Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

Fru talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande Utgiftsområde 5 Internationell samverkan . Jag är väldigt glad att vi debatterar det även om det inte finns några reservationer och avvikande meningar. Dessutom är jag väldigt glad att statsrådet Gunilla Carlsson också är här. Inom utgiftsområdet behandlas Sveriges medlemskap i internationella organisationer, Sveriges freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet och dess bidrag till organisationer som sysslar med dessa frågor men också Sveriges överenskommelser med andra stater. Därutöver ställs medel till förfogande för ekonomiskt bistånd till svenska medborgare utomlands särskilt i krissituationer. Det är en fråga som känns prioriterad och aktuell i dagarna när anslaget till Regeringskansliet har skurits ned utan en riktig konsekvensanalys av den samlade oppositionen. Detta kan leda till sämre krisberedskap och minskad möjlighet till hjälp för nödställda från våra konsulära beskickningar utomlands. En väl fungerande krisledning har blivit mer aktuell efter de tragiska vansinnesdåden i helgen. Detta får vi inte tumma på. Regeringens proposition som ligger till grund för betänkandet är väl genomarbetad. Om man tänker på att utgiftsområde 5 omfattar väldigt lite, ungefär 2 promille av den totala budgeten, kan man inte vara annat än imponerad av vilken effektiv och sparsam förvaltning Sverige har. Samtidigt lyckas vi bra med att uppnå internationellt genomslag för våra tankar och idéer, ett genomslag som inte motsvarar vår storlek. Det visar att goda idéer kan leda långt. Sverige har spelat och spelar alltjämt en viktig roll i de internationella organisationerna. Genom åren blev Sverige känt som en uppskattad bidragsgivare som levererat hög kompetens och som fört in en helhetssyn på säkerhet, utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. Vår kompetens och roll i internationella organisationer kommer väl till användning i fredsfrämjande och fredsbevarande insatser som Sverige deltar i runt om i världen. Bara under förra året har Sverige deltagit i ett flertal av FN:s 18 fredsfrämjande insatser och i samtliga 12 EU-ledda insatser. Den viktigaste var Eulex i Kosovo, som är en krishanteringsinsats där Sverige är starkt involverat. Kosovo hade val i går. Kosovo visade därmed att det är ett europeiskt land som kan klara sin egen demokrati. Fru talman! Sverige är medlem i många internationella organisationer. Som medlem driver vi på viktiga reforminsatser. Det gäller exempelvis i FN där vi vill reformera och stärka FN:s humanitära verksamhet. Under vårt EU-ordförandeskap försökte vi göra FN:s råd för mänskliga rättigheter effektivare. Det är en något komplicerad uppgift då sammansättningen av rådet inte riktigt underlättar denna uppgift. Men vi låter oss inte nedslås i våra ansträngningar. I Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, bidrar Sverige till att främja stabiliteten i regionen med de 56 medlemsländerna som täcker hela norra halvklotet och går från Vancouver till Vladivostok. Under EU-ordförandeskapet drev Sverige linjen i OSSE om en starkare roll för EU, vilket gick bra under det andra halvåret 2009 men som sedan har blivit mindre uttalat. Senast för två veckor sedan, på OSSE:s toppmöte i Astana, kunde vi se, när diskussionen handlade om vår framtida säkerhet, hur några av EU:s medlemsländer var beredda att ge upp våra grundläggande positioner och värderingar. Den kluvna EU-positionen blev smärtsamt uppenbar och klart problematisk när det kom till att påtala Rysslands allt annat än konstruktiva roll i de frysta konflikterna i de georgiska provinserna Abchazien och Sydossetien samt i Transnistrien inne i Moldavien. Detta visar att Sveriges röst behövs i världen och i Europa för freden och för vår gemensamma säkerhet. Därför förstärker Sverige sitt samarbete med Nato och de länder som ingår i Partnership for Peace. Det är viktigt att vi som aktiv partner också är med och påverkar denna allt viktigare plattform för den svenska säkerhetspolitiken. För Sveriges del har även Europarådet och Nordiska rådet en stor betydelse. I dessa organisationer arbetar vi aktivt för våra särskilt prioriterade frågor. Under EU-ordförandeskapet gjorde vi en viktig insats när det gäller demokrati, mänskliga rättigheter och behovet av en gemensam värdegrund för en ökad sameuropeisk förståelse. Därutöver trädde Lissabonfördraget i kraft, och Sverige deltog i viktiga gemensamma militära och civila insatser. Operation Atalanta utanför Somalias kust leddes under våren 2010 av Sverige. Östersjösamarbetet är ett annat särskilt prioriterat område för oss. EU sjösatte sin Östersjöstrategi under Sveriges EU-ordförandeskap. Ett ökat utbyte med Ryssland, Polen, de tre baltiska staterna och Vitryssland är önskvärt och centralt. Med Eastern Partnership, som är ett polsk-svenskt skötebarn, kan vi för de sex medlemsstaterna, alla före detta sovjetiska delstater, verka för ett närmande till EU. Därutöver måste samarbetet med Ryssland förstärkas på den statliga sidan men även i det civila samhället med NGO:er gentemot enskilda medborgare. Ett viktigt led i det arbetet handlar om att förbättra det kulturella utbytet. Minst lika viktigt är frågor som syftar till att främja och förbättra arbetet på miljöområdet, de sociala frågorna och den civila säkerheten. Ett samarbete med Ryssland inom ovan nämnda områden är mycket betydelsefullt. Men även det arbete som flera av de svenska instituten gör har stor betydelse för Sverige. Inom utgiftsområde 5 ligger Svenska institutet som främjar Sverigebilden utomlands, den utrikes- och säkerhetspolitiska forskning som bedrivs av Utrikespolitiska Institutet och Sipri, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut som forskar om nedrustning, icke-spridning, militära utgifter och regional säkerhetspolitik. Utrikesutskottet är helt enigt beträffande inriktningen på Sveriges internationella samverkan, och därför yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Det stämmer att vi inte har några andra synpunkter på budgeten när det gäller det här utgiftsområdet. Det brukar sällan vara några större kontroverser när det gäller utgiftsområde 5, Internationell samverkan. Sedan har vi naturligtvis olika uppfattningar inom området. Internationell samverkan är ändå väldigt viktig att diskutera, även om vi inte har några reservationer eller särskilda yttranden att ta upp i dag - kanske särskilt i dag när det väl är ofrånkomligt att nämna det som hände i helgen här i Stockholm. Utan att på något vis spekulera i gärningsmannens syfte eller om han varit ensam eller tillsammans med andra, för det måste vi lämna till polisen, kan man ändå konstatera att vår globaliserade värld innebär nya utmaningar för alla länder och för alla medborgare, var vi än befinner oss i världen. De säkerhetspolitiska svar vi hade på gårdagens problem och hot fungerar inte när hoten eller utmaningarna är helt andra. Vad drev denna 28-åring att tappa tron på livet och tillvaron till den grad att han bestämde sig för att gå till historien på det sätt som nu har skett? Det vet vi ingenting om, och därför är det naturligtvis oerhört svårt att förebygga brott av det här slaget. Det skulle inte hjälpa om vi lämnade Afghanistan i morgon dag eller om konstnären Vilks fälldes för hädelse. Det finns naturligtvis annan frustration, ilska och besvikelse med i bilden när det gäller den enskilda gärningsmannen. Det viktigaste när det gäller brott av alla slag är förebyggande arbete. Det förebyggande arbetet när det gäller terroristbrott bygger mycket på internationell samverkan, men det måste också ske på individnivå. Det allra viktigaste är som jag ser det att arbeta för en rättvisare värld, en fredligare värld och en mindre diskriminerande värld. Utskottet tar på s. 11 i betänkandet upp på vilket sätt regeringen arbetar inom EU när det handlar om terrorism. Bland annat talas om stödinsatser i tredjeland för att främja en positiv utveckling. Det är bra. Jag utgår från att det handlar om en positiv utveckling i alla aspekter, det vill säga fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter, konfliktlösning etcetera. Fru talman! Propositionen genomsyras också av att Sverige ska vara en stark röst i EU. EU är enligt regeringen den viktigaste arenan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Regeringen är också stolt över att vi finns med i alla EU- och FN-insatser. Det ger gott anseende. Det är förstås väldigt bra att Sverige har gott anseende i andra länder i världen, men jag undrar ofta om vi menar samma sak när vi talar om gott anseende. Det blir nämligen en del dubbelmoral när vi samtidigt som vi vill framstå som bäst på att främja mänskliga rättigheter, demokrati, nedrustning och är en aktiv part i många fredsinsatser är det tredje största vapenexportlandet. Till exempel exporterar vi vapen till Pakistan för miljardbelopp, trots att landet präglas av stora inre oroligheter och en ökad talibanisering. Samtidigt bekämpar vi talibanerna med våra trupper i Afghanistan. Vi upprustar både Indien och Pakistan, trots de stora spänningar som råder mellan de två länderna i stället för att bidra till nedrustning och ökad stabilitet i den här mycket explosiva delen av världen. Fru talman! Under 2006 gavs politiskt klartecken till en av Sveriges största krigsmaterielaffärer någonsin. Det var export av det militära radarövervakningssystemet Erieye till Pakistan. Det är en affär som kostar Pakistan 8,3 miljarder kronor. Tillstånd till svensk vapenexport får enligt lag bara ges om exporten har försvars- och säkerhetspolitiska skäl och inte strider mot svensk utrikespolitik. Stater i krig, stater som präglas av inre oroligheter eller som är skyldiga till grova kränkningar av mänskliga rättigheter ska inte få köpa svenska vapen. Men det sker ändå. Inspektionen för strategiska produkter som är den myndighet som godkänner svensk vapenexport försvarar den här exporten till Pakistan med att man inte ingår nya avtal med landet utan bara genomför de avtal som redan finns. Till råga på det här vapenexporteländet inrättar Sverige en särskild myndighet för att främja just vapenexport. Ekvationen går inte ihop för mig. Våld föder våld. Mer vapen leder inte till stabil fred. Det behövs helt andra åtgärder. Fru talman! Man kan tycka vad man vill om Wikileaks, och åsikterna går uppenbarligen isär. Jag tycker att det varit mycket värdefullt att Wikileaks och andra whistleblowers har visat världen på vilket sätt både fredsfrämjande och fredsframtvingande trupper betett sig så att ansvariga för övergreppen kan ställas inför rätta och så att övergrepp inte sker igen. Civila får lika lite bli offer i Afghanistan och Irak som på gatorna i Madrid, London och Stockholm. Allas liv är lika mycket värda. Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara nämna att regeringens planer för Nordic Battlegroup 2014 också omnämns i betänkandet. Den här frågan kommer att diskuteras senare i dag, så jag vill bara understryka att regeringens planer för mandatperioden så som det är nämnt i betänkandet om utgiftsområde 5 inte är en fråga som avgörs i och med att vi antar förslaget i det här betänkandet.

