Unga lagöverträdare

Herr talman! Dagens debatt handlar om Riksrevisionens granskning Hanteringen av unga lagöverträdare - en utdragen process . Riksrevisionens styrelse anser att granskningens resultat är av ett sådant intresse och av sådan betydelse att dessa bör komma till riksdagens kännedom. Vi i de rödgröna partierna håller med om detta, och vi anser att regeringen inte har tagit till sig av de rekommendationer som Riksrevisionen ställt upp. Därför har vi också en gemensam reservation. Jag yrkar bifall till denna. Jag kommer i mitt anförande att ta upp vad det är som Riksrevisionen har granskat, vilka slutsatser man har dragit och vilka rekommendationer som man har lämnat till regeringen. Jag tror att det kan vara bra också för er som sitter på åhörarläktaren att få höra vad det är som granskats. Det som Riksrevisionen har granskat är hur hanteringen av unga lagöverträdare sker. Undersökningen gäller framför allt förhållandena under 2007 men även till viss del förhållandena under 2008 och 2009. Granskningen koncentreras främst på de misstänkta och tilltalade i åldersgruppen 15-17 år som är den grupp som omfattas av samtliga krav i lagen om unga lagöverträdare. Då gäller det skyndsamhet och tidsbrist i fråga om handläggning. Granskningen visar att de ansvariga myndigheterna - polis, åklagare och domstol - inte lever upp till de mål och krav som ställs på hanteringen av unga lagöverträdare. Enligt lagen ska ungdomsbrott hanteras särskilt skyndsamt. Men så sker inte enligt Riksrevisionen. Herr talman! Detta är allvarligt, och det kan inte nog understrykas hur viktigt det är med snabba och tydliga reaktioner och att sätta gränser när ungdomar begår brott eller misstänks ha begått brott. Det är gränser som kan ge trygghet och som kan reparera så att ungdomar kan komma bort från den kriminella banan och komma tillbaka till ett väl fungerande socialt liv. Om det är någon gång som vi vuxna sviker våra ungdomar så är det när vi inte sätter gränser. Långa handläggningstider är onödigt plågsamma och minskar också den unges känsla för att rättegången och påföljden är en konsekvens av det brott som begåtts. Samtidigt vet vi att antalet återfall kan öka. För brottsoffret är det också oerhört viktigt att få upprättelse och att kunna få ett förtroende för att rättsväsendet fungerar och reagerar, så en utdragen process påverkar både brottsoffret och lagöverträdaren negativt. Riksrevisionen säger att det är allvarligt när den totala handläggningstiden från anmälan till huvudförhandling i tingsrätten i genomsnitt är 5,7 månader, nästan ett halvår. Det innebär att de två lagstadgade fristerna överskrids eftersom fristerna är sex respektive två veckor. Det är i mer än 40 procent i de fall som studerats som man går utöver detta. Även lagföringen minskar. Andelen brottsmisstankar avseende unga lagöverträdare som lett till lagföring har minskat, från 66 procent till 58 procent. Riksrevisionen säger att av de ärenden som granskats borde åtminstone ytterligare 10-15 procent ha kunnat få rimliga förutsättningar att utredas vidare. Förklaringen kan säkert hittas i att lagens krav på särskilt utsedd personal inte tillgodosetts. Både polis och åklagare har utsett personal som ska handlägga ungdomsärenden i en sådan utsträckning att de flesta unga lagöverträdare skulle kunna hanteras av personal som är särskilt utsedd för uppgiften. Men 60-70 procent av dem som utrett ärenden inom polisen är inte särskilt utsedda. Vi socialdemokrater anser att det är ett måste att de som hanterar unga lagöverträdare har den kompetens som krävs för att på ett effektivt och rättssäkert sätt bemöta den unge. Vi tror att det då blir bättre utredningar, snabbare utredningar och därmed kortare handläggningstider. Herr talman! Granskningen visar också att antalet återfall bland unga ökar - detta efter att flera år ha minskat. Det är oroväckande att det under första halvåret 2007 och till och med februari 2009 i de granskade ärendena var 32 procent av de unga lagöverträdarna som hade återfallit i nya brott. Det är klart att detta beror på den långa handläggningstiden. Men vi socialdemokrater menar att en stor bidragande orsak till detta också är den politik som förs i dagens Sverige - en politik som bidragit till att allt fler unga känner sig otrygga och mår sämre. När klyftorna ökar och välfärden monteras ned påverkar det självklart våra barn och ungdomar. När föräldrar inte känner sig trygga och inte har ett jobb att gå till påverkar det självklart våra barn och ungdomar. När grupperna i skolorna blir större och det blir färre vuxna, när dörrar till kultur- och fritidsverksamhet stängs och när det förebyggande arbetet mot alkohol och droger stannat av påverkar det självklart våra barn och ungdomar. Vi socialdemokrater ser andra möjligheter för Sverige, för våra barn och ungdomar och för deras föräldrar - jobben först! Vi vill bygga ut föreningsverksamheten och kulturen och vill ha en bättre skolhälsovård, snabb hjälp till unga som mår dåligt, hjälp vid kris och ohälsa samt förebyggande insatser när det gäller alkohol och droger - tillbaka till en mobilisering mot narkotika! Vi vill skapa fler skarpa satsningar på det förebyggande arbetet och har budgeterat för allt detta. Vi socialdemokrater vill investera i våra barn och ungdomar. Det är bättre än att ge skattesänkningar till dem som redan har råd att investera i sig själva. Unga har rätt till en trygg uppväxt. Vi vill förebygga mer för att behöva reparera mindre. Vi vet att det minskar risken för att unga hamnar snett. Det motverkar också att de som det gått illa för återfaller i brott. Riksrevisionens granskning visar på ansvaret för de allvarliga bristerna när det gäller hanteringen av unga lagöverträdare. Det ansvaret ligger på både myndigheterna och regeringen. Men ytterst är det