Utlåtande om EU:s långtidsbudget 2014–2020

Herr talman! Det finns en bred enighet mellan partierna om de grundläggande principerna som rör EU:s långtidsbudget, även om åsikterna naturligtvis går isär på andra områden som rör det europeiska samarbetet och hur det ska utvecklas. Vi socialdemokrater menar, liksom andra partier, för det första att EU:s flerårsbudget måste utarbetas efter en restriktiv grundsyn. Vi vill med andra ord se en real frysning av budgeten, det vill säga att den ska räknas upp med bara inflationen. Vi vill för det andra, vilket är viktigt, se en modernisering av budgeten. Det handlar om att satsa på det som stärker konkurrenskraften, som skapar arbetstillfällen och som utvecklar ekonomierna och att satsa på forskning och innovationer och på insatser som har ett, som vi brukar kalla det, europeiskt mervärde. Vi vill för det tredje att EU:s utgifter också i framtiden väsentligen ska finansieras genom bni-avgifter. Därför avvisar vi de idéer som har förts fram om att införa nya egna medel som också är tänkta att bidra till att expandera budgeten. Vi tror inte att det är politiskt klokt, mot bakgrund av det som nu sker i Europa, att bygga ut EU:s budgetramar. Vi tror inte att det är klokt att göra det samtidigt som, hur trist det än är, förtroendet för det europeiska projektet och politikers förmåga att lösa den ekonomiska krisen sviktar och samtidigt som många länder tvingas till hård budgetdisciplin och ett antal länder faktiskt drabbas av synnerligen kännbara åtstramningsprogram. En annan sak, som vi inte kommer att gå in på i dag eftersom det inte finns utrymme för det, är att det skulle krävas en betydligt radikalare och offensivare ekonomisk politik över huvud taget för att skapa jobb och ta Europa ur krisen än det som vi nu ser runt om i olika länder. Europeiska unionen måste kraftsamla för att modernisera budgeten. Nya nödvändiga satsningar på ekonomisk utveckling och jobbskapande åtgärder måste i första hand komma till stånd genom omprioriteringar, besparingar och reformer på de stora utgiftsområdena. Att vi ställer oss skeptiska eller avvisande till idén om att införa nya egna medel i form av moms eller en transaktionsskatt bygger också på att vi ser detta som ett steg som kan innebära att vi överför skattepolitisk kompetens till EU, och den utvecklingen vill vi inte se. Vi menar, om jag ska uttrycka det lite mer allmänt, att man i så fall skulle rubba balansen mellan EU:s institutioner på ett sätt som inte svarar mot de tankar och diskussioner som så småningom ledde fram till Lissabonfördraget och som vann gehör och stöd i medlemsländerna. Vi vill värna nationernas skattepolitiska kompetens. Vi socialdemokrater vill alltså inte ha en finansiell transaktionsskatt för att bygga ut EU:s egna medel och expandera budgeten. Men vi avvisar därmed inte tanken på en beskattning av finanssektorn. Vi vill bara inte se det i just det här sammanhanget. Det är högst rimligt att finanssektorn bidrar till att betala - mycket mer än vad som har gjorts hittills - för vad den har ställt till med. Finanssektorn är i dag underbeskattad. En finansiell transaktionsskatt är i sammanhanget en möjlig väg att gå, men det finns också andra spår att välja som vi är beredda att diskutera och pröva. När det gäller den här typen av beskattning kommer det i vilket fall som helst att krävas breda internationella överenskommelser, men skatteintäkterna ska gå till nationerna om en sådan beskattning kommer till stånd. När det gäller sammanhållningspolitiken vill vi stryka under att den måste få bli just en sammanhållningspolitik. En självklar grundtanke är solidaritet, det vill säga att det sker en utjämnande omfördelning inom unionen. Men samtidigt måste regioner i alla länder kunna få del av resurserna, inte minst för att systemet ska kunna bibehålla sin folkliga förankring och sin legitimitet. Jag yrkar bifall till förslaget i utlåtandet. (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets utlåtande. Jag vill säga att jag är väldigt glad över att vi har lyckats nå en bred enighet i mångt och mycket i utskottet när det gäller den här frågan. Det är viktigt att Sverige talar med en enad och stark röst när det handlar om så här viktiga frågor. Det handlar ytterst om vad Europeiska unionen ska ägna sig åt de kommande åren, vilka åtaganden EU ska prioritera och hur mycket vi ska investera. EU-kommissionens förslag är dessutom