Tryck- och yttrandefrihetsfrågor

Fru talman! Sveriges grundlagsskyddade yttrande- och tryckfriheter är fundamentala för att bevara de mänskliga fri- och rättigheterna. Tryckfriheten har många år på nacken. Den första lagstiftningen kom redan 1766 och slogs fast på nytt i 1809 års regeringsform. Under årens lopp har grundlagen på olika sätt angripits. De största angreppen skedde under de båda världskrigen, framför allt det sista då tryckfriheten söktes begränsas på ett otal olika sätt - allt för att inte stöta sig med främmande makt. En ny tryckfrihetsförordning beslutades 1949. Den har under årens lopp förändrats på vissa punkter, framför allt för att försöka täcka in ny teknik. Men grunderna är desamma. Just nu är den återigen föremål för utredning, bland annat för att se om det går att göra en teknikneutral yttrande- och tryckfrihetsgrundlag. Detta har redovisats i början av detta betänkande. Betänkandet innehåller i övrigt behandling av motioner från allmänna motionstiden 2008. Jag tänker framför allt beröra tre områden. Det första är hets mot folkgrupp, det andra reklamfrågor och det tredje kabel-tv. Phia Andersson kommer senare under debatten att ta upp frågan om stärkt meddelarskydd. Fru talman! Lagen om hets mot folkgrupp trädde i kraft den 1 januari 2003. Det var en omdiskuterad lag, och argumentet framfördes att det skulle bli en tandlös lag som gjorde ingrepp i grundlagarna till ingen nytta. Det har också under årens lopp förekommit domar som har blivit mycket omdiskuterade och analyserade. Var går gränsen för att det är hets mot folkgrupp och inte angrepp på en enskild person? Lagen omfattar bara de grupper som är omnämnda i lagtexten. Detta har väckt frågan varför inte vissa grupper omfattas, och framför allt har det gällt personer med könsöverskridande identitet, så kallade transpersoner. I lagen står det sexuell läggning som innefattar homosexuella och bisexuella, men alltså inte transpersoner, eftersom det inte betecknas som en sexuell läggning utan är fråga om en könsidentitet. Hur vanligt är det att denna grupp utsätts för hets? Ja, det vet vi inte riktigt. Det är just därför som vi från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ge regeringen ett uppdrag att utreda frågan. Vad vi däremot vet, utifrån bland annat en rapport från Folkhälsoinstitutet, är att det är vanligare att transpersoner har avstått från att gå ut ensamma av rädsla för att bli överfallna, rånade eller på annat sätt ofredade, att det är vanligare att transpersoner är rädda för att utsättas för våld och trakasserier på grund av sin transvestism och att det är vanligare att transpersoner har upplevt kränkande behandling och bemötande än homosexuella och bisexuella. Då kommer frågan igen: Är detta hets mot individ eller mot transpersoner som grupp? Givetvis är hotet riktat mot en individ, men ibland är det också riktat mot gruppen som sådan. Eftersom det aldrig har gjorts någon utredning tycker vi att det är på tiden att man gör denna översyn. Problemet blir inte mindre, utan tvärtom ökar våldsbrott och trakasserier mot de grupper som omnämns i lagen. I diskrimineringslagen har begreppet könsöverskridande identitet eller uttryck förts in, men utskottets majoritet är inte beredd att ge regeringen det uppdrag som vi tre partier vill, att utreda frågan i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Majoriteten skriver i stället i sitt ställningstagande att frågan kan komma att belysas i Yttrandefrihetskommitténs fortsatta arbete. Jag sitter själv i den kommittén liksom en del andra av utskottets ledamöter. Det är bra om frågan kommer att landa i den utredningen, men det finns inga garantier. För att vi ska vara säkra på att något händer är det bättre att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utfärda tilläggsdirektiv till den utredningen. Den andra frågan jag vill beröra är frågan om reklam i radio och tv. För cirka ett och ett halvt år sedan hade vi en kammardebatt och fattade beslut om utökad annonstid i radio och tv. Den socialdemokratiska gruppen motsatte sig bland annat en utökning från åtta till tolv minuter. Det AV-direktiv som finns inom Europeiska gemenskapen utgår från sändarlandet. Det är alltså det land som tv-bolaget sänder ifrån som sätter regelverket. AV-direktivets regler är bara ett tak. Det är fritt fram för Sverige att ha ytterligare krav på de bolag som sänder från vårt land. När det gäller antal minuter per timme som ett bolag får sända reklam ansåg vi då - och vi vidhåller nu vårt ställningstagande - att det är fullt tillräckligt med åtta minuters reklamtid i stället för tolv, som nu är tillåtet per klocktimme. Men vi väljer att inte ha någon ny reservation utan avger i stället ett särskilt yttrande. Vi har också i Sverige kunnat behålla frågan om förbud mot reklam riktad mot barn och alkoholreklam. Sverige har också drivit dessa frågor på Europanivå, både den förra regeringen och nuvarande regering, och utskottet utgår från att regeringen även i fortsättningen kommer att ha styrkan att hålla fast vid dessa förbud även om kommersiella krafter nu gör nya påtryckningar för att få sända alkoholreklam i tv. Den tredje frågan jag vill ta upp, fru talman, är frågan om abonnentinflytande i kabelnäten. Det är ett växande problem. Det är kabelföretagen som tecknar avtal med fastighetsägaren om vilket utbud som ska finnas, och många gånger paketeras utbudet på ett sådant sätt att små nischkanaler riskerar att bli utestängda. Konsumenten har ingen möjlighet att styra vilka kanaler man vill ha, och programbolagen kan inte erbjuda konsumenten sina tjänster om inte kabelbolagen väljer att ta med programbolaget och kanalen i sitt utbud. I dag är det en mycket stor del av våra hushåll som får sin tv-distribution genom kabel och som följaktligen inte har något eller åtminstone ett väldigt minimalt inflytande över sitt tv-utbud. Frågan har behandlats i AV-utredningen, och en proposition kommer enligt uppgift till riksdagen i höst. Utredningen har inte föreslagit några förändringar i lagstiftningen, men vi får i konstitutionsutskottet anledning att återkomma till frågan i samband med höstens behandling. Utskottet har också haft uppe frågan om att ytterligare belysa situationen genom en hearing i samband med behandlingen av förslaget till ny radio- och tv-lag. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation nr 4.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 4. I detta betänkande, KU18, Tryck- och yttrandefrihetsfrågor , har jag valt att här i mitt anförande endast ta upp frågan om meddelarskyddet. Steg för steg urholkas våra möjligheter att påverka, att skapa opinion för våra synpunkter och att få leva våra liv privat utan att någon kollar oss eller lyssnar på oss med eller utan vår vetskap. Är det ett samhälle vi vill ha? Nej, för mig som vänsterpartist är det definitivt inte det. För mig som demokrat och vänsterpartist sitter det i ryggmärgen att försvara varje enskild människas rätt till ett privatliv. Likaså är det helt naturligt att försvara varje anställds rätt att kunna meddela sig med omvärlden om sin arbetssituation. Fru talman! Många arbetstagare känner inte till sina rättigheter när det gäller meddelarfriheten, och det finns också offentliga arbetsgivare som inte är kunniga om eller ens medvetna om förbudet mot att söka källor. Därför vill Vänsterpartiet att offentligt anställda ska få en grundläggande information om meddelarfriheten och efterforskningsförbudet. Men vi har inte fått gehör för detta. Meddelarskyddet måste gälla såväl inom den offentliga sektorn som inom den privata sektorn av arbetslivet. För mig är det enkelt att se det goda i en frihet att få säga sin mening i en öppen debatt eller att få berätta till exempel för en journalist vad som sker runt omkring mig, och att kunna göra detta utan rädsla för repressalier, trakasserier eller avsked. Men så är inte fallet för alla. Inom den privata sfären är meddelarfriheten starkt begränsad, för att inte säga helt obefintlig. Där kan arbetsgivaren hänvisa till lagen om företagsskyldigheter. Meddelarskyddet måste stärkas och då också gälla den privata sfären. Vänsterpartiet anser att regeringen ska låta utreda möjligheterna till en förstärkning av meddelarskyddet för anställda. Men det har vi inte fått gehör för. Fru talman! Vi måste på allvar börja arbeta med meddelarskyddet, och varför då inte börja med att meddelarfriheten i offentligt finansierad verksamhet som bedrivs i privat regi ska införas enligt den princip som nu gäller offentliganställda? Ska det vara så svårt? För mig är det inte det. Men tydligen är det så för alliansen, för i utskottet avstyrks våra motioner. Det bevisar ju att alliansen inte anser att yttrande- och meddelarfriheten är en central demokratifråga. I tidningen Kommunalarbetaren har det avslöjats ett antal fall där anställda som genom upphandling har flyttats från kommunal regi tvingats skriva under kontrakt om tystnadsplikt. Jag vill lyfta fram ett exempel. I Vilhelmina kommun städar ISS Care på uppdrag av kommunen. ISS Care har i kontrakt med den anställde inskrivet att man som anställd kan mista jobbet och få straff i form av fängelse, böter eller skadestånd om man bryter tystnadsplikten. Detta är ju horribelt! Inskränkningar av meddelarfriheten för de allt fler privatanställda i offentligt finansierad verksamhet innebär ett stort demokratiskt underskott. Mediernas och allmänhetens möjlighet att få insyn i till exempel hur våra skattepengar används blir bara sämre och sämre i takt med att fler privatiseringar genomförs. Hur kan alliansen, på tal om insyn, tycka att det är okej att man i den offentliga verksamhet som drivs i privat regi inte kan få insyn i hur våra skattemedel används när ni i andra lägen ofta framhåller vikten av att värna skattebetalarnas pengar? Alliansens återkommande ramsa om att värna skattebetalarnas pengar är ju i praktiken bara nys. Om det inte vore det ska väl skattepengarna värnas i alla lägen - inte som nu bara talas om i ord i mer eller mindre populistiska uttalanden som alliansens företrädare gör i tid och otid i olika sammanhang, med speciell betoning på den ekonomiska kris vi befinner oss i, där det dagligen sker varsel och uppsägningar? Fru talman! Att värna skattebetalarnas pengar utifrån alliansens perspektiv är för mig definitivt inte trovärdigt - långt därifrån. Genom att högeralliansen nu avstyrker motionerna är man inte beredd att stärka meddelarfriheten i offentlig verksamhet i privat regi eller utreda möjligheterna till förstärkning av privatanställdas meddelarfrihet. Ni tycks anse att det är helt okej att anställda inte ska kunna ta upp eventuella missförhållanden som kan förekomma på en arbetsplats. Att känna rädsla för att meddela sig är illa, men att dessutom tvingas till tystnad rimmar verkligen illa med en demokrati som vår. Fru talman! Vänsterpartiet har länge arbetat för en enhetlig lagstiftning som säkerställer samma regler för personalens meddelarfrihet och skydd mot efterforskning och repressalier i alla verksamheter som drivs med skattemedel, oavsett om driften är offentlig eller så kallad privat. Vi har inte fått gehör för vår motion, vilket bara kan tolkas på ett sätt. Det är att högeralliansen totalt struntar i anställdas rätt att kunna meddela sig med omvärlden om sin arbetssituation. Tillika struntar högeralliansen fullständigt i hur våra skattemedel genom offentlig verksamhet i privat regi hanteras. Trovärdigheten när ni säger er värna skattebetalarnas pengar är, som jag sade tidigare, endast nys.