regeringen som har det övergripande ansvaret. Regeringen har tydligt brustit i sin skyldighet att sätta upp mål, att prioritera dessa och att ställa krav - detta trots att det finns en medvetenhet om att tidsfristerna inte upprätthållits. Återigen visas det på en passivitet från regeringens sida. Det här visar också på en respektlöshet inför de beslut som vi fattat i denna riksdag. De mål som vi satt upp här i riksdagen när det gäller unga lagöverträdare handlar om att de ärendena ska hanteras skyndsamt, men nu ser vi en långdragen process, att uppklaringsprocenten ska öka, men nu ser vi hur den minskar, och att antalet återfall minskar men nu ser vi att det har ökat. Herr talman! Mot den bakgrunden är det välkommet att Riksrevisionen nu sätter upp ett antal rekommendationer till regeringen om vad som bör göras för att hanteringen av unga lagöverträdare ska ske på ett bättre sätt. Vi menar att regeringen ska ta till sig dessa rekommendationer. En av rekommendationerna är väldigt klar och tydlig: att regeringen uppdrar åt Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket att lämna gemensamma förslag till åtgärder - det vill säga en bredare, samlad rättskedja som hänger ihop. Man pekar på att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten inte har tagit fram någon gemensam strategi utan var för sig beslutat om nationella satsningar under 2009. Nu inför 2010 ser det likadant ut. Samarbetet mellan myndigheterna måste säkerställas så att rättskedjan håller ihop. Vi anser därför, liksom Riksrevisionsverket, att Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket ska ta fram en gemensam strategi för hur vi ska uppfylla målen, kraven, prioriteringarna och uppföljningen när det gäller hanteringen av unga lagöverträdare så att detta kan följa med ned till det lokala planet där man har att hantera det här. En ung människa som begår brott eller som misstänks för brott måste behandlas, hanteras, lika oavsett om han eller hon bor i Karlskrona eller bor i Haparanda. Nu handlar det om att snabbt bryta den trend vi ser och som Riksrevisionens granskning visar på, nämligen att hanteringen är en utdragen process, att uppklaringsprocenten minskar och att antalet återfall ökar. Ytterst handlar det om rättssäkerhet och rättstrygghet för våra ungdomar och om att bryta en kriminell bana och den unges, brottsoffrets och de anhörigas lidande. I detta anförande instämde Christer Adelsbo och Margareta Persson (båda s).

Ärade talman! Hanteringen av unga lagöverträdare - en utdragen process heter Riksrevisionens rapport som vi i dag debatterar. När det gäller unga lagöverträdare finns det många områden som är viktiga. I rapporten fokuserar man framför allt på skyndsamhetskravet när unga begår brott, men man tar också upp lagföring och återfall i brott. I mitt inlägg här i dag kommer jag till största delen att beröra tidsfristerna. I dag är jag både glad och ledsen. Jag är glad över att Riksrevisionen antog utmaningen att granska ett område där vi alla anat att det förekommer brister men som vi inte riktigt haft en helhetssyn på. Jag är ledsen över det resultat som kommit fram vid granskningen. Jag tror inte att det finns någon i denna kammare som inte instämmer i vikten av att det när unga människor begår brott är ännu viktigare att reaktionerna är tydliga och också snabba. Om någon undrar vill jag direkt säga att det inte är acceptabelt att den genomsnittliga handläggningstiden från anmälan till huvudförhandling i tingsrätt är 5,7 månader. Det är nästan ett halvår, vilket förmodligen känns som en eon för en ung människa. Om man sedan också får vänta på att avtjäna sin påföljd kan tiden mellan brott och påföljd vara upp till ett år. Det blir med all säkerhet ett förlorat år, inte bara för den unga lagöverträdaren utan också för dennes familj, brottsoffret och hans eller hennes familj. Dessutom är risken stor att ungdomarna om en alltför lång tid får löpa bildar sina egna domstolar, inte minst på nätet. Granskningen gjordes till största del utifrån uppgifter som fanns för första halvåret 2007. Alliansregeringen tillträdde hösten 2006. Att på fyra månader ha genomfört reformer som skulle ha fått genomslag redan då är mer än mycket begärt. Efter en genomgång av kammarprotokoll har jag svårt att se om det över huvud taget fanns i diskussionerna. Ingen spaning - ingen aning, brukar vi prata om när det gäller polisens framgångar i att upptäcka brott. Kanske kan man säga något liknande beträffande den förra s-regeringens brister när det gällde att upptäcka hur det faktiskt såg ut och att de därmed inte heller gjorde något för att förändra den oönskade situation som drabbar våra unga människor. Läser jag protokoll ser jag dock att det finns en aning, efter kritik från bland annat Justitieombudsmannen. Flera frågor och interpellationer ställdes till den dåvarande justitieministern. Svaren hänvisade oftast till pågående utredningar eller till att allt nu var frid och fröjd. Jag ska citera Thomas Bodströms svar på en fråga från Ulf Sjösten som behandlar just handläggningstiderna för unga lagöverträdare. I svaret går att läsa: "Genom det reformarbete som nu bedrivs av polisen och åklagarorganisationen samt av Beredningen för rättsväsendets utveckling anser jag att det kommer att skapas än bättre förutsättningar för de brottsutredande myndigheterna att hålla de tidsfrister som ställs upp för ungdomsmålen. Jag har goda förhoppningar om att detta utvecklingsarbete ska leda till en mer skyndsam lagföring av unga lagöverträdare." Svaret gavs den 24 september 2004. Insikten fanns redan då, men agerandet stannade vid en förhoppning. Herr talman! Nu har vi som tur är en alliansregering som inte bara har förhoppningar. Det är en regering som har korten på bordet, och vi tycker att det är bra. Utan kunskap är det svårt