Straffrättsliga frågor

Herr talman! Inom området straffrätt har det skrivits 245 olika motioner som var och en innehåller en mängd olika förslag. Det finns 56 reservationer, det vill säga motförslag till vad socialdemokraterna tycker i utskottet. Förslagsställare och motionärer finns från riksdagens samtliga partier. Men ändå väljer socialdemokraterna att avstyrka alla förslag, varav flertalet är mycket angelägna och välmotiverade. För att vinna tid vid voteringen väljer jag att endast yrka bifall till reservation nr 11. Men vi moderater står bakom alla våra 24 reservationer. Reservation 11 handlar om människohandelsbrottet. Det är ett avskyvärt brott som riksdagen lagstiftade mot för första gången redan år 2002. Människohandel är vår tids slavhandel. Människor utnyttjas och luras oftast för sexuella ändamål men även för slavarbete på annat sätt. Straffet för detta brott är fängelse i mellan ett till tio år. Det har visat sig att domstolarna har problem med lagens rekvisit. Den nuvarande lagtexten med krav på någonting som kallas otillbörliga medel har varit svår att hantera och leda i bevis för åklagarna. Därför har flera gärningsmän inte kunnat dömas till människohandelsbrott utan till de lindrigare brotten koppleri och olaga tvång. Så var det inte tänkt när riksdagen stiftade lagen. Därför menar vi moderater och övriga i alliansen tillsammans med Miljöpartiet att lagen måste ändras. Nu har det visat sig att vid 24 polisanmälda människohandelsbrott år 2004 blev två personer åtalade men senare frikända. Däremot fälldes 20 av personerna för koppleri och olaga frihetsberövande. Det har visat sig svårt att bevisa vad som är otillbörliga medel eftersom brottet ofta påbörjats redan i kvinnans hemland. Det kan till exempel vara Ryssland, Lettland eller något annat land en bit ifrån Sverige. Därför måste lagen ändras. Herr talman! En annan viktig och angelägen fråga diskuteras bland allmänheten och i medierna. Det är en diskussion om de straff som våra domstolar utdömer och de brottsrubriceringar som görs. Påföljderna för de flesta brotten anses av allmänheten vara alldeles för milda och straffen för korta, och fängelsestraffens längd måste därför ändras. Inte sällan är mannen på gatan kritisk mot de korta fängelsestraffen. Han eller hon vet inte ens att den dömde regelmässigt också blir villkorligt frigiven efter två tredjedelar av strafftiden. Med den vetskapen skulle diskussionens vågor ha gått ännu högre! En intensiv debatt har också förts i medierna om brottet våldtäkt och vilka som blir dömda respektive inte dömda för våldtäkt. Vi tror att en viktig orsak till att just rubriceringen våldtäkt blivit så viktig är att man vet väldigt tydligt vad detta brott innebär och att brottet har ett kraftigt straffvärde. För våldtäkt är det stadgat fängelse i mellan två till sex år. För grov våldtäkt kan man teoretiskt sett bli dömd till ända upp till tio års fängelse. Dessutom ska en person misstänkt för våldtäkt i princip alltid häktas. Det betyder att den personen hålls inlåst under den tid polisutredningen pågår och fram till dess att domstolsförhandlingen sker. Därefter får han, för det är oftast en han, genast påbörja avtjänandet av fängelsestraffet. Vi moderater menar att det borde vara så för betydligt fler brott, det vill säga att man kunde frihetsberöva de misstänkta gärningsmännen. Därför vill vi se över straffskalorna för en del brott så att man i större utsträckning ska kunna frihetsberöva misstänkta personer. Men vi är faktiskt nöjda med de flesta straffskalor som finns för olika brott. Straffskalorna är ganska rimliga och väl avvägda, om de användes, förstås! Hur man ser på den enskilda gärningen och brottets straffvärde har genom åren utvecklats genom domstolspraxis. Domstolarna måste utgå från botten av straffskalorna. Det säger lagens förarbeten. Det är regeringen som ansvarar för förarbetena i propositionstexterna. Där framgår det tydligt att den övre delen av straffskalan är avsedd för de exceptionella fallen, de fall som i praktiken sällan inträffar. Det betyder att straffskalorna som finns i dag inte går att använda för domstolarna. Det innebär att de utdömda straffen inte bara framstår som väldigt milda och korta utan de facto också är det. Låt mig ta några exempel. Brottet grov misshandel innebär kortfattat att en gärningsman tillfogar en annan person svår kroppsskada, allvarlig sjukdom eller kraftig smärta eller försätter någon i vanmakt och där gärningsmannen visar särskild hänsynslöshet eller råhet eller om gärningen medför livsfara. Brottet grov misshandel kan med dagens straffskalor ge mellan ett till tio års fängelse. Det tycker vi är rimligt för ett sådant allvarligt brott. Men med de regler som domstolarna i dag har att hålla sig till blir det genomsnittliga fängelsestraffet endast 17,8 månader, alltså nära straffminimum. Snittet är 17,8 månader. Med frigivning efter två tredjedelar har gärningsmannen totalt oftast bara fått sitta i fängelse i ett år för det allvarliga brottet grov misshandel. För brottet grov kvinnofridskränkning kan man bli dömd till fängelse i mellan sex månader och sex år. Där är den genomsnittliga strafftiden bara tio och en halv månad. Det betyder i praktiken att en gärningsman som är dömd för grov kvinnofridskränkning kommer ut efter mindre än åtta månader i fängelse. Listan kan göras mycket längre. Vi moderater är inte nöjda med det här systemet. Den hänsyn som domstolarna tvingas ta bottnar i den socialdemokratiska kriminalpolitiken som fått råda i decennier. Vi anser från Moderaternas sida att det allmänna rättsmedvetandet inte speglas i de straff som döms ut i dag. Därför är vårt förslag att man ska ändra brottsbalkens regler i kap. 29 och införa en föreskrift om att straffskalorna ska utnyttjas i större utsträckning. Det kan som exempel innebära att den person som döms för grovt rattfylleri och har en och en halv promille alkohol i blodet med vårt förslag skulle bli dömd till mellan tre till sex månaders fängelse mot dagens en månad i snitt. Det finns faktiskt personer som har så mycket som 4 % alkohol i blodet, vilket vi andra inte skulle överleva med. Den personen skulle hamna nära straffmaximum på cirka två års fängelse. Det tycker vi skulle vara rimligt. Straffskalans längsta påföljd bör fortsättningsvis vara förbehållen de allra grövsta brotten och återfallsförbrytarna. Om denna påföljdsreform skulle införas skulle den ha effekt på de flesta brotten, men kanske inte på narkotikabrotten. Redan i dag straffas de på ett ganska effektivt sätt, där man använder straffskalorna på det sätt som de är tänkta. Vi menar alltså att ett brott av normalgraden bör ligga i mitten av straffskalan. Vi är övertygade om att denna reform skulle inverka positivt i ett brottsförebyggande syfte eftersom dagens gärningsmän faktiskt kalkylerar med risken för upptäckt och vad konsekvenserna blir för gärningsmannen om han blir upptäckt. I våra förslag om påföljder vill vi även att det ska vara domstolarna som bestämmer om en person ska få avtjäna straff med fotboja, alltså elektronisk övervakning eller inte. Vi tycker att det är domstolen som har den kompetensen och som bör avgöra detta. Vi menar också att domstolarna ska ha två olika påföljder att välja mellan när de utdömer straff. Det ska vara fängelse eller böter. Om domstolen väljer fängelse ska det kunna finnas ett villkorligt fängelse. Det betyder att man bestämmer att ett brott ska ha ett visst straffvärde och en viss fängelsetid. Men man ska kunna få avtjäna det i frihet utanför fängelsemurarna genom till exempel kontraktsvård, samhällstjänst, skyddstillsyn och böter. Men det ska fastställas redan i domen vilket straffvärde ett visst brott har. Den som får ett förtroende att avtjäna sitt villkorliga fängelsestraff i frihet får en tydlig markering på vad brottet har för straffvärde. Han får reda på att han har fått en påföljd, och om han inte sköter sin kontraktsvård, sin samhällstjänst eller sin skyddstillsyn så ska han avtjäna straffet i fängelse. Det ska finnas tydliga konsekvenser som uppmuntrar skötsamhet, alltså morötter. Först då kan påföljderna få en verklig effekt. Då blir det också en likhet inför lagen där liknande gärningar kommer att bedömas mer likartat än i dag. Alla människor blir då lika inför lagen. Däremot kan påföljderna variera. Men jag vill understryka att vi ställer oss bakom att man ska kunna avtjäna ett straff i frihet, som samhällstjänst eller kontraktsvård. Det är vi inte emot. Det kan ju vara lämpligare för en missbrukare att få en bra vård och behandling för sin narkomani till exempel än att bli inlåst utan behandling. Vi menar att dagens system för brottspåföljder har färgats av Socialdemokraternas gärningsmannaperspektiv som har fått råda under alldeles för lång tid. Det har lett till att den grova brottsligheten och våldsbrotten har ökat i samhället i dag. Utöver dessa viktiga förändringar och förbättringar vill jag ta fram vår reservation nr 56 om förverkande. Vi menar tillsammans med allianspartierna att de förslag som lades fram av Förverkandeutredningen redan 1999 nu måste bli verklighet. Nu har det gått sju år sedan utredningen blev klar, och regeringen bereder förslagen fortfarande. I sju års tid har man suttit på departementet och berett en färdig utredning! Vi anser att det behövs regler om utvidgade möjligheter att förverka, alltså att komma åt, pengar och andra tillgångar - lyxbåtar och lyxbilar - när de har kommit till genom brottslig gärning. Polisen måste få rätt att jaga rätt på pengarna som brottslingarna har fått tag i. Det gäller att slå mot själva kärnan i den kriminella verksamheten, alltså vinningen. Vi menar att de reglerna behövs nu. Det skulle betyda att den person som är dömd för ett grovt brott och som inte kan förklara varför han åker runt i en Maserati utan att ha haft ett hederligt jobb, utan att ha fått lån eller utan att ha fått ett arv ska riskera att staten konfiskerar den dyrbara lyxbilen eftersom den troligtvis har kommit till genom brottslig verksamhet eller som vinning av brottet. Det skulle spegla vanligt folks rättsmedvetande. I dag har man svårt att begripa hur de personerna utan inkomster, utan arv och utan lån kan ha sådana dyrbara egendomar. Det är en viktig brottsbekämpande åtgärd som alltså föreslogs för mer än sju år sedan. Om justitieminister Thomas Bodström hade menat allvar med sitt utspel här i veckan om en satsning mot den grova organiserade brottsligheten så borde det här ha varit ett av de förslag som han skulle ha nämnt i stället för att tala om att han har anställt en ny polis på rikskriminalen. Det, herr talman, är inte lösningen på den grova brottsligheten.

