Herr talman! Jag tänkte ställa en fråga till socialminister Göran Hägglund. Receptfria läkemedel i detaljhandeln är någonting som har gjort oss som kunder lite bortskämda. Det är positivt att vi har denna tillgänglighet. Men samtidigt ser vi att det inte finns några sanktioner att utfärda när man inte sköter sig. Det finns inga tillstånd som lämnas ut och inte heller någonting som kan dras in. När apoteken granskas av Läkemedelsverket upptäcks det också brister. Här finns det en sekretess som har uppmärksammats. Jag vill därför fråga socialministern: Varför ska det vara sekretess i stället för öppenhet gentemot de kunder som vill känna sig nöjda med apoteken? Apoteken har dessutom en trovärdighet som de behöver utveckla och bevara.

Herr talman! Det är en viktig fråga som Lena Hallengren tar upp. När det gäller receptfria läkemedel får en del av dem säljas ute i dagligvaruhandeln. De är förstås utvalda med omsorg eftersom varje läkemedel innebär en potentiell risk för användaren. Detta måste ständigt prövas om man hittar fel som uppstår. Då och då inträffar det att människor som arbetar i dagligvaruhandeln ger råd, vilket de inte har rätt att göra. De kan peka på den så kallade bipacksedeln, som innehåller tydliga råd till den som ska använda läkemedlet, men inte någonting annat. Här finns det naturligtvis också möjlighet att med sanktioner komma åt dem som missbrukar den rätt som de har fått att sälja receptfria läkemedel. Och det är kommunerna som svarar för tillsynen. Jag får återkomma till den andra frågan i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Det var egentligen det som var min huvudfråga, även om jag inser att jag ställde två frågor. Jag vill fråga statsrådet: Varför ska de brister som Läkemedelsverket upptäcker hos apoteken hållas hemliga? Det gäller för medierna, och det gäller även för kunder som besöker apoteken? Varför ska det vara sekretess i stället för öppenhet?

Herr talman! Det är oerhört viktigt att brister som påträffas åtgärdas. Därför finns det mycket tydliga sanktionsmöjligheter för myndigheten att ta itu med dem som gör fel eller inte lever upp till de regler som finns. Men lagstiftningen omgärdas också av en del regler som gör det möjligt. Begär du eller jag ut handlingar kan de maskas, som det heter, det vill säga att vi inte får ut all information. Det är av affärsskäl. Om man är missnöjd med ett sådant beslut kan man överklaga. Det finns just nu ett sådant aktuellt fall där domstolen har landat på att man inte ska lämna ut detta. Grunden till det hela är affärshemligheter. Men det är av allra största vikt, vilket jag tror är det viktigaste för oss som medborgare, att felaktigheter som begås åtgärdas. När man på apoteken inte har en sådan hantering av läkemedel som man ska ha ska detta åtgärdas. Ytterst får apoteken stängas om de inte skulle leva upp till de stränga bestämmelser som finns.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till justitieminister Beatrice Ask. Vi har nyligen firat valborg. Det är en glädjens familjehögtid. Tyvärr vet vi, och speciellt jag som polis, att det ibland blir raka motsatsen. För många unga innebär det en alkoholdebut, en debut som kanske leder till framtida ärr som de får leva med resten av livet. Som ledamot i skatteutskottet har jag ofta ställt mig frågan: Vilken effekt har höjda alkoholskatter? Främjar de folkhälsan, eller kan de till och med ha motsatt effekt? Höjd alkoholskatt kan innebära att kriminella nätverk får en ökad försäljning i sin ljusskygga verksamhet. Jag har träffat tull och polis som beskriver att det väller in alkohol över våra gränser. Normalt sett är det positivt om Systembolaget kan visa på lägre försäljningssiffror. Men det är olyckligt om smugglingen ökar i motsvarande grad. Då kan det vara bilens baklucka som blir försäljningsställe utan krav på ID-handling. Min fråga till justitieministern är: Finns det anledning att vidta några åtgärder för att öka kunskapen om kriminella nätverk och ytterligare försvåra deras verksamhet när det gäller illegal hantering av alkohol?

Herr talman! Jag tackar för frågan. Vi har ett stort problem med smuggelsprit. Det är ingen tvekan om den saken. Det är särskilt olyckligt att det finns skrupelfria grupper och individer som säljer alkohol till ungdomar. Detta är ett problem som uppmärksammas av polisen och som man arbetar med kontinuerligt och förebyggande i hela landet. I synnerhet när vi närmar oss helger som valborg, studentfirande och olika aktiviteter då många ungdomar planerar att ha festligheter inriktar sig polisen på åtgärder för att möta dessa problem. Det är ingen tvekan om att man också tar en hel del alkohol i dessa sammanhang. När det gäller smuggelsprit gör framför allt Tullverket stora beslag. Vi har ett samarbete mellan polisen och Tullverket som är inriktat på den organiserade brottsligheten men framför allt på att stoppa införseln av olaglig sprit. Vi har generösa regler när det gäller att föra in alkoholhaltiga drycker. Men det är för personligt bruk. Detta är däremot organiserat och har ett helt annat syfte.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är naturligtvis mycket viktigt att man löser denna fråga. Många gånger ställer alkoholen till det. Man får en misstänkt, och ofta vid misshandelsbrott är brottsoffren berusade. Min erfarenhet som polis är att dessa människor ofta tycker att omdömet blir bättre med alkoholintaget. Men det brukar vara det motsatta, förmodligen i kvadrat eller liknande, och det kanske slutar i förskräckelse. Därför hoppas jag verkligen att vi kan få till bättre uppföljningar, så att även vi som beslutsfattare kan se till att vi gör rätt saker. Detta är nämligen en mycket större fråga än att handla bara om de kriminella nätverken, och den berör fler departement. Men jag har valt att nu vända mig till justitieministern. Jag hoppas verkligen att vi kan ta krafttag eftersom det är mycket olyckligt när ungdomar utan ID-handlingar kan köpa alkohol från en baklucka. Jag har sett att Systembolagets personal till och med begär legitimation av kompisar som är inne på Systembolaget men som inte står vid kassan. Det är så det ska fungera, och försäljning ska inte ske vid backluckan på en bil.

