Frågestund

Herr talman! Jag riktar min fråga till socialminister Göran Hägglund. I söndagens samhällsprogram Agenda tog kristdemokraten Lennart Sacrédeus starkt avstånd från att riksdagen ska fatta beslut om att införa en könsneutral äktenskapsbalk. Lennart Sacrédeus argument byggde på analysen att om det öppnas för äktenskap även mellan samkönade kommer det att leda till att det även öppnas för månggifte, barnäktenskap och relationer med djur. Här i riksdagen finns det en överväldigande majoritet för en ändring av äktenskapsbalken. Det är bara Kristdemokraterna som är emot. Min fråga till socialministern är om han delar Lennart Sacrédeus argument och analys.

Herr talman! Jag delar kanske inte fullt ut Raimo Pärssinens beskrivning av vad denna ledamot sade i detta program. Men låt det vara osagt. Att använda de argument som användes i denna diskussion i en väldigt viktig sakfråga tror jag inte gagnar den debatt som fordras i den viktiga sakfrågan. Jag tror dessutom att detta upplevs som kränkande för många personer. Det är en argumentation som känns helt främmande för mig som person, som politiker och naturligtvis som partiledare för Kristdemokraterna. När det gäller själva sakfrågan har det pågått en utredning, som Raimo Pärssinen vet, som för närvarande bereds inom Regeringskansliet.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Frågan avgörs här i kammaren den 16 april. Lyckas Kristdemokraterna blockera regeringen i denna fråga krävs det enbart fyra röster till med oss om vi ska kunna lösa det här. Men om ministern inte delar Lennart Sacrédeus analys - att om man öppnar för detta kommer det att leda till ett moraliskt moras - utan tar avstånd från den, vilket ministern antyder i svaret, blir frågan varför man vidhåller denna uppfattning och låter sig framstå som om man bygger på mycket bakåtsträvande värderingar när man säger nej till ett sådant naturligt steg som gäller en värderingsförskjutning i fråga om könsneutrala äktenskap.

Herr talman! Först och främst kan jag konstatera att Raimo Pärssinen inte har någon respekt för den normala beredningsgången som vi har när det gäller viktiga lagstiftningsärenden. Det normala är att det utförs utredningar, utredningar bereds, det sker en remissomgång, remisserna gås igenom, och så småningom gör regeringen en prövning av detta, och i de allra flesta fall blir det en proposition som överlämnas till riksdagen. Det är det normala när det gäller beredning av ärenden. Denna fråga ska naturligtvis inte beredas på ett annat sätt än vad vi gör i övrigt. Detta är en viktig fråga som förtjänar en grundlig behandling och ska inte hanteras på det sätt som Raimo Pärssinen här försöker göra gällande. Kristdemokraterna förbehåller sig naturligtvis rätten att göra sina egna ställningstaganden. Det som Raimo Pärssinen kallar för omodernt kan andra kalla för en ordning som är väl fungerande och som bör gälla också i framtiden. Den typen av argument tillhör inte de starkaste i en politisk sakdebatt.

Herr talman! Jag har också en fråga till Göran Hägglund, och den är inne på samma spår. Men jag ska vara lite mer kortfattad. Anser Göran Hägglund att all kärlek är lika mycket värd?

Herr talman! Det är en fråga där jag inte kan hitta någon vägledning i vare sig partiprogram eller regeringsförklaring. Men för min personliga del är svaret naturligtvis ja.

Herr talman! Tack för svaret. Det var klart och tydligt, och det var ungefär så som jag förväntade mig att ministern skulle svara som ordförande för ett kristdemokratiskt parti. Det är så som vi alla rent spontant svarar. Precis som vi hörde tidigare ska vi den 16 april här i riksdagen ha debatt och diskussion, och vi ska ta beslut om flera motioner som handlar om könsneutral äktenskapslagstiftning. Det är också ett normalt demokratiskt beteende och förfarande i parlamentet att vi ska behandla motioner som är skrivna och att vi ska fatta beslut här i kammaren. Den största motionen är en motion som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har gemensamt. Det finns även flera motioner från borgerliga ledamöter som handlar om att man vill att människor oavsett sexuell läggning ska få gifta sig och leva tillsammans på samma villkor. Riksdagen har alltså en chans att ta beslut om denna fråga den 16 april. Detta är en fråga som har dragits i långbänk onödigt länge, tycker jag. Eftersom det finns en majoritet för införande av en könsneutral äktenskapslagstiftning är min fråga om inte Göran Hägglund anser att det är dags för denna könsneutrala äktenskapslagstiftning, där vi som lagstiftare talar om att vi tycker att all kärlek är värd lika mycket respekt.

Herr talman! Jag tycker först och främst att det finns skäl att behandla den här frågan precis som vi behandlar alla andra. Lagstiftning är ingenting som man gör med vänster armbåge när det passar en. Lagstiftning är någonting som ska beredas ordentligt, och man ska ta in synpunkter och lyssna på remissinstanser och göra en avvägning. Är det dessutom så som det är i detta fall, att det finns olika ingångar i sakfrågan mellan de olika partierna, behöver den här frågan få en särskild genomgång mellan de politiska partierna. Befinner man sig själv i regeringsställning eller är ett stödparti till sittande regering - som Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet var under den förra mandatperioden - behandlar man alla frågor på precis det sättet. De ska beredas, regeringen lägger fram förslag, och riksdagen tar ställning till dem. Det är på det sättet som detta går till. Vår uppfattning är att det förstås inte ska finnas någon diskriminering mellan heterosexuella eller homosexuella par. Vi förordar äktenskapet för man och kvinna och partnerskap för samkönade, och det råder precis samma och lika juridiska rättigheter mellan dem som har ingått äktenskap som mellan dem som har ingått partnerskap.

Herr talman! Jag har en fråga till Åsa Torstensson. I den hamnstrategi som Bengt-Owe Birgersson lämnade till regeringen hösten 2007 pekas ett antal strategiskt viktiga hamnar ut för framtida godsnoder. Ystads hamn är inte en av dem. I stället pekas Trelleborgs hamn ut som viktig. Men i projektet Motorways of the Sea, som den förra regeringen lämnade in som ett led i det transeuropeiska nätverket, TEN, finns Ystad med som en av de fyra hamnar som man har utvecklat tidigare. Men det rimmar inte alls bra med Birgerssons utredning. Särskilt i relation till Ystads hamn har Trelleborgs hamn betydligt bättre järnvägsanslutning. Den senaste utvecklingen visar också att rederierna och transportköparna prioriterar Trelleborg. Trots detta pågår fortfarande investeringar för att vidga kapaciteten i Ystads hamn. Jag undrar om regeringen har för avsikt att ändra prioriteringen i Motorways of the Sea så att den står i överensstämmelse med de prioriteringar som finns i Hamnutredningen.

