Sveriges tillträde till FN:s vapenhandelsfördrag

Herr talman! I dag debatterar vi först FN:s efterlängtade vapenhandelsfördrag ATT och därefter vår årliga skrivelse om vapenexportkontroll. Syftet med ATT är att hantera både den legala och den illegala handeln med vapen. Äntligen har vi nu ett globalt fördrag som omfattar inte bara de länder som själva tillverkar och exporterar vapen utan också de länder som genom brister i lagstiftning och kontroll blir genomgångsländer eller verksamhetsbaser för den oreglerade handeln. Den lagliga och reglerade handeln ska ske under ansvarsfulla former enligt ATT. Hänsyn måste alltså tas till faktiska eller befarade konsekvenser av vapenförsäljningen. Efter det kalla krigets slut har konflikter i stor utsträckning involverat icke-statliga aktörer som i regel inte har tillgång till den reglerade handeln. Det har gett den oreglerade eller illegala handeln med konventionella vapen en växande och destruktiv roll. Genom illegala nätverk flyttas vapen från en konflikt till nästa, vilket vi blivit smärtsamt varse om efter Libyenkonflikten 2011 och konflikterna i Mali och Syrien. Miljöpartiet delar regeringens syn på att de globala konsekvenserna av väpnade konflikter och väpnat våld inte bara mäts i mänskligt lidande. En hög våldsnivå slår sönder länders ekonomiska infrastruktur och minskar den förutsägbarhet och sociala stabilitet som är en förutsättning för ekonomisk och social utveckling. Internationella humanitära insatser och utvecklingsinsatser försvåras direkt eller indirekt av en ökad våldsnivå. Sammantaget innebär de ekonomiska konsekvenserna av konflikter och väpnat våld att framtida generationer berövas de ekonomiska och sociala förutsättningar som annars hade förelegat. Dåligt reglerad eller olaglig vapenförsäljning bidrar alltså till att problemen i fattiga länder ökar och ger inte bara upphov till konflikter utan även till fattigdom och kränkningar av mänskliga rättigheter. I skrivelsen redovisas viktig forskning från Genèvedeklarationen som visar att ca 740 000 människor dött årligen av direkta eller indirekta effekter av väpnade konflikter och väpnat våld. Av dessa människor var drygt 50 000 direkta offer för väpnad konflikt, och ca 200 000 drabbades av indirekta effekter av konflikter, till exempel svält och sjukdomar. Huvuddelen dödas av väpnat våld i icke konfliktdrabbade länder. Kostnaden för detta samhälleliga våld beräknas till i storleksordningen 100 miljarder dollar per år. En del av den gröna analysen är att Sverige och EU behöver satsa betydligt mer på konfliktförebyggande insatser, till exempel införandet av en europeisk civil fredskår. Den globala vapenhandeln beräknas omsätta ca 60 miljarder dollar per år. Hur mycket som utgörs av illegal handel är svårare att uppskatta, men enligt Wikipedia utgör enbart den illegala handeln med små och lätta vapen ca 10-20 procent. Där finns också uppgiften att ca 63 miljoner illegala lätta vapen sålts till Pakistan, som var ett av de länder som under resans gång oroat sig över möjligheten att försvara sig vid ett globalt vapenhandelsfördrag. Herr talman! Det är mycket positivt att vi äntligen fått ett fördrag på global nivå med uttalat syfte att bidra till fred, säkerhet och stabilitet, att förhindra att handeln med konventionella vapen leder till mänskligt lidande och att stärka samarbete, öppenhet och ansvar inom vapenhandeln. I den nya skrivelsen lyfts ATT:s humanitära fokus fram på ett bättre sätt. Där tydliggörs också att den ansvariga myndigheten, Inspektionen för strategiska produkter, ska göra bedömningar utifrån de mer specifika kriterier som ATT listar, till exempel om vapenexport kan underlätta allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller internationell humanitär rätt, inte minst folkmord och brott mot mänskligheten, eller bidra till allvarligt könsrelaterat våld eller våld mot barn. Här blir det intressant att se om Inspektionen för strategiska produkter tolkar det som allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter eller som nu att det måste vara grova kränkningar. Juridiskt är det en stor skillnad. I dag ska svensk krigsmaterielexport styras av svensk lag och EU:s uppförandekod, och framöver även av FN:s vapenhandelsfördrag. I praktiken styrs svensk krigsmaterielexport av den praxis som bildats under många års försäljning av krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden. Grund för praxis är i princip svensk lag och ett antal övergripande principer och regeringsbeslut men också avtal med andra länder, till exempel det som finns med Saudiarabien. Det är inte alltid så lätt att hitta stöd för utformningen av praxis direkt i lagtexten. Sedan finns det också luckor i lagen som använts för att bilda praxis, det vill säga att det som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet. Politik för global utveckling, som är en övergripande princip fastslagen i riksdagen, har däremot inte fått stort utrymme i praxisbildningen trots stöd i artikel 8 i EU:s uppförandekod. Som ledamöter i Krigsmaterielexportutredningen har vi haft stora möjligheter att samtala med de olika aktörer som är inblandade i försäljning av krigsmateriel. Min bild efter alla dessa samtal är att principen är att sälja så mycket som möjligt och nästan till kreti och pleti, trots att lagstiftningen i sig är en förbudslagstiftning med möjlighet till vissa undantag. I stället för att utgå från förbudet utgår man från att tänja på gränserna för undantag så att de blir så omfattande som möjligt. Vapenfabriken i Saudiarabien är ett tydligt bevis på hur gränserna tänjdes till det yttersta. Herr talman! Svensk vapenindustri lever i en konkurrensutsatt värld där andra länders lagstiftningar och/eller praxis är ännu mer tillåtande än den svenska. Det är därför positivt att regeringen är tydlig i propositionen med att Sverige vill vara med att bidra till en skärpt praxis och en ambitiös tolkning av fördraget på både EU- och FN-nivå. Jag hoppas att det gäller även den svenska nivån med tanke på att vi är en ledande vapenexportör i världen. Inte minst säljer vi krigsmateriel till odemokratiska stater i världen. Regeringen menar att vår nuvarande lagstiftning redan omfattar de nya reglerna i ATT. Jag skulle dock önska att Krigsmaterielexportutredningen fick ett klart uppdrag att införliva både EU:s uppförandekod och FN:s vapenhandelsfördrag i svensk lag i de delar de eventuellt inte redan omfattas av svensk lag. Det uppdraget har vi inte tydligt uttryckt i direktivet, även om vi självklart kommer att redogöra för båda i vårt betänkande som kommer i december. Eventuellt skulle utredningen komma till en annan slutsats än regeringen och utifrån det vilja förändra lagstiftningen. Risken är annars att vi kommer att leva med parallella system som ska beaktas av myndigheterna. Erfarenheten hittills visar att det inte fungerar. Det