Vissa kulturpolitiska frågor

Debatt om förslag 18 mars 2009

Protokoll från debatten

Anföranden: 19

Anf. 1 Siv Holma (V)

Herr talman! Kulturutskottet kom i går tillbaka från en tredagars utskottsresa till Region Skåne. Vi fick ta del av Region Skånes sätt att arbeta med kulturfrågorna. Vi har ökat vår kompetens om skånska kulturmiljöfrågor, Skånes Dansteater, skånsk kulturpolitik, skånska riksspelmän, kulturhuvudstadsprojektet Lund 2014, Riksarkivet i Uppåkra som har rikedomar från järnåldern, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Moderna Museet Malmö och sist men inte minst skånska filmskapares förutsättningar och villkor i Skåne. Det är mycket värdefullt att vi ibland kan lämna huvudstaden för att på ort och ställe ta del av hur kulturen växer och knakar runt om i vårt avlånga land. Herr talman! I detta motionsbetänkande finns tolv reservationer. Vänsterpartiet är med på samtliga. Vi har två gemensamma reservationer med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som dels handlar om HBT-frågor, dels om jämställdhet inom kulturområdet. Vi har en gemensam reservation med Socialdemokraterna som handlar om vikten av arbetsplatsbibliotek. Övriga nio är våra egna v-reservationer. Jag yrkar bifall till v-reservationen 1 om pris- och löneomräkning av kulturanslag. I linje med vad den förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson säger, att kulturpolitikens viktigaste uppgift är att skapa och vidmakthålla en kulturens infrastruktur, alltifrån fasta institutioner till ett generöst konstnärsstöd, där ett fritt och i grunden okontrollerbart kulturliv kan odlas är det viktigt att samtliga kulturanslag räknas upp med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. Vänsterpartiet har länge drivit kravet på pris- och löneomräkning av samtliga kulturanslag. Allianspartiernas företrädare i kulturutskottet uttalade sig våren 2006 för att anslaget till de fria grupperna och Teateralliansen skulle omfattas av en årligen återkommande pris- och löneomräkning och för att regeringen skulle ta ett helhetsgrepp då det gäller inflationssäkringen av anslagen på hela kulturområdet. Men ännu har ingenting hänt utom att alliansregeringen efter valet har sagt att de inte avser att göra något. Allianspartiernas ståndpunkt står alltså i dag inte i överensstämmelse med vad företrädarna tidigare uttalade före valet, inte heller efter valet. Kulturministern till exempel lovade i en interpellationsdebatt våren 2007 om pris- och löneomräkning att självklart ska det man säger i opposition också gälla: Vår ambition är fortfarande kvar. Vi ansåg, som det stod i den reservation som Siv Holma tog upp, att anslaget till de fria grupperna och Teateralliansen ska omfattas av pris- och löneomräkning och att regeringen borde ha ett helhetsgrepp över denna fråga. Detta avser vi att genomföra. Då kommer frågan: När kommer allianspartierna att genomföra kulturministerns löfte? Vill ni som företräder alliansregeringen ge ett besked i dagens debatt? Herr talman! På kulturområdet likaväl som på alla andra samhällsområden finns en maktordning som inte bara har med klass att göra utan också med kön. Jag yrkar därför bifall till s-, v- och mp-reservation nr 5 om jämställdhet inom kulturen. Inom kultursektorn finns samma strukturer och könsbarriärer som råder i samhället i stort. Kvinnor utgör den största andelen av dem som läser skönlitteratur, går på teater, museer och så vidare. Flickor och kvinnor dominerar på de flesta konstnärliga linjerna och utbildningarna på gymnasiet, högskolorna och inom folkbildningen medan männen har makten över de ekonomiska resurserna. Se bara på alliansregeringen! Den har en kvinna som kulturminister, men det är en man som är finansminister och har makten över pengarna i statsbudgeten. Kvinnorna är, som sagt, i klar majoritet bland publiken i konsthallar, teatersalonger och konserthus. Kvinnliga konstnärer har ofta svårare än manliga att klara sig ekonomiskt. Men på chefsstolarna är männen i majoritet. Vänsterpartiet tillämpar genusperspektiv på alla delar av kulturområdet och vill bredda mäns och pojkars tillgång till kultur samtidigt som vi också vill öka kvinnors tillgång till positioner med inflytande och makt. Hur skulle ett framtida samhälle se ut om intresset för kultur skulle vara jämnt fördelat mellan kvinnor och män? Skulle kulturen få en mer framskjuten plats? Vi föreslår att en aktionsgrupp liknande den som tidigare arbetade inom barnkulturområdet tillsätts och får i uppdrag att kartlägga kulturlivet ur ett genusperspektiv. Kartläggningen ska avse både kulturskaparna och kulturnyttjarna. Vi behöver en feministisk handlingsplan för att få en jämställd kultur. Om alliansregeringen menar allvar med jämställdheten bör den återkomma till riksdagen med en feministisk handlingsplan. Det räcker inte med att pytsa ut 3 miljoner under en treårsperiod till jämställdhetssatsningar och projekt främst inom scenkonstområdet. Dessutom, herr talman, är det beklagligt att Kulturutredningen föreslår nya mål där man undviker att nämna jämställdhet. Kulturutredningen återgår till ett mer slätstruket mål där man talar om alla. Man skulle kunna tro att Kulturutredningen resonerar som så att om man blundar tillräckligt mycket slipper man se könsmaktsstrukturen. Sammantaget, herr talman, innebär alliansregeringens åtgärder och Kulturutredningens förslag att vi backar in i framtiden. Herr talman! Vänsterpartiet uppmärksammar samarbetet mellan proffs och amatörer i två reservationer. De är lika viktiga båda två. Jag koncentrerar mig på en av dem i dag. Jag yrkar bifall till v-reservation 10 om communityteater. Communityteater är en ny men växande företeelse inom teatrarna som går ut på att nå dem som inte självmant hittar till teater- och dansscenerna. Det kan exempelvis handla om att samla människor som får berätta historier som är viktiga och som med stöd från den professionella teatern kan innebära att en pjäs blir till och spelas upp. Exempel på detta arbetssätt finns i Botkyrka men också vid Tornedalsteatern i Pajala. Tornedalsteatern har visat att framgångsrik teaterverksamhet kommer till stånd just i mötet mellan professionella och amatörer. De har med en liten professionell kärna genomfört olika projekt som fått mycket stor betydelse för det omgivande samhället. Förutom kreativ och konstnärlig inspiration har de uppnått flera viktiga sociala mål. Communityteatrarna hamnar lätt utanför fungerande bidragssystem, eftersom staten inte tar ansvar för amatörkulturens möte med professionella utan lämnar över ansvaret till kommunerna vilkas ekonomiska ställning, som vi alla vet, oftast är alltför bekymmersam. Tornedalsteatern har genom sin position som nationell minoritetsteater ändå lyckats erhålla statliga bidrag. Det är bra, men Vänsterpartiet anser att alliansregeringen på ett mer offensivt sätt måste ta tag i den här nya formen av framgångsrikt samarbete mellan amatörer och proffs. Vänsterpartiet har länge efterlyst större engagemang från alliansregeringens sida. Visst handlar det också om ekonomiska resurser. Nuvarande nivåer på bidrag till institutionsteatrar och de fria grupperna räcker inte till för ytterligare uppdrag utöver dem som de redan har. Amatörteaterföreningarnas anslag är också för magra. När vi mäter ekonomiska värden av kulturella satsningar måste vi förstå vad självförtroende, självförståelse, tillit till varandra, kulturell identitet och utveckling av kreativa förmågor har för positiva effekter på samhällsutvecklingen. Kultur utgör i sig en motkraft till ett samhälle präglat av vinstmaximering, eftersom dess egentliga värde inte kan mätas kommersiellt. Herr talman! Tornedalsteatern arbetar envist vidare och har en vision om att den inom en inte alltför avlägsen framtid av stat, landsting och kommun ges möjlighet att starta en professionell ensemble inom meänkieliområdet.