Fru talman! I kväll debatterar vi betänkandet Tryck- och yttrandefrihetsfrågor . Det har sagts många kloka ord tidigare här i kväll. Jag är helt övertygad om - det syns också i utskottets betänkande - att vi till stora delar är överens om att vi måste värna våra grundläggande rättigheter. Vi ska värna tryckfrihet och yttrandefrihet. Jag tror inte att det råder några skiljaktigheter just i de frågorna, men visst finns det skillnader mellan oppositionen och alliansen, och jag kommer att beröra några av dessa i mitt anförande. Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga reservationer. Tryck- och yttrandefrihet ger oss rättigheter, men med rättigheter följer alltid skyldigheter. Det går aldrig att endast framhålla rättigheter. Tryckfrihet är en form av yttrandefrihet. Det är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för demokrati. Grundförutsättningarna för yttrandefrihet och tryckfrihet är just att det ska vara tillåtet att uttrycka sig i politiska frågor, att kritisera samhället eller att yttra sig om statsskick, och därför är det viktigt att det finns en långsiktig framförhållning när det handlar om våra grundlagar och att vi inte drabbas av en tanke på att det finns något som retar oss, som vi vill förändra och begränsa eller sticker upp ett pekfinger i luften och fångar in att det faktiskt finns åsikter som går åt endera hållet. Det är viktigt med långsiktighet och att våra grundlagar är ordentligt beredda. Det är också viktigt att det så långt möjligt finns en samsyn så att man kan vara säker på att grundlagarna fortsätter att fungera och inte utsätts för hastiga kast. Det är ju just på det sättet man kan undergräva vår demokrati, yttrandefrihet och tryckfrihet. Som har sagts tidigare här har vi en lång tradition i Sverige. Redan 1766 fick vi tryckfrihet. Vi är ett av de länder som har haft tryckfrihet absolut längst. Det har funnits perioder då tryckfriheten har begränsats, men jag skulle vilja säga att demokratin har segrat. Vi har fått tillbaka vår tryckfrihet, och den ska vi fortsätta att arbeta för. Tryck- och yttrandefrihet är viktigt, och därför finns det pågående beredningar. Här har tidigare Grundlagsutredningen nämnts, men det finns också en parlamentarisk yttrandefrihetskommitté, som ganska nyligen redovisade sin etapp ett, som handlar om grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor. Yttrandefrihetskommitténs betänkande innehåller också andra förslag om att anpassa den gällande lagstiftningen till de förändringar som sker i samhället. En fråga som har berörts här av Marianne Berg och som återkommer lite senare är meddelarskyddet. Med det avses normalt de regler i tryckfrihetsförordningen som respektive yttrandefrihetsgrundlag täcker och att det också ska vara möjligt att straffritt lämna sekretessbelagda uppgifter för publicering. Men här tycker jag att det är viktigt att faktiskt göra tydligt att det handlar om offentlig sektor. När vi sedan går över till privat sektor finns fortfarande det som heter meddelarfrihet, men den upphävs genom det anställningsavtal som tecknas. Det är inte en tillfällighet att det förhållandet råder, utan det handlar också om att det finns andra värden som är viktiga, att det finns ett näringsliv och att det finns fungerande företag. Här vill jag återigen lyfta fram att det är viktigt att ett ärende är ordentligt berett och att inte förändringar görs plötsligt. I det här sammanhanget finns det ju divergerande lagstiftning. Det är inte så enkelt att säga att det meddelarskydd som är implementerat i offentligt driven verksamhet också ska gälla i privat driven verksamhet, för det finns så mycket annan lagstiftning som påverkas. Därför är det angeläget att hålla isär begreppen. Om vi nu också, som Marianne Berg gjorde, ska börja tala om privat företagsamhet som är verksam i offentligt finansierad verksamhet kan det naturligtvis synas enkelt att där också ska finnas en meddelarfrihet precis som i offentligt driven verksamhet. Men jag är inte säker på det. Det finns ju något som heter anbudsförfarande. Det finns något som heter konkurrens, och det finns något som heter fritt val. Hur ska det här komma in? Jag tycker därför att det är viktigt att det faktiskt finns lagar som reglerar detta. Nu ser jag att tiden rullar iväg. Jag ska därför väldigt kort uppehålla mig vid ytterligare en enda frågeställning. Det gäller hets mot folkgrupp. Helene Petersson tog upp att det inte finns någon lagstiftning som omfattar transsexuella personer. Då vill jag säga: Diskrimineringslagstiftningen gäller. Den inkluderar klart och tydligt transsexuella personer. Därmed finns det också en lagstiftning som reglerar detta förhållande.

Fru talman! Då tror jag inte att Margareta Cederfelt lyssnade riktigt ordentligt. För jag sade just det, att diskrimineringslagstiftningen har fått en ny skrivning där man har tagit med könsöverskridande identitet eller uttryck. Det var också därför som vi förra året avvaktade lite i konstitutionsutskottet. Vi ville se hur man behandlade detta i diskrimineringslagstiftningen, om det fanns en möjlighet att i det sammanhanget också plocka upp hets mot folkgrupp. Men jag har en fråga till Margareta Cederfelt. Om ni, som ni har skrivit i utskottets ställningstagande från majoritetens sida, är beredda att stoppa in frågan i Yttrandefrihetskommittén undrar jag: Varför är ni inte beredda att ställa er bakom vår reservation? Eller varför kunde vi inte få en gemensam utskottstext där man faktiskt hade gett ett uppdrag till regeringen att se över och göra en utredning av om det skulle vara relevant att också ha den skrivningen när det gäller hets mot folkgrupp?

