Tillsyn av överförmyndarna

Fru talman! De ska stödja de svagaste och hålla ordning på ekonomin för äldre, funktionshindrade och missbrukare. De är gode män och förvaltare, ett viktigt och inte alltid så lätt uppdrag som måste fungera. Tillsynen av denna verksamhet som länsstyrelserna ansvarar för får ännu en gång stark kritik i Riksrevisionens granskning, och genomgången vi fått i utskottet talar sitt tydliga språk. Mer måste göras. Verkligheten visar också att det måste ske nu. "Överförmyndarnämnden godkände uttag på nära 2 000 kronor i månaden i fickpengar till Stig Öhman. Pengarna skulle till exempel gå till nya kläder. Men i 75-åringens garderob fanns bara slitna plagg - damkoftor och barnkläder. Stig saknade kläder och skor. Personalen på hans äldreboende klagade på att han inte hade några pengar. Hans gode man påstod att Stig Öhman fick ett par tusen kronor i fickpengar varje månad. Pengar som ingen sett. Stig fick betala samtalen till en mobiltelefon, som han aldrig ägt. Telefonnumret går än i dag till den nu före detta gode mannen." "Busschauffören Olle Bexelius hade det fattigt under sina sista år i livet. Vid begravningen på Skogskyrkogården i Boden låg han i en pappkista. - Det skulle vara så billigt som möjligt, för det fanns enligt förvaltaren inte pengar så det täckte begravningen. Jag själv tänkte inte så mycket på just det. Det var ju fint ändå, med bårtäcke och blommor, säger dottern Lisa. Dagen innan begravningen satte förvaltaren in nära 60 000 kronor på Olles konto. Nu fanns det plötsligt kontanter i det utfattiga dödsboet. Förvaltaren påstod att han haft pengarna i ett kassaskåp." Dessa båda herrar är två exempel som min länstidning NSD under våren lyft fram i sin granskning av överförmyndarverksamheten i grannkommunen Boden. Det är starka och skrämmande skildringar från verkligheten men också en tydlig signal till oss lagstiftare. Vi har ett ansvar. Vi måste agera. Stig och Olle var två människor som behövde samhällets stöd men samhället svek. Fru talman! Är det ovanligt dåligt i Boden? Är Länsstyrelsen i Norrbotten slappare i sin tillsyn än andra? Svaret är tyvärr nej. Så här ser det ut på många platser runt om i vårt land. Man behöver bara göra en sökning i nyhetsarkiven på Internet så kommer den ena efter den andra skandalen på samma tema upp runt om i vårt land. Gode män som aldrig borde ha fått förtroendet, överförmyndare och överförmyndarnämnder som helt saknar rutiner och inte klarar sitt uppdrag och länsstyrelser som kraftigt skiljer sig åt när det gäller tillsynen över denna viktiga verksamhet. Vi reagerar alla starkt. Det var också därför vi som enigt utskott 2007 ställde oss bakom ett tillkännagivande till regeringen. Detta handlar om så mycket mer än en stor myndighets tillsyn på ett område bland alla andra tillsynsområden. Detta handlar i grunden om alla människors rätt till rättssäkerhet och trygghet. Det handlar om små barn och gamla människor. Det handlar om sjuka män och kvinnor. Det handlar om närmare 100 000 svenskar som av skilda skäl har en ställföreträdare i form av en god man, en förvaltare eller en förmyndare. Fru talman! Nu står vi åter här i kammaren, fyra år efter den första granskningen, med uppföljningen. Vad har hänt och vad har det fått för verkan? Och inte minst, är problemen och bristerna lösta? Vi kan tyvärr konstatera att så inte är fallet. Visst finns det saker att glädjas över. Fortfarande är dock åtgärderna som vidtagits inte tillräckliga, och problemen och bristerna som tidigare uppmärksammats kvarstår i stor utsträckning enligt Riksrevisionens granskning. Man skulle kunna säga det enklare, nämligen att regeringen inte tagit problemet med länsstyrelsernas bristande tillsyn av överförmyndarna på tillräckligt stort allvar och med nog stor kraft agerat. Det är med stor oro vi kan konstatera att mängden klagomål till såväl länsstyrelserna som Justitieombudsmannen ökat under innevarande mandatperiod. Denna verklighet i kombination med Riksrevisionens bedömning, att problemen nu börjar bli av sådan art och omfattning att överförmyndarna har sett sig nödsakade att i varierad utsträckning åsidosätta gällande reglering för att hitta lösningar på de situationer de ställs inför, kan bara leda till ett tillkännagivande enligt Riksrevisionens styrelses framställning. Fru talman! I riksdagens tillkännagivande våren 2007 anfördes att bristerna i länsstyrelsernas tillsyn borde åtgärdas snarast möjligt. I dag, tre år senare, kvarstår stora delar av arbetet, men nu lägger sig den borgerliga majoriteten platt för regeringen. Varför? Jag kan faktiskt inte förstå det. Jag hoppas i efterföljande inlägg få svar på den frågan. Om vi nu alla upprörs över bristerna inom tillsynen, varför då inte ge ett tydligt och klart besked till regeringen att denna fråga måste hanteras bättre? Mer måste göras, och snabbare måste det gå. Vi har i alla fall inte tid att vänta på samma sätt som utskottsmajoriteten. Verkligheten är skrämmande och på många punkter ett misslyckande för samhället. Här måste regeringen, oavsett hur den ser ut efter valet, med kraft agera. Så här kan det inte fortsätta, och jag hade varit glad om vi i riksdagen gemensamt hade kunnat göra ett tillkännagivande. Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru talman! Dagens debatt handlar, som vi redan hört, om Riksrevisionens styrelses framställning om tillsyn av överförmyndare. En sådan framställning från Riksrevisionens styrelse brukar ibland bara passera, och det stannar ofta vid att deras förslag noteras men bifalls inte. Det vi pratar om i dag är dock för viktigt för att stanna där. Jag tycker att Riksrevisionens styrelses granskning och förslag på åtgärder just i detta fall är alldeles för viktiga för att läggas till handlingarna. De personer som har behov av hjälp tillhör de allra mest utsatta i samhället. Tänk er tanken att inte kunna klara sin egen ekonomi eller i övrigt sörja för sin person utan vara beroende av någon annan. Man brukar säga att ett samhälle kan beskrivas utifrån hur barn och gamla behandlas. De personer vi i dag pratar om är verkligen en svag och utsatt grupp som vi, det vill säga samhället, måste värna om på bästa möjliga sätt. Vi måste säkerställa att dessa människor och deras egendom behandlas på ett rättssäkert sätt. Jag vill lyfta fram några saker som har påpekats i granskningen. Redan 2006 kunde Riksrevisionen se en expansion av överförmyndarnas verksamhet, och i den senaste granskningen ser man att expansionen har fortsatt och att det i den ökningen tillkommit grupper med nya, komplexa svårigheter, till exempel ensamkommande flyktingbarn och personer med dubbeldiagnoser inom psykiatrin. Det i sin tur betyder att de nya grupperna och de förändrade kraven ska mötas inom det befintliga systemet. Självklart uppstår då problem. När vi nu tydligt blivit uppmärksammade på de ökade påfrestningarna i överförmyndarnas verksamhet tycker jag att vi måste ta vårt ansvar så fort som möjligt. Vi måste göra allt vi kan för att åtgärda detta. Granskningen pekar också på att det finns risker för intressekonflikter när överförmyndaren rekryterar sin ställföreträdare. Att inrätta förvaltarenheter innebär att en förordnad förvaltare anställs i stället för att, som föräldrabalken säger, det ska vara ett frivilligarbete. Det här är några saker som nämns och som kan innebära intressekonflikter. Det tycker vi är oroande och kan absolut inte vara till gagn för huvudmännen. Sammantaget konstaterar Riksrevisionen att klagomålen mot överförmyndarnas verksamhet ökat och att det finns behov av mer ändamålsenliga insatser från regeringen. Jag tycker inte, och vill inte, att vi ska låta detta dra ut på tiden. Det handlar, som ni både vet och hört, om utsatta människor. Det är därför anmärkningsvärt att ni i majoriteten, som har möjlighet att göra något åt detta, för ni är åtminstone några månader till regeringsföreträdare, väljer att inte ta Riksrevisionens styrelses framställan på allvar. Fru talman! Det