Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de grova brotten

Debatt om förslag 22 november 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 13

Anf. 113 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Det finns mellan varven alltid någonting att glädjas över. I detta betänkande är det bland annat att regeringen har gått Sverigedemokraterna till mötes när det gäller straffen för de grova vapenbrotten.

Redan första året av den här mandatperioden föreslog Sverigedemokraterna att straffen för grovt vapenbrott skulle skärpas så att den som går omkring med ett skarpladdat vapen eller automatvapen på stan direkt skulle kunna häktas i stället för att släppas fri. Regeringen såg vid det tillfället inget behov av någon lagändring utan ansåg att lagen var väl avvägd som den var. Inte heller ställde sig något alliansparti bakom Sverigedemokraternas förslag; de ansåg därmed också att lagen var väl avvägd som den var.

Så här har läget sett ut till så sent som för bara ett år sedan då jag senast ställde en fråga till den före detta inrikesministern, Anders Ygeman, huruvida regeringen avsåg att skärpa straffet. Inte heller då kunde regeringen ge något besked utan betonade i stället andra åtgärder som lösning på de eskalerande vapenrelaterade brotten runt om i vårt land.

Slutligen har dock polletten trillat ned för regeringen. Fler fritidsgårdar och korvgrillning med grovt kriminella gav uppenbarligen ingen effekt. Då tittar man till slut på vad Sverigedemokraterna har föreslagit, och man kopierar och presenterar det som sin egen politik. Det välkomnas från mig, fru talman, med ett bättre sent än aldrig.

Det här är det stora problemet med socialister och liberaler: Man ska alltid testa att grilla korv i tre år så fort ett nytt kriminellt fenomen utmärker sig. Under den tiden hinner kriminella döda både varandra och oskyldiga. Barnfamiljer får sina fönster söndersprängda eller sönderskjutna. Mer korvgrillning, säger liberaler och socialister. Kanske ska det också vara fler fritidsgårdar eller förtur i bostadsköer eller till arbete.

Fru talman! Sverige behöver ett nytt politiskt ledarskap, ett som inte alltid hittar svaren i samma gamla politik. Vi behöver ett ledarskap som tar samhällsproblemen på det allvar som de förtjänar och handlingskraftigt agerar i tid.

I detta sammanhang förtjänar faktiskt både den borgerliga oppositionen och den rödgröna regeringen kritik. Även om vi i huvudsak är positivt inställda till huvuddelen av de förslag som regeringen har landat i anser vi utöver att minimistraffen bör skärpas också att straffens olika maximinivåer bör skärpas. För detta har vi en glasklar reservation i betänkandet som beskriver alla detaljer. Jag yrkar bifall till denna reservation.


Anf. 114 Elin Lundgren (S)

Fru talman! Skjutvapen och explosiva varor - skärpta straff för de grova brotten heter den proposition som vi nu behandlar. Den heter precis vad det handlar om, så det är lätt att förstå innehållet.

Huvudsyftet är tydligt. Vi vet att illegala vapen och handgranater i samhället får allvarliga konsekvenser då de kan användas i dödligt våld. Den här lagstiftningen ska bidra till att motverka det.

Jag lyssnade lite grann på budgetdebatten tidigare i dag, och då betonade bland andra finansminister Magdalena Andersson just denna reglering som ett exempel på allt som regeringen gör för att komma till rätta med brottsligheten.

Även om detta är bra löser förslaget naturligtvis inte problemen på egen hand, utan det handlar också om att se det i ett paket tillsammans med andra insatser som görs för att motverka brottsligheten. Oavsett vad Sverigedemokraterna säger ingår inte korvgrillning i detta paket, men väl straffskärpningar - även på andra områden - och mer resurser till hela rättsväsendet, bland annat polisen. Också tullen får tillskott för att bekämpa illegala vapen. Det kanske viktigaste av allt är en satsning på välfärden. Vi vet ju att en persons lyckade skolgång är det som absolut bäst förebygger kriminalitet.