att agera. Redan innan granskningen presenterades fick länspolismästaren Mats Löfving den 17 mars 2009 uppdraget att göra en översyn av hur rättsväsendets myndigheter arbetar med ungdomar som riskerar att utveckla en vanekriminell livsstil. Rapporten berör bland annat frågan om en skyndsam handläggning, som är ett steg i att regeringen tar sitt ansvar för uppföljning av hur hanteringen av unga lagöverträdare sker. Det är helt i linje med den kritik Riksrevisionen i sin granskning framför gentemot regeringen och dess roll. Riksrevisionen kan också konstatera - det glömde Kerstin Haglö att berätta - att polisen och Åklagarmyndigheten under den senaste tiden vidtagit åtgärder för att kunna prioritera unga lagöverträdare. Den 9 maj beslutade Rikspolisstyrelsen och länspolismästarna om en nationell satsning mot ungdomsbrottsligheten, en satsning som är möjlig på grund av den historiskt stora satsningen på rättsväsendet och inte minst polisen. Fler poliser gör det möjligt, och de speciella ungdomspoliserna kan nu stå helt fredade. Också Åklagarmyndigheten skriver i sin verksamhetsplan för 2009 att en nationell åtgärdsplan ska tas fram för att öka kvaliteten i handläggningen och snabbare lagföra unga människor som begår brott. Det är bra, men det finns mer att göra. Herr talman! Att ändra på tidsfristerna lär inte korta handläggningstiderna. För min del tror jag att det handlar mer om att utveckla och effektivisera och att samverkan mellan myndigheter blir bättre. Där är vi helt överens, Kerstin. I promemorian Effektivare insatser mot ungdomsbrottslighet för man fram förslaget om en starkare styrning gentemot polis och åklagare genom ekonomiska incitament, likt vårdmiljarden. Medel till de lokala organisationerna hålls helt enkelt inne och fördelas senare utifrån hur man har klarat av tidsfristerna. Här anser jag också att det borde ingå att man faktiskt inleder förundersökning direkt när anmälan har gjorts. Att polisen som Riksrevisionen har kunnat påvisa helt enkelt inte inleder förundersökning direkt anser jag är ett rent tjänstefel. Ett annat förslag som jag gärna ser att vi går vidare med är att polis kan vara förundersökningsledare på samma premisser som gäller för vuxna när de begår brott. Det finns nämligen ingenting som säger att ungdomsbrott skulle vara mer komplicerade än vuxenbrott. I flera andra länder har polisen långtgående befogenheter just i ungdomsfall för att brotten ska kunna hanteras med skyndsamhet. Kommunikationen mellan polis och åklagare leder i många fall till en försening som inte hade behövt uppstå. Det behöver även säkerställas att det finns allmänna råd och föreskrifter, inklusive tidsfristerna, för utredningar när det gäller ungdomsbrott. Det ska inte bero på var i landet man bor hur behandlingen av ungdomsbrotten går till. Lika viktigt är det med samverkan mellan olika myndigheter. Sneglar vi på vårt grannland Danmark ser vi att man där har en väl utarbetad organisation mellan skola, polis och socialtjänst - myndigheter som har den lokala kännedomen och närheten till inblandade personer. Ansvarsfördelningen är tydlig, men man arbetar tätt tillsammans inte bara i det direkta arbetet utan också mer långsiktigt. Till slut, herr talman, är min uppfattning utifrån de besök jag har gjort på landets polismyndigheter att det kan handla en hel del om attityd. På vissa myndigheter har man verkligen uppmärksammat vikten av skyndsamhetskrav och bra, snabba och goda utredningar. På vissa myndigheter har jag tyvärr uppfattningen att det fortfarande råder en kultur där ungdomsbrotten trots olika tydliga signaler från regeringen faktiskt inte är de mest prioriterade. De poliser som utreder ungdomsbrott är inte alltid de som gör de bästa och snabbaste karriärerna. Det är inte dessa brott som uppmärksammas och diskuteras runt lunchbordet, och det är inte de poliserna som får dagens ros. Här tror jag faktiskt att det finns en hel del att göra, och förhoppningen är att vi är på väg. Allt fler inom våra rättsvårdande myndigheter har nämligen insett vikten av att ungdomar som begår brott får tidiga och tydliga reaktioner, inte minst i arbetet med att förhindra återfall till brott. Att rättsväsendet ser allvarligt på brott som begås av unga och på lidandet för de unga brottsoffren mildras av att fler brott som begås av unga verkligen utreds. För detta krävs en alliansregering som agerar och att vidtagna åtgärder inte stannar vid förhoppningar. Till Kerstin Haglö vill jag ställa en fråga. Jag tyckte att du gjorde ett bra inlägg, och jag kan hålla med om mycket av det du sade. Men jag tror att Justitieombudsmannens rapport kom 2002 eller 2003, och det har varit interpellationer. Nu vill ni göra allting på en gång, men det hände ingenting då. Ni hade chansen. Varför antog ni inte utmaningen för sex år sedan? Då kanske vi inte hade haft de siffror vi har i dag. (Applåder)

Herr talman! Min fråga till dig, Helena Bouveng, måste bli: Hur står det till med ansvarskänslan? I ditt inlägg går du tillbaka och kommer med kritik mot den socialdemokratiska regeringen. Men den kritik vi diskuterar i dag är riktad mot den moderatledda regeringen. Det är hård kritik från Riksrevisionen. Det är riktigt som Helena Bouveng sade att Riksrevisionen konstaterar att vissa åtgärder har vidtagits inom myndigheterna. Det konstaterar även utskottsmajoriteten i sin betänkandetext. Det är märkligt att läsa texten när Riksrevisionen pekar på det jag sade i mitt huvudanförande, nämligen att Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten var för sig beslutade om en nationell satsning 2009. Polis, åklagare och Domstolsverket hade inte i sina verksamhetsplaner 2007/08 någon särskild fråga eller några mål när det gällde ungdomsbrotten. Tycker Helena Bouveng att regeringen har tagit till sig av rekommendationerna?