Fru talman! Jag vidhåller det ställningstagande som vi har gjort i utskottet. Som Helene Petersson tidigare tog upp finns det en skillnad när det handlar om hets mot folkgrupp, där det just inriktas på ett kollektiv. Det finns ingenting som tyder på att det handlar om diskriminering av ett kollektiv när det gäller transsexuella personer eller könsidentitet. Däremot har vi en diskrimineringslagstiftning. Jag tycker att det är oerhört angeläget att denna också får verka. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2009. Det innebär att den nu har gällt i tre månader. Vi har ännu inte sett resultatet av hur den har tillämpats. Vi har inte tagit del av några utfall i rättegångar och så vidare än så länge. Låt den här lagstiftningen verka! Därefter får vi se vad som händer. Men den tar faktiskt sikte på det som den tidigare lagstiftningen exkluderade, könsöverskridande identitet.

Fru talman! Ja, men det är ju två helt skilda lagstiftningar. Diskrimineringslagen är inriktad på en individ. Om individen heter Kalle eller Mona, eller vad den nu heter, så är det den individen. Men hetslagstiftningen är kopplad till om det sker någon hets mot personerna just för att de tillhör denna grupp. Där har vi plockat in homosexuella. Vi har tagit med sexuell läggning som då också omfattar bisexuella. Men eftersom transpersoner inte ingår i gruppen sexuell läggning för att det är kopplat till en könsidentitet omfattas inte den gruppen. Sedan gällde det att det inte skulle finnas belägg för att de här trakasserierna sker. Folkhälsoinstitutet har gjort en ganska stor undersökning där man har tittat på homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsotillstånd. Man har, som jag nämnde i mitt anförande, också sett att gruppen transpersoner ligger högre när det gäller de här hotsituationerna, trakasserierna. Då kan man, som sagt, verkligen fundera över om detta inte är hets mot en folkgrupp eller en grupp personer. Det är precis det vi vill utreda. Det är precis det vi vill titta på, för det har inte gjorts någon utredning eller någon ytterligare direkt forskning eller översyn av det här. Vi säger inte att det ska skrivas in, men vi vill att man verkligen utreder detta. Det är alltså en skillnad på diskrimineringslagstiftningen och lagstiftningen när det gäller hets mot folkgrupp.

Fru talman! Jag börjar med att säga att jag egentligen tycker att en lagskrivning som den som finns när det gäller hets mot folkgrupp på ett sätt är olyckligt formulerad. Den skulle nämligen kunna expandera och bli hur stor som helst, beroende på vilka grupper som identifieras. Själva lagstiftningsformuleringen innebär ju att det som inte initialt är inkluderat i förarbetena och det som inte har skrivits in retroaktivt inte heller är inkluderat i hets mot folkgrupp. Vi kan titta på diskrimineringslagstiftningen. Jag tycker att den är formulerad på ett annat sätt. Där talar man om etnisk tillhörighet, religion, könsöverskridande identitet med mera. Och, som jag har sagt, denna lagstiftning är några månader gammal, tre månader gammal. Låt den verka! Låt oss se hur utfallet blir! Folkhälsoinstitutets rapport skulle vi kunna debattera länge och väl. Jag är inte säker på att själva grundfrågeställningen i Folkhälsoinstitutets rapport handlar om att vi har en lagstiftning om hets mot folkgrupp eller inte, utan där finns många fler variabler som måste beaktas. Och det kräver en särskild debatt i sig.

Fru talman! Meddelarfriheten är en grundläggande demokratifråga. Som jag tog upp i mitt anförande anser Vänsterpartiet att anställda inom verksamhet i offentlig sektor som är driven i privat regi även ska omfattas av detta. Men Margareta Cederfelt ansåg inte det. Hon tyckte att detta skulle vara ganska krångligt. Nej, det behöver inte vara så krångligt, men ser man konkurrens och pengar före de anställdas rätt att meddela sig kan det bli väldigt krångligt. Margareta Cederfelt vill alltså att de anställda i verksamhet inom offentlig sektor som drivs i privat regi ska ha munkavle på sig och kanske arbeta under vilka odrägliga arbetsförhållanden som helst. Meddelarfriheten för denna grupp ska ju bygga på samma princip som gäller för de offentliganställda i dag. Det har funnits försök med denna verksamhet, bland annat i den region jag själv kommer från, Region Skåne. Där fungerar det alldeles utmärkt att föra in det i avtal för de privata aktörerna i samband med upphandling. Anser Margareta Cederfelt fortfarande att vi inte ska kunna ge de anställda i verksamhet inom offentlig sektor som drivs i privat regi möjligheten att ha meddelarfrihet?

Fru talman! Marianne Berg har inte berört med ett enda ord det som jag tog upp i mitt anförande, att det råder skillnader mellan privat och offentligt driven verksamhet, detta oberoende av om verksamheten är finansierad offentligt eller privat. Att då plocka ut en del i en lagstiftning och sedan säga att just denna ska förändras men ingenting annat leder inte framåt. Det kan snarare stjälpa en väl fungerande privat verksamhet, en verksamhet som också har en stor betydelse i samhället. Men jag vill föra in en annan del. Helene Petersson nämnde Folkhälsoinstitutets rapport. Vi kan gå in och titta på de rapporter och undersökningar som görs om trivsel på arbetsplatser. Jag är inte säker på att just meddelarfriheten har bidragit till att offentligt anställda trivs så mycket bättre än vad privatanställda gör som inte omfattas av den offentliga meddelarfriheten. Jag tycker att det är viktigt att vi beaktar våra grundlagar och att dessa följs.