Anf. 2 Anne Ludvigsson (S)

Herr talman! Det är KrU5 Vissa kulturpolitiska frågor vi diskuterar. Nyss hemkommen från en fantastisk utskottsresa till Skåne känner jag det helt naturligt att fortsätta kulturdebatten här i kammaren. Jag ska börja med något som naturligtvis också diskuterades i Skåne, och det är Kulturutredningen och de förslag och de icke-förslag som finns eller inte finns där. För drygt en månad sedan presenterades Kulturutredningen. Den tillsattes 2007 och har blivit föremål för oerhört stora förhoppningar. Man sade också att man mer eller mindre skulle göra upp med 1974 års kulturpolitik. Kulturpolitik är en djupt politisk fråga. Den är fundamental för demokratin som sådan, och därför måste en utredning ge plats åt en bred, öppen och obändig diskussion, inte bara i referensgrupper. Det är inget nytt att vi socialdemokrater var väldigt kritiska till att det inte blev en parlamentarisk utredning, och man hade nog också från fler håll förväntat sig en utredning som skulle ha tid och möjlighet att gå mer på djupet. Men det blev en expertutredning som gavs bara ett och ett halvt år, följt av tre månaders remisstid. Det är väldigt snabbt, och därmed har mycket gått förlorat. Det som presenterades var mer eller mindre en organisationsutredning med en förändrad administrativ modell. Man pratar om kulturens sfärer och kulturens arkitektur. Det är bra att man tar tag i myndighetsstrukturen, men jag måste ändå fråga mig om man inte börjar i fel ända. Myndighetsstrukturen ska ju följa behoven, och därför hade det varit naturligt att man tittade på kulturpolitiken som helhet och därefter lade fast en myndighetsstruktur. Herr talman! Mottagandet talar sitt tydliga språk. Det var en livlig debatt och höga förväntningar innan utredningen kom, men nu är det förvånansvärt tyst. Den diskussion förslagen i någon mån har väckt handlar naturligtvis om den administrativa förvaltningen och framför allt om frågan vad en sådan stor omorganisering kommer att kosta. Det som är positivt att det diskuteras är förslagen om en portföljmodell. Det är ett bra förslag, men det måste hanteras på ett varsamt sätt eftersom vi inte har regionerna klara i Sverige. Förslagen och diskussionerna om medborgarperspektivet är också bra. De är dock inte fördjupade, men det hoppas jag att inte minst remissinstanserna ska göra. Man blir lite oroad över vad det egentligen är som händer. I Kulturutredningen uppmanar man kulturministern att ge Statskontoret i uppdrag att räkna på och börja arbetet med att förbereda för myndighetssammanslagningen. Nu säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att de inte har några planer på att ge ett sådant uppdrag just nu, och hon har också tidigare sagt att hon egentligen inte tror på att flytta runt myndigheter. Herr talman! Vi får återkomma till Kulturutredningen. Men vi hänvisar ändå en hel del till den, eftersom vi väntar på remissvar och på en proposition. När kommer den, och när kommer förslagen? Inte vet jag, och kanske vet inte kulturministern heller. Vad vill regeringen? Frågetecknen är många. I det här betänkandet finns som sagt var motioner som vi socialdemokrater tillsammans med v och mp har tagit ställning för. Det är motioner som tar upp viktiga frågeställningar om HBT-kompetens i kulturlivet och ett jämställt kulturliv och kultur i arbetslivet - främst arbetsplatsbibliotek. Vi anser att det är angeläget att myndigheter och institutioner på kulturområdet synliggör homosexuellas, bisexuellas och transpersoners liv och erfarenheter. Detta är något som vi också ska vara vaksamma på och lyfta upp när vi har internationellt utbyte, för vi vet ju hur de här människorna behandlas och hur det ser ut i vår omvärld. Här har alla myndigheter och alla på kulturområdet ett stort ansvar. Inom kultursektorn finns samma strukturer och könsbarriärer som i samhället i stort, och det är inget nytt. Det måste bli jämställt, både på och bakom scenen och också bland kulturutnyttjarna. Där har vi det omvända; det är män som utnyttjar kulturen mindre än kvinnor. Här måste vi göra något, och därför står vi också bakom den motion som v har på det området. Närheten till kultur och möjligheten till kulturkonsumtion som en del i vardagen har väldigt många positiva effekter, såväl för den enskilde som för samarbetsklimatet på arbetsplatsen. Därför vill jag understryka betydelsen av arbetsplatsbibliotek, och i likhet med motionären bakom Kr360 anser vi därför att det är kulturpolitiskt väl motiverat att satsa på arbetsplatsbibliotek med engagerade bokombud och läsfrämjande insatser. Det är också viktigt att gå vidare och utveckla nya försök med biblioteksverksamhet, bland annat på platser där många passerar från och till arbetsplatsen. Där har Stockholm gått före. I tunnelbanan i Stockholm finns det tunnelbanebibliotek. Sådant skulle jag vilja se mycket mer av, kanske på busshållplatser och lite överallt. Även vägbiblioteken är prövade och väldigt bra. Där kan de som kör lastbil låna ljudböcker som de sedan kan lämna tillbaka på annan ort. Det är mycket som återstår, och vi får som sagt var invänta den stora debatten om Kulturutredningen. Jag vill yrka bifall till reservation 4, 5 och 12.

