Stabilitetsavgift

Herr talman! Jag var egentligen inte förberedd på en verklig debatt i den här frågan, bland annat eftersom frågan behandlades i sak för ett år sedan och enigheten var mycket stor när vi då, i samband med att vi tog ställning till Stabilitetsfondens införande, i princip också var eniga om behovet av en sådan här fond. Propositionen är en följd av den proposition som vi antog för ett år sedan om lagen om stöd till kreditinstitut. Den innefattar en tillfällig åtgärd, nämligen en avgift till kreditinstitut som uppgår till 39 promille av institutens balansomslutning per år, vilket i dagens läge innebär ungefär 2,6 miljarder kronor per år i avgift från samtliga banker. Under åren 2009-2010 föreslår dock regeringen att avgiften ska sättas ned till hälften. Avsikten är att fonden om 15 år ska uppgå till 2 ½ procent av bruttonationalprodukten. Som sagt hade jag inte väntat mig någon större debatt eftersom vi antog lagen för ett år sedan med stor enighet. Visserligen föreslog Vänsterpartiet i en motion att en särskild finanskommission skulle tillsättas, men frågan om hur den beslutande Stabilitetsfonden skulle finansieras diskuterades inte alls. Vid behandlingen av den här propositionen, som handlar om finansiering av Stabilitetsfonden, har visserligen Vänsterpartiet en reservation i fem punkter, men den är ganska allmänt hållen och står inte i proportion till de mer ideologiskt och agitatoriskt inriktade synpunkter som Ulla Andersson framförde här i talarstolen nyss. Jag ber därför om ursäkt, herr talman, om mitt anförande blir något längre än de anmälda fyra minuterna. Vi har ju en regel att 50 procents överskridande av den talartid som man har anmält ger en anmärkning. Jag ber om eftergift för detta. Jag har en viss förståelse, och det sade jag också i finansutskottet, för flera av de synpunkter som Ulla Andersson och Vänsterpartiet framför i sin reservation. Det ligger en poäng i att avgiften till Stabilitetsfonden ska avspegla de risker som olika finansinstitut är exponerade för, inte bara de risker som finansinstituten utgör för den finansiella stabiliteten utan också de risker som enskilda finansinstitut är exponerade för. Det är inte bara storleken som styr de riskerna. Det finns också skäl att diskutera vilka banker och finansiella institut som ska omfattas av avgiften och stödåtgärderna. Båda de här frågorna hänger ihop, och regeringen säger i propositionen att man ska se över möjligheterna att utforma en så kallad riskdifferentierad avgift och att man senast under 2011 kommer att återkomma med förslag i en sådan riktning tillsammans med ett antal andra överväganden som bland annat gäller internationell harmonisering av reglerna och frågan om utländska banker. Däremot har jag svårare att hänga med i de svängar som Ulla Andersson tar ut i sitt anförande, framför allt när det gäller resonemanget om att finansieringen av Stabilitetsfonden helt ska ligga på de stora, systemviktiga bankerna och att staten inte alls ska ta någon del av ansvaret för den finansiella stabiliteten. Den vanligaste definitionen av risk är att det är ett mått på de negativa konsekvenserna av framtida händelser. De risker som banker utsätts för är av olika slag. Den viktigaste risk som en bank utsätts för är att den lånar ut pengar till någon som visar sig inte kunna betala tillbaka och att säkerheten inte täcker bankens åtagande. Anledningen till kreditrisk behöver inte vara att bankerna har missat i sin kredithantering. Det finns också mängder av externa faktorer som styr bankernas riskhantering. All finansiell riskhantering syftar till att skydda bankens inlåning genom att gardera sig mot eller skapa system för att förhindra kreditförluster och ytterst bankens eget kapital. Vad är det då för negativa konsekvenser och framtida händelser som innebär risk för bankens kunder och därmed bankens utlåning? Är det bara slarvig kreditgivning, spekulativa placeringar eller kortsiktighet som avgör en banks riskprofil? Nej, naturligtvis är det inte så. Också makroekonomiska förhållanden påverkar bankerna, såsom valutafluktuationer och statens situation när det gäller den ekonomiska stabiliteten. Om staten driver upp räntorna på grund av en hög statlig upplåning påverkar det även kundernas betalningsförmåga. Förekomsten av finansiella bubblor som orsakas av den ekonomiska politiken påverkar också kundernas betalningsförmåga. Därför är det naturligtvis rimligt att staten är med och finansierar uppbyggnaden av Stabilitetsfonden. Det är inte heller bara de stora bankerna som har nytta av finansiell stabilitet. Alla finansiella institut, icke-finansiella företag och enskilda drabbas av finanskrisen. Däremot är det ytterst viktigt att regeringen återkommer med förslag till differentierade avgifter som tar hänsyn till olika finansiella instituts risker och inte snedvrider konkurrensen mellan olika banker. Vi har i Sverige ganska små banker. Om vi ser på vårt näringsliv i övrigt har vi ganska stora företag i förhållande till andra länder. Vi är mer exportberoende än andra länder är. Därför är inte bara stora banker systemviktiga, utan också stora företag är systemviktiga. Det måste finnas en balans mellan vår finansiella marknad och storleken på våra företag. Därför är det inte bara storleken på enskilda banker som är avgörande för vilken risk de utgör för den totala samhällsekonomin. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och ber om ursäkt, herr talman, för att jag överskridit min anmälda talartid med mer än 50 procent.