Herr talman! Kolleger, närvarande och frånvarande, och alla åhörare! Jag hade som vanligt gärna hälsat också justitieministern välkommen. Honom träffar jag numera oftast i debatter i tv och inte här i kammaren, vilket man kan ha synpunkter på. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 31 och reservation 41. Betänkandet berör 245 motioner och 56 reservationer. Av dessa reservationer står Kristdemokraterna bakom 27 stycken, om jag räknar rätt. Det är alltså ungefär hälften av alla reservationer. Det handlar om brott, om preskriptioner när det gäller brott, påföljder för brott, likhet inför lagen, civilkurage och så vidare. Utan att jag känner mig särskilt överraskad har majoriteten föreslagit att riksdagen ska avslå samtliga dessa yrkanden. Jag kan lugna talmannen och övriga med att jag inte kommer att gå igenom alla våra reservationer. Jag kommer att stoppa upp vid några stycken utan att egentligen prioritera specifikt. Men det är några reservationer som ligger mig varmt om hjärtat. Jag ska börja med Kristdemokraternas reservation nr 41 om underlåtenhet att bistå nödställd, eller det som vi kallar för civilkuragelagen. Jag tror att de flesta kommer ihåg att man bara för någon dag sedan kunde läsa i tidningarna om en ung, tolvårig, flicka på väg till skolan som blev våldtagen inför ett antal andra ungdomar i samma ålder. Flera av dem var dessutom äldre - enligt medierna mellan 15 och 18 år. De är alltså straffmyndiga. Ingen gjorde någonting. Ingen försökte ingripa. Ingen försökte bistå den tolvåriga skolflickan. Om vi nu hade haft en civilkuragelag så hade gärningsmannen kunnat straffas. Det gäller även dem som underlät att ingripa. I den mån de var straffmyndiga kunde de då också ha lagförts. Det är skrämmande och märkligt att vi i Sverige i dag inte har den här lagen om underlåtenhet att bistå nödställd. Jag tycker att det hade gett vinkar och pekpinnar om hur vi vill ha samhället med en högre etik och en högre moral - inte för att själva lagen kan hjälpa till enbart, men den kan ge en fingervisning om hur vi vill ha det. Den kan visa på vad som är rätt och vad som är fel i samhället. Det är märkligt att även flickor, som i det här fallet, står bredvid och tittar på när en flicka blir utsatt för ett övergrepp. Jag påstår att det är hög tid att ingripa och att göra någonting. Som det är just nu finns det ingen skyldighet i svensk rätt, herr talman, att bistå personer som befinner sig i nöd eller i livsfara. Jag anser att det är oacceptabelt. Det finns i andra länder. Frankrike har det och Norge har det. Där straffbeläggs ett beteende där man inte tar hand om varandra. När det gäller utskottet så har det här behandlats tidigare. Man säger vid det här tillfället ungefär som man har gjort tidigare - att nackdelarna med att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för underlåtenhet att bistå en nödställd väger tyngre än de fördelar som kan finnas med att införa detta. Det tycker jag är skamligt. Det är fullständigt obegripligt att man inte tar tag i det här och gör någonting åt den situation som vi kan läsa om rätt ofta i dag i tidningarna. I Kristdemokraternas Sverige tar vi hand om oss själva och försöker också ta hand om varandra. Detta är en reservation som jag med varmt hjärta vill överlämna till alla som ska votera lite senare. Herr talman! En annan reservation är reservation nr 9. Den handlar om stalkning. Den innebär en reglering som förhindrar att vi blir utsatta för systematisk förföljelse. Det finns också i andra länder men inte i Sverige. Det finns i flera anglosaxiska länder. Där kan en systematisk förföljelse lagföras. Det här har utretts. Remissinstanserna har kommit med synpunkter. Brå har lämnat en rapport. Jag menar att det är färdigt nu. Man behöver inte avvakta någonting ytterligare utan genast se till att få detta i sjön. Majoriteten i utskottet säger att det pågår ett arbete, och det gör det ju ofta. Hur långt det har kommit och var man hamnar där får vi väl höra när representanten för regeringen lyfter fram den här frågan, vilket jag hoppas att hon gör. Från oss som har varit utsatta för stalkning kan jag säga att det är mycket plågsamt, mycket kränkande och det tär på livskvaliteten. Herr talman! Vi har väldigt många andra reservationer. Vi har reservationer när det gäller barnpornografi. Det handlar om barnpornografibrottets åldersrekvisit, barnpornografi på Internet, preskription för barnpornografibrott, skadestånd vid spridning av barnpornografi och brottsofferfond avseende barnpornografibrott. Jag hoppas att åtminstone några av dessa kommer att vinna gehör vid voteringen så småningom. Det är viktiga frågor, och vi kristdemokrater står naturligtvis bakom dessa. Vi har också andra reservationer när det gäller preskriptionstider. Frågan är om man ska ta bort preskriptionstiden helt och hållet när det gäller mord. Bör preskriptionstiden för grova brott förlängas? Ska man förlänga preskriptionstiden för sexualbrott eller möjligen helt ta bort den när det gäller övergrepp mot barn? Herr talman! Alla de här frågorna är viktiga. Vi slåss för dem. Vi vill att de ska sjösättas. Man ska inte avvakta ytterligare en tid. Slutligen ska jag ta upp reservation nr 55. Vad är ett rättssamhälle om det inte existerar likhet inför lagen och om inte alla behandlas lika? Vad är det för rättsamhälle vi har då? Det är ju en retorisk fråga. Alla förstår ju att det är ett dåligt rättssamhälle om inte alla behandlas lika. Enligt min uppfattning är det nödvändigt att medborgarna har förtroende för domstolarna. Så länge det finns en debatt om att personer med utländsk bakgrund behandlas annorlunda och döms hårdare än infödda svenskar räcker det med blotta misstanken att det är på det sättet för att förtroendet för rättsväsendet ska minska. Det här är en viktig fråga som vi lyfter fram. Vi vill åtminstone ha en utredning som jämför rättstillämpningen. Man skrattar här nu för att vi vill ha en utredning. Vad vill majoriteten, herr talman? Jo, de har inte ens kommit så långt. De planerar en utredning. Så skrattar bäst som skrattar sist. Vi har i varje fall kommit fram till att vi ska ha en utredning. På s. 67 i betänkandet kan man se att ni möjligen planerar en. Det brådskar att få fram en utredning så att vi får klarhet i om personer med utländsk bakgrund döms hårdare, oftare och annorlunda än infödda svenskar. Herr talman! Detta var några av de reservationer som jag tyckte det var viktigt att lyfta fram. Jag vet också att vi kommer att gå på pumpen när det gäller de flesta av de här reservationerna. Majoriteten kommer att rösta på ett sådant sätt att vi inte får igenom dem. Det känns naturligtvis oerhört frustrerande, men det är samtidigt lite hoppfullt att det inte är så många månader kvar till den 17 september. Om vi nu inte har majoriteten här i riksdagen med oss så hoppas och utgår vi ifrån att vi har folket med oss i valet den 17 september. Det ger oss möjlighet att sätta i sjön de idéer och de förslag som vi har framfört här under hela den här mandatperioden. Jag ser fram emot det. Jag tror att det blir på det sättet. Det är bra för de flesta och det är bra för Sverige att vi får en ändring så att vi får igenom våra förslag.

Herr talman! Den viktigaste och mest grundläggande rättspolitiska frågan är de många människornas förtroende för och tilltro till rättsväsendet, till poliser, åklagare, domstolar och så vidare. Viktiga faktorer utgörs av demokratisk kontroll och insyn i rättsväsendet. Det utgör en grund i de många människornas egna upplevelser av om det råder en verkligt rättvis rättvisa och en acceptabel likhet inför lagen. När överträdelser sker ska påföljderna upplevas som förutsägbara, proportionella och välgrundade. Härvidlag kommer en kontinuerlig samhällsutveckling att leda till att det alltid finns mer att göra på de här områdena. Det finns alltid brister att rätta till, oklarheter att utreda och utvärderingar att fullfölja. I några av reservationerna och de särskilda yttranden som Vänsterpartiet fogat till betänkandet finns synpunkter som knyter an till just sådana åtgärder. Som jag var inne på är det av oerhörd vikt att rättsväsendet åtnjuter förtroende hos alla människor. Sedan länge finns det en levande debatt om att personer med invandrarbakgrund döms hårdare och till längre straff än etniska svenskar vid jämförbara brott. Flera olika undersökningar har pekat på att det kan finnas en grund för sådana farhågor. Vänsterpartiet har en längre tid vid ett flertal tillfällen här i kammaren och på annat sätt föreslagit att det ska göras en offentlig jämförande studie av om rättstillämpningen skiljer sig åt när det gäller personer med invandrarbakgrund i förhållande till etniska svenskar, men vi har fram till nu inte fått gehör för det förslaget. I nu föreliggande betänkande finns en redogörelse för att också Diskrimineringsutredningen tolkar resultaten av en del rapporter som tecken på strukturell diskriminering. Vi har nu äntligen erfarit, och kan också läsa i betänkandet, att det ska göras en ordentlig studie om förekomsten av strukturell diskriminering inom rättsväsendet. Vi har uppfattat att det är Brå som har fått uppdraget. Vänsterpartiet kommer att följa det arbetet mycket noga. Herr talman! Under rubriken Ett reformerat straffsystem finns ett flertal reservationer och Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande. Det är lätt att konstatera att antalet intagna på våra kriminalvårdsanstalter har ökat kraftigt under senare år utan att man på allvar kan hävda att detta beror på en motsvarande generell ökning av brottsligheten. Vänsterpartiet anser att en betydande del av ökningen beror på en utveckling där olika faktorer bidrar till en allmän förlängning av strafftiderna. Det är en mycket negativ trend som Vänsterpartiet anser måste brytas. Det är inte inlåsning med allt längre och längre tider som framgångsrikt rehabiliterar människor till ett liv utan brott och droger. Nu initieras i Regeringskansliet ett arbete med en allmän översyn av påföljdssystemet. Det är mycket viktigt. Därför reserverar jag mig inte. Det är relativt poänglöst att ställa krav på att det ska göras en utredning när en utredning de facto påbörjas. Jag utgår från att Vänsterpartiets synpunkter i det särskilda yttrandet övervägs när arbetet med den allmänna översynen börjar. Jag följer noga utvecklingen och återkommer. Herr talman! I reservation 1 föreslår Vänsterpartiet förstärkningar av skyddet mot diskriminering av HBT-personer på en rad områden. Särskilt transpersoner saknar det skydd som olika bestämmelser ger andra utsatta grupper, trots att transpersoner ofta tydligt skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed är särskilt utsatta. Vi anser att bestämmelserna i de olika regelverk som omnämns i reservationen måste utökas från att omfatta sexuell läggning till att också omfatta sexuell identitet. Det är ett principiellt ställningstagande som Vänsterpartiet menar kan göras nu. På samma sätt efterlyser vi i reservation 3 en vidgning av åklagares möjlighet att väcka åtal för förolämpning. I dag kan det ske när någon anspelar på homosexuell läggning, men bestämmelsen bör vidgas till att omfatta också annan sexuell läggning och könsidentitet. I en helt annan reservation, nämligen nr 37, återkommer Vänsterpartiet till ett mångårigt krav att de ålderdomliga bestämmelserna rörande upplopp och våldsamt upplopp måste ses över. Vi har sedan flera år tillbaka ett ställningstagande från justitieministern, upprepat vid flera tillfällen, att lagen ska ses över. Utskottet har också i ett tidigare betänkande medgivit att lagstiftningen inte är modern. Utskottet utgick från att en översyn kommer att ske. Nu har det enligt betänkandet åter inhämtats från regeringen att en översyn ska ske. Vi har hört att detta inhämtats några gånger tidigare nu under ett antal år, men något mer substantiellt har ännu inte kommit ut. Jag kan konstatera att dådkraften när det gäller att se över lagstiftningen på området kring upplopp inte är tillnärmelsevis lika stor som när det gäller en del andra, till exempel nya tvångsmedel. Herr talman! Vänsterpartiet står givetvis bakom alla sina reservationer och särskilda yttranden. För tids vinnande nöjer jag mig med att endast yrka bifall till reservation 1.

Herr talman! När det gäller Vänsterpartiets åsikter i det här betänkandet finns det ganska många särskilda yttranden. Jag har noterat att det finns fem sådana. Det slår mig att det finns en hel del reservationer på de här punkterna. Vänsterpartiet väljer ändå att bara göra ett särskilt yttrande. Framför allt är det en fråga som jag är lite bekymrad över. Det gäller våldtäkt och den nya våldtäktslagstiftning som vi fick förra året. Moderaterna och några övriga partier menar att man ska låta utreda frågan om samtyckesreglering i den lagstiftningen. Det tycker även Rolf Olsson, om man läser i hans särskilda yttranden. Men det står att Rolf Olsson utgår från att regeringen i den kommande översynen av sexualbrottslagstiftningen ska titta på det här. Det är ju ingen sådan översyn på gång inom överskådlig tid. Tvärtom står det i betänkandet att först efter ett par år när lagen varit i kraft kan det komma att bli en översyn av sexualbrottslagstiftningen. Då infinner sig förstås frågan varför inte Rolf Olsson väljer att stödja reservationen så att vi kan få en sådan utredning till stånd inom överskådlig tid så att fler fall av våldtäkt kan bli lagförda och fler kan anmäla våldtäkter. Jag förstår inte resonemanget. Det finns ju ingen som helst garanti för att det blir en översyn och att den kommer att ha den här innebörden.

Herr talman! Jag noterar också att Moderaterna och en del andra borgerliga partier har en oerhörd massa reservationer på områden där det pågår eller har beslutats om att man ska utföra utredningar. En del ironiska kommentarer har också lämnats om att det görs utredningar. Jag är övertygad om att om olyckan skulle vara framme och vi får en borgerlig regering kommer också det att vara den borgerliga regeringens sätt att arbeta, nämligen att låta utreda en fråga innan man stiftar lag, att man bereder och remitterar ärendena. Det är inget ovanligt. I mina särskilda yttranden har jag övervägt detta. I flera fall handlar det om utredningar som är ganska nyligen tillsatta. När det gäller frågan om bristande samtycke som grund för våldtäkt är det riktigt att vi bland annat genom beslut på den senaste kongressen har slagit fast att vi på sikt eftersträvar en samtyckesreglering. Men det är förenat med svårigheter. Det vet vi, och det framgår också av det här betänkandet. Det kan, om det inte är noga förberett, innebära att kvinnorna blir utpekade på ett sätt som inte är acceptabelt. Därför måste lagstiftningen vara noga utredd. Därför tycker vi att vi ska avvakta den utvärdering som ska göras. Vi var väldigt aktiva i arbetet med den lagreglering som trädde i kraft den 1 april 2005. Just punkten utvärdering var vi med och drev igenom. Vi förutsätter självklart att samtyckesregleringen kommer med i den värderingen.

Herr talman! När det gäller utredningar ska självklart lagförslag vara utredda. I mitt anförande tidigare hade jag synpunkter på att man utreder en viktig lagändring i sju års tid utan att det kommer förslag. Det är väl en rimligt kritik att det inte får ta sju år. I det här fallet är vi överens om att man bör låta utreda frågan om samtyckesreglering eftersom den är komplicerad, men den är också viktig. Vänsterpartiet tycks dessutom ha kongressbeslut på den saken. Det är då väldigt märkligt att man inte stöder den reservationen så att just den frågan kan plockas ut ur sitt sammanhang och man kan låta utreda om det går att genomföra en sådan reglering i lagstiftningen, i stället för att vänta på en utredning som vi inte ser skymten av inom överskådlig tid. Det kommer att dröja ett antal år, står det i betänkandet, innan utredningen kommer att komma till stånd. Man kan tänka sig att det behövs ytterligare fem år med lagstiftningen innan hela lagstiftningen ska ses över. Vore det inte då ganska lämpligt, om man nu tycker att det är angeläget, att i alla fall titta på bristande samtycke och se över den lilla delen? Vi vet inte heller hur regeringen resonerar om fyra fem år och vad man lägger in i de utredningsdirektiven då. Under den tiden kommer det tyvärr att ha skett ett antal våldtäkter. Ett antal unga flickor och kvinnor kommer att ha blivit drabbade av det mycket allvarliga brottet. Är inte deras trygghet och rättssäkerhet viktigare än att avvakta en utredning som kanske aldrig sker?