Anf. 3 Esabelle Dingizian (Mp)

Herr talman! Miljöpartiet har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet en reservation där vi efterlyser efterfrågan från politiskt håll när det gäller jämställdhetsarbete. Att det råder ojämställdhet inom kulturlivet tror jag att vi alla är överens om. Hur det kommer till uttryck kan man se på många sätt, till exempel på våra museer. Hur beskriver man historien? Man kan se hur bidragsfördelningen ser ut. Vem producerar kulturen? Det är olika yrkesmässiga villkor för kvinnor och män. De strukturer som finns i samhället i stort finns också i kulturlivet. Detta råder det ingen tvekan om. Kulturrådet har kommit med en ny rapport om jämställdhet som ministern har beställt. Där står det att det händer saker men att det naturligtvis fortfarande är väldigt mycket kvar att göra. Det är också viktigt att konstatera att insatser har betydelse, och det är därför man inte ska tappa efterfrågan från politiskt håll och tro att nu sköter det sig självt. Politiken måste konstant fråga efter hur det ser ut och sedan inte bara stanna vid en beskrivning utan också göra någonting åt det. I betänkandet står det att en rad åtgärder har vidtagits. Jag känner inte till några åtgärder mer än de 5 miljoner som kulturministern har gett för att köpa konst från kvinnor. Majoriteten kanske kan tala om ifall några andra politiska insatser har gjorts. Jag tycker naturligtvis att det är bra att man har gett pengar för att köpa mer konst från kvinnor, men att man går in och gör punktinsatser förändrar inte de strukturer som finns. Vidare står det i betänkandet om regleringsbreven. Problemet är väl att det inte hjälper med en massa fina dokument och regleringsbrev. Problemet är att man inte riktigt vet hur man ska göra. Man behöver kunskap för att kunna förverkliga intentionerna. Det tar också rapporten upp - det är viktigt med stöd och metodkunskap för våra institutioner och myndigheter. Där finns det en hel del att göra. När det gäller regleringsbreven råder det lite förvirring, menar jag, eftersom det i rapporten står att det numera inte finns någonting i regleringsbreven utan det är instruktionerna som gäller. Kulturrådet har ändå valt att ha ett jämställdhetsperspektiv, står det. Jag vet inte riktigt hur det är med det, hur alliansen vill ha det. Man refererar också till utredningen i betänkandet. Jag måste bara säga att jag är djupt besviken på utredningen. Det står ingenting om jämställdhet och den obalans som finns i samhället när det gäller fördelningen av makt mellan könen. Att bara prata om alla människors lika rätt är ju att blunda för de problem som finns. Min förhoppning är ändå att kulturministern i sin proposition verkligen har ett genusperspektiv och vågar se den maktobalans som finns i samhället. Det är ett djupt demokratiskt problem att det ser ut som det gör och att ni dessutom väljer att blunda för det. Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna 4 och 5.

Anf. 4 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Vi debatterar i dag kulturutskottets betänkande Vissa kulturpolitiska frågor . Det finns ju alltid ett betänkande som samlar upp allt det där som inte riktigt platsar någon annanstans. Det här är, som namnet antyder, ett sådant betänkande. Det innebär inte att de frågor som behandlas här är mindre viktiga, tvärtom. Vi behandlar 44 motionsyrkanden som sträcker sig från Astrid Lindgren-priset och frågor om community art till stora frågor om jämställdhet, mångkultur och diskriminering. Jag vill lyfta fram ett par områden som jag tycker är särskilt intressanta att debattera här i dag. Det första är naturligtvis, som redan har nämnts, jämställdheten. Såväl den här regeringen som den tidigare har fattat en lång rad viktiga beslut för att öka jämställdheten inom kulturområdet. För 2006 fick samtliga myndigheter och institutioner ett förtydligat mål om att jämställdhetsperspektivet ska integreras i verksamheten. I mars 2004 tillsattes en kommitté för jämställdhet på scenkonstområdet som lämnade sitt betänkande Plats på scen till regeringen i april 2006. Där föreslås en lång rad insatser för hur en jämställd scenkonst ska kunna uppnås. I augusti 2007 aviserade kulturministern tillsammans med integrations- och jämställdhetsministern en gemensam satsning med bakgrund i utredningen Plats på scen . Regeringen har uppdragit åt Statens kulturråd att efter samråd med Konstnärsnämnden och JämO göra en fördjupad analys av jämställdheten inom scenkonstområdet. Den ska förutom att fungera både som temperaturmätare och blåslampa vara en uppföljning av den kartläggning som finns i den tidigare nämnda Plats på scen . Analysen ska belysa Kulturrådets bidragsfördelning och de yrkesmässiga villkoren för kvinnor och män inom olika konstformer. Så sent som för en månad sedan lämnade också Kulturrådet rapporten På väg mot jämställd scenkonst som svar på regeringens initiativ. Där konstaterar man att arbetet med jämställdhetsfrågorna har intensifierats under de senaste åren, och det börjar också ge konkreta resultat. Andelen kvinnliga chefer vid landets teaterinstitutioner har ökat kraftigt, från 0 till 40 procent enbart under de senaste tre åren. Liknande utveckling pågår vid landets operahus och dansinstitutioner. Även de så kallade repertoarråden vid institutionerna har en bra könsfördelning i dag. Däremot gäller inte den här utvecklingen musikområdet. På musikinstitutionerna, bland tonsättare och fria musikgrupper, är männen i majoritet. I många fall är 75 procent av de medverkande musikerna män. Även cheferna vid musikinstitutionerna är i de flesta fall män. Rapporten visar också att det finns få kvinnliga tonsättare som över huvud taget är aktuella för samarbeten när institutioner eller fria grupper söker bidrag från Kulturrådet. Kulturrådet kommer därför att ägna musikområdet särskilt intresse i det fortsatta arbetet med jämställdhetsfrågorna. Jag skulle vilja rekommendera mina vänner som säger att ingenting händer att läsa den rapport som kom nyligen. Det är en mycket intressant läsning. Därutöver kom för bara någon vecka sedan Europaparlamentets utskott för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män med ett betänkande som handlar just om lika behandling av män och kvinnor och lika tillgång till scenkonsten. Även det finns tillgängligt att läsa. Det händer väldigt mycket på det här området, och mer ska hända. Utöver det jag har nämnt har regeringen uppdragit åt Kulturrådet att stödja projekt som långsiktigt verkar för ökad jämställdhet inom scenkonstområdet. Man har också utökat stödet till Delegationen för fördelning av statsbidrag till kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt för att ytterligare stödja det pågående jämställdhetsarbetet inom kultursektorn. Herr talman! Ett annat område jag vill beröra är det som handlar om censurfrågor. Det har ännu inte nämnts här eftersom det inte finns några reservationer. Ändå handlar hela sex motioner som behandlas i betänkandet om censurlagstiftningen. Flera föreslår att Statens biografbyrå ska läggas ned och att vuxencensuren ska avskaffas. Censur är att genom förhandsgranskning hindra information från att nå allmänheten. Den enda svenska myndighet som har rätt att göra detta är Statens biografbyrå. Det är världens äldsta filmcensurorgan, instiftat 1911. Byråns syfte var till en början att klippa bort de delar i en film som ansågs vara obehagliga eller moraliskt stötande och att sätta åldersgränser. Sedan 1996 gäller dock ett principbeslut som innebär att man koncentrerar sig på att bestämma åldersgränserna för film. Den senaste filmen att censureras var Casino 1995. Sedan flera år driver Biografbyrån själv uppfattningen att man bör avskaffas. Icke desto mindre är Sverige i dag ett av få länder i världen där en myndighet har rätt att totalförbjuda ett filmverk. Utskottet föreslår att samtliga förslag avslås med hänvisning till att regeringen har beslutat att uppdra åt en särskild utredare att göra en översyn av granskningslagen. Översynen omfattar bland annat en prövning av möjligheten att förbjuda film för offentlig visning, den så kallade vuxencensuren, och ska vara klar senast den 31 maj i år. Utan att föregripa den utredningen är det min förhoppning att man kommer fram till att den så kallade vuxencensuren ska avskaffas. I stället menar jag och Moderaterna att förhandsgranskningen bör ses över och moderniseras på så sätt att föräldrar och familjer får bättre verktyg för att ta ansvar för vad deras barn och ungdomar möter för skildringar och vad som kan tänkas vara skadligt. Herr talman! Inledningsvis i betänkandet hänvisar utskottet till den kommitté som fick i uppdrag att se över kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer, den kommitté som sedan antog namnet Kulturutredningen. Utredningen har arbetat sedan sommaren 2007 och presenterade i februari i år sitt betänkande. Det är inte alltid lätt att hänga med när oppositionen diskuterar utredningen från talarstolen. Ena sekunden tar det för lång tid, i nästa sekund går det för fort. Först säger regeringen ingenting, sedan föregriper man en utredning. Det ska bli spännande att höra i replikerna vad det är som är så stötande och upprörande med regeringens hantering av den här utredningen. Utskottet hänvisar i många av sina avslagsyrkanden till Kulturutredningen, och det är egentligen inte så konstigt. Nära 900 sidor presenterades, och förslagen bereds nu i Regeringskansliet. De har redan väckt stor debatt i Kultursverige, en debatt som är mer än välkommen. Vi debatterar kultur alldeles för lite. Vi är redan inne i remissrundan, och regeringen har aviserat en proposition under riksmötet 2009/10. Att i dag ta ställning till mycket av det som behandlas i utredningen och som nu är ute på remiss känns givetvis inte rimligt. Utskottet har därför valt att avvakta den beredning som pågår. Vad som dock inte ska avstanna är debatten. Den pågår för fullt i kommuner, landsting och regioner, i teaterföreningar, i de konstnärliga fackförbunden och på institutionerna. Den pågår också i riksdagens kammare i dag, och jag är övertygad om att den kommer att resultera i gediget beredda förslag och en bättre kulturpolitik för Sverige. (Applåder) I detta anförande instämde Cecilia Magnusson (m) samt Camilla Lindberg och Cecilia Wikström i Uppsala (båda fp).

