Utvecklingen inom den kommunala sektorn

Herr talman! I skrivelsen om den kommunala sektorn kan vi se att den ekonomiska utvecklingen i kommunsektorn i sin helhet har förbättrats för fjärde året i rad. Kommunsektorn visade ett överskott på ca 15,3 miljarder kronor före extraordinära poster vid utgången av 2006. Det finns givetvis flera orsaker till att kommunsektorn som helhet har förbättrats. En avgörande orsak till att kommunernas ekonomiska resultat förbättrats ända sedan 2002 är att den socialdemokratiska regeringen fram till 2006 fört en ansvarsfull ekonomisk politik. Denna politik lade också grunden till det goda resultatet i årets avtalsrörelse för de anställda i kommunsektorn. Under tiden 2001-2005 har det skett en personalförstärkning med 27 000 personer i kommunsektorn och med 23 000 personer i vård- och utbildningssektorn i det privata näringslivet. Det riktade statsbidraget till personalförstärkning i skola och fritidshem visar att personaltätheten ökat med motsvarande 15 200 heltidstjänster. Vi socialdemokrater förde en medveten politik för att det goda ekonomiska resultatet i kommunsektorn skulle användas till fler välfärdsarbetare till gagn för kommuninvånarna i stället för till sänkta skatter. Ett område i kommunernas verksamhet där man tydligt kan läsa av hur kommuninvånarna mår och hur arbetsmarknaden utvecklas är försörjningsstödet och hur många hushåll som får del av detta bistånd. Vi kan även här se att den socialdemokratiskt förda politiken varit positiv. Antalet biståndsmottagare har sjunkit med hela 44 procent sedan 1998 då antalet var som högst. Nu kommer tyvärr signaler från kommunföreträdare om att den positiva kurvan bryts och att fler får bistånd. Detta sker när ekonomin går på högvarv. Det beror alltså inte på lågkonjunktur, utan orsaken står att finna i den moderatledda regeringens förslag och beslut om sänkt a-kassa, sänkt nivå i sjukförsäkringen och borttagande av rekryteringsstödet för personer som går på komvux samt plusjobb. Herr talman! I betänkandet kan man också läsa om hur oerhört viktig den kommunalekonomiska utjämningen är inte minst för de små kommunerna i glesbygden. Utjämningen är viktig för att alla kommuner i landet ska kunna ge en likvärdig och god service. Nu vet vi att den moderatledda regeringen är i färd med att förändra detta system. Jag lovar att vi socialdemokrater kommer att följa denna fråga mycket noga och se till att vi har ett rättvist system för utjämning mellan kommuner så att det inte blir som den nu förda politiken för individer - att de som redan har ska få mer på bekostnad av dem som har mindre. Sverige har faktiskt råd att även på detta politiska område föra en rättvis politik. Herr talman! Detta betänkande är en skrivelse som ska läggas till handlingarna. Därför har jag inget särskilt yrkande. I detta anförande instämde Agneta Gille, Hans Hoff, Sonia Karlsson, Pär Nuder och Christina Zedell (alla s) samt Ulla Andersson (v).

Herr talman! Vi är alla i olika skeden i livet mycket beroende av de välfärdstjänster vi får genom kommuner och landsting. Det är just genom de kommunala tjänsterna som vi tar del av den offentliga verksamheten i form av barnomsorg, skola, äldreomsorg och sjukvård. Jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet. Det är ett enigt betänkande, så debatt kan möjligen tyckas överflödig. Skrivelsen om den kommunala utvecklingen är emellertid en väldigt viktig kunskapskälla - viktig också för att vi ska kunna följa landets ekonomi. Skrivelsen visar på en konstruktiv utveckling av arbetet med uppföljning och utveckling av kommunernas viktiga välfärdstjänster som bedrivs med statsbidrag. Grunden för en förbättrad service är ny kunskap om hur verksamheter fungerar och goda exempel. Redovisningen visar också på stora möjligheter till förbättringar och innehåller många goda exempel. Den visar vad som fattas, och den tvingar fram en precisering av målen och av hur verksamheterna uppfyller sina syften. Utskottet betonar också hur viktigt det är med ett bra kvalitativt underlag för att bedöma kostnad och resultat. Detta är väldigt viktigt, inte bara för att vi i finansutskottet och här i riksdagen ska kunna följa upp verksamheterna, utan för att detta leder till en förbättrad service som kommer medborgarna till godo. Jag har sett situationer där ett slags ransoneringsperspektiv i kommunverksamheterna har förhindrat en sund diskussion om resultat och måluppfyllelse, vilket har haft negativa effekter både för service och för kvalitet. Vi har sett många exempel där medborgarna inte har kunnat veta vad som förväntas. Alternativ har inte funnits att tillgå. Vårdgarantin är ett exempel på något som infördes för att råda bot på detta. Vi som patienter skulle få besked, och det gav möjlighet till alternativ när det inte fungerar. I skrivelsen pekar man på många områden som särskilt behöver utvecklas och följas upp. Ett av dessa områden är vårdgarantin. Man visar också att det är väldigt stora skillnader i kvaliteten på tillgänglig information, och det är också stor skillnad i kvaliteten på tjänster. Utskottet har tagit upp detta och särskilt pekat på behovet av att bland annat förbättra resultatuppfyllelsen inom hälso- och sjukvården, vilket är väldigt svårt. Detta gäller även övriga tjänster, till exempel jämförelser av äldreomsorgen mellan kommuner. Kompetens och organisation är naturligtvis kritiska faktorer för utveckling. Fortsatt höga sjuktal visar att det här finns ett stort område för förbättring. Även detta trycker vi på i utskottets betänkande. Det finns många skillnader i kommunal service, och detta visar på möjligheter till utveckling. Ska vi se framåt är det glädjande att konstatera att vi nu har vidtagit flera åtgärder för att få en bättre uppföljning. Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att se på informationen till brukare och att dessutom följa upp många av de tjänster som finansieras med statsbidrag. Sveriges Kommuner och Landsting och staten har träffat en överenskommelse om att bedriva ett projekt som utvecklar systematiska jämförelser. Regeringen har tillsatt en grupp för att utveckla e-tjänster, och arbetet kommer att bedrivas just tillsammans med kommuner och landsting. Men kanske allra viktigast för utveckling och förbättrad service är regeringens politik för mångfald och alternativ. För att kunna effektivisera verksamheter krävs kunskap om kostnadssamband. Det är därför ett steg på rätt väg när regeringen reformerar kostnadsutjämningen med en mer realistisk bas för strukturella kostnadsskillnader. Generella statsbidrag ger kommunerna större möjlighet att själva kunna påverka ekonomin. Jag vill också nämna finansutskottets kommande utvärdering av finansieringsprincipen som är en pusselbit som bidrar med kunskap till bättre utveckling. I framtiden kommer det att ställas stora krav på kommunens verksamheter när de äldre kommer att utgöra en större del av befolkningen. Därför är en god hushållning och framförhållning helt nödvändig om vi inte ska lägga över kostnader på framtida generationer. Vi har just nu en respit när vi kan göra förändringar och förbättringar. När vi får flera äldre kommer ekonomin att vara mer ansträngd än den är i dag. Redovisningen av det mycket goda resultatet för kommunsektorn är en glädjande läsning. När flera arbetar ökar inkomsterna, och kommunernas skatteintäkter ökar. Utvecklingen kommer att vara rekordartad under 2007. Under första kvartalet i år ökade antalet sysselsatta med 104 000 personer. Den största ökningen avser ungdomar mellan 16 och 24 år som hade en ökad sysselsättning med 44 000 jämfört med första kvartalet förra året. Inkomster och ökat skatteunderlag kommer att ge kommunerna större intäkter också under åren framöver så att det går att klara av en ökad service, klara av ökade kostnader och bygga en nödvändig buffert inför framtiden. Här har vi också marginaler för att genomföra effektiviseringar och förändringar. Det gäller att ta det tillfället. Att fler arbetar betyder inte bara skatteinkomster utan också lägre kostnader. Till exempel här i Stockholm har antalet socialbidragstagare minskat i mycket rask takt. Herr talman! Jag vill avslutningsvis konstatera att politiken för fler i arbete och färre i utanförskap skapar positiva cirklar och gör att vi får råd med mer både ur den egna plånboken och till kommunernas viktiga välfärdstjänster. Högre skatteintäkter och lägre sociala kostnader är konkreta resultat också för kommunerna. Herr talman! Jobbpolitiken fungerar!

Herr talman! Betänkandet om utvecklingen inom den kommunala sektorn kan tyckas magert. Men innehållet och den verksamhet som beskrivs inom våra kommuner och landsting är mycket omfattande. Dessutom är den verksamhet som kommuner och landsting bedriver den offentliga verksamhet som medborgarna upplever som den viktigaste sett ur ett demokratiskt perspektiv. Det är alltså en viktig fråga som betänkandet nu beskriver. Det är därför positivt att utskottet också är enigt i den här frågan. Herr talman! Det går bra för Sverige. Det går också bra för kommunerna och landstingen i landet. Det kommer dessutom att gå bättre för de kvinnor som är sysselsatta inom Sveriges kommuner och landsting då de pengar de får kvar i plånboken efter skatt ökar väsentligt under året. Närmare 80 procent av de anställda i kommun- och landstingssektorn är kvinnor. Numerärt pratar vi om 880 000 människor. Av de 880 000 människorna har 330 000 kvinnor mindre än 20 000 kronor i månaden i lön. Herr talman! Alliansregeringens jobbskatteavdrag tillsammans med en välbehövlig och rimlig löneutveckling, som årets avtalsrörelse har gett, gör 2007 till det år då kvinnorna äntligen fick sin beskärda del av kakan. Det är den största nettoökningen för en undersköterska i vården på många år. Utfallet netto, alltså pengar i plånboken, blir dubbelt så mycket efter halvårsskiftet som utfallet har varit under de gångna åren. Det här sker i en tid då alliansen innehar regeringsmakten. Det går alltså bra för Sverige. Herr talman! Nu är inte allt bara positivt. Det gäller att ha ett långsiktigt perspektiv i den kommunala planeringen. Det gäller att planera inför den demografiska utveckling vi har framför oss. Det gäller att åtgärda brister i utbildningen i våra kommunala skolor. Det här innebär att förstärkningen av den kommunala skattebasen är en fråga som behöver analyseras djupare. Herr talman! En berättigad fråga är om det är tillfredsställande att mer än 10 procent av eleverna som går ut grundskolan inte har behörighet till gymnasieskolan eller att var fjärde elev som går ut grundskolan inte når målen i alla ämnen. Betygsskillnaderna är dessutom stora mellan pojkar och flickor, de är stora mellan kommunerna. Här behövs en rejäl översyn. Det är här vi lägger grunden för framtiden för såväl enskilda individer som samhället i stort. Att kommuner och landsting förra året gjorde ett överskott på drygt 15 miljarder kronor ska alltså inte tas till intäkt för att prioriteringar och effektiviseringar i kommunerna och landstingen ska upphöra. Vi kan också konstatera att medelskattenivån om 31 kronor och 55 öre i våra kommuner är alltför hög och bör minska, åtminstone på nivån 1:55 för att nå den nivå som diskuterades i den senaste skatteuppgörelsen. Det gäller också att kommunerna når upp till kravet på en god ekonomisk hushållning. I det arbetet ska en sammanvägning göras av såväl det finansiella som det verksamhetsmässiga perspektivet. Få är de kommuner som gör det. I det arbetet ska också de kommunala bolagens verksamhet vägas in. Få är de kommuner som väger in det här i sin bedömning av den ekonomiska hushållningen. Här måste vi få till en förbättring från den kommunala och landstingskommunala sektorn. Från statens sida ska givetvis överenskommelsen som inryms i begreppet