Herr talman! Rekommendationerna kommer ju nu - detta sagt med tanke på om vi gjort det utifrån Riksrevisionens rapport eller inte. Du började, Kerstin Haglö, med att säga: Vi tar ansvar. Men ni visste ju hur det såg ut redan för sex sju år sedan. Vad hände? Jo, ni gjorde lite organisatoriska förändringar med förhoppningen att någonting skulle ske. Den största utredningen i rapporten gjordes första halvåret 2007. Då hade alliansregeringen varit i gång fyra månader. Ibland får Kerstin Haglö hia sig lite grann, för det tar något längre tid än så att genomföra reformer. Skillnaden mellan den förra och nuvarande regeringen är att vi verkligen tar ansvar. Rikspolisstyrelsen har gjort egna utredningar. Vår justitieminister har tillsatt utredningar som i dag kan utmynna i konkreta åtgärder, inte bara vara utredningar. Vi kommer med påföljdsförslag. Vi gör mycket för att åklagare och polis ska kunna samarbeta. Vi har ställt höga krav på polis och åklagare. Vi kan se att den största kritiken från Riksrevisionen gäller polis och åklagare. Kerstin Haglö var inne på Domstolsverket. Även Domstolsverket har börjat titta på frågan, men där är faran inte riktigt lika stor. I dag har vi en regering som vidtar konkreta åtgärder, väldigt många sådana. Det hände ingenting när ni hade makten, Kerstin Haglö. Ni hade chansen men tog den inte, och nu frågar du vem som tar ansvar. Vi tar ansvar för hur det faktiskt ser ut. Vad gjorde ni, Kerstin Haglö? (Applåder)

Herr talman! Det var återigen ett retoriskt sätt att peka på den socialdemokratiska regeringen. Var finns Helena Bouvengs ansvarskänsla? Det är nu Riksrevisionens rapport visar att lagföringen minskar och återfallen liksom handläggningstiderna ökar när det gäller våra unga lagöverträdare. Och Riksrevisionen ställer krav på att regeringen ska se till att Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket och Åklagarmyndigheten tar fram en gemensam åtgärdsplan så att rättskedjan håller ihop - för att göra det effektivt och rättstryggt för våra barn och ungdomar. När man läser betänkandetexten ser man dock att ingenting har gjorts. Det är ni, Helena Bouveng, som nu har ansvaret. Vi kan läsa att Rikspolisstyrelsen tar fram en egen åtgärdsplan med modeller för samverkan med andra myndigheter och för att initiera nationella samråd. Åklagarmyndigheten har tagit fram en nationell åtgärdsplan för riktade insatser mot ungdomsbrott inför 2010. Alltså har man inte tagit till sig av rekommendationerna från Riksrevisionsverket. Det är din regering, Helena Bouveng, som sitter i Rosenbad. Se till att något händer - nu!

Herr talman! Vilken tur att det är min regering som sitter i Rosenbad, för då händer det någonting, eller hur, Kerstin Haglö? Vi väntar inte bara på Riksrevisionens rapport. RPS har gjort en egen utredning. Justitieministern tillsatte utredaren Mats Löfving innan Riksrevisionens rapport kom, och han har tagit fram mycket konkreta åtgärder. Jag vet inte om Kerstin Haglö riktigt lyssnade på vad jag sade. En konkret åtgärd, som ni hade alla möjligheter att vidta, är att polisen i betydligt högre grad kunde vara förundersökningsledare, alltså i stället för åklagaren. Jag vet inte om Kerstin Haglö tycker att ungdomars brott är mer komplicerade än andra. Vi har kommit långt. I vår kommer vi att lägga fram fler förslag om hur vi kan förhindra att unga människor återfaller i brott eller inleder en kriminell bana. Vi kommer att lägga fram förslag om drogtester på unga. Vi kommer att se till att fler brott begångna av personer under 15 år utreds så att vi tidigt kan förebygga brott. Jag såg inga sådana förslag över huvud taget under Socialdemokraternas tid vid makten. Vi är mycket tydliga med lokala föreskrifter om hur socialen, skolan och polisen mer konkret, på samma sätt som i Danmark, kan samarbeta och få mer kunskap samt i högre grad kan motverka att våra unga människor faller in i en kriminell livsstil. Vad hände när ni hade chansen? Ni tog den inte. Ni visste om problemen och hade förhoppningar, men det stannade där. Jag är ledsen, Kerstin Haglö - inte för din skull utan för våra unga människors skull. (Applåder)

Herr talman! De allra flesta barn som växer upp i Sverige har en trygg uppväxt med engagerade föräldrar. Barnen i dessa familjer kan känna trygghet. De blir bekräftade av sina föräldrar och lär sig ta ansvar för sig själva och sin omgivning. De får en uppväxt som ger goda förutsättningar för det liv som väntar runt hörnet som vuxen. Men det finns tyvärr också barn som har en betydligt svårare uppväxt, barn som ingen egentligen förvånar sig över att de börjar begå brott. Det kan vara barn som lever i familjer med missbruksproblem eller med psykiska problem. Det kan vara barn som lever i familjer där övergrepp av olika slag snarare är regel än undantag. Barnets otrygghet leder till frustration och förtvivlan. Detta leder till aggression som i sin tur ofta leder till kriminalitet. Föräldrarna har alltid grundansvaret för sina barn, men när föräldrarna inte tar detta ansvar måste samhället vara snabbt och tydligt i sina hjälpande insatser. Herr talman! Riksrevisionen tar upp många viktiga frågor i sin redogörelse. Det pågår också många viktiga saker för att förbättra de rättsliga myndigheternas hantering av unga lagöverträdare. Helena Bouveng har bland annat tagit upp utredningen om hur tiderna kan kortas mellan brottslig gärning och samhällets reaktion. Utöver det som redan tagits upp vill jag nämna ytterligare ett antal åtgärder som vi i Centerpartiet vill se framöver. Vi menar att det är oerhört viktigt att handläggningstiderna kortas. Detta har inte fungerat trots att det redan finns tydliga tidsfrister i lagstiftningen. Vi vill därför uppmuntra polis, åklagare och domstolar att hålla tidsfristerna genom att tillföra medel till dem som lyckas korta handläggningstiderna. Vi föreslår alltså ett system som kan jämföras med sjukvårdens kömiljardsatsning. Vi vill även se ett mycket tätare samarbete mellan socialtjänsten och polisen. Det kan med fördel ske inom det så kallade samverkansavtalet som finns mellan kommunerna och polisen. Men för att detta tätare samarbete ska fungera krävs lokal polisnärvaro. Centerpartiets krav på polis i varje kommun är med andra ord också en satsning på att minska ungdomskriminaliteten. Jag