Anf. 5 Anne Ludvigsson (S)

Herr talman! Olof Lavesson inledde med att ta upp jämställdheten. Jag gick inte in så mycket på den i mitt anförande eftersom både Siv Holma och Esabelle Dingizian gjorde förtjänstfulla insatser och påtalade fel och brister och vad som behöver åtgärdas. Plats på scen var en förträfflig utredning, men det har inte kommit så mycket efter den. Ojämställdheten på kulturområdet finns både på scen, bakom scen och bland kulturutnyttjarna. När det gäller situationen för kulturarbetarna ser vi att arbetslösheten ökar hela tiden. Där är kvinnor mest utsatta. Det här visar ändå att det finns en ojämställdhet också inom kulturlivet. Vi har flera gånger sagt att vi tror att barnomsorg på obekväm arbetstid är en viktig del i detta, det vill säga familjepolitiken som helhet, eftersom vi känner till deras arbetsvillkor. Sedan var det frågan om kulturutnyttjarna. Vi vet att när kulturen kommer till arbetsplatserna, speciellt manliga arbetsplatser, nås männen - det är män vi pratar om här - av kulturen på ett annat sätt. Varför säger ni nej till kultur i arbetslivet och till att utveckla arbetsplatsbibliotek? Varför bifaller ni inte våra motioner på de områdena om det är så att ni tycker att det är så viktigt?

Anf. 6 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Anne Ludvigsson nämnde utredningen Plats på scen och säger att ingenting kommer ut ur den. Samtidigt kan vi konstatera att i allt det regeringen gör, framför allt inom kulturområdena när det gäller jämställdhet, hänvisas till just Plats på scen . Den utgör en värdefull grund, och vi har tagit till oss mycket av vad som står i den. Det är också den som ligger till grund för det som regeringen nu har begärt från Kulturrådet, det vill säga den rapport som presenterades för bara en månad sedan. Under 2007 till 2009 har 3 miljoner avsatts för jämställdhetssatsningar och projekt främst inom scenkonstområdet. Jag nämnde tidigare att Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt har avsatt 3 miljoner kronor under en treårsperiod för jämställdhetsprojekt inom kultursektorn. Den analys jag just redovisade från Statens kulturråd har tagits fram på uppdrag av regeringen. I tillägg ska sägas att allt det som redan görs kan göras ytterligare på andra områden. Detta är inte isolerat till kulturen. I Kulturrådets rapport fastslår man också att scenkonstområdet är en del av samhället. De jämställdhetsproblem som finns i samhället i stort finns även inom scenkonstområdet. Så är det. Det handlar till exempel om barnomsorgen. Anne Ludvigsson nämnde barnomsorg på obekväm arbetstid. Jag har själv tidigare både motionerat om och här talat om vikten av barnomsorg. Det står jag fast vid, och där försöker jag påverka både mitt parti och regeringen. Det handlar också om delad rätt till och delat ansvar för att vara hemma med sina barn. Det handlar om jämställdhetsbonus, vilket regeringen har infört och som också är en fördel på kulturområdet. Det handlar om uttag av föräldrapenning, löneskillnader på arbetsmarknaden, ett breddat ledarskap och att kunna påverka sin arbetssituation. Det här är frågor vi arbetar med varje dag, inte bara på kulturområdet. Det är precis som Anne Ludvigsson säger, nämligen att om vi kan lösa detta i samhället kommer det också att lösa problem inom kulturområdet.

