samtidigt genomfördes ambulansflygningar med svenska läkarteam ombord. Under första veckan gjordes tio sådana flygningar, en del med hjälp från andra länder. En större ambulansevakuering har aldrig tidigare genomförts med svensk personal. Det fåtal skadade som ännu finns kvar i Thailand kommer att tas hem så snart läkare bedömer att de klarar en flygresa. Sveriges ambassadör Jonas Hafström var den första utländske ambassadören på plats när han kom till Phuket tidigt på annandagen. Den 27 december rapporterade han från Khao Lak till UD. Den svenska ambassaden i Bangkok förstärktes omedelbart. Ambassaden har sedan dess vuxit med ett 70-tal tjänstemän och IT-tekniker. Ett permanent generalkonsulat har nu upprättats i Phuket, bland annat för att underlätta för anhöriga som åker dit. På Regeringskansliet i Stockholm kallades drygt 100 personer in för att, med stöd av ett 50-tal personer på ett call center i Kalix, ta emot telefonsamtal från oroliga anhöriga. Det blev långt över 15 000 sådana samtal. Ytterligare 200 personer arbetade med samordning, transporter, IT-stöd och information. Sms-meddelanden sändes i flera omgångar till svenska mobiltelefoner i Thailand, Sri Lanka och Indien med vädjan till svenskar att höra av sig, viktiga telefonnummer och information om evakuering. Den information som på detta sätt samlades in överlämnades till Rikskriminalpolisen den 4 januari. Då fanns ca 30 000 personuppgifter registrerade. Redan på annandagen påbörjades vad som skulle bli ett mycket omfattande nätverksarbete. Regeringskansliet, Socialstyrelsen, SOS Alarm, resebolagen, Försvarsmakten, landstingen och kommunerna har tillsammans med Räddningsverket, Rikskriminalpolis, SOS International och många ambassader i regionen alla sin del i katastrofinsatsen. Räddningsverket, SOS Alarm och landstingen sände med start den 28 december ca 200 svenska läkare, sjuksköterskor, psykologer och annan räddningspersonal till katastrofområdet och hade fler i beredskap. Utrikesministern följde med den första gruppen ned för att bland annat söka försäkra sig om att omkomna svenskar togs om hand på ett värdigt och bra sätt. Den 27 december fattades beslut om att sända ett svenskt identifieringsteam till Thailand. ID-kommissionen har nu ett 30-tal personer i Phuket plus ett antal svenska poliser. ID-team från 22 olika länder samverkar på plats. För att underlätta identifieringen och hanteringen av de avlidna på plats har Sverige bidragit med stora mängder utrustning. Förre ÖB Johan Hederstedt svarar för den lokala samordningen för svensk del. Nio dagar efter katastrofen, den 4 januari, togs de första omkomna emot på Arlanda. Rikspolisstyrelsen har regeringens uppdrag att fortsatt samordna transport på ett värdigt sätt för att föra hem de omkomna. Kommuner och landsting förberedde snabbt mottagandet av hemkomna. På flygplatser och i kommuner mottogs de av krisgrupper. Runt 175 personer har vårdats på sjukhus. I Stockholms län, där flest patienter togs emot, fick ytterligare 350 personer vård på de närsjukvårdscentrum som skapades med anledning av katastrofen. Samarbetet mellan kommuner och landsting har fungerar mycket väl. Nu krävs att det långsiktiga psykiska omhändertagandet också fungerar bra. Tusentals människor har deltagit i arbetet på katastrofplatserna och med att ge de drabbade en trygg hemkomst: tjänstemän på UD och i övriga Regeringskansliet, anställda hos myndigheter och på andra håll, frivilliga genom organisationer eller på eget initiativ. Jag vill bara upprepa mitt och regeringens stora tack för alla fantastiska arbetsinsatser som gjorts. Jag är glad och stolt över den varma omtanke och stora medmänsklighet som så många svenskar visat under denna tid. Kungafamiljens, regeringens och det svenska folkets tack till Thailand för hjälpen till nödställda svenskar har framförts på flera sätt. Jag själv, liksom Sveriges ambassadör, har uttryckt det i thailändsk tv. Det har framförts genom annonsering i thailändska tidningar. Jag hade i söndags också möjlighet att framföra vårt tack till kung Bhumibol och premiärminister Thaksin. Flodvågskatastrofen innebär en enorm utmaning för hela det svenska samhället. Självklart tar regeringen till sig av de synpunkter och den kritik som riktats mot oss under den senaste tiden. Självklart finns det sådant som kunde ha gjorts tidigare eller bättre. Det är jag den förste att medge. Samtidigt är jag övertygad om att utvärderingen av arbetet kommer att visa att stora insatser genomförts mycket väl, trots en extrem situation. En granskningskommission har tillsats för att utvärdera insatserna. Kommissionen kan också lämna konstruktiva förslag till hur Sverige ska bli än bättre rustat att möta och hantera allvarliga kriser utanför våra gränser. Det kan handla om naturkatastrofer men också om terrorattacker, stora olyckor eller andra händelser där många svenskar drabbas utomlands. Men för att säkerställa god information och snabba insatser vid kriser eller katastrofer vill regeringen redan nu genomföra ett antal förändringar. För det första måste vi bättre ta till oss kunskap från alla sorters informationskällor, göra bedömningar och dra slutsatser. Vi måste göra det i samarbete med liknande organisationer runtom i världen och framför allt inom den union vi tillhör, den europeiska unionen. Därför vill vi förstärka och samordna de olika system som finns för inhämtande av information, underrättelser och analyser i Regeringskansliet och samhället. Arbetet med att ta fram ett databaserat system påskyndas så att kunskap finns tillgänglig om var många svenskar turistar. Det ger bättre förutsättningar men inga garantier. Jorden är stor. Katastrofer som denna, som sker ett halvt dygns flygresa bort och med sex timmars tidsskillnad, som träffar mycket vidsträckta geografiska områden och slår ut kommunikationsnäten, kommer alltid att vara svårbedömda i tidiga skeden. För det andra ska konkreta hjälpinsatser kunna sättas in utan dröjsmål. För att förstärka Räddningsverkets förmåga ska insatsteam byggas upp som snabbt kan agera med väl utbildad och tränad personal och tydlig ledningsstruktur. De ska vara beredda att ge hjälp till svenskar vid katastrofer utomlands men också kunna användas för katastrofbistånd. De bör ha tillgång till väl utrustat ambulansflyg så att kvalificerad sjukvård, bra transportmöjligheter och snabb förmåga att avlasta sjukvårdskapaciteten i drabbade länder säkras. Räddningsverket bör ha ett bemyndigande att sätta in sådana insatstrupper eller på annat sätt agera vid en akut nödsituation där många svenskar är drabbade utan att behöva gå till regeringen. En konsulär beredskapsstyrka ska inrättas vid UD, startklar dygnet runt. På så sätt kan vi snabbt förstärka ambassader och konsulat om kriser inträffar. För det tredje behöver vi en stärkt beredskap när det gäller medicinsk bedömning på katastrofplatser. I ett mycket tidigt skede behöver vi kunna sända svensk sjukvårdsexpertis som på plats gör medicinska bedömningar av insatsbehov. Vi behöver också bli bättre på att ta till vara den resurs som alla de kompetenta yrkesmänniskor som anmäler sig frivilligt utgör. För det fjärde måste samordningen inom EU förbättras. Effektivare insatser före, under och efter naturkatastrof eller terrorangrepp kräver internationell samordning. Regeringen har redan tagit initiativ till att förbättra den europeiska unionens krishanteringsförmåga. Vi vill inrätta en gemensam civil krishanteringsgrupp som snabbt kan sättas in i krisområden, samordna evakueringsinsatser för EU-medborgare, stärka kommissionens samordnande roll samt samordna ländernas ambassadhjälp vid kriser. Regeringskansliet kommer att fortsätta stärka sin krishantering i enlighet med den handlingsplan som regeringen redovisade våren 2002. Granskningskommissionen kommer att lämna viktiga bidrag. Försvarsberedningen ska i sommar lämna sin syn på hur vi bör stärka samhällets förmåga att hantera framtida hot och risker. Vunna erfarenheter och inkomna synpunkter ska samlas, och därefter lägger regeringen fram sin proposition. I många av världens länder finns drabbade befolkningar som lider oerhört. Miljoner människor är efter katastrofen hemlösa och saknar all den vardagens trygghet som vi är vana vid i Sverige: tak över huvudet, mat för dagen, rent vatten. Känslan av solidaritet med dessa människor är stark i det svenska samhället. Svenska folket har skänkt över 25 000 kr i minuten efter katastrofen. Detta saknar helt motstycke i vårt lands historia. Tillsammans med de 500 miljoner kronor som regeringen i ett första skede satte av i katastrofbistånd kan Sverige göra stor nytta i de drabbade länderna. Över 80 miljoner kronor har redan betalats ut genom Sida. Sverige har också svarat på FN:s appell om katastrofhjälp med 150 miljoner kronor. Vi har förutom akut hjälp i form av rent vatten, filtar, tält, kommunikation med mera också bidragit med koleravaccin för 200 000 människor i Sri Lanka och med grävskopor för röjningsarbete i den så hårt drabbade Acehprovinsen i Indonesien. Nu utreder man i Thailand varför inga varningar om tsunamin nådde ut under de två timmar som passerade mellan skalvet och vågen. Ett internationellt samarbete är också i gång för att bygga upp varningssystem för tsunamier i regionen. Ett svenskt initiativ kring detta togs tidigt, och vi kommer att medverka till uppbyggnaden. Det är viktigt att stödet från omvärlden inte upphör när den akuta fasen är över och tv-bilderna inte längre når våra vardagsrum. För detta har vi alla ett fortsatt ansvar. Det kan vi ta genom att kanalisera vårt engagemang genom till exempel vänorter, folkrörelser, frivilligorganisationer och fackföreningar. Återuppbyggnaden kommer att ta flera år. Regeringen kommer att göra fortsatta långsiktiga insatser i de drabbade länderna utöver det katastrofbistånd som redan beslutats om. Det svenska biståndet ökar kraftigt, i år med 2,2 miljarder kronor. Vi har råd att både hjälpa de av flodvågskatastrofen drabbade människorna i Sydostasien och samtidigt ha en god beredskap för andra pågående eller nya kriser. Drygt tre veckor efter katastrofen, fru talman, har arbetet på sätt och vis bara börjat. Jag har under mitt besök i Thailand försäkrat mig om att svenskar som söker anhöriga får möjlighet och hjälp av thailändska myndigheter att leta vidare. Också svensk personal kommer naturligtvis att fortsätta att hjälpa till i sökandet. Under många månader kommer identifieringsarbetet att fortsätta i Thailand. Människor kommer successivt att få besked eller få ta emot sina omkomna anhöriga. Andra kommer inte att få besked eftersom deras anhöriga inte påträffats. Sorgen måste ändå hanteras och minnena bevaras. Sorgearbetet kommer att prägla svensk vardag under mycket lång tid. Regeringen har inrättat ett nationellt råd för att drabbade och anhöriga på ett enkelt sätt ska kunna få kontakt och stöd eller hjälp med problem som uppkommit genom katastrofen. Ett fortsatt stöd är nödvändigt när skadade och chockade ska återerövra vardagen - stöd från vården, från skolan och omsorgen, från olika myndigheter, men kanske framför allt från familj, medmänniskor, arbetskamrater och vänner. Livet kommer inte att bli sig likt, men det kommer att gå vidare. Vår stora gemensamma uppgift är att dela denna svåra tid med varandra, att visa varandra respekt och medmänsklighet och att hålla samman.