i en rad avseenden en ganska stor besvikelse, och därför är det viktigt att Sveriges riksdag markerar tydligt och enigt. Kommissionen föreslår som bekant att budgeten ska öka med hela 7 procent. Det är anmärkningsvärt. Det är anmärkningsvärt därför att EU redan i många avseenden ägnar sig åt fel saker och har svällt på tok för mycket i sin budget. Egentligen borde EU bli bättre på att prioritera kärnan i samarbetet. Men ännu mer anmärkningsvärda är de stora utgiftsökningarna i ljuset av det som händer runt omkring oss och den oroliga tid vi lever i. Många länder präglas av låg tillväxt, svag konkurrenskraft och offentliga finanser i oordning. På många håll är behoven akuta och ropen på hjälp starkare än någonsin. Europa befinner sig i en kris, och de flesta länder tvingas skära i sina nationella budgetar. Medborgare protesterar på gator och torg. I dessa tider menar jag att det är olämpligt att kommissionen föreslår att EU:s budget ska växa på detta sätt, när man egentligen borde spara. Utskottet hade velat se en real frysning av EU:s utgifter. Utskottet är dessutom kritiskt till vad EU lägger sina gemensamma medel på. Kommissionen föreslår förvisso en minskning av jordbrukspolitik och sammanhållningspolitik, men vi menar att besparingarna är för små. Större omprioriteringar måste göras från områden som jordbruk och sammanhållning till områden som forskning och infrastruktur som ger långsiktig tillväxt. I den globala utvecklingen kan vi se att många delar av världen kraftigt flyttar fram sina positioner. Kina, Indien med flera är länder där ekonomin växer så det knakar och utvecklingen går i ljusets hastighet. Den ekonomiska tillväxten i vår omvärld är förstås positiv när den lyfter upp så otroligt många människor ur fattigdom. Men vår utmaning i Europa är samtidigt att inte bli omsprungna på vägen. Vill vi behålla vårt välstånd, vår välfärd och vår goda levnadsstandard är det dags att sätta fokus på fortsatt europeisk utveckling och tillväxt. Här spelar EU en avgörande roll. I stället för att fokusera på jordbrukspolitik är det dags att vi använder EU:s budgetmedel för att främja forskning, tillväxt, konkurrens och infrastruktur. Vi måste helt enkelt sätta fokus på EU:s konkurrenskraft. Ytterligare en invändning som utskottet har mot kommissionens förslag är avskaffandet av de så kallade rabatterna på den svenska medlemsavgiften i utbyte mot ett nytt system av klumpsummerabatter. Det skulle innebära att den svenska medlemsavgiften ökar kraftigt. Eftersom vi värnar skattebetalarnas pengar motsätter vi oss en sådan ökning. Dessutom är det en ökning i en budget som prioriterar fel saker. Vi vänder oss vidare mot kommissionens förslag om nya egna medel. Jag tänkte särskilt säga några ord om den så kallade Tobinskatten, skatten på finansiella transaktioner, och förklara varför vi i Alliansen är emot en sådan skatt. En skatt på finansiella transaktioner är i grund och botten ett desperat försök från vissa europeiska ledare att i oroliga tider visa handlingskraft. Förslaget är tyvärr ett slag i luften, och det är olyckligt att frågan bromsar upp många andra, mer konstruktiva förslag. Frågan om Tobinskatten är nämligen redan på förhand dödfödd, eftersom skatten måste vara global för att få någon verklig effekt. Om vi ensidigt skulle införa den i Europa skulle det bara innebära att transaktionerna flyttar någon annanstans. Det var precis vad vi såg hända i Sverige under 80-talet när vi införde den så kallade valpskatten. Transaktionerna flydde utomlands. En sådan transaktionsskatt skulle inte tillföra Europa något av värde, utan de enda som skulle bli glada är USA, Kina och kanske några andra länder som skulle få lite mer transaktioner. Det mest anmärkningsvärda i detta sammanhang är att Tobinskatten egentligen är ett illa dolt försök att se till att EU får mer egna medel, och den utvecklingen är vi emot. Vi vill inte ge EU mer pengar eller flytta beskattningsrätt dit. Sist men inte minst vill jag, trots vissa åsiktsskillnader här och var, upprepa att jag är glad över att utskottet har varit enigt, att vi kan tala med en enad och tydlig röst i detta sammanhang och att vi stolt kan säga att Sveriges riksdag kommer att fortsätta att driva på för en reformerad och moderniserad budget i EU. I dessa oroliga tider är det nämligen så att inte bara Sverige måste driva en ansvarsfull ekonomisk politik, utan också EU måste ta sitt ansvar.