Herr talman! När det gäller frågan om vad vi vet och inte vet är det många som efterfrågar mer av statistik. Jag skulle vilja säga att vi vet tillräckligt mycket för att vidta åtgärder. Tullverket beslagtog 2012 omkring 44 000 liter sprit men betydligt mer vin och framför allt väldigt mycket mer öl. Det är bara ett exempel. Vi vet också att starkspritsförsäljningen har sjunkit på Systembolaget. Men förmodligen har inte konsumtionen sjunkit lika mycket, utan vi har en införsel av smuggelsprit som vi behöver hantera. Då är samordning mellan Tullverket, polisen och andra myndigheter central. Jag tror att man framför allt måste inrikta sig på de situationer, händelser och grupper där denna försäljning ökar. Jag är säker på att Ulf Berg också läste om tillslaget mot vodkabussen för ett antal veckor sedan. Det görs en hel del sådana tillslag. Men vi har en uppförsbacke och en utmaning att bli än mer effektiva i detta arbete.

Herr talman! Jag har också en fråga till justitieministern. För några dagar sedan rapporterade tidningen Ny Teknik om hur Försvarets radioanstalt har byggt upp dataintrångssystemet TDV, tekniskt detekterings- och varningssystem. Det ska upptäcka avancerade it-attacker. Att arbeta aktivt med att avslöja och stoppa it-attacker är oerhört viktigt, och cyberbrottsligheten är ett allt större problem. Det nya detekteringssystemet innebär dock också att analytiker på FRA kan och får läsa det digitala innehållet när systemet larmar eller om det finns något misstänkt i trafiken som tyder på angrepp. Att innehållet i medborgares kommunikation skulle komma att läsas var precis det kritiker av FRA-lagen varnade för - att meddelarfriheten och brevhemligheten skulle sättas ur spel. Från regeringens håll försäkrade man då att det inte skulle komma att ske. Jag vill därför fråga ministern hur det faktum att FRA endast får spana på utländska hot går ihop med att FRA nu får läsa innehållet i inhemska mejl, vilket ju är en tydligt polisiär fråga.

Herr talman! Låt mig direkt säga att jag inte är insatt i sakfrågan. Maria Ferm och jag är helt överens om vilka beslut vi har tagit och vilka regler som gäller. Jag har dock inte kunskap i just den här frågan, dess värre, så jag vågar inte försöka ge ett svar. Det skulle vara fel. Men det är självklart så att vi har anledning att titta på de olika frågeställningar som kan finnas i ett sådant här sammanhang.

Herr talman! Då har jag en lite annan följdfråga. Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten presenterade redan 2012 en granskning av FRA:s hantering av personuppgifter. Då stod det också klart att FRA har lagrat personuppgifter på ett felaktigt sätt. I vissa fall har det varit svårt att se en koppling till signalspaningsuppdraget. Detta är såklart mycket allvarligt, inte minst i ljuset av att Försvarets radioanstalt har fått ett utökat signalspaningsuppdrag och eftersom det nya detekteringssystemet innebär att man också kan läsa innehållet i inhemska mejl. Därför frågar jag hur ministern kan garantera att personuppgifter och hanteringen av dessa inte missbrukas.

Herr talman! Låt mig tydliggöra att FRA inte ligger inom mitt ansvarsområde. Frågeställningen berör snarast försvarsministern eller den som har allmänna frågor. Låt mig ändå säga, eftersom det nära anknyter till de integritetsfrågor vi berör, att regeringen är väldigt tydlig när det gäller att säkerställa att personlig integritet hålls högt och att vi lever upp till de regelverk riksdag och regering har fastställt när det gäller kommunikation och it-verksamhet över huvud taget. Då är det naturligtvis en fråga jag får gå hem och läsa på, och sedan kan vi återkomma till svar i den delen.

Herr talman! Min fråga riktar sig till äldreomsorgsminister Maria Larsson och rör LSS-omsorgen i kombination med LOV. LOV har varit en valfrihetsreform som har stärkt egenmakten hos många människor som är i behov av trygghetssystem och en god vård. Vi har kunnat lägga makten hos den enskilde att välja vilken vårdgivare man vill ha. Under min föräldraledighet har en till mig närstående person som är föremål för LSS-omsorg - det är en ung tjej i sina bästa år med Downs syndrom - råkat ut för att inte ha tillgång till LOV och inte kunna välja sin dagliga verksamhet. Hon har mått dåligt i den omsorg kommunen har kunnat erbjuda. I detta fall är det Tyresö kommun, men det är symtomatiskt för många kommuner: Man har varit ganska duktig på att jobba med äldreomsorgen, men man ligger långt efter vad gäller psykiatrin och LSS-omsorgen. Min fråga är vad regeringen avser att göra för att se till att fler kommuner tar ett större ansvar för att de grupper som kanske är röstsvagast också får tillgång till en valfrihet som gör att man kan stärka den enskildes vård och utveckling.

Herr talman! Jag tackar för frågan. Det är en angelägen fråga som tas upp, för vi vet att människor vill ha möjligheten att välja. LSS var den första reformen som verkligen satte möjligheten att välja på kartan, och i denna frihetsreform låg en stor frihetsgrad att kunna välja vem som ger mig min dagliga assistans. När det gäller äldreomsorgen kan jag se att siffrorna pekar mot att 83 procent av de äldre vill ha möjligheten att välja. Sedan är det inte alla som gör ett aktivt val, men eftersom vi vet att det här är medborgarnas utgångspunkt strävar vi också efter att kommuner och landsting ska ta det ansvaret och tillåta val i så stor utsträckning som möjligt. Det är därför vi har tillsatt en utredning, för att titta på om det är lämpligt med ett obligatorium för kommuner och landsting. En utredare ska konsekvensanalysera och återkomma med förslag under nästa år.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag kan för egen del säga att jag är positiv till att LOV ska vara ett obligatorium, för jag anser att politiker inte ska kunna sätta sig över enskilda människors möjlighet att göra ett val av vårdinrättning. Jag hoppas också att ministern kan ta med sig det i arbetet som ska göras framöver med att se till att stärka framför allt de grupper som är röstsvagast. De äldre är ganska många. De är välorganiserade, och de har många gånger full kapacitet att göra sina röster hörda. Många inom psykiatrin och LSS-omsorgen har dock inte riktigt förmågan att göra sig hörda, och de riskerar att hamna i bakvattnet. Jag tror att det är viktigt att vi alla hjälps åt för att se till att det blir en valfrihetsreform som omfattar de grupperna och som gör att varje människa, oavsett vilka förutsättningar man är född med eller har förvärvat genom sitt vuxna liv, har möjlighet att få så stor utvecklingspotential som möjligt.