Herr talman! Det är en bra fråga som Karin Svensson Smith lyfter fram. Jag tror att det är viktigt att vi nu också börjar diskutera sjöfarten och sjöfartens framtid ur flera aspekter, framför allt för att kunna överföra mer gods till sjöfarten. Därför har regeringen också varit aktiv i att samverka med andra stater för att hitta gemensamma motorvägar över sjön. Samtidigt har vi en intern utredning som tillsattes av den tidigare regeringen när det gäller att peka ut strategiska hamnar. Detta arbete pågår nu i regeringen, och det har ett samband när vi väljer att lägga fram en gemensam infrastrukturproposition där vi mycket tydligt pekar ut transportslagsövergripande arbete, där det är viktigt att alla olika transportslag samverkar. Det arbetet återkommer vi med under hösten.

Herr talman! Jag fick inte svar på frågan om regeringen har för avsikt att ändra prioriteringarna när det gäller de EU-hamnar som man söker stöd för. Det skulle jag gärna vilja ha förtydligat, och det har ingenting med infrastrukturpropositionen att göra. Sydnytt och andra skånska medier har de senaste veckorna visat att lastbilstrafiken i Skåne har fördubblats sedan 1990. Utvecklingen visar att det kommer att bli väldigt mycket fler lastbilar, samtidigt som järnvägstrafiken med gods har minskat sin andel av transporterna. Vad vi kan se av Klimatberedningen och andra utredningar finns det egentligen bara ett riktigt verksamt medel för en förändring så att gods i större utsträckning går på spår och vatten, och det är kilometerskatten. Med hänvisning till vad Göran Hägglund alldeles nyligen sade här i kammaren undrar jag: Tänker ni skicka ut Kilometerskatteutredningen på remiss? Det är ju en förutsättning för att regeringen ska kunna lägga fram ett förslag. Om ni inte skickar ut den på remiss kan ni heller inte återkomma med något förslag om kilometerskatt.

Herr talman! Jag tror att jag var ganska tydlig när jag betonade vikten av att skapa ett tydligare samband mellan väg, järnväg och sjöfart och därmed koppla ihop landinfrastruktur med de hamnar som så småningom kommer att bli utpekade som strategiska. På det sättet åtar sig staten att skapa förutsättningar för en bra järnvägsinfrastruktur till exempel till de hamnar som kommer att pekas ut. Detta återkommer vi till i infrastrukturpropositionen. Likaså kommer Klimatberedningens underlag att gå ut på remiss. Därefter kommer regeringen att hantera underlaget.

Herr talman! Min fråga går till socialminister Göran Hägglund och handlar om de nya skattereglerna från förra året som innebär att personer som har fått inkomster i form av omkostnadsersättningar när de har ställt upp som ideellt arbetande, kontaktpersoner för funktionshindrade och andra, inte har möjlighet att göra avdrag för omkostnader som understiger 5 000 kronor. Sveriges Kommuner och Landsting har noterat det här och sagt att det är bekymmersamt. De rekommenderar kommunerna att kompensera detta med höjda omkostnadsersättningar. Trots det finns det nu kontaktpersoner runt om i landet som uppmanar andra att hoppa av sina uppdrag. Om det är av politiska skäl eller inte vill jag inte ha någon uppfattning om. Jag tycker bara att det är väldigt bekymmersamt. Min fråga till socialministern är: Vad tänker ministern göra för att underlätta för människor som är intresserade och vill arbeta som medmänniskor och kontaktpersoner att kunna göra det i den ideella sektorn?

Herr talman! Den grupp som Magdalena Andersson tar upp är en grupp som gör väldigt stora och betydelsefulla insatser runt om i vårt land. Det är en grupp som kom att förbises när de nya skattereglerna infördes som gör att man inte längre kan göra avdrag efter den första tusenlappen utan först måste ha kostnader på över 5 000 kronor. Det leder naturligtvis till att personer med kontaktmannaskap kommer att förlora ekonomiskt på detta i förhållande till situationen dessförinnan. Nu är det glädjande nog så, som Magdalena Andersson sade, att SKL har rekommenderat kommunerna att höja ersättningen så att kontaktpersonerna går skadeslösa, att de alltså inte förlorar ekonomiskt på reglerna. Jag tycker naturligtvis att de skatteförändringar som vi har gjort är kloka. Om kommunerna följer rekommendationen, så att kontaktpersonerna hålls skadeslösa, tycker jag naturligtvis att det är alldeles utmärkt.

Herr talman! Tack för svaret. Jag instämmer i socialministerns uppfattning att det är viktigt att stödja människor som arbetar i den ideella sektorn. Kanske den dialog som regeringen med hjälp av Peter Örn har initierat med den ideella sektorn är ett steg på vägen för att få en bra överenskommelse mellan det offentliga och det ideella. Det är oändligt mycket viktigare än olika politiska motiv som gör att man hindrar människor från att ta medmänskliga uppdrag. Jag tror att en överenskommelse mellan det ideella och det offentliga behövs. Jag välkomnar och ser fram emot det som kommer i september i år.

Herr talman! Det stämmer, som Magdalena Andersson säger, att i måndags offentliggjordes en överenskommelse mellan staten och ideella organisationer. Man har under en lång tid fört en dialog med, om jag nu minns rätt, 88 olika ideella organisationer som syftar till att få en överenskommelse om samarbetsformer för framtiden. Jag tror att det är väldigt betydelsefullt att från statsmakternas sida markera att man ser de stora insatser som görs av många människor, ofta i skymundan och som inte uppskattas efter förtjänst. Här handlar det naturligtvis om att se personerna men också om att de ska ha rimliga ekonomiska villkor i det betydelsefulla arbete som de utför. Här finns det all anledning att fortsätta och fördjupa dialogen så att det här arbetet kan bedrivas också fortsättningsvis.