finansieringsprincipen följas. Det är ett krav för att ge begreppet kommunalt självstyre ett reellt innehåll. Det får aldrig bli så att det kommunala självstyret naggas i kanten. Den inriktningen har också alliansregeringen fört in i sitt program inför den här valperioden. En ödesfråga för många kommuner och landsting är skatteutjämningen. Det gäller såväl kommuner i glesbygd som kommuner i tillväxtområden. Det är därför positivt att dels en justering nu sker inom utjämningssystemen, dels att en översyn aktualiseras av såväl inkomst- som kostnadsutjämning. Det är också nödvändigt att förfina uppföljningen av verksamheten inom framför allt hälso- och sjukvården för att uppnå ett verklighetsförankrat underlag vid beräkningen av åtgärderna. Det system vi har i dag är inte tillfredsställande. Det här har mycket riktigt påpekats av utskottet i betänkandet. Herr talman! Även om betänkandet är tunt är beskrivningen som är underlag till betänkandet omfattande och bra. Jag delar de synpunkter som utskottet har angivit i betänkandet och yrkar bifall till det förslag till beslut som utskottet har avgett.

Herr talman! Av debatten i riksdagen kan man ibland få intrycket att den myndighet som de flesta svenskar kommer i kontakt med är FRA. Så är inte riktigt fallet. Det är betydligt vanligare att man kommer i kontakt med kommuner och landsting genom skolor, sjukvård och så vidare. Hur vi har det i den kommunala sektorn över huvud taget spelar en väldigt stor roll för människors förtroende för det offentliga. Låt mig börja med att säga att det är viktigt att man i alla kommuner och landsting säger att det man ska göra ska man göra bra. Mycket är bra i Sverige, men i en del av de kommunala och landstingskommunala verksamheterna vet vi att människor upplever att servicen inte är den de har förväntat sig. Det är en orsak till att många söker motsvarande service eller kompletterande service inom den privata sektorn. Därför är det en maning till oss alla som har förtroendeuppdrag att vi ser till att den kommunala sektorn och landstingssektorn har den kvalitet som människor förväntar sig. Totalt sett ser det bra ut. Även om tideräkningen inte är den som Tommy Ternemar sade, nämligen att allt börjar vid 2002, utan vi kan gå ännu längre tillbaka i tiden och se hur det har varit tidigare, går det för många kommuner och landsting hyfsat bra. Samtidigt ska vi ha klart för oss att genomsnittsvärden är av ganska ringa värde i den enskilda kommunen eller det enskilda landstinget. Det är också skillnad på våra kommuner och landsting. Stockholm ser annorlunda ut än Bjurholm. Sedan finns Gotlands läns landsting, som innefattar även Gotlands kommun, och Stockholms läns landsting. Det är väldiga skillnader. Ett antal kommuner och landsting har ändock under denna brinnande högkonjunktur, där skatteintäkterna har ökat så enormt, inte nått upp till positiva resultat. Då kan man förstå att det är viktigt hur olika system utformas så att den kommunala servicen kan bli lika i alla delar av landet. Det är klokt att regeringen ser över detta. Låt oss skifta perspektivet till något annat och låt det bli det jag talade om i december, nämligen den demografiska utvecklingen - som är otroligt central på många olika håll. Vi måste konstatera att kommunerna och särskilt landstingen utmärks av en mycket speciell sak, nämligen att andelen kvinnor bland de anställda är hög i förhållande till andelen män. Det går också att säga att andelen män är låg, särskilt inom landstingen. Det ställer också krav på oss alla att se till att de arbetsuppgifter som så många kvinnor utför uppskattas så att de blir mer konkurrenskraftiga. Det har att göra med kvaliteten inte minst inom sjukvården. Människor ska känna sig uppskattade efter förtjänst. Vi ska se till att inkomstklyftorna mellan män och kvinnor, inte minst inom dessa sektorer, kan minskas på olika sätt. Det är dock inget som staten ska lägga sig i, ej heller riksdagens finansutskott, utan det är framför allt en förhandlingsfråga. Vi kan bara uttala vårt stöd för detta. Statens andel av bidragen till kommunerna uppgår till ungefär 20 procent, det vill säga 80 procent av intäkterna kommer från patientavgifter och andra avgifter samt framför allt från kommunalskatt. Det är riktigt som Jörgen Johansson sade nyss, nämligen att kommunalskatten är hög för många människor - 31:55 kronor. Vi som är lite äldre minns när dåvarande finansministern Gunnar Sträng var oroad över att kommunalskatten skulle överstiga 20 kronor. Nu är vi en bit över 30 kronor. Hur man än formulerar sig är det angeläget att de kommunala skatterna inte ytterligare stiger. Vi har haft en tendens, Tommy Ternemar, att lösa alla problem med stigande skatter. Det gäller både kommuner som styrs av socialdemokrater och andra. Vi måste hitta andra vägar också. Låt mig använda ett gammalt centeruttryck: Den kommunala skatten vänder den tunga ändan ned. Den drabbar dem med de lägsta inkomsterna allra hårdast. Herr talman! Jag vill allra sist ta upp en speciell fråga som har att göra med självständigheten i kommunerna. Det framgår i betänkandet - som jag föreslår läggs till handlingarna - att de specialdestinerade statsbidragens andel av de totala bidragen från staten har ökat från 33 till 42 procent. Det kanske inte låter så mycket, men det är en oroväckande utveckling för det kommunala självstyret om man skulle bli mer och mer beroende av specialdestinerade bidrag. Vi som befinner oss på riksdagsnivå, eller på regeringsnivå, har en tendens att vara de goda gåvornas givare och tala om för kommunerna vad de ska göra med pengarna. Det finns alltid goda skäl för detta, men totalbilden kan ofta bli den motsatta, det vill säga att man anpassar verksamheten efter de specialdestinerade bidragen. Det är inget bra sätt. Därför är det viktigt att man ser till att man endast i undantagsfall specialdestinerar bidrag till kommunerna.