blir för svåröverskådligt, och det blir svårt att utkräva ansvar. Vi vill också att regeringen i sin årliga uppdragsbeskrivning till ISP, alltså Inspektionen för strategiska produkter, tydliggör att ATT:s humanitära syfte måste få större genomslag i tillståndsprövningen. Det är dessutom helt i linje med Sveriges politik för global utveckling, som ju också omfattar svensk vapenexport. Jag vill därför yrka bifall till reservationen i betänkandet från Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Herr talman! Regeringen har föreslagit riksdagen att Sverige ska tillträda FN:s vapenhandelsfördrag arms trade treaty, ATT. Ett enigt utrikesutskott står i dag bakom regeringens förslag. Jag tycker att det är glädjande. ATT är en milstolpe i arbetet för en mer reglerad handel med vapen och krigsmateriel. Genom ATT skapas bindande internationella instrument för vapenhandel genom att man ställer upp en rad krav och normer för enskilda staters kontroll av handel med krigsmateriel. Det behövs. Av jordens drygt 200 stater är det bara drygt 50 som i dag har en effektiv kontroll över sin handel med krigsmateriel, och vi vet att det även bland dessa 50 länder är flera stycken som har bristfälliga regelverk som fortfarande möjliggör vapenexport till diktaturer och krigförande stater. I klartext betyder det att det runt om på jordklotet inte är några större problem i dag för en diktator, en förtryckarregim eller för den delen en väpnad grupp att köpa vapen på den globala marknaden. Vänsterpartiets förhoppning är att ATT kan vara ett första steg mot att på global nivå börja reglera vapenhandeln och täppa igen de kanaler som innebär att världens förtryckare, diktatorer och väpnade grupper kan få tillgång till vapen på den globala marknaden. Men jag vill betona att för oss är ATT bara ett första steg. Vi anser att fördraget skulle ha kunnat gå längre. I dag slår man i fördraget fast en rad krav och normer, men problemet är att det blir upp till FN:s enskilda medlemsstater att garantera att kraven efterlevs. Ska vapenhandelsfördraget ATT verkligen få några konsekvenser för den globala handeln med vapen krävs det att de enskilda medlemsstaterna i FN tar sina åtaganden på allvar. I flera länder pågår nu också ambitiösa ratificeringsprocesser. Även här i Sverige väljer regeringen att föreslå en ratificering, men regeringen slår samtidigt fast att Sveriges lagstiftning redan lever upp till alla ATT:s krav och normer och att några lagändringar med anledning av Sveriges tillträde till vapenhandelsfördraget inte behövs. Man lämnar inte heller några tilläggsuppdrag till den pågående utredning som ska se över Sveriges lagstiftning för vapenexport. Vänsterpartiet anser att det inte räcker. Ska ATT verkligen göra några avtryck måste FN:s medlemsstater ta fördraget på allvar. Sverige är i dag en av världens största vapenexportörer. Sverige har under de senaste åren sålt vapen till diktaturer, till förtryckarstater, till länder som befinner sig i väpnade konflikter och till regimer som begår grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Svenska vapen har dessutom gång på gång hamnat på avvägar och i händerna på väpnade grupper eller till och med privata säkerhetsföretag. Om inte vi i Sverige tar ATT på större allvar, hur ska vi då kunna kräva att andra medlemsstater i FN ska göra det? Vänsterpartiet menar - precis som Bodil Ceballos som talade för Miljöpartiet tidigare men också en rad remissinstanser, till exempel Svenska kyrkan - att Krigsmaterielexportutredningen borde få ett tilläggsuppdrag och också utreda hur ATT kan inkluderas i de svenska regelverken i framtiden. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr talman! Arms trade treaty, ATT, eller FN:s vapenhandelsfördrag är ett viktigt steg framåt på många sätt. Det är förstås i sak utmärkt att det nu finns en reglering av världens vapenhandel, något som inte alls funnits förut. Det har funnits fler internationella regler för hur handel med blomkrukor och bananer får gå till än för handel med bomber och granater. Det är förstås helt orimligt när vi vet vilka konsekvenser väpnat våld har i hela världen, varje dag, året runt, år efter år. 750 000 människor i världen dör av väpnat våld varje år. Miljontals fler skadas eller drabbas på annat sätt av vapenvåldets konsekvenser, som Bodil Ceballos beskrev. Det är därför mycket välkommet att det nu kommer ett internationellt avtal på plats som etablerar normer och kontrollmekanismer i syfte att minska mänskligt lidande, hindra illegal spridning av vapen och främja fred och säkerhet. Ett annat skäl till att det här är ett så välkommet fördrag är att det visar att FN-systemet faktiskt kan fungera. Det går att komma överens om stora, viktiga internationella fördrag och avtal inom ramen för FN-systemet. FN har ju ofta ifrågasatts för att det är omöjligt att komma fram till beslut. Alltför många länder sätter klackarna i backen när beslut väl ska fattas, nationella intressen tar överhanden och det man till slut kan komma överens om blir så urvattnat och innehållslöst att det inte har något praktiskt värde. Särskilt inom området nedrustning har det här varit besvärande. Till exempel har FN:s stora nedrustningskonferens i Genève, CD, varit lamslagen sedan slutet av 90-talet. Pakistan men också andra länder har motarbetat steg framåt, och även de mest inbitna optimisterna - till vilka jag räknar mig - har svårt att se vägar framåt. Det har funnits ljus i mörkret på nedrustningsfronten, men det har inte varit så mycket inom ramen för FN-systemet utan har i stället kommit fram på andra vägar. Ett exempel är klustervapenkonventionen. Det var ett initiativ av den då socialdemokratiskt ledda norska regeringen. Det var från början ett mindre antal länder som drev frågan om ett internationellt förbud mot klustervapen. Argumentet var att de här vapnen hade så katastrofala humanitära konsekvenser att de måste förbjudas. Fler och fler länder anslöt sig, och till slut var det över hundra länder som skrev under det så kallade Osloavtalet. Sverige var ett av dem, men det vore en skönmålning att säga att den svenska regeringen på något sätt var drivande i den utvecklingen. Vi socialdemokrater, den övriga oppositionen och civilsamhället drev på under hela processen för att Sverige skulle vara mer aktivt, men det var något som inte alls bönhördes. Ett annat exempel på möjliga vägar framåt är det arbete som nu pågår vad gäller kärnvapennedrustning. Där driver bland annat Norge, Mexiko och Österrike på för att på liknande vis arbeta för nedrustning av kärnvapen, precis som med klustervapen med hänvisning till de katastrofala humanitära konsekvenserna av en kärnvapendetonation. Det sker även här utanför FN-systemet och även här utan Sveriges aktiva stöd eller initiativ. Det tycker vi socialdemokrater är mycket beklagligt. Vi anser att Sverige måste vara mer aktivt