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till socialförsäkringsministern. I dag ska Försäkringskassan tillämpa en sjustegsmodell när någon blir sjuk. I första och andra stegen prövas arbetsförmågan mot de vanliga arbetsuppgifterna. I tredje och fjärde stegen prövas de mot andra arbetsuppgifter på arbetsplatsen. I femte och sjätte stegen prövas förmågan mot hela arbetsmarknaden. Slutligen ska man också pröva förtidspensionering, eller sjukersättning som det heter. Nu har regeringen ett förslag till riksdagen om att Försäkringskassan ska tillämpa en trestegsmodell. Det är många termer som far i luften här. Jag skulle helt enkelt vilja fråga socialförsäkringsministern om hon kort kan tala om vad den stora skillnaden blir jämfört med det gamla systemet.

Herr talman! Tack för frågan! Jag kan bara hålla med frågeställaren Ulf Nilsson om att det är mycket diskussioner om de tre stegen i den proposition om som regeringen nu har lagt fram till riksdagen och som förhoppningsvis kommer att beslutas om i början på juni. Precis som frågeställaren säger handlar det under det första året om sju steg. För att komma vidare till steg nummer två måste man ha passerat steg nummer ett. När vi i dag tittar på var folk befinner sig när de fortfarande är sjukskrivna efter ett år ser vi att 70 procent är kvar i steg ett. Anledningen till det, som också Anna Hedborg skriver i sin utredning, är att man inte har satt tidsgränser. Därför har vi gjort de sju stegen till tre steg med tydliga tidsgränser och dessutom förstärkt arbetsrätten. Det innebär att dagens steg nummer fem, när man ska provas mot hela arbetsmarknaden, kan man först prövas för efter sex månader. I dag kan det ske redan efter tre veckor.

Herr talman! Det är naturligtvis väldigt bra om vi kan arbeta för en snabbare rehabilitering. Jag hade tänkt ställa en fråga, men nu fick jag svar på den av socialförsäkringsministern. Jag har nämligen blivit kontaktad av många som när de hör den här debatten blir oroliga för att anställningstryggheten försämras med regeringens förslag. Jag tycker naturligtvis att det är viktigt att en sjuk människa inte får en försämrad anställningstrygghet. Därför vill jag fråga ministern om hon anser att hon kan försäkra att några försämringar i anställningstryggheten inte är aktuella för sjukskrivna.

Herr talman! Ja, det kan jag försäkra Ulf Nilsson om. Tvärtom inför vi i stället en möjlighet. Man ska inte kunna prövas mot hela arbetsmarknaden förrän efter sex månader. I dag kan det ske redan i steg fem, efter tre veckor. Om det visar sig att man inte kan gå tillbaka till sitt ordinarie arbete efter alla insatser som ska göras, kan man få söka arbete mellan tre och sex månader med sjukpenning, vilket man inte kan i dag, för då måste man vara uppsagd eller arbetslös. Dessutom kommer vi att införa en lag om ledighet mellan sex och tolv månader för att man ska kunna pröva det andra arbetet. Precis som Ulf Nilsson säger är förtidspension eller sjuk- och aktivitetsersättning i dag ett sakligt skäl för uppsägning. Därför vill vi försöka spara sjukersättningen till dem som verkligen behöver det och inte till dem som faktiskt har en arbetsförmåga.

Herr talman! Jag har en fråga till socialminister Göran Hägglund. Det är åtta år sedan den nationella handlingsplanen för handikappolitiken antogs. Alla uppföljningar visar att det går mycket långsamt framåt på det här området. År 2010, som handlingsplanen gäller till, kommer vi inte att ha nått särskilt långt. I veckan presenterade Maria Larsson en ny promemoria om FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Det visar sig att det inte behövs någon ny lagändring för att uppfylla de krav och åtaganden som finns i denna FN-konvention liksom i tidigare konventioner. Det är bra att ambitionerna tydliggörs, men det räcker inte med ytterligare pappersdokument. Därför är min fråga till socialministern: Vilka konkreta åtgärder avser regeringen att vidta för att få i gång ett aktivt arbete för att förbättra situationen för personer med funktionsnedsättning?

Herr talman! Den fråga som Gunhild Wallin tar upp är av största betydelse. Ansvaret ligger i regeringen på Maria Larsson. Regeringen gör mycket och är i många sammanhang beroende av ett samarbete med andra. Som ett exempel kan nämnas arbetet med det som kallas enkelt avhjälpta hinder, där staten inte enkelt på sin nivå kan göra allt. Det fordras ett samarbete med privata aktörer, kommuner, landsting och så vidare för att kunna undanröja enkla hinder och därmed göra livet mycket lättare för personer som har funktionshinder. Det är ett exempel på sådant som regeringen gör på det här området. Precis som Gunhild Wallin beskriver har väldigt mycket varit att göra stolta planer, men vi måste bli bättre på att följa upp och göra avstämningar under resans gång, så att det inte bara blir pappersprodukter.

Herr talman! Jag håller med statsrådet om betydelsen av uppföljningar och att man beskriver de konkreta åtgärderna. Funktionshinder ser olika ut, och många är dessutom dolda. Man tänker gärna på att till exempel ha svårt att ta sig in i en lokal, men det finns många dolda funktionshinder också, till exempel afasi, som jag själv känner till många som har. Det allra viktigaste är att vi får med handikapperspektivet i alla politikområden. Det saknar jag i många av de beslutsunderlag som vi här i riksdagen tar beslut efter. Vi måste också alla hjälpas åt att påverka attityden i samhället, så att man får en acceptans för olika typer av funktionshinder och inrättar samhället så att det blir tillgängligare. Ytterst är det en fråga om demokrati att även de med funktionsnedsättning har möjlighet att bli delaktiga i samhället och kan vara med och ta ansvar och påverka, som de faktiskt vill.

Herr talman! Det som Gunhild Wallin tar upp är naturligtvis väldigt betydelsefullt. Finns det här tänkandet med redan från början blir det enklare och naturligtvis också billigare att göra rätt än när man till exempel bygger fel och sedan måste återställa. Naturligtvis är det oerhört betydelsefullt att vi har det här perspektivet klart för oss, både när regeringen lägger fram förslag och när riksdagen fattar beslut. Det gäller barn, där det känns extra angeläget. Det gäller personer i arbetsför ålder, och det ställer alldeles särskilda krav när det gäller äldre personer. Den som är pigg och alert kan ju snabbt drabbas av stora förändringar, och det ställer stora krav på kommunernas äldreomsorg och på landstingen att snabbt kunna ställa om och göra insatser. Det handlar om att tänka rätt från början och om att vi som beslutsfattare hela tiden har det här perspektivet klart för oss.