Anf. 7 Anne Ludvigsson (S)

Herr talman! Jag vet att Olof Lavesson på ett förtjänstfullt sätt arbetar med frågorna. Men vad blir resultatet, vad vill dina partikamrater och vad vill regeringen? Där återstår kanske en del för Olof Lavesson att göra. Jag ska återgå till Kulturutredningen. De kulturpolitiska målen har hos vissa väckt en hel del frågor och diskussioner. Målet om att kulturen ska minska kommersialismens negativa verkningar har alltid varit kontroversiellt i de borgerliga leden. I den här tiden när vi ser hur marknaden styr och vilka konsekvenser det får, är det inte lite passé att ta bort alla skrivningar? Kulturpolitiken finns därför att marknaden på egen hand inte sköter kulturfrågorna. På Skåneresan fick vi del av Skånes fantastiska kulturliv, och kulturpolitiken är bra. Men det man tryckte hårt på var att grunden är den offentliga finansieringen. Jag skulle vilja att Olof Lavesson utvecklar lite hur man ser på detta. Kommer Kulturutredningens förslag att genomföras när kulturministern egentligen inte vill ha förslagen? Hon vill inte gå vidare med att utreda hur myndigheterna ska blir färre och få till sfärerna - kulturens arkitektur. Kommer något i höstpropositionen, eller ska man vänta ännu längre? Besparingarna skulle generera minskade kostnader, och då skulle kulturarbetarna och konstnärerna få ökade bidrag. När kommer det?

Anf. 8 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Anne Ludvigsson skjuter brett, och jag ska försöka svara på det mesta. Till att börja med frågar Anne Ludvigsson vad mina partikamrater tycker om jämställdhetsområdet. Jag har haft glädjen att sitta med i en arbetsgrupp i Moderaterna som heter Lika möjligheter. Vi har gått igenom jämställdhetsområdet i en rapport på ca 85 sidor, drygt 60 förslag. Jag skickar gärna över den till Anne Ludvigsson så att hon får läsa exakt vad vi tycker om detta. Vad gäller i fråga om kommersialismens negativa verkningar? Är det inte fruktansvärt att marknaden ska få bestämma allt? Då vill jag fråga Anne Ludvigsson: Vem tycker du är marknaden? Är det företagen? Är det de stora kapitalisterna, eller är det Anne Ludvigsson och jag? Är det inte Anne Ludvigsson själv när Anne Ludvigsson köper en biljett till en teaterföreställning? Vad är marknaden? Varför ska man ha mål för kulturpolitiken som är negativa? Är det några fler negativa verkningar som vi samtidigt inte ska motverka? Givetvis ska vi motverka alla negativa verkningar, må de vara kommersialismens, kollektivismens eller individualismens negativa verkningar. Alla negativa verkningar ska givetvis motverkas. Men att sitta och skriva upp en förteckning över detta i målen är märkligt. Sedan var det frågan om Kulturutredningens förslag. Jag förstår att det Anne Ludvigsson egentligen tänker på är sponsring. Är det vad som ska ta över? Det offentliga kan inte stå för allt. Det måste finnas ett offentligt grundstöd. Ja, det har vi också sagt om och om igen. Där handlar det om att bredda finansieringen och att hitta fler ingångar. En stark offentlig finansiering i grunden gör det möjligt för fler att bidra. För mig kan det inte vara något negativt. Att strypa kanaler till finansiering av kulturen hoppas jag heller inte är socialdemokratisk politik. Vad tycker kulturministern? Anne Ludvigsson säger att kulturministern avvisar eller inte vill uttala sig om förslagen. Jag har inte hört kulturministern avvisa några förslag inom Kulturutredningen. Tvärtom har kulturministern om och om igen sagt att det pågår en remissrunda. Den ska vi avvakta och låta alla säga sitt. Det är 400 remissinstanser inbjudna, och vi förväntar oss långt fler svar. Låt oss avvakta dem, och sedan ska vi debattera vad både kulturministern, departementet och den borgerliga gruppen i utskottet tycker.

Anf. 9 Siv Holma (V)

Herr talman! Det finns en hel del frågor som jag skulle vilja fortsätta att diskutera. Min första fråga gäller helhetsgrepp på kulturområdet vad gäller jämställdhet inom kulturen. Jag tycker att alliansregeringen borde lyssna mer på Olof Lavesson. Olof Lavesson har bra synpunkter, men jag skulle vilja att Olof Lavesson också går ett steg längre, det vill säga tar ett helhetsgrepp när det gäller jämställdhet på kulturens område. Då ligger det nära att fråga om Olof Lavesson kommer att agera för att vi får en feministisk handlingsplan för att på riktigt genomföra jämställdheten inom kulturen? Den andra frågan gäller pris- och löneomräkning som ska gälla samtliga anslag inom kulturbudgeten. Där var allianspartiernas representanter väldigt överens med Vänsterpartiet före valet. Här har kulturministern också gett ett löfte. Jag undrar då om Olof Lavesson kommer att agera för att den här frågan tas upp och löses på det sätt som allianspartierna före valet sade att den skulle lösas. Jag vill också höra om detta med communityteater, som är någonting som ligger oss varmt om hjärtat. Det handlar om att nå målet om allas tillgång till teater och att få vara skapande. Vad har du för tankar, Olof Lavesson, när det gäller de frågorna? Kan du tänka dig att i maktens boningar driva frågan om att vara mer positiv till det här och se till att det finns ett stöd som skapar ytterligare möjligheter att bedriva community art?

Anf. 10 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Jag ska börja där Siv Holma avslutade, med communityteater, vad vi tycker om olika typer av sådana initiativ och om vi vill uppmuntra dem. Jag tycker att alla initiativ inom kulturområdet är bra, och sedan får de värderas. Jag har själv i Malmö nyligen deltagit i en debatt om spontankultur, som är en annan del som inte är särskilt känd. Givetvis ska detta få finnas och blomstra, men frågan är: Måste allting detaljregleras i Sveriges riksdag? Måste det pekas ut av Siv Holma och mig? Måste det få särskilda stöd? Vi har nu en kulturpolitik som försöker gå mot minskad detaljreglering, inte ökad, och i stället se till målstyrning. Mycket av Kulturutredningen handlar om just detta. Jag vet att Siv Holma gärna vill se en expansiv politik som omfattar allt. Det vill inte jag. Jag vill se en politik där allt kan växa. Det gör vi inte genom att peka ut och avgränsa. Det där är kännetecknande även när det gäller jämställdhetsområdet. Det finns ingen måtta på Vänsterpartiets etikettsiver. Är jag beredd att handla för en feministisk handlingsplan? Siv Holma sätter likhetstecken mellan detta och ökad jämställdhet. Det finns ett antal motioner här om en feministisk handlingsplan för jämställd kultur, att HBT-kompetensen ska förbättras och att scenkonsten ska vara icke-diskriminerande och inkluderande. Allt detta föreslår Vänsterpartiet. Det är en politik som utgår från sektorisering och klassificering. Att bara hitta var man själv hör hemma kräver en egen utredning i sig. Kulturutredningen är väldigt tydlig. Man säger att mångfald innebär att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor och att statliga myndigheter och institutioner ska arbeta för att främja mångfald och kulturell pluralism. Det finns ett likhetstecken, Siv Holma, mellan alla och mångfald. Det handlar om betydligt mer än etnisk tillhörighet. Det handlar om betydligt mer än kön och sexuell läggning. Låt oss i stället prata om mångfald och tillgång för alla! Då tror jag att vi kan ha ett betydligt mer omfattande helhetsgrepp inom kulturpolitiken.