Herr talman! Jag använde inte hela min talartid, så Lars Elinderson kan få lite av mig! Vänsterpartiet har som enda parti tagit fram en rapport om vad som behöver göras för att förhindra en ny kris nationellt och internationellt. Vi har lagt fram en rad förslag såväl i vår vårmotion som i den motion vi lade fram nu i höstas som svar på regeringens budgetproposition. Vi har som enda parti föreslagit åtgärder på den här propositionen, och vi har drivit på i debatten och föreslagit en rad olika åtgärder. En av anledningarna, den fundamentala anledningen, till att krisen har uppstått är att samhället har dragit sig tillbaka, att samhället har dragit sig undan sitt ansvar och låtit marknaden sköta sig själv. Det ser man i utformningen av de regelverk och direktiv som kommer från EU. De är i hög grad utformade av marknaden själv. Det ser vi också här hemma, där Mats Odells tillsatta råd består av finansmarknadens egna aktörer. Det är en av orsakerna. Självklart vill inte de som har pengar att tjäna på ett system att det förhindras eller regleras på ett sådant sätt att det inskränker deras möjligheter att tjäna dessa pengar. En av orsakerna är, precis som jag sade tidigare, att vi har så stora banker som får statliga garantier. Jag tror att Lars Elinderson delar den bild jag gav av vad det ger för fördelar för de instituten och att de på så vis kan fortsätta med sin riskbenägenhet men också att konkurrensen snedvrids. Vi kan också se det genom de risker man tar och genom den handel som pågår, där de stora aktörerna inte riktigt alltid själva vet vad de handlar med. Det är därför vi står här i dag och diskuterar nya regelverk, till exempel för derivathandeln, som är väldigt ogenomskinlig och består av spekulation kring upp- och nedgång av priser och får stor påverkan på samhället. Vi menar att medborgarna inte ska behöva betala det här utan att bankerna ska betala det själva. Jag tycker att det är konstigt att inte fler partier står bakom det. Det kanske Lars Elinderson kan förklara.