och ta egna initiativ i frågan om nedrustning, oavsett om det är inom ramen för FN med ATT eller utanför. Det ena utesluter inte det andra. De kan snarare förstärka varandra, och det är väl bättre att man utforskar fler vägar framåt än att man att står och stampar på samma fläck när en väg inte leder någonvart. Just eftersom FN-arbetet inom nedrustning varit så frustrerande under så många år är framgången med ATT viktig och glädjande. Det är verkligen en milstolpe. Här visar FN att man fortfarande är en kraft att räkna med inom nedrustning. Trots att det finns problem med länder som obstruerar, är motvalls och sätter egenintresset framför det allmännas bästa kommer man ändå fram till ett avtal. Det är kanske inte ett perfekt avtal, men det är ändå skarpt och kan göra skillnad i verkligheten. Så här i mandatperiodens sista debatt för min del skulle jag vilja passa på att berömma regeringen för att ha tagit initiativ i arbetet med ATT. Jag vill särskilt lovorda ambassadör Paul Beijer för det idoga arbete och den skickliga diplomati som han och hans team visat prov på i förhandlingarna för att komma fram till ett bra avtal. Sverige kan alltså som ett litet land spela en viktig roll i internationellt nedrustningsarbete. Det har Sverige gjort när det gäller ATT. Just därför är det synd att regeringen inte tar chansen när det gäller det humanitära perspektivet på kärnvapennedrustning. Hur som helst, herr talman, lovar framgången med ATT gott inför framtiden. Jag hoppas att det här är ett första steg mot ett vassare och starkare FN och början på ett mer framgångsrikt arbete med nedrustning i världen. Jag yrkar därmed bifall till förslaget i betänkandet. Jag passar också på att önska mina meddebattörer en skön sommar, då det här är min sista debatt för riksdagsåret och mandatperioden.

Herr talman! Det blir kanske inte mycket till debatt, det här. Vi är i hög grad överens. Vi kan koppla ATT och detta avtal till olika andra saker. Men i sakfrågan - att Sverige ska skriva på arms trade treaty - råder det en närmast bedövande enighet. Jag tror att det har att göra med en tradition av att vilja bygga starka samarbeten och att vilja bygga samarbeten som säkrar demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet över hela jorden. Jag tycker att det är oerhört positivt att avtalet finns. När man läser avtalstexten slås man av att man från någon sorts humanitetens eller det intellektuella resonemangets slutpunkter borde ha kommit fram till detta långt tidigare. Men just i det faktum att det slås fast i ett avtal ligger en del av styrkan. Jag blev positivt överraskad i går när jag tittade på FN:s hemsida och konstaterade att det nu har kommit in 40 ratifikationsinstrument av de 50 som krävs för att avtalet ska träda i kraft. Låt mig gissa att vi efter denna eftermiddag kommer att kunna leverera ett 41:a ratifikationsinstrument. Det är det beslut vi fattar. För att använda Olle Thorells ord: Detta är säkert en milstolpe på vägen när det gäller att bygga förtroende stater emellan. När man läser texten är det lätt att konstatera att i allt väsentligt fyller det svenska regelverket de krav som finns i avtalet på att väga samman information, på att värdera stater och på att värdera vad man kan tänkas se för utveckling. Därför tror jag att vi kan börja med att sluta oss till att det nog har varit ganska bra att vi under många år har fört en livlig diskussion om vapenexport. Det har gjort att vi successivt har utvecklat metoderna. Det är mer tveksamt om vi sedan behöver ge ett tilläggsuppdrag till den utredning som sitter och ser över den svenska lagstiftningen. I det väsentliga fyller vi redan kraven, och dessutom är en hel del av dem som här debatterar frågan också inblandade i just samma utredning. Det är lite grann att slå in öppna dörrar även om jag tycker att mycket av de frågor som finns i avtalet är väl värda att beakta. Fru talman! Om jag nu ska komma med lite smolk i glädjebägaren: Det är naturligtvis jätteviktigt att ett avtal sätter en norm. Det är jätteviktigt att det talar om vad vi kan förvänta oss av andra länder. Det är jätteviktigt att få ett commitment från andra stater att de ställer upp på avtalet. Men, som den här våren har visat inte minst i och med Budapestmemorandumet, är ett avtal i den starkes hand bara värt något så länge den starke vill använda det. De utfästelser från Ryssland som Ukraina fick om territoriell säkerhet var inte fullt så mycket värda när ett politiskt spel i det starkare landet eskalerade. Därför är det viktigt att konstatera att vi parat med dessa avtal måste gå vidare med att försöka bygga demokratiska institutioner, främja mänskliga rättigheter och säkerställa rättssäkerheten över hela jorden. Avtalet är visserligen juridiskt bindande, men i en situation där makten går före rätten kommer avtalen att väga något lättare. Det är därför vi inte heller får avstanna när det gäller att stå för de värden som är bärande i den svenska utrikespolitiken. Vare sig det har handlat om tidigare regeringar eller den nu sittande står vi eniga på humanitetens grund. Herr talman! Jag yrkar med glädje bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet och därmed till att Sverige ska ratificera arms trade treaty. (Applåder)

Herr talman! Jag blev lite fundersam när Ulrik Nilsson sade att det är att slå in öppna dörrar att begära ett tilläggsdirektiv till Krigsmaterielexportutredningen om att titta över vad som eventuellt fattas i vår lagstiftning i förhållande till ATT. Detta står inte i vårt direktiv i dag. Visst kan vi välja att titta över det hela och kanske göra en djupare analys, men frågan är om vi kommer att ha tid att göra det. Ett tilläggsdirektiv skulle kanske också ge en viss ökad tid, en viss ökad tjänstemannaresurs etcetera för att sätta sig in i frågan riktigt ordentligt. Så länge det inte finns ett direktiv kan utredningen välja att skriva om det, men då på eget bevåg, så att säga. Det är ingenting som säger att regeringen sedan måste beakta det på samma sätt. När det handlade om korruptionsfrågan var det inte en självklarhet att diskutera att vi ville ha in den när vi hade den uppe i KEX-utredningen. Tilläggsdirektiven handlade ju om det tidigare, men det var ingen självklarhet att vi skulle ta till oss frågan i utredningen. Nu har vi till viss del diskuterat det i alla fall, men det är inte ett stycke. Vi har inte uppdraget. Jag tycker att det vore bra om vi hade uppdraget att se över ATT och se till att vi får in allt som eventuellt inte finns i vår lagstiftning. Jag skulle vilja ha allt i samma lagstiftning i stället för att man hänvisar till att detta ändå finns i brottsbalken eller än här och än där. Jag skulle vilja att vi har en lagstiftning som är lätt att följa och där vi inte behöver hoppa från en lag till en annan för att komma till rätta med de problem som eventuellt uppstår.