Fru talman! Jag vill först rikta ett tack till statsministern för informationen och också för de inkännande orden med de människor som drabbats av fruktansvärda lidanden. Min fråga gäller den svenska krisberedskapen inför det som nu hände. Det har sedan Estoniakatastrofen gjorts mängder av utredningar som har handlat om att förbättra svensk krisberedskap. Det har funnits lite olika uppfattningar här i riksdagen om exakt vad man ska göra. Men på en punkt verkar oppositionspartier, regeringen i propositioner och en riksdagsmajoritet ha varit eniga. Det har handlat om att det behövs mer av övning, utbildning och träning för att kunna klara av oväntade katastrofer och kriser. Bakom detta har förstås legat den gamla insikten i talesättet om att övning ger färdighet. Vad som har kunnat inhämtas under de gångna veckorna är att det inte har blivit så väldigt mycket av övningen, träningen, seminarier och kristräning av olika slag. Det är lätt att tro, och jag hör till dem som gör det, att vi skulle ha haft en bättre och snabbare hantering från regeringens sida om utfästelserna om ökad träning hade uppfyllts. Min fråga till statsministern är om han i dag delar denna min bedömning.

Fru talman! Vi är överens om att övning ger färdighet. Men att påstå att vi inte skulle ha övat i Regeringskansliet är inte sant. Jag har också sett att det påståtts i en debattartikel från de fyra borgerliga partiledarna att det inte skulle ha övats alls under tiden sedan jag blev statsminister. Det är fel. Vi har övat väldigt mycket och haft stora övningar. Vi har dessutom haft övningar som har varit departementsvisa. Jag frågade en av mina närmaste medarbetare med lång erfarenhet av Regeringskansliet hur han såg på det hela. Han sade: Vi har aldrig övat mer än vad vi gör just nu. Det är också min bild. Sedan är det bara att konstatera att det säkert heller inte är tillräckligt. Men att påstå att vi inte skulle ha övat är fel.

Fru talman! Det får undersökas närmare av bland annat den medborgarkommission som är tillsatt. Men jag tycker mig redan av massmedierna och olika genomgångar och uttalanden av till exempel Krisberedskapsmyndighetens generaldirektör med flera fått intrycket av att det inte har varit speciellt mycket på den här punkten. Jag uppfattar svaret från statsministern som att man har gjort det man har lovat och kunnat och varit så duktig man kunde vara. Jag delar inte den uppfattningen.

Fru talman! Vi får väl låta granskningen ge svar på frågan. Det finns ingen anledning för oss att stå och argumentera mot varandra. Jag påstår inte detta rakt ut i tomma luften. Jag har naturligtvis tagit reda på fakta. Jag förutsätter att det jag nu säger också är av sådant slag att det så småningom kommer att göra Bo Könberg om inte glad så åtminstone lugn på den punkten.

Fru talman! Tack för redovisningen från statsministern. Dåvarande försvarsministern Björn von Sydow, det vill säga nuvarande talmannen, tillsatte i juli månad 1998 en utredning för översyn av den planering som ska säkerställa funktionen hos den högsta och centrala ledningen i extraordinära situationer såsom att förhindra eller begränsa katastrofer och omfattande skadeverkningar på liv, miljö och egendom. Utredare var som bekant viceamiral Dick Börjesson. Sakkunniga och experter knöts till utredningen. En särskild referensgrupp fanns på tjänstemannanivå. Åtta riksdagsledamöter från samtliga partier var också knutna till utredningen. Den 1 februari 1999 överlämnade LBU, Ledningsberedskapsutredningen, sina förslag. Det rådde samstämmighet om vad utredningen kom fram till. Analysgruppen för utvärdering av Estoniakatastrofen förordade förslaget. Även Sårbarhetsutredningen rekommenderade år 2001 LBU:s förslag. Fru talman! Jag finner allt detta tal om vem som stod vid faxar på UD eller vilka statsråd eller pressekreterare som fick flashar tämligen ointressant i jämförelse med att få veta: Vem stoppade utredningsförslagen i byrålådan som hade en så stor uppslutning från flera håll? Det kan knappast inte ha varit någon tjänsteman. Jag tycker att det är vida mer intressant än mycket annat som det har parlamenterats om. Vem tog på sig ansvaret att stoppa detta förslag som hade en sådan uppslutning från expertis, riksdagens alla partier och flera andra som utredde den här typen av frågor. Var det statsministern?

Fru talman! Vi gick naturligtvis till riksdagen med en proposition. Det är riksdagen som har fattat beslutet. Bakom riksdagsbeslutet stod Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Mot beslutet fanns en reservation från Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Jag tror inte ens att det vid omröstningen yrkades bifall till reservationen. Varför gick vi inte fram med förslaget? Det var av det enkla skälet att det remissbehandlades. Där fick vi avvisande synpunkter från polisen, Säkerhetspolisen, Räddningsverket, Kustbevakningen och en av hovrätterna. Med en sådan remissopinion lägger man inte fram ett förslag i säkerhetsfrågor till riksdagen.

Fru talman! Jag gjorde en uppräkning. Den omfattade dem som satt med i utredningen, dem som var experter och sakkunniga på området och den uppslutning som utredningen fick från andra utredningar av samma kvalitet med samma inriktning. Detta plus att det i utredningen fanns stöd från partierna borde ha gjort att statsministern drivit frågan på ett helt annat sätt än vad som skedde.