Fru talman! Som ni har hört av tidigare talare har vi en stor enighet i finansutskottet. I likhet med övriga i utskottet är jag oroad över EU:s långtidsbudget. Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut. Kostnaderna inom EU skenar ganska dramatiskt. EU:s utgifter ökar med 7 procent, eller 70 miljarder euro, i det förslag som ligger, vilket inte är rimligt i en tid av ekonomisk instabilitet och kris. Dessutom finns det många områden som EU kan skära i, inte minst jordbrukspolitiken. Att behöva göra en sådan här expansion av EU-budgeten känns därför inte motiverat. Det tas i förslaget steg mot ökad överstatlighet inom EU genom att principen om enhällighet vid beslut som rör skatter i vissa fall byts ut mot att beslut fattas med kvalificerad majoritet. Även det vänder vi oss emot. Det innebär att risken ökar för att Sverige körs över av andra EU-länder och tvingas införa skatter vi inte valt själva. Det är också problematiskt att den nedsättning av EU-avgiften som Sverige har skulle minska rejält med det föreliggande förslaget. Sänkningen skulle vara från 5,5 miljarder per år till 3 miljarder, vilket innebär att Sverige om förslaget går igenom blir en ännu större nettobidragsgivare till EU. Vi ser det som djupt problematiskt om Sverige ska stå för ännu mer av EU:s budget utan att få mer valuta för pengarna. I långtidsbudgeten lyfts också fram frågan om en skatt på finansiella transaktioner, eller Tobinskatt. Jag ska fördjupa mig lite i den biten. Det här är en skatt som Miljöpartiet har slagits för under lång tid, för vi anser att den skulle få stor nytta på de finansiella marknaderna. Det handlar om en väldigt låg skatt, 0,1 procent av värdet på aktier, fondandelar och andra instrument på de finansiella marknaderna. Det är en så låg summa att vanliga aktiesparare inte skulle märka den över huvud taget. Däremot skulle en sådan här skatt kunna påverka finansmarknaderna positivt genom att minska de mest vilda svängningarna på börserna och minska spekulationen till exempel genom högfrekvenshandel på våra börser. Som många av oss kanske såg på tv i går kväll ökar robothandeln på världens börser, och så även på Stockholmsbörsen. Detta gör, enligt många tunga bedömare, att börserna fungerar dåligt. I en studie där man frågade kapitalförvaltare på Stockholmsbörsen som intervjuades ansåg sex av tio att robothandeln eller högfrekvenshandeln gör att aktiemarknaden fungerar sämre än tidigare. Det är ganska uppenbart att högfrekvenshandeln leder till orimliga konsekvenser. Det finns många oroande tecken. Ungefär 60 procent av alla ordrar på Stockholmsbörsen förra året drogs tillbaka inom en sekund. Bara ungefär 1,5 procent av alla ordrar leder till att det blir en affär. På de amerikanska börserna sker ungefär 75 procent av all börshandel genom robotar. Det förändrar hur hela börsen fungerar och skapar stor oro på marknaden. Enligt uppgifter i TV4 ägs en aktie på den amerikanska marknaden i genomsnitt i 22 sekunder. Det beror självklart på att högfrekvenshandeln har ökat till orimliga nivåer. Finansinspektionen tar i sin rapport Risker i det finansiella systemet upp en händelse på den amerikanska börsen förra året. Då sjönk börsen i New York med 9 procentenheter inom loppet av fem minuter, för att sedan nästa minut återvända till samma nivå som tidigare. Sådana orimliga svängningar kommer genom den högfrekvenshandel, den robothandel, som finns på dagens börser. Det finns mycket som tyder på att en låg skatt på finansiella transaktioner skulle minska högfrekvenshandeln kraftigt och stabilisera börserna. Dagens Industri rapporterar i en artikel: "Högfrekvenshandeln kommer att få en betydande sänkning av omsättningen eftersom mycket av den inte längre blir meningsfull" om man inför en skatt på finansiella transaktioner. Man gör väldigt små vinster och handlar med mycket stora summor pengar. Finns det då en liten skatt på de finansiella transaktionerna försvinner lönsamheten. Det kan också tyckas vara ganska rimligt att finansbranschen får stå för åtminstone en del av kostnaderna för att sanera den europeiska ekonomin, när det åtminstone delvis är vidlyftiga lån från finansinstitut och banker som har skapat krisen. Vi anser att en väl utformad skatt på finansiella transaktioner med bred internationell uppslutning skulle kunna minska finansiell spekulation och därmed bidra till att förbättra stabiliteten på finansmarknaderna. Förhoppningen är självklart att även andra delar av världen ska se värdet av en skatt på finansiella transaktioner, så att det blir ett globalt system. Men då krävs att någon vågar gå före och föreslå ett sådant system. EU-kommissionen räknar nu med att intäkterna från transaktionsskatten kan bli ungefär 57 miljarder euro per år. Från Miljöpartiets sida anser vi inte att de pengarna ska gå till egna medel för EU-kommissionen, utan vi anser att de ska användas av medlemsländerna. Vi ser också att sådana intäkter skulle kunna utgöra en stabil och bra källa till finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer. Det är något som har varit en av de stora stötestenarna i de internationella klimatförhandlingarna och som skulle kunna göra att vi närmade oss ett avtal på klimatområdet. Fru talman! Att som regeringen gör sitta med armarna i kors och säga nej till de initiativ som tas på EU-nivå för en skatt på finansiella transaktioner är djupt beklagligt. När nu EU-kommissionen kommer med förslag på en skatt på finansiella transaktioner, när många tunga ekonomer anser att det behövs en ökad beskattning av finanssektorn för att minska osund spekulation och när konservativa ledare som Angela Merkel i Tyskland och Nicolas Sarkozy i Frankrike har ställt sig bakom ett sådant förslag, varför vägrar då den svenska regeringen delta i processen och står vid sidan av och surar? Det är djupt beklagligt och svårförklarligt. Därför har vi lagt ett särskilt yttrande om att vi anser att en skatt på finansiella transaktioner ska införas men att pengarna ska gå till medlemsländerna och inte till EU-kommissionen. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt ta replik, men jag blev lite uppjagad, kände jag, så jag tvungen i alla fall. Jag måste kommentera detta med Tobinskatt, även om det är bara en del av hela betänkandet. Enligt min mening måste vi självklart ta till en rad olika åtgärder för att hantera den kris som vi befinner oss i. Jag kan däremot inte förstå hur Per Bolund kan prata om den här skatten som om den skulle vara verkningsfull. Vad vi diskuterar är en skatt som kommissionen själv anger skulle ge ett bnp-bortfall som är betydligt större än alla de eventuella intäkter som man kan tänka sig att skatten ger. Alltså är det totalt sett en negativ effekt på både vår tillväxt och våra möjligheter att tillsammans investera i välfärd och i vår framtid. Dessutom kommer transaktionerna helt enkelt att flytta på grund av en sådan skatt. Det går inte riktigt att komma undan. Visst kan man prata om vilka intäkter det eventuellt skulle ge i ett slags drömvärld där det inte blir några effekter. Men de här transaktionerna kommer ju att lämna Europa och bege sig någon annanstans. Jag förstår inte riktigt hur Per Bolund kan se att detta är ett konstruktivt förslag. Det känns mer som ett drömscenario, om jag ska vara ärlig.