Herr talman! Låt mig börja med att konstatera att jag inte ser frågan om korruption beskriven någonstans i ATT. Den ligger lite utanför detta beslut. Det jag har hört diskussioner om gäller artikel 6 och artikel 7 i fördraget. I artikel 6 står att vapenexport ska förbjudas om man har kännedom vid tidpunkten för auktorisationen om att vapen kan bli använda för folkmord, brott mot mänskligheten, grova brott mot Genèvekonventionen, attacker mot civila objekt och civilt skyddade såväl som i andra war crimes - krigsbrott eller brott mot mänskligheten, som man nog brukar säga på svenska. Det är redan i dag så att vi inte levererar några vapen till något land som uppfyller dessa kriterier. Låt oss gå vidare till artikel 7. Det är kanske den som det civila samhället oftare har lyft upp. Det står så här: Man ska på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt ta hänsyn till relevanta faktorer inklusive information tillhandahållen av importstaten i enlighet med artikel 8. Där står att man ska skicka slutanvändarintyg och så vidare. Man ska titta på möjligheterna att vapen används för att underminera fred och säkerhet, för brott mot internationell humanitär lag, för allvarliga kränkningar av internationell lag, för terrorism och så vidare. Men allt det här gör vi redan i dag. Vi tar väl hänsyn till det i prövningen redan i dag?

Herr talman! Jag vet inte om Ulrik lyssnade på mig så noga förut när jag var uppe i talarstolen. Jag tycker att vi gör precis tvärtom; vi exporterar till många som kanske inte borde få de vapen som vi exporterar. Jag tycker att det är bra om vi i det här läget, när vi ska göra en ny krigsmaterielexportlagstiftning, ser till att vi får in allt det som finns i EU:s uppförandekod och det som står i FN:s vapenhandelsfördrag. Det är inte fel att ha lite fler artiklar i stället för färre eftersom det ger myndigheterna mycket bättre underlag för tolkning. Vi kan vara mycket mer explicita. Vi kan också få in många av de frågor som står i vapenhandelsfördraget i den svenska lagstiftningen. Det finns ingen anledning att säga att vi redan gör så där i dag. Vi ska göra någonting nytt. Och då är det bra att få in det som eventuellt inte finns med explicit i lagstiftningen även om det finns i praxis. Vår praxis är på ett sätt, men lagstiftningen är någonting helt annat. Vi ska ha en ny lag, och den ska vara användbar och lätt för myndigheterna att tolka. Och den ska helst vara så lätt att civilsamhällets organisationer och människor i allmänhet förstår och också kan ställa oss till svars om vi inte gör det som står i lagen.

Herr talman! Bodil Ceballos blir ändå svaret skyldig. Vad är det för information, Bodil, som du påstår inte tas in när man värderar? Vad är det för information tillhandahållen av staten som köper vapen eller information tillhandahållen av andra källor som inte tas med i bedömningen i dag? Min tro och min övertygelse är att de som sitter i Exportkontrollrådet är pålästa, är informerade och känner till det här. Det som står i artikel 7 är enligt ATT inte en grund för förbud - det är artikel 6 som reglerar förbuden - utan det står att man ska ta hänsyn och väga in det här. Har du bevis för att det inte vägs in i dag? Jag tycker snarare att debatten har varit ett tydligt bevis på att det har funnits kännedom om det, att man tar in det och att man gör en sammantagen och bra bedömning. Sedan tror jag att vi är helt överens om att alla slutsatser kanske inte alltid har varit i enlighet med vad du har velat eller vad jag har velat, men att gå därifrån till att säga att man med dagens lagstiftning inte tar hänsyn till det är att gå för långt. Därför tror jag inte att det behövs något tilläggsdirektiv. Det är möjligt att vi strider om påvens skägg, eftersom jag tror att vi är överens om att vi ska använda ett så brett underlag som möjligt i ställningstagandena.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utrikesutskottets förslag i betänkandet. Att vapenhandeln bör regleras råder det stor internationell samstämmighet om. Som bekant antogs fördraget av FN:s generalförsamling med överväldigande majoritet. Det vara bara tre länder som röstade nej. Det var Iran, det var Nordkorea och det var Syrien. Några länder avstod, och några länder var inte där. Ett betydande antal länder har inlett ett arbete för att kunna ansluta sig till fördraget. Jag tror att det är ett fyrtiotal i dagsläget, och det krävs 50 för att fördraget ska träda i kraft. Folkpartiet liberalerna och alliansregeringen har länge efterlyst ett kraftfullt svenskt engagemang för att avtalet ska bli verklighet. Det är därför efterlängtat att Sveriges riksdag nu också godkänner vapenhandelsfördraget. Vi behöver använda alla medel som finns för att minska det enorma mänskliga lidande som den okontrollerade vapenhandeln orsakar, framför allt i utvecklingsländer. Hänsynslösa vapenhandlare skyr inga medel för att tjäna pengar på denna illegala verksamhet. Tortyr, våldtäkter, tvångsvräkningar och mord sker till följd av den oreglerade vapenhandeln. Enligt Amnesty International dödas mellan en halv miljon och 800 000 människor med skjutvapen varje år. De dödas i strid, på grund av staters övergrepp eller av kriminella gäng. Minst 200 000 personer dödas oavsiktligt i väpnade konflikter varje år. Ytterligare flera miljoner människor dör av brist på mat, vatten och sjukvård som kan kopplas till väpnade konflikter som sporras av det okontrollerade vapenflödet. Vi vet att kvinnor, barn och unga påverkas oproportionerligt mycket. I till exempel Demokratiska republiken Kongo uppskattar man att över fem miljoner människor, ungefär ett halvt Sverige, ska ha dödats på grund av den väpnade konflikten som har pågått där sedan 1998. Herr talman! Att handeln med livsmedel och andra varor är hårdare reglerad än vapenhandeln måste anses som ganska märkligt. Vapenindustrin omsätter mellan 50 och 100 miljarder dollar årligen. Det är ingen liten industri vi talar om. Ändå har väldigt få länder en nationell lagstiftning eller en tillämpning som innebär kraftfulla kontroller av de olika faserna i vapenhandeln. Bara 35 länder rapporterar i dag internationella överföringar av konventionella