Herr talman! Utgångspunkten i LOV är möjligheten att bestämma själv över sitt eget liv och sin egen vardag. Min utgångspunkt är att flytta makt från oss som är politiker till medborgarna själva i så stor utsträckning det bara går. Jag vill verkligen understryka det Fredrick Federley är inne på, nämligen att när det gäller de grupper som har de minsta röststyrkorna - de som inte alltid har tillgång till megafonerna eller högtalarna - har vi som politiker extra stor anledning att se till att deras rättigheter är starka. Jag tackar så mycket för frågan. Vi arbetar i den riktningen.

Herr talman! Min fråga går till socialminister Göran Hägglund. Den 28 januari 2010 beslutade regeringen att tillsätta en utredning för att bland annat återkomma med ett förslag på hur hälso- och sjukvård ska kunna ges till så kallade papperslösa. Utgångspunkten har varit att erbjuda svensk välfärd till personer som befinner sig i landet utan tillstånd och som i vissa fall håller sig undan verkställandet av ett avvisningsbeslut. I och med överenskommelsen regeringen gjorde med Miljöpartiet blir förslaget nu verklighet, och från den 1 juli 2013 kommer Sverige att erbjuda tandvård, sjukvård och läkemedel till personer som bryter mot svensk lagstiftning till betydligt bättre villkor än till vanliga medborgare. Min fråga är hur socialministern kan motivera att erbjuda kraftigt subventionerad vård till tillståndslösa samtidigt som många svenska medborgare avstår från vård av ekonomiska skäl.

Herr talman! Låt mig först invända mot den beskrivning Markus Wiechel gör när han säger att väldigt många svenskar avstår från vård för att de inte har råd. Så är inte läget. Det vet vi ganska bra genom undersökningar. Vi har den ordningen i Sverige att vi har en vård vi bekostar gemensamt genom våra skatter, och vård ges efter behov - inte efter plånbokens tjocklek. Regeringen har kommit fram till, och nått en överenskommelse med Miljöpartiet om, en ordning som innebär att människor som finns i vårt land och inte har sina papper i ordning får vård som inte kan anstå. Detta gäller vuxna personer; när det gäller barn får de vård på samma villkor som andra barn. Det handlar om att sjukvården inte ska vara en ny myndighet som prövar människors rättigheter, utan de har att bota, lindra och trösta - det som är sjukvårdens uppgifter. Jag är oerhört stolt över den insats vi gör, alltså att vi från och med den 1 juli kommer att ha en lagstiftning som gör att alla människor som finns i vårt land har rätt och möjlighet till vård som är livsnödvändig.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Enligt riksdagens utredningstjänst avstod 490 000 svenskar från tandvård under 2009, och 77 000 svenskar avstod från medicinering under 2009. Det var 48 000 svenskar som avstod från sjukvård under 2009. Om man gör en liten kalkyl på vad en pensionär kan tänkas lägga på sjukvård under ett år landar vi på totalt 7 490 kronor. Samma kostnad för en tillståndslös i samma ålder skulle ligga på 1 830 kronor. Min följdfråga är: Hur kan socialministern motivera att tillståndslösa enligt dessa siffror faktiskt får betydligt bättre villkor än exempelvis pensionärer, som har varit med och finansierat den välfärd vi har i dag och varit med och byggt upp landet?

Herr talman! Jag tycker att den här frågan är väldigt avslöjande. Det här ställer frågan på sin spets om vi har ett ansvar för våra medmänniskor eller inte. Vi ska veta att i genomsnitt betalar varje svensk via skattsedeln ungefär 46 500 kronor per år till sjukvården. Det innebär 3:50 i månaden för dig och mig, Markus Wiechel, för den grupp som vi nu talar om. Jag tycker att det är en liten kostnad. För det får vi enhetliga regler, och alla människor som finns i vårt land säkerställs vård som inte kan anstå. Det vore inte humant i ett samhälle av Sveriges art att människor lämnades att dö därför att vi inte skulle erbjuda hälso- och sjukvård. Jag tycker att det är oerhört avslöjande att den här frågan över huvud taget ställs.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till jämställdhetsminister Maria Arnholm. Det handlar om jämställdhetsintegrering. Jag vet att ministern skulle kunna berätta en del om det. Det är många människor som inte är så insatta i frågan. Jämställdhetsfrågorna är inte bara kvinnofrågor utan inbegriper också männen. Skulle ministern kunna berätta lite hur det ser ut i Sverige och hur man arbetar med just killars, pojkars, problem i dag?

Herr talman! Tack, Anna Steele, för en väldigt intressant och viktig fråga som jag, som ledamöterna i kammaren säkert förstår, gärna skulle vilja föreläsa länge om. Jag är som ni vet rätt ny som statsråd och nygammal i politiken. För 20 år sedan hette det mainstreaming, och nu heter det jämställdhetsintegrering. Det är att använda jämställdhetsglasögon i allting i en verksamhet. Det som den här regeringen har satsat allra mest på är en kvarts miljard till Sveriges kommuner och landsting, något som kallas HÅJ, hållbar jämställdhet. Där har man från Ystad i söder till Haparanda i norr tittat på hur vi på bästa sätt för medborgarna jobbar med jämställdhet. Jag ska återkomma med några konkreta exempel i nästa inlägg.

Herr talman! Det jag undrar över är: Hur ska man kunna få med alla kommuner i Sverige? Som det nu är det bara ett åttiotal kommuner. Men ministern får gärna utveckla hur man arbetar med pojkarna.

Herr talman! En av dessa 80 kommuner är Gnesta. I Gnesta bekymrar man sig över det som många av oss bekymrar sig för: Varför kommer pojkar alltmer efter i skolan? För de här HÅJ-pengarna har man tittat på sin verksamhet, jobbat med lärarna i klassrummet och hittat ett antal nya sätt att jobba på som gett påtagliga resultat i att pojkarna har fått högre betyg. Det här är bara ett exempel. De här 80 kommunerna träffas några gånger om året på högnivåmöten. Då träffas kommundirektörer och vice kommundirektörer och berättar hur man jobbar med jämställdhet med allt från snöröjning till starroperationer. När jag var med för en månad sedan var det för mig första gången som jag var på ett jämställdhetsmöte med 80 personer där över hälften var män. För mig var det i all sin enkelhet ett bevis för att den här regeringen med sin HÅJ-satsning har gjort Sverige lite mer jämställt.