Herr talman! Jag vill ställa min fråga till miljöminister Andreas Carlgren. Regeringen talar ofta om att det är viktigt att använda ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Jag tycker att det är viktigt att det ska vara lätt för den enskilde att förstå varför dessa statssubventioner finns och att styrmedlen används på ett konsekvent sätt. I veckan har vi fått höra att man ska skjuta till medel till miljöbilspremien eftersom de pengarna har tagit slut. Jag tycker att det är jättebra. Men många har hört av sig till mig både tidigare och nu och undrat varför regeringen å ena sidan satsar ytterligare pengar på miljöbilspremien men å andra sidan inte har agerat på samma sätt när pengarna tog slut när det gäller konvertering från oljeeldning och direktverkande elvärme för hus. Där har pengarna också tagit slut, och man har inte tillfört ytterligare medel. Jag är tacksam om ministern vill utveckla detta och tala om hur man ser på att använda de ekonomiska styrmedlen konsekvent.

Herr talman! Jag håller med Else-Marie Lindgren om att det är en viktig princip att om det inrättas en möjlighet för medborgarna ska medborgarna behandlas på lika villkor så länge denna rättighet gäller. Svaret på hennes fråga handlar helt enkelt om skillnaden mellan den förra regeringen och den nya regeringen. Det stöd som fanns för att konvertera oljepannor infördes under den förra regeringen. Vi lade märke till att man då inte skrev reglerna så att medborgarna fick samma rätt. Å andra sidan såg vi till när miljöbilspremien infördes att det i förordningen står klart och tydligt att om man har köpt en miljöbil har man också rätt till miljöbilspremie.

Herr talman! Tack för det svaret, ministern! Enligt uppgift får inte heller de som vill konvertera sina bilar till etanoldrift något stöd från staten. De finns ju inom samma bransch, inom bilbranschen. Jag undrar hur miljöministern ser på detta. Det är ju något som har hänt under den här regeringen.

Herr talman! Vi anser att det är en ineffektiv metod för att hjälpa människor till ett mer miljövänligt körande. Det betyder att man ska bygga om gamla bilar som fortfarande har samma höga förbrukning av drivmedel, som i sig också kan förstöra klimatet. Visserligen ser man till att rena, men man får inte en tillräckligt energieffektiv bil. Det är bättre att människor går över till bilar som är mer effektiva. Drivmedelsförbrukningen måste ned om vi ska rädda klimatet.

Herr talman! Jag har en fråga till Sven Otto Littorin. Den svenska sommaren är här, och skolorna gör uppehåll. För många ungdomar innebär det deras första steg in i vuxenvärlden genom att de får sitt första sommarjobb. Tyvärr har det blivit allt svårare för våra ungdomar att hitta en vettig sysselsättning under sommaren. Kommunerna har under många år gjort en jättebra insats och gett ungdomarna rimliga arbetsuppgifter med bra villkor. Tyvärr tog den borgerliga regeringen med Sven Otto Littorin bort det särskilda stödet till kommunerna i den här frågan. Flera kommuner har i stället valt att gå in med egna pengar till stöd för ungdomar. Andra kommuner har inte gjort det. För ett tag sedan läste jag en artikel om sommarjobb i DN. Där uttalade sig ett kommunalråd som var företrädare för Moderaterna och sade att det inte var kommunens uppgift att se till att ungdomarna fick jobb, utan det skulle Ams göra. Därför vill jag ställa frågan till Sven Otto Littorin: Är det regeringen som har gjort fel, eller är det kommunalrådet?

Herr talman! Kommunerna är gudskelov inte de enda arbetsgivarna i Sverige. Det finns ju också andra. Just den första sommaren efter avskaffandet av det särskilda stödet fanns det rekordmånga sommarjobb i Sverige. Det var förra sommaren. Det var mer än på många decennier, och det var oerhört glädjande. Stödet uppgick till ungefär 100 miljoner kronor. Man kan naturligtvis välja att ge stöd till kommuner som samlat gör miljardöverskott i år eller att lägga pengarna på dem som har varit borta länge från arbetsmarknaden och behöver ordentliga insatser för att komma in på arbetsmarknaden. Den prioriteringen har vi gjort. Samtidigt vill jag påminna om att vi har mer än halverat arbetsgivaravgifterna för att anställa ungdomar. Därmed kommer det att finnas goda möjligheter för ungdomar att pröva sig fram och komma in på arbetsmarknaden under perioderna framöver.

Herr talman! Det är ändå många ungdomar som inte har något sommarjobb. Det är speciellt den grupp som står utanför som behöver det extra stödet. Jag hör vad du säger. Det är bara att beklaga att den borgerliga regeringen fortsätter med sin orättvisa politik. Det är skattesänkningar för höginkomsttagare i stället för en satsning på att ungdomar får en ärlig chans att komma in på arbetsmarknaden.

Herr talman! Vi försöker driva en politik som städar upp efter tolv års socialdemokratiskt misslyckande i arbetsmarknadspolitiken, som var det som ni förlorade valet på enligt er egen valanalys. Det är bara att konstatera att vi har gått från ett läge under den förra mandatperioden där vi fick 140 nya förtidspensionärer varje dag till ett läge där 400 personer per dag kommer in på arbetsmarknaden, lämnar utanförskapet, får ett jobb, en lön att leva på, en arbetsgemenskap att känna trygghet i och en framtid att se fram emot. Det motsvarar tre Borlänge eller tolv Söderhamn. Det är en oerhört kraftig sänkning av tröskeln in på arbetsmarknaden. Utanförskapet minskar kraftfullt; det gör det också bland ungdomar. Det är väldigt glädjande. Ungdomsarbetslösheten har gått ned med ungefär en femtedel sedan vi tillträdde. Det är mycket kvar att städa upp efter er, men vi har några år till på oss.

Herr talman! Min fråga ställs till statsrådet Göran Hägglund. Varför ska inte mannen som misshandlar kvinnor tvingas att flytta från hemmet, beläggas med besöksförbud och tvingas ta itu med sina problem genom terapi? Regeringen har givit Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utreda nya metoder när det gäller mäns våld mot kvinnor. Det är väldigt positivt. Men när det kommer till kritan är tyvärr situationen för den enskilda kvinnan och hennes barn svårare att hantera. När mannen misshandlar kan det ske när som helst under dygnet. Det kan vara mitt i natten. När kvinnan mitt i natten flyr med sina barn ställs hon inför en rad svåra överväganden. Ska hon väcka barnen och ta med sig dem? Ska hon ge sig i väg med barnen till en plats där det kanske inte finns något direkt stöd eller kvinnor med samma problem som hon själv?

