Återrapportering från Europeiska rådets möte 22-23 november

Fru talman! Europeiska rådet möttes i torsdags och fredags föregående vecka för att förhandla om EU:s nästa fleråriga budget, den för perioden 2014-2020. Mötet inleddes med bilaterala möten mellan Europeiska rådets ordförande Herman Van Rompuy och kommissionens ordförande José Manuel Barroso å ena sidan och respektive medlemsland å den andra. Efter att bilaterala möten genomförts med samtliga 27 medlemsländer framlades ett nytt budgetförslag under torsdagsnatten. Efter nya förhandlingar under fredagen enades man om att ajournera mötet. Toppmötet gav i stället Van Rompuy och Barroso i uppdrag att fortsätta arbetet och konsultationerna för att hitta en konsensuslösning som kunde gälla för samtliga 27 medlemsländer. I ett uttalande konstateras att det fanns tillräckligt många gemensamma positioner för att nå en överenskommelse i början av nästa år. Fru talman! Beslutet att skjuta upp slutförhandlingen visar på den komplexitet och de stora ekonomiska intressen som frågan omfattar, men också på de många motstridiga intressen som finns hos medlemsländerna. Det handlar inte bara om en motsättning mellan de länder som betalar mer och de som får tillbaka, det vill säga de länder vi beskriver som nettomottagare, utan det finns också betydande splittringar inom dessa grupper. Det finns till exempel mellan nettobidragsgivarna olika åsikter vad gäller återflödena från jordbrukspolitiken och sammanhållningsfonderna, även då man är enig om att hålla ned totalnivån. Därutöver finns olika intressen på inkomstsidan. En del medlemsländer arbetar, liksom kommissionen och Europaparlamentet, för att EU ska få ett eget inkomstsystem, till exempel genom en finansiell transaktionsskatt, medan andra, liksom Sverige, inte ser några skäl till varför ny kompetens på detta område ska överföras till Bryssel. Slutligen finns det omdiskuterade rabattsystemet, som mycket förenklat försvaras av de länder som redan har rabatter, i dagsläget fem länder, men ifrågasätts av flertalet av de övriga medlemsländerna - även om det 1984 i Fontainebleau fastslogs att bördefördelningen mellan de medlemsländer som betalar mest till EU:s budget också måste upplevas som rättvis. Fru talman! Från svensk sida har vi länge argumenterat för en modern budget som återspeglar dagens näringslivsstruktur och som innehåller satsningar på områden som kan öka unionens tillväxt- och konkurrenskraft. Vi understryker vikten av att satsa mer på forskning och utveckling, innovation, andra tillväxtfrämjande åtgärder. Vi har också sagt att budgeten bör omprioriteras så att mer pengar kan ges till områden med europeiskt mervärde. Vi har därmed också ifrågasatt den stora andel av budgeten som fortfarande läggs på jordbrukspolitik liksom på de sammanhållningsmedel som fortsätter att gå till rikare regioner. Fru talman! Det nya utkastet till slutsatser som presenterades under mötet innebar egentligen inga stora förändringar. Vissa justeringar gjordes mellan och inom olika utgiftskategorier. Varken strukturen eller storleken på budgeten ändrades nämnvärt. Två tredjedelar av budgeten går även i fortsättningen till jordbruket och till sammanhållningspolitiken. Inga förändringar gjordes heller vad gäller förslaget till nytt egnamedelssystem eller vad gäller de nya rabatter som tidigare presenterats. Det är också mot den bakgrunden som många länder hade stora invändningar mot förslaget. Till dessa länder hörde Sverige och den likasinnade grupp av länder som vi hade ett nära samarbete med i förhandlingarna. För flera av de medlemsländer som proportionellt sett betalar mest till budgeten, och där ingår Sverige, förblir nivån på budgeten problematisk, särskilt vad gäller nivån på framtida betalningar. De många åtaganden från tidigare budgetperioder som ännu inte har fallit ut till betalning kombinerat med nya åtaganden gör att betalningarna för nästa budgetperiod riskerar att rusa i väg. Detta sker inom ramen för en budget som vi också anser har delvis fel struktur. Fru talman! Efter toppmötet förra veckan tror jag att ordföranden Herman Van Rompuy och kommissionens ordförande José Manuel Barroso har en klarare uppfattning om de olika medlemsländernas positioner och prioriteringar. Med detta som grund bör de kunna arbeta fram nya slutsatser som bättre balanserar olika medlemsländers intressen mot varandra. En överenskommelse måste finnas som beaktar både de intressen som länder som Sverige har, som menar att budgeten bör inriktas på åtgärder som förbättrar unionens konkurrenskraft, och de länder som vill konservera den nuvarande budgetstrukturen med rabattsystemet som ett möjligt instrument för att minska motsättningarna. Från svensk sida blir det viktigt att använda tiden fram till nästa budgettoppmöte väl. Ett stort arbete ligger framför oss, givet det slutsatsutkast som nu ligger på bordet. Vi kommer även i fortsättningen att begära att den svenska nettopositionen motsvarar en rättvis bördefördelning, bland annat genom att starkt argumentera för substantiell svensk rabatt. Samtidigt är det tydligt att alla parter kommer att behöva kompromissa med sina målsättningar och att trycket på en högre svensk avgift inte kommer att vika. Fru talman! Jag är därmed redo att svara på ledamöternas frågor.

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen från Europeiska rådets toppmöte, som tyvärr havererade! Nu är det inte första gången i EU:s historia som förhandlingarna har varit komplicerade och det har varit stora svårigheter. Jag tror inte att man ska ge tappt, utan nu är det bara att komma upp på banan igen. Regeringen har, precis som inför tidigare förhandlingar, också framöver vårt fulla stöd att föra dem i hamn. Vi är överens om många av de utgångspunkter som ska gälla i förhandlingarna. Men precis som statsministern sade finns det extra tid för att säkra de svenska intressena och skapa en modern EU-budget. Nu krävs verkligen ett skickligt förhandlande och alliansbyggande för de svenska ståndpunkterna. Vi har i EU-nämnden tagit upp vad vi anser är viktigast. Jag ska inte nämna allt här, men vi vill självklart att långtidsbudgeten bättre omfördelas från jordbruksstöd till mer framåtsyftande och jobbskapande politikområden som innovation, utbildning och infrastruktur. Tyvärr visade resultatet från det här toppmötet att det blev precis tvärtom, nämligen att jordbruksstödet ökade. Vi kunde se att det gick totalt fel för Sveriges intressen och vidare att samarbetet med länder Sverige tidigare har samarbetat med verkar ha tagit slut. För oss är det viktigt att EU-avgiften inte ökar. Göran Persson lyckades efter skickliga förhandlingar 1999 skapa en rabatt och sedan behålla den vid förhandlingarna 2005-2006. Jag skulle vilja att statsministern utvecklar i sitt svar hur strategin är för att se till att Sverige inte kommer att betala proportionellt sett mer i medlemsavgift.