Fru talman! Vi har nu att diskutera det första betänkandet. Vi har ju två betänkanden kring de utgiftsområden som utrikesutskottet ansvarar för i behandlingen av budgetpropositionen här i riksdagen. Nu gäller det det första betänkandet som rör utgiftsområde 5 i statsbudgeten. Det andra betänkandet som vi kommer till efteråt är lite maffigare och omfattar ungefär 35 miljarder. Det här omfattar ungefär 2 miljarder varav ungefär tre fjärdedelar handlar om avgifter till internationella organisationer där vi i Sverige är med. Därutöver behandlas kostnader för nordiskt samarbete, ISP, Utrikespolitiska Institutet, Svenska institutet, Östersjösamarbete, att hjälpa svenskar i nöd utomlands och en del annat som är mycket viktigt. Fru talman! För att anknyta till det som hände i helgen och som Bodil Ceballos från Miljöpartiet nämnde innan visar ju det hur vi i dag lever i en tillvaro, i en värld där gränser alltmer suddas ut. Man kan å ena sidan betrakta det som hände i helgen som att en person i Sverige åkte till en annan stad i Sverige och genomförde ett attentat, men det är klart att det här också vittnar om en annan problematik i form av ett ideologiskt krig som i praktiken pågår mellan dem som verkar för demokrati och frihet och dem som vill krossa demokratin och friheten i världen och introducera andra system bestående av någon sorts stöveltramp eller totalitarism och så vidare. Vi ser hur den här nya verkligheten påverkar Sverige också på andra sätt, med vår närvaro i Afghanistan, i den globala debatten inte minst kring karikatyrer eller annat som blir någon sorts symbol som leder till ökade spänningar mellan länder. Det är klart att fred och säkerhet är någonting som vi i Sverige måste bidra till att bygga långsiktigt. Vi måste inrikta vårt arbete på att undanröja och motverka att samhällen utvecklas på ett sådant sätt så att det leder till krig, konflikter och våld. Regeringen har förtjänstfullt i denna budgetproposition listat en rad olika organisationer och internationella samarbeten där Sverige deltar, till exempel Europeiska unionen, givetvis, som är en del av ryggraden i vår utrikes- och säkerhetspolitik i dag. Vi har Förenta nationerna där Sverige som vi vet har varit mycket engagerat under många år. Vi har OSSE, Europarådet, Nordiska rådet och den typ av forskning vi bedriver i Sverige kring detta inom ramen för Utrikespolitiska Institutet, bland annat Sipri. När det gäller nedrustningsfrågor kan jag säga att nedrustning är ett problem i världen i dag. Det går för långsamt. Samtidigt går upprustningen i världen lite för fort, som vi vet, inte minst när det handlar om den islamiska republiken Iran, som är det kanske viktigaste globala säkerhetspolitiska hot världen i dag står inför - på längre sikt i alla fall om landet får tillgång till atomvapen. Fru talman! Om Sverige är så pass involverat som vi vill vara i dessa olika internationella forum är det också viktigt att vi vet vad vi vill driva när vi är där, förstås. Det är viktigt hur vi formulerar politiken. För Folkpartiets del är det oerhört viktigt att den svenska politiken för fred och säkerhet, och även i det vi diskuterar senare, nämligen biståndet och även våra militära insatser, måste ha fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Det är detta som är det viktigaste för den svenska utrikespolitiken. Jag vill därför avslutningsvis bara citera ett stycke i budgetpropositionen som jag tycker är viktigt att nämna och som även Miljöpartiet nämnde i anförandet innan. Man skriver så här i budgetpropositionen med anledning av FN:s råd för mänskliga rättigheter: "Efter en inledande institutionsuppbyggande fas i FN:s nya råd för mänskliga rättigheter . är prioriteten att bidra till att rådet ska leva upp till sitt mandat att granska efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna och stödja förbättrad respekt för de mänskliga rättigheterna." Så skriver man i budgetpropositionen. "Sverige kommer att verka för att rådet, inklusive dess mekanism för universell granskning där bl.a. Sverige granskats i maj 2010, blir ett trovärdigt och effektivt instrument i det globala arbetet för de mänskliga rättigheterna. För att rådet ska vara relevant måste dess medlemmar leva upp till kriterierna för medlemskap när det gäller respekten för mänskliga rättigheter." Detta är viktiga ord, men jag skulle vilja att de blev ännu tydligare. Den som i dag följer FN:s MR-råd kommer ganska snart till slutsatsen att det inte har blivit särskilt mycket förbättringar alls. Sverige var pådrivande för att reformera den tidigare kommissionen för mänskliga rättigheter i FN, inte minst Jan Eliasson. Man skapade det nya MR-rådet som också periodvis skulle granska alla länder som är medlemmar i FN. Granskningen av Sverige i maj förra året var ett skämt, bokstavligen ett skämt. Där stod representanter för stater som Iran, Pakistan och Belarus på rad för att säga att Sverige brister i sin lagstiftning mot tortyr. Där var stater som Kina och sade att Sverige inte ger tillräckligt med personlig integritet och så vidare. En rad diktaturer efter varandra skulle berätta hur hemskt, illa och dåligt det var ställt med mänskliga rättigheter i Sverige. Det är klart att vi inte kan ha det så. Vi vet att om FN har ett MR-råd eller inte kommer det inte att påverka situationen i Iran särskilt mycket, därför att de hänger kvinnor i lyftkranar i alla fall i det landet, så länge det inte sker en demokratisering i Iran. Vi vet att FN inte ska bli en arena där diktaturer på olika sätt kan gå ihop och bekräfta varandra och på så sätt också försöka underminera FN:s arbete för mänskliga rättigheter. Därför är det viktigt att regeringen ånyo tydliggör detta i budgetpropositionen, vilket vi givetvis också stöder i utskottet. Sverige ska fortsätta verka för ett reformerat MR-råd som också blir relevant framöver. Det är viktigt för hela legitimiteten också för FN-systemet.