finns en fråga som visserligen inte tas upp i detta betänkande, och inte heller har granskats av Riksrevisionens styrelse, men som jag tycker är så pass viktig att jag vill nämna den i debatten. Det gäller frågan vad som händer om eller när en företrädare misskött huvudmannens ekonomi eller till och med förskingrat dennes medel. I de flesta fall är den som blivit lidande hänvisad till att söka ersättning av företrädaren, och även om den skadelidande tilldömts skadestånd är det inte ovanligt att företrädaren saknar tillgångar. Det betyder att det i praktiken är omöjligt för huvudmannen att få någon ersättning över huvud taget. Jag menar att det finns all anledning - och jag blev ännu mer övertygad om det när jag lyssnade på vad Fredrik berättade från Boden - att stärka skyddet för den som drabbas av ekonomisk skada till följd av företrädarens förfarande. För att upprätthålla tilltron till det nuvarande systemet med ställföreträdare anser jag att det behövs ett yttersta skyddsnät i form av ersättning som kan gottgöra den enskilde för skador som ställföreträdaren har vållat henne eller honom. Jag menar att det ska införas en bestämmelse som säger att en kommun ska vara skyldig att solidariskt med en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare ersätta för den sakskada eller förmögenhetsskada som huvudmannen blivit drabbad av. Jag hoppas att regeringen i allt det pågående arbete som står nämnt i betänkandet, det som verkar pågå någonstans, vågar ta tag i detta problem. I övrigt yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Civilutskottets betänkande om tillsyn av överförmyndare tar sitt avstamp i Riksrevisionens granskning och framställan. Självklart ska den som av ålder eller på grund av sjukdom har behov av att få hjälp av sin kommun med förvaltningen kunna känna fullt förtroende för att förvaltningen sker på ett tryggt och rättssäkert sätt. Det växande antalet anmälningar om brister i den typen av förvaltning är därför mycket oroande. Överförmyndarnas uppgift är bland annat att stötta, utbilda och granska de olika slag av ställföreträdare som behövs för att lösa de problem som kommuninvånare kan ha på grund av sin oförmåga eller med anledning av att de inte uppnått myndig ålder. Det handlar alltså om förmyndares, gode mäns och förvaltares insatser för att stötta och säkerställa i ekonomiska och juridiska frågor när medborgarna själva inte får eller kan sköta det. Det kan ibland handla om ganska komplexa och svåra frågor där den enskilde ställföreträdaren i sin tur kan behöva en hel del råd och stöttning. Den kritik som finns kan därför ha många olika orsaker. Det kan, som vi hört tidigare, vara så att en ställföreträdare inte är hederlig utan ser möjligheter att tillskansa sig ekonomiska fördelar, och också gör det. Förhoppningsvis är dock dessa fall undantag, och visst kan man i de fallen lägga ett ansvar på överförmyndaren som kanske brustit i granskningen vid rekryteringen av ställföreträdarna. Bakgrunden behöver dock inte vara att det är fråga om medvetna försök att missköta sysslan. Viljan att göra gott räcker inte alltid till. Det kan vara så att ställföreträdaren inte i alla fall själv inser att den som han eller hon företräder faktiskt håller på att bli lurad av en tredje part. Ibland kanske ställföreträdaren inte lyssnar tillräckligt till huvudmannens önskningar eller inte lägger ned tillräckligt med tid för att studera alla de alternativ som huvudmannen egentligen skulle kunna använda sig av i sin förvaltning och sedan förklara och diskutera dem med den som man företräder. Det finns säkert många andra exempel på orsaker till att det uppstår missnöje, uppenbara fel och också ren misskötsel. Naturligtvis kan man då alltid hävda att överförmyndaren till åtminstone någon del har brustit när detta uppstår. Men jag skulle också vilja hävda att man kan påstå att det kan bero på brister i tillsynen av överförmyndaren och inte minst på brist på resurser som har avdelats. Att det är så kanske just kan bero på brister i tillsynen. Fru talman! Hur ser då situationen ut för överförmyndaren? Jag har tagit hjälp av några bekanta som för min räkning har ringt runt och frågat en del överförmyndare hur arbetssituationen kan se ut. Att ansvara för 500 ställföreträdare verkar inte vara så ovanligt och att antalet fall som dessa ställföreträdare i sin tur kan handlägga under ett år kan överstiga 1 000 fall verkar inte heller vara så ovanligt. Det är klart att det finns många arbetsplatser där en chef ansvarar för mer än 500 personer. Men då finns det oftast mellanchefer som stöttar på något sätt. Men här handlar det egentligen inte om anställda utan mer eller mindre om idealister som mot ett mindre arvode ställer upp och gör en samhällsinsats. Naturligtvis finns det överkvalificerade ställföreträdare som klarar detta alldeles utmärkt. Men det finns också sådana som egentligen vill mycket mer än de klarar av. Situationen varierar för överförmyndare i olika kommuner. En del kommuner lägger mer resurser på denna uppgift än andra, och antalet fall varierar. Fru talman! Med detta vill jag bara ha sagt att med tanke på de uppgifter och de resurser som överförmyndarna har bedömer jag att de i huvudsak gör ett fantastiskt arbete. Den kritik som Riksrevisionen riktar utifrån sin granskning menar jag inte bara ska falla på tillsynen och på det arbete som överförmyndarna gör. Man måste också se att det är en kritik av den struktur, den konstruktion och den resurstilldelning som vi har. Från flera ställföreträdare får jag ibland höra krav på att deras uppgifter egentligen borde skötas av personer med fast anställning hos en myndighet som har verklig kraft att ta ansvar för kvaliteten. Så ser många ställföreträdare på sin egen situation. De anser också att arvodet många gånger inte alls motsvarar de stora arbetsinsatser som många av deras huvudmän kräver. Vi från det rödgröna alternativet har, som redan har sagts av två företrädare i kammaren, en gemensam reservation i betänkandet. Vi tycker att det är av stor vikt att den som behöver en förmyndare, en god man eller en förvaltare garanteras ett rättssäkert stöd. Vi menar i vår reservation att regeringen inte har tagit tillräcklig hänsyn till riksdagens tillkännagivande från 2007 om bristerna och behovet av ökad tillsyn. Vi kan faktiskt inte heller se att regeringen sedan den förra granskningen gjordes har tagit några egentliga initiativ för att förbättra regeringens egen insyn och uppföljning av frågan. Vi menar därför att regeringen egentligen saknar kunskap om både volym och kvalitet på ett sådant sätt som gör det möjligt för regeringen att bedöma de problem som verksamheten möter, exempelvis med nya grupper och nya behov. Vi i det rödgröna alternativet är väldigt oroade av Riksrevisionens bedömning att problemen nu börjar bli så omfattande att överförmyndarna tvingas ta till dåliga lösningar för att nödtorftigt klara problem som de ställs inför. Med en sådan tydlig beskrivning av verkligheten och situationen har vi svårt att förstå varför utskottsmajoriteten inte väljer att göra ett förnyat tillkännagivande. Riksdagen har till uppgift att granska regeringens arbete, och Riksrevisionen är bara en del av de verktyg som vi har till vår hjälp för att göra det. Vi menar att det inte kan vara meningen att riksdagen av någon sorts politiskt taktiska skäl i alla lägen ska blunda för brister som vi faktiskt ser och som vi vet om bara för att regeringen i protokollet ska se så fläckfri ut som möjligt. Att använda riksdagen på det sättet menar jag verkligen undergräver tilltron till demokratin, och det marionettförklarar verkligen oss själva - Sveriges riksdag. Ett bifall till reservationen från en klar riksdagsmajoritet skulle tvärtom vara ett sätt att markera att riksdagen faktiskt är självständig i förhållande till regeringen. Det skulle också synliggöra vår roll som en demokratisk kontrollmekanism. Fru talman! Jag yrkar naturligtvis bifall till reservationen i betänkandet.