Regeringen har tre förslag i propositionen. Det låter lite tråkigt när man räknar upp dem, men för att det ska vara lätt att förstå debatten gör jag det ändå.

Det första förslaget handlar om att ändra straffskalan för grovt vapenbrott och grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor. Det blir en höjning av minimistraffet från ett års fängelse till två års fängelse och en höjning av maxstraffet från fyra års fängelse till fem års fängelse.

Det andra förslaget handlar om en höjning av minimistraffen för de synnerligen grova brotten, från fängelse i tre år till fyra år.

Det tredje och sista förslaget handlar om att för vapenbrott och brott mot tillståndsplikten för explosiva varor av normalgraden ändras straffmaximum från två års fängelse till tre års fängelse.

Utöver detta har utskottet efter en alliansmotion enats om att be regeringen återkomma med ett förslag om en höjning av straffmaximum för de synnerligen grova brotten och förslag om att fler brott ska ses som grova. Skälet till detta är att utskottet är överens om att vi annars riskerar att få en för snäv straffskala.

I utskottet är vi också eniga om att förslagen i propositionen är bra, för när straffen uppgår till minst två års fängelse omfattas detta av nya möjligheter att använda tvångsmedel. Exempelvis kan åklagare föreslå häktning under förundersökningar. Varför är detta bra? Jo, det betyder helt enkelt att man kan låsa in en person som misstänks ha begått ett allvarligt brott under tiden för utredningen.

Lagrådet har granskat detta och kommit med en del kritik. Bland annat anser man att remisstiden har varit för kort och att tillräcklig konsekvensbeskrivning saknas. Men regeringen har bedömt att förslaget inte innebär en ny kriminalisering och har också sett att samtliga remissinstanser utom två har inkommit med sina remissvar. Vi i utskottet kan se att regeringen har brustit i hanteringen, men vi delar regeringens bedömning att det är angeläget att straffskärpningarna snabbt kan komma på plats. Jag vill ändå betona att det är viktigt med en god beredning och att vi generellt naturligtvis förväntar oss en sådan.

Utskottet har bedömt att de här förslagen är både ändamålsenliga och väl avvägda. Det viktiga slutmålet är att förslaget ska vara bidragande i kampen mot brottsligheten. Alla människor har rätt att känna sig trygga, och när förutsättningarna i samhället ändras kan lagstiftningen också behöva göra det. Det här är ett sådant exempel.

Fru talman! Med det yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)


Anf. 115 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Vi befinner oss i en kluven tid. Vi kan glädjande nog konstatera att vissa typer av brott minskar och att utsattheten för vissa typer av brott sjunker. Men samtidigt ser vi väldigt allvarliga tendenser till en ny hotbild i vårt samhälle. Det dödliga våldet ökar. Användandet av skjutvapen ökar. Otryggheten i vissa delar av våra bostadsområden ökar. Det blir allt svårare för blåljuspersonal att gripa in, hjälpa och stötta människor, eftersom man möts av ett motstånd som många gånger är oförklarligt.

Vi har under en följd av år sett en ökad användning av automatvapen, till och med handgranater, och attacker mot polisbilar. Man ger sig på rättsväsendets företrädare både på stationer och faktiskt i deras hem. Det är någonting som vi de facto inte kan acceptera och någonting som vi måste få stopp på. Under en lång följd av år har vi kunnat se att den ökade vapenanvändningen också måste leda till konsekvenser för oss som lagstiftare. Det har varit för lätt att i domstolen komma undan med innehav av väldigt potenta vapen. Det har varit alldeles för lätt att komma undan rimliga straffsatser vid innehav av inte minst militära vapen som handgranater. Detta måste vi åtgärda, och det är viktigt att vi gör det nu.