Fru talman! Jag skulle vilja fråga Fredrik hur han får ihop det han säger om vår starka röst för nedrustning och att det går alldeles för sakta med nedrustningen i världen samt vår starka röst för demokrati och mänskliga rättigheter med vår ökande vapenexport och att vi i det här landet dessutom till och med ska främja vapenexporten. Sedan vill jag också ta upp det som Fredrik säger om MR-rådet. Jag kan instämma i att det naturligtvis finns brister också i MR-rådet, men just i den del där de säger att vi brister i vår lagstiftning mot tortyr har de faktiskt rätt, eftersom vi inte har någon sådan lagstiftning. Vi har i vår brottsbalk inte ett brott som faktiskt heter tortyr, utan man säger att det går under grov misshandel. Grov misshandel kan ju vara väldigt annorlunda mot tortyr. Vi bytte ju en gång, vi ändrade till exempel till grov kvinnofridskränkning just därför att man ser det systematiska i brottet. Likaväl är tortyr någonting som kanske är mer systematiskt än bara en grov misshandel, så MR-rådet hade alldeles rätt i det fallet. Vi brister i vår lagstiftning när det gäller tortyrbrott oberoende av om det är Iran eller andra diktaturer som har sagt det. Om vi ska vara trovärdiga när vi talar om mänskliga rättigheter måste vi börja på hemmaplan. Man måste städa framför egen dörr först.

Fru talman! Bodil har alldeles rätt och jag är också positiv till detta. Det finns nog många som är det när det gäller att förtydliga den svenska lagstiftningen vad gäller brottsrubriceringen tortyr. Detta är också någonting som Amnesty International och andra driver. I den specifika sakfrågan kan man mycket väl diskutera det. Men det jag försökte beskriva i mitt anförande var att det är något speciellt med - det kanske även Miljöpartiet skulle kunna instämma i - att här står 10-15 totalitära stater på rad för att berätta för Sverige att vi brister i skyddet av mänskliga rättigheter. Det är nämligen så. Det ser man mycket tydligt. Man kan gå in på Internet och ta del av protokollet för utfrågningen av Sverige i FN:s MR-råd. Då ser man mycket tydligt att nästan exakt det som vi i Sverige kritiserar odemokratiska stater för - enskilda stater kritiseras för olika saker beroende på var bristerna finns - vänder man rakt tillbaka mot Sverige i de här utfrågningarna. Det har alltså blivit så inom ramen för Förenta nationernas råd för mänskliga rättigheter att odemokratiska stater använder detta råd som en sorts plattform för att kritisera demokratiska stater. Det var inte riktigt så det var tänkt. Det var inte det som var tanken med de här granskningarna. Ett annat fall som diskuterades under utfrågningen av Sverige var kritik mot att Sverige inte har kriminaliserat rasistiska organisationer. Det finns andra typer av lagar som vi kan använda mot dessa och där den svenska uppfattningen är att vi inte kritiserar organisationer utan handlingar. Detta drevs sedan i den svenska debatten om en del organisationer där man sade att Sverige brister i respekten för mänskliga rättigheter. De stater som krävde detta utslag i utfrågningen var bland andra Pakistan och Kuba. Från vår sida, Folkpartiets och Alliansens, anser vi förstås att diktaturerna inte ska sätta dagordningen för detta viktiga arbete.

Fru talman! Då menar jag att man måste utgå från att vi nu ger de här staterna möjligheten att kritisera oss därför att vi inte lever upp till de mänskliga rättigheterna. Rasistiska organisationer ingår ju inte i den så att säga vanliga listan över mänskliga rättigheter. Där håller jag med dig. Man tar ställning till de enskilda brotten inte till organisationerna som sådana. Om vi bjuder på den kritiken får vi skylla oss själva i andra fall, som tortyr till exempel, där de länderna kritiserar oss. Jag tycker inte att vi ska säga att MR-rådet är dåligt bara för att det också råkar ingå diktaturer i det. Ett MR-råd är ju till för alla, även för oss. Det är naturligtvis bra att vi också granskas. Det är bra att andra länder också får ge sin syn på hur de upplever oss. Vi ska naturligtvis inte bjuda dem på poängerna. Jag fick inte något svar på frågan om vapenexporten. Hur går det ihop med att vi också ska jobba för nedrustning, att vi ska gå i bräschen för nedrustningen och att vi ska gå i bräschen för demokrati och mänskliga rättigheter medan vi samtidigt ska främja vapenexport från Sverige? Det går inte ihop. Det går faktiskt inte ihop.

Fru talman! Jag hoppas att jag hörde fel, att Miljöpartiet säger att vi inte ska säga att MR-rådet i FN är dåligt. Jag skulle vilja dra det längre än så. FN:s råd för mänskliga rättigheter saknar i dag legitimitet. Det är i dag ett tämligen irrelevant organ. Det är därför som det är så viktigt att Sverige, med den trovärdighet vi har i internationella sammanhang, lägger större kraft och möda på att bidra till en förändring så att Förenta nationernas arbete för mänskliga rättigheter kan bli relevant och få legitimitet. Det skulle gynna utvecklingen i hela världen. Men vad händer om Förenta nationerna brister i det grundläggande arbetet för att skydda de mänskliga rättigheterna? Tidigare var det ungefär 75 procent av samtliga resolutioner som antogs i detta råd som var riktade bara mot staten Israel. Nu har det sjunkit en aning ned mot strax över hälften av alla resolutioner. Om vi tittar på världen i dag bor det sex och en halv miljon människor i Israel och sex-sju miljarder på jordklotet är det lite förvånansvärt om MR-brotten är så oerhört mycket värre just precis där och inte i grannlandet Syrien, inte i grannlandet Egypten och definitivt inte i det andra grannlandet Libyen som just nu är ordförande i MR-rådet. Det är klart att detta inte är riktigt rimligt. Om Sverige har ambitioner på det internationella området att vara en stark röst inom det internationella samfundet ska vi ta fasta på det som regeringen skriver, och Sverige ska höja profilen för att kunna reformera FN:s MR-råd. Fru talman! När det handlar om vapenexporten delar jag inte Bodil Ceballos uppfattning i grunden. Jag är inte pacifist. Jag ansluter mig inte till den filosofin. Jag har svårt att se att folkmord och krig i världen i dag skulle lösas genom att demokrater inte får beväpna sig. Men det är viktigt att det finns en exportkontroll av den svenska vapenexporten, att det finns ett starkare demokratikriterium och så vidare. Detta är vi givetvis överens om.