Fru talman! Det är möjligt att Alf Svensson kan tycka så. Det är en hedervärd uppfattning. Men vem i den här kammaren tror att vi skulle ha gått fram med en krishanteringsorganisation som hade avstyrkande remissynpunkter från bland andra polisen, Räddningsverket och Kustbevakningen? Även om tonläget av och till under de senaste veckorna varit uppdrivet får man ändå komma ihåg att vi hanterar den här typen av frågor med yttersta varsamhet. Vi valde en annan lösning där vi tog vara på många av Åke Pettersons goda förslag, men vi följde inte detta. Sedan ska vi komma ihåg att mycket av detta härstammade från erfarenheterna av Estonia då Sverige hade en mycket dålig beredskap för det inträffade. Sedan dess har vi hanterat många och stora kriser med varierande utfall men med insikten om att vi varje gång har blivit allt bättre att hantera situationen. Låt oss noggrant granska hur det som vi nu har gått igenom har hanterats. Låt oss vänta och inte vara för tidiga i våra slutsatser.

Fru talman! Tack för informationen, statsministern. Det är inte så många av oss som kan föreställa oss eller egentligen förstå vad som egentligen hände längs stränderna runtom i flera länder i Asien på annandagen förra året. Men många av oss vet vad en kram, en hand, en filt eller någon som lyssnar har för betydelse när man är som mest ensam och rädd. När det offentliga samhället på grund av sin organisation brister i sin förmåga att just hjälpa träder civilsamhället in utan order. Människor är beredda att ta vid och ta ansvar. Många människor i Sverige gav sin tid, sin hand och fanns till när livet för många var mycket skört och samhället sårbart. Kyrkor öppnades. Röda Korset, Rädda Barnen och många fler fanns på gator och torg och mitt bland sörjande och oroliga. De gav sin tid och samlade in pengar för att hjälpa. Jag tycker mig höra att statsministern förstår vikten av det civila samhällets snabbhet och det som frivilligorganisationerna under lång tid framöver kommer att göra för alla som behöver tröst och omtanke. Därför hoppas jag att statsministern nu kan ge det civila samhället i Sverige och frivillighetens alla händer ett officiellt tack här i dag.

Fru talman! Jag återupprepar gärna det tack som jag hade i mitt anförande. Jag läser det en gång till för tydlighetens skull inte bara för Åsa Torstensson utan för att jag känner det så djupt och ärligt. Tusentals människor har deltagit i arbetet på katastrofplatserna och med att ge de drabbade en trygg hemkomst. Det har varit tjänstemän på UD och Regeringskansliet, anställda på myndigheter och på andra håll och frivilliga genom organisationer eller på eget initiativ. Jag vill upprepa mitt och regeringens stora tack för alla fantastiska insatser som gjorts.

Fru talman! Tack, statsministern, för det förtydligandet! Jag uppskattar det verkligen. Jag hoppas att statsministern ser vikten av att det civila samhällets roll också i det vardagliga livet ges större utrymme och får ta större plats. Då kan det ibland krävas att också det offentliga Sverige till viss del drar sig tillbaka. Hur ser statsministern på det?

Fru talman! Om man ska använda denna katastrof som utgångspunkt så har vi här ett tydligt exempel på ett läge där varken det offentliga Sverige eller det privata, civila, ska dra sig tillbaka. Det finns plats för båda. Skulle man då tänka sig att vi skulle säga att erfarenheterna av det som vi nu har upplevt är av ett sådant slag att det offentliga Sverige ska dra sig tillbaka? Vad har kritiken gällt? Jo, att vi var på plats för sent med den offentliga insatsen. Det är snarast mer och bättre som det handlar om. Men det utesluter inte att vi samtidigt har plats för och behov av mer av insatser från det civila samhället. Den vilja att donera och ge som insamlingarna har visat tycker jag känns oerhört uppmuntrande. Jag är stolt över den. Den är ett uttryck för solidaritet i vardagen. Den är ett uttryck för att man praktiskt vill vara med och göra en insats. Det görs av alla oavsett vilka ekonomiska förutsättningar man har. Vi behöver både-och. När vi kan samarbeta och hitta varandra är vi också som bäst.

Fru talman! Också jag vill tacka statsministern för informationen. Det var bra att vi fick den. Hur svenska myndigheter och regeringen har hanterat krisen med anledning av jordbävningen och flodvågen kommer att prövas i särskild ordning. Jag tycker att det är bra. Det är väl alldeles uppenbart att oavsett vilken vinkel man tar så finns det stora brister och erfarenheter från Estoniakatastrofen som vi inte har tagit till vara. Vad gäller övningar så kan jag inte säga hur många man har haft i Regeringskansliet, men det är helt klart att regeringen har ganska god erfarenhet efter akutskedet av att hantera en kris. Vi har ju haft hela den omfattande hanteringen av Estoniafrågorna. Man undrar hur en del erfarenhet har tagits till vara. Min fråga gäller statsministerns resa till Thailand och syftet med den. Om jag förstod det hela rätt var syftet med resan att på plats se hur saker och ting fungerar, men framför allt också att tacka Thailand och det thailändska folket för det engagemang och alla de insatser som de har visat för svenskar som har drabbats där nere. Det var någonting som jag tror att vi alla var glada över att statsministern själv skulle genomföra. Sedan ser man resultatet av detta - åtminstone i svenska medier. Jag hörde i informationen här att statsministern fick vara med i thailändsk TV, och det är väl bra. Men annars är intrycket här hemma att vad statsministern gjorde i Thailand var att ifrågasätta hur Thailand har skött varning, beredskap och sådana saker. Det gjorde mig bekymrad. Är det någonting som regeringen har skött bra hittills så har det varit det ceremoniella och det känslomässiga. Men just här tycker jag att man klampar i klaveret om man inte först ägnar sig åt att ge en erkänsla för Thailands värdiga sätt och för den generositet med vilken man har bemött oss. Jag vill gärna veta vilket syftet var med att i det här sammanhanget ställa ett antal frågor till Thailand om de brister som kan finnas i landets hantering.

Fru talman! Syftet med resan var av flera slag. Det var delvis det som frågeställaren tar upp - ett tillfälle att uttrycka ett hjärtligt tack till det thailändska folket och också till de thailändska myndigheterna för deras arbete under den här ohyggligt påfrestande tiden. Det som gjordes när vågen kom gjordes i huvudsak av den thailändska civilbefolkningen. Det var generöst. Man delade sådant som man kanske inte själv ens hade med andra. Man tog emot skadade och traumatiserade svenskar - och även andra naturligtvis - på ett sätt som bara kan väcka respekt och värme. Det tacket har jag uttryckt mycket tydligt och klart. Det andra syftet med resan var att få klart för mig hur arbetet bedrivs på plats. Det är viktigt nu att sökandet fortsätter efter dem som vi ännu inte har hittat. Det är viktigt att identifieringsarbetet bedrivs på ett sådant sätt att det går så fort som möjligt och är säkert och professionellt. Allt sådant var också viktigt att förvissa mig om. Jag tycker också att det är viktigt att framföra ett krav till de thailändska myndigheterna på att man går igenom vad som hände denna morgon. Det kan vara så många som upp till 1 000 svenskar som har dött. Jag vill veta - och det är rimligt att begära att få veta - vad som hände i form av förvarningar. Att tro att man inte skulle kunna framföra en sådan synpunkt och att det i sig skulle vara någonting som är förolämpande för en nation är att egentligen på förhand ha bestämt sig för att det finns någonting som i så fall ska döljas. Tvärtom var det på det viset att de thailändska myndigheterna uttryckte förståelse för att detta ska göras, och de sade också att de redan hade börjat med en sådan genomgång. Jag menar att allt annat hade varit utomordentligt märkligt. Tänk er in att detta skulle ha varit någon annanstans och i något annat sammanhang. Var någonstans skulle vi avstå från att begära en sådan granskning och en sådan genomgång och dessutom använda något slags diplomatiskt protokoll som ursäkt för att avstå från att göra det? Jag har väldigt svårt för att följa den tankegången. Också här kan man göra två saker samtidigt. Det är viktigt att komma ihåg det. Man kan både tacka för en insats som har varit god och en generositet som har varit stor och också fråga: Vad var det som hände? Berätta för oss hur det gick till! Det är också en viktig del av det arbete som vi har framför oss när vi nu ska gå vidare.