Fru talman! Som mina företrädare har varit inne på är överförmyndarverksamheten mycket viktig och påverkar många människor i vårt land. Vi diskuterar alltså ett betänkande om tillsyn av överförmyndarna med anledning av att Riksrevisionen har gjort en uppföljningsgranskning under hösten 2009. Redan 2006 kom den första granskningen, som någon tidigare också har påpekat, där man framförde brister i länsstyrelsens tillsyn. Man kritiserade också en vag överförmyndarverksamhetsorganisation och en bristande nationell samordning. Nu kommer en uppföljning som visar att det fortsatt finns brister, framför allt i länsstyrelsens tillsyn men också när det gäller organisationen av överförmyndarna. Talaren före mig här i kammaren visade på den viktiga samhällsinsats som Sveriges överförmyndare, gode män och förvaltare dagligen gör. Som alltid, precis som Jan Lindholm var inne på, sätts fokus på det som inte fungerar, när tillsynen brustit eller enskilda överförmyndares eller gode mäns kunskaper och kompetens inte räcker till. Jag tycker att det är synnerligen viktigt att den granskning som har kommit från Riksrevisionen också kommer upp till debatt och diskussion både i utskottet och i kammaren. Det är viktigt att granska denna verksamhet men också att insynen i överförmyndarverksamheten kommer upp till offentlig diskussion, att man inte kan dölja felaktigheter och att verksamheten faktiskt utvecklas genom diskussion och den kritik som den också får. De flesta vet att överförmyndarverksamheten finns, men dess storlek och omfattning är det få som känner till. Det är också få som vet att verksamheten har ett långt förflutet i Sverige. Man kan gå tillbaka till mitten av 1600-talet i Stockholm och finna att verksamheten startade under tidigt 1600-tal. I varje kommun ska det finnas en överförmyndare eller en överförmyndarnämnd. Överförmyndaren ser till att en persons tillgångar används till hans eller hennes nytta och placeras på ett tryggt sätt. Länsstyrelsens roll är, precis som en del har varit inne på, att kontrollera överförmyndarna i sitt län. Man kan konstatera att det är skillnad mellan länsstyrelserna i vårt land när det gäller den kontroll som sker och den tillsyn som man gör av kommunernas överförmyndarverksamhet. Naturligtvis är det också skillnad mellan Sveriges olika kommuner. Det är inte så konstigt med tanke på kommunernas olika förutsättningar, storlek med mera. I debatten i fjol om motionsbetänkandet konstaterade Inger René från Moderaterna att det 2004 fanns ca 88 000 personer som var föremål för denna typ av verksamhet. Precis som Fredrik Lundh Sammeli har varit inne på kan man nog i dag räkna med att det är drygt 100 000 personer som berörs av överförmyndarnas verksamhet. Den har utvidgats, och kraven har blivit fler. Det som också har kommit till, och som LiseLotte Olsson var inne på, är till exempel de ensamkommande flyktingbarnen. Man kan konstatera att det beträffande de 100 000 personer som finns inom verksamheten naturligtvis skiljer sig otroligt mycket. Det kan handla om allt, från i princip rena rutinärenden till väldigt tunga ärenden. För två månader kunde man i Sydsvenska Dagbladet läsa om överförmyndarverksamheten i Malmö kommun och om det ideella och värdefulla arbete som många gode män knutna till Malmö kommun gör. Det är viktigt att också föra fram, vilket Jan Lindholm här gjort, att många lägger ned mycket arbete på den verksamhet som sker. Jan Lindholm har gjort viss efterforskning när det gäller hur det ser ut. Det har också jag gjort, bland annat med hänvisning till Inger Renés anförande för ett år sedan. Av det framgick att i hennes kommun, Partille kommun - en medelstor svensk kommun med ungefär 35 000 invånare - fanns det 125 gode män till ungefär 250 personer, ärenden. I min kommun, som är mer än dubbelt så stor - där finns 100 000 invånare - har vi 480 gode män till 1 100 personer. Det skiljer sig alltså väldigt mycket. Alla kommuner, även en ganska liten kommun som Partille, har en ganska stor verksamhet, så den diskussion som förs i varje kommun och länsstyrelse är viktig. Vad har hänt sedan 2007 då riksdagen beslutade om ett tillkännagivande? När jag lyssnar på föregående talare här verkar inget ha hänt, vilket är felaktigt och även en mycket konstig verklighetsbild att förmedla. Sedan 2007 har man bland annat gjort en förändring i förmyndarskapsförordningen, vilket kanske är den viktigaste delen. Man konstaterar att årlig inspektion från länsstyrelsen ska vara huvudregel. Denna del är viktig. Det är ju en av de delar som tidigare kritiserades när man på 1990-talet tog bort skyldigheten att ha årlig inspektion. Nu säger man alltså att en årlig inspektion ska vara huvudregel. Minst vartannat år ska länsstyrelsen granska kommunernas överförmyndarverksamhet. Man har också stramat upp när det gäller hur tillsyn och uppföljning ska ske - detta för att också kunna följa protokoll och andra handlingar som länsstyrelsen upprättat vid sina inspektioner ute i kommunerna. Det har också gjorts en förändring i föräldrabalken innebärande att länsstyrelsen ska tillse att kommunerna ger gode män och andra den utbildning som det är en skyldighet att ge, att tillse att alla har den kunskap om bland annat lagstiftningen som man ska ha. Också detta är en viktig förändring. Vidare har man sagt att länsstyrelsen - förutom tillståndsdelen - ska vara rådgivande. Av Riksrevisionens handling om tillsyn som nu kommit framgår att det blivit fler heltidstjänster på länsstyrelsen, kanske inte tillräckligt många men ändå fler än tidigare. Det som är på gång i regeringen och som vi kan läsa om i betänkandet är att man arbetar med en utredning som tittar på utbildning, gode mäns kvalifikationer och tillsyn samt på om det ska vara en nämnd eller enskilda överförmyndare i kommunerna. Dessutom handlar det om att titta på länsstyrelsens möjlighet till fortsatt tillsyn. Man säger att det kommer en proposition 2011. En annan sak som kommit från regeringen är ett regleringsbrev till länsstyrelserna där man säger att varje länsstyrelse ska redovisa det som sker i överförmyndarverksamheten. Medvetna om vad som har skett och vad som är på gång menar vi från Alliansens sida att man väldigt aktivt och målmedvetet arbetar med dessa frågor. Varför då inte gå på ett tillkännagivande? Ja, först och främst kan man titta på det som oppositionen säger - att ett bifall innebär att riksdagen för regeringen tillkännager att denna ska fortsätta att vidta åtgärder för att stärka länsstyrelsernas tillsyn av kommunernas överförmyndare. Det är viktigt med länsstyrelsens tillsyn, men de andra frågorna är lika viktiga - hur man organiserar och hur kommunerna utnyttjar den verksamhet som finns. Med det arbete som är gjort och med det som kommer i propositionen tycker vi inte att det behöver göras ett tillkännagivande. Detta har inget att göra med hänsyn till regeringen eller med någonting politiskt. Däremot kan man konstatera att mer blir gjort genom det arbete som regeringen i dag gör än genom det tillkännagivande som oppositionen vill ska göras.