Fru talman! I inledningen av toppmötet fick vi en beskrivning av Europaparlamentets talman, den tyske socialdemokraten Schulz. Han redogjorde för den mycket stora uppslutning som han menar finns i Europaparlamentet för en mycket expansiv budgetlinje. De nuvarande förhandlingarna förs på ett förslag baserat på 983 miljarder för sjuårsbudgeten. Kommissionens förslag ligger på över 1 060. Därtill finns omfattande förslag på att makt ska förskjutas. Sedan redogjorde han för att det nu måste ske ett substantiellt tillmötesgående i de delarna. Jag nämner detta därför att det beslut vi nu ska fatta handlar inte bara om 27 regeringar utan det handlar också om ett medbestämmande för Europaparlamentet. Därför kan det vara intressant för ledamöterna här att veta hur de svenska Europaparlamentarikerna röstade när detta prövades - förmodligen mandatperiodens viktigaste omröstning i Strasbourg den 23 oktober. För kommissionens förslag och Europaparlamentets ståndpunkt som Schulz redogjorde för röstade den socialdemokratiska gruppledaren Färm, Wikström från FP, Johansson, C, Andersdotter och Engström från Piratpartiet. Emot, och möjligen mer i linje med det vi får höra i Sveriges riksdag, röstade Corazza Bildt, Moderaterna, Fjellner, Moderaterna, Hökmark, Moderaterna, Ibrisagic, Moderaterna, Svensson, Kristdemokraterna, Schlyter, Miljöpartiet, Lövin, Miljöpartiet. Avstod, det vill säga hade inte möjlighet att ta ställning i den viktigaste av alla voteringar, gjorde Schmidt, Folkpartiet, Hedh, Socialdemokraterna, Ludvigsson, Socialdemokraterna, Nilsson, Socialdemokraterna, Ulvskog, Socialdemokraterna, och Westlund, Socialdemokraterna. Här framställs - det har gjorts i kommentarer - detta som världens enklaste förhandling: Alla ska anpassa sig till Sverige, jag ska få igenom allt som vi har begärt och alla andra ska vika hädan. Dessutom framförs det av partier som har haft diametralt motsatt uppfattning i Europaparlamentet, som är medbestämmande, och använder detta som utgångspunkt för att kritisera Sverige när jag driver en tuffare förhandlingslinje.

Fru talman! Tack, statsministern, för svaret, som jag inte riktigt känner var till fyllest och vad jag hade velat få veta. Vi kan alla ha synpunkter på hur man agerar i Europaparlamentet, men det är ju steg två. Nu handlar det om att rådet ska komma fram till någonting, och där måste man väl säga att Sverige inte har varit speciellt framgångsrikt. Det är inte första gången det är komplicerade förhandlingar eller att parter står vitt skilda, långt ifrån varandra, och här gäller det att komma framåt. Sedan kommer nästa bekymmer med Europaparlamentet, och det kan jag dela. Statsministern använder hela inlägget till att räkna upp hur Europaparlamentarikerna har röstat i stället för att svara på frågan: Hur är statsministerns strategi för att behålla den rabatt som Göran Persson så framgångsrikt förhandlade fram?

Fru talman! Får jag påpeka att jag inte håller med. Det är första gången Europaparlamentet är medbestämmande när det gäller budgeten. Det har alltså all relevans. Det hänvisas till detta när förhandlingarna genomförs. Det hänvisas till den stora uppslutning som har funnits för att driva en position, som alltså inte ligger på de nivåer vi nu diskuterar utan på det ursprungliga kommissionsförslaget. Det är 80 miljarder euro utöver de nivåer vi diskuterar och med krav på maktförskjutning. Det har absolut relevans. Sedan är det så, som det har redogjorts för, att 5 länder har rabatt. Det innebär att 22 inte har det. 22 länder vill alltså inte ha kvar rabattsystemet. Det uttrycks också från Europaparlamentet. Vad är min strategi i dessa förhandlingar? Ja, det är naturligtvis att stå upp för att få en bra svensk nettoposition. Men alla statsministrar och presidenter runt bordet har samma instruktioner från sina respektive länder - att driva ett tydligt särintresse. Och till slut ska vi komma överens. Då vill jag att Sveriges riksdag ska vara medveten om hur förutsättningarna ser ut och att också andra aktörer i Europaparlamentet spelar roll, från samma partier, som inte säger samma saker.

Fru talman! Jag kan gratulera statsministern till ett väldigt bra möte och att vi inte har behövt gå med på några kompromisser alls. Man kan väl säga att det egentligen är ett bra resultat. Det är klart att det kan kännas lite frustrerande när man själv inte på plats kan följa alla turerna kring den gemensamma budgeten. Att mötet nu har avbrutits och att detta kommer att dra ut på tiden vet vi. Så värst dramatiskt är det inte heller, med tanke på olika förväntningar som 27 medlemsländer, kommissionen, parlamentet och alla andra organisationer runt omkring har. Vi har väl alla här erfarenheter av hur svårt det kan vara att komma fram till en gemensam ståndpunkt när kompromisserna ska vägas mot varandra. På EU-nämnden i förra veckan var statsministern väldigt tydlig med vilka olika prioriteringar Sverige har i förhandlingarna samt vikten av att få fram ett sammanhållet resultat där samtliga länder sluter upp men att det får ta tid. Jag är därför lite nyfiken på hur statsministern agerade under förhandlingarna samt vilka initiativ som togs av Sverige, och framför allt: Vad händer nu? Vad kommer vi att arbeta med fram till nästa möte i februari?

Fru talman! På fredagseftermiddagen valde ordförande Herman Van Rompuy att ajournera mötet, och detta i stället för att använda betydande mer tid in i helgen, som hade antytts åtminstone i medierna inför mötet, åt att gå längre i förhandlingarna. Det gör att jag upplevde att för Sverige viktiga värden inte ens var uppe till förhandling. Till exempel detta med rabatter och inkomstsidan har vi inte kunnat gå igenom. Jag upplevde också att det förslag som jag mer ser som ett förhandlingsbud som lades sent på torsdagskvällen inte ens baserade sig på de bilateraler vi hade genomfört. Det är därför jag säger i min inledning att det är betydande mycket arbete kvar. Vi söker naturligtvis en krets av likasinnade. Det är därför jag så tydligt redogör för att den kretsen i vissa delar inte är så stor. Det finns 9 nettobidragsbetalare till EU:s budget, och 18 är det alltså inte. Åtminstone 9 är betydande nettobidragsbetalare, ska jag säga. Men inte heller de tycker likadant. Bland nettobidragsbetalarna finns de som mer driver positioner att det är viktigare att jordbruksstöd och regionalpolitiska satsningar växer än att hålla ihop kring en viss utgiftsnivå. När det gäller rabatterna täcker de bara fem länder. Då är det så att Storbritannien sedan 80-talet, alltså långt före det svenska inträdet i EU, har en särställning med sin rabatt. Det gäller inte de övriga fyra länderna, utan det måste förhandlas in varje gång. Det är naturligtvis min uppfattning, förankrat i EU-nämnden - dock inte i Europaparlamentet, vilket jag har påvisat - att jag vill driva denna svenska nettoposition så länge och så väl som det går. Den förhandlingen är inte avslutad. Jag skulle till och med vilja säga att den knappt är påbörjad.