Herr talman! Jag har en fråga till barn- och äldreminister Maria Larsson. Vi vet att ministern har ett starkt engagemang för barns och ungas uppväxtvillkor. Socialstyrelsen kom nyligen med årets tillsynsrapport när det gäller HVB-hem, alltså hem för vård eller boende. Då och då upptäcks missförhållanden i vården av barn och unga på HVB-hemmen. Jag vill därför fråga ansvariga ministern vad hon anser om den kritik som Socialstyrelsen i sin tillsynsrapport uttryckte mot HVB-verksamheten.

Herr talman! Låt mig först säga att jag är väldigt nöjd med att vi har skrivit in för tillsynsmyndigheten en frekvenstillsyn av HVB. Vi har skrivit att varje HVB-hem i vårt land ska ha minst två besök per år, ett som är anmält i förväg och ett som är oanmält. Tidigare kunde det gå åratal utan att HVB-hem fick ett enda besök. Det här är centralt och viktigt, och man ska alltid tala med barnen. Nu har man fullgjort det här uppdraget. I den senaste rapporten kan jag se att man har gjort 1 300 besök och talat med 3 500 barn. Tillsynen har till syfte att leta brister, men man skriver ibland också om det som är positivt. Jag ska strax återkomma till bristerna. Det som gladde mig mycket i den här tillsynsrapporten var att man i de 3 500 intervjuerna med barn tydligt kunde se att nästan alla barn uppger att de trivs, att de har det bra, att de tycker att tillvaron är meningsfull. Det var så positivt att det var överraskande för mig. Jag ska återkomma till bristerna i nästa inlägg.

Herr talman! Tack för svaret! Jag vill ta upp en dimension i detta. Ett missförhållande som tidigare har kritiserats är att barn med placering i ett HVB-hem inte får en tillfredsställande skolgång. Då vill jag fråga ministern: Anges i tillsynsrapporten enligt ministerns mening någon positiv utveckling på det området?

Herr talman! Just skolgången vet vi är en stark skyddsfaktor för barn som har tuffa omständigheter, så det är jätteviktigt att den fungerar. Här har det funnits brister, och det finns fortsatt brister kvar. Svårast är det för de ensamkommande flyktingbarnen, som ju många gånger i HVB-hem, att få en bra skolgång. Här påtalas betydelsen av samordning mellan HVB-hem och skolan. Det är helt utslagsgivande för den enskilde om man ska få en bra skolgång. Vi har låtit Skolverket tillsammans med Socialstyrelsen ta fram en vägledning för hur man kan jobba med de här frågorna. Vi har uppdragit åt Sis och Specialpedagogiska skolmyndigheten att ta fram en modell för hur man arbetar för att få en bra sammanhängande skolgång, som vi vet kan ge en helt annan inriktning på vuxenlivet. De brister som påtalas handlar om kompetensfrågor och bemanning i HVB-hem. Där har vi nya föreskrifter på gång från Socialstyrelsen, vilket jag hoppas ska kunna rendera ett bättre resultat. Knappt vart femte HVB-hem får kritik.

Herr talman! Min fråga går till Ulf Kristersson. Inspektionen för socialförsäkringar har uppmärksammat att många av dem som har blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen i dag får socialbidrag, försörjningsstöd, i stället för sjukpenning. Jag tänkte fråga statsrådet om statsrådet är nöjd med den utvecklingen och om statsrådet anser att det är en bra reform som gör att de sjuka i stället för sjukpenning får socialbidrag.

Herr talman! Inspektionen har på vårt uppdrag undersökt hur arbetsinkomster ser ut för människor som har lämnat sjukförsäkringen. Jag tror att det gällde hela 2010. Man pekar på några saker som vi känner till och några som är nya. Man bekräftar framför allt den viktiga utvecklingen att de som lämnade 2010 i ökad utsträckning har högre arbetsinkomster efteråt än före. En av tio har lägre arbetsinkomster. Tre av tio har högre arbetsinkomster. Det är väldigt många totalt sett som arbetar mer efteråt än tidigare. Det finns också människor som har försörjningsstöd efteråt. Den viktigaste gruppen var den som identifierades tidigt, de så kallade nollklassade, alltså människor utan försäkrad inkomst som aldrig har kvalificerat sig in i sjukpenningförsäkringen över huvud taget.

Herr talman! Jag tror inte statsrådet hörde mina frågor; jag kanske ska upprepa dem. Tycker statsrådet att det är en bra reform som gör att sjuka går från sjukpenning till att få socialbidrag? Det som redovisas av Inspektionen för socialförsäkringar är att väldigt många har fått gå över till försörjningsstöd. Kommunerna har fått ta hand om försörjningsstödet, för det är de som betalar ut det. En ganska stor grupp kvinnor, man vet att det är kvinnor, har ingen försörjning alls i dag utan förmodligen lever på en närstående, oftast en man. Det här är en del av regeringens politik. Nyss hörde vi om jämställdhetsintegrering. Det verkar som att regeringen har missat att titta på vad regeringens politik får för utslag i genusfrågor. Min fråga återstår: Är regeringen nöjd med att fler kvinnor i dag får socialbidrag i stället för sjukpenning?

Herr talman! Det är en mycket liten grupp som lämnar sjukförsäkringen för att gå till försörjningsstöd eller socialbidrag. Tidigare undersökningar visar att 2-10 procent av dem som lämnar sjukförsäkringen behöver försörjningsstöd. Nu är siffran 8,6 procent. Tidigare visade SKL:s studier att mindre än 1 procent av våra samlade försörjningsstödskostnader härrör till människor som har lämnat sjukförsäkringen. Självklart är det inte bra om människor behöver leva på försörjningsstöd. Samtidigt tycker jag att Socialdemokraternas närmast kampanjartade försök att visa att försörjningsstöd alltid är fel är ett brutalt brott mot den tradition vi har i dag i Sverige. Normalt sett har vi försäkringar som man kommer in i genom arbete. Om man av olika skäl inte kan vara försäkrad, aldrig har jobbat till exempel, har vi försörjningsstöd för att garantera att ingen ska stå helt utan skydd. Om Socialdemokraterna har en annan idé om svensk välfärd än att försäkring får man genom arbete och att de som inte har det får försörjningsstöd, vore det intressant att få den redovisad för Sveriges riksdag.