Herr talman! Jag tycker naturligtvis också att sju års väntetid på någon form av regeringsinitiativ är väldigt lång tid. Det håller jag med om. Det var inte den typen av tider jag hänsyftade på. Vårt kongressbeslut, som jag naturligtvis gärna utvecklar här i kammaren, innebar att man på sikt skulle försöka få fram en lagstiftning med samtycke som grund men med respekt för svårigheterna. Det kan inte ske omgående. Den här lagstiftningen har verkat i precis ett år. Den 1 april 2005 trädde den i kraft. Det är kort tid för en lagstiftning. Jag tycker att det är rimligt att lagstiftningen ska få verka i kanske ytterligare något år innan utvärderingen sker för att man ska ha en rejäl grund att stå på när man tittar på den och att man naturligtvis tar med frågan om samtycket i en sådan utvärdering. Jag utgår från att det ska göras. Hillevi Engström insinuerar att det inte ska ske någon utvärdering. Det förstår jag inte alls. Det ingick i beslutet att det ska ske en utvärdering. Det måste komma till stånd.

Herr talman! I dag är det straffrättsliga frågor som vi debatterar. Vi tar hand om motioner från de senaste två årens motionsperioder. Det innebär en väldigt stor mängd motioner och reservationer. Från Centerpartiets sida är vi med på 25 reservationer. Av dessa väljer jag att yrka bifall till reservation 33 under punkt 37 om preskriptionstid för barnpornografibrott. Detta mastodontbetänkande innehåller fyra stycken skarpa reservationer. Jag tycker att det är mycket glädjande att det nu finns en majoritet i riksdagen som inser att justitieministern och den socialdemokratiska regeringen behöver en och annan spark i baken på det här området så en del problem kan få sina nödvändiga lösningar. De frågor som vi i dag förhoppningsvis kommer att ge ett tillkännagivande till regeringen om handlar om otillbörliga medel vid människohandelsbrott, översyn av sexköpslagen, barnpornografibrottets åldersrekvisit och preskriptionstid för barnpornografibrott. Jag tänkte säga något lite om de här fyra. Först handlar det om otillbörliga medel vid människohandel. Detta är egentligen bara en påminnelse om vad riksdagen tycker. Redan vid behandlingen av propositionen om ett utvidgat straffansvar för människohandel för nästan två år sedan gjordes ett likadant tillkännagivande. Nu har regeringen äntligen fått tummen ur och tillsatt en utredning i enlighet med riksdagens krav, men det tog ett och ett halvt år, och det tycker vi givetvis inte är acceptabelt. Det finns många goda argument för att ta bort kraven på otillbörliga medel, även för dem som är över 18 år. Det är redan så i dag att om det handlar om ett offer som är under 18 år så krävs det inga otillbörliga medel. För mig är det starkaste argumentet att det är underordnat vad kvinnan haft för motiv för att komma hit. Det viktiga är ju egentligen vad gärningsmannen har gjort. Regeringen och utskottsmajoriteten hävdar att det är komplicerat att ta bort rekvisitet otillbörliga medel, men samtidigt: Finns det en fungerande lagstiftning för dem som är under 18 år så borde ju samma lagstiftning rimligtvis kunna fungera även för dem som är över 18 år. Det handlar helt enkelt om viljan att förändra. Statistiken visar också att dagens lagstiftning inte fungerar så bra. Det finns inte riktigt några siffror för 2005 ännu, men under 2004 polisanmäldes 29 människohandelsbrott. Endast två gick till åtal, och det blev frikännande domar i båda fallen. Nästa skarpa fråga gäller en översyn av sexköpslagen. Vi har haft sexköpslagen i sju år nu, sedan 1999. Det är nog en av de allra mest omdebatterade och internationellt uppmärksammade lagar som vi har, och ändå har det inte gjorts någon ordentlig översyn av vad lagen har haft för effekter. Jag uppfattar det så att vi i riksdagen är överens om att det behövs en översyn. Skillnaden är att vi i alliansen och Miljöpartiet vill berätta för regeringen vad vi tycker medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte vill ha några åsikter i frågan. Den tredje frågan som förhoppningsvis ska få majoritet i eftermiddag handlar om barnpornografibrottets åldersrekvisit. Ett domstolsavgörande där barn under 18 år inte omfattas av barnpornografireglerna på grund av att de ser äldre ut än 18 år har av alldeles naturliga skäl uppmärksammats och gett arga reaktioner. Jag menar att även om man är under 18 år men ser äldre ut så måste man anses vara ett barn. Det anses man ju vara i alla andra fall! Det ska inte gå att skylla ifrån sig och säga att man trodde att någon var över 18 år och därför slippa undan. Den som vill framställa pornografi ska helt enkelt ha ett ansvar att ta reda på om personen är över 18 år. Den fjärde frågan handlar om preskriptionstiden för barnpornografibrott. Vi antog en ny sexualbrottslag för ungefär ett år sedan. Då ändrades preskriptionsreglerna när det gäller sexualbrott mot barn så att de börjar gälla först när barnet fyllt 18 år, men motsvarande gjordes inte när det handlar om barnpornografibrott. Nu är det glädjande att det finns en majoritet i riksdagen för att förändra även detta, så att preskriptionstiden startar först när barnet fyllt 18 år. Herr talman! Utöver de här fyra skarpa frågorna skulle jag vilja lyfta upp ytterligare några frågor i den här debatten, som framför allt handlar om sexualbrott. Som sagt antog vi en ny sexualbrottslag som började gälla för nästan exakt ett år sedan, som även Rolf Olsson sade. Det var många och långa debatter i den här kammaren men även ute i samhället i stort kring den här nya lagstiftningen. De flesta var nog överens om att det är ett steg i rätt riktning. Jag tycker fortfarande att den lagstiftningen var ett steg i rätt riktning. Den här är bättre än vad den tidigare sexualbrottslagstiftningen är. Men fortfarande finns det brister i lagstiftningen, och jag tycker framför allt att verkligheten har visat på de här bristerna. Först och främst gäller det samtyckeskravet. Justitieminister Thomas Bodström har varit och är en hårdnackad motståndare till att införa samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen. Jag tycker fortfarande att argumenten kring Europadomstolens så kallade Bulgariendom är ett starkt argument, men framför allt vill jag framhålla det principiellt felaktiga att någon ska kunna utgå från att det är okej med en sexuell handling tills man har fått ett nej. Det borde ju snarare vara tvärtom, att man ska få ett ja innan det är okej. Men framför allt är som sagt verkligheten ett bra argument. Det har ju kommit ett antal fall sedan den nya sexualbrottslagstiftningen trädde i kraft. Ett av de fallen handlar om en kvinna som satt på en trappa. Hon hade gått ut från krogen tillsammans med en okänd man, och när hon gäspade stoppade den här mannen in sin penis i hennes mun. Hon hade inte hunnit säga nej och hon hade inte hunnit göra något motstånd, men hon har nog ändå svårt att förstå att mannen som gjorde detta inte kan dömas för våldtäkt eftersom det inte fanns något motstånd och inget nej i förväg. Jag och Centerpartiet vidhåller att sexualbrottslagen ska bygga på samtyckeskrav. Nästa exempel som visar att verkligheten åtminstone delvis redan har sprungit ifrån den nya sexualbrottslagstiftningen är ett fall där två män utnyttjade en flicka som precis innan hade blivit våldtagen. Hon gjorde inget motstånd, och enligt domstolen var hon inte heller i ett hjälplöst tillstånd. Vid vår behandling av sexualbrottslagstiftningen för ett år sedan fanns det ett antal yrkanden på att särskilt utsatt situation också skulle vara ett ytterligare rekvisit vid sidan av hjälplöst tillstånd. Detta hade också Lagrådet och Sexualbrottsutredningen föreslagit. Det är uppenbart att den här flickan, som precis blivit våldtagen och sedan blir utnyttjad av ytterligare två män, befann sig i en uppenbart utsatt situation. Hade den lagstiftningen blivit verklighet så hade även de andra två männen, åtminstone med stor sannolikhet, kunnat dömas för våldtäkt. Även om jag ser att en röd lampa lyser till tecken på att min talartid är slut skulle jag till sist vilja ta upp frågan om smygfilmning. Det är fortfarande inte förbjudet att filma någon, till exempel i duschen, och sprida de här bilderna. Det finns ett rättsfall där hyresvärden hade tagit sig in i en tjejs lägenhet, satt upp en kamera i luftventilen och sedan filmat när hon rörde sig i badrummet. Han kunde endast dömas för hemfridsbrott, alltså att han tagit sig in i lägenheten, men inte för att han filmat henne. Det är helt enkelt inte olagligt att filma eller fotografera någon som solar topless på stranden eller badar naken i en sommarsjö - inte ens någon som tar en dusch i hemmet. Det är integritetskränkande i sig, och sedan kan vi multiplicera med tusental eller miljontal när dessa bilder sprids på Internet. Regeringen bör snarast återkomma med förslag - annars ska vi i alliansen nog se till att ordna det efter valet.

Herr talman! Vi behandlar straffrättsliga frågor. Vi har flera olika principiella infallsvinklar. Jag tycker att vi har gjort ett bra arbete. Det har blivit en stor mängd reservationer och många särskilda yttranden. Miljöpartiet står för 14 reservationer och fyra särskilda yttranden. Många detaljer har tagits upp härifrån talarstolen, och jag tänker inte ge några bilder från brott och hur brott genomförts, utan jag tänker försöka lyfta upp de frågor som inte lyfts upp av andra ledamöter. Men jag vill börja med att tala om människosyn, kränkning av människor och den förändring som dessvärre har lett till det sämre i många fall. Samtidigt ser jag tecken till en förbättring inom samhället. Jag ska förklara detta. Vi har förändrat vårt synsätt, och vi har ökat toleransen mellan olika människogrupper i det här samhället. Vi har accepterat att människor kan ha en annan sexuell läggning än heterosexuell. Men hela samhället har ännu inte klarat av det. Därför har vi vid flera tillfällen lyft upp frågan om homofobiska brott, kränkningar och, för att använda ett modernt ord, mobbning av människor med olika läggning. Vi ser att det här finns en samsyn på många punkter, och jag tycker att vi strävar åt rätt håll. Det tycker jag känns mycket bra. Vi har också sett att vi har fått förvärrade händelser i samhället. Jag vet inte om människohandel är en helt ny företeelse, men den är i alla fall observerad nu, och den har fått en tydlig stämpel. Människohandel sker ofta, det har vi sett exempel på, för sexuella ändamål. Här tycker jag också att vi har lyckats nå en samsyn när vi börjat se att det faktiskt inte alltid är så att offren ger sitt samtycke även om de inte vågar hävda något annat. Därför menar vi i en av våra reservationer att samtycke inte kan förekomma när det gäller handel med människor för sexuella ändamål. Sexualitet tycks vara ett av våra favoritämnen. Vi har stiftat en mängd lagar om människans beteende. En av dem är sexköpslagen, som jag tycker var bra. Precis som Johan Linander säger är det också en mycket uppmärksammad lagstiftning som nu även har rönt ett visst intresse i samband med vissa idrottsevenemang i andra delar av Europa. Jag tycker att det finns skäl att titta på denna sju år gamla lag och se vilken effekt den har. Kanske har vi här en uppfattning om det, men jag är övertygad om att det finns många andra lagstiftare i andra delar av Europa som är intresserade av att se vilka resultat detta har fört med sig. Vi har också tagit upp frågan om barnpornografi. Vi har pratat och kommit överens om att åldersrekvisitet när det gäller barnpornografibrottet behöver ses över. Vi har från Miljöpartiet i en reservation tagit upp det vi kallar för anspelningspornografi. Det här är spännande: Är det just åldern, precis den månad och det datum någon är född, som avgör huruvida detta är en laglig eller olaglig handling? Jag ser mycket hellre till attityderna. Här låter man kvinnor över 18 år, och för all del kanske även män, anspela på att de är små skolflickor för att bygga upp snuskiga fantasier med pedofil karaktär hos en del människor som eftertraktar sådant. Jag tycker givetvis att vi inte ska acceptera detta. Så kallad anspelningspornografi är alltså också någonting som vi bör titta vidare på. Nu har vi en del andra reservationer som inte rör i första hand sexuella begrepp men väl straffrättsliga påföljder. Vi har skrivit en reservation som handlar om påföljder efter upplopp. Här menar vi att det finns skäl att se över hur påföljderna har varierat. Det tycks nämligen finnas ett väldigt brett tolkningsutrymme för den saken. Som miljöpartister har vi också försökt värna och lyfta upp de andra levande medvarelserna på denna jord. Vi har en reservation som behandlar djurplågeri. Vad är påföljden för ett djurplågeribrott? I värsta fall kan det för djurägaren handla om att han får förbud att hålla djur. Därmed förlorar han den möjligheten, och det innebär förmodligen en ekonomisk förlust för honom. Däremot har vi ännu inte infört som begrepp att djur faktiskt kan betraktas som en form av brottsoffer. De har faktiskt en form av lidande. För att kunna förbättra denna situation och få en ökad varsamhet om våra medlevande vänner på jorden vill vi införa en fond till vilken en djurplågare kan dömas att betala en viss summa. Denna ska kunna användas för att förbättra situationen för dessa våra vänner som annars är ställda helt utanför lagen. Den reservationen, reservation 39 under punkt 45, ber jag att få yrka bifall till. Vi står givetvis bakom alla våra reservationer och särskilda yttranden, men vi kommer att få sitta länge nog med voteringen. En annan fråga som känns väldigt viktig utifrån miljöpartistisk synvinkel är det vi kallar för ekologiskt nödvärn. Människor kan, av arbetsgivare eller av andra krafter, tvingas att genomföra saker eller uppmärksamma att det sker intrång som stör och förstör stora naturvärden. Då tycker vi från Miljöpartiets sida att det är självklart att människor ska kunna ha det civila kuraget att gå in och försöka stoppa det. Detta ska man kunna göra utan att behöva dömas till någon särskild påföljd, givetvis så länge man inte skadar någons egendom eller någon annan person. Vi menar att man med fredliga medel ska kunna kedja fast sig vid ett träd för att stoppa en skogsavverkning. Jag minns så väl min mamma, som tyvärr inte längre finns ibland oss. Hon var en av de damer som gick ned och kramade almar i Kungsträdgården. Varje gång jag går förbi och ser dessa almar fortfarande växa där tycker jag att min mamma var en härlig rebell.