Fru talman! Då har jag en följdfråga. Det är ju viktigt att regeringen har hela riksdagen som stöd bakom sig när man går till förhandlingar. Det är också viktigt att veta att Sverige är ganska ensamt om det. Kan statsministern beskriva hur viktigt det är att de svenska ledamöterna i Europaparlamentet går vår väg? Betyder det någonting för att vi ska lyckas i förhandlingarna?

Fru talman! Märk väl att vi nu lever med det nya Lissabonfördraget. För första gången när en sjuårsbudget ska förhandlas ska den inte bara tas i kretsen av medlemsländerna utan också sambeslutas med Europaparlamentet. Talmannen Schulz baserade sin inledning på över 30 minuter inför stats- och regeringscheferna på ett betänkande som 517 Europaparlamentariker hade röstat för och 105 röstat emot. 63 hade avstått. Jag har redogjort för hur den svenska delegationen röstade. Med detta som utgångspunkt hävdade han att vi hade gått ned för långt från de högre nivåer som kommissionen ville företräda och att det var absolut nödvändigt att det skedde en maktförskjutning som gav Europaparlamentet och Brysselinstitutionerna makt över egna medel. Han antydde dessutom att varje form av eftergift till kärnan i nettobidragsgivarna, alltså Sverige och ytterligare två, tre eller fyra länder, är fullständigt oacceptabel för Europaparlamentet. Vi har alltså i slutändan att se fram emot en potentiell konflikt mellan svenska intressen och den av Europaparlamentets talman framförda åsikten, och märkligt nog alltså med stöd av svenska Europaparlamentariker, på ett sätt som inte är uttryckt här i Sveriges riksdag.

Fru talman! Tack så mycket, statsministern, för återrapporten! Får jag börja med att tillägga att jag inte tycker att statsministern ska överdriva EU-parlamentets inflytande vid en första läsning, även om Miljöpartiets representanter är konsekventa och röstar emot i EU-parlamentet och också är väldigt kritiska här i Sveriges riksdag. Vid en andra läsning i EU-parlamentet brukar nog partigrupperna sansa sig i någon mån, får vi hoppas. Miljöpartiet anser att budgeten måste vara mer neutral i den meningen att den måste omfördelas och att den svenska rabatten och den svenska bruttoavgiften bör vara oförändrade, förutom ökningen av bni som är naturlig, vilket vi får acceptera. I den meningen måste statsministern vara ganska besviken på det bilaterala möte som skedde på torsdagen. Uppenbarligen missförstod statsministern helt och hållet, eftersom han utgår från samma linje som Miljöpartiet har, att budgeten måste moderniseras på väldigt många punkter. Det återfanns inte alls i det kompromissförslag som lades fram natten mellan torsdag och fredag. Statsministern måste uppenbart vara väldigt besviken på detta, eller också missförstod han upplägget helt och hållet. Budgeten måste moderniseras. Vi måste ha en budget på EU-nivå som återspeglar den värld vi i dag lever i, och det gör inte förslaget nu. Man har till exempel inga ökningar av åtgärderna för att möta klimateffekterna, för att skapa gröna arbetstillfällen på EU-nivå och så vidare, utan det handlar enbart om jordbrukspolitik, sammanhållningspolitik och traditionella punkter. Där måste en förändring ske. Min fråga är därför: Hur ska den svenska regeringen agera för att påverka andra länder att gå med på den svenska linjen, för att värna de svenska intressena? Jag vet att det är svårt att ange exakt hur, men det måste finnas en bättre tanke, för den tanke som har funnit hittills har uppenbarligen inte lett till ett bra avslut.

Fru talman! Dels vill jag kvittera att Miljöpartiets representanter har röstat nej till det förslag som lades fram. Hur Europaparlamentet de facto kommer att agera kring detta vill jag säga att jag inte riktigt vet. Det är första gången som Europaparlamentet med den här utökade makten finns med i processen, så vi har ingenting att jämföra med. Vi får som sagt se hur detta kommer att hanteras i de fortsatta diskussionerna. Det är inte konstigare i den här förhandlingen än i någon annan förhandling att man måste hitta allierade som man har samsyn med. Ett dilemma är därför att det finns en mycket bred utgiftsvillig koalition: Europaparlamentet, kommissionen och en mycket stor andel av medlemsländerna. Traditionellt kan man acceptera resonemang som bygger på att vi måste tillföra moderna uttryck av det slag som bland annat Ulf Holm har tagit upp. Men det ska då läggas på allt det gamla. Vår uppfattning har mer varit att förskjuta användningen av pengarna, att se helheten i budgeten som för omodern och för fokuserad på vad Europa har varit och för lite på vad Europa ska bli. I det synsättet skulle jag inte säga att vi i Sverige är isolerade, men vi är nästan ensamma. Det finns en mycket bred koalition till exempel till stöd för att det ska finnas omfattande jordbrukssubventioner i EU:s budget. Till slut måste vi inse att det i ett sådant läge är svårt att påverka annat än marginellt, av det enkla skälet att jag antar att vi har samma demokratisyn som alla andra, det vill säga anser att också de andra ska ha inflytande. Då är det svårt när man är väldigt ensam om sin uppfattning. När det gäller rabatterna är vi fler än när det gäller vår kritik av jordbrukssubventionerna, för där är vi åtminstone fem. Men även det beskrivs som ett renodlat särintresse. Sedan vill jag bara göra klart en sak: Ja, det har funnit papper som man kan diskutera. Men jag kommer inte hem och redovisar en överenskommelse utan en ajournerad förhandling som ännu inte är avslutad.