Herr talman! Om en man har misshandlat sin hustru, sambo eller sina barn är det självklart han som ska vara föremål för åtgärder. Regeringen har lagt fram en handlingsplan om våld mot kvinnor för att få upp den här frågan högre på dagordningen och försöka få mer verksamma medel för att komma åt det här förfärliga problemet. Jag tror att de flesta av oss har svårt att tänka oss in i den förfärliga situation som en misshandlad kvinna befinner sig i när en person som hon har förtroende för och som hon älskar ger sig på henne med fysiskt och psykiskt våld. Vi politiker ska naturligtvis inte sky några medel för att ta till de mest ändamålsenliga metoderna för att sätta stopp för det. För den sakens skull ska vi använda våra myndigheter, inte minst polismakten.

Herr talman! Jag har en bakgrund som socialarbetare i Botkyrka. Jag tror att situationen är annorlunda för den enskilde. Man kan inte prata i allmänna termer och höja upp det på abstraktionsnivå och slippa tala om hur kvinnan och hennes barn har det. Utgår vi från ett barnperspektiv och barnkonventionen har mannen eller kvinnan inte ens rätt att lämna barnen på det sättet och tvinga dem till skyddat boende på en okänd plats där de inte har sin säng, sina sängkläder och sina vänner. Hur länge ska vi vänta? Vad gör regeringen? Hur kan ni ta ansvar för att mannen för en gångs skull ska flyttas, inte kvinnan och barnen?

Herr talman! Det här är ju inte något nytt problem. Varje regering måste göra sitt yttersta för att ta steg som innebär att det här inte längre förekommer. Den viktigaste insats vi kan göra är att ha en fungerande polis som snabbt kan komma på plats. Vi kanske ska vända på det. Det viktigaste och första är naturligtvis att förebygga, men när saker och ting ändå inträffar ska vi ha en polis som snabbt kan vara på plats. Polisen ska samverka med de sociala myndigheterna. Vi ska ha ett påföljdssystem som gör att vi får snabba insatser mot dem som har betett sig illa. De ska tas bort från de här sammanhangen. Varje kvinna och varje barn har naturligtvis rätt att leva i en situation där de inte behöver känna fruktan för att bli misshandlade på ett eller annat sätt. Regeringen har, som sagt, presenterat en handlingsplan som innehåller en mängd kraftfulla åtgärder i syfte att få bort detta från kartan.

Herr talman! Vi har en gigantisk utmaning i form av ett skenande klimat att brottas med, inte bara i Sverige utan över hela jorden. En av de saker som kraftigast bidrar till problemet är utsläppen från transportsektorn. Med den miljöpolitik vi har haft tidigare har vi i Sverige kommit ganska långt med att få ned utsläppen inom många sektorer. Just transportsektorn är en sektor där utsläppen ökar. Om ingenting görs kommer de att öka ännu mer i framtiden. Jag frågar därför infrastrukturminister Åsa Torstensson vilka investeringar man avser att göra i till exempel järnväg för att få fler människor att välja klimatsmarta sätt att resa. Jag tror inte att budskapet kan bli att vi säger åt folk att stanna hemma. Vi måste se till att människor har ett klimatsmart alternativ när de ska transportera sig. Min konkreta fråga blir därför: Vilka investeringar i järnvägen i Sverige vill regeringen och Åsa Torstensson se?

Herr talman! Tack för frågan. Det är befogat att fråga om satsningar på järnväg. Under det senaste årtiondet har inte den socialdemokratiska regeringen valt att prioritera järnvägar. Det är ett oerhört stort behov både på underhållssidan och i rena investeringar. Banverket beskriver i dag en brist på mellan 50 och 60 miljarder för de befintliga planerna. Jag och regeringen har stora ambitioner att skapa förutsättningar för klimatsmarta val och överföring av godstransporter till järnväg. Därför kommer det att vara en viktig del i den infrastrukturproposition som kommer under hösten. Det är en proposition som kommer att kroka arm med den klimatberedning som alldeles nyligen har lämnat sitt underlag. Det kommer snart ut på remiss.

Herr talman! Sanningen är att den socialdemokratiska regeringen satsade mer pengar och resurser och investerade mer i järnväg än vad Banverket hade begärt. Det var det mesta någon regering någonsin har satsat på järnvägen. Denna regering har hittills plockat bort 73 järnvägssträckor ur Banverkets planering. Hittills har Åsa Torstensson och regeringen inte alls prioriterat järnvägen. Man har tagit bort investeringar. Det försöker man skylla på en regering som inte längre finns. Jag kan förstå att Åsa Torstensson hänger sig åt att skylla ifrån sig. Vi har redan hört Fredrik Reinfeldt avfärda Klimatberedningens infrastruktursatsningar som orealistiska. Vi har hört finansminister Anders Borg säga att det nu är vägarnas tur. Det är där som tyngdpunkten ska ligga i infrastrukturpropositionen. Åsa Torstensson försöker nu blunda för detta och låtsas att det kommer något. Min fråga är: Vad är det som kommer? Blir det några investeringar i järnväg eller blir det bara koldioxiddrivande snack?

Herr talman! Jag förstår att Ibrahim Baylan som tidigare ansvarig i en socialdemokratisk regering försöker dribbla bort bristande engagemang för järnväg under lång tid. Det är inte jag eller dagens svenska regering som redovisar bristande intresse för järnvägen i Sverige. Det är Europeiska järnvägsunionen som mycket tydligt pekar ut att Sverige inte har prioriterat underhåll och tagit ansvar för den svenska järnvägen. Jag tror att det är ganska viktigt att Ibrahim Baylan som tidigare statsråd tar ansvar för det. Inte desto mindre har vi ett stort ansvar att nu skapa förutsättningar där alla transportslag samverkar så att varje transportslag är så miljöoptimalt som möjligt. Vi skapar bra förutsättningar för godset och bejakar det näringsliv som i dag är intresserat av att överföra gods till järnväg. Det viktigaste är därför att här och nu skapa förutsättningar för underhåll, eftersom det är det snabbaste. Sedan kan vi ha ambitioner med nyinvesteringar. Men vi vet hur lång tid det tar att bygga ny järnväg. Regeringen har därför redan valt att lägga mer resurser till Banverket just för att sköta underhållet så att vi minskar förseningar och så vidare.