välkomnar därför det betänkande som Stockholms länspolismästare Carin Götblad i dag överlämnar till regeringen angående rekryteringen av ungdomar till kriminella gäng. Där har just samverkan mellan skola, socialförvaltning och polis en framträdande roll. När vi talar om unga lagöverträdare måste vi också tala om ungdomars användning av alkohol och andra droger. Det finns nämligen ett mycket tydligt samband. Nolltolerans mot langning, omedelbar kontakt med föräldrar och nära samarbete mellan polisens ungdomsgrupp och socialförvaltningens ungdomsgrupp är viktiga delar i det som kallas Kronobergsmodellen. Den har varit framgångsrik med minskad tillgänglighet av alkohol till unga och med färre misshandels- och skadegörelsebrott. Kronobergsmodellen bör användas i hela landet. Eftersom jag kommer från Kronoberg är jag givetvis särskilt stolt över de framgångar som Växjöpolisen haft med denna modell. Vi vill även ha möjlighet att narkotikatesta barn under 15 år om det finns misstankar om att hon eller han missbrukar. I flesta fall kan åtgärder vidtas utan ett formellt test, men inte alltid. Då kan inte samhället ha en låt-gå-attityd och bara rycka på axlarna. Utöver detta vill jag poängtera behovet av att förbättra den slutna ungdomsvården. Varje intagen ska ha en individuell handlingsplan som följs upp. Samordningen mellan Statens institutionsstyrelse och kommunerna måste bli bättre så att den unge inte släpps ut utan planerad utslussning och hjälp tillbaka till ett laglydigt liv. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Jag vill också lägga till en fråga här på slutet, för jag ser att jag som vanligt inte får något replikskifte här med Socialdemokraterna. Kerstin Haglö tog upp frågan om droger i sitt anförande. Senast jag var uppe i talarstolen och debatterade droger var det med Vänsterpartiets företrädare, som ville legalisera droganvändningen. Jag frågade den gången hur s ställde sig, om de ansåg att det lagförslaget skulle kunna vara en del även i deras politik. Jag fick aldrig något svar då. Nu finns möjligheten att ge mig svar i dag. Jag har väldigt svårt att se att detta kan inrymmas i den politik där vi försöker få unga människor på rätt väg och undvika brott, för användning av alkohol eller droger är trots allt en stor del i en kriminell bana. Den gången ledde frågan både till en reservation och till en votering i kammaren. Att frågan är aktuell för ett av de rödgröna partierna i vänsterkartellen kan vi klart konstatera. Därför vore det skönt om jag kunde få den frågan besvarad i dag. (Applåder)

Herr talman! Jag ska ta vid där Karin Nilsson slutade och också väva in Helena Bouvengs utmärkta anförande. Det är lite tyst från oppositionen, och jag är glad att det är några som är här. Jag kan konstatera att ni som är här är ganska passiva. Rätt viktiga frågor ställs och ni väljer att inte svara. Jag kan också notera att stora delar av oppositionen saknas. Jag ser ingen här från vare sig Vänsterpartiet eller Miljöpartiet. Jag ser inte heller ordföranden i utskottet här. Det måste väl tyda på ett rätt stort ointresse för att prata om dessa frågor. Jag kräver inte att alla ska vara här hela tiden, men det är ju bra om de mönstrar på med några fler. Däremot är jag väldigt glad över det anförande som Kerstin Haglö höll, för det innehöll många viktiga tankar om samsyn om behovet av tidiga, tydliga och effektiva åtgärder för de unga. Det finns ingenting som förstör en ung människas liv så mycket som att hamna i en kriminell miljö eller i narkotikamissbruk, vilket är kriminellt i Sverige i dag trots att delar av oppositionen vill avskaffa just detta faktum. Du hatar mig. Du vill väl att jag ska dö. Det sade den unge mannen som satt uppkrupen i en soffa på en Sisinstitution senast jag var där på ett besök. Vi pratade en stund, och jag försökte förklara vad vi politiskt försöker göra för att se till att unga människor inte ska hamna i brottslighet och förstöra sitt eget liv och andras i rasande fart. Det är ju så att om man är över 15 år och har begått ett mycket allvarligt brott, kan det leda till att man blir inlåst bakom stängsel för att få behandling och vård och snarast kunna komma ut till ett liv där man slutar att förstöra sitt eget liv och inte minst andras. Jag tycker att man ska vara noga med att säga att de personer som hamnar i den här miljön sällan har några trevliga historier att berätta. När jag jobbade på Örebro tingsrätt brukade jag få sitta med personal inför domstolsförhandlingar och gå igenom detta. Det var sida upp och sida ned med missriktad välvilja från den institutionaliserade vuxenvärlden. Det var exempel på hur föräldrar varit frånvarande, hur skolan hade misslyckats med sina insatser, hur socialtjänsten inte hade nått fram och hur unga hade fått gå ned sig totalt i misär, våld och brott. Det är viktigt att ha med sig detta, att vi pratar om ungdomar som alltför ofta hamnar tidigt i en väldigt utsatt situation och hamnar på brottets bana av olika skäl. Herr talman! När vi debatterar det här betänkandet tycker jag att vi ska vara noga med att tala om hur mycket som har gjorts från regeringens sida. Om man nu vill att ungdomsbrott ska utredas och om man vill ha poliser ute tillsammans, helst sida vid sida med socialsekreterare, krävs det många poliser. Den här regeringen har tillskjutit rekordmånga poliser som ska kunna vara ute och bättre förebygga att ungdomar begår brott och se till att ungdomsbrott också utreds. Det är det ena. Det andra är de satsningar som har gjorts från regeringen på kommunerna i den internationella finanskrisen - som snart har dragit förbi men som vi inte riktigt sett slutet på än - som har räddat kommunerna och sett till att det har funnits resurser i socialtjänsten. I min hemkommun Örebro finns det i dag lika många socialsekreterare som jobbar ute för att hjälpa ungdomar på lördagsnätter som det har funnits tidigare - väldigt viktiga insatser. Vi befinner oss i ett reformarbete på skolområdet. Jag menar att de här problemen i regel upptäcks ganska tidigt, senast i skolan brukar man säga. Här är det otroligt viktigt att vi fokuserar på att skapa förutsättningar för ungdomar att lyckas i skolan, att vi har tydligare fokus på kunskap och ordning och reda i skolan och att fånga upp de ungdomar som hamnar utanför, för de