Herr talman! Senast jag stod i en talarstol var i Huddinge kommunfullmäktige i måndags kväll när jag hade glädjen att få vara med och rösta igenom en kommunal budget. Det var glädjande därför att det går bra för kommunerna, och det är också vad som framgår i den här debatten. Det har gått bra för kommunerna. Mycket har redan lyfts fram i debatten. Jörgen Johansson lyfte fram ett par saker jag hade tänkt på, bland annat skolan och kvinnornas löner. Därför tänker jag inte upprepa dessa saker. Jag skulle vilja lyfta fram några saker som visar att trots att vi har haft en positiv kommunalekonomisk utveckling fyra år i följd finns det områden där utvecklingen går åt fel håll. Det har drabbat våra äldre. Det har drabbat dem som är i störst behov av den verksamhet som kommunerna och landstingen erbjuder - de som är sjuka och våra barn. Jag tänkte börja med barnen. Vi vet att barn i Sverige har det förhållandevis bra jämfört med barn i många andra länder. Men, precis som vi har hört tidigare säger ett snitt inte så mycket vare sig när det gäller kommuner eller när det gäller det enskilda barnet. För det enskilda barnet som lever i utsatthet, som har drabbats av kanske familjens svek men framför allt av samhällets svek, hjälper det inte att det går bra i snitt. När kommunerna inte klarar av att uppfylla sina åtaganden är det barnen som far illa. Några av dessa barn lever under knappa ekonomiska förhållanden. Trots att det har gått så bra för kommunerna, trots att vi har haft en ekonomi på uppgång under flera år, har antalet fattiga barn i vårt land ökat. Det är inte acceptabelt. Att barnfattigdomen har ökat trots att ekonomin har vuxit visar på vilken enorm ihålighet det har funnits i den förra regeringens självberöm när man har lovordat den egna politiken. Det är en politik som har lett till att fler har hamnat utanför, fått sämre ekonomi och sämre möjligheter att påverka sin egen ekonomi. Det är inte acceptabelt, och det är en politik som har drabbat barnen. Nu har vi en regering som satsar på en politik som leder till att fler människor får komma i arbete, att det blir förbättringar i den kommunala ekonomin och att det blir ett ekonomiskt lyft för den enskilda människan. Alla vuxna som finns runt omkring våra barn i barnomsorgen, på förskolorna och familjedaghemmen, i skolan och på fritids, har en oerhört viktig uppgift. Barngruppernas storlek och personaltätheten är en viktig faktor för hur våra barns vardag ser ut. Tyvärr är det alldeles för många barn som vaknar med magont därför att deras arbetsmiljö, deras vardag, inte erbjuder trygghet och inte är stärkande. Den här klumpen i magen vet jag att många föräldrar också har. För några år sedan pratade jag med en mamma som då hade sin andra dotter på väg in i sexårsverksamheten. Hon bävade för det därför att hon mindes hur det var när den äldsta dottern började på skolan. Det var väldigt bra lärare och fritidspersonal. Men det var så enormt många barn, uppemot hundra barn på en och samma fritidsverksamhet, så när hon skulle hämta sin dotter de första dagarna var det ingen som visste var dottern var någonstans. De fick gå runt och leta i en halvtimme innan de hittade barnet. Man hade inte koll på vilka barn som fanns där. Man hade inte lärt sig hur barnen såg ut, och man visste inte var någonstans de var eller om de över huvud taget var kvar. Det är inte acceptabelt. Vi måste ta det på allvar när vi ser att barngrupperna inom fritidsverksamheten har ökat samtidigt som personaltätheten har minskat. Det visar också att det är viktigt för den kommunala självstyrelsen att vi ger kommunerna möjligheter ekonomiskt men också att vi ger dem verktygen för att erbjuda alla människor tillgång till en bra, pålitlig kommunal verksamhet med god kvalitet. Det som behövs förutom de ekonomiska förutsättningarna är alltså rätt verktyg. Förändringarna i utjämningssystemet, som tidigare har lyfts fram, är en del på vägen. De strukturella skillnader som funnits mellan kommunerna i den tidigare utformningen av utjämningssystemet har man nu börjat se över. Och som tidigare har lyfts fram kommer man att titta ännu mer på vilka faktorer som borde tas med. Den andra mycket oroväckande tendensen som lyfts fram i skrivelsen är minskningen av antalet platser i särskilt boende. Det är en framforcerad utveckling som är varken långsiktig eller ekonomiskt hållbar. Den är inte rationell och tar