Anf. 11 Siv Holma (V)

Herr talman! "Alla" är begreppet. Det finns en stor risk som jag vill göra Olof Lavesson uppmärksam på. Om man inte synliggör de särskilda maktstrukturer som det handlar om, att kvinnor är underordnade män, och om man inte ser maktperspektivet på de andra sakerna också, tenderar man att tro att man löser allting genom att blunda - och sedan finns de inte. Jag tror att det är viktigt att man synliggör maktstrukturen mellan män och kvinnor, där kvinnor missgynnas. Då måste jag säga att det är ett politiskt ansvar att se till att de som har en missgynnad position stärks, för att det i sin tur ska innebära att vi får ökad jämställdhet och ökad jämlikhet. Men vill man föredra blundarpolitiken och därmed tro att allting löser sig tycker jag att det är trist. Sedan talar Olof Lavesson om detaljreglering och så vidare. Ja, jag tycker att det är viktigt att jag som politiker också kan lyfta upp frågor, till exempel där jag ser att det som community art står för ska få bättre förutsättningar. Just i dag har man inte de förutsättningarna att utvecklas och växa, som Olof Lavesson så gärna talar för. Det är också ett sätt att synliggöra de faktiska förhållandena. Man kan ju säga att allt ska fixa sig och att alla ska få det bättre. Jag tror inte på en sådan strategi. Däremot tror jag att när man synliggör saker och ting har man möjlighet att förändra det till någonting som blir bättre.

Anf. 12 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Jag har förstått att Siv Holma och jag har lite olika syn på vad som är fritt skapande och konstnärlig frihet och att skapa förutsättningar för detta. Siv Holma pratar om att komma till rätta med könsmaktsstrukturer, och där instämmer jag med henne. Siv Holma inledde med att säga att alliansregeringen borde lyssna mer på Olof Lavesson. Då kan jag säga att jag har gått tillbaka och sett vad alliansregeringen har gjort och gör. Jag har också nämnt mycket av det som görs, när det gäller både jämställdhet och etnisk diskriminering. Jag vill ändå uppehålla mig lite vid det som Siv Holma håller fast vid. Det är etnicitet, kön och sexuell läggning, och det ska definieras vilka grupper som ska vara med eller inte vara med när Siv Holma pratar om diskriminering. Jag köper inte den begreppsinlåsningen, där vi hela tiden först och främst ska identifieras utifrån våra yttre egenskaper. Huruvida man är diskriminerad eller inte blir till slut en bricka i ett vänsterpartistiskt flipperspel. Jag tycker inte att det är rättvist. Om du har tur ingår din kategori i förteckningen, om inte kan du be Siv Holma skriva en motion. Jag vill också passa på att svara på det som Siv Holma tog upp i sin första replik, och det gäller pris- och löneomräkningen för fria grupper. Det här behandlade vi redan förra året både i utskottet och i riksdagen. I vårt budgetbetänkande förra året konstaterade vi bland annat att den här metoden inte är särskilt användbar för att värdesäkra kulturanslag som i dag inte har en automatisk anslagsuppräkning. Pris- och löneomräkningen är ett av flera verktyg. En mer fungerande modell är att justera anslagen genom särskilda beslut. Däremot konstaterade utskottet att regeringen har att följa medelsutvecklingen för verksamheter som får stöd men som inte automatiskt omfattas av pris- och löneomräkning. Ett av de områdena är just bidragen till exempelvis centrala amatörorganisationer och fria grupper. Det är också två områden där regeringen har genomfört höjningar under mandatperioden. På förslag av utskottet beslutade riksdagen förra riksmötet att genom ett tillkännagivande uppmana regeringen att eftersträva en jämnare medelstilldelning. Det håller vi fast vid. Därför blir det avslag på Siv Holmas förslag.

Anf. 13 Esabelle Dingizian (Mp)

Herr talman! Det blir mycket jämställdhet i dag, och det gläder mig. Jag tvekar inte en minut om att viljan finns hos alliansen och hos Moderaterna. Det gläder mig att kunna läsa att även Moderaterna har fått en jämställdhetspolitisk talesperson. Problemet är inte bara viljan, utan det är praktiken: Vad kommer sedan? Olof Lavesson säger att man har gjort och gör mycket. Då undrar jag: Vad är det ni har gjort? Det beskrivs att det händer saker i omvärlden just nu, men det kan knappast vara Moderaternas förtjänst, när det bygger på en utredning som kommer från förra mandatperioden. Vad ministern har gjort är att hon har beställt den här rapporten. Nu måste vi gå från ord till handling. Olof Lavesson säger att vi ska reglera mindre. Det är helt riktigt att man har tagit bort jämställdhetsperspektivet i regleringsbreven. Men frågan är: Hur vill allianspartierna styra samhället? Hur ska vi gå den väg som vi vill att det ska gå? Jag tror inte att marknaden känner igen några maktstrukturer. Det är alltid den starka som vinner. Det tror jag att också Olof Lavesson känner till. I detta anförande instämde Siv Holma (v).

Anf. 14 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Det känns kanske lite onödigt - och repliktiden tillåter det inte - att jag håller mitt anförande en gång till. Jag hade kunnat göra det. Jag nämnde ett antal förslag med olika direktiv som regeringen har lämnat på kulturområdet för ökad jämställdhet. Jag sade i min replik till Anne Ludvigsson att utöver det gäller den politik som vi har på alla andra områden. Jämställdhetsbonus är bara ett exempel. Att det finns ett jämställdhetsperspektiv i regeringens politik kan inte ha undgått ens Esabelle Dingizian. Jag skulle rekommendera henne att lyfta blicken och se till helhetspolitiken också. Jag uppmärksammade under det anförande som Esabelle Dingizian höll att det fanns klagomål på att det var mycket dokument, regleringsbrev och instruktioner, men att detta inte räcker utan att det måste till någonting mer. Då vill jag fråga Esabelle Dingizian: Vilka verktyg tycker du att vi ska använda oss av? Det är ju precis regleringsbrev och instruktioner som står till buds. Vi ska väl inte gå in i verksamheterna och styra och ställa. Det systemet har vi inte haft tidigare. Vilka verktyg vill du se?