Fru talman! Vi vet naturligtvis inte hur EU-parlamentet kommer att agera. Men jag tycker inte att statsministern ska förminska det svenska inflytandet, för beslut om budgeten tas i enhällighet, så det har betydelse vilken kraft som statsministern lägger bakom orden om hur Sverige ställer sig i budgetförhandlingarna - just därför att beslutet tas med enhällighet. Jag tycker inte att statsministern ska förminska det svenska inflytandet, som jag tycker att statsministern gjorde, genom att säga att det kanske inte spelar någon större vad Sverige tycker, eftersom vi inte är så många. Men vi är en viktig partner, och dessutom är vi nettobetalare. Budskapet att vi inte kommer att ställa upp på att betala mycket mer pengar, att den svenska rabatten tas bort och att man inte gör några moderniseringar alls av EU:s budget måste gå hem. Följdfrågan är då också: Hur går man vidare med detta? Den andra delen är naturligtvis: Hur ser man till att det svenska parlamentet och de svenska EU-parlamentarikerna går på samma linje? Finns det någon strategi för detta från regeringens sida?

Fru talman! Jag uppfattar att det förankrat i EU-nämnden fanns en rätt tydlig rangordning av hur Sveriges position skulle skötas i förhandlingarna. Vi ville att totalvolymen för åtagandena skulle komma ned ytterligare. I det senaste förslaget ligger åtagandena på 983 miljarder euro. Med den uppfattningen ingår vi i en grupp som jag tror kan isoleras till tre fyra länder. Resten tycker att budgeten redan nu ligger för lågt eller borde ligga högre. Det är vår första position. Den andra positionen är att vår nettoposition inte ska försämras. Det hänger naturligtvis intimt ihop med vad totalvolymen blir, för tillhör man de stora nettobidragsbetalarna och volymen går upp, då får man betala mer. Det är så EU fungerar. Här har vi - och det har andra partier också kvitterat - dessutom att ta hänsyn till att vår starka svenska ekonomi och uppgång i bni innebär att vi får en viss ökning. Nettopositionen påverkas också mycket av rabatterna, och jag har redogjort för att vi i den frågan är ett land av fem. Men det har också påpekats att det är viktigt att vi därtill försöker få återflöden ur budgeten också till Sverige, vilket är att försöka ta del av utgifterna. Det är delvis en oförenlig position om man betänker vad vi sade först. Det är detta jag har försökt företräda. Får jag igenom det kommer andra länder att konstatera att det inte går att få igenom deras krav, eftersom det blir en stor oförenlighet.

Fru talman! Jag tycker att statsministerns inlägg om Europaparlamentets roll har varit mycket intressant. Det är inte så att vi alla går omkring och håller våra EU-parlamentariker i hampan, men hur de agerar kommer naturligtvis att ha betydelse i nästa EU-parlamentsvalrörelse år 2014 när ansvar ska utkrävas - det kanske är det riktiga tillfället att göra det - för vilka partier som hamnade var i olika voteringar. Förhandlingen i förra veckan fick ett snopet slut. Man kan säga att det är lite antiklimax att stå här igen med dessa frågor. En första reflexion är: Var det dåligt förberett? Var det dåliga underlag? Gav man upp för tidigt? Orkade man inte med? Var man trött? Hade man inte beväpnat sig med alla de samtalsuppteckningar etcetera som man brukar ha i sådana här sammanhang? Var det illa skött? Var det därför man gav upp? Beträffande ett annat skäl kan man fråga: Var detta en taktisk manöver för att i praktiken några länder, kanske ordförandeskapet och Van Rompuy, ville binda ihop förhandlingarna om bankunion med den här förhandlingen och ge och ta mellan de olika frågorna? Fanns det någon sådan baktanke bakom detta att man gav upp så lätt för att sedan komma igen i början på februari? Var det därför att man ville blidka Storbritannien? Vilken roll spelade Storbritanniens hårda hållning, som naturligtvis är problematisk också för dem själva eftersom den minskar deras manöverutrymme, i den här förberedande förhandlingen, om vi kallar den det? De hamnade ju i en situation som av rapporteringen att döma förefaller vara ganska förmånlig. Vad hände egentligen, herr statsminister?

Fru talman! Carl B Hamiltons fråga inbjuder lite grann till ett spekulerande av ett slag som jag kanske ska undvika. Det är många som kan mycket om detta som redan har tyckt, skrivit och analyserat vad olika saker beror på. Några saker vill jag dock redovisa. När vi ser tillbaka i historien kan vi se flera exempel på att flerårsbudgeten inte har beslutats vid det första möte då man har försökt. Det är för övrigt en mycket ovanlig konstruktion för oss att diskutera en låst budget för sju år. Det mesta av det politiska liv som vi har erfarenhet av handlar om att anta årsbudgetar. Redan detta att låsa en budget över sju år är ett mycket omfattande arbete. Den bilateral som jag hade på torsdagseftermiddagen med Barrosos och Van Rompuys team reflekterades sedan inte i det förslag som kom sent på kvällen. Man kvitterade också att man inte hade hunnit arbeta in detta. Bland annat angav man att den viktiga inkomstsidan, med de ofta åberopade rabatterna, inte var genomarbetad färdigt. I den delen kan jag inte anse att jag egentligen har varit i ett läge där jag har fått förhandla eller reflektera över svenska positioner. När man då valde att ajournera konstaterade jag att det är mycket arbete kvar, att det är mycket komplicerat och att man då får göra ett försök vid nästa tillfälle. En vinst vi gjorde tycker jag var att det i den kommentar som vi enades om beträffande hur vi skulle beskriva ajourneringen står att det är ett värde i sig att vi håller ihop alla 27. Den som följde fördiskussionerna förstår att det handlar om Storbritannien, det vill säga att vi tänker jobba ihop en budget där även Storbritannien är på insidan. Jag vill säga att David Cameron var mycket konstruktiv i inställningen att försöka vara det, och han har bland annat också i återrapporteringen till det brittiska parlamentet angivit att han har haft en krets av likasinnade, bland annat Sverige, när det gäller att få ned nivåerna och att också försvara rabatter. I den delen upplevde jag att vi den här gången - det är inte alltid så - kunde befinna oss ganska nära om än inte på samma position som Storbritannien.

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen från Europeiska rådets möte. Det är viktigt att EU-budgeten reformeras ordentligt. Det är viktigt att finna nya strukturer för budgeten och att forma en modern, framtidsinriktad budget där kostnaden och därmed totalvolymen är lägre. Vi i Centerpartiet tycker också att det är viktigt att fokusera på nettokostnaden. Då tänker jag på återföringen, som genom åren bidragit starkt till att resurser har tillförts för utveckling och tillväxt i hela landet, för att hela Sverige ska leva. Sammanhållningspolitiken med glesbygdskriterierna har varit viktig, liksom jordbruks- och landsbygdsprogrammen. Sammantaget har de här områdena tillfört stora resurser och medverkat till att utveckla mycket positivt runt om i landet. Statsministern nämnde själv att på EU-nämndens möte i förra veckan låg fokus på att få ned totalvolymen och på återföringen. Därför skulle jag vilja be statsministern att kommentera möjligheterna att hålla nere den svenska nettokostnaden genom återföring av budgetpengar.