Fru talman! Jag delar uppfattningen att man kan göra två saker samtidigt. Men i den här typen av sammanhang har var sak sin plats. Den bild som vi fick här hemma var dessvärre att det blev mer utrymme för ifrågasättande än för det ömsinta tack till det thailändska folket som vi hade hoppats att vi skickade statsministern för att framföra. Det beklagar jag, och jag hoppas att regeringen i alla fall på olika sätt kommer att se till att ge den erkänslan. Det är självklart att vi har frågor om varför inte varningssystem och annat fanns på plats och om vad man gjorde inledningsvis. Men det intryck jag har fått är ändå att också den thailändska ledningen och statsledningen var väldigt aktiv i ett första skede. Man får väl utgå ifrån att Thailand, som har mist så många människor och fått sådana konsekvenser för sitt samhälle, självt tar itu med de brister som kan finnas i den politiska ledningen. Det kanske hade kunnat vänta en liten stund när den svenska delegationen kom den här gången.

Fru talman! Beatrice Ask talar om bilden vi fick här hemma. Jag har redogjort för vad hela resans upplägg var och hur avvägningen såg ut. Det går att göra båda sakerna. Om sedan det ena men inte det andra skildras kan jag inte ha ett inflytandet över. Det är självklart. Sedan gäller det reflexioner om den thailändska statsledningen. Premiärminister Thaksin var personligen på plats tidigt och ledde mer eller mindre räddningsarbetet på plats. Jag har uttryckt mitt tack till honom också - han är en god vän. Men det innebär inte att man inte också i Thailands ledning är intresserad av att veta vem som visste vad och när. Vi har samma intresse av att få kunskap om detta. Den saken fann vi varandra i; det var ingenting som skilde oss åt i uppfattning på den punkten. Det är jag glad för.

Fru talman! Det har varit naturligt för oss att ha ett svenskt fokus på katastrofen. Vårt huvudansvar har varit att ta hand om och transportera hem överlevande och att stödja anhöriga och drabbade på hemmaplan. Stödarbetet kommer att fortsätta under lång tid framöver och prägla mycket av det svenska samhällets liv framöver. Ändå är vårt land mycket bättre skickat än många andra drabbade länder att ta hand om alla människor som har upplevt och fortsätter att genomleva det helvete som naturkatastrofen medförde. Tillsammans ska vi naturligtvis göra allt för att vi alla ska kunna gå vidare. Den sämsta formen av handlingskraft är den som visar sig i att man påstår att svaren redan finns på vad som borde ha gjorts bättre. Att i panik och desperation fatta beslut är sällan långsiktigt hållbart. De fattigaste av de fattiga har inget skyddsnät. Påfrestningarna på de överlevande i Aceh och Sri Lanka är svåra att förstå. De trauman som de samhällena genomgår är ogripbara. Samtidigt lider människor av svält och behandlingsbara sjukdomar i många andra delar av världen, inte minst i Afrika. Mina frågor till statsministern är: Hur ska Sverige och världssamfundet långsiktigt dels kunna stödja de drabbade länderna, dels undvika att detta stöd sker på bekostnad av stödet till de fattiga i andra delar av världen? Hur kan vi bidra till att minska risken för, eller i alla fall minska effekterna av, framtida naturkatastrofer?

Fru talman! Det är en gigantisk fråga som Lars Ohly reser. Först undrar han hur vi kan bidra utan att det stör andra ambitioner. Genom det samarbete vi har i riksdagen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är vårt biståndsanslag ett av de allra största i världen satt i relation till vår folkmängd. Det gör att när en sådan här sak inträffar har vi en frihet att agera snabbt utan att det behöver gå ut över andra åtaganden. Dessutom är det så att när vi gör ett åtagande betalar vi också ut pengarna. Många länder som vi nu jämförs med har ju ofta haft den ordningen att man sätter en ambitionsnivå, och sedan betalas inte pengarna ut i relation till ambitionen. EU har därför beslutat sig för att följa upp de faktiska utbetalningarna för att det ska stävjas. Jag ser inte en konflikt framöver mellan insatserna i den här regionen och andra åtaganden just därför att vi har stora anslagsökningar till biståndet. Dessutom är regionen inte bara drabbad av en naturkatastrof. Här finns också militära konflikter. Det finns starka spänningar i Acehprovinsen i Indonesien, och motsvarande finns i Sri Lanka. Det finns också ett fredsarbete och ett medlingsarbete som ska bedrivas med oerhört hög närvaro och observans på vad som nu sker i katastrofens spår. Där har vi ett gemensamt politiskt ansvar i världssamfundet. Sedan undrar Lars Ohly vad vi kan göra framöver. Varningssystem tillhör det enklaste att ta fram i sammanhanget. Det är säkert inte heller inget större ekonomiskt åtagande. Där tävlar man nu snarare med varandra om vem som ska vara med och hjälpa till. Den stora saken som vi kommer att ställas inför framöver, och som inte riktigt är en parallell till tsunamikatastrofen, är att vi troligen har klimatförändringar som kommer att medföra att alltfler människor som redan lever under vidriga omständigheter kommer att drabbas väldigt hårt av ett väder som blir alltmer våldsamt. Det måste vi tyvärr ställa in oss på. Att vända den utvecklingen tar längre tid än vad kanske både jag och Lars Ohly har kvar i politiken.

Fru talman! Jag delar statsministerns uppfattning att vi i Sverige ska kunna hantera stödet till de drabbade länder utan att det kommer i konflikt med det stöd som är nödvändigt för fattiga människor i andra delar av världen. Det kanske inte är lika enkelt internationellt. Den enorma uppmärksamhet som den här naturkatastrofen har fått över hela världen har gjort att man riskerar att glömma bort andra konflikter, andra kriser och andra människor i nöd. Vi har fått enorma uttryck för människors solidaritet och generositet i den här situationen. Jag tror att det är någonting som vi alla har berörts av. Vi har också alla deltagit i och känt för de rörelser som har varit i kraft för att samla in pengar för att på något sätt stödja, lindra nöd och hjälpa. Samtidigt får detta aldrig ersätta samhällets och vårt gemensamma ansvar. Den frivilliga insatsen är viktig och ofta avgörande för att vi ska kunna hantera konflikter, men vårt gemensamma ansvar är att med gemensamma medel se till att vi kan ingripa när katastrofer inträffar.

Fru talman! Jag håller helt med Lars Ohly på den punkten. Det ena sätts inte mot det andra. Som jag sade förut har vi ett av världens största biståndsåtaganden, och det står vi för gemensamt. Det innebär att varje svensk skattebetalare står för i storleksordningen 4 000-5 000 kr per person i direkt ekonomisk insats i biståndet. Det är den storleksordningen det rör sig om. Nu samlas det in pengar därutöver. Det är alldeles utmärkt. Vi behöver både-och. Precis som Lars Ohly tror jag också att det finns en risk att det blir ett fokus enbart på detta område. Vi har ju situationen i Afrika, Darfur och Storasjöregionen. Jag kan räkna upp många ställen som skulle behöva ha samma totala uppmärksamhet och tryck från världsopinionen för att hantera sin situation. Jag har inget svar på hur vi ska göra där. Det är politisk opinionsbildning som gäller. Vi får arbeta tillsammans med de vänner vi har runtomkring i världen och via de organisationer där vi har säte och stämma. Vi ska känna oss stärkta av att ett av de länder som uppmärksammats mest när det gäller solidaritetsinsatser för just den här katastrofen har varit Sverige. Det har bland annat FN:s generalsekreterare uttryckt tydligt i den meningen att han säger att ett land som har drabbats hårdare än kanske något annat utvecklat land har dessutom kraften att inte bara satsa stora gemensamma resurser utan också göra omfattande insamlingar bland människor. Han har uttryckt sympati och tack för detta, och det har värmt.