inte hänsyn till de äldres behov eller önskemål utan tvingar människor att bo kvar hemma, när de egentligen vill och behöver något helt annat. Det har ställt enorma krav på de anhöriga. Det har skapat oro och ensamhet hos den enskilde som har tvingats bo kvar hemma. Därför är jag glad att Maria Larsson-pengarna som kom i budgeten faktiskt stärker kommunernas möjligheter att bygga fler äldreboenden. Det tredje jag vill lyfta fram i skrivelsen är möjligheterna att nå måluppfyllelsen i sjukvården. Detta har tidigare berörts i debatten, men jag vill särskilt peka på vikten av att fokusera på patientsäkerheten. Det är inte tillfredsställande att människor i vårt land i dag, trots den mycket goda sjukvård vi har, dör och skadas på grund av brister i vården. Operation patientsäkerhet, som Socialdepartementet under Göran Hägglunds ledning har satt i sjön, är ett steg för att komma till rätta med detta. Att ha tillgång till bra uppföljningar och tydliga och rättvisande fakta är väldigt viktigt för att se hur utvecklingen går och var man ska vidta åtgärder. Det är det som är syftet med skrivelsen, och det är det som är ett av syftena med Operation patientsäkerhet. Även om de brister som jag har pekat på är allvarliga är inte framtiden jättedyster för den kommunala sektorn, utan det görs mycket som är bra först och främst tack vare all den personal som lyfter verksamheten. Det ger hopp om en ljusnande framtid, inte bara för studenterna som har åkt förbi och skrålat på våra gator utan också för barn och gamla som är de som i första hand får del av den kommunala verksamheten och även för alla oss andra som någon kommer att behöva den.

Herr talman! Utan kommunalare stannar Sverige. Det har länge varit Kommunals paroll, och visst stämmer det. Den kommunala välfärden berör alla människors liv, och basen för den välfärdens utförande är självklart de anställda, vilka till 80 procent är kvinnor. Ni har nu hört ganska mycket om den kommunala verksamheten. Jag skulle egentligen vilja att den här rapporten skickades hem till vartenda hushåll, för det är faktiskt ganska avgörande för människors liv hur den kommunala servicen och välfärden fungerar. Vi kan se att det har hänt en hel del här. Vi har fått fler anställda i kommunsektorn, och ekonomin har stärkts. Vänsterpartiets initiativ till starka statsbidrag har självklart haft en avgörande betydelse för det. Vi kan se hur skolresultaten har förbättrats. Men vi kan också se hur äldre tvingas bo kvar hemma, fast de vill flytta hemifrån, och att det får konsekvenser, förutom för den sociala hälsan, som att de vräks eftersom de inte klarar av sin egen försörjning. Vi kan också se hur kommunerna mot lagstiftningen kräver att de anhöriga, framför allt döttrar, svärdöttrar med flera, ska ställa upp och ta ett ansvar som kommunerna enligt lagstiftningen har för en fungerande hemtjänst och särskilda boenden. Många kvinnor får därför bära enorma bördor, först sitt eget arbete, sedan det obetalda hemarbete som de har huvudansvaret för och ovanpå det ansvaret för åldrande, sjuka föräldrar, svärföräldrar, mostrar med flera. Ja, kvinnorna ska tydligen vara välfärdens bärare, men deras löner ska vara lägre. De ska dessutom ställa upp frivilligt när den offentligt finansierade välfärden inte får de resurser som faktiskt behövs. Som vänsterpartist och kvinna känns det självklart väldigt bra att kommunalarnas avtal blev så pass bra som det blev. Det är de värda och mer därtill, för det är dessa kvinnor som har burit nedskärningar, omorganisationer och välfärden på sina axlar år efter år. Det som är oerhört tråkigt är att avtalet ifrågasätts utifrån att inflationshotet lyfts och att kommuner går ut och ifrågasätter om de ska ha råd. Och i den vårproposition som vi snart ska ta ställning till ser man detta som ett problem. Finansministern menar att de höga löneavtalen innebär att arbetslösheten pressas uppåt. Den enda slutsats som jag kan dra av det är i så fall att finansministern och alliansregeringen menar att det är just låglönejobb de åsyftar när de säger sig vilja skapa nya jobb. Alliansregeringen avkräver tydligen kvinnor ett ansvar som inte män tidigare har behövt ta. Jag hade faktiskt tänkt prata om en massa annat, men eftersom debatten har tagit den vändning som den tagit måste jag ta upp en del saker för att påminna kanske framför allt er på högerkanten. När det gäller skatter och