Fru talman! Det är riktigt att också Sverige har ett återflöde. Det finns inom flera av de programpunkter som vi diskuterar. Det framgår tydligt av bland annat det svenska anslutningsfördraget att vi har särskilda resurser som kopplas till vad som kallas ett gleshetskriterium, det vill säga att vi bor glest i delar av Sverige. Det finns en särskild glesbygdsbonus. Det finns också särskilda landsbygdsutvecklingsprogram, som Sverige har fått ta del av. Som en tredje position inför EU-nämnden - efter att försöka få ned totalvolymen, bevaka den svenska nettopositionen framför allt när det gäller hur rabatten utformas - fanns också att bevaka vårt intresse av att samtidigt få återflöden, framför allt i form av de stöd jag nämnde. Den förhandlingen är inte avslutad, men jag ska redovisa det uppenbara, nämligen att de som vill ha högre utgifter säger att det med kommissionens nivåer på 1 060 miljarder inte är något problem att få plats med det som Sverige önskar. Nu har Van Rompuy presenterat en nivå på 980 miljarder, men Sverige ingår i en liten krets av länder som säger att den ska ned ytterligare. Det försvagar vår argumentation att vi dessutom också kräver ett återflöde. Det är vad man genmäler gentemot oss. Jag har egentligen inget annat att säga än att EU-nämndens instruktion fortsatt gäller och att jag kommer att förhandla på det sättet. Det faktum att det ajournerades på fredagseftermiddagen kan tolkas som att vi även i de här delarna inte hann färdigt. Det blev väldigt mycket en totalvolymsdiskussion, och det är en diskussion som handlar om hur man sedan fördelar en totalvolym som är beslutad, så att dessa intressen inte glöms bort. Men de har framförts och finns i diskussionen, och jag följer den rangordning som jag har angivit, och jag är inställd på att göra det också vid nästa tillfälle.

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen! För drygt en och en halv vecka sedan tog jag i EU-nämnden upp utgiftsökningen med EU-ministern, som tillade att varje land självt får kämpa för sina egna mål. I det här avseendet menar jag att det är dags att i tid också lyfta fram att vi från Sveriges sida inte accepterar de utgiftsökningar som vi i dag har hört statsministern redogöra för här i kammaren. Vi har också fått det tidigare genom redogörelsen från EU-ministern, som deklarerade att vi för Sveriges del skulle få en utgiftsökning på 20 procent. I den förhandlingsbox som har kommit i och med toppmötet ser vi att Sverige inte på en enda punkt tjänar något i förhållande till det tidigare förslaget. Det tycker jag är anmärkningsvärt. I stället för att förstärka jobb, utbildning och tillväxt satsar vi pengar på sammanhållningspolitiken och jordbrukspolitiken. Jag tror inte att jag har hört någon från regeringens sida nämna ett enda ord om hur mycket det kommer att kosta Sverige om det här förslaget ligger kvar även fortsättningsvis. För min det tycker jag nog inte att Göran Persson och Socialdemokraterna var den bästa förhandlaren. Vi är för tillfället faktiskt sjunde största nettobidragsgivarland. Med den här förhandlingsboxen och med regeringen som förhandlare ser det ut att bli ännu värre. Det återstår att se. Vad jag i nuläget skulle vilja säga är: Ta fram vetokortet! Berätta för de övriga EU-länderna att vi inte accepterar den här utgiftsökningen, och påskynda diskussionen i riktning mot ett läge där vi får en avgift som vi faktiskt kan acceptera. Regeringen säger ju faktiskt själv att man inte accepterar den här utgiftsökningen. Då vill jag att statsministern ska visa att han står för sina egna ord.

Fru talman! Förhandlingarna förs med 27 medlemsländer runt bordet och med medbestämmande av Europaparlamentet. Den yttersta konsekvensen är att det finns 28 vetokort. Om alla räcker upp sitt vetokort och säger att det ska bli exakt som man själv vill kan vi sluta att ha sammanträden och samarbete på det här sättet, för det kommer inte att fungera. Låt mig också påpeka att de flesta veton kommer att vara veton mot Sveriges position: Kom inte här och föreslå utgiftsminskningar eller att slå vakt om era rabatter, för vi har helt andra intressen! Det är majoriteten. Jag satt i tre timmar och lyssnade över lunchsejouren. Det var inte särskilt många som talade om utgiftsminskningar, värdet av rabatter eller något som ens liknade något av det jag framförde i mitt inlägg. Den som inte tycker att andra ska använda sitt veto bör nog inte själv göra det heller. Jag inser att man gärna i Sverige och i Sveriges riksdag renodlar en svensk position. Det har jag inga problem med. Vi måste veta vad vi vill. Men jag är inte nedsänd till rådsmötet för att visa vetokort utan med föresatsen att komma överens och att få samarbetet att fungera på ett sätt som alla kan känna delaktighet i. Innan vi utvärderar på vilket sätt detta eventuellt är bra eller dåligt för Sverige tycker jag att det är viktigt att bara återrapportera att vi alltså inte är färdiga. Vi kan väl börja med att få en överenskommelse. Sedan utvärderar vi hur den har fallit ut. Jag har angivit att utgiftsrisken är betydande. Den nuvarande medlemsavgiften är väl runt 32 miljarder. Vi angav att kommissionsförslaget skulle innebära en nivå på ytterligare 10 miljarder, alltså en bit över 40 miljarder. Det senaste förslaget vi har arbetat med kanske talar om nivåer på runt 38 miljarder. Det är klart att detta är mycket höga nivåer som vi inte kommer att stödja och som vi argumenterar emot, så får vi se var vi till slut kommer att landa. Då får jag återrapportera, så kan vi utvärdera hur vi har skött oss.

Fru talman! Statsministern nämner att vi inte vill se en situation med 28 vetokort. Som jag sade tidigare är vi dock det sjunde största nettobidragsgivarlandet. Det är vi som betalar räkningen för de andra länderna. Det är vi som har anledning att stå upp för våra egna värden. Det är inte de andra länderna. Det är faktiskt vi som betalar de andra ländernas förehavanden. I det läget tycker jag att det är föredömligt om man vill visa att man står upp för sina egna ord, inte bara här i Sveriges riksdag utan även i toppförhandlingarna. I det senaste förslaget ser vi tydligt att det inte är någon nere i EU som tar Sverige på allvar. Ska man ta Sverige på allvar ska vi åtminstone få någonting tillbaka. Jag har tittat fullt ut på det förslag som nu har lagts fram. Jag kan inte hitta en enda punkt där Sverige faktiskt har fått sina krav tillgodosedda. Om statsministern har en annan uppfattning vill jag gärna få det redogjort för mig.