Delar av justitieutskottet har relativt nyligen gjort ett studiebesök i USA i extremt brottsutsatta städer: Baltimore och Chicago. Även om vi inte på något sätt har samma problem som de måste vi inse att vi måste göra någonting åt problemen nu, så att de inte ökar ytterligare. Det är nämligen samma drivkrafter bakom beteendena där som här. Det är kombinationen av känslan av utanförskap, unga människor, för mycket narkotika och skjutvapen som leder till mänskliga katastrofer. Det sker här precis som det sker där. Det är samma drivkrafter, och det gäller att vi får stopp på den här utvecklingen så fort som möjligt så att vi inte hamnar i liknande mängder som i USA.

Fru talman! Den här propositionen har varit ett dilemma. Förvisso har nu regeringen lämnat en proposition efter ett tillkännagivande från riksdagen, en av många beställningar, där behovet av skärpta minimistraff vid grovt vapenbrott påpekades. Detta kommer nu regeringen tillbaka med efter att Alliansen drivit fram tillkännagivandet. Det är samma sak med de grova brotten gällande tillståndspliktiga explosiva varor. Regeringen återkommer nu efter att riksdagen begärt detta i enlighet med en alliansmotion.

Dilemmat för oss är att regeringen har gjort lite och gjort det sent och slarvigt. Därför kom det också mycket riktigt allvarlig kritik från Lagrådet, som vi hade svårt att förhålla oss till. Vi har försökt föra ett resonemang, för vi ser att vi måste lösa problemet. Men detta har varit så pass slarvigt att samtliga partier delar kritiken gentemot regeringen, även Socialdemokraterna och Miljöpartiet, det vill säga regeringspartierna. Det utskottet säger är att det instämmer i Lagrådets bedömning att regeringen har brustit i beredningen av ärendet, bland annat genom en för kort remisstid och genom en bristande motivering till denna avvikelse från beredningskravet. Lagrådet avstyrkte propositionen därvidlag.

Vi tycker däremot att vi måste ta vårt ansvar. Visserligen måste man understryka vikten av kravet på beredning; det här måste vara en engångshändelse. Men samtidigt anser vi mot bakgrund av brottsutvecklingen att vi måste få de här straffskärpningarna i kraft så fort som möjligt. Därför valde vi en annan väg. Vi hade två val: att försöka stoppa propositionen eller att försöka förbättra den. Allianspartierna valde det senare. Vi ser det som ett sätt att se till att detta leder till riktiga åtgärder. Vi tycker inte att vi kan lagstifta direkt på plats. Delar vi Lagrådets kritik måste vi också följa spelreglerna. Men vi vill samtidigt inte att det här ska stanna vid reservationer utan att det ska bli riktig politik. Därför är vi ganska glada över att vi trots allt har lyckats få ett de facto fullständigt enigt utskott. Det finns visserligen en reservation, men den överensstämmer med majoritetens ståndpunkt.

Den nya beställningen, som nu gör att vi kommer upp i totalt 90 tillkännagivanden från justitieutskottet under den här perioden, innebär, som nämndes tidigare, att straffmaximum för de synnerligen grova brotten ses över efter remisskritik för att vi inte ska få en alldeles för snäv påföljdskatalog för domstolarna att ta hänsyn till, men också att det är väldigt viktigt att titta på kvalifikationsgrunderna vad gäller grova vapenbrott och synnerligen grova vapenbrott. Det här har faktiskt aktualiserats under ärendets beredning, eftersom det relativt nyligen kom en dom från Högsta domstolen. Det här beslutet skulle egentligen nästan innebära att det behövs tre tillkännagivanden, för det finns samtidigt utskottstexter om att man ska se över även denna del i samband med att man ser över kvalifikationsgrunderna för de grova brotten.

Jag kan konstatera ganska nöjt - trots att det skaver något att vi genar lite grann i kurvorna - att vi har lyckats bli överens, att vi tillsammans kan försöka häva utvecklingen, att regeringspartierna har insett sina tillkortakommanden och att vi därför har fått ett gemensamt yttrande.