transfereringar i Sverige kan vi konstatera att kvinnor före dessa skatter och transfereringar har 65 procent av mäns inkomster och efter har de 77 procent. Vi kan också konstatera att de 10 procenten som är fattigast i Sverige får 1,2 miljoner mer tillbaka i form av välfärd, trygghetssystem och service än vad de betalar i skatt. Då kommer alliansen här och säger: Vi vill göra det bättre för barnen. Och vad gör de då? Jo, de sänker ersättningsnivåerna i a-kassan till 65 procent. Hur mår barnen i dessa familjer då? Eller har inte arbetslösa några barn? Hur mår barnen till de sjukskrivna som ständigt ifrågasätts och anses som fuskande, som får sänkta ersättningsnivåer? Hur mår barnen till förtidspensionärerna som också får sänkta ersättningsnivåer med alliansregeringens politik? Eller har inte de heller barn? Hur resonerar ni? Och varför väljer man att sänka förmögenhetsskatten? Hur många procent av dem som betalar förmögenhetsskatt tror ni är män och hur många procent tror ni är kvinnor? Dessa 4 miljarder kunde ni faktiskt ha anslagit till kommunerna för att höja lönerna för dem som ni nu pratar så varmt om. Det finns faktiskt politiska vägval att göra, och skatterna är ett oerhört viktigt verktyg. Det tycker jag att ni ska komma ihåg när ni står här i talarstolen och talar er så varma för att det är kvinnornas år, samtidigt som ni avvisar heltidslagstiftning och ökar antalet visstidsanställningar. Och det är just kvinnor som har visstidsanställningar, inom Handels, inom Hotell och Restaurang och inom Kommunal. Man kan använda lagstiftning till mycket, till exempel till att öka antalet visstidsanställningar ytterligare eller till att gynna mäns inkomster. Det här hade jag faktiskt inte tänkt ta upp, men jag kände mig lite tvingad till det. Den här rapporten är en ganska heltäckande rapport, förutom på ett område. Den handlar väldigt lite om personalpolitik trots att personalpolitiken är den största budgetposten i kommuner och landsting. Den säger ingenting om hur inflytandet och delaktigheten eller makten över arbetet har utvecklats för de kommunal- och landstingsanställda. Vi vet genom forskning, men självklart också genom egna erfarenheter, att om man kan påverka sitt arbete trivs man bättre och det blir bättre kvalitet, och utvecklingen i verksamheten går starkt framåt. Vi kan också läsa i rapporten att endast 45 procent av de anställda i äldreomsorgen har heltidsanställning. 45 procent innebär en ökning med 1 procent på ett år. Det betyder att det kommer att ta ungefär 55 år till innan alla kvinnor i äldreomsorgen i Sverige får heltidsanställning om alliansregeringen ska sitta kvar. Vi kan också läsa att man tycker att det är ganska lätt att få utbildad personal till äldreomsorgen. Men endast drygt hälften av de anställda har faktiskt den utbildning som krävs. Vi får inte reda på varför det är så, om man nu säger att det finns väl utbildad personal. Det finns mycket att säga om personalpolitik, men det är tyvärr en ganska liten del i rapporten. Med tanke på att det är dubbelt så många kvinnor som män som är långtidssjukskrivna skulle det vara intressant att få se vad kvinnor får för rehabilitering, kompetensutveckling, fortbildning och så vidare. Den forskning som finns visar att män får dyrare rehabilitering, bättre återgångar till ett annat arbete, satsning på kompetensutveckling och så vidare. Jag är också glad för att utskottet har hörsammat Vänsterpartiets initiativ och i sitt betänkande bett om sådana analyser framöver. Rapporten visar också - trots att antalet anställda i kommunsektorn har ökat - att det egentligen behövs fler kommunanställda. Därför tycker jag att Vänsterpartiets motion, där vi möjliggör sådana anställningar med ungefär 40 000 nästa år, faktiskt känns väldigt rätt. Om ni läser rapporten kan ni se att det behövs fler anställda inom skolan, äldreomsorgen och på boenden för utvecklingsstörda. Det behövs fler för att stödet för kvarboende ska fungera, och det behövs fler för att LSS-lagstiftningen ska fungera. Detta, herr talman, var ett försök att visa på hur viktiga de kommunal- och lanstingsanställda kvinnorna och de få männen inom dessa verksamheter är för vår service, vårt välbefinnande, vår frihet, vår trygghet och för samhällets utveckling. Jag tycker att detta är något som diskuteras alldeles för lite. Nu är min talartid slut. Vi får väl se om debatten får fortsätta eller inte.