Fru talman! Tack, herr statsminister, för informationen och redovisningen av det som har hänt. Jag befann mig själv i Thailand under den aktuella perioden, men tack och lov hade jag valt ett annat ställe än det drabbade Phuketområdet. Min syn är utifrån det som har kommit fram i Thailand. Jag kan också vittna om den oerhörda generositeten bland det thailändska folket och viljan att hjälpa till men också om den förtvivlan som fanns hos människor över hur många som drabbades allteftersom man fick mer och mer rapportering om de skador som uppstått. Det gäller också människorna i Indonesien, Sri Lanka, Indien och Maldiverna. Där har oerhört många människor fått sätta livet till och mångas framtid är förstörd ur många aspekter. Jag tror att det är väldigt viktigt att föra fram synpunkter här. Jag blev väldigt förvånad när jag hörde presskonferensen från Thailand med de nordiska statsministrarna och Thailands premiärminister. Där framgick det att statsministern krävde en utredning. Redan de första dagarna efter katastrofen framfördes detta krav på en utredning i Thailand. Premiärministern i Thailand var väldigt snabbt på plats. Han var också väldigt snabb med att få i gång den här utredningen. Då tycker jag att det låter väldigt märkligt att Sverige ska komma och kräva en utredning. Vi borde tacka det thailändska folket och Thailands premiärminister för att man så snabbt har satt i gång de egna utredningarna om varför inget varningssystem fanns. Det förvånar mig väldigt mycket. Som svensk i Thailand under den här perioden måste jag säga att dessa sms var ett väldigt bra sätt att utnyttja den nya tekniken. Det fick nog många av oss att känna att vi måste ta reda på saker. Man pratade med andra svenskar. Jag tror att det var ett väldigt effektivt sätt som hjälpte många i det bearbetningsarbete som skedde. Jag tackar också statsministern för svaret om det långsiktiga arbetet med biståndet, återuppbyggnaden och utvecklingsarbetet i alla de länder som är drabbade. Där tror jag att det höjda svenska biståndet kommer väl till pass.

Fru talman! Jag tror att jag har berört samtliga de frågeställningar som Ulf Holm tar upp. Låt mig än en gång understryka att det är viktigt att det som vi säger här hemma och det som vi för fram i internationella sammanhang också förs fram på plats i Thailand, annars skapar man naturligtvis ett ganska konstigt intryck. För mig och för den svenska regeringen är det viktigt att få klarlagt vad som hände de första timmarna på morgonen innan vågen slog emot den thailändska kusten. Jag tror att det kommer att visa sig vara ett arbete som också Thailand har stor glädje av att genomföra. Det var också den uppfattning jag fick när jag talade med den thailändske premiärministern om saken, och det gjorde jag första gången redan på nyårsaftonen på telefon.

Fru talman! Jag tackar för svaret, herr statsminister. Jag hade kanske önskat att samtalen du hade med Thailands premiärminister hade stannat vid samtalet på nyårsafton. Jag vet inte hur mycket de thailändska medierna tog upp den frågan, men det har i alla fall återrapporterats så här i Sverige. Det tycker jag är väldigt synd. Jag tycker att man i Thailand enbart skulle tacka för den generösa hjälp som de har gett och hjälpa det thailändska folket i deras eget sorgearbete inför denna katastrof. Vi bör också rikta uppmärksamheten mot andra länder som Indonesien, Indien och Sri Lanka. Jag tycker att vi ska ägna dem mer uppmärksamhet nu i det stora återuppbyggnadsarbetet. Där har vi det svenska biståndet som vi har höjt i samarbetet mellan våra tre partier. Nu har vi ett väldigt viktigt arbete att se till att de pengarna används på rätt sätt till att stärka det civila samhället, återuppbyggnaden och jämställdhetsfrågorna i de länder som är berörda.

Fru talman! Vi vet inte hur många svenskar vi så småningom kommer att sakna. Jag sade tidigt under den här katastrofen att jag fruktade att det kan bli hundratals i värsta fall över tusen. Tyvärr står sig den bedömningen fortfarande efter den senaste kontakten vi haft med Rikspolisstyrelsen - det är den omfattningen. Vi har aldrig upplevt något liknande. Att i ett sådant läge inte vilja veta vad som hände innan tycker jag är näst intill ansvarslöst.

Fru talman! Politikområdet krisberedskap och krishantering har under årtionden präglats av revirstrider och oenighet mellan myndigheter och departement. Den ena utredningen har följt på den andra. Alf Svensson ställde tidigare en fråga om Dick Börjessons utredning. Statsministern svarade på frågan genom att hänvisa till en helt annan utredningsbehandling i riksdagen våren 2002, Säkerhetsutredningen av Åke Pettersson, så svaret på Alf Svenssons fråga var felaktigt. Jag tycker att det här är ganska symtomatiskt. Krisberedskapsfrågorna har inte varit prioriterade i Statsrådsberedningen. Därför kunde statsministern inte ge ett korrekt svar. Jag tycker också att frågan om vem som stod vid faxen och när olika meddelanden kom är lite ointressant. Regeringen startade ju med en principiell hållning - att regeringen inte har ansvar för svenskar som råkar ut för naturkatastrofer utomlands - så även om man hade vetat mer hade man suttit kvar i den principiella hållningen. Det tog några dygn innan man övergav den. Nu är den ersatt av en annan, nämligen att hela Europeiska unionen ska vara med och ta ansvar för sina medborgare utanför unionen. Vidare vill jag dra uppmärksamhet till vad statsministern sade i sin inledning här, att det bildades en statssekreterargrupp den 27 december och att man hade kontakt med Sas den 27. Jo, men hade man haft en generell krisberedskap hade den här statssekreterargruppen funnits från början ; det skulle inte ha fattats beslut om det. Kontrasten till exempel med Lottie Knutson på Fritidsresor som i sin handväska hade en checklista som hon tog fram och där hon kunde läsa vad hennes egen roll och andras roll var och vad var och en hade för arbetsuppgifter är slående. I Statsrådsberedningen måste man så att säga ta ett antal ad hoc -beslut för att få det hela att gå i gång. Det ska ju gå med automatik. Detta visar just att det inte har genomförts några fullskaleövningar. Statsrådsberedningen har under de senaste åren varit ointresserad och passiv. Inte minst Pär Nuder har varit en företrädare för denna hållning. Detta är ingen hemlighet, utan det finns vitt spritt bland alla de personer som har varit involverade på detta område.

Fru talman! Jag blir både livad och lite ledsen när jag hör Carl B Hamilton. Det är alltså Pär Nuder, motparten i de ekonomiska frågorna, som var den som bar ansvaret för detta. Det är faktiskt så att vi har övat, och vi övar. En första insats som görs i ett sådant här läge är att man formerar sig över departementsgränsen för att möjliggöra det nätverksarbete som Regeringskansliet drar på bland myndigheterna. Det är helt normalt och helt enligt de rutiner som vi ska arbeta efter. Det har säkert begåtts misstag; det tror jag - konstigt vore det annars. Samtidigt ser jag fram emot granskningen därför att det finns säkert också där anledning att anta att mycket av det vi gjort har varit sådant som är exakt enligt den rutin som vi ska jobba efter. Just nu känns det meningslöst att stå och säga: Nej, du har fel. Jag har rätt. Därför var det ganska klokt att vi blev överens om att tillsätta en kommission som granskar vad vi gör så att vi kan ägna oss åt de arbetsuppgifter som vi fortfarande har framför oss. Jag känner ingen lust att gräla politiskt. Jag känner ingen lust att ha ett fränt och högt tonläge och vara sarkastisk som någon var häromdagen i kommenterarna om andra. Vi ska ta emot fler döda i vårt land än vi någonsin har gjort. Det är ett tiotal som har kommit hem, och det är ohyggligt många som väntar. Vid varje sådant tillfälle är det en personlig tragedi som drabbar en familj, en släkt, en vänkrets, ett helt samhälle. Vi kommer att få leva med detta under en ganska lång tid. Då finns det också, tycker jag, anledning för oss att analysera våra insatser på ett sådant sätt att vi inte omedelbart förfaller i enklaste partipolitik.

Fru talman! Det är inte "enklaste partipolitik". Vi kan inte ha en tyst demokrati till i december när kommissionen lägger fram sin rapport. Vi måste diskutera ansvar och ansvarsutkrävande långt dessförinnan, i konstitutionsutskottet och i Sveriges riksdag. Vi i oppositionen kommer inte att tystas av den kommission som nu finns. Jag hoppas att det inte kommer att vara statsministerns och övriga statsråds attityd i fortsättningen. Pär Nuders ointresse för de här frågorna var naturligtvis när han var statssekreterare och statsråd i Statsrådsberedningen, inte i sin nuvarande kapacitet. Återigen: Svaret till Alf Svensson väntar vi fortfarande på. Det svar som gavs var om Åke Petterssons utredning. Låt mig ge ett exempel. Hade man i Statsrådsberedningen från början vetat, haft kunskap och övat hade man vetat att det fanns en krisberedskap för ambulansflyg i Sveriges försvar, att man snabbt kunde fylla två MD-80 med bårar för transporter, ursprungligen från övre Norrland ned till Syd- och Mellansverige, som nu hade kunnat sättas in från Thailand. Men den kunskapen fanns inte därför att man inte hade övat.