Herr talman! Miljöpartiet har en hel del mycket kloka och bra förslag och ställningstaganden i detta betänkande, vilket jag är tacksam för. Däremot har jag väldigt svårt att se hur man kan betrakta djur som brottsoffer och vilja inrätta en brottsofferfond för dessa djur. Man undrar i sitt stilla sinne hur djuren ska bli kompenserade efteråt när skadestånd har betalats in till fonden, om de ska få extra gott foder eller om de ska vårdas på något speciellt sätt för dessa medel. Det skulle i så fall också innebära att en gris eller vad det kan vara inte skulle kunna slaktas och ätas om den var ett brottsoffer. Jag begriper inte detta. Jag tänkte dock hålla mig till frågan om ekologiskt nödvärn. Där är jag lite bekymrad. Säg att en kommun eller en annan församling fattar ett demokratiskt beslut om att genomföra en vägdragning över en mark. Sedan bestämmer sig någon person för att kedja fast sig där, sätta upp tält eller förhindra detta på annat vis. Detta menar Leif Björnlod skulle vara helt i sin ordning. Det skulle i så fall innebära att enskilda människor kunde sätta sig över ett demokratiskt fattat beslut utifrån att de personligen tycker att det är olämpligt och skulle kunna skada en naturmiljö. Det står i motionen att man skulle kunna förhindra anläggning av en gruva genom att hindra arbetets utförande. Man skulle kunna slå upp ett tält framför maskiner. Man skulle kunna kedja fast sig i träd. Jag ställer mig frågan: Skulle då polisen, som har skyldighet att verkställa de beslut som fattas i demokratiska församlingar, kunna stå där och bevaka området i månader och år, eller hur är denna nödvärnsrätt tänkt?

Herr talman! Tack för den frågan, Hillevi Engström. Jag ska jättekort nämna detta med djurfonden. Det är helt enkelt så att det är förenat med väldigt stora kostnader och svårigheter att ta hand om djur som blivit plågade. Vi har den enkla metoden att de avlivas. I många fall är det dessvärre nödvändigt, men i en del fall kan man faktiskt använda tid och möjligheter till att låta djuren återhämta sig. Det kan vara djur med avelsvärde eller andra värden som gör att detta kan förenas med kostnader. Om man då har möjligheter - för att vara lite rolig och använda mina osynliga citattecken - tycker jag att man skulle kunna få placera dessa djur i "fosterhem". Jag hoppas att ni alla ser citattecknen. Men djuren kan alltså behöva vård hos någon annan, en lantbrukare eller liknande. Det är ett sådant exempel. Nu ska vi komma in på nödvärnsrätten. Jag vill ge dig ett litet kort exempel ur verkligheten. Här på Helgeandsholmen och vidare in mot Gamla stan fanns på den tid då jag gick i skolan en väldig slum. Vi fick samla ihop kläder från våra garderober, vi barn som gick på Östermalm, och så skulle det skänkas till de fattiga barnen i Gamla stan. Från socialdemokratiskt håll beslöt man då: Vi river Gamla stan och bygger om den. Glas och betong ska det vara. Då fanns en stor grupp kvinnor från just Östermalm som gick hit ned och gjorde klart och tydligt motstånd mot de arbeten som hade påbörjats just där Ledamotshuset numera står. De gick in och agerade hastigt och, får jag säga, lyckades genom sin aktion skapa en debatt som förändrade det demokratiska beslutet. Jag tror inte att en fastkedjad yngling vid en tall i en gammal skog kan förhindra avverkningen men väl göra nödvärn så att det väcker debatt. Det var precis det dessa kvinnor gjorde.

Herr talman! Det är alltid intressant att debattera med Leif Björnlod, för man lär sig olika saker om historien, och det är intressant och viktigt. Det är också viktigt att man faktiskt protesterar, använder sina demokratiska rättigheter och framför vad man tycker om olika beslut. Däremot tycker jag att det är tveksamt om man ska ha en nödvärnsrätt. Man får nog ta konsekvenserna av vad man gör. Själva aktionen i sig kan man ju göra, men man kan också avbryta den när myndigheten, till exempel polisen, kommer till platsen och ber en att gå därifrån. Då har man ändå så att säga genomfört en aktion. När det gäller frågan om djurplågeri tycker jag att det är väldigt viktigt att de som plågar djur får ett kännbart straff, men att det bör vara ett straff i form av fängelse eller böter till staten. Sedan får man kanske försöka se över frågan hur djuren ska tas om hand på bästa sätt. Där delar jag förstås Leif Björnlods uppfattning att djuren inte ska plågas i onödan på något sätt. Men jag tror att det blir lite märkligt om man inrättar en brottsofferfond just för djur när vi har problem med att stärka våra brottsoffer, kvinnor och barn samt äldre och yngre män. Jag tror att det kanske är viktigt att börja där, så att våra brottsoffer får ett riktigt bra stöd. Sedan får väl djuren bli en annan fråga.

Herr talman! Jag har inte riktigt den homocentriska världsbild som Hillevi ger uttryck för. Jag menar att även djur ska ha rätt att kunna bli skyddade. Jag säger därmed inte att det ska ske på bekostnad av andra. Det är riktigt. Jag vill gärna kort fortsätta med nödvärnsfrågeställningen, för den tycker jag är väldigt viktig. Det ligger också i nödvärnet att i den händelse det leder till saker som faktiskt kan gå fel och innebära en brottslig handling, man kan av misstag eller medvetet förstöra material eller skada någon, ska man naturligtvis, och det ligger också i den civila olydnadsmetodiken, ta sitt straff. Jag tror faktiskt fortfarande att det finns behov av nödvärnsrätten i den bemärkelsen att beslut som fattas demokratiskt i en sluten församling, kanske i kommunfullmäktige eller här i kammaren, inte uppmärksammas av människor förrän de börjar genomföras. Det är då man reagerar. Vi får inse den praktiska verkligheten, att det är när grävskoporna kommer fram till fornlämningen som ska grävas bort som folk reagerar och börjar värna om den. Jag har full förståelse för deras aktiviteter, och jag tycker att vi som lagstiftare ska ta hänsyn till det.

Herr talman! Det här är ett betänkande som behandlar ett väldigt stort antal frågor som rör straffrättens område, som tidigare också har sagts från talarstolen. Väldigt många motioner är det, närmare bestämt 245 stycken. Och de allra flesta frågorna är av sådan betydelse att de vore betjänta av att diskuteras mer grundligt än vad en sådan här debatt medger tidsmässigt, för det här är frågor som rör och berör människor. Det är frågor som känns i magen. Det märks inte minst i antalet motioner. Jag hoppas ändå att få med så mycket som möjligt på den tid som står till buds. Jag vet att vi får kritik för att vi avstyrker alla motioner och reservationer, trots att vi i mångt och mycket faktiskt är överens. Varför avstyrker vi det som till synes är både klokt och bra? Jo, eftersom departementet redan arbetar med det som man efterfrågar, och det vet ju ni också. Ni kan tycka att det låter hur klyschigt som helst, men för mig handlar det mer om att göra saker rätt än att göra dem snabbt. Märk väl, som Rolf Olsson också sade tidigare, att avstyrka motioner är inte något specifikt socialdemokratiskt fenomen. Det var på samma sätt när det var borgerlig majoritet här i riksdagen. Det kan man se i gamla riksdagsprotokoll. Där hänvisas det också till utredningar, pågående beredningar och så vidare. Fråga 1 till den i alla fall stundtals så kallade eniga alliansen blir därför: Varför är det så fel att utreda frågor nu, när det inte var det då? Dessutom, som vi har hört här också, föreslår ni själva i dagens betänkande ett antal utredningar. Det går inte riktigt ihop, i alla fall inte för mig. I och för sig ska jag inte sticka under stol med att även jag ibland känner frustration över när saker och ting drar ut på tiden. Men i de flesta fall har jag förståelse för att det måste få ta tid, hellre det än att lägga fram oövertänkta förslag. Nu över till att kommentera några av alla förslag som har lagts fram. Jag börjar med stalkning, det vill säga systematisk förföljelse. Det är naturligtvis viktigt att den som utsätts för stalkning känner att han eller hon har samhällets fulla stöd, både när det gäller det straffrättsliga skyddet och när det gäller stödinsatser från myndigheter. Den rapport och det kunskapsunderlag som Brottsförebyggande rådet har tagit fram visar också att förbättringar behöver göras. Vi tar naturligtvis till oss detta. Men vi delar också Brås uppfattning att vi i nuläget bör avvakta det betänkande som Kommittén om hot och våld mot förtroendevalda lägger fram redan i april i år. Där handlar det bland annat om lagstiftningsfrågor. Dessutom händer det trots allt saker. Det visar bland annat polisen i Kalmar och Södertörnspolisen som använder en metod som kallas SAM, stalking manual tror jag det heter på engelska, för att förhindra stalkning. Den innehåller en checklista med frågor som sedan ska ligga till grund för hot- och riskanalyser, som hur stor risken är för fortsatt stalkning, hur stor risken är för våld, vilka skyddsåtgärder som behövs, exempelvis besöksförbud, larmtelefon med mera. Det arbetet leds av professor Henrik Belfrage, och metoden började användas förra sommaren. Den ska utvärderas 2007. Det är också viktig kunskap att ta del av. Det händer som sagt var saker på det området. I betänkandet finns flera förslag som gäller människohandelsbrott och som jag kan sympatisera med. Handel med människor är ett fruktansvärt brott som måste bekämpas på bred front. Jag tror egentligen inte att vi har så olika uppfattningar i sakfrågan. Och precis det ni efterlyser finns också med i det utredningsuppdrag som lämnades i december förra året och som ska redovisas senast den 30 juni 2007. Utredaren ska utvärdera tillämpningen av nuvarande lagstiftning och överväga förändringar i syfte att förstärka skyddet mot människohandel. Utredaren ska också särskilt undersöka om man ska ta bort kravet på olaga tvång och överväga ett starkare straffrättsligt skydd mot barn- och tvångsäktenskap. I uppdraget ingår också att ta ställning till Sveriges tillträde till Europarådets människohandelskonvention som antogs 2005. Konventionen fokuserar framför allt på brottsoffrens situation. Handel med kvinnor och barn, som riskerar att utnyttjas sexuellt, är ett växande internationellt problem som måste bekämpas på global, europeisk och nationell nivå. Där har vi från svensk sida varit starkt pådrivande i EU. Det pågår arbete med att ta fram gemensamma standarder och metoder för att förhindra och bekämpa människohandel och prostitution inom EU. Ett av många exempel på det är det initiativ som justitieministern har tagit för att förhindra prostitution och människohandel i samband med fotbolls-VM. Och jag kan lova att vi kommer att fortsätta att vara drivande i de här frågorna. När det gäller sexköpslagen planeras flera åtgärder. Bland annat ska Socialstyrelsen påbörja en ny kartläggning av prostitutionen i Sverige under hösten. Sedan arbetar regeringen med att ta fram en handlingsplan som bland annat ska omfatta en förstärkning och konkretisering av olika åtgärder mot prostitution och handel med människor för sexuella ändamål samt en genomgång av straffrättsliga åtgärder och åtgärder inom rättsväsendet. En utvärdering av sexköpslagen är också aviserad. Det finns också flera förslag som rör barnpornografi. Det är utan tvivel så att lagstiftning som rör barnpornografi måste vara så heltäckande som det bara är möjligt. Det kan möjliggöra en effektiv bekämpning av denna allvarliga och för barnen mycket kränkande brottslighet. Men även här tycker jag att framlagda förslag har tagits om hand i och med att en särskild utredare har tillsatts. Utredaren ska titta på just det ni föreslår. Utredaren har dessutom möjlighet att fritt ta upp andra frågor inom ramen för utredningsuppdraget. Utredningen ska presenteras senast den 31 augusti 2007. Jag tycker att preskriptionstiderna är generellt sett väl avvägda. Det här är en fråga som inte är helt enkel, precis som så många andra frågor i betänkandet. Det måste finnas mycket starka skäl för att ändra preskriptionsreglerna. Det kan det förstås finnas. Den 1 april 2005 förlängdes preskriptionstiden för till exempel vissa sexualbrott mot barn så att tiden börjar löpa först från den dagen barnet fyller 18 år. Bestämmelsen omfattar också grovt utnyttjande av barn för sexuell posering samt koppleri. Även i det här fallet är regeringen på hugget genom att tillsätta en utredare, som bland annat ska överväga ändrade preskriptionsregler för vissa allvarliga brott. Uppdraget ska redovisas senast den 4 januari 2007. Det är bra. Det går för långsamt. Ingenting händer. Det bara utreds och utreds, hör man från alliansens sida. En fråga som vi har utrett länge och som vi nu tycker att det är dags att lägga fram förslag om är buggning, det vill säga hemlig rumsavlyssning. Det är ett oerhört viktigt medel i polisens kamp mot den organiserade brottsligheten. Nu verkar det dessvärre vara kört, och jag skulle vilja höra alliansens kommentarer till hur ni ser på frågan. Är ni eniga i alliansen, eller inte? Hur lång hållbarhet har de förslag ni lägger fram tillsammans? Vad jag förstår har ni sagt att ni är för buggning, men bästföredatum kanske redan har gått ut. Vad vet jag? I vissa fall är det uppenbarligen okej att det tar tid, och i andra inte. Nu skjuts förmodligen förslaget om buggning på framtiden. Vill ni vara snälla och förklara hur ni tänker. När det gäller psykiskt störda lagöverträdare delar jag reservanternas uppfattning att det behövs en reformerad lagstiftning. Det råder inget tvivel om att psykiskt störda lagöverträdare far illa. Det är naturligtvis inte bra. Det här är en fråga som vi i utskottet har engagerat oss extra i för att höja vår egen kunskapsnivå om hur dagens system ser ut och vad Psykansvarskommitténs förslag i huvudsak innebär. I och med att den nationella psykiatrisamordnaren har i uppdrag att titta på det som tas upp i motionerna, att en särskild utredare har i uppdrag att göra en översyn av ingripanden mot psykiskt störda lagöverträdare och det tillkännagivande som riksdagen har gjort om att regeringen skyndsamt bör utreda hur hela eller delar av det finansiella ansvaret för den rättspsykiatriska vården skulle kunna övergå till staten vill vi inte heller här föregripa det arbete som pågår. Avslutningsvis ska jag säga något om de motioner som rör påföljdsval och straffmätning. En del partier vill ha längre och hårdare straff medan andra partier drar åt andra hållet. Jag tror att vi här i kammaren kan vara överens om att den som begår brott också ska ställas till svars för detta. Vi måste ha en lagstiftning och straffsatser som är anpassade efter den verklighet vi lever i och som är så effektiva som möjligt. Därför är regeringens arbete med en allmän översyn av påföljdssystemet så viktigt. Där ingår att överväga vilka påföljder som ska finnas samt vilka kriterier som bör gälla vid valet av vissa påföljder. Åklagarmyndigheten har fått i uppdrag att kartlägga hur domstolarnas straffmätning och påföljdsval ser ut i dag för att på så sätt skapa ett kunskapsunderlag. Vi får inte vara så naiva och tro att bara för att vi har hårdare straff kommer minsann alla kriminella på att de ska bli hederliga. Det är ju snarare tvärtom. All forskning visar att längre straff inte leder till minskad brottslighet. Därför blir mina avslutande frågor till alliansens representanter: Hur eniga är ni i synen på brott och straff? Jag vill ha svar från er alla. Är lösningen på alla problem hårdare straff? Hur många vill ni ha i fängelse? Är ni ute efter ett amerikanskt system med tio gånger fler människor i fängelse? Vad står enigheten för egentligen? Det spretar - inte så lite heller. Jag förväntar mig svar på frågorna. Med mindre än ett halvår till valet borde det vara dags att bekänna färg. Den respekten är våra väljare värda! Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Vissa viktiga lagstiftningsfrågor behöver utredas och gås igenom. Självklart är det så. Men det är bekymmersamt när det håller på i upp till sju år, som fallet är i frågan om utökat förverkande av det som man har fått genom brott. Vår uppfattning är att det är stötande för allmänheten när personer utan att ha ett hederligt arbete, utan att ha fått ett lån eller utan att ha fått ett arv kan åka runt i till exempel dyra lyxbilar och lyxbåtar där det står ganska klart att det är pengar från brottslig verksamhet som har använts för att förvärva egendomen. Det lades fram ett förslag 1999, för sju år sedan, om utvidgade möjligheter till förverkande så att staten skulle kunna konfiskera sådan egendom där man inte kan visa att man har fått den med hjälp av hederliga pengar. Då är det märkligt att det tar så lång tid innan lagstiftningen kommer. Därför ställer jag denna konkreta fråga till Helena Frisk. Eftersom ni har kontakter rakt in i departementet kanske vi kan få en bra förklaring till vari svårigheten ligger och vad som konkret utreds. Då kanske vi kan få en förståelse för att utredningen har tagit så många år. För oss blir det obegripligt när det finns ett färdigt beredningsunderlag. Vad konkret är svårigheten? Vad sitter man och stångar sin panna blodig mot? Det kommer inte något förslag, och det här skulle vara angeläget för att stävja den grova organiserade brottsligheten.