Herr talman! Det ljusnar för Sveriges kommuner och landsting. Det har vi hört här i debatten, och det kan vi läsa i regeringens skrivelse till riksdagen. Redovisningen av verksamheterna i kommuner och landsting avser i huvudsak förhållandena några år tillbaka i tiden. De flesta kommuner och landsting kan uppvisa överskott för 2006, men det betyder inte att det inte finns problem. Det finns stora regionala skillnader. Där tillväxten är god är också ekonomin god. Visst är det positivt att landets kommuner och landsting kan redovisa ett överskott på drygt 15 miljarder kronor, och prognosen för 2007 pekar också mot ett gott resultat. Nu gäller det dels att samla i ladorna för framtida behov, dels att se till att de brister som finns inom skola, vård och omsorg åtgärdas. Allt är inte frid och fröjd. Siffror och statistik är en sak, men verkligheten är oftast mer komplicerad. Genom att spara och gneta har landets kommuner rättat in sig i ledet, för budskapet från statsmakterna har ju varit att utgifter och inkomster ska gå ihop. Sedan 2005 gäller nya bestämmelser i kommunallagen om god ekonomisk hushållning. Kommuner och landsting har ansträngt sig för att klara detta, vilket i många fall har gått ut över servicen till kommuninnevånarna. Det är väl inte obekant för någon att antalet serviceboenden för äldre har minskat, att man inte har klarat att erbjuda handikappade den service de har rätt till eller att skolan och förskolan har betydligt större behov än man i kommunerna har klarat att tillgodose. Det är den verklighet människor möter i vardagen. Det finns definitivt många hål att stoppa överskotten i. Kommunerna håller igen, och försiktigheten är en dygd, men på gott och ont. Herr talman! De överskott i kommuner och landsting som vi ser i dag beror till största delen på att arbetslösheten minskar, att fler människor har fått ett arbete och att skattebasen därmed har ökat. Men marginalerna är små från en hygglig ekonomi till obalans. Detta är oroande i ett framtidsperspektiv. Vi vet att äldreboomen är i antågande. De äldre blir allt fler medan antalet människor i produktiv ålder minskar. Det påverkar självklart skattebasen. Vi vet att landstingen har problem med den psykiatriska vårdens innehåll och kvalitet, med missbrukarvården och med tillgängligheten till primärvården. Vi vet att det i de flesta av landets förskolor finns alltför stora barngrupper, och vi vet att fortfarande når var fjärde elev inte målen i alla ämnen i grundskolan. Även om det är positivt med överskott finns det stora hål att stoppa överskotten i. Lägg därtill behovet av att betala av på den pensionsskuld som många kommuner har, så ser vi att framtiden för landets kommuner och landsting handlar om att både gasa och bromsa. Det tudelade Sverige är inte bara en politisk klyscha utan en bister verklighet i de många kommuner som har drabbats av befolkningsminskning. När skattebasen minskar blir förutsättningarna för att upprätthålla en bra samhällsservice också sämre. Då ökar skillnaderna mellan in- och utflyttningskommuner och skillnaderna blir större mellan de kommuner som kan ge sina invånare ett rikt och bra liv och de kommuner som tvingas till nedläggning av skolor, indragning av bussar och en sämre service till sina kommuninvånare. Sverige är ett relativt glest befolkat land - ungefär nio miljoner människor på 450 000 kvadratkilometer. Att klara obalansen i landet är en stor utmaning för framtiden. Här krävs krafttag om vi vill att hela Sverige ska leva. De satsningar som nu görs på en förbättrad infrastruktur är alldeles nödvändiga. De borde ha gjorts för länge sedan. När arbetsmarknaderna blir allt större ställer det krav på snabba och effektiva transporter och goda kommunikationer för arbetspendling. Att på ett snabbt och effektivt sätt kunna pendla till sitt arbete är för många avgörande vid val av boendeort. Att det nu finns optimism bland landets kommun- och landstingspolitiker är bra. Det behövs, för utmaningarna är många framöver. Nyanställningar inom vård, skola och omsorg är nödvändiga - dels för att allt fler blir allt äldre, dels för att fyrtiotalistgenerationen just nu är på väg ut från arbetslivet. Sveriges kommuner och landsting räknar med att det behöver nyanställas ca 10 000 personer per år framöver. Det är en utmaning både ekonomiskt och när det gäller att hitta den arbetskraft man behöver. När nu ekonomin förväntas ge överskott under några år framöver gäller det att hantera den situationen på allra bästa sätt för medborgarnas bästa. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets betänkande.

Herr talman! Man kanske blir smal av detta på kuppen, för magen kurrar men man hinner aldrig äta. Men det var inte det vi skulle tala om. Christina tog upp tre saker som jag skulle vilja fråga henne om. Det första gäller utjämningssystemet. Du pratade varmt om regional utveckling. Sedan har ni gjort förändringar i det kommunala utjämningssystemet. Jag får inte detta att riktigt gå ihop. De förändringar ni föreslår och som Centerpartiet står bakom innebär att landets glesbygdskommuner, alltså en majoritet av landets kommuner, får betala till några få Stockholmskommuner. Det är alltså en överföring från glesbygd till storstad. Löner måste väl i det här fallet sägas vara en påverkbar faktor. Christina säger också att nu sker infrastruktursatsningarna. Jaså, där jag bor stoppar man utbyggnaden av järnvägen. Hur kommer det sig? Vilka satsningar är det ni pratar om? Detta var satsningar som var planerade, som låg i den plan som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade lagt fram. Men de stoppas nu på grund av att ni inte vill tillföra de pengar som behövs för att genomföra investeringarna. Detsamma kan jag säga om Ostkustbanan. Och jag kan nämna flera länkar ytterligare i Sydsverige som faktiskt stoppas på grund av att infrastrukturen inte anses vara så viktig för samhällets utveckling i alliansregeringens Sverige. Sedan var det då den tredje frågan. Du pratar här om att man behöver stärka kommunernas ekonomi för att klara framtidens välfärd. Då skulle jag vilja återge vad Fredrik Reinfeldt sade på partistämman: Varje krona i skattesänkning är en krona mindre till skolan, till äldreomsorgen och så vidare. Hur förklarar du då de skattesänkningar på ungefär 200 miljarder som ni hittills har beslutat om? På vilket sätt går de till välfärden, skolan och äldreomsorgens utveckling?