Fru talman! Beslutet om dessa plan var taget. Fullföljandet beträffande utrustningen var fördröjt på grund av tekniska svårigheter med, som jag fått det berättat, med bårlösningarna, så det var ingen överraskning. Sedan har vi det andra, att Pär Nuder skulle ha varit ointresserad. Alf Svensson hade i sin fråga också en koppling över till Sårbarhetsutredningen. Det var därför som jag svarade om remissynpunkterna på Sårbarhetsutredningen, som vi sedan gick till riksdagen med som proposition. Pär Nuder hade en stor invändning i det sammanhanget, och det var den konstitutionella, nämligen att man inte kan lägga ansvaret för krishanteringen utanför regeringen när läget blir särskilt skarpt. I ett sådant läge är det naturligtvis regeringen som har ansvaret. Det var den konstitutionella invändningen som fanns, och den finns också redovisad i remisssynpunkterna. I övrigt har vi tagit väldigt mycket av Åke Petterssons goda utredningsförslag. Det var en bra utredning. Det förslag som häromdagen kom från de borgerliga partierna är ingenting annat än det som vi redan har eller håller på och arbetar med. Det finns inget särskilt organ som ligger vid sidan av regeringen. När vi har gått igenom detta kommer vi nog att se att den modell vi har valt och det sätt vi arbetar på är det vi vill också för fortsättningen. Om vi sedan är duktiga, kompetenta, nog är en annan sak. Det kunde göras bättre, men jag tror inte att det är organisationen som det handlar om.

Fru talman! Jag förstår att Göran Persson har med sig många kaotiska känslor hem till Sverige från sitt besök i Thailand - det har vi ju kunnat se medialt - och vill tacka för att statsministern själv har informerat oss här. Jag har också insett att de förslag till förändringar som statsministern redan har initierat är lite grann av en insikt i vad som har brustit. Även det hälsar jag med tillfredsställelse. En annan sak som diskuteras i medierna och som är mycket aktuell är huruvida polisen ska lämna ut de listor över saknade svenskar som man har. Min bedömning är att polisledningen lutar sig mot den lagstiftning vi har i Sverige, inte mot vad som kanske är allra lämpligast. Statsministern vet att vi i riksdagen med en mycket snabb handläggning tog ett nytt beslut förrförra lördagen när det gäller att öppna PKU-registret för identifiering av avlidna. Min fråga är följande: Anser Göran Persson att det skulle behövas en lagändring för att polisen skulle kunna göra det som de anser mest lämpligt i den här situationen - det som våra grannländer har gjort, nämligen lämna ut listorna över saknade?

Fru talman! Låt polisen i så fall ta ett sådant initiativ. När den gör det ska vi förhålla oss till det. Vi har utgått från två aspekter. Den ena är sekretessynpunkten. Alla som finns på dessa listor har inte ett intresse av att det offentliggörs vilka de är. Några har velat bli offentliga och tagit det steget. Det är deras eget val, och jag respekterar dem för det. Men väldigt många vill inte ta det steget. Om man då publicerar en sådan lista kan det vara till men för dessa personer. Då säger lagstiftningen att vi inte gör det. Jag tror också att polisens beslut är prövat av en kammarrätt, så även i den delen är det befäst. Inledningsvis hade vi, som Chatrine Pålsson också vet, en diskussion om att vi är rädda om dessa människors egendom. Det är väl också en sak som polisen får hantera och förhålla sig till. Men vi har inga planer från regeringens sida på att ändra någon lagstiftning. Vi har heller ingen framställning från polisen om att göra det.

Fru talman! Det är riktigt som statsministern säger att här finns två olika tolkningar av lagen. Det polisledningen - med fullt fog, anser jag - lutar sig mot är kammarrättens prövning av ett sådant här ärende. Det är framför allt det som gör min fråga så angelägen. I sådana fall är det faktiskt statsministern och regeringen som ska initiera en lag om man anser att polisen ska ha möjlighet att handla allteftersom den tycker är lämpligt. Men om jag har förstått saken rätt finns det anhöriga och närstående som tycker precis motsatsen. Det finns många som har ansett att det här skulle vara rimligt, inte minst när de har sett hur man har gjort i grannländerna, och därför vill jag ändå fråga: Kommer inte regeringen att över huvud taget överväga denna fråga? Kommer man enbart att invänta vad polisen säger?

Fru talman! Jag tror att det är väldigt klokt att invänta vad polisen säger. Ska medier eller andra få styra de här listornas offentlighet så tror jag inte att det blir en diskussion från rätt utgångspunkt. Om polisen däremot skulle vilja ha offentlighet därför att man har kört fast i sitt utredningsarbete och tycker att det här är någonting som vi bör ändra på är det en uppfattning som jag tycker att vi ska lyssna mycket noga på. Jag säger inte att vi ska ändra någon lagstiftning. Men det är självklart tungt om polisen begär en sådan förändring. Något sådant har vi ännu inte hört. Återigen, alla har kunnat följa den enorma uppmärksamhet som den här katastrofen har fört med sig. Mitt i centrum för detta finns tusentals direkt berörda svenska medborgare. Väldigt många är fullständigt ovana vid uppmärksamhet i medierna. Många tycker att redan den katastrof som har drabbat dem är nog av elände och bekymmer och vill ha sin situation ostörd. Jag har respekt för det, samtidigt som jag förstår en del av de andra argumenten. Det gör jag. Men låt polisen utifrån sitt utredningsarbete hantera den saken. Jag tror att det är det klokaste.

Fru talman! Tack, statsministern, för den information som vi har fått. I dagens Dagens Nyheter kan man läsa att organisationen BRIS, Barnens rätt i samhället, kräver att statsministern ska be om ursäkt för de misstag som har begåtts. Jag skulle vilja höra statsministerns kommentar till detta.

Fru talman! Det är mycket lätt att kommentera. Om företrädare för det svenska samhället under det här arbetet i någon mening har begått felaktigheter eller misstag som har skadat enskilda är det klart att man ska ha en oförbehållslös ursäkt. Det är självklart. Samtidigt är det så att vi genomför en granskning av det arbete som har bedrivits. Jag tror att det är ganska klokt att göra det innan vi börjar peka ut den ena eller den andra funktionen eller personen och säger att detta har varit ett misstag som vi ska be om ursäkt för. Men ursäkten som sådan är lätt att uttrycka. Ingenting annat ska frågeställaren tro.

Fru talman! I mitt förra land fick jag uppleva en stor jordbävning. Under tiden jag var flykting fick jag uppleva en annan stor jordbävning. Dessutom har mitt förra land under min livstid drabbats av en stor översvämning. Molnen från Tjernobyl har också passerat över Rumänien. Det jag har lärt mig av detta är först och främst att det lidande man upplever när man inte vet vad som har hänt med ens anhöriga är outhärdligt, och där räknas varje minut av fördröjning. Jag har också lärt mig att de viktigaste insatserna är de som kommer snabbt. Vilken är statsministerns kommentar?

Fru talman! Jag kan inte mäta mig med Ana Maria Narti när det gäller erfarenheter på det här området. Jag växte upp under andra förhållanden, i lyckligare omständigheter. Jag har ingen som helst anledning att på något sätt tro att den bedömning hon gör är felaktig. Tvärtom. Det var väl också min utgångspunkt när jag började min genomgång i dag genom att säga att det allra viktigaste som kunde ske för de människor som drabbades av flodvågskatastrofen skedde de första minuterna, de första timmarna, och det var platsens folk som gjorde den insatsen. Därutöver har vi ett ansvar att efter vår förmåga se till att vi lindrar och hjälper på ett sådant sätt att vi känner stolthet över vad vi har gjort.

Fru talman! Efter en sådan här stor naturkatastrof med många svenskar inblandade reses ett antal viktiga frågor. Vi har fått flera av dem belysta här under frågestunden. Men till följd av den här händelsen kommer också ett antal viktiga delfrågor upp. En sådan är statschefens, alltså kungens, roll i de här sammanhangen. Socialdemokraterna har riktat stark kritik mot konungen och sagt att han brutit mot Torekovuppgörelsen om statschefens ställning och roll. En sådan del under Torekovuppgörelsen om vår grundlag är ju statsministerns ansvar att informera kungen om händelser av större vikt. Min fråga till statsministern är: Anser statsministern det förenligt med Torekovuppgörelsen och grundlagen att det ska ta två dygn att informera konungen, dessutom på hovets enträgna begäran?