Herr talman! Precis som jag sade i mitt anförande kan jag också känna frustration när saker och ting tar lång tid. Det är möjligt att den här frågan kanske inte står högst på dagordningen. Vi vet att regeringen jobbar hårt och har lagt fram många förslag under våren. Det är förslag som har varit viktiga att få lägga fram, bland annat frågan om buggning - som jag tog upp i mitt anförande. Buggning är en fråga som vi faktiskt också har utrett. Vi började i mitten av 1990-talet. Nu lägger vi fram förslag, och vi tycker att det är oerhört viktigt att polisen får denna möjlighet i kampen mot den organiserade brottsligheten. Vi tycker att frågan har utretts färdigt, men nu kanske det inte blir något sådant förslag. Jag ställde ett antal frågor till er som jag gärna också vill ha svar på. Det kan inte gälla att det å ena sidan är viktigt att lägga fram förslag, och sedan å andra sidan att när förslag läggs fram är de inte bra i alla fall.

Herr talman! Jag fick inte något svar på den fråga som det här betänkandet behandlar. Vi diskuterar inte buggning nu. När det gäller buggning har jag respekt för att en del partier vill utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter att skjuta på en fråga som de inte känner sig bekväma med. Men den diskussionen kan vi ta när vi diskuterar buggning. I det här betänkande diskuterar vi ett utvidgat förverkande. Vad är svårigheten att komma fram till ett lagförslag? Då kanske vi kan vara behjälpliga med att dels få en förståelse, dels också bidra med var det sitter fast. Vad är det som utreds just nu som har pågått sedan den senaste propositionen om förverkande lades fram 2004? Själva betänkandet lades fram 1999. Sedan kom en proposition 2004, som inte tog upp frågan eftersom den skulle beredas ytterligare. Nu är det 2006 och fortfarande finns inget förslag. Det är precis som Folkpartiet nämner i motion 480: Go for the money! Vi måste slå mot pengarna. Det är det som är det stora bekymret i all form av grov organiserad brottslighet. Det gäller också i all vardagsbrottslighet. Pengar är drivkraften. Kan vi slå mot brottslingarnas pengar och egendom kan vi också råda bukt på mycket av brottsligheten. I stället tror jag att vi stirrar oss blinda på en mängd olika ganska tidskrävande och komplicerade hemliga tvångsmedel. Vissa av dem behövs, självklart, men det är sådana brott som det är mer än fyra års fängelse för i straffskalan. Det kanske inte är det som vanliga människor drabbas av i vardagen, tack och lov. Däremot tycker jag att den här delen, när det gäller utvidgat förverkande, är det som verkligen skulle kunna bryta brottskurvan och få en avhållande effekt. Jag vill veta: Vad är det konkret som ni utreder? Vad är problemet?

Herr talman! Jag får inte heller några svar av Hillevi Engström på de frågor som jag har ställt, bland annat om hur eniga ni är i alliansen när det gäller brott och straff och hur ni ser på de frågorna. Det är oerhört viktigt inte minst för väljarna, men det är också rätt intressant för mig att ta del av det. Jag gav i och för sig inget tydligt svar när det gällde utvidgat förverkande. Det kan jag hålla med om. Jag tror att det bland annat kan handla om att det inte står högst på dagordningen i dagsläget. Vi har lagt fram massor av bra och kloka förslag de senaste åren, och massor av saker är på gång. Departementet jobbar för högtryck. Jag tycker att jag har gett ord åt det i mitt anförande när det gäller att tala om vad vi gör. Det är sexualbrottslagstiftningen. Vi försöker lägga fram förslaget om buggning. Som sagt väntar jag också på svar.

Fru talman! Det var ett nästan obegripligt anförande av Helena Frisk. Menar Helena Frisk att vi i oppositionen ska säga att "ja, regeringen har tillsatt en utredning, och nu måste vi vara nöjda"? Nej, det kan ju inte vara oppositionens roll. Vi har uppfattningar i sakfrågorna. Vad som är den stora skillnaden är att Helena Frisk och övriga i majoriteten säger att en utredning är tillsatt men inte säger någonting över huvud taget i sakfrågan. Vi från alliansen kan ta ställning till ett antal frågor. Ta exempelvis barnpornografibrott. Barn som är under 18 år men har sett äldre ut omfattas inte av lagstiftningen. Kan ni inte ens säga här i kammaren att det är fel att de inte omfattas av den lagstiftningen? Buggning är inte frågan för dagens debatt, men jag kan debattera buggning precis så mycket som Helena Frisk vill. Men att man från Socialdemokraternas sida tar upp orden buggning och enighet i samma mening känns helt obegripligt. Vi i alliansen är överens om att buggning ska införas. Vi har lite olika åsikter om hur det ska göras och tyngden av rättssäkerhetsgarantierna i förhållande till hur snabbt det måste genomföras. Men Helena Frisks socialdemokrater samarbetar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som över huvud taget inte ens vill ha buggning. Att man då talar om enighet känns konstigt. Jag vet inte var Helena Frisk har fått uppgiften att vi mer eller mindre vill sätta alla människor i fängelse. Hon får nog läsa på lite bättre i alliansens rapporter. Alla de rapporterna finns på www.maktskifte06.se, och den sidan borde Helena Frisk studera. Jag skulle gärna ha läst på sidan www.vänsterkartellen.se för att se vilka förslag ni erbjuder efter valet, men den sidan finns inte.

Fru talman! Nej, Johan Linander, ni behöver naturligtvis inte vara nöjda med de förslag som vi lägger fram och med att vi utreder och så vidare. Men grejen är att ni själva föreslår utredningar och sådant. Det jag vill ha fram är svar på frågan: Vad är det som är fel med att vi utreder, men det är inte fel när andra partier föreslår och efterlyser utredningar och översyner? Jag tycker inte att det kan vara mer fel att en socialdemokratisk regering utreder än att någon annan gör det. Det är den poängen jag försöker få fram. Jag har inte sagt att alliansen vill att alla ska i fängelse. Det är inte alls det jag menar. Men det finns skillnader i alliansens politik när det gäller hur man ser på brott och straff. Det var det jag ville tydliggöra.

Fru talman! Jag ska ta det en gång till. Visst behöver man utreda hur saker och ting ska genomföras, men man kan ändå ha åsikter i sakfrågorna. Jag kan ha åsikten att det är fel att en 16-åring inte omfattas av barnpornografibestämmelserna därför att hon ser äldre ut. Jag kan redan nu ha åsikten att människohandelslagstiftningen inte fungerar som den ser ut nu och att vi behöver ta bort rekvisitet otillbörliga medel. Hur det ska genomföras behöver givetvis utredas, men det är två helt olika saker. Visst finns det olika åsikter mellan de fyra allianspartierna i detaljer. Men vi har tillsammans tagit fram en mängd olika rapporter där vi presenterar vår politik. Vi säger öppet till väljarna: Det här är vad vi erbjuder efter valet. Vad gör vänsterkartellen? Har ni tagit fram något som helst program tillsammans? Vad är alternativet till alliansen? Ni samarbetar med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som vill avväpna polisen och som inte ställer upp på att militären ska kunna användas ens vid de värsta terrorangreppen. Leif Björnlod brukar säga att målsättningen är att stänga alla fängelser. Snacka om att det finns skillnader mellan partier. Vi i alliansen kan hantera våra skillnader. Vi kommer att sitta ned tillsammans, förhoppningsvis med väljarnas stöd, och ha en regering där vi kan samarbeta. Vi kommer att komma överens om alla frågor. Men det är redan nu tydligt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte kommer överens. Socialdemokraterna måste söka stöd från andra partier för att klara av att lägga fram förslag som regering.

Fru talman! Ja, det var ett annat parti som var berett att stödja oss om vi tittar på förslaget om buggning. Jag tycker att det är behjärtansvärt och har stor respekt för att man klarar av att göra det. Alternativet till alliansen är ett samhälle byggt på trygghet där alla människor får plats, där välfärden spelar lika stor roll, där de sociala klyftorna och uppväxten spelar lika stor roll för hur livet kommer att te sig som att ha mycket hårdare straff. Sådant leder inte till något bättre samhälle. Det är ett alternativ till alliansen. Välfärden spelar stor roll för att vi ska få mindre människor i anstalter i framtiden.

Fru talman! Ja, Helena, vi har samarbetat länge och vi samarbetar. Vi är fullkomligt överens om 121 punkter - det har vi ett avtal om, och det står vi för. Sedan finns det många andra punkter som dyker upp. Vi befinner oss dessutom i ett år då vi ska ha ett val. Det påverkar. Men det har inte påverkat vår grundsyn. Jag understryker också det Helena sade, att det är många förslag som har lagts under våren, väldigt många. Vi har inte varit med på alla, därför att vi har haft en avvikande mening. Jag tycker att vi har den självklara rätten och skyldigheten att lyfta upp att vi har det. För att i någon mån indirekt rikta mig till Johan Linander, säger jag till dig att vi förstår att polisen måste använda sig av den moderna teknik som finns. Det inkluderar buggning. Men vi är inte med på att man skyndar fram en hafsig lagstiftning som inte ger skydd, som inte är tydlig om vilka man ska avlyssna, skyldiga eller icke skyldiga. Vi ställer inte upp på det förrän det är utrett och klart. Det var av den anledningen ni inte fick hjälp med buggningen. Du tycker att det är behjärtansvärt att Johan Pehrson ställer upp. Jag skulle använda ett annat ord i stället för behjärtansvärt i detta fall. Jag är väldigt rädd för den ändamålsglidning som jag ser kan förekomma i detta. Jag skulle gärna vilja höra hur Helena Frisk ser på konsekvenserna av de förslag som ligger när det gäller buggning och rättstänkandet kring det.