Herr talman! Av allt att döma är regeringen på väg att bryta sitt kritiserade vallöfte att privatisera trafikförsäkringen. Redan i sin första regeringsförklaring slog statsministern fast att trafikförsäkringen ska privatiseras. Vid halvårsskiftet 2007 införde regeringen en extraskatt för alla bilister och motorcyklister för att finansiera denna så kallade reform. Vi socialdemokrater tycker att det är ett mycket dåligt förslag som leder till att orättvisorna ökar. Människor kommer att få större problem med att få tillgång till adekvat vård och rehabilitering på lika villkor. Vi har ställt flera skriftliga frågor till ansvarig minister om hur det blir med den tillsatta utredningen på det här området, och vi har inte fått något svar. Nu försöker jag direkt få svar av Cristina Husmark Pehrsson. Hur blir det med den tickande premieskatten som Sveriges fordonsägare betalar fortlöpande för att det kanske ska utredas om det borgerliga vallöftet eventuellt infrias och trafikförsäkringen privatiseras? Hur länge ska svenska bilister betala in extra skatt till staten utan att få veta varför?

Herr talman! Jag beklagar om Carina Moberg inte förstår vad vi ska använda den extra skatten till. Den problematik som finns i dag är att vi har två aktörer runt en person som kommer i en skadesituation med sitt fordon. Vi har delvis en hälso- och sjukvård som ska rehabilitera och ett försäkringsbolag som också ska vara involverat. Vi ser hur många som har kommit i kläm i systemen och har fått vänta. Det var för att åtgärda den problembilden som vi frågade oss: Varför kan inte Sverige ha, som Finland haft sedan 50-talet, en mycket väl fungerande samverkan mellan rehabilitering och de privata försäkringsbolagen? Det sades att den här frågan kanske ska utredas. Jag tror att Carina Moberg vet att den redan håller på att utredas. Utredaren har skriftligt bett om att få en förlängning därför att det tog längre tid att bemanna kansliet och att problembilden är komplex. Han har bett att få en förlängning. Regeringen bereder frågan och tänker också förlänga tiden. Där kommer vi att återkomma.

Herr talman! Nu är inte detta vilken utredning som helst. Det är en utredning som kommer att bädda för oerhört stora förändringar i dagens sjukförsäkringssystem. Dessutom innebär fördröjningen, osäkerheten kring utredningen och att vi aldrig får svar på hur lång tid den får på sig att svenska folket förväntas betala in stora summor till statskassan genom den extraskatt som regeringen hade så bråttom att införa. Detta är helt enkelt ett bevis på hur den borgerliga regeringen säger en sak och gör en annan och hur man försöker maska sina tillkortakommanden för svenska folket. Vi socialdemokrater vill inte privatisera trafikförsäkringen. Det kommer att leda till att utanförskapet ökar och att orättvisorna blir större. Det gäller inte minst utifrån att den skatt som nu är införd bara är första steget mot det som för många kommer att innebära en fördubblad och kanske tredubblad trafikförsäkringspremie när och om förslaget någon gång blir verklighet. Herr talman! Frågan kvarstår. När har regeringen berett frågan färdigt? Vad händer under tiden med pengarna från extraskatten? Det är åtskilliga miljarder.

Herr talman! Utredningen är i full gång. Utredaren arbetar intensivt, och kansliet är nu välbemannat. Det är en väldigt viktig fråga att göra förändringen och få en bättre rehabilitering av dem som råkar ut för en trafikolycka. Finland har och har haft den här förändringen sedan väldigt många år. Där är man fullständigt politiskt enig. Man har till och med utvecklat den så att hälso- och sjukvården nu också är involverad i försäkringen, och man ser hur bra det är. Jag förstår inte Carina Mobergs oro för att det skulle bli sämre när vi har så många goda exempel på att den som blir skadad får mycket bättre hjälp. Vi får en återinvestering i forskning och utveckling. Vi får en bättre trafiksäkerhet med mera. Jag tycker att Carina Moberg kan studera det goda finska exemplet och ställa sig själv frågan varför hon inte vill ha detta i Sverige.

Herr talman! På förekommen anledning, som det brukar heta, vill jag fråga: Kommer regeringen nu i höst att fatta beslut om att privatläkare på nationella taxan får rätten att sälja sin mottagning? Jag vill påminna om att dessa läkare är egna företagare och mig veterligt är de enda egna företagare som inte kan sälja sin verksamhet. En inarbetad läkarmottagning borde vara guld värd för en yngre kollega att ta över. Säljande doktor skulle kunna arbeta kvar på mottagningen på deltid under en viss tid precis som alla andra egna företagare gör för att få en kontinuitet i verksamheten, och tänk vilken trygghet det vore för patienterna. Vilket samhällsekonomiskt slöseri det är att en mottagning som i dag stänger försvinner i tomma intet! Det är ofattbart.

Herr talman! Göran Thingwall tar upp en fråga som är av väldigt stor betydelse för en yrkesgrupp, det vill säga de läkare som i dag går på de avtal som kallas för nationella taxan, men naturligtvis också för alla de patienter som går hos de läkarna och sjukgymnasterna och därmed kan få en god kvalitet och kontinuitet i sin behandling. Regeringen har ingen annan ambition än att de läkare som har den taxan ska kunna överlåta sina verksamheter. Men som Göran Thingwall vet pågår det en process gentemot kommissionen i den här frågan där vi ännu inte vet hur tvisten till slut kommer att lösas. Regeringen har vidtagit en del mått och steg genom att den åldersgräns som tidigare regering införde har tagits bort. Regeringen har för avsikt och har berett ett arbete med sikte på att man ska kunna överlåta. Men detta är beroende av att vi lyckas övertyga kommissionen om att den vägen är framgångsrik.

Herr talman! Jag hoppas att regeringen lyckas övertyga kommissionen om detta. Det är väldigt viktigt. Jag vill bara för er som inte känner till det påminna om att privatläkare har en väldigt väldokumenterad tillgänglighet. De är kostnadseffektiva och toppar år efter år listan som Svenskt kvalitetsindex presenterar. Jag förstår därför inte att samhället hittills inte månar om dessa läkare och ser till att kåren förnyar sig och på så sätt fortlever. Medelåldern är nu väldigt hög. Jag hoppas som sagt att regeringen nu tar initiativ till det och ser till att det blir en verklighet. Det är hög tid. Annars försvinner privatläkarna.