Fru talman! När jag lyssnar på Christine Jönsson tycker jag att det när det gäller den här verksamheten i sak finns en stor samsyn. Vi tycker att verksamheten är mycket viktig och att det är viktigt att kvaliteten stärks. Christine Jönssons talade i slutet av sitt anförande om varför man inte vill ha ett tillkännagivande. Men även om tillkännagivandet från 2007 har fått i gång så pass många åtgärder som Christine Jönsson här redovisar kan vi utifrån Riksrevisionens granskning konstatera att väldigt mycket återstår. Jag tycker mig kunna utläsa av granskningen att förändringarna i verksamheten inte är så stora som de kanske framställs av Christine Jönsson när det gäller åtgärder. Men det är möjligt att det tar tid innan åtgärderna får genomslag ute i verksamheten; så kan det vara. Om nu ett tillkännagivande har fått effekten att man har kommit i gång med åtgärder varför kan riksdagen då inte vidhålla sin ståndpunkt genom ett tillkännagivande tills vi utifrån en utvärdering, granskning, ser att vi kommit dit vi vill? Jag har så svårt att förstå just sättet att förhålla sig till hur vi i riksdagen hanterar regeringen. Bara för att man har börjat vidta åtgärder - dock ser vi att situationen i princip är som 2007 - ska vi liksom bete oss på ett annat sätt. Jag skulle vilja veta varför vi inte ska ha en fortsatt tydlig signal från riksdagen.