Anf. 15 Esabelle Dingizian (Mp)

Herr talman! Det är jag som ställer frågorna och Olof Lavesson som ska besvara dem. Det är du som sitter vid makten och som ska tala om för mig hur du ska styra. Jag vet hur jag ska göra när jag sitter vid makten. Sedan vill jag bara tala om att om jag hade kommit med förslaget skulle jag inte ha flaggat för jämställdhetsbonus. Nu visar det sig att det tyvärr inte är några män som vill ta del av den bonusen. Att man vill något innebär inte att det händer saker. Och bara för att man har begreppet jämställdhet med i förslaget behöver det inte innebära att det faktiskt gynnar jämställdheten. Jag är lite oroad över utredningen. Jag undrar hur Olof Lavesson tänker ställa sig inför det faktum att det inte står något om jämställdhet i utredningen. Det är lite som Siv Holma säger: Ser man inte maktstrukturerna? Vill man inte inse att det blir normen som gäller om man inte lyfter fram maktstrukturerna? Normen är ju den vita heterosexuella mannen. Det behöver jag väl inte upplysa Olof Lavesson om? Vi behöver en politik som förändrar normen och inte bara pekar på individen. Ett individperspektiv har det väl alltid funnits i den demokratiska politiken, det vill säga att den ska gynna alla människor? Man har ju sett att när man inte pekar ut att man ska ha ett jämställdhetsperspektiv är det den vite medelålders mannen som vinner på det. Hur ser du på Kulturutredningen? Det skulle jag gärna vilja veta.

Anf. 16 Olof Lavesson (M)

Herr talman! Esabelle Dingizian svarar inte på mina frågor. I stället får jag veta att det är jag som ska stå till svars eftersom mitt parti är i regeringsställning. Nu tycker jag inte, Esabelle Dingizian, att man kan ställa sig i riksdagens talarstol och föra fram ett antal synpunkter och sedan inte vara beredd att svara på de frågor man får om förslagen. Jag ställde väldigt konkreta frågor till Esabelle Dingizian: Vad är det man menar när man vill gå längre än att inte bara ha regleringsbrev och instruktioner? Det är ju det som står till buds. Jag har räknat upp ett antal ställen där regeringen har gjort detta. Vem vet, Esabelle Dingizian kanske är jämställdhetspolitisk talesman eller till och med statsråd om det vill sig illa i nästa val och oppositionen vinner valet. Det finns en mängd förslag som vi har genomdrivit, och jag nämnde också för Anne Ludvigsson i ett tidigare replikskifte att vi utöver det har tagit fram ytterligare 66 konkreta förslag från Moderaterna om hur vi kan öka ytterligare. Det kommer vi att föra in i regeringsarbetet. Om jämställdhetsbonusen inte fungerar får vi se över den och ändra i den, naturligtvis. Det är vi beredda att göra hela tiden. Något som kännetecknar den här regeringen är att vi hela tiden har omprövat det vi har gjort. Vi har kunnat genomdriva det. Vi har ökat jämställdheten, och vi vill göra det ytterligare. Vi återkommer i den här debatten fler gånger, Esabelle Dingizian, och jag ser fram emot att då också få höra lite mer om vad Esabelle Dingizian vill göra på det här området.

Anf. 17 Solveig Ternström (C)

Herr talman! Först vill jag naturligtvis yrka bifall till utskottets förslag. Vi har fått en kulturutredning, och det är en spännande och innehållsrik läsning. Där finns mycket att glädjas åt, inte minst överblicken över vår kulturpolitiska historia, beskrivningen av vår värld i förändring, förnyelseprogrammen med kulturens samspel med andra samhällsområden, inte minst kultur och hälsa och kultur och miljö. Detta gläder jag mig åt, för här finns en framtid inom kulturen, och den kommer jag att ägna mig mycket åt. Jag vet däremot att detta just har retat upp vissa konstnärliga grupper, som anser att kulturen och framför allt konsten och dess former nu kan bli utslätade och ofarliga. Konsten ska nämligen vara inträngande och provocerande. Den får aldrig smeka medhårs, för det är konstens - åtminstone den modernistiska konstens - obevekliga lagar. Människan får aldrig somna på en rosenbänk. I slutet av 1960-talet - jag tror att det var 1967 - var vi några unga skådespelare som började repetera en pjäs av Peter Handke på Dramatiska Teatern. Den hette Publikskändningen . Nu skulle vi sannerligen spränga gränserna totalt och ta publiken med på en hisnande färd. Vi repeterade en vecka, men sedan lade vi av, för det gick inte. Man skändar inte publiken. Det har gått många år sedan 1967. I dag finns det ett stort underhållningsvärde i publikskändning. Skändarna blir till och med hjältar och stilbildare. Jag läser varje dag om den unga konstfackseleven som simulerade ett självmordsförsök inom ramen för ett konstprojekt. För ett par månader sedan spelade hon självmordsbenägen på Liljeholmsbron och fördes till sjukhus där hon fick akut psykiatrisk vård. Det var ett examensprojekt som sedan skulle presenteras på Konstfacks utställning den 12 maj. Hon är nu polisanmäld och riskerar fängelse. Hon är naturligtvis plågad och utsatt, men hon har erövrat medierna och hennes lycka är gjord. Ingen har ännu sett eller upplevt hennes verk, förutom personalen på psykakuten, som känt sig mycket kränkt. Kanske det var något liknande som jag var med om nyligen utanför Riksdagshuset, på Riksbron. Mitt i rusningen hade folk samlats runt en ung flicka som bar på en stor blodig säck som hon försökte slänga ut i Strömmen. De flesta stod undrande och tittade på: En del flinade. Några försökte hindra henne från att kasta ned säcken i vattnet. Flickan spelade sinnessjuk och gjorde starkt motstånd. Det skulle sedan visa sig att det var något slags installation eller en scenisk provokation som man skulle kunna skratta åt när nu folk var så dumma att de tog detta på allvar och försökte avstyra det hela. Några unga män stod i bakhåll och filmade hela händelsen, som sedan skulle visas på tv. Jag måste säga att jag kände mig illa till mods länge efter denna händelse. Ändå borde jag kanske förstå. Jag minns Alf Sjöberg, vår kanske främste teaterregissör jämte Ingmar Bergman, när han i slutet på 1950-talet ropade till oss flickor som då var förstaårselever på Dramaten och stod och darrade av rädsla på stora scenen: Protestera, flickor! Glöm aldrig det! Protestera mot verkligheten. Konsten är människans protest, hennes revolt mot existensvillkoren. Glöm inte det! Det kanske är just det som dessa flickor vill när de spelar psyksjuka på gator och torg. De vill revoltera mot existensvillkoren, men de förmår inte skilja mellan protest och kränkning av andra människor. Hur ska teatern återta sin överlägsenhet som diskussionsform och visionärt konstnärlig gestaltning av samtiden? Det var den stora frågan under Berlinfestivalen för en tid sedan, när man diskuterade den nutida teaterns stora problem: att ha förlorat sin angelägenhet. Kanske den nya Kulturutredningen skulle kunna inspirera till en ny angelägenhet? Till sist skulle jag vilja återge det någon har sagt: Modernism är konst som handlar om konst, däremot är all stor konst i historien konst som handlar om livet. (Applåder) I detta anförande instämde Anders Åkesson (c), Olof Lavesson (m) samt Camilla Lindberg och Cecilia Wikström i Uppsala (båda fp).