Fru talman! Om det är ett drömscenario kan jag konstatera att vi är många som drömmer. EU-kommissionen lägger fram ett sådant förslag och säger inte att det inte kommer att ge några intäkter, vilket Jessica Rosencrantz utmålar här lite grann, utan man säger tvärtom att det kommer att ge 57 miljarder euro i intäkter. Jag kan också konstatera att det tydligen finns många drömmare även på Jessica Rosencrantz politiska sida i form av till exempel Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, som inte brukar bedömas vara några gröna drömmare utan snarare är ganska traditionella, konservativa politiker i Europa. De har ändå ställt sig bakom det här förslaget och anser att det skulle göra nytta och att det bör genomföras. Den svenska regeringen är kanske den som i så fall har drömmar, möjligtvis mardrömmar, kring den skatten. Om det är några så är det den svenska regeringen som ställer sig utanför och har en särställning i det europeiska samarbetet. Det är i princip den svenska regeringen och den brittiska regeringen som har varit skeptiska till den här skatten, medan övriga ledningar i Europa har varit positiva till att införa en sådan skatt. Det beror på att man ser behovet av att reglera de finansiella marknaderna. När vi ser hur börskurser på oerhört kort tid skyfflas upp och ned och när vi ser hur säkerheten i de finansiella systemen minskar för varje år som går, till exempel på grund av det jag var inne på, högfrekvenshandel, då ser man att det också behöver införas någon form av regleringar. Vi kan alla hoppas på att även andra regeringar som inte finns inom EU ser behovet av detta. Jag vet att den här diskussionen pågår runt om i världen på många andra marknader. Jag nämnde exempel från den amerikanska börsen som visar hur stor instabilitet och oro som skapas genom osund spekulation. Jag är övertygad om att detta kommer att sprida sig även till andra. Men det krävs att någon vågar gå före och införa en sådan skatt för att det ska vara möjligt att få en bred uppslutning globalt sett. Där tycker jag att det är bra att EU har gått före, och jag beklagar verkligen att den svenska regeringen intar en ställning där man ställer sig vid sidan av och surar.

Fru talman! Anledningen, Per Bolund, till att EU i dag skriker efter en transaktionsskatt är att EU vill ha mer egna medel, vill ha mer resurser. I en tid då man redan föreslår att budgeten ska svälla med 7 procent vill man ha mer intäkter för att kunna finansiera budgeten. Det är därför Merkel och Sarkozy ropar på en transaktionsskatt. Det måste man våga se igenom. Annars är det bara naivt att tro att inte det är skälet. Det är klart att EU på alla möjliga tänkbara sätt försöker få fram mer av intäkter. Det är mycket möjligt att det skulle ge intäkter, som du säger. Men det ger samtidigt ett massivt bnp-bortfall, så man måste våga se till båda ändarna av diskussionen. Jag menar att vi som företräder en mer restriktiv linje och vill att EU ska prioritera och måste våga se vilka åtgärder vi vill genomföra, vi måste våga se igenom att detta faktiskt är ett försök från ledare i Europa att ge mer makt och mer pengar och till och med egen beskattningsrätt till EU. Det menar jag att vi måste våga genomskåda. Vi har faktiskt, Per Bolund, genomfört en liknande skatt i Sverige och måste lära oss av våra exempel. Jag tror generellt att man kan göra misstag en gång, och sedan ska man försöka lära sig av dem. Jag tror inte på att genomföra exakt samma misstag en gång till. Jag menar att om vi, efter att i Sverige ha infört valpskatten under 80-talet och har sett hur transaktionerna flydde, skulle göra det igen vore det inte så klokt. En sådan här skatt kan vara verkningsfull bara om den införs på global nivå. Men det kommer inte att ske. Det hade väl varit möjligt att man kunde landa i Per Bolunds slutsats - fast jag skulle inte göra det ändå - om man trodde att Kina, USA och andra länder skulle följa efter. Men det kommer ju inte att hända. Därför kommer vi i stället att stå i Europa utan transaktioner och med bnp-bortfall och se oss själva göra om samma misstag igen och samtidigt ge EU mer egna intäkter, mer egna medel och beskattningsrätt. Det tror jag vore helt fel väg att gå.