Fru talman! Detta är ett enigt betänkande, så man kan naturligtvis fundera på varför vi ska ha denna debatt. Men till skillnad från Bodil Ceballos vill jag konstatera att så inte alltid varit fallet. Vi har faktiskt haft rätt omfattande debatt på detta område. Jag tycker därför att det finns skäl att uppmärksamma kammaren och alla andra på att vi nu faktiskt har ett enigt utskott. Vi har inte längre den årliga debatten om något av våra organ. Sipri har stått på agendan år efter år, men nu är vi överens. Det finns det ändå skäl att betona. Att investera i samarbete är att investera i fred och i ökad säkerhet för oss i Sverige och i andra länder. EU:s och FN:s centrala roller stryks under i utskottets betänkande och i underlaget till regeringens budget. EU är det centrala forumet för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Vi vill se att EU kan utvecklas och ta en starkare global roll. Det hoppas vi få se under den kommande mandatperioden. FN är också det centrala globala forumet, och vi ska, precis som regeringen betonar i budgeten, sträva efter att ha en tydlig svensk röst i FN, såväl policyskapande som ute i fält. Sverige ska bidra till att FN med sina freds- och säkerhetsfrämjande instrument kan verka både effektivt och kraftfullt. En del av detta är naturligtvis det som berörs i två socialdemokratiska motioner som handlar om medling och medlingskapacitet. Jag noterar att vi är eniga även här om att de insatser som Sverige gör, inte minst med Folke Bernadotteakademin, är en del av de viktiga insatserna för att skapa utrymme för fortsatt medling och för att förstärka dessa områden. Fru talman! Jag tycker också att det finns skäl att lyfta fram ännu ett perspektiv som inte har tagits upp i de tidigare inläggen. Det handlar om kvinnor och kvinnors deltagande för att bygga säkerhet. Kvinnor är självklart viktiga också i internationell samverkan för att kunna utveckla mänskliga rättigheter och för att kunna bygga säkerhet för alla. Det är bra med de signaler som regeringen lämnar när det gäller resolution 1325 och de initiativ som signaleras ska komma för ökade insatser på detta område. Det är välkommet eftersom det är en viktig del för att klara det uppdrag som vi har. Jag vill kortfattat också beröra det som har tagits upp när det gäller mänskliga rättigheter. Det är självklart centralt för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Det är centralt för människor att få sina rättigheter tillgodosedda oavsett var i världen de bor. Där är FN naturligtvis den globala aktör där vi möts. MR-rådet är en institution som med rätta är kritiserad. Men det är bra att vi har en ambition att gå in för att försöka påverka och försöka förändra. Det är genom ett aktivt deltagande, genom internationell samverkan, genom aktiv debatt och genom att våga vara närvarande som vi kan göra vår röst hörd. Då har vi många instrument, men detta är ett område där vi naturligtvis ska finnas med. Fru talman! Avslutningsvis vill jag beröra det som redan har berörts lite grann av Walburga Habsburg Douglas, och det handlar om vårt medlemskap i olika organ - OSSE, Nordiska rådet och för min del, vilket jag särskilt vill understryka, Europarådet. Europarådet har en viktig funktion och är den enda mötesplatsen på vår kontinent där hela Europa möts. Där skapar vi möjligheter att hävda mänskliga rättigheter med domstolens unika roll och med ombudsmannens möjligheter att verka över hela vår kontinent och naturligtvis genom de möjligheter som den parlamentariska församlingen har att bryta åsikter, inte minst där det råder konflikt. Tidigare berördes Ryssland och Georgien. Jag kan bara konstatera att en av de saker som kommer att göras i den delen är att försöka hitta några drag för att föra positionen framåt i en aktivitet i början av nästa år där både ryska och georgiska parlamentariker ska mötas i en dialog under spännande ledning med ombudsman och andra närvarande. Jag hoppas att det ska kunna vara ett sätt att öppna en liten dörr på glänt för att komma fram i även den mycket konfliktfyllda situation som råder i detta område. Det är viktigt att vi värnar dessa instrument. De är en del av det som kan ge oss alla säkerhet, det som kan ge oss möjligheter att bygga en rättsstat och som också kan säkra mänskliga rättigheter, inte för vissa utan för alla. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Vi debatterar utgiftsområde 5 om internationell samverkan. Det är sällan det utgiftsområde som skapar mest debatt i denna kammare. Men det innebär inte att detta utgiftsområde är mindre viktigt. Hur vi väljer att samverka med andra stater avgör också hur vårt land uppfattas internationellt och avgör våra möjligheter att påverka. Det är inte alltid så att det är orden i de högtidliga deklarationerna som avgör svensk säkerhetspolitik och svensk utrikespolitik utan också vårt handlande. Detta betänkande är ett tydligt exempel på det. Utskottet skriver om Sveriges starka stöd till FN och att det är centralt i svensk utrikespolitik. Samtidigt vet vi att Sverige aldrig i modern tid haft så få svenska soldater och svenska militärer i just FN-insatser. Retoriken om stödet till FN och handlandet går inte hand i hand. Det starka stödet i Sveriges riksdag som man talar om i betänkandet är knappast något man känner i FN:s medlemskrets, i synnerhet inte när Sverige vänder ryggen till FN-insats efter FN-insats världen över. Utskottet har i detta betänkande valt att behandla betydligt fler och större frågor än bara de som ryms inom utgiftsområdet. Man berör EU:s ökade internationella roll, Nordic Battlegroup och Sveriges relationer till Nato som är centrala frågor för vårt lands säkerhets- och utrikespolitik. Jag vill därför kortfattat beskriva Vänsterpartiets utgångspunkt. Vi ser att vårt land må vara litet, men vårt välstånd, vår militära alliansfrihet och vår i stora delar avsaknad av kolonial historia ger oss också en unik möjlighet att spela en avgörande roll internationellt. Vi ser att världen är i akut behov av länder som konsekvent står upp för fred, nedrustning och mänskliga rättigheter oavsett var och av vem freden och friheten hotas. Sverige skulle kunna vara ett sådant land. Vi skulle kunna spela en avgörande roll som medlare i konflikter, som värdar för samtal och som brobyggare i det internationella samfundet. Vårt grannland Norge har genom sitt arbete mot klustervapen visat att ett litet land kan göra skillnad. Det är alltså inte de politiska möjligheterna som saknas, utan det är den politiska viljan hos den nuvarande borgerliga regeringen. För oss är den militära alliansfriheten vår största utrikespolitiska och säkerhetspolitiska tillgång. Alliansfriheten är en av förklaringarna till att generation efter generation har kunnat leva i fred i vårt land. Men alliansfriheten har också gett oss en möjlighet att agera internationellt, att spela en positiv roll i konflikter och i fredsprocesser. Därför vänder jag mig som vänsterpartist mot utskottets positiva skrivningar om fördjupat samarbete med Nato och den ökade utrikespolitiska samordningen inom EU. Det är en internationell samverkan som undergräver alliansfriheten, tömmer den på trovärdighet och hotar vårt lands möjligheter att agera självständigt internationellt. Sist noterar jag, fru talman, att den borgerliga regeringen har ökat stödet till Sipri med 298 000 kronor. Det är självklart välkommet. Stockholms internationella fredsforskningsinstitut spelar en avgörande roll genom sina årsböcker och genom sitt arbete i freds- och nedrustningsfrågorna. Men detta ska också ses i ljuset av att den borgerliga regeringen under flera år har minskat bidraget just till Sipri - något som vi i den rödgröna oppositionen i åratal har uppmärksammat och starkt kritiserat. Man kan så klart nu spekulera i varför den borgerliga Alliansen väljer att göra helt om i frågan om Sipri och gå från nedskärningar till satsningar, men jag kan notera och föra till protokollet att den borgerliga regeringen tidigare i år ersatte Rolf Ekéus som ordförande med Göran Lennmarker, tidigare moderat ordförande i utrikesutskottet. Fru talman! Det saknas reservationer i betänkandet. Men när det kommer till Sveriges internationella samverkan, vår säkerhetspolitik och vår utrikespolitik kan jag garantera att vi i Vänsterpartiet kommer att fortsätta i och utanför denna kammare att stå upp för en svensk militär alliansfrihet och en självständig svensk utrikespolitik.