personer som hamnar i domstol efter att de har fyllt 15 år eller, som den unge mannen på Sisinstitutionen, helt och fullständigt har misslyckats i skolan har en gemensam historia. Det är inte ovanligt att man har tvingats hoppa av. Det är väldigt ovanligt att man har en gymnasieutbildning. Där gör vi enorma insatser på skolområdet. Regeringen vidtar också åtgärder för att stärka och markera föräldraansvaret vad gäller vem som ansvarar för barnen. Det är tydligen oklart ibland vad gäller att betala ersättningar om barn har förstört saker. Det hjälper rimligen inte de ungdomar som jag nyss hänvisade till, men det finns fortfarande förfärande många föräldrar som inte tar det ansvar som de är kapabla att ta för de unga. Föräldrarna är ju viktigast. Föräldrarna, skolan, socialtjänsten och poliserna är viktiga. Här vidtar vi åtgärder. En hel del av det som påpekas i betänkandet och som kommer från Riksrevisionen har vi satt i gång. Vi har redan hört om den Götbladska utredningen som vi fick i dag. Vi har hört en hel del tidigare när Carin Götblad har berättat för oss om sitt arbete. Vi har också fått Mats Löfvings utredning. Allt detta pekar på att vi har en situation som är känd. Man kan säga att ungdomsbrottsligheten som helhet inte ökar. Det är en bra nyhet. Den dåliga nyheten är de facto att brottsligheten blir värre och värre och ser mer och mer svårknäckt ut hos en mindre grupp som går ned sig i en allt djupare brottslighet. När man slår på nyheterna och får höra om nioåringar som överlämnar narkotikapaket eller om tolvåringar som säljer narkotika måste man reagera. I alla fall känner jag en rätt stor frustration över dessa barn som är i dessa miljöer. De projektförslag som nu finns, Projekt pojke som inte är minst viktigt, visar på att 5 000 unga människor av manligt kön i dag befinner sig i riskzonen för att rekryteras till kriminella gäng. Här är jag helt övertygad om att vi snart kommer att kunna gå vidare och verkställa de förslagen. En del av det som föreslås finns redan i dag. Sociala insatsgrupper pratar Carin Götblad om. Till exempel jobbar Stockholmspolisen med Maria Ungdom som är ute varje fredag och varje lördag för att leta upp ungdomar, hjälpa ungdomar och stoppa dem från att förstöra sitt eget liv med narkotika och andra droger. När det gäller polisen har vi också vidtagit en hel del åtgärder. Som jag sade har poliserna blivit fler. Men vi är också tydliga med lagstiftningen. En hel del av de unga människor som befinner sig i utsatthet får konstiga förebilder, och här agerar regeringen rätt tydligt mot dem som ägnar sig åt grov brottslighet för att se till att de inte ska kunna vara några förebilder för unga personer utan hopp och framtidstro. Vi förbättrar skolan och vi förbättrar socialtjänsten, men vi ska också se till att de här unga personerna inte har förebilder som är värdelösa, värderingslösa och direkt farliga. Då pratar vi om grov organiserad brottslighet. Det är enklare att slå mot pengarna. Vi skärper lagstiftningen för mycket grova brott, organiserade brott, återupprepade brott. Personer ska inte glida omkring ostraffade och därmed uppmuntra unga människor till ett kriminellt val när det finns möjlighet att välja. Den enda vägen till framgång i samhället är skötsamhet, utbildning och ansvarskännande. Det är den vägen vi måste stimulera. Vi måste hjälpa unga som inte har förutsättningar i dag att komma in på den vägen. Vi är också tydliga med att slå mot de kriminellas plånböcker, som jag var inne på. Vad gäller narkotika och unga är regeringen just nu i lagstiftartagen. Det finns lagrådsremisser och svar på dem. Jag hoppas att regeringen snart kommer fram med förslag om att fler brott begångna av personer under 15 år ska utredas. I dag är det väldigt konstigt i Sverige. I Sverige är regeln att om man är under 15 år och har begått ett allvarligt brott ska brottet inte utredas och klarläggas för att se vem som har gjort vad. Det framgår av regelverket om unga lagöverträdare. Nu vänder vi på den steken, är det tänkt. Fler brott ska utredas. Det ska vara huvudregeln om det är allvarliga brott. Varför? Jo, för att se till att rätt sociala insatser blir gjorda, så att oskyldiga inte drabbas av åtgärder från socialtjänsten. Det är samma sak när det gäller att tidigt upptäcka narkotika. Man kan lyssna på poliserna. Folkpartiet hade ett bra seminarium i riksdagen häromveckan, där personer från Maria Ungdom och polisen i Stockholms city berättade hur det ser ut. Det finns tyvärr allt fler unga under 15 år i narkotikamiljöer. Här är det konstigt om vi inte kan tillåta att polisen, då allt annat är uttömt och insatserna gjorda, kan se om det finns missbruk av narkotika för att avbryta detta bruk, inte för att straffa. Herr talman! Det finns mycket man kan lägga till. Folkpartiet liberalerna har en mängd olika förslag, till exempel på mer av inriktade ungdomsdomstolar. Vi tycker att tanken med institutionsvården är central. Götblads utredning pekar på att återfallsfrekvensen är förfärande för de unga människor som har begått mycket allvarliga brott. Vi menar att man ska ha obligatorisk eftervård, lika lång som det straff man får, på plats första gången för att säkra att den unga personen efter institutionsplaceringen landar någorlunda mjukt och får komma in i något bättre sociala miljöer. Som Kerstin Haglö inledningsvis sade i sitt anförande vill man att barn ska komma tillbaka till välordnade sociala miljöer. Men vi vet att verkligheten inte ser ut så. Vi pekar på att socialtjänsten ska kunna agera tidigare. I dag är det ett väldigt stort problem att socialtjänstens insatser mot den som är under 15 år och har begått ett brott bygger på frivillighet och samtycke från föräldrarna. Det är i regel inget problem om föräldrarna är kloka. Om barn hamnar i brottslighet förstår man att det är farligt. Men balansen i dag säger att föräldrarnas rätt att säga nej till socialtjänsten är viktigare än barnets rätt att få hjälp när socialtjänsten anser att det är nödvändigt. Vi menar att detta inte är till barnets bästa och kräver en ändring. Herr talman! Det var några synpunkter på ett mycket angeläget ämne. Jag yrkar självklart bifall till förslaget i detta betänkande och är väldigt tacksam över att regeringen agerar utefter de riktlinjer som har kritiserats här.