Fru talman! Utgångspunkten är att vi håller på att bygga ihop ett en gång väldigt trasigt Europa. Delar av vår kontinent har legat i ruiner. Och stora delar av befolkningarna har varit fattiga. I takt med att vi lever i ökad fredlig samvaro och också med stigande välstånd över Europa, vilket delvis EU:s sätt att sköta sina finanser bidrar till, är det vår tro att de människor som bor runt om i Europa ska få det bättre men också att detta i grunden förstärker Sveriges förmåga som exportberoende land att handla med vår nära omvärld. Får jag påpeka att de varsel som vi ofta diskuterar är mycket nära kopplade till efterfrågefall som sker på de europeiska marknaderna och som får konsekvenser i svenska exportföretag. Det är väldigt isolerat, det som har skett, just på det viset. Så det är klart att rätt använt gör detta Europas ekonomier starkare. Det är vår målsättning. Sedan finns det en hel del resurser som vi tycker används fel, och då är vi kritiska. Återigen: Vi är inte färdiga med förhandlingarna. De är ajournerade. Jag kommer att återkomma i början av nästa år, förhoppningsvis med ett färdigt resultat.

Fru talman! Till skillnad från en del av mina kolleger här vill jag nog vänta med att gratulera eller kritisera ett färdigt förhandlingsresultat tills det kommer. Däremot kan man säga att den utgångspunkt som Sverige har haft hittills inte har varit framgångsrik när det gäller de förslag vi har sett. Den svenska positionen har i stora delar haft ett starkt stöd av Vänsterpartiet. Det gäller att frysa budgeten, helst minska omfattningen av den. Det handlar om att Sveriges bidrag inte ska öka. Det handlar om att modernisera den och omfördela inom den, så att man gör det som är rätt och riktigt och som kan ge det som statsministern brukar kalla för europeiskt mervärde. Dit hör inte jordbrukspolitiken, som den ser ut i dag. När vi såg förslaget som kom i torsdags såg vi att det i princip var motsatt det som vi ville, framför allt när det gäller att man hade dragit in på sådant som vi menar att man skulle kunna satsa på, infrastrukturinvesteringar, järnväg, forskning och utveckling samt klimatåtgärder. Därmed kan man väl säga att hittills har den svenska positionen inte haft någon avgörande betydelse för de förslag som har lagts fram. Samtidigt fastnade jag lite grann vid en formulering som statsministern använde i sin inledning. Jag tror att orden föll ungefär så här: Nu har Barroso och Van Rompuy god kännedom om medlemsländernas positioner. Det skulle då förebåda en möjlig överenskommelse i februari. Vad är det för tomtar som inte har haft det tidigare? Allvarligt talat: Här har man jobbat i mer än ett halvår, och man kom till ett toppmöte med så dåligt underbyggda underlag att man lade fram ett förslag som rimligtvis inte någon hade kunnat tänka sig skulle accepteras på det här mötet, åtminstone inte så som det såg ut. Nu har man skaffat sig den kännedom som man menar skulle kunna förebåda en överenskommelse. Det menar jag är lite väl sent. Kritiken faller inte tyngst på den svenska regeringen, utan den faller på EU-systemet, på kommissionen och på Europeiska rådets ordförande. Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från statsministern om det.

Fru talman! Jag kan tänka mig att den som försöker sammanjämka röster från 27 länder i Europaparlamentet och kommissionens olika intressen i detta får höra väldigt mycket som drar i olika riktningar. Och ska man lyssna bara på ljudstyrkan tror jag att de som pratar om expansion, mer i resurser, låter högre än dem som vill banta eller realt frysa. Det kan vara så, helt enkelt, att de har lyssnat på det som synes vara majoriteten. Det blir ganska talande, kan jag säga, när man lyssnar på alla kolleger hur de ser på detta framöver. Det som är viktigt att påpeka är att alla länder måste vara med på överenskommelsen för att den ska kunna gå igenom. Sedan har vi det här med Europaparlamentets medbestämmande. Det gör att en grupp av länder som är tunga nettobidragsgivare inte tycker att de har fått sina synpunkter tillgodosedda på det sätt som jag har redovisat. Det väcker frågan om det var känt tidigare eller inte. Ja, det kan man diskutera. Det är alldeles uppenbart att kommissionen till exempel lade fram ett väldigt utgiftsexpansivt grundförslag. Möjligen är problemet att har man en gång föreslagit 1 060 är det många som tycker att de har förlorat redan på vägen ned till 983, det vill säga alla kan utgå från en högre nivå och tycka: Då fanns det med mycket av det jag ville ha med, och nu är det bortbantat. Den typen av diskussioner har onekligen inte underlättats av att det var ett väldigt expansivt utgångsbud. Det får man väl ärligt redovisa. Om kommissionen stod här skulle de säga: Ja, men det beror på att vi tycker att medlemsländerna är inkonsekventa. I löpande arbete beställer ni massvis med åtgärder som ni vill se, och det är massvis med problem som ni tycker att vi ska ge resurser till. Men ni är i slutändan inte beredda att finansiera. Då tror jag att jag har redovisat för er vad jag tror att kommissionen skulle ha svarat.

Fru talman! I så fall kommer vi sannolikt att vara i samma dilemma framåt den 7 och 8 februari. Jag har en stor förståelse för resonemanget att man inte börjar med att "vetera". Man börjar inte med att visa var gränserna går för en möjlig överenskommelse. Men om det här förslaget hade förelagts den svenska riksdagen för godkännande hade jag definitivt anmält en avvikande mening och förespråkat att Sverige skulle ha lagt in sitt veto. Detta var för dåligt. Det gick på flera punkter emot det som regeringen och Vänsterpartiet varit överens om. Därför tycker jag att det är viktigt att man inte heller spelar bort möjligheten att som en stark nettobidragsgivare också påverka genom att visa att det finns gränser. Det är naturligtvis rimligt att en kompromiss inte i alla delar uppfyller Sveriges utgångspunkter, men några av dem måste finnas med för att man ska känna att det är ett rimligt samarbete som man kan stå för. Jag menar att det förslag som lades fram i torsdags inte hade det innehållet.

Fru talman! Det har framgått av min redovisning att vi inte heller ansåg det. Vi har därför inte gått med på det, utan det ledde till slutsatsen att vi står för långt ifrån varandra. Därför ajournerades mötet. Men det är nog riktigt som Lars Ohly säger, att väldigt mycket av de här utgångspunkterna kommer att återkomma i början av februari. Vi får då ännu en gång också diskutera våra utgångspunkter i EU-nämnden.