Fru talman! Margareta Cederfelt sade: Att införa meddelarfrihet för de anställda i verksamhet i offentlig sektor som drivs i privat regi skulle vara någonting som inte leder framåt. Det tycker jag är en väldigt märklig tolkning av det hela. Just Margareta Cederfelts tankar kring det hela leder ju tvärtom bara bakåt. Det är lite märkligt att man inte vill ha den insynen i privata aktörers bolag som får in massvis av skattebetalarnas pengar. Jag kan ta ett exempel där man inte har meddelarfrihet, som jag tog upp förut, nämligen ISS Health Care. Det är ett börsnoterat företag som har stor verksamhet i Sverige. Företaget har 250 000 anställda i 38 länder. Ska dessa anställda, i alla fall i detta land, förnekas meddelarfrihet? Jag undrar vad det är för affärshemligheter man som till exempel undersköterska eller vårdbiträde kan röja. Jag förstår inte poängen med att neka många anställda kvinnor och män i verksamhet inom offentlig sektor som drivs i privat regi meddelarfrihet. Det är att gå långt tillbaka i tiden, Margareta Cederfelt!

Herr talman! Jag vet inte om det är att gå tillbaka, Marianne Berg. Det finns faktiskt en lagstiftning som gäller nu. Det handlar om här och nu, 2009. Men Marianne Berg har inte med ett ord berört att det finns en möjlighet för offentliga arbetsgivare eller offentliga myndigheter som upphandlar privata tjänster att i sina anbudsförfaranden och i sina avtal med leverantörer skriva in att meddelarfrihet ska gälla. Detta kan ju vara ett medskick till de landsting och kommuner där Marianne Bergs parti finns med och styr. De kan se till att den klausulen skrivs in. Sedan har vi i så fall något exempel att utvärdera om det ska bli aktuellt att ändra lagstiftningen.