Fru talman! Texten i betänkandet och det vi från Alliansen i civilutskottet och också alliansregeringen både sagt och gjort i olika sammanhang visar att såväl diskussionen och Riksrevisionens beslut som det tidigare tillkännagivandet från riksdagen har tagits på allvar. Det är viktigt att påpeka att det har hänt väldigt mycket under de senaste åren. Till exempel har man från Finansdepartementet och Odell tagit tag i diskussionen om länsstyrelsens roll. Med regleringsbrevet har regeringen sagt att det är viktigt att följa upp det och att se till att frågor som varit uppe till diskussion följs upp i regeringens regleringsbrev. Man har också gjort det som jag tidigare pekat på. Viktigast har egentligen varit att man har gått tillbaka till huvudregeln om årlig inspektion. Varför då inte gå på tillkännagivandet? Ja, kanske beror det lite grann på vad man lägger i betydelsen av ett tillkännagivande och i den makt som ett sådant enligt Jan Lindholm på något sätt skulle ha. Att det skulle ha förändrat regeringens attityd och arbetssätt tycker inte jag. Regeringen har visat att man är intresserad av att lösa frågan. Man har vidtagit ordentliga åtgärder som fört diskussionen och besluten vidare. Jag kan dela uppfattningen att granskningen kanske kom lite tidigt. Och kanske är det viktigt att om både ett och två år följa upp Riksrevisionens granskning och också det arbete som vi gör i utskottet, att verkligen se till att verksamheten följs upp och granskas. Men jag kan inte se att ett tillkännagivande skulle föra ärendet framåt.

Fru talman! Jag har bara en kort fråga. Betyder det Christine Jönsson säger att ni från majoritetssidan anser att tillkännagivandet från 2007 egentligen var onödigt?

Fru talman! Nej, jag tycker inte att det var ett onödigt tillkännagivande. Jag vet att regeringen redan då var medveten om att detta var en stor och komplicerad fråga och att man skulle driva det vidare. Jag tror att det fokus som tillkännagivandet innebar också gjorde att ett antal av förändringarna i förmyndarskapsförordningen och annat kanske kom snabbare än de hade gjort utan tillkännagivandet. Jag tycker alltså inte att det var onödigt.

Fru talman! Vi är alla överens om att detta är en viktig verksamhet. Vi är alla medvetna om att en mycket stor del av verksamheten fungerar väldigt bra och att det finns fantastiska människor som lägger ned enormt mycket tid på sina uppdrag. Vi är nog alla glada över de framsteg denna mandatperiod också har lett till om man tittar på granskningen mellan 2006 och 2010. Det är lite mer resurser och ett ökat antal inspektioner. På alla dessa punkter är vi överens, och jag tror också att vi alla är överens om att det är upprörande att dessa brister och problem kvarstår. För nog måste väl Christine Jönsson hålla med om att det är ett problem att man fyra år senare i en uppföljande granskning kan peka på att de åtgärder man har vidtagit inte har varit tillräckliga. Min fråga till dig, Christine Jönsson, är om ni verkligen är nöjda med den verklighet och det resultat granskningen lyfter fram och att man så tydligt kan se att de åtgärder regeringen hittills har vidtagit inte är nog kraftfulla.

Fru talman! Det vi kan vara överens om är att det inte är bra att problem och brister fortfarande kvarstår. Samtidigt kan det dock vara så att både ditt och många andras engagemang i dessa frågor gör att det är bra att insynen finns i verksamheten, att den har ökat och att antalet både anmälningar och annat har ökat. Jag ser det som ett sundhetstecken att man plötsligt har fått ett fokus och en öppenhet som kanske inte har funnits tidigare. Jag är nöjd med den första delen av det regeringen har gjort vad gäller till exempel förändringarna - det jag var inne på i min replik till Jan Lindholm, alltså förändringen till årlig inspektion och minst vartannat år. Jag är även nöjd med uppstramningen av tillsynen och uppföljningen och också att länsstyrelsen har fått en roll att både tillse utbildningen och vara rådgivande. Det jag ser som positivt men som vi inte kan se resultatet av riktigt ännu är det arbete regeringen har påbörjat för den proposition som kommer 2011. Där är en annan del; det kanske inte är lika mycket länsstyrelsens kontroll och tillsyn man fokuserar på där som utbildning, kvalifikation, insyn med mera i den verksamhet kommunerna bedriver. Jag tror att det är bra att ett fokus finns där, och jag hoppas att den utredningen och den propositionen kanske för ärendet ytterligare ett steg. I och med att beslutet är taget att det finns i regeringens prioritering faller dock lite av den tillkännagivandediskussion som Fredrik Lundh med flera för, där man till mycket stor del inriktar sig på länsstyrelsens tillsyn. Här förs diskussionen vidare. Det är snarare kommunernas verksamhet.

Fru talman! Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare lämnade sitt slutbetänkande i december 2004. Man kan i vårt betänkande läsa det ni hänger upp ert, enligt mig, ganska platta förhållande till verkligheten på. Det handlar om någonting som förväntas komma under våren 2011. Det handlar om saker som är föremål för beredning. Det handlar om en koncentrerad tillsyn av överförmyndarna till sju länsstyrelser som ska komma under våren 2011. Det kanske låter fint, men vi pratar om ett år till. Vi pratar om våren 2011 - fem år efter granskningen. Vi vet alla här inne, både vi som gör vår första mandatperiod och inte minst de som har suttit i parlamentet under många år, att det inte är så att utlovade eller tänkta propositioner alltid kommer. Därför tycker vi från De rödgröna att det är väldigt viktigt att här ställa sig bakom Riksrevisionens förslag till tillkännagivande. Jag kan bara beklaga att civilutskottet inte har en bred och tydlig enighet och med kraft lämnar ett besked till nästkommande regering. Denna fråga måste lösas snabbare än i det tempo man i dag håller.