Herr talman! När det allra först gäller utjämningssystemet handlar det om en mängd olika saker. Det finns många olika parametrar som man tittar på. En väldigt viktig del när det gäller kommunernas ekonomi är ju att ge dem bra förutsättningar, och där kommer jag naturligtvis in på infrastrukturen. Visst har det funnits tankar om infrastrukturen. Det har funnits många vackra planer tidigare. Men vad har det blivit av planerna? Ingenting. Tanken är nu att man undan för undan ska beta av när det gäller det stora behov som finns på infrastrukturområdet. När det gäller skattesänkningar är det viktiga att kommunerna har sin kommunala självstyrelse, att de statsbidrag som går till kommuner och landsting är generella statsbidrag, så att de själva kan få avgöra hur de vill använda dem, efter sina egna förutsättningar.

Herr talman! Jag får väl tacka för de svar som var någon sorts icke-svar. Man ska ge bra förutsättningar, och det har funnits tankar om infrastrukturen, säger Christina. Och nu ska man undan för undan beta av. Jag kan titta på den järnvägssträcka som jag själv åker ganska ofta, flera gånger i veckan. Den har man nu skjutit upp till efter 2015, med er beta-av-plan. Den låg faktiskt nästa år. Jag tycker inte att detta verkar vara att beta av. Jag skulle kunna ge många fler sådana exempel, bland annat från mitt eget län. Och jag tror nog att Christina själv har en hel del som hon skulle kunna ta upp i den här talarstolen. Och så säger hon att generella statsbidrag och det kommunala självstyret och därmed skatteintäkterna är avgörande för kommunernas välfärd. Menar du då att Fredrik Reinfeldt hade fel när han sade att varje krona i skattesänkning är en krona mindre till skolan, en krona mindre till äldreomsorgen, en krona mindre till välfärden? Hade han fel då? Eller hur menar du? Kan du förklara det och kanske ge ett svar den här gången? Nu är Centerpartiet faktiskt med och bidrar till en politisk utveckling som kommer att vidga klyftorna mellan glesbygd och stad i det här landet. Ni säger att ni hela tiden har stått upp för den här politiken, alltså att glesbygden och hela Sverige ska leva. Nu är ni med och motverkar det.

Herr talman! När det gäller infrastrukturen finns det självklart olika delar i landet som vill lyfta fram sina satsningar. Själv finns jag i Mälardalen och har jobbat väldigt mycket för att vi ska få en bra pendlingsmöjlighet här. Och allting kan inte klaras på en gång. Det vi ser är att det finns enormt stora behov. Framför allt kanske det handlar om att klara den infrastruktur vi redan har, så att den fungerar på ett bra sätt. När det gäller skattesänkningar är det allra viktigaste att få människor i arbete. Klyftorna i samhället kan vi på allra bästa sätt åtgärda genom att fler människor kommer i arbete. Då får vi också en bättre skattebas, och då får kommunerna större möjlighet att åstadkomma den välfärd som de alla ska göra.

Herr talman! Det är nyttigt att byta stolar ibland. Under den senaste mandatperioden satt jag i styrelsen för Kommunförbundet och var kommunalråd. Nu sitter man här i riksdagen och ska yttra sig om utvecklingen inom den kommunala sektorn under den mandatperioden. Jag tror att det var för två år sedan som Kommunförbundet och Landstingsförbundet gemensamt presenterade höstpropositionens, tror jag att det var, effekter på kommunerna. Och man sade någonting som fick mig som kommunalråd att höja på ögonbrynen, nämligen att man inte hade någonting att klaga över. Det tror jag inte hade hänt på år och dagar. Det är väl det som även speglas i den här rapporten, som Miljöpartiet också står bakom. Den senaste mandatperiodens utveckling inom den kommunala sektorn har varit väldigt bra, ekonomiskt sett. Sedan finns det alltid hur mycket som helst att förbättra ännu mer. Men efter många år då det varit svårt kom en utveckling som Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet stod bakom, som skapade förutsättningar för kommunerna. Sedan är det den andra biten. I går kväll hade vi sammanträde i kommunfullmäktige i Södertälje, där jag fortfarande sitter. Vi diskuterade en ekonomisk rapport. Och då måste man ändå höja ett varningens finger. Södertälje är en kommun som tar ett väldigt stort ansvar i Sverige när det gäller flyktinginströmning. Vi tar emot flest flyktingar per invånare i hela Sverige. Vi tar ett väldigt stort ansvar när det gäller LSS och förståndshandikappade. Jag tror att vi har bland de flesta placeringarna i Sverige. När det gäller låginkomsttagare är det en ganska fattig kommun så att säga, även om den ligger i Stockholmsområdet. Och där ser man nu att överströmningen ökar. Socialbidragen ökar eftersom ersättningsnivåerna i a-kassan har sänkts. Jag tror att man är 60 miljoner back inom social- och arbetsmarknadsnämnden, som också ansvarar för LSS. Det är kommuner som dumpar sina placeringar, som avsäger sig betalningsansvaret. Flyktinginströmningen borde numera vara riksbekant. Den är inte enbart negativ på lång sikt. Men att ta emot över 1 000 personer, som vi gjorde förra året, och ca 2 000 flyktingar, som vi tar emot detta år, på en gång är en enorm belastning, även om dessa människor i framtiden blir en lysande tillgång. Jag tror att många kommuner redan nu märker att det svänger. Sedan kan allting ur ett riksperspektiv gå som tåget. Men jag vill varna för att de kommuner som tar hand om de svaga ute i Sverige redan nu börjar se, när de jobbar med budgeten för 2008, att det inte är så rosenrött och trevligt. Den svåra tiden börjar komma redan nu. Detta behövde vi inte diskutera för två år sedan.