Herr talman! Tryck- och yttrandefriheten är grundläggande element i vårt demokratiska samhälle. Det är också två rättigheter som har utmanats under de senaste åren vad gäller både pastor Åke Green och hans uttalanden om homosexuella och Muhammedkarikatyrerna, rondellhundar och spridning av obduktionsbilder. Vår vidsträckta tryck- och yttrandefrihet har här fått debatteras, motiveras och analyseras. Yttrandefriheten är en av demokratins grundvalar. Vår grundinställning är att alla människor ska ha rätt att få uttrycka sin mening. Det gäller även åsikter som samhället uppfattar som obekväma eller felaktiga och som andra individer uppfattar som rena dumheter eller i vissa fall till och med kränkande. Bara i ett demokratiskt samhälle där idéer och uppfattningar får brytas mot varandra kommer sanningen att segra. Det gör den inte genom att man förbjuder människor att uttrycka en viss åsikt. Rätten till att fritt trycka och tycka är inget som ska tas för givet utan någonting som ständigt måste försvaras. Var gränsen går mellan att tycka och trycka fel eller tycka och trycka olagligt måste vara ständigt levande i den samhälleliga debatten för att stärka den enskildes fri- och rättigheter. Sverige har en unikt lång tradition av grundlagsskyddad yttrandefrihet. Det är något att vara stolt över. Men förändringar i det moderna samhället gör att dagens lagstiftning inte är utan problem. Endast sådant som uttrycks genom i lagen utpekade medieformer får grundlagsskydd. Därför avgör det sätt på vilket man uttrycker sin åsikt om man omfattas av grundlagsskyddet eller inte. Dagens teknikberoende lagstiftning är därför problematisk eftersom teknikutvecklingen innebär att förutsättningarna snabbt förändras. Detta är något som den pågående Yttrandefrihetskommittén analyserar och ska presentera lösningar på. Herr talman! En annan intressant aspekt är tryck- och yttrandefrihet på Internet. Internet har fört med sig enorma möjligheter för människor att kommunicera och uttrycka sina åsikter. Den demokratiseringspotential detta för med sig är även den enorm. För vissa makthavare innebär de nya möjligheterna ett hot. Auktoritära regimer vill begränsa möjligheterna för sina medborgare att säga vad de tycker och ta del av det hav av information som finns tillgängligt bara ett musklick bort. Sverige har en mycket viktigt internationell roll som stark förespråkare för yttrandefrihet och ett ocensurerat Internet. Här är det också viktigt, menar jag, att slå vakt om möjligheten att vara anonym på Internet. En annan intressant fråga, som också har diskuterats här tidigare, rör värnandet av offentlighetsprincipen och meddelarskyddet. Vi vill värna vårt meddelarskydd och det unika i detta. Vi vill slå fast vikten och betydelsen av den svenska offentlighetsprincipen. Meddelarskyddet, det vill säga förbud mot efterforskning och arbetsrättsliga åtgärder, och anonymitetsskyddet är mycket viktiga delar för att förverkliga offentlighetsprincipen. Det gäller för verksamheter där offentlighetsprincipen tillämpas, det vill säga statlig och kommunal verksamhet. Att även privatanställda ska åtnjuta det grundlagsskyddade meddelarskyddet har utretts tidigare, och flera remissinstanser har kritiserat förslagen just för att detta är mycket komplicerat och svårt att lösa. Offentlighetsprincipen är till för offentliga verksamheter och för offentligt anställda och ska således enbart omfatta dessa. Risken finns annars att man urholkar den princip vi är satta att försvara och skydda. Privatanställda har också - och det är viktigt i detta sammanhang - samma vidsträckta yttrandefrihet som alla andra medborgare i det här landet. Meddelarskyddet är de regler som finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som gör det möjligt att straffritt lämna uppgifter som normalt är sekretessbelagda till tidningar, radio och tv för offentliggörande. Detta är ett led i vår omfattande offentlighetsprincip där ledstjärnan är öppenhet i den statliga förvaltningen. Men det innehåller givetvis undantag för att säkerhetsställa rikets säkerhet eller särskilda tystnadsplikter. Anonymitetsskyddet liksom efterforskningsförbudet är två grundstenar i detta. Meddelarfriheten är till för att allmänheten ska kunna granska offentlig verksamhet och för att vi ska få insyn i densamma. Grundlagen talar om vilka rättigheter individer har gentemot den offentliga verksamheten - inte vilka rättigheter individer har gentemot privata aktörer. Meddelarskyddet är inte heller någon arbetsrättslig fråga utan en offentligrättslig fråga. Det är inte en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare utan en fråga om allmänhetens intresse av insyn. Det är ett viktigt komplement till offentlighetsprincipen. Däremot är det viktigt att utreda så kallade whistleblowers skydd och om det skyddet är tillräckligt när dessa anställda avslöjar missförhållanden på en privat arbetsplats. Detta görs genom en översyn av lagen om företagshemligheter. Det är väl jättebra om det finns en insyn i verksamheter som finansieras med skattemedel och som ligger utanför de offentliga aktörerna. Detta bör i så fall regleras i avtal mellan den offentliga uppdragsgivaren och den privata aktören i stället för att man urvattnar det unika meddelarskyddet vad gäller insyn i offentlig verksamhet. Herr talman! KU är satt att värna den svenska grundlagen och dess bestämmelser. Yttrandefriheten, tryckfriheten och offentlighetsprincipen är här givna grundbultar att försvara. Vi ska se till att allmänhetens och enskilda individers rättigheter försvaras och varken urvattnas eller urholkas. Det är givet att det ska finnas ett skäligt skydd även för anställda i privata företag, men det regleras knappast i den svenska grundlagen, förutom när det gäller dess självklara rätt till yttrandefrihet. Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Det är många olika frågor som behandlas i detta betänkande. Det är centrala frågor som yttrandefrihetens gränser, meddelarfriheten och grundlagsregleringen av reklam. Nästan alla motionsyrkanden handlar om ämnen som utskottet har behandlat många gånger förut. De som händelsevis lyssnar på denna debatt tycker kanske att det är lite märkligt. Ibland kan det vara lätt att göra sig lustig över att saker och ting går långsamt i politiken, och jag tror ofta att vi i den här kammaren också kan känna otålighet. Men just när det handlar om tryck- och yttrandefrihet är jag övertygad om att det finns en poäng i att saker får ta tid. Det ska vara svårt och det ska ta tid att flytta på regelverket om vad vi får säga och sprida för yttranden. Det är bara på det viset som vi får möjlighet till en bred diskussion med rejält utrymme för eftertanke. Ur liberal synpunkt är grundhållningen enkel. Tryck- och yttrandefriheten ska vara så vidsträckt som möjligt. Rätten att yttra sig tillkommer inte bara den som torgför populära åsikter eller uttrycker sig på ett hyggligt sätt, utan också den som vill chockera, driva med företeelser, häda eller visa upp sitt eget dåliga omdöme. Sedan är det i den fria debatten som vi andra får bilda opinion och ta avstånd. Men yttrandefriheten är inte absolut. Vi har förbud mot ärekränkning av enskilda. En annan sådan inskränkning är bestämmelsen om hets mot folkgrupp, som jag här vill beröra närmare. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp är det lagrum som sätter en yttersta gräns för vilka kränkningar man får rikta mot ett kollektiv. Ordet "folkgrupp" används ibland om alla slags grupper, oavsett om det är politiker, ungdomar eller pensionärer. Men i lagens mening handlar det om de grupper som är allra mest utsatta för förföljelse och hatbrott. Bakgrunden är förstås bland annat nazismens folkmord. Tredje rikets systematiska hatpropaganda var nödvändig för att göra befolkningen psykologiskt förberedd för Förintelsen. Det var också strax efter andra världskriget som Sverige slutligen införde ett förbud mot hets mot folkgrupp. Pådrivande för detta var inte minst den liberale publicisten Manne Ståhl som ledde Karlstads-Tidningen i totalt 37 år och bland annat var ordförande i Publicistklubben. Han var också riksdagsledamot och en av de politiker som drev fram förbudet mot hets mot folkgrupp. I slutet av 1940-talet fanns ingen förståelse för att inkludera homosexuella och bisexuella i hetsbestämmelsen, trots att homosexuella hela tiden varit en av nazismens klassiska måltavlor. Också i dagens Sverige är homosexuella föremål för hatpropaganda från den nazistiska rörelsen. Ett antal homosexuella har också mördats av nazister, bland annat i min egen hemstad Göteborg. Folkpartiet liberalerna var därför pådrivande för den lagändring som slutligen kunde träda i kraft 2003 och som innebär att hets med anspelning på sexuell läggning också omfattas av hetsförbudet. Sedan dess har debatten fortsatt i många partier, och Folkpartiet fortsätter att driva frågan. 2003 års lagändring omfattar inte könsidentitet. Därmed ges inte transpersoner det skydd mot hets som homosexuella och bisexuella i dag åtnjuter. Just nu pågår Yttrandefrihetskommitténs arbete med att se över tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Kommittén har ett brett mandat, och konstitutionsutskottet hänvisar i sitt betänkande till att den här frågan kan komma upp i det sammanhanget. Som jag sade tidigare är det extra viktigt att vi ger varandra och hela samhället en chans till analys och eftertanke inför kommande lagändringar på yttrandefrihetens område, och det här är ytterligare ett viktigt exempel på detta. Det finns tunga principiella argument i vågskålen, inte minst att ge ett enhetligt skydd åt alla personer som omfattas av HBT-beteckningen, det vill säga homosexuella, bisexuella och transpersoner. Samtidigt måste vi vara ödmjuka och säga att vi behöver mer underlag om utbredningen av hetspropaganda som är explicit riktad mot transpersoner. Därför ser jag fram emot att få återkomma till frågan när Yttrandefrihetskommitténs förslag väl har presenterats. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Det är spännande att höra Cecilia Wigström tala så varmt för denna lagstiftning och säga att ni har varit pådrivande under hela tiden. Då undrar jag vilka skäl som gör att ni inte redan i dag kan ställa upp på att ge regeringen ett direktiv. I utskottets ställningstagande står det att belysning kan komma att ske. Det finns alltså inga garantier. Det finns inget som lovar att Yttrandefrihetskommittén kommer att ta upp den här frågan. Vi tycker att frågan är så viktig. När man hör att det handlar om eftertanke och analys, att det finns många skäl och att vi behöver mer underlag tycker jag att det låter som om Folkpartiet faktiskt tycker som vi i denna fråga också. Varför är ni då så rädda för att ge regeringen i uppdrag att ge tilläggsdirektiv så att vi är säkra på att Yttrandefrihetskommittén verkligen tar upp detta? Cecilia Wigström säger "när Yttrandefrihetskommittén lämnar sitt förslag". Jag hoppas att det kommer att bli så, men det finns inga garantier. Varför vill ni inte ställa upp och se till att det kommer att ske en utredning?