Fru talman! Det kanske är onödigt med en replik, efter den avslutning som Hans Linde hade. Men när jag hörde på Hans Lindes inlägg såg jag framför mig en storstilad reservation från Vänsterpartiet som tog avstånd från den text som han så hårt kritiserade. Jag bläddrade och bläddrade i det lilla betänkandet, men jag hittade ingen reservation. Jag är glad för att Hans Linde delar utskottets bedömning. Inte ens ett särskilt yttrande är fogat till detta betänkande, och det är jag glad för. Jag vill honorera och tacka Hans Linde för att han så tydligt står bakom detta betänkande.

Fru talman! Kerstin Lundgren har uppenbarligen missuppfattat och inte lyssnat på vad jag har sagt från riksdagens talarstol de senaste minuterna. När det kommer till Sveriges budget, de budgetposter som vi behandlar i detta betänkande, ser man att vi från Vänsterpartiet tillsammans med våra rödgröna vänner självklart står bakom satsningar när det gäller OSSE, Europarådet och de olika internationella organisationerna. Precis som jag sade i talarstolen välkomnar jag att man nu så storstilat väljer att satsa 298 000 kronor mer på Sipri under kommande år. Däremot har vi i Vänsterpartiet stora invändningar när det gäller bedömningarna i texten, och jag har redogjort för dem från talarstolen. Jag tror inte att någon i denna kammare eller utanför kammaren tvekar om var Vänsterpartiet står när det gäller frågor om svensk militär alliansfrihet.

Fru talman! Jag är fortsatt glad över att Hans Linde inte har skrivit en rad i detta betänkande. Oavsett vad han säger delar han uppenbarligen den text som utskottet enhälligt samlat sig bakom. Tack, Hans Linde, för detta!

Fru talman! Nu ska Kerstin Lundgren inte försöka lägga ord i munnen på mig som jag inte kommer att uttala. Vi i Vänsterpartiet har ställt oss bakom, precis som jag sade i mitt anförande och i min förra replik, de anslag man ger till OSSE, Sipri, Europarådet och så vidare. Däremot har vi starka invändningar mot betänkandets text, och det har jag nu framfört från riksdagens talarstol, vilket förs till protokollet. Jag tror inte att någon i eller utanför denna kammare kan undgå att förstå var Vänsterpartiet står i de här viktiga utrikespolitiska och säkerhetspolitiska frågorna.