Fru talman! Det är beklagligt att höra den uppgivenhet som man hör från Jessica Rosencrantz i den här frågan. Det är som om vi inte kan påverka någonting utan helt och hållet är offer för de finansiella marknaderna som flyttar som de vill. Jag kan bara konstatera att det inte är en syn som delas av många ledande politiker i Europa. Om de gjorde de bedömningen att alla transaktioner skulle flytta till andra delar av världen tror jag inte att man skulle föreslå en sådan skatt, vilket man faktiskt gör nu. Man kan tycka att skatten kan göra nytta även om den inte används på det sätt som EU-kommissionen föreslår. I vårt ställningstagande har vi mycket tydligt sagt att vi vill att skatten ska gå till de nationella parlamenten och nationerna och inte användas på EU-nivå. Men vi tror ändå att skatten skulle göra stor nytta genom att lugna ned och stabilisera de finansiella marknaderna. Jag tror kanske att skillnaden mellan mig och Jessica Rosencrantz ligger i synen på styrande skatter. Moderaterna har generellt varit ganska skeptiska till att använda sådana skatter medan Miljöpartiet har sett att de gör stor nytta och verkligen kan påverka systemet. Vi har haft samma diskussioner när det gäller miljö- och klimatskatter, till exempel. Vi ser att de gör stor nytta och att intäkterna kan användas till värdefulla saker. Det är lite märkligt att höra det här från politiker som i vanliga fall säger: Vi måste vara med och delta i diskussioner i EU och påverka hur till exempel pengarna och intäkterna används. Men i det här fallet väljer man att helt ställa sig vid sidan av och säga blankt nej utan att föra en diskussion till exempel om hur de här intäkterna skulle kunna användas. Sedan tycker jag att det är lite felaktigt att jämföra den här transaktionsskatten med en valpskatt, som Jessica Rosencrantz pratar om. Det är lätt att konstatera att Sverige är ett mycket mindre område än vad EU är, och även när man tittar på de finansiella marknaderna är de mycket starkare och stabilare på europeisk nivå än på svensk nivå. Jag tror att risken för att alla transaktioner skulle flytta från euroområdet bara för att man inför en sådan här väldigt låg skatt är klart överdriven. Men vi lär få se det, för det ser ut som att den här skatten kommer att införas. Vi kommer väl att få stå här om några år och bedöma vad resultaten har blivit.

Fru talman! Stram budget, frysta reala utgifter och budgetdisciplin har varit våra ingångar inför kommande budgetperiod. I juni presenterade EU-kommissionen sitt förslag till långtidsbudget för åren 2014-2020. Från svensk utgångspunkt är det ett dåligt förslag som gör att vi riskerar en fördyrad årlig EU-avgift på upp till 10 miljarder, vilket är helt oacceptabelt. Det är dessutom ett förslag som rimmar illa med tidens anda, och det av flera skäl. För det första föreslår kommissionen att utgifterna ska öka med 5 procent jämfört med innevarande budgetperiod - detta i ett läge när flera av EU:s medlemsländer, ja till och med de flesta, kämpar med stora underskott och statsskulder och har genomfört eller planerar att genomföra utgiftsminskningar och skattehöjningar för sina befolkningar. För det andra är budgetens innehåll i alltför hög grad förankrat i gårdagens EU. Det gör att utrymmet för en mer framtids- och reforminriktad budget, med utgifter som fokuserar på åtgärder som tydligt kan stärka unionens tillväxtförutsättningar och konkurrenskraft och därmed kopplas till tillväxtagendan Europa 2020, blir ytterst begränsat. För det tredje föreslår kommissionen två nya egna finansiella transaktionsinstrument, en transaktionsskatt och en ny EU-moms. Vi motsätter oss nya egna medel och överföring av mer kompetens på skatteområdet till EU-nivå. Fru talman! Centerpartiet anser att det är viktigt att Sverige är pådrivande i förhandlingarna om långtidsbudgeten när det gäller att påpeka behovet av strukturella riktiga reformer och utgifter som bidrar till att EU kan nå politiskt prioriterade mål, som exempelvis ökad hållbar tillväxt och sysselsättning i hela unionen. Det är angeläget att göra prioriteringar och vidta åtgärder som skapar tydliga europeiska mervärden. Det kan vara satsningar på forskning och innovation, infrastruktur, klimat, miljö och hållbar energiomställning. På föregående veckas toppmöte i Bryssel beslutades det om en inriktning för den inre marknaden - det gäller energiområdet - som ska vara genomförd 2014, detta för att skynda på bland annat energieffektivisering och satsningar på infrastruktur. Vi ser mycket positivt på dessa framsteg och anser att det är angeläget att hålla uppe reformtakten på energiområdet. En annan viktig europeisk prioritering är en reformering av jordbrukspolitiken med produktionsinriktning utifrån nytta och behov och långsiktighet som utgångspunkt. Samtidigt är det viktigt att den gemensamma jordbrukspolitiken bidrar till fungerande marknader och därmed sund konkurrens. Centerpartiet menar att EU:s gemensamma jordbrukspolitik kan bidra till ett bättre klimat genom att reformeras i en grönare riktning men också stärka landsbygdens förutsättningar genom att värna och bygga ut landsbygdsprogrammet. Sådana satsningar är angelägna och har, som vi ser det, ett tydligt europeiskt mervärde. Fru talman! För att hålla samman EU, inte