vapen, och bara 25 länder tillhandahåller statistik om faktiska leveranser. Vapenhandelsfördraget, ATT, är omfattande och ambitiöst. Det innefattar, förutom stridsflyg, pansarfordon, artilleri och sådant, även det som kallas för små och lätta vapen, det vill säga vapen som pistoler och gevär. Små och lätta vapen utgör ett av de största hoten mot mänsklig säkerhet i världen. Dessa vapen är lätta att få tag på, och tillgången är stor. De är de mest använda vapnen i dagens konflikter och är den huvudsakliga beväpningen i inbördeskrig. Enligt uppgifter från Förenta nationerna finns i dag drygt 875 miljoner lätta vapen tillgängliga i världen, varav merparten är i civila händer. Den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen leder till att någonstans mellan 1 300 och 2 000 människor mister livet varje dag, det vill säga ungefär en upp till en och en halv person varje minut. Och ytterligare tre gånger så många skadas. Även ur biståndssynpunkt - det är också något som utrikesutskottet ägnar en ganska betydande del av vår tid åt - är det viktigt att hindra den okontrollerade spridningen av lätta vapen. Fortsatt okontrollerad och tilltagande spridning av dessa vapen riskerar att omintetgöra stora delar av våra biståndsinsatser. Enligt det nya vapenhandelsfördraget måste man också beakta vapenexportens inverkan på könsrelaterat våld. Det är mycket betydelsefullt att det har skrivits in i fördraget. Herr talman! Stater har rätt att försvara sig, men stater har ett stort ansvar för att vapen inte överförs om det finns en klar risk för att de skulle kunna användas för allvarliga kränkningar av den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Att fördraget har tydliga krav på respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt är därför mycket viktigt och bra. Utskottet skriver i betänkandet att det skapar förutsättningar för att globalt stärka efterlevnaden av dessa normer. Genom att förplikta länder att införa och/eller upprätthålla normer kommer utrymmet för den oreglerade och illegala internationella handeln att kunna minskas väsentligt. Den handeln kommer också att bli lättare att spåra och beivra. Det kommer att bidra till minskat mänskligt lidande. Processen mot ett internationellt vapenhandelsfördrag har varit banbrytande på flera sätt. Det är det första försöket att fastställa gemensamma internationella regler för att kontrollera vapenhandeln. Och det behövs. Ett gemensamt fördrag och gemensamma normer för samarbete mellan stater som ger en striktare kontroll av vapenhandeln är ett historiskt steg för minskat mänskligt lidande. Alla människor har rätt att växa upp och leva i samhällen fria från väpnade konflikter. Det här fördraget är den plattform som behövs för att i alla fall på sikt göra världen till en något fredligare plats.

Herr talman! Jag tror att alla närvarande här i dag är glada. Vi är glada över att Sverige i stor enighet kommer att besluta att godkänna FN:s vapenhandelsfördrag. Det är ett avtal som har värkt fram, kan man väl säga. Det var inte riktigt så lätt som det låter i debatten att nå den samsyn som ändå nåddes till slut. Men jag är glad över att vi har kommit framåt i FN-systemet och över att man klarade att enas om ATT. Många hade hoppats att det skulle ha skarpare formuleringar. Men det är ändå bättre att vi har ett avtal än att vi inte har något avtal alls. Från vår sida noterar vi att FN:s generalförsamling, också i stor enighet, beslutade att godkänna fördraget. Bland de 23 länder som avstod kan vi notera Ryssland, Kina, Jemen, Indonesien, Nicaragua och Indien. De tre som röstade nej - Nordkorea, Iran och Syrien - har redan omnämnts. Herr talman! Efter andra världskriget har vi alla på olika sätt sökt vägar för nedrustning, för att undvika det humanitära lidande som vapen och krig medför. Vi har valt att jobba starkt på det benet i FN. Väpnade konflikter har vi kunnat se i snart sagt varje världsdel. Det är stor grymhet och oerhört mänskligt lidande. I stor utsträckning är det civilbefolkningen som drabbats. Vi kan notera att vissa länder systematiskt har låtit politiska och ekonomiska faktorer väga tyngre än de säkerhetspolitiska och mänskliga konsekvenser som handeln får. Från svensk sida har vi inte valt den vägen. Det är jag glad för och verkar aktivt i den riktningen i olika sammanhang. Vi kan dock se att konflikterna efter det kalla krigets slut i stor utsträckning har involverat icke-statliga aktörer. Den oreglerade handelns vapenflöden har bidragit och bidrar till växande väpnat våld i länder som inte är i direkt konflikt. I vissa länder ser vi dock samtidigt hur den oreglerade vapenhandeln och vapenflödena formligen göder och föder väpnade konflikter. Alla förskräcks vi över den utveckling vi har kunnat följa i Syrien och det sätt - får man väl säga - på vilket vapnen har stimulerat den. Konsekvenserna för civilbefolkningen, för landet och för landets ekonomi är förödande. 740 000 människor beräknas dö årligen direkt eller indirekt till följd av väpnade konflikter och väpnat våld. Det är klart att det inte är acceptabelt. Det är viktigt att finna vägar ut ur det våldsgrepp som vapenflödena leder till. För svensk del är det självklart viktigt att vi följer ATT. Det finns nya spännande skrivningar för oss att ta fasta på. Jag utgår från att Krigsmaterielexportutredningen kommer att studera detta noggrant. Vi är flera i kammaren som finns med i det sammanhanget. Jag är övertygad om att vi kommer att hitta stöd för vårt arbete i ATT liksom självklart också ESP i den prövning som pågår redan efter det att fördraget är undertecknat. Herr talman! Det handlar inte minst om att stärka tillsynsfrågorna. Det är alldeles uppenbart att bristen på tillsyn och kontroll i många länder är en del av problemet och något vi måste titta noggrant på. Det är som sagt endast ett femtiotal länder eller stater som bedöms utöva effektiv kontroll över sitt lands internationella handel i dag. Det är väldigt många som saknas och som borde skärpa sin tillsyn för att kunna leva upp till det avtal vi har undertecknat. För Centerpartiet är, som jag nämnde, FN vägen till nedrustning. Jag är glad att det nu blir ännu ett