Fru talman! Den första informationen till hovet lämnades av förvaltningschefen vid Regeringskansliet Gunnar Holmgren kl. 12 måndagen. Det var Regeringskansliets initiativ. Sedan ville hovet ha mer information, och man har fått sådan information vid varje tillfälle man har begärt det. Det har varit ett gott samarbete som har vidimerats av hovet. Det har också uttryckts på deras hemsida. Sedan har i det här sammanhanget en intervju med Hans Majestät Konungen använts i den politiska debatten. De som har använt intervjun i debatten får väl fundera på om de i sin tur har gjort någonting som har varit av det slaget att det har brutit mot den så kallade Torekovkompromissen. För Socialdemokraternas del gäller att vi inte har någon som helst anledning att föra en sådan konstitutionell debatt. Tvärtom, vi tycker att den här kompromissen fungerar väl. Den har tjänat Sverige väl, och den är heller inte föremål för några överväganden i den grundlagsöversyn som nu görs.

Fru talman! Det är just det som jag tycker är poängen. Socialdemokraterna har dragit i gång en debatt om just Torekovuppgörelsen via partiets främsta företrädare, partisekreterare Marita Ulvskog. Det gör ju att man som en delfråga i det stora sammanhanget också måste diskutera just konungens roll. Det är ändå så att den information som statsministern via sin statssekreterare har gett tog två dygn, och det krävdes aktivt sökande från hovets sida. Jag ställer den enkla frågan: Är statsministern nöjd med hur informationen har fungerat till statschefen? Fyller den de krav som ställs i grundlagen och i Torekovuppgörelsen?

Fru talman! Jag har sagt det förut, och jag kan säga det igen. Jag tror att statschefen fick information strax efter det att jag själv fick den. Sedan kan man fundera på varför vi inte fick information tidigare, och det har vi diskuterat i olika sammanhang. Jag måste återigen säga att den intervju som konungen gav användes av ledande borgerliga medier för att attackera regeringen. Det var denna diskussion som Marita Ulvskog reagerade på. Jag har heller ingen som helst anledning att se att den debatten fortsätter. Den behöver vi ha bakom oss. Men alla har ett ansvar för att vårda den kompromiss vi har träffat. Den är bra för Sverige, och den har ett starkt folkstöd. Och vi har ingen som helst ambition att riva upp den.

Fru talman! Jag har sagt det förut, och jag kan säga det igen. Jag tror att statschefen fick information strax efter det att jag själv fick den. Sedan kan man fundera på varför vi inte fick information tidigare, och det har vi diskuterat i olika sammanhang. Jag måste återigen säga att den intervju som konungen gav användes av ledande borgerliga medier för att attackera regeringen. Det var denna diskussion som Marita Ulvskog reagerade på. Jag har heller ingen som helst anledning att se att den debatten fortsätter. Den behöver vi ha bakom oss. Men alla har ett ansvar för att vårda den kompromiss vi har träffat. Den är bra för Sverige, och den har ett starkt folkstöd. Och vi har ingen som helst ambition att riva upp den.

Fru talman! Statsministern är nyss hemkommen från Thailand. Det är ett land där de thailändska myndigheterna har fått beröm för att de har agerat kraftfullt och resolut. Flera har också tidigare vittnat om att många thailändare har visat stor generositet och engagemang för dem som har drabbats av katastrofen. Det har lett till en stor förvåning, och på många håll också kritik, att statsministern under sitt besök i Thailand ägnade så pass stort offentligt utrymme åt att kritisera den thailändska krisberedskapen. Det är svårt att undgå misstanken att detta har gjorts i avsikt att försöka skifta fokus från egna tillkortakommanden och egna brister. Åtminstone hos mig lämnar det en något fadd smak i munnen. Hur resonerade statsministern och den thailändske premiärministern kring Sveriges ansvar i den akuta delen av katastrofhanteringen? Om det ska finnas en effektiv hantering av den akuta krisen är det naturligtvis både värdlandets myndighet och värdlandets agerande som är viktigt men också de länders agerande som har medborgare i området. Vilken attityd hade och hur resonerade statsministern i förhållande till den thailändska regeringen om de svenska bristerna i krishanteringen av den katastrof som inträffade?

Fru talman! Även om frågan är någon annan än vad själva inlägget handlade om ska jag svara på frågan. Den första delen är exempellös. Att jag skulle åka till Thailand och framföra en synpunkt på förvarningssystemet i syfte att dra bort intresset från den svenska debatten, visar möjligen hur frågeställaren tänker men aldrig hur en statsminister eller regeringschef kan agera. Vi måste komma ihåg i denna kammare att det kan vara hundratals, i värsta fall över tusen, som har gått bort. Har vi inte ett rimligt intresse av att veta hur det gick till? Naturligtvis är det så. Den thailändske premiärministern uttryckte sitt tack till Sverige för gott samarbete och gott stöd. Samtidigt ska man komma ihåg att Thailand inte är ett land med u-landsproblem. Thailand är en relativt välmående nation på väg uppåt och med en utveckling som man inte tror kommer att påverkas särskilt kraftigt av det som nu har skett i turistnäringen. De vill inte ha bistånd i vanlig mening. De vill ha ett partnerskap, ett samarbete omkring teknik, vetenskapliga rön och överföringar. Allt sådant kan vi ställa upp med. Där fortsätter vi att fördjupa det samarbete vi har med Thailand sedan lång tid tillbaka.

Fru talman! Jag tror att det som många efterlyser är politiska ledare som inte ägnar sig åt att skylla på varandra utan vågar kliva fram och säga att de ska ta sitt ansvar och göra sin del för att rätta till de brister som finns och göra det bättre i framtiden. Jag tycker inte att statsministerns agerande i dag visar på någon större insikt i den delen. Statsministern ska ta sitt eget ansvar och inte ägna sig åt att skylla på andra som också har ansvar och som försöker ta sitt ansvar. Min fråga till statsministern gällde den akuta krishanteringen, bland annat i Thailand där det fanns många svenska medborgare. Fick statsministern under de diskussioner statsministern förde med den thailändska regeringens representanter några synpunkter om att Sverige borde ha agerat på ett annorlunda sätt än vad svenska myndigheter gjorde?

Fru talman! Återigen är det den märkliga glidningen i frågan om att inte ta sitt ansvar. Det får vi alla göra, Tobias Krantz. Ett sätt att göra det är att se till att föra debatten på ett sådant sätt att man inte kommer med den typen av beskyllningar du nyss gjorde. Det är också att ta ansvar. Jag har inte mött något annat från de thailändska myndigheterna än uppskattning och respekt för vad Sverige har gjort. Det gäller naturligtvis den svenska ambassaden, det svenska konsulatet - som jag fick inviga på plats - och inte minst alla svenska frivilliga. Många svenska företag har gjort storartade insatser på plats i Thailand. Exempelvis är den utrustning som behövs för identifieringsteamens arbete till stor del framplockad av ABB. ABB:s lokala ledning gjorde ett avgörande arbete i det avseendet. Många stora svenska företag har gjort ett jättearbete. Frivilliga, volontärer och thailändare har uttryckt sin uppskattning och glädje över vad vi kunde göra, även om det naturligtvis var alldeles för lite.

Fru talman! Jag har till sist ändå ett par små saker att fråga statsministern. Först vill jag säga tack för informationen. Ibland får man en känsla av att statsministern inte ska vara en människa av kött och blod. Jag säger därför - med risk för att bli utesluten ur alliansen: Tack för alla tankar, ord och gärningar som statsministern har uttryckt och gjort under denna period. Jag sitter på bänk 263 i riksdagen - också med lite dåligt samvete. Har vi gjort nog? Kanske fler i bänkarna behöver tänka efter om riksdagen har tagit sitt ansvar. I mitt område har man försökt att göra vad man kan - även jag som vanlig riksdagsman från mitt län. Vi har fått mycket stöd av företagarna. Ett exempel: Nya Töcksfors Verkstads Aktiebolag fixade tillsammans med facket en hel arbetsdag där arbetarna inte tog något betalt. 100 000 kr skickades in. Företaget skickade med lika mycket. För det får företaget en skatt på 54 000 kr. Har statsministern några tankar på att ta upp till diskussion i regeringen någon form av befrielse från skatt för pengarna eller kanske att skicka även skattepengarna till hjälporganisationerna? Finns det några sådana diskussioner i regeringen för att underlätta för företag att hjälpa till i den situationen - alltid tillsammans med facken?