Herr talman! Initiativet är taget sedan lång tid tillbaka. Vi har berett en promemoria med sikte på att kunna genomföra en förändring. Kommissionen har sagt att den först vill lösa ut den här frågan med Sverige. Det man invänder mot är att avtalen har fördelats på ett sätt som inte fullt ut har varit transparent och fullt ut skett under konkurrensrättsligt acceptabla former. Vår uppfattning är att avtalen existerar och att de gör god tjänst runt om i Sverige. De betyder väldigt mycket för patienter. Vi genomför en lång rad reformer som syftar till att underlätta för patienten, och patientens ställning i vården stärks. Vi hoppas också att kunna slutföra arbetet med kommissionen inom kort.

Herr talman! Jag ska rikta min fråga till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. I dag har den så kallade Rüffertdomen fallit som man kan säga ligger i konsekvens med den tidigare Lavaldomen. Det gör det bekymrat för oss som tycker att det inte ska förekomma lönekonkurrens i vårt land när utländska arbetstagare är här för att arbeta tillfälligt. Arbetsmarknadsministern har tidigare varit väldigt tydlig med att han vill att det är svenska kollektivtavtal som ska gälla för arbete i Sverige. Därför tycker jag att det är extra viktigt att vi skyndar på arbetet med den så kallade utredningen, Claes Strååths utredning, och att direktiven kommer fram. När kommer direktiven för utredningen? Det är något som jag bedömer som väldigt viktigt. Jag ser också att domen därnere gör att det blir ett ökat tryck på regeringen att agera på Europanivå. På vilket sätt tänker arbetsmarknadsministern och regeringen att agera i Europa? Det kan kanske ske tillsammans med tyskarna. Vi har just nu en god allianspart i den här frågan. Det handlar om att trycka på och visa att vi inte accepterar konsekvenserna av de domar som har fallit.

Herr talman! Jag tackar Sven-Erik Österberg för frågan. Vi fick den här domen för bara ett antal timmar sedan, och vi har inte hunnit analysera den i detalj. Men jag gör ungefär samma bedömning som LO:s avtalssekreterare Erland Olauson på Ekot till lunch: att denna dom i första hand inte berör Sverige. Den behandlar en situation som har uppstått på en arbetsmarknad med en helt annan lönesättningsmodell än den svenska och påverkar därför i första hand länder som antingen har lagstadgade minimilöner eller en allmängiltigförklaring av kollektivavtalen. Det har inte vi, utan vi har en modell med frivilliga kollektivavtal som täcker mer än 90 procent av löntagarna på svensk arbetsmarknad. Icke desto mindre är det väl så som Sven-Erik Österberg säger: Det är klart att man slås av en och annan parallell med det som har hänt i Lavaldomen. Vi valde att fokusera vår kraft på att företräda Sverige i Lavalmålet. Vi har en utredare på plats. Claes Strååth har inlett sitt arbete. Vi siktar på att regeringen beslutar om direktiv på torsdag om en vecka, och jag ber att få berätta lite mer om detta i nästa svar.

Herr talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret. Min nästa fråga är: Kommer arbetsmarknadsministern att öka aktiviteten på Europanivå när det gäller det här? Det är sant som arbetsmarknadsministern säger - det skiljer sig till viss del därför att det är en annan avtalstyp och så vidare. Men det finns också en viss bäring, och man kan säga att Lavaldomen har blivit stadigare i sin kontur i och med att man får en dom som är likartad. Oklarheten om den kanske minskar något, vilket gör att vårt agerande blir desto viktigare. Vi vet också att det finns en oro i Europa. Eftersom regeringen valde att inte yttra sig över Rüffertdomen kan man tolka det som att regeringen har varit svag just på den punkten. Ett agerande i Europa nu som visar var man står vore väldigt välkommet, tycker jag. Direktiven har dröjt länge. Det finns ett rykte som säger att regeringen är oense om direktiven. Ska jag tolka det som att det finns en schism inom regeringen som innebär att man inte står bakom det som arbetsmarknadsministern tidigare har sagt: att det är svenskt kollektivavtal som ska gälla när arbeten sker i Sverige?

Herr talman! Svaret på den sista frågan är nej. Det har dröjt en aning med direktiven, och skälet till det är att vi har varit väldigt måna om att få en enighet mellan parterna om utformandet av direktiven. Vi har haft mycket täta kontakter med parterna under hela arbetets gång. Det som nu pågår är ett juridiskt finlir, om jag får kalla det så, för att det ska bli precis på det sätt som direktiv ska vara utformade. Vi är helt eniga om detta. Dessa direktiv hoppas jag alltså ska komma på torsdag om en vecka. När det gäller den första frågan, arbetet på Europanivå, har vi självklart en stor anledning att berätta för kommissionen och andra medlemsländer hur den svenska modellen fungerar, varför den fungerar så bra och vilka resultat den levererar. Det gör vi löpande i kontakter med kommissionen, med andra medlemsstater, med Europaparlamentet, med Europafacket, Europaarbetsgivare och andra. Vi har haft och kommer att ha tillfälle till att på ett antal seminarier och liknande övningar förklara och berätta mer om detta. Det arbetet kommer vi att fortsätta med.

Herr talman! I Sverige behandlas inte alla barn lika. Det har ytterligare en granskning visat de senaste dagarna. Den kom från länsstyrelserna och gäller den sociala barn- och ungdomsvården. Några exempel från granskningen: En pojke kom till skolsköterskan. Hans pappa slog honom med ett skärp. Skolan anmälde detta till socialen. Två veckor senare hittades pojken utomhus. Han vågade inte gå hem. Pappan hade tagit strypgrepp på honom, och socialen hade ingenting gjort. I en annan kommun kom två anmälningar till socialen. En kvinna blev slagen av sin man. Hemma fanns tre barn. Efter den tredje anmälan ingrep socialen. Då hade barnfamiljen redan vräkts för störande beteende. Vi vet att det är många barn som lever i denna verklighet - närmare bestämt vet vi att 150 000-200 000 barn i Sverige lever i familjer där våldet är vardag. Nu undrar jag vad barnminister Göran Hägglund tänker göra åt den här situationen.