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen från toppmötet! Det har varit mycket tal om rabatter. Ibland kan jag tycka att det känns som om Socialdemokraterna har fått en hang up när det gäller det här med rabatten och längtar tillbaka till Göran Persson. Frågan är om det är det som är diskussionen. Är det rabatterna som kommer att avgöra i februari, eller är det netto vad Sverige ska betala? Jag tror att vanliga svenska skattebetalare, vanliga svenska medborgare, är mest intresserade av hur mycket pengar som ska gå från Sveriges budget till EU-budgeten, netto. Det är en jättestor budget som vi talar om fram till 2020. Det är 8 360 miljarder kronor. Det är jättemycket pengar. Och Sverige har fått en ökning, för att man ökar budgeten, med ungefär 20 procent ovanpå dagens 32 miljarder kronor. Nu har man då halverat den här rabatten. Frågan är: Är det den stora frågan, eller anser statsministern att det är nettoflödena? Vi får tillbaka mer glesbygdsstöd i det senaste förslaget. Det kan i och för sig vara bra. Är det regionalstödet är det jätteviktigt att få det genom EU, för vi har själva regionalpolitik i Sverige. Jag tror att det viktigaste, det som statsministern också redogör för, är att ta ned budgeten totalt sett. Men det viktigaste är ändå vad EU ska göra för de här pengarna. Vad är det vi vill att EU ska bidra med? Som jag ser det handlar väldigt mycket om att få andra länder att också lyfta, så att vi får en större EU-marknad, en större ekonomi och mer inflytande i världspolitiken. Frågan handlar lite grann om förhandlingsstrategin inför nästa omgång. Vad är statsministerns förhandlingsstrategi? Är det netto? Är det rabatter? Är det glesbygdsstöd? Och vad är bedömningen att Sverige kan göra så att inte vår nettoposition försämras, som några sade tidigare, inför nästkommande möte i februari?

Fru talman! Rangordningen är den att först försöka göra ytterligare en reduktion av totalvolymen. Förslaget ligger nu på drygt 980 miljarder, som vi diskuterar kring. I andra hand handlar det om att försvara en svensk nettoposition, för vilken rabatten har en mycket stor betydelse. Det tredje är att försöka säkra också ett återflöde till Sverige, framför allt i de här kriterierna jag nämnde, kopplat till gleshet. Det kommer att vara min utgångspunkt också vid nästa sammanträde. Får jag bara påpeka för riksdagen att rabatten inte uppfanns av Göran Persson. Den ursprungliga rabatten uppstod när Margaret Thatcher slog fast detta i en diskussion 1984 i Fontainebleau, ett berömt tillfälle i EU:s historia då hon krävde en sorts kompensation för att de inte fullt ut absorberade lika mycket jordbrukssubventioner som andra länder. Detta var ett helt annat EU. Det var ju bara tolv medlemsländer då. För detta utformades en rabatt som är närmast fördragsförknippad, alltså med en mycket starkare ställning än vad någon annan har haft. Det fyra länder sedan har gjort är att få en rabatt på den brittiska rabatten. Vi har alltså länkat ihop våra rabatter med denna av Margaret Thatcher fastställda budgetrabatt från 1984. Det gäller Sverige, Österrike, Nederländerna och Tyskland. De som inte har rabatt anser att rabatterna ska försvinna, för då blir det mer pengar till annat som de tycker är prioriterat. I det förslag vi sitter med är den österrikiska rabatten helt borttagen och den svenska nästan helt borta - jag tror att 6 procent återstår - medan det däremot är ett bättre läge för den tyska och den holländska, fast inte alls på ett sätt som gör dem nöjda. Det är klart att vi till att börja med bör hålla ihop den kretsen, och det är som sagt min andra prioritet efter den angivna totalvolymen. Jag ska till sist också tillägga att ytterligare ett land, nämligen Danmark, har sagt sig vilja bli det sjätte landet med en rabatt. Det ska också vägas in när man ser på hur förhandlingspositionerna kommer att se ut.

Fru talman! Tack, statsministern, för svaret! Jag förstår att den här rabatten har en funktion i och med att den sänker vår nettoavgift. Jag vet inte om den skulle bidra till någon typ av rättvisa, men det blir ju en fråga om att ha rabatt eller inte ha rabatt, och jag vet inte om det känns så meningsfullt att ha den diskussionen. När det gäller EU tror jag dock att det är väldigt viktigt att vi vet att det handlar om EU:s framtid, både politiskt och ekonomiskt. Vad gäller förnyelsen av budgethanteringen, vilket också har varit en prioritering från regeringens sida, är det här ju en långtidsbudget fram till 2020. Men varje år antar vi ändå budgetförslag. Måste vi då vänta ända till 2020 innan vi får en förnyelse, eller kommer vi att under den här resan kunna göra någon typ av förnyelse i arbetet kring hur vi ska se på budgetprioriteringar? Eller är det helt statiskt?

Fru talman! Som angavs är det här att göra en sjuårsbudget lite ovanligt. Det är egentligen väldigt svårt att prognostisera vilka behov man ser för ett samarbete sju år från nu. Men det är trots allt så vi arbetar med EU:s budget. Den antas i nominella termer i 2011 års penningvärde. Sedan sker bara en inflationsuppräkning. Det blir alltså en väldig låsning, och det är därför detta är så komplicerat. Många inser ju att vad vi gör vid det här tillfället kommer att vara verkande och styrande över lång tid. Den svenska rabatten spelar stor roll. Den är ju drygt 3 miljarder netto, så givet vad jag sade om att det först var en bit över 40 och nu kanske kring 38 så spelar det väldigt stor roll, nämligen att den nära nog nu är helt borttagen. Det är en mycket liten andel av den svenska ursprungliga rabatten som kvarstår. Vi kommer att argumentera för denna, men, och det har jag också redogjort för, det är väldigt många som har helt andra och från detta avvikande synpunkter. De tycker snarare att det är en riktig inriktning att rika länder ska betala mer, alltså en sorts solidaritetskänsla som vi till del accepterar men som vi inte tycker ska expandera på det här sättet. Rabatterna är ett sätt att dämpa det faktum att nettobidragsgivarna betalar en väldigt stor andel av EU:s gemensamma resurser.

Fru talman! Tack, statsministern, för redogörelsen! När jag lyssnar på statsministern blir jag allvarligt oroad av många skäl, dels när det gäller beskrivningen av förhandlingsläget som inte låter särskilt ljust, dels av utvecklingen för Sveriges del. I morse hade vi även en diskussion i skatteutskottet med finansministern angående skatten på finansiella transaktioner, vilket låter som att vi kommer att få en EU-skatt. Det skulle innebära att EU i princip ska bygga upp ett eget skatteverk, något som Miljöpartiet inte har varit tillskyndare av. Jag blir därför mer och mer oroad. Precis som många här har frågat om men inte fått något riktig svar på, tycker jag, undrar jag ändå: Hur ser framtiden ut? Jag ser en allvarlig risk för att Sverige kan bli ganska ensamt i slutändan. Vad händer om man inte blir överens i nästa omgång? Det är några turer kvar, men det här låter inte bra för Sveriges del.