Fru talman! Först och främst tycker jag fortfarande att många av de åtgärder som är genomförda har fört fram ärendet och diskussionen på ett sätt som kanske inte har gjorts under de andra år man har diskuterat denna fråga. Från 2007 har det hänt väldigt mycket. Om man tittar sedan Riksrevisionens senaste rapport, alltså 2006, ser man också att det har hänt mycket. Regeringen har fattat ett antal beslut. Det man från oppositionen inriktar sig på är Riksrevisionens första att-sats, där man vill att riksdagen ska ge ett tillkännagivande för att stärka länsstyrelsernas tillsyn av kommunernas överförmyndare. Ja, det kan vara bra. Det är också en av de frågor vi har med och som har diskuterats och beslutats om tidigare. Det finns dock också den andra delen, som Fredrik Lundh kanske lite platt går förbi. Det är att länsstyrelsens tillsyn är viktig, men det är inte länsstyrelserna som faktiskt är de som har folk i verksamheten, utan det är kommunerna. Då kanske man ska titta på hur man stärker kommunernas möjligheter att utföra verksamheten på ett sätt som får både länsstyrelsen och andra att bli nöjda, så att du och jag inte står här i riksdagen och diskuterar detta. Där tycker jag att man från oppositionens sida missar en del som regeringen faktiskt har tagit många längre steg i än vad någon tidigare regering har gjort.

Fru talman! Riksrevisionen har granskat tillsynen av överförmyndarna och kommit fram till att det finns brister i tillsynen - delvis stora brister. Riksrevisionen begär därför att regeringen dels vidtar åtgärder för att stärka länsstyrelsernas tillsyn av kommunernas överförmyndare, dels tar initiativ till en utredning av överförmyndarnas organisation och verksamhet. Regeringen har en gång under denna mandatperiod skärpt lagstiftningen. Huvudregeln ska vara årliga inspektioner från länsstyrelserna och som ett absolut krav minst vartannat år. Även om det har bättrat sig något är det ändå så att det inte fungerar på ett tillfredsställande sätt, och det är allvarligt. Som en följd av detta har regeringen återigen aviserat ökade krav på verksamheten. Som lite kuriosa kan jag nämna att jag fick ett protokoll från tillsynen hemma i Svalövs kommun i förrgår. Apropå det Fredrik Lundh Sammeli sade om att det är likadant överallt kan jag säga att de fick klart godkänt från länsstyrelsen när det gäller hanteringen av ärendena, och de fick klart godkänt när det gäller utbildningen av gode män och förvaltare. Det är alltså klart att det finns ett spektrum där det är mer eller mindre bra. Det är de allra svagaste grupperna i samhället som vi pratar om. Det är också nya och/eller utökade grupper som behöver samhällets stöd. Det kan vara allt från till exempel ensamkommande barn från andra länder till personer som genom en förbättrad sjukvård uppnår en hög ålder och därigenom får svårt att klara sin vardagsekonomi och sin sociala situation. Det är besvärande att det i hela kedjan i form av länsstyrelserna, överförmyndare, gode män och förvaltare finns brister som drabbar enskilda människor som är i behov av stöd. Att vårda andra människors tillgångar och ge dem goda förutsättningar att klara sin dagliga tillvaro är uppdrag som bara ska fungera. Riksrevisionen föreslår en ny utredning om överförmyndarnas organisation, men det bedömer inte vi centerpartister och övriga allianspartier som den lämpligaste lösningen. Utredningar tar tid, och då dröjer det innan vi får konkreta förslag till förbättringar. Verksamheten har under 2000-talet belysts av utredningar, granskningar och arbete i Regeringskansliet. Jag bedömer att det finns tillräckligt beslutsunderlag för att förändra och förbättra lagstiftningen. Det finns några centrala punkter som man bör ha med sig inför en ny proposition som förhoppningsvis kommer våren 2011. En punkt är kompetenskravet på både överförmyndare, gode män och förvaltare. Utan att för den skull kräva någon formell utbildning är det högst väsentligt att berörda personer har både den kompetens och den insikt som krävs för att säkerställa rättssäkerheten för de människor som inte klarar sig själva. Ansvar, kompetensnivåer med mera behöver alltså klargöras. En annan punkt är samarbetet mellan kommunerna och problemen med att överförmyndare är ett förtroendeuppdrag som därigenom egentligen kräver att man är boende i kommunen för att man ska komma i fråga för uppdraget. Likaväl som det går att ha gemensamma nämnder i form av till exempel räddningstjänst och miljö, som också är myndighetsutövning, borde det vara relativt enkelt att tillåta det även för överförmyndarna. Att se överförmyndare som ett förtroendeuppdrag är i mina ögon en förlegad syn på uppdraget. En överförmyndare ska rimligtvis kunna vara anställd eller vara en köpt tjänst, medan en överförmyndarnämnd av naturliga skäl består av förtroendevalda. Med obligatoriska nämnder ökar rättssäkerheten men också förutsättningarna för en mer likställd behandling av olika ärenden, genom att överförmyndaren får det bollplank som nästan alltid ger ett bättre beslut. Fru talman! Dessa och andra nödvändiga och angelägna förändringar bör kunna genomföras utan fler utredningar. Därav följer det naturliga att lämna Riksrevisionens framställan om tillkännagivande utan åtgärd. Däremot är det ytterst angeläget att regeringen återkommer med en proposition enligt de synpunkter som utskottet framför i betänkandet. Det går betydligt snabbare att gå rakt på en ny proposition och eventuellt förtydliga skrivningarna i regleringsbreven till länsstyrelserna, precis som Christine Jönsson framförde. Jag ska göra några kommentarer till Fredrik Lundh Sammelis och LiseLotte Olssons anföranden. Fredrik Lundh Sammeli uttryckte sig ungefär så här: Snabbare ska det gå. Vi vill inte vänta, som regeringen. Om det nu är så att utredningen lades fram 2004 och den socialdemokratiska regeringen lämnade in i september 2006, varför var det en tidsperiod som då inte var tillräckligt lång för att nå ett resultat medan ett år är för lång tid? Man får väl ha ungefär samma tidsperspektiv för sig själv som man har för andra, Fredrik Lundh Sammeli. Det innebär i så fall att din egen regering var väldigt långsam i sin hantering på den tiden. Det gör att jag tycker att kritiken faller ganska så platt. LiseLotte Olsson uttryckte sig ungefär som att vi från Alliansen inte tar Riksrevisionens skrivelse på allvar. I betänkandet står det mycket tydligt att utskottet inte har någon annan uppfattning än Riksrevisionens styrelse. Vi menar att det inte framstår som meningsfullt att tillsätta en ny utredning med tanke på tidsutdräkten. Men vi förutsätter att regeringen, i enlighet med vad som har aviserats, kommer att överlämna en proposition till riksdagen senast 2011. Vi påpekar också att det är ett oeftergivligt krav att rättssäkerheten upprätthålls. Jag kan inte tycka annat än att det är att ta detta på fullt allvar. Fru talman! Till sist vill jag säga att vi tar ansvar för de svagaste grupperna genom att på detta sätt påskynda beslutsprocessen. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationen.