Fru talman! Jag är glad att detta har kommit till stånd, men samtidigt tror jag att det hade kunnat bli bättre. Sverige behöver en ny regering.

(Applåder)


Anf. 116 Mats Pertoft (MP)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande, inklusive tillkännagivandet.

Jag är faktiskt lite glad över att vi kan enas i den här frågan. När jag första gången hörde talas om straffmåttet för framför allt handgranater för ett och ett halvt eller två år sedan måste jag medge att jag blev lite chockerad över hur det såg ut i Sverige. Brottslingar kunde tas av polisen på gatan i till exempel Malmö och man kunde hitta en handgranat i deras bagage, men sedan släpptes de igen. Det var inte tillräckligt högt straffvärde för att de skulle häktas. Det var i princip lagligt att springa runt med handgranater på stan tills man blev fälld. Så kan det inte få vara. Därför är det väldigt bra att vi nu i riksdagen kan enas om att höja straffet, så att dessa brottslingar kan häktas.

Den beskrivning jag fick vid den första dragningen i denna fråga var att det var så i Danmark; där blev man häktad direkt när man hade handgranater med sig. Jag måste också medge att jag första gången blev lite förvånad över att höra att folk sprang omkring med handgranater i Sverige. Varför var det handgranater och inte skjutvapen? Jo, det berodde just på att straffen var så låga. Vi har ett problem inte bara i Sverige utan i hela Europa efter framför allt Balkankrigen; det har funnits en stor illegal tillgång till handgranater på den svarta marknaden. Då är det väldigt viktigt att vi i Sverige tar tag i detta.

När jag ser hur det har accelererat och hur handgranater verkar ha blivit något av ett favoritvapen för interna gänguppgörelser blir jag chockad. Det är inte något nytt. Före 2014 skedde upp till åtta handgranatsattacker i Sverige. Efter det har det accelererat ännu mer. Det är då väldigt bra att vi nu i dag kan besluta om denna proposition i kammaren och se till att det verkligen blir en strafförändring.

Jag vill ändå passa på att ställa en fråga till alliansrepresentanterna. Varför gjordes inte denna förändring redan under förra mandatperioden? Det hade varit så mycket lättare. Det var precis samma fråga då. Det hade i och för sig inte skett så många attacker. Det var bara åtta attacker med handgranater.

Det hade varit så mycket lättare om den förra regeringen redan hade skärpt straffen för handgranaterna. Då skulle vi ha kunnat slå till tidigare. Polisen hade kunnat häkta ungdomarna och brottslingarna som sprang omkring med handgranater.

Det hade funnits en tydlig hotbild mot dem. Det hade kanske inte etablerats att de kastar handgranater på varandra, som de faktiskt har hållit på med, och dödar människor. Det gäller också hotet mot allmänheten.

Det hade varit enklare om man i tid hade skapat de regler som gör att vi förhindrar åtminstone en del av gängkriminalitetens explosion i till exempel Malmö. Exemplet från Danmark fanns redan då.

Bättre sent än aldrig, kan man säga. S-MP-regeringen har arbetat hårt. Vi har under åren hittills sedan vi tog över regeringsmakten hanterat över 100 propositionen på Justitiedepartementet.

Jag är glad att vi nu också skärper straffen för handgranater och grövre vapen. Jag är glad över att riksdagen kommer att vara relativt enig i denna fråga.


Anf. 117 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Som jag nyss konstaterat har också Mats Pertofts eget parti insett att produkten inte blev så bra. Det innebär att man röstar på Alliansens förslag. Det är ett erkännande i sig.

Från talarstolen har han i debatten riktat en fråga: Varför löste inte den förra regeringen alla problem så att vi måste jobba? Det är varje regerings dilemma. Det är nog en ganska vanlig typ av retorik. Varför fixade ni inte allting för oss innan? Nej, prövningarna kommer vartefter.