Herr talman! Vår viktigaste uppgift som politiker är att utforma samhället så att det blir tryggt och därmed brottsförebyggande. Det handlar om att ge föräldrarna stöd i deras otroligt viktiga roll att fostra sina barn. Det handlar om att skapa en skola där varje barn blir sett och där de får med sig de kunskaper som är nödvändiga för att klara av livet. Jag hörde en ung tjej för ett tag sedan som sade just så: Vi får lära oss en massa saker i skolan, men får vi lära oss att leva? Det uttryckte hon på ett väldigt bra sätt. Skolan har en otroligt viktig roll för att barnen ska få den utgångspunkt i livet som de har rätt att få. Det finns väldigt många anledningar till att unga människor och ibland till och med barn hamnar snett och börjar begå brott. Oavsett vad det finns för orsak som ligger bakom är det viktigt att samhället reagerar snabbt och konsekvent när det ändå händer. Ingen blir hjälpt av att det ses mellan fingrarna när det första brottet begås. Tvärtom kan rätt omhändertagande och rätt stöd då förhindra en fortsatt kriminell bana. Särskilt viktigt är det, som vi nu har hört flera gånger, att tiden mellan brottet och samhällets reaktion blir så liten som möjligt. Både brottsoffret och den som begått brottet ska kunna förvänta sig en snabb reaktion från samhällets sida. Nu visar Riksrevisionens rapport, vilket vi nu också hört flera gånger, att det tyvärr är långt kvar och att mycket finns att göra för att uppnå det mål som riksdagen har satt upp. Utredningen av ungdomsbrott tar alldeles för lång tid. Men Riksrevisionen konstaterar att det inte är lagstiftningen som behöver förändras, för den är väldigt tydlig i det här avseendet. Inte heller är det generellt sett brist på resurser som orsakar de långa handläggningstiderna. Visst kan resursbrist vara orsaken på enstaka platser, det tror jag. Men generellt sett är det rutiner och arbetssätt inom myndigheterna som måste ses över. Inte minst krävs ökad samverkan mellan myndigheterna. De nämner fem konkreta orsaker till att handläggningstiderna är så långa. Jag tänker nämna dem. Den första är att mål och prioriteringar inom myndigheterna är otydliga. Den andra är att det saknas tydliga krav på uppföljning. Den tredje är att lagens krav på personal med ungdomsutbildning inte är säkrat. Det fjärde är att rutiner och arbetssätt inte är tillräckligt välutvecklade. Det femte är att samverkan brister mellan åklagare, polis, socialtjänst och rättsväsendet i övrigt. Det är alltså väldigt tydlig kritik mot hur arbetet inom myndigheterna bedrivs, men det är också en tydlighet som gör att man kan ta till sig det här. Sedan Riksrevisionen lämnade sin rapport i september förra året har myndigheterna vidtagit en hel del åtgärder för att förbättra sina rutiner så att de på ett enklare och bättre sätt ska kunna hålla tidsfristerna och för att utveckla sitt arbetssätt, sin kompetens och sin effektivitet. Åklagarmyndighetens nationella åtgärdsplan för insatser riktade mot ungdomsbrott har haft Riksrevisionens granskning som ett av sina underlag när de utarbetat sin plan. Rapporten har alltså redan lett till att det har vidtagits åtgärder, och det är positivt. Men vi kan bara konstatera att arbetet måste fortsätta. Det är framför allt i brottsförebyggande syfte som regeringen har infört krav på att processen kring ungdomsbrott ska vara snabb. Varje halvår, varje termin är viktig när man är i tonåren. En utdragen rättsprocess riskerar att påverka inte bara skolgången utan också möjligheten till anpassning till samhället och möjligheten att skapa sin egen identitet. Det kan i sig leda till att man fortsätter att begå brott. Det är inte acceptabelt att problemen med samordning och organisatoriska brister hindrar en effektiv hantering av unga som begår brott. För oss i alliansregeringen handlar det nu om att följa upp att arbetet inom myndigheterna går vidare, så att den rättsliga hanteringen verkligen blir så snabb och effektiv som vi har satt som mål. Vi har fått rapporten nu, och vi ska fortsätta att följa upp att de rekommendationer som finns där också genomförs. Men allt är inte mörkt. På flera platser i landet har ett samarbete mellan polis, socialtjänst och åklagare etablerats. De finns i samma lokaler och arbetar inom sina respektive ekonomiska ramar och sin unika profession, men tillsammans. I Värmdö lyckades man under ett år, 2008-2009, minska handläggningstiden för ungdomsbrott från 36 till 6 veckor. Där finns också ett stödcenter för både unga brottsoffer och unga gärningsmän. Det är bra bevis på att just de brister i arbetssätt, rutiner, samverkan och uppföljning som Riksrevisionen pekade på går att åtgärda. Sådana här goda exempel ska vi nu sprida över hela landet. Alliansregeringen arbetar också på bred front för att förebygga brott, inte minst återfall i brott. Johan Pehrson räknade upp en hel del åtgärder som jag inte tänker upprepa. Men det handlar bland annat om att identifiera de ungdomar som är i riskzonen och sätta in relevant stöd i tid. Ni har alla hört sägas: Vi kunde se redan i förskolan att den här killen skulle bli kriminell. Någon lärare i skolan kanske säger: Man visste på förhand vad som skulle hända med henne. Så här kan det inte fortgå. De här barnen och ungdomarna måste identifieras. De måste också om de hamnat i en kriminell bana få hjälp att lämna den. I den utredning som Carin Götblad lämnade just i dag finns en hel del konkreta förslag på hur det ska gå till att identifiera och lyfta bort ungdomar, men också om hur man ska kunna hjälpa dem som har hamnat i en kriminell bana och kanske redan sitter i fängelse att få hjälp att lämna den kriminella banan. Det är ingen lätt historia. Det vet alla som över huvud taget har satt sig in i inte minst grov brottslighet. Att förebygga brott och förhindra återfall är och förblir den viktigaste insats vi kan göra för de ungdomar som befinner sig på det sluttande planet. Herr talman! Till slut ska jag bara nämna Kristdemokraternas förslag om att särskilda ungdomsdomstolar ska inrättas, där specialutbildad personal som fredas från andra uppgifter - en väldigt viktig del - får hantera ungdomsmålen. Vi är övertygade om att det vore ett bra sätt att få till den tydliga prioritering av ungdomsbrotten som krävs. Det kommer vi att arbeta vidare för. Med det yrkar jag på att redogörelsen läggs till handlingarna och att motionerna avslås. (Applåder)

Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen, Inger Davidson, satte upp tydliga mål och krav vad gällde ungdomsarbetslösheten. Det fanns skrivet i regleringsbreven. Det gjorde också att man kunde se detta i verksamhetsplanerna ute hos polis, åklagare och Domstolsverket. Man hade med mål och krav när det gällde hantering av unga lagöverträdare. Man kan läsa vad Riksrevisionen nu skriver: Under den granskade tidsperioden kom regeringen med relativt få och allmänt hållna uttalade mål och krav för ungdomsärenden. Inte heller polisen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket formulerade några särskilda mål för ungdomsbrott i sina verksamhetsplaner för åren 2007 och 2008. Inger Davidson säger i sitt anförande: Vi ska följa upp rekommendationerna från Riksrevisionen. Nej, Inger Davidson, i betänkandetexten säger ni något helt annat. Ni kunde i så fall ha yrkat bifall till vår reservation. Vår reservation säger att regeringen ska följa de rekommendationer som Riksrevisionen har gjort. Det har ni inte gjort, Inger Davidson. Hur kan vi se till att Åklagarmyndigheten, polis och andra gör egna nationella åtgärdsplaner som Riksrevisionen säger? Håll ihop rättskedjan. Det är oerhört viktigt att ni gör en gemensam åtgärdsplan, men man går i samma fotspår därför att regeringen inte ställer krav. Inger Davidson står och tar detta i försvar.

Herr talman! Man kan först konstatera att det inte hade hänt så mycket. Det som Kerstin Haglö beskriver som otroliga satsningar från den förra regeringens sida hade inte direkt visat sig när uppföljningen började göras. Ni vill inte erkänna att det är 2007 som man följer från Riksrevisionen. Man behöver inte slå in öppna dörrar. Under hela den här perioden har Socialdemokraterna lagt fram reservationer där man helt och hållet slår in öppna dörrar. Detta tycker jag är ett bra exempel på det. Det har kommit en rapport från Riksrevisionen. Vi beskriver att arbete redan har påbörjats. Det finns kontakter som pågår med myndigheterna och nationella handlingsplaner som har tagits fram. Regeringen är väl medveten om detta. Ska riksdagen behöva påpeka för regeringen: Ni måste se över det som Riksrevisionen säger? Det vore mycket märkligt om vi skulle behöva göra ett sådant uttalande från riksdagens sida när vi vet att arbete redan pågår. Det är anledningen till att vi inte stöder den reservationen. Det är inte första gången under den här perioden som det går till så, och det är bara att beklaga. Vi har gjort väldigt många insatser under regeringsperioden för att förbättra inom myndigheterna men också för att förebygga brott. Det är jag väldigt stolt över.

Herr talman! Jag blir något förvånad över Inger Davidsons sätt att se på denna fråga. Du tycker att det är märkligt att vi här skulle tala om för regeringen att den ska följa Riksrevisionens rekommendationer. Det är ändå så, Inger Davidson, att det är denna riksdag som har fattat beslut om särskild skyndsamhet när det gäller unga lagöverträdare. Hanteringstiderna ska vara så korta som möjligt för att se till att reparera för den unge så fort som möjligt. Det är denna riksdag som har fattat det beslutet. Regeringen gör ingenting. Vi ser att lagföringen minskar, handläggningstider ökar och återfallen ökar. Inger Davidson kan aldrig komma ifrån att det som nu granskats är 2007, 2008 och 2009. Det är ni som har ansvaret. Inger Davidson företräder denna regering. Jag blir något förvånad när Inger Davidson säger att vi inte gjorde någonting. Vi lade fram en stor proposition om unga lagöverträdare där vi följde upp påföljdssystemen. Vi var de som införde obligatorisk ungdomstjänst. Vi var de som införde obligatorisk medling. Vi var de som såg till att en särskild kvalificerad kontaktperson kunde ges och även för dem under 15 år. Det var en ryggsäck: Jag finns här som vuxen. Jag finns här som vuxen och kommer att finnas här. Om det så tar ett år, två år eller tre år skulle en särskild kvalificerad kontaktperson finnas där. Det har ni inte följt upp. Vi säger också i reservationen: Följ upp det som vi har gjort tidigare, eftersom det inte följs ute i kommunerna. Ungdomar får vänta alltför länge på den ungdomstjänst som de blir dömda till.

Herr talman! Det sista kan jag absolut hålla med om. Jag har just bett riksdagens utredningstjänst att se över hur lång tid det tar innan ungdomar får genomföra sin ungdomstjänst. Det är en fråga som vi jobbar med. Det fanns en viktig mening i det Kerstin Haglö sade. Om inte regeringen gör något ska då inte riksdagen göra något? Det var just det som var mitt svar och som också står i betänkandet. Eftersom arbete redan pågår både inom myndigheterna och från regeringens sida anser majoriteten i utskottet inte att vi behöver påpeka det särskilt för regeringen och skriva ett tillkännagivande. Det är anledningen. Vi gör inte exakt samma saker och följer kanske inte heller upp alla de förslag som ni hade. Men vi kommer med nya konkreta förslag. Vi har genomfört flera utredningar. Du har nu hört det här i flera omgångar. Mats Löfvings förslag är jättebra på många punkter. Vi kommer att genomföra det ena efter det andra. Det gäller likaså Carin Götblads förslag. Vi har en inriktning där vi ser till individerna som råkar illa ut och där vi försöker hjälpa dem. Det har varit väldigt mycket av kollektivism och allmän inriktning tidigare. Nu satsar vi på att hjälpa de enskilda individerna att inte komma in på brottets bana, och om de har gjort det ska de få hjälp att komma därifrån. (Applåder)