Fru talman! Fredrik Lundh Sammeli inledde den här debatten med två tragiska exempel från Boden. Jag måste ge honom helt rätt i sina påståenden att det inte är något speciellt för Bodens kommun. Det är tyvärr så att detta förekommer över landet i en utsträckning som vi naturligtvis inte känner till, men det förekommer tillräckligt mycket för att vi ska ta de här frågorna på yttersta allvar. Vi har ingen bra statistik över verksamheten med gode män, förvaltare och förmyndare. Vi har en siffra att förlita oss på, och den är från Riksrevisionens förra genomgång där man kom fram till att det handlade om 88 000 personer i slutet av 2004. Det är sannolikt, med den ökningstakt som har varit, över 100 000 personer i dag som är berörda av den här verksamheten. Den summa som förvaltades 2004 uppskattades till 17,5 miljarder. Det är sannolikt att den också har ökat en hel del från 2004 till i dag, med tanke på att många äldre personer får gode män för att hantera deras ekonomi. Det är alltså en omfattande verksamhet, och det är allvarliga brister, som påpekades. Det fick vi reda på 2006 i Riksrevisionens första granskning. Jag tillhör dem som välkomnar att man gjort en så snabb uppföljning som man gjort nu. Det är ju en del som har funderat över varför man gjorde den så snabbt, men jag välkomnar det. Och jag gör det speciellt med tanke på att vi har kunnat konstatera att de åtgärder som vidtogs inte har varit tillräckliga, utan att vi måste fortsätta och ta ytterligare steg. Vi har redovisat i betänkandet en hel del steg för att kunna komma framåt här med en bättre kompetens hos inte bara överförmyndarna utan framför allt hos de gode männen och förvaltarna. För egen del tror jag att en av de absolut viktigaste frågorna är att se till att vi får obligatoriska överförmyndarnämnder i det här landet i stället för enskilda överförmyndare. Överförmyndarnämnder kan dessutom inrättas gemensamt för ett antal kommuner; det gäller naturligtvis framför allt de mindre kommunerna. Då kan man ha ett kansli med den juridiska och ekonomiska kompetens som behövs. Jag tycker att detta är bland det absolut viktigaste. Som vi har kunnat uppfatta signalerna från vår regering är detta ett av de steg som man tänker ta under den närmaste tiden, och det välkomnar vi i allra högsta grad. Sedan finns det några andra problem som jag gärna vill lyfta fram. Riksrevisionen har ju tagit upp förvaltarenheterna eller de anställda förvaltarna, som finns i vissa kommuner, och pekat på hur konstig situationen kan bli med dessa. Jag tror att vi måste lagreglera detta på något vis. Vi måste också ta oss en rejäl funderare på om det förslag som ligger i domstolsärendeutredningen om att flytta ärenden från domstolarna till överförmyndarna verkligen kan genomföras med den situation som vi har i dag med en tveksam kompetens hos ett antal överförmyndare. Vi i Folkpartiet och övriga allianspartier blundar inte för att det finns allvarliga brister fortfarande. Vi vill fortsätta att gå framåt så snabbt som möjligt för att täcka upp den här situationen och se till att dessa svaga människor får den rättssäkerhet och det skydd som de verkligen behöver. Vi menar att vi med de uttalade löftena i vårt betänkande har en stor grund för att vi redan under nästa år ska kunna ta ett par bra steg framåt så att rättssäkerheten ökar. I övrigt vill jag bara konstatera att vi alla partier i civilutskottet i sak är överens när det gäller målsättningen. Vi diskuterar väl egentligen mest i den här debatten medlen för att nå målet, men målsättningen är vi säkert överens om. Jag tror att vi alla måste rannsaka oss själva och försöka ge vad vi kan för att det ska gå framåt så snabbt som möjligt med att lappa ihop de brister som fortfarande förekommer. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Under mina tolv år i riksdagen har det inte funnits något område som jag tycker att vi har skött så illa som detta. Det är ett område som rör de allra svagaste människorna i samhället. De är så svaga att vi inte ens ger dem rätten att förvalta sin egen egendom. Vi har ett ansvar för detta. Det har hänt saker. Vi arbetade för en utredning som kom redan 2004. Den utredningen hade med sig själva kärnan i uppdraget - gode män, överförmyndarens uppdrag, förvaltaren, förmyndaren etcetera. Men vi kan inte påstå att allt detta beaktades. År 2006 gjordes en granskning där Riksrevisionen kritiserade hur verksamheten sköttes. Då ska vi ha klart för oss att vi fortfarande denna dag inte ens har statistik över hur många gode män som finns i vissa kommuner och hur stort belopp det gäller. Vi har ingenting om utbildning eller något sådant. Och detta är vårt välfärdssamhälle. År 2008 kom vi med en lag. Jag kan säga att den innebar förbättringar. Men fortfarande tog vi inte upp allt det som hade tagits upp i utredningen 2004, nämligen kärnan: Hur hjälper vi de här människorna att komma till sin rätt i vårt samhälle? Nu, 2010, kommer ytterligare en granskning från Riksrevisionen. Det är den som beaktas i betänkandet. Fru talman! Riksrevisionen tyckte att vi skulle tillkännage ett par grejer för regeringen. Det handlade om att öka tillsynen hos länsstyrelserna eftersom den inte sköts ordentligt och det handlade om att utreda verksamheten igen - detta trots att vi fortfarande inte på allvar har tagit tag i och gjort de stora förändringarna efter den parlamentariska utredning som vi hade 2004. Det är här åsikterna går isär mellan oppositionen och majoriteten, fru talman. När det gäller sakfrågan känner jag att vi alla vill hjälpa och stötta de här människorna. Det finns inget parti i riksdagen i dag som säger nej till att bry sig om dessa svaga människor. Vad vi i Alliansen vill är att sätta fart på beredningsarbetet och ta upp det som ännu inte har hanterats från 2004. Vi menar att det går mycket snabbare att göra det nu direkt och vänta in den proposition som ska komma våren 2011. Det finns ingen utredning som ska tillsättas, och vi kan inte tro att vi i så fall får någon ordning på verksamheten förrän om kanske två tre år efter utredningen. Det snabbaste vi kan göra är att låta regeringen få fortsätta med det uppdrag regeringen har med tillkännagivandet från 2007 och med det som finns med i utredningen. Oppositionen säger att vi inte tar detta på allvar. Jag skulle snarare vilja säga att ni fördröjer det hela genom att gå på Riksrevisionens tillkännagivande. Ni begränsar dessutom arbetet till att gälla det Riksrevisionen har tittat på, och det är inte helheten. Vad vill vi då göra? Vi vill gå längre än Riksrevisionen. Vi vill att man tar det grepp som lyfter de här människornas värde till en nivå där de blir behandlade korrekt och där de kan känna att de får sina rättigheter tillgodosedda. Jag skulle, fru talman, vilja nämna en sak som jag tycker är intressant när det gäller utbildnings- och kompetenskrav. Nu arbetar regeringen med att se till att överförmyndare och gode män har tillgång till kompetens. Men det är väl alldeles självklart att det krävs en typ av kompetens hos en förmyndare som ska möta ett ensamkommande flyktingbarn. Vi vill att man snabbt som ögat ska se till att detta finns. Vi kräver kompetens inom alla andra områden. Det måste vi göra här också. Det är ett samhälles heder att ta hand om de svagaste. Vi menar att det är bra att Riksrevisionen granskar den här typen av ärenden. Detta ärende kommer upp med hjälp av Riksrevisionen. Vi menar att det är viktigt att vi nu får fart på det fortsatta regeringsarbetet och att vi får en proposition senast våren 2011. Vi ska säkra att vi tar frågorna på allvar. Vi måste se till att varje människa i det här samhället möts med respekt. Det ska råda absolut nolltolerans när det gäller att människor faller mellan stolarna. Det är vår övertygelse. Med dessa ord, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.