Fru talman! Som jag tidigare sade har vi utrett den här frågan under lång tid. Vi har funderat, och vi har stött och blött. Den har legat hos Lagrådet. I det förslag som nu ligger har vi tagit hänsyn till och tagit hand om de farhågor som Leif Björnlod framför. Jag känner mig trygg i det förslag som är lagt. Nu blir det förmodligen inte det, utan det blir förskjutet något år eller så. Jag var i det här läget beredd att säga ja till förslaget, och jag känner mig trygg i det.

Fru talman! Då ska jag gå över till det ämne som vi egentligen diskuterar, nämligen straff och straffpåföljder. Det är ju det det handlar om. Helena hade en början på en liten utläggning angående grundsynen på straff. Du nämnde bland annat att det historiskt sett inte finns några belägg för att långa fängelsestraff skapar mindre brottslighet. Vad skulle Helena Frisk vilja se att vi sätter in i stället?

Fru talman! Det finns redan i dag ett antal påföljder i stället för långa fängelsestraff. Vi har fotbojan och utvidgningen av användningen av den. Vid fängelsestraff upp till sex månader kan man nu faktiskt ha fotboja. Det finns också möjlighet att i slutet av ett straff få fotboja och få komma ut så att man har chans att komma tillbaka i arbete. Vi vet hur svårt det är för människor att komma tillbaka när de en gång har hamnat på anstalt. Jag tror att det är oerhört viktigt att man har sådana påföljder. Det finns också samhällstjänst som det är viktigt att ha och kanske utveckla mer i framtiden. Fängelsestraff i sig löser inga problem.

Fru talman! Vi skulle debattera det betänkande som heter Straffrättsliga frågor . Några av oss har försökt göra det. Helena Frisk drar in buggningsproppen, som möjligen snart kommer att diskuteras här. Jag måste ändå få möjlighet att förflytta Helena Frisk till någon form av verklighet. Alliansen är splittrad när det gäller buggning, sägs det. Som Johan Linander sade: Hur splittrad är vänsterkartellen? Socialdemokraterna vinglar för sig själva medan de två andra partierna har fjärmat sig från detta. Vi i alliansen är överens om att buggning ska införas, men vi kristdemokrater är inte överens om att den proposition som ger Helena Frisk trygghet är färdig. Det är enkelt att peka på att det inte är färdigt när det gäller underrättelseskyldigheten. Det ska inom kort skickas ut för utredning. Hur kan man komma med ett förslag och säga att en viktig del av buggningsproppen inte är färdig utan att det möjligen ska komma någon annan gång? När det är färdigt tror jag att vi kommer att hitta en gemensamhet i alliansen. Då får vi möjlighet att införa detta. Helena Frisk säger: Svara på hur många ni vill ska sitta i fängelse. Vilken fullständigt korkad fråga. Svara på den själv. Hur många tycker du själv ska sitta i fängelse? Hur många tycker Vänsterpartiet ska sitta i fängelse? Hur många tycker Miljöpartiet ska sitta i fängelse? Svara på det, så ska jag svara vad jag tycker.

Fru talman! Det var jag som frågade först. Jag använde buggning och det förslag som är lagt för att vi ständigt och jämt får kritik för att vi utreder för länge och inte lägger fram förslag tillräckligt fort. Det är alltid fel när vi utreder trots att ni själva föreslår utredningar. Jag försöker få någon ordning på detta. Det går inte ihop för mig. Det gör nog inte det för er heller. Nu lägger man fram ett förslag som vi tycker är bra och rättssäkert. Det känns viktigt att ge polisen de här metoderna mot den gränsöverskridande brottsligheten. Det hänger ju ihop. Detta kommer faktiskt att kunna användas även när det gäller människohandel. Därför har det med den här debatten att göra. Jag vill försöka synliggöra att när vi utreder och lägger fram förslag är det fel. Själva vill ni utreda, men om vi utreder är det fel. Nu börjar jag låta förvirrad. Ibland känns det förvirrat när man läser vad ni vill.

Fru talman! Jag är inte alls överraskad över att du låter förvirrad. Det du ska försvara måste förvirra vem som helst. Det är jag inte överraskad över. Jag ska ta upp en sak som gäller likhet inför lagen. Jag sade att vi ligger ett steg före här också. Detta har man konstaterat i betänkandet på s. 67 - jag ska läsa en kort bit. "När det gäller själva förekomsten av diskriminering finns det flera empiriska resultat som stöder tesen att vissa invandrargrupper (främst utomeuropeiska invandrare som kommer från fattiga länder) i genomsnitt döms hårdare (de döms oftare till fängelse, men döms även till längre fängelsestraff) än svenskar i de svenska domstolarna. Eftersom forskningsresultaten tyder på att brottsligheten hos de dömda ur dessa minoriteter inte tycks skilja sig från den brottslighet som personer ur majoritetsbefolkningen döms för, bör detta enligt betänkandet tolkas som tecken på strukturell diskriminering." Det finns alltså mer eller mindre klarlagt att det finns en strukturell diskriminering. Det är en av de saker som jag argumenterade för i mitt anförande. Vidare står det: Inom Regeringskansliet planeras att under våren 2006 ge ett uppdrag för att undersöka detta. Då vill jag veta: Hur långt har man kommit med planeringen? Det finns alltså inte någon utredning ännu, men det finns en planering. Jag, och möjligen de som tittar på, vill veta: Hur långt har planeringen kommit? När kan utredningen komma i gång?

Fru talman! För att vara väldigt konkret: Jag har tyvärr inget svar att ge. Jag vet inte exakt. Jag känner oerhörd sympati för den problematik som du lyfter upp, Peter Althin. Jag kommer att se till att den här översynen kommer i gång så fort som möjligt. Det är en oerhört viktig fråga som vi inte kan acceptera. Likhet inför lagen måste vi ha.

Fru talman! Till följd av att jag missbedömde tiden på det förra betänkandet kom jag lite för sent och har som ordförande i justitieutskottet fått förmånen att betrakta den batalj som utspelats. Jag börjar med det som inte hör hit. Efter vittnesbörd från bland annat Miljöpartiet att man plötsligt är för buggning - jag kan inte tolka inlägget på annat sätt - är man nu beredd att diskutera denna viktiga fråga. Jag tycker att vårt utskott under den tid vi har ska vända på varje sten för att få en så bred uppslutning som möjligt kring denna viktiga lagstiftning. Vi bör se till att vi i utskottet gör de justeringar som är nödvändiga för att vi ska få en bred majoritet i riksdagen och därmed kunna få igenom den lagstiftningen för att svensk polis ska kunna få ett verktyg som är nödvändigt för att bekämpa väldigt allvarlig brottslighet. Det handlar om brottslighet som skördar människors liv, integritet och ekonomi i lång rad. Som folkpartist och liberal betraktar jag alltid politiken ur de sämst ställdas perspektiv. Det här är verkligen en sådan fråga. Vilket perspektiv har man när det handlar om att bekämpa den här typen av brottslighet? Jag hoppas att vi positivt ska jobba med det i utskottet. Så till dagens fråga, fru talman. Straffrätten är ju en svår fråga. Straffrätt behövs i ett samhälle. Vi har lagar som säger vad som är förbjudet och vilka straff som ska utmätas om man bryter mot dessa regler. Utgångspunkten är naturligtvis att man ska se till allmänprevention, individualprevention. Man ska se till det allmänna rättsmedvetandet. Man ska se till vad som är en lämplig påföljd för en viss person. Vi ser olika beroende på om en människa är ung eller vuxen. Vi tar viss hänsyn till om en människa begår brott för första gången eller för tionde gången. Det finns reservationer i betänkandet där de olika partiernas ingångar till straffrätten generellt lyfts fram. Där vill jag peka på att Folkpartiet liberalerna inte anser att generellt längre straff är någon lösning. Jag återkommer till detta. Men jag ska nämna några saker. Grov organiserad brottslighet måste betraktas som mycket mer allvarligt än i dag i straffmätningshänseende. Jag tror att vi måste se på ett helt annat sätt på människor som begår brott efter brott och återkommer till att begå fler brott. Ett sådant exempel är människor som kör drograttfulla. De kör bil och är fullständigt påtända och fullständigt livsfarliga. Om man gör det för tionde gången kan jag lova att den personen mår mycket dåligt, och den person som riskerar att köras ihjäl mår ännu sämre om detta skulle hända. Därför vore det en välgärning om den person som gör detta fick ett något längre straff och kunde få kvalificerad vård och slippa må dåligt och riskera att skada andra. Fru talman! Varför har vi fängelser? Hur många ska sitta där, var en fråga som ställdes nyss. Det finns väldigt mycket som vi ska göra för att förebygga brott i vårt samhälle. Vi kommer att ha polisdebatter eftersom lokalt förankrade poliser förebygger brott. Det ska vi diskutera. Men redan nu måste jag påtala följande för den majoritet som har styrt vårt land under ganska lång tid. Så länge ni inte ser till att vi har en missbrukarvård som blir mer effektiv och där det finns fler platser så att många människor kan hjälpas ur sitt missbruk, så kommer fängelserna att fortsätta att svämma över av människor som har narkotikaproblem. Det kan jag lova er. Om man inte gör någonting åt allmänpsykiatrin kommer det att fortsätta att vara människor som hamnar i våra fängelser och mår mycket dåligt. Och om den utvecklingen fortsätter och vårt samhälle glider isär som det har gjort under den tid som ni har styrt, där fler och fler människor hamnar i utanförskap, skapas lätt miljöer där människor hamnar i kriminella miljöer och börjar begå brott. Detta är några av brottslighetens orsaker som leder till att det är fullt i fängelserna och till att människor far illa. Fru talman! Jag ska referera vad Socialdemokraterna själva kommer fram till. Vid den 35:e ordinarie partikongressen 2005 i Malmö sades följande: Tryggheten i vardagen utmanas av klyftor och orättvisor, av missbruk och utslagning, men också av nya typer av organiserad brottslighet. Vi socialdemokrater vill bekämpa både brotten och dess orsaker. Det är otroligt bra. Men varför går då missbrukarvården nedåt? Varför går allmänpsykiatrin nedåt? Varför stiger ungdomsarbetslösheten? Varför växer klyftorna av utanförskap där människor lever i miljöer där man har väldigt svårt att få kraft och makt över sina egna liv? Ni har ju sett till att brottslighetens orsaker i praktiken har ökat, enligt min uppfattning. Därför kommer det att leda till att vi får fler människor som hamnar i kriminalitet och som skadar sig själva och som skadar andra. Och alternativet till att ha fler fängelser är att verkligen satsa på det brottsförebyggande arbete. Och jag tycker att det är tråkigt att Socialdemokraterna inte lever som de lär. Det vore väldigt bra om man verkställde detta och bekämpade brottslighetens orsaker. Jag kan lova er att detta står allra överst på listan om alliansen får bilda regering efter valet. Fru talman! Frågorna här i vårt betänkande är många, och en del är ganska svåra. Jag tycker att några saker är värda att lyfta fram. Frågan om hedersmotiv är rätt intressant. Jag menar att det finns många människor i Sverige i dag som lever i miljöer som är oacceptabla. Det finns tiotusentals unga kvinnor i vårt land som är berövade sina grundläggande mänskliga rättigheter på grund av att de känner ett hot och ett tryck i fråga om hur de ska leva och hur de ska använda sin sexualitet. Detta kallas hederskultur. Det är inget konstigt. Vi hade en sådan kultur i Sverige också för 100 år sedan. Men sedan införde vi en massa rättigheter, och det står ganska klart för alla i Sverige i dag vad som är tillåtet och inte tillåtet. Jag har träffat många människor som jobbar med att stärka unga tjejer och killar som ofta har invandrarbakgrund för att de ska ta sig ur denna situation. Jag tycker också att man straffrättsligt ska ta hänsyn till detta. Det är oacceptabelt att framför allt så många unga flickor i dag är berövade rätten till sina grundläggande mänskliga rättigheter. Det framgår av reservation 4. I betänkandet tas ett antal frågor upp som enligt statistiken kommer att innebära att brottsligheten ökar. Vi pekar på stalkning, och vi pekar på grooming , och vi pekar på så kallad smygfilmning. Det är saker som i dag är tillåtna men som kränker människors integritet och människors rätt att få känna trygghet på ett allvarligt sätt. Stalkning är alltså när personer blir förföljda av en annan människa. Men man når inte riktigt upp till det som i dag är straffbart. Men det är fruktansvärt obehagligt för dem som drabbas. Grooming handlar om att unga kvinnor utsätts för inte sällan mycket galna män, åtminstone något konstiga, om jag uttrycker mig milt, som på nätet försöker få tag i unga tjejer. Sedan uppstår en situation då dessa flickor utsätts för övergrepp. Det handlar oftast om flickor men även om pojkar. Detta är inte kriminaliserat i den omfattning som det borde vara. Det talades tidigare i debatten om smygfilmning. Allt detta innebär att man ökar skyddet för människor. Men det innebär också att det blir en ökad kriminalitet eftersom det är saker som vi i dag anser är oönskade, som delvis har drivits fram av den tekniska utvecklingen, men nödvändiga att förändra i ett samhälle som betraktar rättvisan från den sämst ställdas perspektiv, från den människas perspektiv som kanske är mest utsatt. Det kan ofta vara unga människor. Vi pekar i en reservation från bland annat Folkpartiet på detta med rån. Jag tycker att det finns klara tecken på att en del av den brottslighet som vi ser i dag, inte minst den grova, sker utifrån en ganska klar riskkalkyl. Personer känner att om de begår ett värdetransportrån kan de komma över 30 miljoner kronor. Det är mycket pengar. Om man gör detta, vilka är då riskerna, och vad händer om man åker fast när man är på förberedelse- eller försöksstadiet? Vad händer om man har en attrapp i stället för ett riktigt vapen? Straffsatserna är faktiskt för låga när det gäller dessa försök och förberedelser eftersom det leder till en klar vinst. Om man blir dömd till ett och ett halvt års fängelse för försök eller förberedelse till grovt rån och har åkt fast för att polisen för tillfället har lyckats klara upp detta med underrättelser och så vidare, vilket inte gäller majoriteten av fallen, är det oacceptabelt att man kan få ett så lågt straff. Då är man snart ute igen och rånar en ny värdetransport. Och den gången lyckas man och har då kanske kommit över 20-30 miljoner. Fru talman! Min talartid är kort. Vi har delvis diskuterat frågan om preskriptionstider. Socialdemokraten Helena Frisk tog upp den. Man tyckte att det i huvudsak var bra. Den stora förändringen när det gäller preskriptionstider är att vi har en helt annan möjlighet till teknisk bevisning i dag som faktiskt ställer det processekonomiska i ett annat ljus. Var ligger moralen i att ett brott ska vara förlåtet för att en viss tid har gått? Man kan ta mord som exempel. Var ligger det moraliska i att en människa som har mördat en annan människa efter 25 år helt ska slippa ifrån detta? Jag förstår inte detta. Det kan gälla också andra grova våldsbrott eller sexualbrott. Generellt när brott kan klaras upp ska brott också klaras upp. Det är i alla fall Folkpartiet liberalernas uppfattning. Människor har nämligen rätt att kräva att man ser till att ett brott klaras upp. Det är det absolut viktigaste. Vad gäller straffmätning är det självklart så att om lång tid har förflutit tar man hänsyn till det när straffet ska utmätas. Fru talman! Folkpartiet står när det gäller detta svåra betänkande med komplicerade frågor bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall bara till reservation 16.