Herr talman! Det stämmer att Folkpartiet har varit väldigt pådrivande för att öka skyddet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter i samhället. Jag är väldigt stolt över att vi har den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft den 1 januari i år. Den har alliansregeringen och demokratiminister Nyamko Sabuni arbetat fram. Jag har också respekt för att det pågår ett utredningsarbete. Jag vet att man är ivrig och vill få saker och ting på plats snabbt. Det vill jag också väldigt många gånger. Den här utredningen tittar över yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen. Jag tycker att man ska ha respekt för det arbetet och ge dem möjlighet att belysa den här frågan och ta fram mer faktaunderlag. Vi vet att många transpersoner är utsatta, men vi vet inte hur omfattande deras utsatthet är. Man behöver också mer faktaunderlag för att kunna gå vidare med lagstiftningen. Jag tycker att vi ska ge kommittén en chans att arbeta vidare, och så får vi se vad som händer när de har lagt fram sitt betänkande.

Herr talman! Om det vore så väl att frågan låg hos Yttrandefrihetskommittén, men det gör den inte. Vi har lyft in den. Ingvar Svensson lyfte in den, och jag höll med och tyckte att det vore bra om den kom på bordet. Men frågan finns alltså inte med i Yttrandefrihetskommitténs arbete och planering. Kommentaren var: Vi plockar med oss den. Vi undersöker. Man kan inte säga att det pågår något arbete. Det vet vi inte. Det finns inga garantier för det. Yttrandefrihetskommittén har ett brett mandat. Vi har försökt att lyfta in meddelarskyddet också i denna kommitté. Men bara för att man som kommittéledamot har lyft upp frågan finns det inga garantier för att frågan kommer att utredas. Är Folkpartiet inne på samma linje som vi och verkligen vill ha en utredning ska ni rösta för vår reservation. Regeringen gör mycket arbete och har gått in med diskrimineringslagstiftningen, som jag tycker är jättebra. Se till att man verkligen får garantier för att vi får ett tilläggsdirektiv i kommittén. Då kan man vara garanterad och säker på att frågan kommer att behandlas av Yttrandefrihetskommittén, men så är inte fallet nu i dag.

Herr talman! Helene Petersson berättar att både hon själv och Ingvar Svensson har lyft upp den här frågan i Yttrandefrihetskommittén. Då finns det verkligen inte anledning för regeringen att nu rusa in med några tilläggsdirektiv. Den utredning som hon sitter i tillsammans med Ingvar Svensson har möjlighet att titta på den här frågan. Det vore mycket positivt om det skedde. Det finns ingen anledning att på något sätt lägga sig i Yttrandefrihetskommitténs arbete. Man har möjlighet att göra detta. Jag vill påpeka en sak. I er reservation hänvisar ni till den diskrimineringslagstiftning som har kommit. Det är väldigt viktigt och bra att den har kommit på plats. Det är bra att alliansregeringen nu har sett till att homosexuella, bisexuella och transpersoner skyddas även i diskrimineringslagstiftningen. Men det finns en stor skillnad mellan de här två lagarna. Diskrimineringslagen skyddar individer mot diskriminering, medan hetslagstiftningen handlar om hela grupper och kollektiv. Därmed kan man inte dra en enkel parallell mellan de två lagarna och säga att bara för att vi har infört det i diskrimineringslagen ska vi nu införa det i hetslagstiftningen. En annan anledning till att vara försiktig med att dra så snabba paralleller som ni gör i er reservation är att det är en väldigt stor skillnad mellan en vanlig lag, som diskrimineringslagen, och en grundlag, som tryck- och yttrandefrihetslagarna. Diskrimineringslagen skyddar till exempel även människor mot diskriminering på grund av ålder. Jag har inte hört någon i denna debatt som därmed vill att man också ska inkludera ålder i lagstiftningen som rör hets mot folkgrupp. Detta är två olika lagar som måste prövas på helt olika meriter.