Fru talman! Jag måste bara få ställa frågan: Vilken eller vilka nya utredningar pratar Yvonne Andersson om? Ingen av oss rödgröna har vare sig i betänkandet eller här i talarstolen pratat om några nya utredningar. Vi vill ha ett enigt utskott som gör ett tillkännagivande. Det handlar om punkt 1 i Riksrevisionens framställning till riksdagen. Det är den vi yrkar bifall till.

Fru talman! När det gäller utredning beaktade jag punkt 2 i det tillkännagivande som Riksrevisionen hade föreslagit. Det är rätt; Fredrik Lundh Sammeli har enbart yrkat bifall till den första delen. Det gör mig beklämd, för i så fall har man enbart tyckt att man ska lägga styrkan på länsstyrelsens tillsyn. Vi vill gå längre. Vi vill se till att man får fart på helheten. Jag vädjar till Fredrik Lundh Sammeli att vi tillsammans kan arbeta för att vi får en genomlysning så att vi med hedern i behåll kan visa på hur de svagaste hanteras i vårt samhälle.

Fru talman! Vi är nog alla sju partier överens om att några nya utredningar inte behöver tillsättas. Vi har utredningar som tydligt pekar på vad som behöver göras på området. Vår önskan om att riksdagen gör ett tillkännagivande handlar om att tydliggöra för regeringen att det gäller att genomföra det arbete som planeras, men betydligt fortare. Ett tillkännagivande från Sveriges riksdag bromsar inget regeringsarbete. Det är en tydlig signal om att en majoritet i detta hus säger att denna fråga är viktig och att regeringen ska återkomma i frågan. Jag förvånas över att Yvonne Andersson med borgerliga kamrater säger att det här är viktigt och lyfter fram att man vill ha ett högt tempo men inte här i dag på samma sätt som 2007 kan ställa upp bakom ett tillkännagivande. Vi ser ju att problemen och bristerna kvarstår och att de insatser som är gjorda är för få.

Fru talman! Det är väl ändå inte den kutym vi har att begära tillkännagivande när ett arbete pågår i Regeringskansliet. Om man går till det tillkännagivande som finns om att stärka länsstyrelsernas tillgång ser man att regeringen redan nu har aviserat att det arbetet pågår och att man ger vissa länsstyrelser ett ökat uppdrag att ansvara för tillsynen. De ska också bistå överförmyndarorganisationerna och överförmyndarmyndigheten med kunskap på området. Detta finns redan. Vad vi gör nu är att sätta tryck på det hela. I utskottets ställningstagande i betänkandet står det mycket tydligt att allt det arbete som pågår med hast ska komma fram. Det finns också ett löfte om att det ska komma en proposition senast våren 2011. Det tycker vi är att snabba på och trycka på. Tillkännagivanden ger man när en verksamhet inte pågår, men när den pågår finns det ingen anledning att ge ett tillkännagivande. Fru talman! Jag vet inte om jag missade att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen. Jag vill passa på att göra det här och nu.