Herr talman! Min fråga går till Maria Arnholm. Jämställdheten trampar vatten och kvinnor förlorar 3,6 miljoner under sitt arbetsliv på grund av att kvinnor diskrimineras under sitt arbetsliv. Visstidsanställningar, delade turer och ofrivilliga deltider är några av de saker som gör att kvinnor inte får en lön som de kan leva på. Kvinnodominerade yrken värderas inte lika högt som mansdominerade yrken, trots att det ofta ställs väldigt höga krav på utbildning. Regeringen har inte lagt fram några förslag som motverkar det här. Snarare tvärtom har finansministern uttryckt att löneläget är för högt för just de som jobbar inom vård, skola och omsorg, där många kvinnor finns. Vilka konkreta förslag avser jämställdhetsministern att lägga fram så att nästa generation kvinnor inte ska förlora 3,6 miljoner kronor under sitt arbetsliv?

Herr talman! Tack, Ann-Christin Ahlberg, för frågan som är min absoluta hjärtefråga och som jag gärna talar om. Den här regeringen har inte gjort någonting, säger Ann-Christine Ahlberg. Den här regeringen har tillsatt en delegation för jämställdhet i arbetslivet. Den driver verkligen en stark opinionsbildning och har sett till att siffran 3,6 miljoner har fått fötter och numera förekommer väldigt mycket i politisk retorik. Jag ser tre viktiga områden när det gäller mer jämställda löner. Ett är ett jämställt föräldraskap. Den här regeringen har infört en jämställdhetsbonus för att fortsätta den utveckling som inleddes av en tidigare borgerlig regering i början av 90-talet, som förstärktes av en socialdemokratisk regering, och där det jämställda föräldraskapet står i fokus. De andra två områdena ber jag att få återkomma till i mitt nästa svar.

Herr talman! Jag kan hålla med om att Delegationen för jämställdhet i arbetslivet är väldigt bra. De gör ett jättebra jobb och tar fram mycket fakta, och fakta är bra att ha. Men det är ju konkreta förslag som man måste ha om man vill få en förändring så att kvinnor inte ska förlora 3,6 miljoner under sitt arbetsliv, och inget av de förslagen har regeringen lagt fram. Jämställdhetsbonusen vet vi inte fungerar. Det blir inte så mycket mer med den. Man har också gjorts förändringar när det gäller lönekartläggningar. I dag ska det bara göras vart tredje år. Tidigare gjordes det varje år. Det ska också vara behövligt att arbetsplatsen har minst 25 anställda. Tidigare var det minst 10 anställda. Lönekartläggningarna gav resultat, men dessa måste man jobba med varje år. Det kan man inte göra vart tredje år. Det var en konkret sak. Visstidsanställningar, som också drabbar kvinnor, har ni heller inte tagit tag i. Kommunal visar i en rapport att medelåldern för visstidsanställda är 35 år och att det är flest kvinnor. Det är inte ungdomar eller tidigt i arbetslivet, utan det är mitt i arbetslivet som man fortfarande tvingas att ha en visstidsanställning. EU kritiserar oss därför.

Herr talman! Vi jobbar för ett jämställt föräldraskap och en diskrimineringslagstiftning som fungerar. De förändringar som är gjorda ser vi nu över och återkommer i den delen med förslag om det behövs. Och vi har avsatt extra resurser för att Diskrimineringsombudsmannen ska kunna följa upp de aktiva åtgärderna ordentligt. När det gäller visstidsanställningar tycker vi, som de flesta i den här kammaren, att det är arbetsmarknadens parter som ska bestämma över arbetstiden. Till min glädje har jag sett att SKL, när de nu har slutit avtal med Kommunal, säger att de ska göra vad de kan får att få bukt med bland annat de delade turerna. Det finns också på den privata sidan ett otillbörligt användande av deltid som norm som jag hoppas att man ska ta tag i på den sidan. Att vi inte har gjort någonting motsägs av att vi nu inför karriärlöner för lärare, ett av de tydligast underbetalda kvinnoyrkena. Ett antal lärare i hela Sverige kommer att få högre löner tack vare regeringens politik.

Herr talman! Jag har en fråga till socialförsäkringsminister Ulf Kristersson. Inspektionen för socialförsäkringens rapport nyligen har redan varit uppe till diskussion här i kammaren. När jag läser den ser jag lite andra siffror än de som Anna-Lena Jansson refererade till. Den grupp som passivt satts i långtidssjukskrivning av en socialdemokratisk regering kommer nu över i arbetslivsintroduktion, och glädjande nog ser jag att hälften av dem faktiskt stannar kvar, fastän de ofta har varit sjukskrivna i ett halvt eller upp till ett helt decennium. Sedan ministern tillträdde efter valet 2010 har regeringen gjort ett antal förbättringar i den redan bra sjukförsäkringsreformen. Jag skulle vilja fråga ministern hur han ser på dessa förändringars potential att möta de frågeställningar som lyfts fram i rapporten - jag förväntar mig att sådana rapporter kommer senare - och om ministern kan ge lite information om det arbetet.

Herr talman! Låt mig först säga att jag tror att det alltid kommer att finnas potential till förbättringar. Vi kommer att lära oss saker efter hand, och det är naturligtvis inget nytt vare sig det gäller den här frågan eller den här reformen. Men det finns de som inte vill se att verkligheten förändras och som aldrig har skäl att göra revideringar. Två saker är viktiga att säga. När den identifierade gruppen nollklassade, som man lite slarvigt säger - människor utan sjukpenninggrundande inkomst som hade haft den tidsbegränsade formen av förtidspension som var en väldigt dålig reform totalt sett - försvann riskerade de att hamna i ett läge med behov av försörjningsstöd. Där finns det nu en speciell form av sjukpenning som undviker den risken. Den finns dock inte med i analysen, för den kom efter den här förändringen. Det andra som jag tycker är viktigt att säga, som också uppmärksammas i rapporten om man läser den noggrant, är att det länge har funnits brister i samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Detta beskrivs, tycker jag, väl i rapporten och också de orsaker som låg bakom tidiga insatser. Det är en stor summa pengar som har använts för tidiga gemensamma insatser.