Fru talman! Det var roligt att du kom hit, Johan. Och det var ännu roligare att höra att du konstaterade att det utan lag inte finns några brott. Det är ett gammalt klassiskt uttryck inom juridiken vill jag minnas. Det är sant. Vi bygger på antalet brott genom att utvecklingen går åt det håll som den gör. Då kommer jag fram till det som du sade om att Miljöpartiet nu vill ha buggning. Jag sade tidigare här i kammaren till Thomas, när han satt där borta, att vi från Miljöpartiets sida givetvis vill ge polisen den tekniska utrustning som behövs för att kunna utreda brott. Men vi vill också så att säga säkra upp för oskyldiga samhällsmedborgare att kunna leva i samhället utan att leva som potentiella misstänkta brottslingar även om de inte har gjort någonting. Och det är här som vi tycker att gränsen när det gäller buggningen är oklar, möjligheten att bugga människor som inte är misstänkta för något brott. Här tycker jag faktiskt att man bör slå vakt om de människovärden som jag var van vid att höra liberalerna tala sig mycket varma för. Vidare gladde du mig med ditt uttalande om att det gäller att bekämpa brottslighetens orsaker. Det patos som jag hörde dig prata med här i talarstolen gladde mig speciellt. Ser du att det kan finnas något samband mellan samhällets sociala struktur och antalet brottslingar?

Fru talman! Tack, Leif Björnlod! Buggning är ett straffprocessuellt tvångsmedel som kan användas när det finns en mycket mycket tydlig misstankegrad och det gäller ett mycket mycket allvarligt brott och när alla andra tvångsmedel inte anses vara möjliga att använda. Det är inte så att man vet att en person per definition är skyldig, men man har väldigt starka skäl att tro det. Då menar vi som stöder detta förslag att det integritetsintrång som det faktiskt innebär kan accepteras eftersom den här personen annars kommer att fortsätta med att skada och skövla andra människor - människor som ganska ofta är väldigt utsatta. Vi kan prata om människohandelns offer, om människor som lever under så kallad beskyddarverksamhet från grovt kriminella mc-gäng och om människor som riskerar att bli skadade för livet när de utsätts för grova väpnade rån, inte minst så kallade värdetransportrån. Vi kan alltså acceptera detta verktyg bara om det finns en stark rättssäkerhetsgaranti före domstolsbeslutet om buggning, under domstolsbeslutet om buggning och efter domstolsbeslutet om buggning. Jag har noterat att det finns några som tycker att det är helt avgörande att man redan nu exakt vet när underrättelsen ska ske. Det finns också några som har haft synpunkter på frågan om massmedieredaktioner. Jag har mycket stor respekt för detta; det vill jag säga. Jag vill att vi i denna kammare - nu är det inte så många här just nu, fru talman - ska nå en så bred överenskommelse som möjligt för att kunna stödja detta verktyg, som är nödvändigt för att minska den brottslighet som skadar så mycket integriteten i vårt land, som skadar så många människor och som faktiskt riskerar att i en förlängning i grunden skaka demokratin om vi inte gör någonting.

Fru talman! Du berörde ett par saker som jag hade tänkt komma fram till. Först gäller det informationen om vilka som har blivit avlyssnade. Jag tycker att det tydligt och klart ska slås fast att det ska ske. Tillika ska det också finnas en möjlighet att kräva skadestånd om skada förorsakats. Du nämnde tidningsredaktionerna. Jag anser att det är skrämmande att man över huvud taget överväger möjligheter att avlyssna på de områden som normalt är sekretesskyddade enligt tryckfrihetsförordningen och grundlagen. Det där tycker jag känns väldigt skrämmande. I min sista replik vill jag passa på att säga att det när jag hörde dig tala här från talarstolen lät ungefär som att all kriminalitet uppkommit i och med att den majoritet bildades som bildats. Du får läsa på historien bättre! Vi kan gott konstatera att lagarna har blivit så många fler - därav långt fler brottslingar - men om vi tittar på hur det var längre tillbaka i tiden finner vi att brottsligheten då inte var speciellt mycket mindre.

Fru talman! Vi tar väl de straffrättsliga tvångsmedlen ett varv till. Jag måste upplysa Leif Björnlod om att varenda massmedieredaktion i dag kan utsättas för tvångsmedel - husrannsakan och hemlig telefonavlyssning. Den enda orsaken till att förslaget i fråga lagts fram och till att jag har kunnat ställa mig bakom det är att det ska finnas en princip om att använda tvångsmedel lika. Man har gjort ett absolut skydd för läkare, präster och advokater eftersom det där krävs en kvalifikationsgrund. Vem som helst kan ju starta en massmedieredaktion. Det finns verksamheter som klassas som redaktioner och som håller på med bland annat vitmaktmiljö och vitmaktmusik - en mycket obehaglig verksamhet där det förekommer mycket obehagliga tankar om vad man ska göra med andra människor. Om vi har ett ansvar och om vi har det perspektivet måste vi vara beredda att göra någonting åt detta. Jag lyssnar dock på de argument som de har som känner en stor oro för detta. Det står tydligt i propositionen - det framgår om man läser noga - att det beträffande de här redaktionerna är fråga om extremt stora överväganden. Mig veterligt är det väldigt ovanligt med husrannsakan. Det är också väldigt ovanligt med telefonavlyssning, och det kommer att bli ännu ovanligare i och med detta. Leif Björnlod, visa nu storhet! Vi tar detta i utskottet och gör någonting åt det. Informationsskyldighet kan gälla retroaktivt - det är inga problem - men exakt var den ska ligga, exakt hur många som ska underrättas, måste vi faktiskt titta lite närmare på. Detta med skadestånd kan vi också föra in direkt om det finns en vilja. Men att bara stå här och säga att man är för brottsbekämpning utan att vara det framstår som lite konstigt. När det gäller sociala orsaker säger jag bara följande: Under den tid som Leif Björnlod haft makten bland annat över Justitiedepartementet har satsningarna på missbrukarvård inte blivit fler utan färre. En viss uppryckning har nu gjorts i och med Kontrakt för livet - det erkänner jag - men missbrukarvård är mycket viktigare än att det ska vara några enskilda projekt. Vill vi se till att det finns ett förebyggande arbete måste det drivas mer långsiktigt än som sker i dag. Detsamma gäller allmänpsykiatrin och inte minst satsningarna på unga människor i riskmiljöer. Barnfattigdomen i Sverige växer, och det är Leif Björnlod som regerar.

Fru talman! Som alltid är det givetvis intressant att lyssna på Johan Pehrson. Vi har också hört en hel del från de borgerliga bröderna och systrarna. Mycket har gått ut på den förmenta borgerliga enigheten. Jag ska inte beröra buggning i min replik eftersom det kommer senare. Jag lovar Johan Pehrson att jag ska ta upp den saken rejält i ett senare sammanhang. Jag ska också ta upp frågor som har att göra till exempel med nämndemän som Johan Pehrson enligt tidningarna har uttalat att han har påverkat. Det ska bli intressant att höra Johan Pehrson utveckla det. I dag tänkte jag få höra lite grann om hur det är med den borgerliga enigheten. Ni tycks vara oense redan innan ni har börjat samarbeta. Ändå ironiserar ni över att vi inte är eniga i alla frågor. Vi presenterar i dag vår femtonde budget. Det mest konkreta ni har gjort är att plantera granar i Norrland, och det är inte mycket till politik. Vi ser gott om tecken till oenighet inom den borgerliga alliansen redan innan ni har kommit i regeringsställning, vilket vi på vänstersidan naturligtvis hoppas aldrig kommer att ske. När jag har kommenterat tidigare vittnesbörd från borgerligt håll skulle jag vilja ställa en liten konkret fråga där jag tycker att det är viktigt att få klarhet. Det gäller reservation 16 om en översyn av sexköpslagen. Som jag uppfattade det yrkade Johan Pehrson bifall till denna reservation. Där finns det en mening som gör mig lite orolig. Johan Pehrson får gärna lugna mig på den punkten. I andra stycket på s. 83 står det: "Omdömena om lagen har varit både positiva och negativa. Vissa menar att den får negativa konsekvenser framför allt för den prostituerade." Jag skulle gärna vilja veta vad som menas med detta och vilken syn man i grunden har på lagen eftersom man skriver så här. Vad är det för negativa konsekvenser som avses?

Fru talman! Jag måste bli svaret skyldig beträffande det sistnämnda. Jag har inte betänkandet framför mig, men jag tar det alldeles strax. Du har tydligen hittat en mening där vi säger att lagen har varit både positiv och negativ. Ja, det finns rätt många straffrättsprofessorer som får sitta i tv och försvara den lagstiftning som du var med och stödde. Det är synd att du inte har hjälpt till med detta, för det finns människor som menar att den lagstiftning vi har är helt otillräcklig. Vad vi är ute efter handlar om, tycker jag, att man ska överväga att "hjälplöst tillstånd" också ska inbegripa "särskilt utsatt situation". Jag undrar om Rolf Olsson förstår hur den människa har det som hamnat i prostitutionsträsket och som i praktiken våldtas varje dag. Det kan finnas särskilt utsatta situationer i det avseendet som jag tycker att den kvinnan så att säga kan vara mycket skyddsvärd för. Det är väl detta som det här pekar på. Här slår man sig för bröstet, mina damer och herrar - 15 budgetar! Vi har ett parti som säger sig stå för rättvisa och solidaritet och som marscherar under röda fanor för arbetets helgd. Arbete till alla ropen skalla, brukar det väl låta - eller om det är tvärtom. Men, fru talman, det har varit år och budgetar som ni lagt fram där satsningen på de utsatta har uteblivit. Vi har sett - jag måste upprepa detta - att det mesta när det gäller missbrukarvården, allmänpsykiatrin, ungdomsarbetslösheten gått åt alldeles fel håll. Ändå har ni börjat prata om att de som är studenter och läser på läkarlinjen ska få mera pengar. Vad är det för solidaritet? Vi kan väl ge mera pengar till studenter, men någon gång måste väl också Vänsterpartiet satsa på de verkligt utsatta. Jag kan dock sätta ett plus i kanten i den budget som jag läst - några överenskommelser är väl inte riktigt klara ännu. Jag tycker att satsningen på hemlösa verkligen är helt rätt. Jag skäms över ett Sverige där så många människor lever i hemlöshet. Detta beror delvis på att missbrukarvården - haverera är att ta i - kraftigt skurits ned, med en miljard kronor under tioårsperioden enligt den senaste utvärderingen. Nu är det lite bättre. Det går åt rätt håll, men utvärderingen visar att det totalt sett inte är bra. Hemlöshet hänför sig delvis till allmänpsykiatrin, delvis till missbrukarvården, och där har ni inte någon solidaritet att tala om.

Fru talman! Hade det hängt på mängden ord som man uttalar om hur politiken ska bli hade Johan Pehrson och hans kolleger haft en fantastisk politik, det tror jag. Men de konkreta förslag till rättvisa och solidaritet som du hänvisar till uteblir helt. Jag ser inga som helst tecken på att er politik skulle leda till minskade klyftor, tvärtom. Den kommer att leda till vidgade jättelika klyftor. Vi kommer att få ett råare och hårdare klassamhälle med borgerlig politik, och därför ska vi naturligtvis jobba allt vad tygen håller för att hålla Johan Pehrson och de andra borgarna borta från regeringstaburetterna. Det är självklart. Jag skulle också i sammanhanget vilja ge ett råd som en gammal partiledare som Johan kanske känner gav: Sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten. Jag tycker det är bra. Den senaste budgeten innehåller konkreta satsningar på förbättringar när det gäller arbete, inte minst för de unga. Den innehåller satsningar på bostäder. Den innehåller satsningar också på en sådan konkret sak som en handlingsplan mot människohandel och prostitution. Vi snackar inte, Johan Pehrson, vi handlar. 15 budgetar talar, det är mer än granarna i Norrland.