Fru talman! Det här är min första debatt som ledamot i utrikesutskottet, och det känns lite spännande. Vi debatterar, som sagt, utgiftsområde 5, Internationell samverkan. Det är ett budgetområde där vi satsar 2 miljarder kronor - medel som ska gå till internationella organisationer som vi anser främjar fred och säkerhet. Det går till fredsforskning, utbildning, samverkan i exempelvis Nordiska rådet, FN med flera. Sverige ingår i flera fredsbevarande insatser och ser vikten av att också arbeta konfliktförebyggande. Det är oerhört viktigt. Målet med budgeten på detta område är att genom svensk medverkan bidra till att genom internationella fredsfrämjande insatser förebygga, hantera och lösa kriser och konflikter samt bidra till fredsbyggande. För mig som kristdemokrat är det viktigt att slå fast Sveriges internationella ansvar. Vi har ett ansvar för att förhindra, dämpa och lösa konflikter runt omkring vår jord. Precis som Bodil Ceballos sade i dag här i talarstolen är det som hände i helgen också någonting som påverkar oss och där vi måste tänka globalt, inte bara lokalt. Dessa insatser ska också bidra till att förbättra möjligheten att nå andra viktiga mål, till exempel fattigdomsbekämpning, demokrati och mänskliga rättigheter. På många håll i världen finns det många stora konflikter som drabbar civilbefolkningen allvarligt. Vi måste då ibland ingripa med både militära och civila insatser. Det kan handla om väpnad trupp, militära observatörer, poliser, diplomater och andra civila experter inom till exempel rättsområdet. Dessa ska operera för att säkra den humanitära hjälpen och för utveckling i landet. Vi ska naturligtvis också uppmuntra dialog och förebyggande av konflikter. Det är det viktigaste. I arbetet med att bygga fred och säkerhet samverkar många olika aktörer, men för Sverige intar Europeiska unionen en särställning. Vi driver också på för att Europeiska unionen ska bli en global aktör. Ett starkt stöd till FN är också viktigt i svensk utrikespolitik. Tillsammans med FN, OSSE, Europarådet och samarbetet med Nato och de länder som ingår i Partnerskap för fred-samarbetet utgör det själva kärnan i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken. Inom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik återfinns en rad både civila och militära insatser där Sverige deltar. Bland de militära insatserna kan nämnas operation Atalanta utanför Somalias kust vars främsta syfte är att se till att humanitär hjälp till Somalia verkligen når fram. I den civila delen ingår exempelvis EU:s rättstatsinsats Eulex i Kosovo. Utöver dessa insatser har Sverige stora åtaganden med deltagande i ISAF i Afghanistan, med Kfor som arbetar med en säkerhetssektorreform i Kosovo samt med Nordic Battlegroup där förberedelser pågår inför en ny beredskapsperiod under första halvåret 2011. Under förra året har även Europeiska kommissionens stabilitetsinstrument använts inom flera områden. Sedan det inleddes för tre år sedan har det tilldelats omkring 2 miljarder euro under perioden 2007-2013. Förra året användes det som stöd för Gaza, vid terrorbekämpning i Pakistan och för rättegångar i Kenya och på Seychellerna mot personer som gripits i samband med EU:s militära insats Atalanta. Ett internationellt ansvar inbegriper förstås inte bara direkta insatser utan också det fredsförebyggandet arbetet. Som tidigare ordförandeland för Burundikommittén inom ramen för FN:s fredsförebyggande kommission och som största givare till FN:s fredsbyggande fond har Sverige en oerhört viktig roll att spela. Det är bra att Sverige även i fortsättningen kommer att arbeta aktivt med att göra FN:s fredsbyggandesystem till ett effektivt verktyg för att överbrygga glappet mellan direkta krishanteringsinsatser och ett mer långsiktigt utvecklingsarbete. Här vill jag också betona de olika utbildnings- och forskningsinsatser som genomförs på såväl FN- som EU-nivå. Här har vi Folke Bernadotteakademins fokus på att förbättra FN:s medlingskapacitet men också Sveriges och Finlands gemensamma planer på att få till stånd ett Europeiska unionens fredsinstitut, som ska fördjupa de europeiska kunskaperna om fredsarbete och engagemang i konfliktlösande insatser. Fru talman! Jag vill i detta anförande - någon här har varit inne på det - också passa på att nämna det viktiga arbete som Sverige nu bedriver för att stärka kvinnors situation i krig och konflikter. Centrala utgångspunkter i detta arbete är säkerhetsrådets resolution 1820 om sexuellt våld i konflikter och säkerhetsrådets resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Dessa resolutioner uttalar att sexuellt våld i krig är att anse som krigsbrott samt vikten av kvinnors delaktighet i konfliktlösning och fredsprocesser. Det är glädjande att regeringen har tagit dessa resolutioner på allvar. Vid mitt besök i FN tidigare under hösten mötte jag kommissionären Margot Wallström, som har fått ett starkt svenskt stöd för att starta upp en enhet som nära medarbetare till FN:s generalsekreterare, med syfte att bekämpa sexuellt våld i krig och konflikter, just nu med stort fokus på situationen i Kongo. Wallström berättade om hur hon vill arbeta och prioritera på några olika områden. Några sådana områden är att få slut på straffriheten för de grymma brotten, att kvinnors röster måste få höras, det tredje att mobilisera det politiska ledarskapet, det fjärde att öka kunskapen om sexuellt våld och vilka verktyg som kan användas för att stoppa de grymma övergreppen och det femte att koordinera insatser inom FN och med andra aktörer för att förebygga och hitta varningssystem som i god tid kan uppmärksamma problem. För att kunna arbeta effektivt till stöd för kvinnor krävs att kvinnor också deltar i fredsbevarande insatser som FN genomför världen över. Därför är det glädjande att en svensk nu också har fått en högre tjänst på UNPOL, som är FN:s organ på polisområdet. Där är Ann-Marie Orler chef för flera tusen poliser i FN:s fredsbevarande insatser. Hon arbetar för att få fler kvinnliga poliser ute i fält. Det är nu 9,2 procent kvinnor inom kåren, vilket är en ökning, men det behövs förstås ännu fler. Orler och Wallström har nu stora möjligheter att från olika håll verka för att förbättra situationen för kvinnor i världen. De har två viktiga nyckelroller för att på ett tydligt sätt uppmärksamma hur kvinnor drabbas av krig och konflikter och vad vi faktiskt kan göra för att förändra och förebygga. Regeringen har tydligt aviserat att lyfta fram kvinnors roll i krig och konflikter, vilket är en viktig markering. Med detta vill jag, fru talman, yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Jag kan inte låta bli att ställa en fråga, eftersom Désirée Pethrus Engström tog upp just Burundikommittén. Jag har försökt leta på nätet efter vad den faktiskt gör och på vilket sätt Sverige har påverkat arbetet. Vi har tydlig lett arbetet, men vilket resultat har det fått? Under lite drygt ett år har jag engagerat mig i de burundiska flyktingar som har skickats tillbaka från Sverige till Burundi och många av dem som fortfarande är kvar här, en del av dem till och med gömda. Många har varit tvungna att fly vidare. Ett par av dem har flytt till Uganda, där de sedan har blivit erkända som kvotflyktingar. Jag skulle vilja veta på vilket sätt Sverige har arbetat med Burundikommittén för att verkligen göra Burundi säkrare, med tanke på att de flyktingar som vi skickar tillbaka flyr därifrån det första de gör eller också lever gömda i Burundi.

Fru talman! Jag kan tyvärr inte svara på det. Jag har inte den informationen. Däremot tycker jag att det är viktigt att vi finns med i den här typen av insatser. Det kan jag säga generellt. Jag kan inte svara på Bodil Ceballos fråga. Men jag ska gärna ta reda på det.

Fru talman! Det tackar jag för. Jag har försökt leta efter vad Sverige faktiskt gör i Burundikommittén och har inte hitta några dokument - i alla fall inte på nätet - så jag tar tacksamt emot den informationen. Jag kan också tänka mig att många burundier skulle vilja veta hur vi påverkar freds- och säkerhetsarbetet i deras land. Burundi är ett av de länder som ligger högt på listan över svaga stater eller till och med failed states, som det kallas, eftersom de inte kan klara av att skydda sin egen befolkning och det är stora motsättningar mellan olika grupper, med grupper som inte håller med regeringen eller särskilt presidenten. Jag tar gärna emot den informationen när tillfälle ges.

Fru talman! Jag kan bara säga att jag tycker att detta är en fråga som vi bör titta vidare på. Det kan ju handla om liknande insatser som vi kan göra på flera olika ställen. Därför bör vi naturligtvis följa upp arbetet. Den typen av insatser är viktiga för att just följa upp hur man får ett land att gå vidare och jobba förebyggande. Detta är bara ett exempel. Jag hoppas verkligen att vi kan återkomma och hitta fler bra exempel som vi kan arbeta vidare med.

Fru talman! Vi behandlar utrikesutskottets betänkande UU1. Jag har tänkt ta upp ett par olika socialdemokratiska motioner. Men jag vill börja i en lite annan ända. Walburga Habsburg Douglas kastade tidigare en handske, och jag vill ta upp den. Jag har själv engagerat mig och intresserat mig för området konsulärt bistånd och suttit med i utredningen om konsulärt bistånd under ledning av Mats Svegfors. Habsburg Douglas kunde inte låta bli att ta upp neddragningen av Regeringskansliets resurser. Då har jag en fråga till Walburga Habsburg Douglas som jag tänkte att hon kunde förbereda sig att svara på. Vilka ambassader av konsulärt slag som ger svenskt konsulärt stöd öppnades för de 670 miljoner som budgeten ökade med förut? Det är ju de pengarna vi minskar med nu. Inför det svenska EU-ordförandeskapet ökade budgeten med 670 miljoner. Nu har riksdagen fattat beslut om att dra ned det stödet med 300 miljoner. Vilka beskickningar öppnades som nu behöver stängas på grund av de 300 miljonerna? Det var ju det som Habsburg Douglas tog upp i sitt anförande. Det kan vara intressant att veta. Jag tror nämligen inte att det finns en enda, men detta kan ju Habsburg Douglas upplysa kammaren om. Detta betänkande berör flera viktiga områden. Svenska institutet driver en mycket viktig verksamhet. Det är glädjande att se att de får ett tillskott av resurser. Jag tror väldigt mycket på den form av komplementär diplomati som Svenska institutet står för. Bredvid vår närvaro internationellt och militärt, genom bistånd och genom utrikeshandel, finns det andra sektorer där det är mycket viktigt att Sverige finns företrätt och där vi bedriver marknadsföring, sprider närvaro och också bjuder in personer till Sverige genom stipendier, utbyte och annat. Därför är det glädjande att se att Svenska institutet får ökat inflytande. Sedan till två områden där vi har motionerat men inte reserverat oss, fast vi ändå tycker är de är oerhört angelägna. Här vill jag be den närvarande biståndsministern att uppmärksamma att det kanske finns ett och annat som jag tror kan vara viktiga idéer för framtiden. Vi har motionerat om att vi borde ge instruktioner till Swedfund, se till att delar av de resurser som Swedfund får också kan specialdestineras till miljö- och klimatförbättrande insatser i utvecklingsländerna och särskilt ge stöd till företag. Det handlar om att vi kan styra mikrolån och krediter mot miljöteknik och införa miljöbokslut i biståndet, att vi faktiskt vet vad det leder fram till. Vi vill också satsa på forskning och utbildning i Sverige om hur utvecklingsländerna kan finna vägar till utveckling utan att behöva genomgå de utvecklade ländernas misstag. Jag vill sedan säga ett par ord om EU:s krishantering. Det kommer att diskuteras här senare i eftermiddag om så kallad NBG. Men vi konstaterar att det finns anledning att se över hur användbar och kostnadseffektiv den modellen är. EU:s snabbinsatsstyrka har hitintills aldrig använts, och det finns skäl att reflektera över detta. Till sist skulle jag vilja belysa Sipri, men jag ser att talartiden är slut nu.