Herr talman! Tack så mycket för svaret, statsrådet. Det sistnämnda var väldigt viktigt, just samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Det tror jag är en nyckel för att kunna få individen att mötas av förståelse när man går mellan olika regelverk som ju måste riggas för att ta hand om människor med arbetsoförmåga på grund av sjukdom men också människor som är arbetslösa och står långt ifrån arbetsmarknaden. Glädjande nog ska socialförsäkringsutskottet ha en öppen utfrågning senare under den här månaden just med inriktning på det som heter arbetsförmågeinstrumentet. Ministern kanske har möjlighet att lite förtida kommentera det förslag som har tagits fram just för att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen ska göra arbetsförmågebedömningar som är mer lika trots sina väldigt olika uppdrag i övrigt.

Herr talman! Det här tycker jag är typexempel på brister som vi egentligen har haft under många, många år och som vi inte har gjort tillräckligt mycket åt, det vill säga svårigheten att på allvar bedöma arbetsförmågan hos en person som är sjukskriven och därefter bedöma arbetsförmågan hos en person som finns i Arbetsförmedlingen. Det har funnits sakliga brister, alltså vad som i genuin mening är en arbetsförmåga, hur man ska ta till vara den arbetsförmåga som finns och ändå ha respekt för den som inte finns. Det där är svåra saker. Det handlar också om hur Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska få en gemensam syn på hur arbetsförmågan ska kunna användas. Där tror jag att verktyget som nu allt oftare kallas för arbetsförmågeutredningar, som är en gemensam process mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och där individen själv har en stor inverkan genom att beskriva sin egen arbetsförmåga, är ett viktigt och stort steg framåt. Det finns fortsatt utrymme för att tycka olika om detta. Vi kommer inte att sakna den sortens exempel heller i framtiden.

Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Maria Larsson. Sverige är ett av de länder där vi blir som äldst, och enligt dagens prognoser kommer andelen äldre att öka från 17 procent till 25 procent till 2050. Medellivslängden ökar, och vi blir fler individer. Vi vet att det finns behov av personal i vård- och omsorgsyrkena, inte minst i storstadsregionerna. Enligt en prognos från länsstyrelsen här i Stockholm kommer antalet invånare i länet som är över 65 år att öka med 50 procent till 2030. Samtidigt har intresset för gymnasieskolans vård- och omsorgsutbildningar sjunkit dramatiskt, de senaste tre åren med 35 procent, och det är betydligt färre ungdomar som fullgör de här programmen här i Stockholms län. Min fråga är därför till statsrådet: Vad avser regeringen att göra för att möta de snabbt växande personalbehoven i äldreomsorgen?

Herr talman! Tack för frågan, Björn von Sydow! Det är en fantastisk välfärdsutveckling att vi blir allt äldre. Det som har visat sig hittills är dessutom att vi lägger fler friska år till livet medan sjukdomstiden i slutet av livet tenderar att vara ungefär lika lång som den har varit tidigare. Personalförsörjningen inom äldreomsorgen är ett mycket stort problem. Jag menar att vi måste tala om den här sektorn som en framtidsbransch, därför att där kommer det att behövas människor och där kommer man att kunna få ett arbete. Det regeringen har gjort för att stödja kommunerna, som ju har huvudansvaret för personalförsörjningen, är att vi har tagit fram ett omsorgslyft där vi erbjuder kommunerna utbildningar åt sin personal. Det handlar både om basutbildning och om specialistutbildning för undersköterskor. Vi har från och med i år också en ledarskapsutbildning på plats, för äldreomsorgens chefer är mycket viktiga i det här perspektivet. Möjligheten att starta och driva egen verksamhet tror jag är ytterligare en positiv faktor som gör att man kan se det här inte som ett genomgångsyrke utan som någonting som man kan ägna sig åt under ett helt yrkesliv.

Herr talman! Det låter ju mycket bra, men jag förstår av statsrådets svar att det huvudsakligen är inriktat på dem som redan har jobb i äldreomsorgen. Min fråga sträcker sig kanske lite längre på det sättet att den handlar om de unga människorna. Det är de som här i Stockholmsområdet, med vår ändå ganska breda arbetsmarknad, inte verkar vilja gå dessa gymnasieutbildningar. Det pågår kanske slutförhandlingar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter kring bland annat yrkesintroduktionsjobb. Kan statsrådet säga om det skulle vara möjligt med någonting som påminner om lärlingsutbildningar för att göra det mer lockande för unga människor i gymnasieåldern att gå omsorgsprogrammet? På så sätt skulle de kunna veta att det sedan finns goda chanser att få det första ordentliga jobbet den vägen.

Herr talman! Jag är övertygad om att vi behöver ha många vägar in i det här yrket. Dels behöver vi ha en gymnasieutbildning som ter sig attraktiv och där man har möjlighet till praktik under tiden. Det kan man också göra som en lärlingsutbildning inom gymnasieskolans ram i dag. Alltför få väljer dock det här, men jag menar att om vi talar om det här som en framtidsbransch och om vi beskriver att det faktiskt finns utvecklingsmöjlighet inom yrket har det betydelse inte bara för dem som är i yrket utan också för dem som kan vara på väg in. Sedan tror jag att vi fortsatt behöver ha en bra vuxenutbildning på det här området. Det är många som efter några år i ett annat yrke ger sig in i den här branschen och ser vilka fantastiska möjligheter till att fylla dagen med meningsfullt arbete som finns inom den här sektorn. Många vägar in i yrket är alltså viktigt. Jag vill inte föregripa de förhandlingar som äger rum just nu, men jag menar att öppenheten inför att pröva olika sätt att få in människor i yrket så att de kan lära känna de fantastiska möjligheter som finns inom yrket behöver vidgas ytterligare. Det finns en hel del olika vägar att gå, men det behöver göras mer.

Herr talman! Jag har en fråga till justitieministern med anledning av det som riksdagen senare i eftermiddag kommer att rösta om, nämligen bevakning ombord på svenska fartyg. Regeringens lagförslag går ut på att svenska rederier, enligt samma princip som i exempelvis Norge, ska få anlita privata säkerhetsföretag för att skydda fartyg mot piratangrepp. I detta ingår uppgifter av rent militär karaktär. Ekot har i en serie nyhetsinslag visat på allvarliga problem med denna verksamhet. Oskyldiga fiskare har skjutits till döds. I ett av fallen var ett norskt fartyg inblandat, men de norska myndigheterna har inte agerat. Jag undrar: Hur avser justitieministern att säkerställa att eventuella överträdelser av privata, militära säkerhetsvakter verkligen rapporteras in och hanteras på ett korrekt rättsligt sätt i Sverige om detta kommer att förekomma på svenska handelsfartyg?