Fru talman! Vi har inte fört några sådana diskussioner, Runar Patriksson. Men jag kan göra reflexionen att vi kommer säkert att innan krisen är över att ha satsat miljardbelopp i bistånd. Det är naturligtvis skattepengar. Vi har höjt biståndsinsatsen de senaste åren med bortåt 10 miljarder kronor. Det är den största och snabbast växande anslagsposten i budgeten. Det är ett uttryck för att vi använder skattepengarna för detta. Jag har inga planer på att nu lägga fram några förslag om att införa skattereduktion för gåvor av det slaget. Jag kan konstatera att svenska folket har varit generöst, trots att man använt beskattade pengar. Det har kanske varit just därför. De pengar som har getts har varit ens egna. I den meningen har det varit till sista kronan något man själv har ställt upp med. Vi har denna diskussion av och till. Så här långt tycker jag inte att erfarenheterna från krisen gör det angeläget eller ger mig anledning att ändra den grundläggande principen. Det är beskattade pengar man ger av.

Fru talman! Avslutningen var lite tråkig. Man kan inte tänka sig detta. Ändå skickar jag än en gång med en fråga till statsministern. Går det inte att ändra i lagstiftningen när det gäller gåvor som har adresserats till denna insamling? Kanske den del som är skatt skulle undantagsvis kunna skickas vidare. Jag vill till slut tacka. Jag hörde statsministern läsa upp de åtgärder som regeringen håller på med och ska genomföra. Det lät precis som om statsministern läste ur Runar Patrikssons reservation i försvarsbeslutet 2001.

Fru talman! Om det lät så kan det vara på det viset att jag har läst din reservation. Jag följer noga vad Runar Patriksson gör. Bänk 263 är något av riktkarl för både samvete, generositet och en god anda här i riksdagen. Det sätter jag mycket stort värde på. Tack ska du ha!

Fru talman! Tack, statsministern, för en intressant information. Att den största katastrof som har hänt i modern tid är ett faktum vet vi. Jag kommer att lyfta upp en mindre fråga. Statsministern nämnde åtgärder som nu kommer att vidtas med anledning av det som har hänt. Just nu pågår ett tidskrävande arbete i den delen av vår värld med den svåra uppgiften att identifiera de personer som finns där nere. Det tar lång tid, och det upplevs som fruktansvärt att arbeta med avlidna personer som har förvarats och förvaras så som de gör. Om dessa personer hade haft en identitetsbricka på sig hade det varit så mycket enklare att göra identifieringen. Jag har en fråga till statsministern, om han har några planer på att föreslå att det ska vara obligatoriskt att ha en identitetsbricka på sig när man är ute i sådana här sammanhang. Egentligen skulle man kunna ha det jämt, för även vid bränder och andra katastrofer är det viktigt att man snabbt kan identifiera människor.

Fru talman! Jag kan inte bedöma förslagets relevans, om det är bra eller dåligt. Det låter ju klokt. Skulle Birgitta Carlsson och jag ta ställning på stående fot skulle vi säkert säga att det gör vi. Men det finns nog någon hake där också. Vi tar med oss förslaget, så får vi låta dem som sysslar med det här professionellt ha en uppfattning om det. Det kan vara så att även om man har den här typen av ID-brickor är det inte alla som bär dem. I så fall tappar de något av sin aktualitet. Jag kommer ihåg att någon gång i min barndom eller tidiga ungdom fick vi en sådan här bricka, som man var omåttligt stolt över. Ett tag hade alla en sådan om halsen. Var den finns nu vet jag inte. Men jag tittar gärna på frågan.

Fru talman! Jag är tacksam för att statsministern vill titta på den frågan. Jag kommer också ihåg när vi hade sådana brickor, och jag tror inte att någon i dag skulle vilja gå omkring med den formen av brickor. Men det finns en helt annan teknik i dag. Jag vill också lyfta upp en annan fråga som har berört mig en hel del. Det är självklart oerhört viktigt att stora hjälpinsatser görs med tanke på vad som har hänt där nere. Men när FN nu talar om att fram tills i dag har dubbelt så många barn dött på grund av svält eller sjukdom som omkom i katastrofen känns det än viktigare att det inte får innebära att alla ekonomiska resurser som satsas på bistånd går till just den här delen av världen. Vi vet ju att så många människor på vårt jordklot i dag dör på grund av svält eller att de inte får den behandling vid sjukdom som de skulle kunna få. Med tanke på att millenniemålet om att halvera fattigdomen ska kunna nås är det också viktigt att vi verkligen arbetar på bred front för att det arbetet, som är minst lika viktigt, inte stannar av.

Fru talman! Birgitta Carlsson uttrycker en i allra högsta grad relevant synpunkt och riktig uppfattning. Vår svåra uppgift blir att klara av både-och. Vi är i den lyckliga omständigheten, som jag sade förut, att vi har ökat våra biståndsanslag väsentligt. Hade världen i övrigt gjort på samma sätt som Sverige, eller hade bara EU:s länder gjort på samma sätt som Sverige, skulle vi ha haft en oändligt mycket bättre situation. I dag kan vi vara stolta över det vi har gjort och försöka stimulera andra att följa efter. Det finns definitivt en sådan risk som Birgitta Carlsson pekar på, men det gäller nog inte i huvudsak den svenska insatsen. Det är andra som nu flyttar de alldeles för små resurser som de ger från ett område till ett annat, så att några andra fattiga får betala för denna katastrof. Den risken finns. Det måste vi se upp med och samarbeta för att motverka.

Fru talman! Jag skulle vilja stryka under den fråga som tidigare har framförts när det gäller namnlistorna. Redan i dag, med den lagstiftning vi har, kan regeringen medge ett undantag. Jag antar att även statsministern och regeringen är så kallat efterkloka och tänker över frågan, om det skulle upprepas, så att man har en beredskap även där. Min fråga gäller en annan sak. Det kom rop på hjälp från människor. Man ville ha hem sina anhöriga så fort som möjligt. Man ropade på hjälp och bad att regeringen skulle samarbeta med andra länder. I dag får vi en positiv information om att man nu har satt i gång ett ännu intensivare samarbete EU-länderna emellan. Min fråga är: Har man också satt i gång ett mera intensivt samarbete med de stora länderna utanför EU, till exempel med USA?

Fru talman! Jag blir svaret skyldig på den frågan. Vi har inget sådant samarbete, vad jag vet, eller någon sådan diskussion med USA. Jag tror kanske inte heller att det är lämpligt. Däremot har vi en EU-funktion, som samordnar sig och ingår något slags avtal med USA om att man kan hjälpa varandra i sådana här lägen vid civil krishantering. Det ser jag som en rimlig handlingslinje. Om amerikanerna är intresserade av det vet vi inte, men förhoppningsvis är det så. Också amerikanska medborgare kan ju drabbas av katastrofer av olika slag på andra ställen i världen som gör att man behöver komma hem snabbt. Inte ens världens ledande supermakt har alla gånger direkt tillgänglig kapacitet för att frakta och transportera. Jag har ingenting emot en sådan diskussion, men lämpligen sker det väl bäst med hjälp av Europaunionen.

Fru talman! Det är inte det här årets största betänkande vi ska debattera nu. Jag är inte säker på att det är det minsta, men det är snudd på. Men jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi på det här lilla sättet ändå markerar den stora vikt som vi lägger vid justitieombudsmännens arbete. När vi i konstitutionsutskottet varje år får ämbetsberättelsen har vi en stor och rejäl genomgång tillsammans med justitieombudsmännen om de aktuella frågor som är viktiga. Vi vet också att JO och ombudsmannarollen har spritts i världen. Även om det kanske inte i första hand är exakt den svenska modellen som har valts är det ändå själva funktionen ja till och med begreppet som har spritts över världen. Det här är egentligen ett uttryck för vårt kollektiva lärande och för utveckling och skydd av allt det som demokratin står för. På sätt och vis är den här tjocka boken en bibel. Utan alla jämförelser i övrigt är det nämligen en bok som man inte ska läsa från pärm till pärm, utan man ska dyka ned här och var och samla på kunskap. Vår känsla från konstitutionsutskottet är att detta inte bara är en fråga för oss och för det här utskottet eller för justitieombudsmännen, utan det skulle kunna fungera just lärande för andra utskott i riksdagen, kommunala förvaltningar och offentliga verksamheter. Det är något de ska använda för att utveckla sin egen kompetens. Vi vet att det delvis fungerar så, men det skulle kunna fungera ännu bättre. Med detta sagt, fru talman, står ett enigt utskott bakom förslaget i det här stora betänkandet med det mycket lilla formatet.