minst i dessa tider av ekonomisk och politisk osäkerhet, spelar sammanhållningspolitiken en viktig roll. Sammanhållningspolitiken är för oss i Centerpartiet en viktig del av EU:s agenda för att skapa hållbar tillväxt i hela unionen. Regioner med störst behov ska prioriteras när det gäller inriktningen för den nya sammanhållningspolitiken. Under senare år har sammanhållningspolitiken alltmer kommit att fokusera på forskning och innovation, infrastruktur och tillgänglighet men också gränsöverskridande samarbete - åtgärder som tydligt bidrar till ökad tillväxt och konkurrenskraft i hela unionen. Kommissionens förslag innebär att en större andel av budgeten kommer att gå just till territoriellt samarbete, något som Centerpartiet varmt välkomnar. På så sätt motverkas de negativa effekterna av nationella gränser, och vi får en mer balanserad utveckling i hela Europa. Gleshet måste även framöver vara ett av kriterierna för fördelningen av medel mellan medlemsländerna. I de fortsatta förhandlingarna är det angeläget att bevaka att gleshetskriteriet ges tillräcklig tyngd men också att optimera Sveriges återflöden. Med erfarenhet från förhandlingarna inför nuvarande budgetperiod kan det konstateras att återföring av medel, till exempel via landsbygdsprogrammet, har varit framgångsrikt. Den svenska nettoavgiften har blivit lägre. Fru talman! Avslutningsvis konstaterar jag att ett EU som prioriterar klart avgränsade politikområden, där vinsten av gemensam europeisk politik är hög, har potential att bidra till långsiktighet och hållbar tillväxt i hela Europa. Men då måste EU-politiken först ses som en helhet, inte som ett nollsummespel där vissa vinner och andra förlorar. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Sverigedemokraterna som parti ser positivt på ett samarbete och ett utbyte med Europa och delar särskilt tanken och idén om en öppen europeisk marknad. Däremot delar vi inte EU:s ambitioner att bilda en federal europeisk superstat. Det är ambitioner som inte bara uttrycks av kommissionen utan som även framförs av Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Det sker både inlindat och genom att de föreslår en fiskal union med egen beskattningsrätt. Dessa tongångar går dess värre varma också här hemma i Sverige och i denna kammare. Från den rödgröna sidan deklarerar man att man är för en europeisk skatt på transaktioner. Och från regeringens sida har man, med stöd från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, gett sig själv rätten att via IMF finansiera EMU:s misslyckande med, i slutändan, skattebetalarnas pengar. Båda alternativen utgör två snarlika versioner av en socialiserad och gemensam skuldhantering i Europa, där skötsamma och välfungerande länder finansierar de länder som antingen inte skött sina finanser eller som har råkat ut för EMU:s inbyggda baksidor med en penningpolitik för 17 olika, i flera fall fundamentalt olika, länder. Därför säger Sverigedemokraterna också nej till båda formerna av skuldhantering för ett valuta- och penningpolitiskt system som redan från början, genom att endast tre deltagarländer klarade konvergenskraven, var dömt att misslyckas och som nu står i full brand. Fram till dess att den politiska opinionen i denna kammare omvänts eller byts ut så att ett förhandlande om ett utträde ur EU kan inledas står det emellertid även under vårt ansvar att framföra åsikter om hur EU:s gemensamma medel bör hanteras. Eftersom svenska skattebetalare dessutom betalar ca 30 miljarder kronor per år till EU:s budget och idéer på EU-nivå framförs att denna avgift kraftigt ska öka, samtidigt som återflödet från EU endast ligger i storleksordningen 10-15 miljarder, har vi ännu större anledning att lägga oss i hur EU-avgiften hanteras. Det handlar kort sagt om mycket stora svenska anslag för att stötta en överstatlig union som det svenska folket aldrig röstat om att tillhöra. Amsterdamfördraget, Nicefördraget och Lissabonfördraget medförde alla, efter Sveriges anslutning till EU, förstärkningar av EU:s makt på bekostnad av det svenska folket. I detta perspektiv menar jag att det är viktigt att slå vakt om svensk självständighet och svensk rätt att själva i så hög utsträckning som möjligt få bestämma över våra egna skattemedel. Därför är det primära inte bara att vi från Sveriges sida inför EU försöker hålla kvar nuvarande kostnadsnivåer, vilket ju är regeringens ståndpunkt, utan att vi även i förhandlingarna driver på hårt för att utöka vår så kallade rabatt på EU-avgiften. Det kan under inga omständigheter anses rimligt att Sverige, som för övrigt tillsammans med Norge tillhör världens främsta land vad gäller att via biståndet ta ut skattepengar som sedan fördelas ut till flertalet länder, däribland till och med Ryssland och Kina, och ovanpå detta dessutom står för västvärldens mest oansvarliga och kostsamma invandringspolitik, ska stå som finansiär för att också understödja Europas länder. Detta gäller särskilt som denna omfördelning syftar till att underlätta för bildandet av en enhetsstat, eftersom en sådan förutsätter just denna form av utjämningsprincip för att fungera. Fru talman! Det svenska målet bör därför vara självklart: Sveriges EU-avgift ska så länge vi kvarstår som medlemsland minst hållas på en neutral nettonivå.