Herr talman! Låt oss börja med den problematik som vi försöker hantera. Det är farligt att bedriva fartygsverksamhet och försöka ta sig fram i vissa delar av världen. Det finns ett otal exempel på problem med modernt sjöröveri eller piratverksamhet. Det är ett problem som gör att situationen ute på fartyg kan vara nog så illavarslande och farlig. Av det skälet har det funnits ett tryck från näringen att ha möjlighet till ett bättre skydd. Det innefattar möjligheten att anlita säkerhetspersonal. Vi har efter bästa förmåga försökt formulera en sådan möjlighet i den proposition som riksdagen har att ta ställning till. Jag tror att det är alldeles nödvändigt att man har möjlighet till detta om vi vill säkerställa den här typen av transporter. Sjövägen är en bra väg, och den är dessutom miljövänlig, men det måste ju vara säkert för dem som bedriver verksamheten också.

Herr talman! Det återstår många problem. Transportstyrelsen ska bli tillståndsgivande och kontrollmyndighet, är det tänkt, i vissa delar i samråd med Rikspolisstyrelsen. Enligt regeringens lagförslag kommer rederierna själva att få förtroendet att utöva en långtgående egenkontroll. Ansvarig tjänsteman på Transportstyrelsen har förklarat för Svenska Dagbladet att myndigheten inte kommer att kunna utöva någon mer ingående kontroll till exempel av personal. Ekot har till exempel visat på bristande inrapportering av incidenter, vilket ter sig logiskt med tanke på att det finns få incitament för näringen att rapportera. Mot bakgrund av internationella erfarenheter undrar jag vad justitieministern avser att göra för att säkerställa att alla frågetecken, inte minst av juridisk art, gällande de rättsliga aspekterna är utredda till dess att lagen träder i kraft redan den 1 juli i år.

Herr talman! Jag tror inte att vi kommer att kunna reda ut varje frågetecken som kan uppstå. Det ligger i sakens natur att Transportstyrelsen och Rikspolisstyrelsen har svårt att i detalj följa verksamhet som sker långt ute på havet i andra världsdelar. Det är ju det som det handlar om. Det är synnerligen svårt, och därför måste rederierna ta ett stort eget ansvar för att rapportera incidenter och följa de regler som gäller. De myndigheter som har fått uppgifter i anslutning till den här förändringen i regelverket som vi föreslår har ett viktigt uppdrag, och vi kommer naturligtvis att följa det noga. Men det är ett gränsland som är svårhanterligt. Fokus har för oss varit att efter bästa förmåga åtminstone ge dessa svenska fartyg en möjlighet att trygga besättningens säkerhet i samband med verksamheten. Sedan måste svenska myndigheter och rederier ta ett delvis gemensamt ansvar för att få detta att fungera. Det är en liten verksamhet, och vi kommer naturligtvis att försöka att noga följa vad som händer, men det ligger i sakens natur att det innebär stora svårigheter, eftersom båtarna inte är hemmavid.

Herr talman! Min fråga går till socialminister Göran Hägglund. Den svåra situationen för vården i bland annat Skåne har debatterats med ministern här i kammaren flera gånger. Det råder på många håll svår brist på vårdplatser, och det är långa väntetider. Men i min hemkommun Ängelholm är konkurrensen stor mellan vårdcentralerna. Nyligen öppnades ytterligare en vårdcentral. I hopp om att få patienter listade tog man sig för att besöka en av stadens krogar där det pågick en fest för gymnasieungdomar. De ungdomar som listade sig bjöds på entrén, vilket ju för dem innebar ytterligare en slant att spendera inne på krogen. Det har nu visat sig att många ungdomar inte förstod vad det handlade om. Någon har uttryckt att de kände igen Region Skånes logotyp men trodde att det handlade om kollektivtrafiken, för det var ju bara ett enkelt papper de skulle underteckna. Jag undrar vilka slutsatser ministern drar när vi kommit så långt i hälsovalet att man tar till sådana marknadsföringsmetoder. Det var ju inte vilken vara som helst som skulle marknadsföras.

Herr talman! Jag har bara kunnat läsa om det i tidningarna, men om den bild som framträder är sann är det naturligtvis helt oacceptabelt. Det som förekommit, om man får tro tidningarna, är någonting som vi absolut inte vill se någonstans, varken i Skåne eller någon annanstans. Jag utgår från att regionpolitikerna i Skåne tar ett samtal med aktörerna där för att säkerställa att det inte upprepas. Så ska det nämligen inte gå till. Att bedriva vård med skattebetalarnas pengar innebär ett förtroende. Det handlar om att leva upp till vissa krav i form av kvalitet, öppenhet, omständigheterna för personalen och så vidare. Det gäller i den typen av verksamhet även marknadsföring. Det som vi kunnat läsa om, ifall det är sant, är absolut oacceptabelt.

Herr talman! Jag tycker att hälsovalet har gått över gränsen när man måste ta till sådana metoder. Det finns flera orter i Sverige där vårdcentralerna gärna vill lista unga och friska patienter. Samtidigt oroar det mig att det på andra orter råder brist på vårdcentraler och läkare. En hel del av ungdomarna i Skåne vill nu återlista sig hos den vårdcentral som de tidigare tillhörde och som de tyckte var helt okej, men då måste de ta kontakt med den vårdcentralen för att lista sig igen. Allt detta skapar en väldig byråkrati, onödiga kostnader och onödigt arbete. Är det inte dags att börja fundera på konsekvenserna när vi omvandlar det gemensamma till en marknad? Är det inte dags att börja se över vilka risker och nackdelar det medför när vi gör patienter till kunder?