Fru talman! Jag vill understryka att det är ungefär 15 budgetar för mycket med tanke på hur svensk samhällsutveckling borde ha gått. Vi lever i en av de starkaste högkonjunkturerna. Då är det ofattbart att man inte kan göra en av de starkaste satsningarna på dem som är mest utsatta. Jag lovar, Rolf Olsson, att jag inte skjutit någon björn, inte tuggat på något skinn, jag har inte gjort någonting. Jag vill bara lova dig att vi i Folkpartiet liberalerna står vid vår politik som vi går till val på. Den använder vi, den driver vi, och vi bedriver den i riksdagen oavsett om vi sitter i opposition eller om vi får förmånen att få väljarnas förtroende att sitta i regering. Rolf Olsson ska inte vara chockad: Folkpartiet står bakom sin politik. Jag kan dock notera att det finns människor i verkligheten utanför dessa glasrutor som är chockade över att Vänsterpartiet inte står vid sin politik. Detta borde bekymra en vänsterpartist när vi närmar oss val. Vi ska minska utanförskapet. Vi tänker satsa på en skola som levererar kunskap och framtidstro till våra unga. Här ska det inte vara någon evig fritid. Vi tänker ställa krav, för att ställa krav är att bry sig, menar vi. Vi kommer tillbaka till det i andra debatter. Finns det någon som är så otroligt livrädd, som har en sådan beröringsångest för att koppla ihop handling och konsekvens och agera tidigt mot inte minst unga lagöverträdare, är det väl Rolf Olsson. Jag ska inte trötta Rolf Olsson med tanke på att han inte har rätt till fler repliker, men jag kan avsluta med att säga att mycket handlar om hur vi klarar jobben. Vi kan inte ha ett samhälle där människor inte jobbar utan går på bidrag, är arbetslösa och sjukskrivna, förtidspensionerade och inte får någon rehabilitering. Vi pratar om solidaritet. Jag ser fram emot, Rolf Olsson, att höra dina besked på dessa frågor i en annan debatt.

Fru talman! Jag ska bryta den här allmänpolitiska debatten och försöka koncentrera mig på några av de motioner som är inlämnade och behandlade i det här betänkandet. Efter ett över 30 år långt engagemang inom svensk idrottsrörelse har jag under de senaste åren mer och mer intresserat mig för problemen runt dopning. Dopning för ofta tankarna till elitidrott. Ju mer jag har lärt mig om denna fråga, desto klarare kan jag konstatera att problemen är långt större och allvarligare utanför idrotten. Svensk idrott har under många år bedrivit ett framgångsrikt arbete mot dopning, framför allt i Sverige men även internationellt. Idrotten genomför över 4 000 oanmälda dopningstester på de aktiva varje år. Mycket få svenska idrottare har fällts för dopning de senaste åren, och knappast någon elitidrottare. Tillhör man eliten får man räkna med dessa tester i samband med träning och tävling många gånger per år. De svenska idrottsutövare som tillhör den yppersta eliten måste ständigt informera RF:s, Riksidrottsförbundets, dopningskommission var de befinner sig i Sverige och i världen så att kontrollanterna ska kunna slå till när och var som helst. I Sverige finns en lag om förbud mot vissa dopningsmedel. Den lagen omfattar ett betydligt lägre antal preparat än idrottens så kallade röda lista, som innefattar över 200 preparat. Fru talman! Dopning är, som jag tidigare sade, ett långt större problem utanför idrotten. De preparat som i första hand används är anabola androgena steroider, förkortat AAS. Dessa preparat används av personer som styrketränar för att få en snabb ökning av muskelmassan. Denna träning sker ofta i publika miljöer som gym, och då på både offentligt och privat ägda anläggningar. På ett antal orter i landet bedrivs samarbetsprojekt mellan gym och bland annat idrottsrörelsen för att motverka användandet av dopningsmedlen. Biverkningarna av AAS är allvarliga. Forskningsläget är inte helt klart, men mycket tyder på att de ger psykiska bieffekter som depression men framför allt okontrollerat humör och aggressivitet. Flera av de senaste årens uppmärksammade övervåldsbrott, där gärningsmannen varit besinningslös i sitt våldsutövande, har begåtts av personer som använt AAS. I många fall med våld mot kvinnor finns missbruk av AAS i bakgrunden. Flickvänner till AAS-missbrukare har vittnat om rädsla för pojkvännens humörsvängningar och våldsbenägenhet. AAS används dessutom av våldsbenägna brottslingar inom olika maktgrupper som kriminella mc-gäng och nazistiska grupperingar. Även i fängelsemiljöer förekommer missbruk av dopningspreparat likväl som av narkotika. Tillgången till AAS är i likhet med narkotika stor. Under de senaste fem åren har tillgången på den illegala marknaden stadigt ökat. Medlen är lätta att få tag på genom Internet. I vissa länder kan man köpa AAS på apoteken utan recept. Förutom Internethandeln förekommer en omfattande smuggling. Handeln bedöms av polisen ha stora ekonomiska förtjänster, innebära ganska liten risk för upptäckt och ge ett förhållandevis lågt straff i händelse av lagföring. Smugglingen sker trots det ofta i samband med narkotikasmugglig. Enligt polisen anträffas narkotika vid vart tredje beslag av AAS. Fru talman! Problemen och riskerna med missbruk av AAS är underskattade och är att jämföra med narkotikaproblematiken. Dopningsbrott bör jämställas med narkotikabrott. Minimistraffet för grovt dopningsbrott borde vara minst två års fängelse. Det gör att polisen kan bekämpa den typen av brottslighet på ett effektivare sätt genom till exempel så kallad teknikspaning. Det blir lättare att få tillstånd för husrannsakan, och möjligtvis leder det även till en högre prioritering av bekämpningen. Jag noterar i betänkandet att regeringen har för avsikt att initiera en översyn av lagstiftningen om bland annat narkotika och dopningsmedel där straffskalorna ska ses över. Jag hoppas givetvis, precis som socialutskottet anför, att denna översyn inleds så snart som möjligt. I takt med att ny kunskap tillförs om dopningsproblematiken utanför idrotten och den ökande klokskap som de ärade ledamöterna i justitieutskottet besitter är jag övertygad om att mina önskemål i denna fråga snart är tillgodosedda.

Fru talman! Jag har begärt ordet för att tala om otillbörlig påverkan. Det finns två motioner som utskottet har behandlat som handlar just om det och om att införa en särskild straffbestämmelse i brottsbalken, vilken skulle straffbelägga otillbörlig påverkan. Utskottets majoritet avstyrker motionsyrkandena. I reservation nr 8, undertecknad av Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, yrkas bifall till motionerna och till att en sådan särskild straffbestämmelse införs i brottsbalken eller att en ny utredning begärs. Jag tycker att riksdagen borde besluta så. Det finns i dag en rad företeelser som pågår där religiösa sekter försöker värva medlemmar med i högsta grad tvivelaktiga metoder. Folk skuldbeläggs och kränks. Många, främst ungdomar, som råkar ut för detta har svårt att klara av det. Många kommer inte ur det. Det finns en rad exempel som visar att sådana här händelser många gånger slutar i tragedier. Det kan inte vara rimligt att vi har en lagstiftning som inte på något sätt skyddar individen från människor som är beredda att använda vilka metoder som helst för att kränka och förnedra människor i det här landet, och som kan leda till att människor till slut tar sina egna liv för att komma bort från denna påverkan från andra. Jag är fullt medveten om att det är en svår gräns att dra mellan tryckfrihet och religionsfrihet å ena sidan och skyddet för den enskildes integritet å den andra. Men ingen ska ha rätt att med otillåten påverkan skada en annan människa. Då har den personliga integriteten trätts alldeles förnär. Jag tycker att skyddet för den enskildes integritet har vägt alldeles för lätt i mycket av svensk lagstiftning på senare tid. Lagstiftningen till skydd för den enskildes integritet borde skärpas betydligt. Människor som blir kränkta av religiösa fanatiker eller extrema sekterister på ett otillbörligt sätt - också anhöriga kan drabbas, ofta föräldrar till oskyldiga intet ont anande ungdomar - känner förtvivlan över att detta får fortgå utan att det finns någon som bryr sig eller någon lagstiftning att tillgå för att komma åt dem som håller på med denna verksamhet och obehindrat kan fortsätta hur länge som helst, så att fler och fler råkar illa ut. Det borde samhället och vi som högsta lagstiftande församling inte tillåta. Fru talman! Riksdagen har varit inne på att sätta stopp för detta, men regeringen har tvekat. Vid ett tidigare tillfälle då krav om skärpt lagstiftning framfördes stod riksdagen på de utsattas sida genom att begära en utredning och förslag från regeringen. En sådan utredning har genomförts. Utredaren föreslog att en lagbestämmelse skulle införas i brottsbalken som reglerar otillbörlig påverkan. Tyvärr fann regeringen inte att förslaget skulle föras vidare till riksdagen. Jag beklagar det. Att detta är ett problem tycker jag att den tidigare riksdagsbehandlingen har visat. Jag tycker regeringen borde göra ett nytt försök att lösa detta. Det råder religionsfrihet i Sverige. Ingen vill begränsa den, inte jag heller. Den får dock inte ta sig vilka uttryck som helst. När folk skadas, blir kränkta och begår självmord för att komma bort från en religiös sekt har det gått för långt. Det kan inte vara liktydigt med religionsfrihet. Religionsfriheten kan inte få gå så långt att det blir tillåtet att kränka andra människors fri- och rättigheter i religionens namn. Man kan inte heller tillåtas bryta mot lagar som redan finns med hänvisning till att den religion man utövar påbjuder detta. Om en människa blir manipulerad är den teknik som används för detta ointressant. Det väsentliga för rättssamhället måste vara att rättsligt skydda människor, individen som blir föremål för tvivelaktiga och otillbörliga metoder. Den integritetslagstiftning vi har måste inbegripa att inte bli hotad, förtalad, förolämpad, diskriminerad eller trakasserad. Det kan heller aldrig få vara tillåtet att genom tvång, hot eller utpressning, som dessa sektledare ägnar sig åt, tvinga andra att göra saker de inte vill. När det gäller manipulation och otillbörlig påverkan tycker jag att rättsskydd saknas eller är mycket svagt reglerat. En lagskärpning skulle såväl gagna seriösa religionsutövare som stärka skyddet för den enskildes integritet. Jag tycker att regeringen bör ta sig en ny funderare på detta och pröva att införa en straffbestämmelse i brottsbalken som straffbelägger otillbörlig påverkan. I varje fall, fru talman, bör det utredas på nytt om den tidigare utredningen var bristfällig. I så fall bör man hitta en annan lösning för att komma till rätta med detta som så många uppfattar som ett verkligt problem. Med detta, fru talman, ber jag att få yrka bifall till reservation nr 8.

Fru talman! Det känns angeläget att komma upp i talarstolen efter Agne Hansson i samma ämne. Jag har suttit här och laddat i två timmar nu. I dag känns det som att det med det betänkande som debatteras har tänts en liten gnista hopp, en liten gnista hopp hos de människor som jag har mött och som jag har talat med vid flera olika tillfällen. Det är människor som har berättat om sina livsöden, om hur de har blivit utsatta för manipulering eller, som det också kallas, otillbörlig påverkan. Andra har berättat om anhöriga som genomgått personlighetsförändringar efter att ha blivit utsatta för manipulation. I några fall har det gått så långt att människor har tagit sina liv. För dessa människors skull är det positivt att situationen tas på allvar, att någon lyssnar. Tre av sju partier i Sveriges riksdag - Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet - har ställt sig bakom en reservation om att utreda möjligheten att införa en straffbestämmelse om otillbörlig påverkan i brottsbalken. Jag vill förresten passa på att yrka bifall till den, det vill säga till reservation 8. Det hade förstås varit ännu bättre om stödet varit bredare. Var och en har i och för sig möjlighet att rösta på reservationen alldeles strax. Det här handlar nämligen inte om människor som ställer sig på barrikaderna. Många känner skam över den situation de hamnat i. De tiger och lider i det tysta. En och annan träder fram i något tv- eller radioprogram och berättar om vad de varit med om. Många av oss förstår inte hur det är möjligt att manipulera en människa så till den grad att hon eller han kan påverkas att göra nästan vad som helst för sektens eller rörelsens skull. Det är först när en händelse som den i Knutby inträffar som vi reagerar på allvar. Många av oss följde mediernas rapportering från rättegången med pastorn i Knutby om hur han skickade sms till en församlingsmedlem, vilket drev henne till både mordförsök och mord. Det pastorn ägnade sig åt kan väl inte betraktas som något annat än just otillbörlig påverkan. Vad man bör komma ihåg är att detta inte är en isolerad händelse. Manipulering förekommer dagligen i vårt land. Människor insjuknar på grund av att de har manipulerats av andra. I vissa fall sker detta i religionens namn under religionsfrihetens skydd. Enligt min uppfattning måste det finnas en gräns för vad som är tillåtet att göra i religionens namn. Det är inte rimligt att lagen är utformad så att den ger utrymme för den här typen av integritetskränkning. Fru talman! Frågan om att införa en straffbestämmelse i brottsbalken om otillbörlig påverkan är inte ny, den har diskuterats tidigare. I utskottsbetänkandet nämns utredningen I god tro från 1998. Den innehåller, förutom förslaget om otillbörlig påverkan i brottsbalken, en rad andra förslag som skulle förbättra situationen för människor som utsatts för manipulation. Utredningen har dessvärre inte lett till några förslag från regeringen. Efter åtta år känns det nu som att det tagits ett litet, litet steg framåt - ett litet steg som på sikt måste leda till ett ökat skydd för människor som utsatts för andra människors manipulation. Fru talman! Jag hann innan tiden var ute, så nu får vi votera om det här betänkandet också.