Fru talman! Det är en stor fråga som behandlas i dagens utlåtande, nämligen EU-kommissionens förslag till långtidsbudget för EU för nästa planperiod 2014-2020. EU-kommissionen föreslår olika ändringar som sammantaget innebär att den totala budgetramen höjs med 70 miljarder euro eller ca 630 miljarder kronor eller uttryckt som andel av bni, från 1,05 procent till 1,11 procent. Det kan tyckas som en begränsad ökning, men det handlar alltså om mycket pengar sammanlagt. Nu är vi i Sverige eniga över partigränserna om att säga nej till denna utökning. Ett enigt utskott anser alltså att den totala budgetramen bör frysas på nuvarande nivå, det vill säga 1,05 procent av EU-ländernas samlade bni. Inte minst är det viktigt att EU visar återhållsamhet i dagens ekonomiska läge när många medlemsstater brottas med stora underskott. När man lyssnar på debatten om europakten och ökad övervakning och kontroll av euroländernas statsbudgetar framstår EU-kommissionens förslag som mindre väl tajmat. Även om förslaget måste avvisas när det gäller volymen finns det delar i förslaget som jag tycker är intressanta. Jag tänker till exempel på att kommissionen vill förenkla budgetbestämmelserna och sätta fokus på resultaten, särskilt vad gäller sammanhållningspolitiken och jordbrukspolitiken. Det senare ligger i linje med vad utskottet förespråkade redan 2008, nämligen att EU:s budget i högre grad borde vara resultatorienterad och sätta effekterna i fokus. Utskottet påpekar också i dagens utlåtande att EU:s revisionsrätt bör ges ökade möjligheter att genomföra effektivitetsrevisioner för att kontrollera att medlen används effektivt för att nå uppsatta mål och inte bara, som nu, mest fokusera på att medlen används korrekt i lagens mening. Här har EU en del att lära av den svenska effektivitetsrevisionen som Riksrevisionen utför. Inom ramen för en alltså realt sett oförändrad budget vill vi se förändringar genom ökat stöd bland annat till forskning och utveckling men å andra sidan ökade besparingar inom den så kallade sammanhållningspolitiken, det vill säga EU:s regionalpolitik och jordbrukspolitiken. Här har kommissionen inte gått tillräckligt långt i sitt förslag. Förslaget innehåller ändringar av de rabatter som olika länder, också Sverige, har på sin medlemsavgift. Sverige är ju nettobetalare till EU, det vill säga vi betalar mer i avgift än vi får tillbaka till exempel inom sammanhållningspolitiken och jordbrukspolitiken. Enligt kommissionen ska vår rabatt minskas avsevärt, vilket i sin tur alltså innebär en ökning av Sveriges nettobetalning till EU. Detta är inte rimligt utan måste avvisas. Fru talman! Det som kanske fått mest uppmärksamhet i förslaget och där vi i utskottet har lite olika synsätt gäller förslaget från kommissionen om egna medel. Vi är i och för sig över partigränserna eniga om att det inte finns anledning att tillmötesgå de förslag på nya egna medel som föreslås, eftersom det riskerar att bli medel att expandera EU:s budget. Kommissionen föreslår dels en ny form av momsavgift, dels en skatt på finansiella transaktioner. Vi avvisar alltså enigt detta som förslag på nya egna medel. Däremot anser Vänsterpartiet, liksom Socialdemokraterna och Miljöpartiet som vi har hört tidigare, att en väl utformad skatt på finansiella transaktioner kan nå andra syften, nämligen att minska finansiell spekulation och därmed bidra till att förbättra stabiliteten på finansmarknaderna. Enligt mig är det också rimligt att en sådan transaktionsskatt samordnas på EU-nivå, annars är risken stor att skatten blir meningslös. Helst bör naturligtvis en sådan skatt vara global, men EU är trots allt en tillräckligt stor aktör för att göra det meningsfullt. Det har också den effekten att frågan kan lyftas upp med större kraft till exempel inom G20-kretsen. EU-kommissionen har gjort beräkningar på möjliga intäkter från en transaktionsskatt och landat på en uppskattning på 57 miljarder euro eller motsvarande drygt 500 miljarder kronor för hela EU. Beräkningen utgår från en mycket låg minimiskattesats på transaktioner, 0,1 procent på handel med obligationer och aktier och 0,01 procent på handeln med derivat. Medlemsländerna kan enligt förslaget i och för sig besluta om högre skattesatser. Vänsterpartiet ser alltså positivt på en sådan skatt. Det är ju en