redskap i den box FN har skapat för att kunna ta sig vidare. Centerpartiet har verkat aktivt för en konvention mot personminor för att få bort detta humanitära skräckvapen. Vi har verkat för en konvention mot klustervapen. Jag är glad att vi under denna mandatperiod har kunnat underteckna den och fatta beslut här i kammaren. Nu kommer som sagt en ytterligare, den andra under den här mandatperioden när det gäller ATT. Därmed hedrar vi FN:s roll i att klara nedrustningsuppdraget. Centerpartiet skulle välkomna ett fortsatt arbete för en konvention mot kärnvapen. Det är det vapen som fortfarande saknar riktig konventionsreglering. Vi hoppas att man kan ta sig vidare även i den delen, inte minst därför att vi tror att det skulle underlätta värnandet av det NPT-avtal som fortfarande är i bruk men som har en ganska tuff resa att göra, särskilt inför översynskonferensen nästa år. Det är ett viktigt inslag i detta. Herr talman! Jag är glad att vi har stor enighet. Jag noterar att det finns en reservation, som berördes tidigare. Jag tycker att det egentligen snarare är ett särskilt yttrande än en reservation. I och med att vi undertecknar ett tilläggsuppdrag måste rimligen både myndigheten ISP och den utredning som finns ta fasta på det. Vi är faktiskt bundna av detta som nation. Jag yrkar avslag på reservationen och bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Herr talman! Vi är ett enigt utskott här i dag, och även vi välkomnar FN:s vapenhandelsfördrag ATT. Vi hoppas att det ska bidra till minskad skadlig och okontrollerad spridning av vapen som hamnar i orätta händer och bidrar till stort mänskligt lidande. Herr talman! Svensk krigsmaterielexport har en lång historia av reglering med syfte att begränsa oavsedda skadeverkningar av försäljningen av den svenska försvarsindustrins produkter. Motivet för detta har alltid varit att upp fylla två mål. Vi har haft två vågskålar: å ena sidan att kunna upprätthålla en konkurrenskraftig svensk försvarsindustri, för att tillgodose de behov som svenskt försvar har haft och har, och å andra sidan att ta hänsyn till den vilja som finns att undvika okontrollerad spridning av krigsmateriel som kan bli konfliktdrivande eller användas av olika illegitima regimer för att förtrycka sin egen befolkning. Det här är naturligtvis en svår balansgång. Det går säkert att hitta enskilda fall där sådana bedömningar har lett till konsekvenser som ur det ena eller andra perspektivet har fört med sig mindre goda resultat. Trots det tycker jag att vi i Sverige kan se oss som föregångare. Också för internationella bedömare är vi ett föregångsland i jämförelse med många andra länder. Vi har haft mycket stränga krav på detta område, och det tycker jag att vi ska vara stolta över. Eftersom dessa skillnader har funnits mellan länderna och andra länder har mycket sämre kontroll har det bidragit till att vapen hamnat i olämpliga händer och till förtryck och mänskligt lidande. Det är naturligtvis inte bra, men det är bra att vi nu går i en annan riktning genom fördraget. Skillnaderna har också inneburit en viss konkurrensfördel för de länder som har en mindre strikt kontroll av sin vapenexport vilket kan innebära en konkurrensnackdel för Sverige. Det tycker vi inte är bra. Med dessa utgångspunkter är det nu aktuella ATT-avtalet ett steg i rätt riktning. Fördraget är, som tidigare sagts, ett bindande internationellt instrument som uppställer krav så att statsparter upprättar en nationell kontroll över den internationella handeln med försvarsmateriel och uppställer normer för denna kontroll. Såsom utskottet framhåller i betänkandet innehåller fördraget tydliga krav på respekt för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt och skapar förutsättningar att globalt stärka efterlevnaden av dessa normer och bidra till minskat mänskligt lidande. Vapenhandelsfördraget är det första instrument i sitt slag som förhandlats fram i FN:s regi. Det antogs i FN:s generalförsamling med röstsiffrorna 155 ja, 23 avståenden och 3 nej. Det var ett stort stöd, vilket är glädjande. Detta internationella avtal är utformat på ett sätt som förtydligar det som Sverige redan är skyldigt att följa i svensk vapenexport, samtidigt som det ålägger en hel del restriktioner på länder som har haft en mycket sämre kontroll över vapenexport än Sverige. Det är en given slutsats att Sverige ska ansluta sig till fördraget. Herr talman! En förutsättning för att avtalet skulle skrivas på för ett flertal av fördragsländerna var att det inte skulle innehålla några överstatliga inslag. Det motiverades av att frågan om krigsmaterielexport för ett flertal länder ansågs beröra nationella säkerhetsintressen. För oss är det fortsatt viktigt att fördraget inte har överstatliga inslag, utan det ska vara ett fördrag som uppnås genom överenskommelser i FN:s generalförsamling. Det finns, som tidigare nämnts, i betänkandet en reservation från Miljöpartiet och Vänstern om att Sveriges lagstiftning på området borde ses över. Jag vill understryka att Sverige redan har bra restriktioner och kontroll på vapenexporten. Jag ser inte att några lagändringar är nödvändiga. Däremot är det viktigt att vi följer de restriktioner som finns och att vi är noga med det. Vi i utskottet besökte nyligen ISP. Där var man tydlig med att man är medveten om till exempel aspekten könsrelaterat våld. Man ska ta hänsyn till det vid export av vapen, och jag tycker att det är väldigt glädjande. Oavsett om Sverige skulle ansluta sig till ATT eller inte pågår redan diskussioner kring ytterligare skärpning av vapenexporten inom ramen för Krigsmaterielexportutredningen. I och med att vi ansluter oss till ATT ser jag inte något behov av att göra några lagändringar. Det är viktigt att komma ihåg att det finns, som jag tidigare nämnt, två vågskålar. Den ena gäller situationen vad gäller mänskliga rättigheter, att förhindra att vapen kommer i orätta händer och bidrar till förtryck. Det gör vi redan, och då menar jag vi naturligtvis ska väga in de kriterier som finns i FN:s vapenhandelsfördrag. Den andra vågskålen gäller möjligheten att upprätthålla en konkurrenskraftig försvarsindustri och tillgodose de behov som