Fru talman! Tack så mycket för frågan! Jag vill egentligen ställa en motfråga. Först och främst vill jag säga att det är klart att det inte finns någon specifik ambassad som man kan säga har blivit öppnad genom de aktuella pengarna. Men egentligen vill jag fråga vad Kent Härstedt menar. Ska vi vidare försöka att sköta Utrikesdepartementet i underskott, som ofta hände under socialdemokratisk ledning? Eller ska vi visa att vi kan dra ned, vilket vi gjorde efter ordförandeskapet, och försöka behålla vad som behöver behållas? Frågan är inte riktigt vad vi har öppnat. Frågan är, om vi drar ned nu: Var ska vi börja?

Fru talman! Man kan göra både och. Man kan både svara och ställa en fråga. Det var synd att ni inte tog chansen första gången, men det finns en chans till. Regeringen fick en ökad budget med 670 miljoner. Det var för att man skulle klara EU-ordförandeskapet. När de pengarna är förbrukade för det ändamålet bör man väl återgå till sin normala budget. I det här fallet har Regeringskansliet fortsatt att svälla. Aldrig någonsin har Regeringskansliet haft så stor personal som nu. Det är regeringens egen redovisning. Ni pratar ofta om effektivitet, ordning och reda och att vi ska använda pengarna på ett bra sätt. Hur kan man då tycka att det är acceptabelt att budgeten ökar med 670 miljoner för ett ändamål och att man helt plötsligt ska lära sig att leva med en större kostym utan att man har den extra ansvarsuppgiften, som man hade de här pengarna för? Det talas mycket om att ambassader nu ska tvingas läggas ned och annat. Walburga Habsburg Douglas tog själv upp den här frågan. Därför är det väl rimligt att fråga: Varför ska ambassader läggas ned? Det har ju inte öppnats några nya med de här pengarna. Varför ska då de betala priset för det här? I stället betalas fler och fler beskickningar med en större anslagsram från biståndsbudgeten, enligt biståndsministerns egen redovisning till utrikesutskottet som säkert Habsburg Douglas har läst. Min fråga är igen: Vilka ambassader ska tvingas läggas ned? Det har ju inte öppnats några nya med de här 670 miljonerna. De var till för EU-ordförandeskapet.

Fru talman! Man kan inte säga att den eller den ambassaden har öppnats för de där pengarna. Jag tror faktiskt att debatten mycket mer ska handla om: Hur kan man dra ned med så mycket pengar utan att krympa våra konsulära möjligheter? Om vi pratar om internationell samverkan - och det är faktiskt titeln på vårt betänkande - måste vi se till att vi kan bibehålla den här internationella samverkan i en värld som blir allt farligare. Därför vore det fullständigt vansinnigt att dra ned i ett sådant här ögonblick. Vi har själva, som alla har sagt under debatten, i helgen sett vad som kan hända om den internationella samverkan inte riktigt fungerar. Vad ska hända när vi behöver dra ned på ambassaderna? Jag tycker att det är väldigt kortsiktigt och farligt att man har dragit ned på det här anslaget, eftersom vi på något sätt måste spara in detta. Och vi ska göra det, eftersom vi inte ska regera med ett underskott.

Fru talman! Det är märkligt att det här med effektivitet och rationaliseringar och ordning och reda tydligen ska gälla alla utom regeringen. Det handlar om en slimmad kostym, om att lära sig att leva med den kostym man har och kanske en normal kostnadsuppräkning. Flera av de här institutionerna får knappt en inflationsuppräkning på sina konton. Vi kan titta på Sipri under de kommande åren. De kommer att ha samma kostym i flera år framöver. Men detta gäller tydligen inte regeringen, utan där ska man helt plötsligt få en kraftig ökning av anslaget. Helt plötsligt ska detta inlemmas, och man ska lära sig att leva med större kostym. Vad jag försöker säga är: Om man har ökat anslaget med 670 miljoner har det säkert funnits viktiga uppgifter att utföra för de pengarna. Det är mycket resor och mycket extrapersonal. Det är översättning, transporter och mycket annat. Det kommer mycket kostnader med att vara EU-ordförande. Det har vi all respekt för. Men att det sedan ska övergå till att bli kostnadsbärande för andra delar av regeringens anslag tycker jag inte är självklart. Om en annan myndighet i Sverige skulle få ett extra anslag ett år för en specifik uppgift blir det inte naturligt att de därefter för alltid ska ha de pengarna. Så resonerar ni inte på andra områden, bara när det gäller er själva, och det tycker jag är märkligt.

Fru talman! Tack för att jag som statsråd på Utrikesdepartementet får en möjlighet att kommentera den ordväxling som skedde, eftersom man nu hanterar ett viktigt betänkande! Det gäller framför allt diskussionen om Regeringskansliets besparingsbeting som riksdagen nu har givit till oss. Jag tycker att det är viktigt att inte minst utrikesutskottet är medvetet om detta. Det är en väldigt snabb besparing som Regeringskansliet ombetts att göra, 300 miljoner kronor under nästa år. Detta kommer naturligtvis till stor del att bäras av UD, eftersom Utrikesdepartementet är en så stor del av Regeringskansliet. Den ökade kostnaden var inte bara en kompensation för ordförandehalvåret. Uppbyggnaden skedde framför allt före ordförandeskapet, för att vi skulle kunna förbereda oss, kunna vara på plats och kunna genomföra ett fantastiskt ordförandeskap. Det gjorde att vi också kunde åstadkomma mycket resultat. Men det är också så att riksdagen till exempel nu vill se att vi har en ökad ambitionsnivå på det konsulära området. Vi har förstärkt krishanteringsmekanismer. Vi har över lag ett ökat kostnadsläge. Och mycket av detta är kostnadsdrivande, eftersom en stor del av verksamheten sker utomlands. Jag tycker också att det är viktigt att vi vid senare tillfällen återkommer till detta och att vi diskuterar det försämrade säkerhetsläget på många av våra beskickningar utomlands. Det blir också i sig kostnadsdrivande för förvaltningsanslagen. Vi sitter nu på Utrikesdepartementet och hanterar rätt drastiska besparingsförslag som ska tuggas igenom i Regeringskansliet, i regeringen. Sedan kommer en stor del av detta förmodligen att drabba just utrikesförvaltningen. Det var därför det var intressant att höra detta. Jag instämmer fullständigt i det som Walburga Douglas sade. Det kommer att drabba vår verksamhet utomlands. Det riskerar att påverka Sveriges anseende. Jag tycker att det är bra att utrikesutskottet nu är förberett på detta. Vi får återkomma till den debatten. Men jag ville ändå göra ett klarläggande. Jag tror, fru talman, att kollegan, ledamoten, Härstedt är mycket medveten om den ökade ambitionsnivån när det gäller svensk närvaro runt om i världen. Vi trodde att det var någonting som vi delade med Socialdemokraterna. Men nu blir det nog, tyvärr, rätt snabba och drastiska besparingar. De ska genomföras, för det har riksdagen bestämt.