Herr talman! Tryck- och yttrandefrihetsfrågorna är väldigt intressanta, spännande, svåra och enormt abstrakta. Jag har sysslat med de här frågorna i några år. Ju mer man tränger in i dem, desto mer inser man att man inte begriper det här. Det är egentligen beklagligt att vi har så väldigt få som är intresserade av det här frågeområdet eftersom det är mycket viktiga frågor. Det gäller inte bara bland politiker, utan det finns väldigt få experter även på den rent juridiska sidan. Som väl är har vi ju en kanslichef i konstitutionsutskottet som är en mycket framstående expert på det här området, och det är ju väldigt bra. Men leden av experter glesnar dessvärre. Inte minst var det en stor förlust för de här frågorna när Göran Regner gick bort för något år sedan. Jag ska bara beröra ett par punkter här. Det som har diskuterats är det här med hets mot folkgrupp. Strax före 1998 ledde jag en rättspolitisk grupp inom partiet, och vi tittade på de här frågorna. Mycket medvetet valde vi att vi skulle se till att det fanns ett diskrimineringsskydd som var baserat på sexuell identitet. Det är en stor skillnad på debatten i de andra partierna som fokuserade på begreppet läggning. Vi har alltså inga problem när det gäller att vidga hetsparagrafen eller åtminstone att titta på och analysera behovet av detta. Men, säger ni, var inte Kristdemokraterna emot hetslagstiftningen 2002? Nej, det var vi egentligen inte, men vi hade diskussioner inom utskottet - jag är väl den enda som är kvar i utskottet från den tiden - om motivskrivningarna. Vi var väldigt nära en överenskommelse. Moderaterna var inte med på det tåget, men alla vi andra var faktiskt väldigt nära en överenskommelse. Men så satte sig Vänsterpartiet på tvären, och det blev ingen samskrivning. I det läget valde vi att gå på ett avslag i ren protest. Men i sak var vi för den här utvidgningen av hetsparagrafen. Det är alldeles riktigt som Helene Petersson säger att jag i Yttrandefrihetskommittén har tagit initiativ till att ta upp den frågan. Jag tror att det finns en bred enighet i kommittéerna om att fokusera på detta. Nu hävdades det att det kanske är en straffrättslig fråga. Jag tror inte att det är något stort problem. När vi får den här typen av motioner hänvisas de alltid till konstitutionsutskottet. Man måste ha ett grundlagsstöd för att över huvud taget ha en straffrätt på det här området. Det pratas om tillkännagivande eller inte. Egentligen ligger vi väldigt nära varandra i den här frågeställningen såvitt jag kan se, åtminstone när det gäller att titta på och analysera den här frågeställningen. Kom ihåg att tillkännagivanden inte är några som helst garantier för någonting. Det är uppmaningar till regeringen att göra på ett visst sätt, men regeringen behöver ju inte följa det. Nu ser jag att jag drar över min talartid, men jag ska bara säga något helt kort. En annan viktig fråga som även Helene Petersson tog upp är valfriheten när det gäller tv-utbud, vilket jag tycker är ett stort problem. Vi kommer ju att få Radio- och tv-lagsutredningens frågor på bordet till hösten i form av en proposition, och då får vi återkomma och titta på detta. Men det är ett jättestort problem att det egentligen inte finns någon plattformskonkurrens för dem som är i kabelnätens grepp.

Herr talman! Flera motioner i detta betänkande handlar om meddelarfriheten. Mycket är redan sagt i den frågan, men jag vill lyfta fram ett perspektiv som jag tycker kanske inte har belysts på samma sätt. Det är att man med meddelarfriheten säkrar kvaliteten för dem som är i behov av skattefinansierad service. Det är så, herr talman, att alla anställda i kommuner och landsting har meddelarskydd. Det innebär att de har ett grundlagsskydd för yttrande- och informationsfrihet. De har alltså rätt att ta kontakt med massmedier och berätta om brister och missförhållanden i verksamheten utan att riskera repressalier från arbetsgivaren. Det finns också ett förbud för myndigheter och andra offentliga organ att efterforska källan till ett sådant meddelande. Herr talman! Detta är en mycket viktig del av vår demokrati och för granskningen av offentlig verksamhet, inte minst inom äldreomsorg, förskolor, barnomsorg och så vidare. Detta gäller dock inte om offentlig verksamhet övergår i privat regi. Då finns inget meddelarskydd trots att det fortfarande är offentligt finansierad verksamhet. Privatanställda har lojalitetsplikt gentemot sina arbetsgivare, och brott mot denna utgör saklig grund för uppsägning. Anställda har alltså helt olika rättigheter i identiska verksamheter i samma kommun beroende på om verksamheten är i offentlig eller privat regi. Det förekommer att kommuner och landsting beslutar om ett visst skydd för personalens meddelarfrihet hos privata entreprenörer som villkor för upphandlingar. Men jurister menar att det inte spelar någon roll vad man ställer för krav i dessa avtal eftersom det grundläggande kravet på att privatanställda ska vara lojala mot sin arbetsgivare kvarstår. I en tvist i Arbetsdomstolen skulle enligt jurister sannolikt det företag vinna som straffar anställda som uttalar sig om de hävdar att det skadar företagets konkurrenskraft. Herr talman! Även Riksrevisionen har påtalat problemet i granskningen Styrning av privat äldreomsorg där man såg stora brister. Där granskar man statens ansvar för att säkra kvaliteten i privat äldreomsorg, och där säger man bland annat att granskningen har visat att det kan vara svårt för personal i privat äldreomsorg att veta vad de får säga om sin arbetsplats. Personalen får å ena sidan inte röja företagshemligheter, men å andra sidan är de skyldiga att anmäla allvarliga missförhållanden enligt lex Sarah. Till detta kommer att skyddet för yttrandefriheten gentemot arbetsgivare är oklart för anställda i privat verksamhet. Detta är vad Riksrevisionen har uttalat. Tidigare utredningar om meddelarskyddet finns. Även om frågan har visat sig vara svår och komplicerad att lösa är det enligt vår mening oacceptabelt att skyddet på detta sätt uteblir beroende på i vilken form det allmänna väljer att bedriva verksamheten. En lag om skydd för meddelarfrihet i offentligt finansierad verksamhet i privat regi ska givetvis bygga på principen att denna så långt som möjligt ska vara densamma som för offentliganställda. Herr talman! Regeringen bör därför se över frågan i syfte att lägga fram förslag till de lagändringar som behövs. Med detta sagt vill jag yrka bifall till reservation nr 2.