Herr talman! I Skåne har glädjande nog införandet av hälsoval, det vi kallar vårdval i andra delar av landet, skett i bred enighet. Det är jag mycket tacksam för. Jag tror att förutsättningarna för att bli väl fungerande blir ännu bättre om politiker av alla kulörer bidrar till att hitta de bästa möjliga formerna. Jag tror att man kan komplettera varandra. Självklart ska det finnas tydliga regler för listningen och för kvalitetskraven på verksamheter som finansieras av oss gemensamt. Jag kan helt kort nämna att vi bedriver ett arbete för att åstadkomma en etisk plattform för alla aktörer på området. Det ser jag som ett ytterligare steg för att stärka förtroendet för att vi använder pengarna på ett klokt sätt och är något som ytterst bidrar till att förstärka och förbättra kvaliteten i hälso- och sjukvården. Där har vi i Sverige generellt sett goda skäl att vara riktigt stolta.

Herr talman! Min fråga går till justitieministern. Personuppgifter är som huvudregel offentliga inom den statliga förvaltningen, inklusive Skatteverkets folkbokföring. Det gör det enkelt att få reda på adresser till vänner och bekanta, men det underlättar också för illasinnade personer att leta upp adresser i syfte att förfölja och hota och i värsta fall döda någon. Ofta är det kvinnor som drabbas. Det finns regler om sekretess för personuppgifter, men myndigheternas rutiner för att hantera reglerna fungerar ibland rätt dåligt, med förödande konsekvenser. I skatteutskottet behandlar vi just nu regeringens proposition om den framtida folkbokföringen. I den del där förslaget tar sikte på skyddade personuppgifter skriver regeringen att det pågår ett arbete i Regeringskansliet med att stärka skyddet för uppgifterna. Regeringen flaggar också för att det kan finnas anledning att återkomma till myndigheters rutiner. Denna viktiga fråga om skyddade personuppgifter uppmärksammas i motioner från S och V. Partierna verkar inte helt lugna med regeringens besked. Jag vill därför passa på att fråga justitieministern om hon kan säga något mer om det arbete som pågår och när riksdagen kan förvänta sig förslag.

Herr talman! Tack för frågan! Arbetet med att stärka skyddet för personer som utsätts för hot eller förföljelse är oerhört centralt. Det gäller inte minst personuppgifterna, som behöver skyddas. Justitiedepartementet gav därför en utredare i uppdrag att se över skyddet av personuppgifter och lämna förslag. Det inkluderar naturligtvis både regelverk och rutiner. Syftet, som är mycket tydligt i uppdraget, är att höja skyddsnivån och rättssäkerheten för den som riskerar att utsättas för brott. Bakgrunden är de brister vi har stött på och som Maria Abrahamsson pekar på. Det händer att frågan hamnar mellan stolarna. I uppdraget ingår att överväga om Skatteverket, polisen eller någon annan myndighet ska göra de riskbedömningar som krävs och om beslutet om skyddsåtgärder ska fattas av samma myndighet. Uppdraget har sin utgångspunkt i den stalkningsutredning som vi gjorde för några år sedan. Den utredningen lade fram en rad olika förslag som rör hotade och förföljda. Vi har bett utredaren att även beakta Folkbokföringsutredningens förslag om att införa uppgifter om skyddsbehov i folkbokföringsdirektiven. Det pågår alltså en hel del arbete.

Herr talman! Tack för svaret! Jag vill än en gång betona hur angeläget det är för skatteutskottet och, utgår jag från, för hela riksdagen att reformarbetet inte drar ut på tiden. Det absolut bästa vore om ett säkrare regelverk för skyddade personuppgifter kunde vara på plats samtidigt som huvuddelen av folkbokföringsändringarna träder i kraft, det vill säga den 1 januari 2014. Bedömer justitieministern att detta skulle kunna vara en realistisk förhoppning?

Herr talman! Det uppdraget gav vi redan 2011, så arbetet har pågått under ganska lång tid. Till utredarens försvar kan jag säga - det var en enmansutredning - att uppdraget även innehöll flera andra frågor, bland annat gällande Sveriges tillträde till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor. Det fanns alltså flera komplicerande faktorer. För att vara rak kan jag säga att det finns en någorlunda färdig departementspromemoria, som är på väg till trycket. Vi bör ha den om någon vecka. Det innebär att den är på gång, vilket är viktigt. Sedan handlar det om att remittera och diskutera förslagen. Jag delar uppfattningen att frågan är central och bör hanteras skyndsamt. Jag vågar inte säga när en proposition kan läggas fram, men min avsikt är inte att dra ut på tiden mer än vad som redan skett, vilket berott på att det har varit många olika frågor i utredningen. Frågan är angelägen. Om det råder nog ingen politisk oenighet.

Herr talman! Min fråga anknyter till den föregående frågan. Jag vill ställa en fråga om kvinnor och barn som utsätts för mäns våld. Tyvärr är det ett stort samhällsproblem, vilket vi kan se dagligdags. Nu går frågan till statsrådet Maria Larsson, men den skulle egentligen kunna gå till vilken som helst av ministrarna. Det är ett samhällsproblem som berör alla i dag närvarande ministrar. Statsrådet Maria Larsson lade fram en proposition 2006/07 som skulle tydliggöra ansvaret för kommunerna att ge kvinnor och barn ett stöd. Tyvärr kan vi inte se det, utan det är mycket av ett geografiskt lotteri. Jag har på senare tid märkt att kommunerna för att komma undan ansvaret i stället betecknar stödet som service. På det sättet behöver man inte besluta om insatser. Därmed är det inte heller möjligt att överklaga. Jag undrar vad statsrådet ämnar göra åt situationen, som både är rättsosäker och skapar otrygghet.

Herr talman! Det visar att det finns ett stort engagemang i regeringen. Dessa frågor har vi - justitieministern, jämställdhetsministern och jag i egenskap av ansvarig för socialtjänsten - samarbetat om på ett påtagligt sätt. Om vi ska lösa den här frågan krävs ett samarbete. Det nödvändiggör ett samarbete. Den problematik som Carina Ohlsson tar upp vet vi finns. Lagstiftningen är ändrad, och lagstiftningen är inte något frivilligt valt arbete. Den ska efterföljas. Därför gör vi nu en kartläggning av hur det ser ut i kommunerna och vad det är som brister där det brister. Vi har även tillsatt vår särskilda samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad. I hennes uppgifter ingår både kartläggningsarbete och att lämna förslag till hur vi kan förbättra situationen. Hennes arbete pågår, och jag vet att hon gjort ett mycket bra inventeringsarbete som jag hoppas ska leda vidare till att hon kan lämna relevanta förslag för en ytterligare förbättring.