Fru talman! Välkommen till er egen politik, biståndsminister Gunilla Carlsson! Det är precis den här politiken som gäller för alla andra myndigheter i landet. Andra myndigheter får inte sådana här ökningar. Är det något speciellt år, någon speciell verksamhet, kungabröllop eller andra saker får man ett extra anslag. Sedan är den verksamheten eller den tillställningen över - det må vara som biståndsministern säger, att man får förberedelsetid och avvecklingstid. När beslutet om de här pengarna fattades var det ganska klart vad ändamålet var. Biståndsministern är själv noggrann med detta inom sitt eget verksamhetsområde. Det är konstigt att man slår knut på sig själv just i detta sammanhang, för här ska inte samma principer gälla. Jag tycker att det hade varit rättvist att säga: Ja, de här pengarna var för EU-ordförandeåret. Därefter har vår kostym svällt. Vi har fått mer och mer att göra, och vi behöver fortsätta med de här pengarna. Men i stället försöker man få det till att handla om beskickningar och om konsulär krishantering. Jag var med och utredde vår konsulära organisation och de lagförslag som klubbats vad gäller vår konsulära krisberedskap. Det är inte vad det här handlar om. Det här var 670 miljoner till EU-ordförandeskapet som inte hade med krishanteringen att göra, inte över huvud taget. Det är ni som prioriterar att det ska göras neddragningar i Sveriges krisberedskap i så fall. Det har ingenting att göra med de 670 miljoner som handlar om EU-ordförandeskapet.

Fru talman! Jag tror att Kent Härstedt nu tar tillfället i akt att försöka skyla över sin egen politik, eftersom det här naturligtvis har väckt mycket stor förstämning, givet att det har uppfattats som att vi skulle kunna ha en enighet om den ram som Regeringskansliet brukar yrka på till riksdagen och som man anser sig behöva för att kunna fullgöra de åtaganden som riksdagen många gånger tycker att man ska göra. Jag försökte bara förklara att vi har haft ökade kostnader, inte minst på Utrikesdepartementet, för en höjd konsulär ambitionsnivå i enlighet med fattade beslut, att vi har förstärkt säkerheten på grund av ett försämrat säkerhetsläge på många av våra beskickningar utomlands som driver upp kostnaderna. Överlag är kostnadsläget som UD drabbas av något annorlunda, eftersom det är mycket utländsk verksamhet som gör att pris- och löneomräkningen ibland slår annorlunda mot just utrikesförvaltningen. Och eftersom utrikesförvaltningen är en så stor del av Regeringskansliet sitter vi nu och tittar på just ambassader, eftersom de utgör en så stor del av kostnadsmassan. Det är inte konstigare än så. Det är viktigt att man är medveten om detta. Välkommen till vår egen politik, sade Härstedt. När till exempel myndigheten Sida, som jag har ansvar för, har fått ökat ansvar för en del områden eller behöver göra förbättringsarbeten har vi skickat med mer förvaltningsanslag - det är rätt naturligt - och dessa får man sedan behålla. 670 miljoner kronor beskrivs nu som att det var engångsbeloppet för EU. Men glöm inte att vi samtidigt har höjt krishanteringsförmågan i Regeringskansliet, höjt den konsulära ambitionen och att vi har ett ökat kostnadsläge utomlands! Vi ska nu hantera det här så ansvarsfullt vi kan som regering. Men jag tycker att det är viktigt att utrikesutskottet förstår att en del ambitioner som vi har när det gäller nya åtaganden, miljökonferenser, närvaro runt omkring i världen kan riskera att naggas i kanten. Vi måste nu verkligen värna kärnverksamheter.

Fru talman! Det är intressant. I så fall kan man säga grattis till 370 miljoner extra, för ni fick ju behålla 370 miljoner. Men 670 miljoner blev det inte kvar. Jag tycker att det här är en rimlig avvägning. Biståndsministern beskriver det som att man förväntar sig att man ska leva vidare med 670 miljoner när man har fått ett specialanslag. Vi kan gå tillbaka och se vad som stod i beslutet, för det var ganska tydligt vad det gällde. Man tar sedan för givet att det för all framtid ska gälla för alla möjliga andra saker och att det naturligt ska matas in i Regeringskansliets budget. Jag tycker att det är ganska nyttigt att den policy som så ofta förfäktas av regeringen också får gälla er själva. Igen vill jag konstatera att Regeringskansliet här hemma aldrig har haft större kostym, aldrig haft fler anställda människor än nu, så det här handlar inte bara om den konsulära verksamheten ute i världen. När det sedan gäller de 370 miljonerna extra som ni nu har handlar 40 miljoner om UD. Det måste ändå vara ett tillskott, för vi är ju inte ordförandeland i EU längre. 40 procent av de 370 miljonerna måste i så fall räknas som ett extra anslag till UD, för ni har ju inte kvar de arbetsuppgifter som EU-ordförandeskapet medförde.

Fru talman! Jag vill avsluta debatten med att säga att Kent Härstedt, som ju var delaktig i regeringen fram till 2006, vet om att vi då ärvde ett underskott på ungefär 100 miljoner kronor i utrikesförvaltningen. Det har vi nu nogsamt städat bort. Det har inneburit att vi har varit tvungna att göra riktiga kostnadsnedskärningar. Nu kommer vi att tvingas att göra ytterligare i minst denna storleksordning, är jag rädd för. Jag vill bara för alla understryka att antalet personer nu är tillbaka i samma nivå som före ordförandeskapet. Jag kan också konstatera att det här i riksdagen finns en jättehög ambitionsnivå för den svenska närvaron utomlands. Det finns en risk nu att besparingarna kommer att innebära att vi inte genomför det som förväntas. Det tycker jag är viktigt att utrikesutskottet och hela kammaren är medvetna om. Vi försöker hantera skattebetalarnas pengar så omsorgsfullt som vi kan. Det var därför det var olyckligt att vi nu fick den här stora besparingen. Det riskerar, som sagt var, att minska vår förmåga att följa den ambitionsnivå som vi många gånger tycker att riksdagen ger till oss. Vi ska göra så gott vi kan. Men jag är rädd, fru talman, att vi kommer att behöva återkomma och diskutera ytterligare ambassadnedläggningar, att vi kommer att behöva friställa människor som skulle behövas för att tänka ut vad som är nytt, vad som behövs i utrikespolitiken framöver för att kunna möta de globala utmaningarna. Jag är också lite rädd att det kommer att riskera det förnyelse- och förbättringsarbete som vi har gjort på biståndsområdet. Det är nya kompetenser som behövs. Det är en kvalitetssäkring som behöver göras. I förhållande till många andra länder har inte Sverige höga administrationskostnader. Jag kan också konstatera, fru talman, att riksdagen å sin sida också behöver ökade ambitioner för att kunna fullfölja det medborgerliga uppdraget och kunna se till att politik och pengar hänger ihop på ett ansvarsfullt sätt. Jag är, som har framförts tidigare av kolleger i regeringen, djupt oroad över denna besparing. Men vi ska ta hand om den så gott vi någonsin kan och likväl följa riksdagens intentioner.