Herr talman! Det Carina Ohlsson tar upp tillhör naturligtvis något av det allra värsta man kan tänka sig: barn som inte vågar gå hem efter skolan, barn som får stryk av sina föräldrar, barn som far illa psykiskt i sin hemmiljö. Det finns föräldrar som beter sig på ett sätt som vi knappast ens vill tänka på. Där har naturligtvis det offentliga ett oerhört stort ansvar för att gripa in och ställa sig på barnets sida och visa att sådana kränkningar inte är acceptabla och erbjuda barnet ett skydd. Här finns många olika insatser från samhällets sida. En del ligger inom ramen för skolan. Där har vi skäl att fundera mycket på, och gör det också, kring hur man kan förbättra till exempel skolhälsovården så att den lättare når de barn som far illa. Samma sak gäller naturligtvis även förskolan. Det handlar också om de barn som av ett eller annat skäl har blivit placerade. Där har socialtjänsten ett särskilt ansvar att förbättra tillsynen så att de barnen alltid ska kunna finnas i en trygg och säker miljö.

Herr talman! Tack för svaret! Jag vet att en del görs, och jag har också sett att regeringen i dag har tagit ett beslut om att ge länsstyrelsen mer medel för att kunna följa upp de här fallen. Men det är tyvärr inte nog, för även om länsstyrelsen konstaterar att så här ser det ut måste man ju ta nästa steg och göra något åt det. Jag undrar om regeringen när man kommer med sådana här propositioner och förslag konsekvensanalyserar dem så att man vet att man inte ökar risken. Jag är lite tveksam där. Jag tänker på sådana förslag som till exempel vårdnadsbidrag. Har man tagit med den här aspekten då? Jag tänker på neddragningar till exempel i a-kassan. Vi vet ju att risken är högre att en misshandlad kvinna är arbetslös, just beroende på situationen i hemmet. Har man med sig dessa barnaspekter hela tiden i vartenda förslag som kommer?

Herr talman! Ja - men säkert går det att göra mer på det här området, och det gäller naturligtvis politiker på varje enskild nivå. Vi måste hela tiden tänka med barnens bästa för ögonen. Det är också ett av skälen till att regeringen lägger om och förstärker på familjepolitikens område genom reformer på fyra olika områden. Det handlar om barnomsorgspeng, förstärkt pedagogisk inriktning på förskolan, jämställdhetsbonus och vårdnadsbidrag. Vi ska kunna få en situation där varje familj kan hitta den form som passar just de egna barnen bäst. Jag tror att föräldrarna i regel vill sina barns bästa och står på barnens sida. Det finns undantag, men vi får inte göra undantagen till regel och säga att det är det offentliga som har ansvaret för barnen och att föräldrarna inte spelar någon roll. Vi är beroende av föräldrar som känner sig trygga i sin roll. När det gäller de ekonomiska förutsättningarna är det precis som Carina Ohlsson beskriver, men regeringens insatser som gör att fler människor kommer i arbete tillhör det allra viktigaste för att ta familjer ur ekonomiska stressituationer.

Herr talman! Min fråga är till miljöminister Andreas Carlgren och gäller Miljömålsrådets rapport som presenteras i veckan och som kallas Miljömålen - nu är det bråttom . Tydligare kan man knappast säga det. 17 generaldirektörer för tunga statliga verk konstaterar på DN Debatt att regeringen inte har gjort tillräckligt och att man varit alldeles för otydlig i miljöpolitiken. I rapporten talas om att nödvändiga beslut inte tas och att fattade beslut inte genomförs - något man kallar för ett genomförandeunderskott. Miljömålsrådet uppskattar också att det kommer att kosta mellan 5 och 10 miljarder mer per år i statliga utgifter för att miljömålen ska kunna nås. I stället har regeringen dragit ned på pengarna bland annat till skydd av biologisk mångfald. Miljöministern står alltså inför ett val. Antingen ökar man resurserna till miljövården från regeringen med mellan 5 och 10 miljarder per år eller så urholkar man miljömålen. Vilken väg tänker miljöministern välja?

Herr talman! Först ska jag säga att Per Bolund ger fel beskrivning av rapporten. Man rapporterar alldeles klart och tydligt att ett antal mål går framåt. Det går allt bättre när man ser på trenderna. Däremot är det sant att ett antal mål inte kommer att nås, delvis för att de är helt beroende av vilken utveckling vi har internationellt. Det är därför regeringen gång på gång har betonat: Ska vi klara klimatmålet, ska vi klara havsmiljömålet, ska vi klara målet för luftvård och ett antal andra miljömål måste vi arbeta mycket mer internationellt. Dessutom säger man att naturens läkningsförmåga kräver mer tid. Nu får vi också redovisningen av det samlade underskott som den förra majoriteten lämnade efter sig. Det här är syndaregistret. Det är en redovisning av allt det ni inte gjorde. Den här regeringen har nu satsat mer pengar än vad den förra majoriteten gjorde. Vi ska nog kunna fortsätta att satsa mer än vad ni gjorde när vi var med och styrde.

Herr talman! Jag håller varken med om miljöministerns tolkning av rapporten, hans tolkning av det arbete han har genomfört eller hans tolkning av det den förra regeringen genomförde. Jag tycker att rapporten visar väldigt tydligt att det regeringen har gjort så här långt inte alls visar att man har förstått allvaret i den miljöutmaning som vi står inför. Samtidigt som Miljömålsrådet varnar för att vi inte kommer att nå klimatmålet föreslår regeringen sänkta skatter på koldioxidutsläpp från energiproduktion och industri. Samtidigt som målet om biologisk mångfald blir alltmer avlägset urholkar regeringen miljöskyddet i skogspolitiken. Hittills har regeringens arbete förstört mer för miljön än vad det har tillfört. En naturlig fråga är då: När ska miljöministern ändra regeringens agerande så att den politik man för gör att vi närmar oss miljömålen i stället för, att som i dag, fjärmar oss från dem?

Herr talman! Det här blir tyvärr ännu en gång en illustration av hur oppositionen är på defensiven på miljöområdet. Man får ta till riktig nödhjälpsargumentation för att klara sig. Här kom en hel rapport som visar att målen inte nås i tid därför att Sverige under lång tid inte har gjort tillräckligt. Samtidigt vet vi också att det krävdes mer internationellt än vad den förra regeringen gjorde. Men samtidigt ska vi inte skylla på varandra när det gäller det som naturen kräver i läkningstid. Det är ett faktum att vi nu har lagt fram det mest miljöstyrande klimatskattepaketet någonsin. Det försummades tidigare. Det är ett faktum att vi nu tar fram i ljuset det underskott som tidigare lämnades efter när det gäller att nå skogsmålen, områdesskydden. Det är ett faktum att vi nu sammanlagt satsar mer på miljö, klimat och energi än någonsin. Det ska vi fortsätta att göra.