annan, nyare variant av den så kallade Tobinskatten. Tobin föreslog redan på 1970-talet en skatt på internationella valutatransaktioner som då främst var avsedd att motverka valutaspekulation. Den här skatten är i samma härad som Tobinskatten. EU-kommissionen föreslår att en stor del av de beräknade intäkterna från transaktionsskatten ska tillfalla EU som egna medel. Ett enigt utskott avvisar som sagt detta, men från den rödgröna sidan ser vi ändå positivt på en sådan skatt av andra anledningar. Finansmarknaden är lågt beskattad, och en transaktionsskatt kan motverka finansiell spekulation. Detta är i stort innehållet i det gemensamma särskilda yttrandet från S, V och MP i ärendet. Med detta, fru talman, ställer jag mig bakom såväl förslaget i utskottets utlåtande om EU:s långtidsbudget 2014-2020 som vårt särskilda yttrande.

Fru talman! I den här debatten, som alltså handlar om finansutskottets utlåtande om EU:s långtidsbudget, vill jag också göra ett förhoppningsvis kort inlägg. Även i näringsutskottet har vi haft anledning att diskutera kommissionens förslag, framför allt med avseende på sammanhållningspolitiken för den kommande budgetperioden 2014-2020. I den diskussion som vi i näringsutskottet har haft har vi socialdemokrater väldigt tydligt markerat vår principiella inställning just när det gäller sammanhållningspolitiken. Vi delar uppfattningen att en övergripande målsättning i förhandlingarna om nästa fleråriga budgetram är en oförändrad EU-avgift, men vi är kritiska till att regeringen med det som utgångspunkt efterlyst ytterligare besparingar inom just sammanhållningspolitiken. Vi menar att det finns andra utgiftsområden inom EU-budgeten som det finns större skäl att genomföra besparingar inom. En svensk inställning under hela vårt medlemskap har ju varit att jordbrukspolitiken måste i grunden reformeras. Däremot vill vi, med större eftertryck än regeringen, peka på behovet när det gäller stödsystemen inom sammanhållningspolitiken. De får inte bli mer komplicerade och skapa en ökad administrativ börda, ett problem som många har vittnat om genom åren när det gäller sammanhållningspolitiken. Vi anser att det är angeläget - också av legitimitetsskäl - att alla regioner inom EU även i fortsättningen omfattas av sammanhållningspolitiken. Den ska gälla alla medlemsländer med utgångspunkt från deras respektive förutsättningar. Uppgiften för det här området är nämligen att minska skillnaderna mellan Europas regioner, men också att utjämna skillnaderna inom länderna. Det övergripande målet för sammanhållningspolitiken, som enligt kommissionens förslag är att bidra till att nå EU:s 2020-mål, handlar för Sveriges del bland annat om satsningar på energieffektivisering, förnybara energikällor, innovation och förbättrad konkurrenskraft hos små och medelstora företag. När det gäller Socialfonden handlar det om att möta de utmaningar som finns inom sysselsättningsområdet, utbildningsområdet och fattigdomsbekämpningen. Fru talman! I Sverige i dag är det så att den svenska regionalpolitiken är lika med EU:s sammanhållningspolitik. Alldenstund regeringen inte är beredd att satsa nya och egna nationella resurser på den regionala utvecklingen inom Sverige, för att hålla ihop och utveckla hela landet, behöver vi en sammanhållningspolitik på den nivå som den nu är, minst. Ett oroande tecken i tiden, som det är svårt att tro inte ingår i regeringens signalsystem inför de kommande förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och sammanhållningspolitik, är hanteringen av den sista ansökningsomgången till Socialfonden inför 2012. Att ingen ansökning ska ske och att Sverige därmed i praktiken ska returnera i runda slängar 1 miljard kronor av beviljade medel är uppseendeväckande, inte minst mot bakgrund av hur situationen på svensk arbetsmarknad ser ut. Det här beslutet minskar eller undandrar möjligheterna till kompetensutveckling och insatser för en mängd människor som står väldigt långt från svensk arbetsmarknad. För att klara de utmaningar som både Sverige och Europa står inför tror jag att det behövs en fungerande sammanhållningspolitik. Det är en del av det solidariska kittet inom EU. Både Sverige och EU behöver en sammanhållningspolitik värd namnet om vi ska kunna klara såväl EU:s 2020-mål som att utveckla hela Sverige.