finns för svenskt försvar. Jag förutsätter att det görs noggranna överväganden. När det inte görs får vi kritisera det. Men jag har ett förtroende för att det görs en bra avvägning och att de olika vågskålarna kommer att ligga till grund för Krigsmaterielexportutredningens arbete. Jag ser ingen anledning för oss att föregripa den utredningen. Den ska få ha sin gång. Vi väntar med spänning på resultatet. Jag yrkar därmed bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Att minska och reglera vapenhandel världen över är enligt oss kristdemokrater viktigt när det gäller att arbeta för en mer hållbar utveckling i världen men också för fred och säkerhet för oss alla. Därför är det glädjande att vi i dag ska godkänna Förenta nationernas vapenhandelsfördrag, ATT, arms trade treaty, ett fördrag som är tänkt att sätta högsta möjliga gemensamma internationella normer för att bättre reglera internationell handel med konventionella vapen men också för att förhindra olaglig handel med vapen och förhindra att vapen sprids vidare illegalt. Många ställer sig bakom fördraget i förhoppningen att vi ska kunna minska död och lidande och bidra till hållbar utveckling. När man beslutade om avtalet i FN i april förra året var det ett stort antal länder som röstade ja och som önskade underteckna fördraget. I dagsläget har, som det skrivs i betänkandet, 116 stater undertecknat fördraget och 12 överlämnat sina ratifikationsdokument. Fördraget träder i kraft 90 dagar efter att 50 länder har överlämnat sina ratifikationsdokument. Därför är det viktigt att Sverige är med och bidrar i denna process. Förhoppningsvis träder det i kraft inom en snar framtid. Regeringen undertecknade fördraget i maj förra året. Men när ett avtal av denna dignitet ska undertecknas, som alltså är av större vikt, ska riksdagen godkänna det. Det är därför vi nu har denna debatt med ett beslut senare i dag. Herr talman! I dag bedömer man att det bara är ett femtiotal stater som har någorlunda effektiv kontroll över sitt lands internationella handel med konventionella vapen. Därför kommer det här fördraget att vara viktigt när det gäller att stärka regleringen av vapenhandeln och minska antalet vapen som sprids olagligt, något som vi genom fördraget ska förebygga. Ju fler stater som ökar sin kontroll, desto säkrare blir vår värld. Vi skulle helst vilja att inga vapen fanns, men dess värre kan vi behöva det i självförsvar. Alla länder har rätt att försvara sina territoriella gränser och sin befolkning. Seriösa företag som säljer konventionella vapen önskar ha en stark reglering och att alla följer samma regelverk. Det är bättre för konkurrensneutraliteten, menar man. Vi vill in ha oseriösa aktörer på den här marknaden utan ansvarsfulla aktörer. De krav som sätts upp i fördraget är minimikrav, och varje land kan naturligtvis tillämpa hårdare regler. Jag förutsätter att detta fördrag, som vi i dag ska godkänna, kommer att påverka det arbete som utförs i den av regeringen tillsatta Krigsmaterielexportutredningen, så kallad Kex, och att vi kan se om det behövs några ytterligare förstärkningar i det svenska regelverket. I de motioner och den reservation som Vänstern och Miljöpartiet har och som redovisas i betänkandet föreslås att Krigsmaterielexportutredningen ska ges tilläggsuppdrag att behandla det här fördraget. Vi har redan den parlamentariskt tillsatta utredningen, där alla partier ingår och där vi kan föreslå förändringar. När vi har godkänt fördraget kommer det naturligtvis att gälla för Sverige. Så småningom ska regeringen återkomma till riksdagen med ett förslag till ny krigsmateriellagstiftning. Tanken är att regeringen ska återkomma med förslag om en skärpning av exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater - det är viktigt att betona. Regeringen ska också komma med förslag som innebär ökad transparens inom den svenska exportkontrollen, inklusive Exportkontrollrådet, men också redovisa hur EU:s gemensamma ståndpunkt, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling har omvandlats i praxis och om denna har förändrats över tid samt utreda och bedöma om man därmed behöver förändra i krigsmateriellagstiftningen. Det är alltså flera områden inom svensk krigsmaterielexport som ska ses över i den utredning som är tillsatt. Det finns möjligheter att återkomma till hur detta fördrag kan påverka vår lagstiftning och de riktlinjer som finns. Varför är det så viktigt med ett vapenhandelsfördrag? Ja, man kan ju konstatera att konflikter och väpnat våld skapar stora kostnader, mänskligt i och med att flera hundra tusen människor dör varje år som offer för väpnad konflikt eller som resultat av umbäranden som svält och sjukdomar i krigens kölvatten. Men det får även sociala och ekonomiska konsekvenser. Som nämns i betänkandet talar man i dag om årliga kostnader på 100 miljarder dollar bara i produktivitetsbortfall med anledning av väpnat våld världen över. Och det mänskliga lidandet är enormt. Den internationella vapenhandeln omsätter, enligt de uppgifter jag hittade på Wikipedia, ungefär 70 miljarder US dollar. Det är nästan obegripligt hur mycket skada vapen kan ge. De 70 miljarder US dollar som handeln omsätter skapar kostnader för över 100 miljarder US dollar bara i form av inkomstbortfall. Den här handeln måste vi naturligtvis få bättre kontroll på. När det gäller slutdokumentet i vapenhandelsfördraget var det många som blev positivt överraskade över att det fanns skrivningar om hur civila drabbas, särskilt kvinnor och barn, och om att de civila utgör en övervägande majoritet av dem som drabbas av de väpnade konflikterna och de väpnade våldet. I dag är det inte längre militärer i uniform som är mest utsatta, utan det är oskyddade kvinnor och barn. Att detta har kommit in artikel 7 om könsrelaterat våld är en nyhet, och det är en fantastisk skrivning för alla oss som länge har kämpat för att lyfta fram kvinnors situation i krig och konflikter. Herr talman! Ju fler vapen som finns i omlopp desto osäkrare värld får vi, vilket jag har varit inne på. Framför allt gäller det kvinnor och barn, och vi har som någon var inne på tidigare sett hur konflikten i Demokratiska republiken Kongo resulterat i över en miljon våldtäkter. Fem miljoner människor har dött, antingen genom direkt dödande eller på grund av umbäranden orsakade av konflikten där. Naturligtvis finns det alltså oerhört mycket kvar att göra för att minska det lidande som bör beaktas vid all vapenhandel. Herr talman! Avslutningsvis är det ett stort framsteg att världens ledare har valt att underteckna vapenhandelsfördraget. Förhoppningsvis kommer också många att ratificera det. Vi behöver nu ett tryck på att fler ledare lever upp till åtagandet och ställer sig bakom fördraget. Förhoppningsvis går vi mot bättre tider då ledare förstår att världen blir en mer osäker plats för alla att vara på ifall vi har många vapen i omlopp och en säkrare plats ju färre vapen vi har i omlopp. Därför är det viktigt att vi tar beslutet att godkänna det nya vapenhandelsfördraget. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Under den timme denna debatt har varat har ungefär 90 personer mist livet på grund av vapenvåld. Sedan debatterna startade i morse är det 300-350; det är lite olika siffror beroende på vilka källor man har. I åtta år har jag följt processen om ett globalt vapenhandelsfördrag - från starten i och med generalförsamlingens beslut 2006 till den 3 juni förra året, då möjligheten att underteckna fördraget öppnades i New York. Ettårsdagen av fördragsöppnandet firades i förra veckan, och det är intressant att Sverige av många av dem jag då pratade med fick beröm för goda insatser under de förhandlingar som föregick fördragsbeslutet. Sedan dess har, om jag räknar rätt, 118 stater undertecknat fördraget. Av dem har 40 stater ratificerat det, och snart är det Sveriges tur. Nummer 39 och 40 var Saint Vincent och Grenadinerna samt Jamaica. Det förväntas att vi under hösten kommer upp i de 50 stater som måste ratificera, och tre månader därefter - har vi hört - kommer fördraget att börja gälla. Det blir förhoppningsvis redan vid kommande årsskifte. I regeringens proposition talas det om att Afrika, Latinamerika och Karibien har varit starka förespråkare för vapenhandelsfördraget då de har varit några av de mer utsatta regionerna. Jag har själv rest runt och träffat och lyssnat på flera kolleger i dessa regioner. De har berättat om de umbäranden hela samhällen drabbas av när våld och vapen får fäste i en region. Därför är det särskilt glädjande att höra Folade Mutota - ordföranden för Caribbean Coalition for Development and the Reduction of Armed Violence, som närvarade vid Jamaicas och Grenadinernas undertecknande - glädjas åt att ytterligare två Caricomländer nu införlivats i ATT-fördraget. I går hade vi en debatt om regeringens skrivelse kring biståndsplattformen. Jag är glad att man där betonar vikten av att arbeta mot den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen för att kunna få resultat av biståndsinsatser i oroliga delar av världen. Det är här viktigt att skilja mellan den okontrollerade spridningen och den illegala spridningen - den okontrollerade är den vi kanske kan komma åt en del av genom det här fördraget, och den är så otroligt mycket större och viktigare. Om jag har förstått det rätt kommer vi genom detta fördrag att framledes få statistik även i Sverige över importen av dessa, vilket flera av oss har saknat länge. När nu vapenhandelsfördraget är på plats är det angeläget att få mekanismer för övervakning och rapportering att fungera och att ansvarsfulla länder tar sin del av ansvaret för detta. Jag ser fram emot FN:s första översynskonferens mellan stater som planeras till våren 2015.

Herr talman! FN:s vapenhandelsfördrag är historiskt och innebär ett paradigmskifte. Vapenhandelsfördraget öppnades för signering för ett år sedan. Det har redan ratificerats av nästan 50 länder, och 118 stater har signerat. Detta är historiskt. Förhandlingarna kring fördraget inleddes för nästan 20 år sedan, och den 3 juni 2013 var avtalet klart för signering. Jag vill ge en liten historisk bild, och det är att det faktiskt är NGO:er - non-governmental organizations - som har varit pådrivande för fördraget. Inledningen kom 1993 när Arms Control Association och Amnesty International aktivt startade en process för att stödja vapenhandelsfördraget. År 2006 togs ett avgörande steg när FN:s generalförsamling antog en resolution om att utreda möjligheterna för ett framtida vapenhandelsfördrag. Det beslutet antogs med 153 röster för och endast en röst emot. Detta är fantastiskt. Därefter har arbetet ur ett FN-perspektiv gått snabbt, och i dag har USA signerat avtalet. De har dock inte ratificerat det. Ryssland har inte signerat utan förhåller sig skeptiskt, och Kina har indikerat att man kan tänka sig att signera i det fall USA ratificerar. För att fördraget ska få ett ordentligt, reellt genomslag krävs att stora vapenländer som Ryssland, Kina, Indien, Pakistan, Iran och Saudiarabien ansluter sig. Samtidigt vill jag lyfta fram att det är oerhört viktigt och glädjande att det finns ett omfattande internationellt stöd för fördraget. Jag har via mitt engagemang i en NGO - Parliamentarians for Global Action, PGA, som också har fått stort stöd här i Sveriges riksdag - haft förmånen att få vara med och påverka fördragets genomförande samt att fler och fler länder ratificerar. Från svensk sida har det varit glädjande att se hur ambassadör Paul Beijer har drivit på och varit en nyckelperson när det gäller länders anslutning till fördraget. Sverige har här haft en ledartröja, och vi har det även fortsättningsvis. Vad som har varit slående under den tid förhandlingarna har pågått är hur viktigt fördraget är för människor. Det har reell betydelse; det handlar inte bara om att reglera handeln, utan det handlar om att förhindra att människor far illa och drabbas av krigets våndor. Jag vill också understryka att vi från PGA:s sida inte kommer att stanna vårt arbete på den internationella arenan med att 118 länder har signerat och ett femtiotal ratificerat, utan vi kommer att fortsätta vårt arbete för att fler länder ska ansluta sig och för att det ska bli en implementering, en tillsyn och en utvärdering. I dag är en historisk dag, både för Sverige och för resten av världen. (Applåder)