Fru talman! Det är riktigt som Mats Pertoft påpekar, att det finns en del frågor kring var resurser ska landa inbakade i den här flerårsbudgeten. Det var därför jag angav att det kommissionsförslag som Europaparlamentet har ställt sig bakom innebär en hel del utökade möjligheter till vad som kallas för egna medel. Det mest tydliga exemplet på det är den grupp av länder, elva just nu, som har sagt sig vilja införa en finansiell transaktionsskatt och som i förslaget leds helt till EU:s gemensamma budget. Det blir som en skatt för att finansiera EU:s gemensamma åtaganden. Det är många som ser det som ett embryo till något som skulle kunna växa, och därför har vi på principiell grund invänt mot denna samtidigt som vi dessutom rent faktiskt har invändningar mot en finansiell transaktionsskatt, eftersom vi tror att en sådan vore skadlig för svensk ekonomi. Vi ingår alltså inte i den grupp av elva länder som har velat se detta. Jag tror att även en del tillskyndare av en finansiell transaktionsskatt - sådana finns även i Sveriges riksdag - kanske inte hade tänkt sig att det skulle bli en del av EU:s gemensamma medel, men här bör man komma ihåg att mycket av den här typen av förslag också finns inbakat i det vi nu arbetar med. Jag vill inte spekulera kring fortsättningen. Jag tycker att det är viktigt att för Sveriges riksdag redogöra för hur positionerna ser ut. Det är som sagt lättare att komma överens om en svensk position - mycket stram - men jag vill också tala om att den är rätt avvikande från var andra befinner sig. Naturligtvis jobbar vi med utgångspunkten att hitta allierade. Det finns exempel på det, och det finns möjlighet att arbeta med den gruppen också inför nästkommande toppmöte. Men jag tycker att vi ska vara öppna med att det finns omfattande utgiftsförväntningar runt om i Europa och att det gäller både hos andra länder och i EU:s gemensamma institutioner. Det kan vara viktigt att det finns med i diskussionerna inför nästa toppmöte, att vi på olika sätt bekantgör detta.

Fru talman! Tack för svaret! Miljöpartiet har när det gäller finansskatten och skatten på finansiella transaktioner åsikten att en sådan skatt är intressant, men den bör inte gå till EU utan till Sverige. Det här med att bygga upp ett eget skatteverk i Bryssel tror vi inte på. Man kan också se en tendens i de här budgetdiskussionerna som återkommer varje gång vid EU:s budgetdiskussioner att det på kontinenten finns en ganska stark federativ inställning som ökar, kanske speciellt nu i kristider. Där hamnar vi i Sverige med vår inställning av ett mer samarbetsinriktat EU lätt vid sidan om. Det är just därför som jag blir orolig när jag lyssnar på statsministerns beskrivning av att det kan bli svårt i slutändan att hitta bundsförvanterna för att få en bra slutprodukt.

Fru talman! Jag har instämt i detta, men jag vill bara än en gång inskärpa att vi ännu inte är färdigförhandlade. Jag är väl förtrogen med vilken uppfattning som finns i Sveriges riksdag. Då tror jag också att jag har bekantgjort lite grann vilka invändningar jag kommer att möta.

Fru talman! Inför toppmötet noterade statsministern att Sveriges rabatt föreslås minskas medan andra länders förslogs höjas utan motivering. Min fråga är då först: Kom det någon sådan motivering? Sverige vill som vi vet vara med i EU:s kärna men stå på barrikaderna tillsammans med Storbritannien mot de flesta länderna på kontinenten. En bred majoritet av EU-länderna och Europaparlamentet vill ju ha en högre budget och vill behålla mer jordbruksstöd. Sveriges förhandlingslinje som vi diskuterar här grundas i en massiv enighet och samstämmighet i EU-nämnden där inte minst oppositionen kraftfullt driver på kring de tre punkter som statsministern har redovisat. Sveriges förhandlingslinje väcker en del motstånd och irritation i Bryssel hos dem som vill något annat. Våra återflöden, vår rabatt, är otillräckliga, och de har till och med försämrats. Inför slutförhandlingarna tycker jag ändå att förhandlingspunkt 1 har blivit en viss framgång. EU:s budget föreslås ju minskas rätt ordentligt. Min fråga är: Kommer Sverige att kunna prioritera upp återflöden och rabatt och möjligen tona ned kravet på sänkt EU-budget om detta skulle kunna göra att vi får tillbaka mer?

Fru talman! För att vara helt ärlig, få saker skulle möta större jubel än om Sverige sade ungefär det: Lite mer i återflödet och vi går med på en högre totalvolym. Då har vi nästan alla med oss. Det är bara det att då kommer vår avgift att åka upp - bara så att vi är klara över det. En så tung nettobidragsbetalare är Sverige. Tyvärr är detta väldigt komplicerat. Det är väldigt många som vill bli av med dessa rabatter. Det man har föreslagit är i realiteten en teknisk förändring av rabatterna. Jag nämnde att den tillkom som en brittisk rabatt. Sedan har väldigt många definierat den som en rabatt på rabatten. För säkerhets skull föreslår man här snarare en klumpsumma. Tanken är att den gradvis ska erodera och försvinna. Även om man initialt går med på en rabatt vill nog många att den ändå ska fasas ut, därför att det här är någonting som är oönskat av majoriteten av länder. Man måste alltså försvara både en svensk rabatt och hur man konstruktionsmässigt placerar in den så att den inte över tid försvinner. Det är egentligen, återigen, bara britternas rabatt som är riktigt skyddad. Alla andras är mer lösliga och uppe till förhandling varje gång. För att också komplicera tillvaron jobbar vi nu med olika förslag. Så är det alltid i de här förhandlingarna. Vi har ursprungligen kommissionens förslag. Sedan lade det cypriotiska ordförandeskapet fram ett förslag. Därefter kom Van Rompuy 1 inför mötet och Van Rompuy 2 på torsdagskvällen. När vi säger att rabatten gick upp menar vi egentligen att den gick upp något mellan det cypriotiska ordförandeskapets förslag och Van Rompuy 1, det vill säga att den under resans gång delvis har förskjutits. Den här klumpsummekonstruktionen är i grunden dålig för alla länder med rabatt. Jag är ledsen att detta är så komplicerat som det är, men det är egentligen ännu mer komplicerat än vad jag nu har redogjort för. Med detta vill jag säga: Ja, det kommer definitivt att vara en lång diskussion kvar kring rabatterna, som jag upplever - det har jag angivit nu - att vi inte ens hann med vid det här tillfället. Hela den förhandlingen är kvar.