Herr talman! Jag tycker att det är en rimlig princip även i det här sammanhanget att den som står för riskerna också är den som ska betala avgifterna. Men det innebär inte att enbart vissa aktörer på den finansiella marknaden står för de risker som vi drabbas av. Hela finanskrisen har genererats av osäkerhet i hur man värderar finansiella instrument som verkar över hela landet. De har inte sitt ursprung eller sin uppkomst här i Sverige, utan detta beror på svårigheter att reglera och beräkna risker med olika typer av finansiella instrument som behövs för att garantera utlåning till bankernas kunder. Det är i verkligheten så att de här finansiella instrumenten, derivat, men också andra typer av instrument, är till för att öka likviditeten i det finansiella systemet och ge möjlighet också till dig och mig att låna pengar när vi ska finansiera bilköp eller husköp eller om vi behöver det för andra ändamål. Hela banksystemet kan inte finansieras enbart på kortsiktig inlåning på lönekonton eller sparkonton i bankerna, utan det förutsätter även en handel med finansiella instrument. Självklart måste det här regleras. Vi har lärt oss att den här typen av instrument är svårare att beräkna risk i, i synnerhet när man får stora makroekonomiska obalanser. Nu pågår en runda runt om i världen för reglering av finansmarknaden. Vi kan inte reglera den svenska finansmarknaden isolerat. Vi måste förlita oss på internationellt harmoniserade regler som påverkar också den svenska finansmarknaden. Annars riskerar vi att helt slås ut när det gäller finansiering av svenskt näringslivs investeringar och verksamhetsbehov.

Herr talman! Lars Elinderson delar tydligen min uppfattning att det inte är skattebetalarna som ska stå för fiolerna. Ändå stöder Lars Elinderson regeringens proposition, där man skriver att de 15 miljarderna ska ingå i fonden i stället för att de ska betalas tillbaka till skattebetalarna. Jag tycker att det är en orimlig ordning. Jag menar också att det är en orimlig ordning att fonden inte får en tillräckligt stor summa, en volym, så att den täcker kostnaden för en finanskris eller en ny bankkris. Då innebär det både att skattebetalarnas pengar går in i fonden och att skattebetalarna återigen om en kris kommer får gå in med nya skattemedel. Det är en helt orimlig ordning. Så kan vi inte ha det. Den ökade riskbenägenheten och handeln med de olika produkterna visar att finanssektorn får ta för stor del av samhällsekonomin och inte kan ta det ansvar det har inneburit. Annars skulle vi inte stå här och prata om det här i dag. Jag menar att vi som enskild stat visst ska kunna reglera i större utsträckning än andra länder gör. Vi har sett konsekvenserna av det som sker i dag och måste ta någon form av ansvar för att förhindra att det sker igen. Då kan vi göra vad vi kan här och visa att vi kanske kan gå före och därmed få andra att komma efter. Men vi kanske inte heller vill att bankerna ska bli så enormt stora att de får dessa effekter på vår samhällsekonomi. Vi betalar alla kostnader för det i dag i form av en kraftigt ökad arbetslöshet och att livskraftiga företag går omkull på grund av att de inte får tillgång till krediter och så vidare. Det är ett högt spel vi spelar, och någon gång måste vi ta ett samhälleligt ansvar och sätta stopp för det. Den tiden borde redan ha varit här. Jag hoppas att fler inser det. Men till att börja med kan vi se till att dessa pengar går tillbaka till skattebetalarna. Det är 15 miljarder, vilket är rätt mycket pengar.

Herr talman! Den ultimata effekten av en finanskris måste skattebetalarna, låntagarna och medborgarna ta i form av att man förlorar pengar själv, att man får ta det över skattsedeln eller att man förlorar jobbet. Syftet med fonden är att stabilisera finansmarknaden. Då ska också de som löper risken, eller snarare de som är med och påverkar finansmarknadens stabilitet, vara med och på olika sätt solidariskt finansiera uppbyggnaden av fonden. Det är inte bankerna själva som är orsaken till den finansiella instabiliteten, utan det finns också makroekonomiska och politiska faktorer som styr den finansiella stabiliteten. Därför är det rimligt, precis på samma sätt som kommunerna har ansvar för att finansiera brandkåren, att staten ska ha medansvar för att finansiera den här typen av stabilitetsfonder.