Anf. 18 Cecilia Wikström i Uppsa (Fp)

Herr talman! Så länge som människor har levt på jorden har kulturen - språket, musiken teatern, sången och dansen - funnits. Kulturen hjälper oss att hitta just det djupast mänskliga, som är du, jag och alla andra på jorden. Nu har vi ett unikt tillfälle i Sverige att åter diskutera kultur därför att år 2009 blir det år då kulturen återkommer på den politiska dagordningen. Det är väldigt länge sedan det inträffade, nämligen 1974 när de förra kulturpolitiska målen sattes upp. De reviderades på 1990-talet, men nu blir det en ny startpunkt för kulturen och kulturpolitiken, och jag tycker att vi alla ska vara glada för att vi nu får tillfälle att diskutera kultur och kulturens möjligheter på ett sätt som aldrig förr i vår tid som politiker. Folkpartiet välkomnar givetvis att kulturen har åkt upp på den politiska dagordningen. Det är viktigt. Många talar om att kulturen skulle vara satt på undantag, att vi inte gör så mycket. Vi har hört hur oppositionen har klagat på att regeringen inte gör så mycket. Men jag skulle vilja säga att det nu råder kulturgryning i Sverige - kulturgryning, smaka på ordet! Nu öppnar sig möjligheten att diskutera kultur med nya utgångspunkter - vad kulturen kan göra för ett samhälle och för individer, grupper av människor, unga och gamla, kvinnor och män, både som utövare och som mottagare av kultur. Kulturen och kulturarvet visar oss vägen till det djupast mänskliga och ger oss perspektiv på vad det är att vara människa. Olof Lavesson, min eminente kollega från Moderaterna, har talat väl om detta betänkande och jämställdhetsaspekter, HBT-aspekter och allt annat i sitt anförande och i replikskiftena. Jag vill egentligen bara instämma i det han har sagt om detta betänkande, som fångar upp alla möjliga olika saker som inte får plats i ett eget betänkande. Så vill jag konstatera, precis som sades tidigare av Solveig Ternström, att konsten är människans protest mot allt det som förråar och förhärdar och som kanske gör det för enkelt. Konsten utmanar, och det elementet ska vi ta fasta på när vi nu går vidare med den kulturpolitiska diskussionen med utgångspunkt i de förslag som utredningen har lagt fram. Vi får komma ihåg att vi som har fått förtroendet att arbeta med kultur, antingen direkt som utövare eller som politiker, har ett stort ansvar. Tillsammans har vi ett syfte som är mycket större än vad vi kanske ibland kan föreställa oss här i kammaren eller vid datorn på arbetsrummet. Ansvaret är att alltid, på varje plats och i varje tid, lyfta fram kulturen och dess oanade kraft och möjlighet för varje människa och för samhället. I detta anförande instämde Camilla Lindberg (fp).

Anf. 19 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! Det är som tidigare har sagts många intressanta förslag från allmänna motionstiden 2008. För min del ser jag dem som ett medskick i den fortsatta beredningen, då speciellt den beredning som sker efter Kulturutredningen. De flesta av förslagen i betänkandet har bäring på utredningen. Precis som det har uttryckts här och som det uttrycks i inledningen till betänkandet vill inte heller jag föregripa regeringens ställningstagande avseende Kulturutredningens förslag. Det finns ett antal viktiga förslag här. Jag ska inte uppehålla mig vid alla dem i dag, jag vill bara lyfta fram några saker i slutet på debatten. En viktig fråga som lyfts fram i betänkandet handlar om kultur i vården. Det framförs i en gemensam alliansmotion. Vi kristdemokrater har under en lång tid framfört tankar om de gynnsamma effekter det har när kulturen används som en del av vården. Men också i hälsoarbetet finns det intressanta kopplingar. Tankarna anknyter till Kulturutredningens tankar om kulturpolitiken som aspektpolitik. Kulturutredningen lyfter i sina förslag fram betydelsen av samverkan mellan till exempel kulturpolitik och folkhälsopolitik. Utredningen framför att sambandet mellan kultur och hälsa på senare år alltmer har uppmärksammats såväl vetenskapligt som politiskt. Positiva samband har belagts mellan kulturupplevelse och välbefinnande och mellan kulturupplevelse och livslängd. Även sambandet mellan välbefinnande och hälsa är belagt, och samband har kunnat påvisas mellan kulturupplevelser och vissa aspekter av god fysisk hälsa såsom stärkt immunförsvar, sänkt blodtryck och minskade halter av stresshormoner. Det här skulle vi kunna diskutera mycket, och det är en aktuell fråga. Jag vill något kommentera Vänsterpartiets motion om samarbetet mellan amatörer och professionella. Vänsterpartiet vill främja amatörkulturens utveckling samt amatörers och professionella kulturutövares möjligheter att samarbeta. Jag tycker att det sambandet är en oerhört viktig fråga. Här spelar folkbildningen en viktig roll. Det är frågor som vi kristdemokrater har lyft fram tidigare. Därför är det mycket intressant att Kulturutredningen har ganska mycket tankar och förslag på just det här området. Enligt utredningen bör samarbetet stärkas mellan amatörkulturföreningarna och de offentliga kulturverksamheterna. För att detta ska kunna ske på lika villkor föreslår utredningen att regeringen ska ta initiativ till en dialog med civilsamhället och dess organisationer på kulturens område och med Sveriges Kommuner och Landsting. Den dialogen ska syfta till att skapa tydligare och bättre förutsättningar för att stärka gränssnittet mellan kulturpolitiken och det civila samhället och därigenom bidra till bättre och mer jämställda samarbetsformer på området. Kulturpolitiken bör enligt utredningens mening inte diskuteras utan att också amatörkulturen och andra relevanta delar av civilsamhället inkluderas. Det står en hel del i Kulturutredningen om det här, som jag tycker att det är intressant att återkomma till. I en annan motion från Vänsterpartiet, tror jag, föreslås en samordning av biblioteksväsendet. Jag har sympati för detta förslag. Det är en fråga som vi kristdemokrater har motionerat om ett antal år här i riksdagen, och även Kulturutredningen har funnit att det finns behov av att samordna biblioteksväsendet. Men precis som jag sade inledningsvis ska vi inte föregripa den debatten, utan alla de här ingredienserna ska finnas med i den fortsatta beredningen. Därför är det klokt att invänta regeringens förslag på området.

Beslut

Nej till motioner om kulturpolitiska frågor (KrU5)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2008 om kulturpolitiska frågor. Skälet är tidigare riksdagsbeslut och att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp, bland annat i anslutning till Kulturutredningen och översynen av den så kallade granskningslagen.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på samtliga motioner.
Riksdagens beslut
Kammren biföll utskottets förslag.