Precis som Mats Pertoft nämnde började det förvisso 2014 att ske ett antal attacker. Men han vet mycket väl hur det fungerar inom rättsväsendet och hur lagstiftningen fungerar.

Först måste vi få till stånd några förundersökningar som på något sätt leder till att en åklagare väcker åtal i ärendet och tar det till domstol. Sedan ska det tröskas igenom för att det ska skapas praxis i domstolsväsendet, förhoppningsvis innan man ändrar lagen.

När man sedan har fått ett antal domar, som vi kanske har fått i veckan, som innebär att lagstiftaren tycker att det inte blev riktigt rätt, börjar man se över lagstiftningen. Det är precis det som har skett i det här fallet.

Varför togs inget initiativ? Den 21 februari 2013 antogs direktiven till den utredning som regeringen de facto har levererat i första skedet. Det är den utredning som handlade om skärpta straff för organiserad brottslighet. Arbetet startade och utredningen som sedan ledde till en proposition startade på grund av alliansregeringen.

Vi upplevde från vår sida att den inte räckte till. Därför fortsatte Alliansen att driva frågan framför sig, och därför blev det tillkännagivanden i riksdagen som har lett till den här propositionen. Det är svaret på din fråga.


Anf. 118 Mats Pertoft (MP)

Fru talman! Vi talar inte om propositionen om organiserad brottslighet. Den har redan passerat riksdagen.

Vi talar om handgranater. De första attackerna skedde ungefär 2011. Jag vill fortfarande fråga Krister Hammarbergh: Varför var det så ointressant under er tid? Det handlar inte om att vi skyr arbetet. Vi arbetar hela tiden för att förändra och förbättra lagstiftningen.

Som jag nämnde tidigare är det bra att vi är eniga om att vi ska skärpa lagstiftningen om detta. Jag undrar bara varför inte det skedde mycket tidigare. När det gäller den organiserade brottsligheten var vi också, vad jag minns, väldigt överens om att den ska lagföras tydligare. Jag har varit inne i det arbetet många gånger. Apropå min bakgrund i Södertälje är det för min del en prioriterad fråga.

Min fråga gäller fortfarande handgranater. Det har varit ett på tok för lågt straffvärde för det i Sverige. Vi har kunnat se i till exempel Danmark vilken effekt det har haft att ha ett högre straffvärde. Nu är jag glad att vi gemensamt fattar beslutet att förändra detta. Men varför skedde det inte tidigare?


Anf. 119 Krister Hammarbergh (M)

Fru talman! Jag måste tyvärr med en papegojas envishet upprepa det jag sa tidigare. Det är på grund av tillkännagivanden och bifall till hans motioner som propositionen om explosiva varor har kommit till. Det är de facto så.

Det är väldigt viktigt att förstå att den här typen av skjutningar och användning av tunga vapen är knutna till den organiserade brottsligheten. Förstår man inte det kommer det att vara väldigt svårt att lösa problematiken.

Jag har direktiven till utredningen, men de är i min bänk. Jag ska räcka över dem till Mats Pertoft så att han kan få se vad beställningen var. Det har också med vapen att göra.


Anf. 120 Mats Pertoft (MP)

Fru talman! Till Krister Hammarbergh vill jag svara att jag fortfarande kan säga att jag är väldigt glad över att vi är överens i denna fråga. Det är bra att vi har kommit så långt. Jag kan gärna titta på direktiven, så kan vi se om vi redan då i princip var överens.


Anf. 121 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Även jag känner mig lite nödgad att gå upp i debatten och ta ett litet replikskifte. Vi får höra från Miljöpartiet: Varför skärpte man inte straffen för exempelvis handgranater under förra mandatperioden, eftersom det har uppenbarat sig som ett så stort problem i den kriminella miljön?

Till att börja med tycker jag att det är kul att Miljöpartiet har anslutit sig till tanken att straff har effekt på vilken typ av kriminalitet som utspelar sig i vårt samhälle. Är det så att man höjer straffen för vissa typer av exempelvis vapenbrott kommer det att ske en förändring i det att människor slutar att spontant beväpna sig för att spontant kunna utföra skottlossningar gentemot kriminella rivaler eller i andra sammanhang.

Det har effekt att skärpa straffen. Det är välkommet att Miljöpartiet, som har varit den största motståndaren till skärpta straff under hela mandatperioden, nu ansluter till det förstånd som vi andra har haft så länge.

Det talades om att skärpa straffet i god tid. Vi är inne på sista året av mandatperioden. Nu kommer en framhastad proposition från regeringen om att skärpa straffet för grovt vapenbrott och exempelvis explosiva varor. Man har kritik mot att den förra regeringen inte gjorde någonting under sin mandatperiod just när det gäller explosiva varor. Man klagar och säger att saker och ting skulle ha gjorts i god tid.

Varför lyssnade man inte på Sverigedemokraterna redan år ett när det gällde grovt vapenbrott och höjda straff? De här problemen är på inget sätt något nytt för i år. De problemen har utspelat sig i vårt samhälle med all tydlighet under hela mandatperioden. Varför har inte regeringen agerat i tid?


Anf. 122 Mats Pertoft (MP)

Fru talman! När det gäller skillnaden mellan Miljöpartiet och Sverigedemokraterna i synen på brott och straff är nog den största skillnaden att Miljöpartiet lyssnar på forskningen och tar allvarligt på det som vetenskap och beprövad erfarenhet visar.

Det är inte så, enligt vår åsikt, att straff generellt ger färre brott. Däremot finns det situationer där det är tydligt att högre straff minskar antalet brott. Det gäller till exempel det vi diskuterar i dag - handgranater, där ett högre minimistraff ger rätt att häkta vederbörande. Det är därför jag tog detta som ett exempel; det är väldigt tydligt.

Sedan finns det andra brott, till exempel vapenbrotten, där det finns utlåtanden som tydligt pekar på detta. Men generellt sett ger inte högre straff färre brott. Den som tror det tror också på sagor och andra drömmar, vilket nog Sverigedemokraterna tenderar att göra.


Anf. 123 Adam Marttinen (SD)

Fru talman! Jag fick kanske inte något direkt jättebra svar på frågan om varför man inte har gjort någonting när problemen har varit så tydliga under en lång tid.

Miljöpartiet säger att man tittar på forskning innan man fattar beslut i olika frågor. Men häktningspresumtionen har alltid varit två år för grovt vapenbrott, och det har alltid funnits ett problem med att personer i kriminella miljöer beväpnar sig lite på måfå när de går ut på stan. Så har det sett ut.

Effekten av det lagförslag som ni nu under galgen presenterar har varit väl känd under hela mandatperioden. Problemen har varit väl kända under hela mandatperioden. Jag tycker, fru talman, att Mats Pertoft gör sig lite grann skyldig till det han anklagar Alliansen för när han säger att Alliansen inte agerade i tid. Nu är vi inne på sista året. Vad är det som har tagit så lång tid för Miljöpartiet när det gäller att förstå att detta är ett nödvändigt lagförslag? Min fråga kvarstår.


Anf. 124 Mats Pertoft (MP)

Fru talman! Jag nämnde tidigare, i den förra replikomgången, vad det är som har tagit så lång tid: Justitiedepartementet har under denna mandatperiod tagit fram över 100 propositioner som denna kammare har behandlat. Detta är en av dem. Det har varit ett gediget arbete, men just på grund av att det inte hände riktigt lika mycket under förra mandatperioden har departementet denna mandatperiod fått arbeta väldigt hårt för att ta fram de olika bitarna. Vi tar dessa frågor på allvar - därav min fråga till Krister Hammarbergh i den debatt vi hade nyss, och detta är mitt svar även till Sverigedemokraterna.

Jag tycker att det vore klädsamt om Adam Marttinen lyssnade lite mer noggrant när jag tydligt differentierade detta. Miljöpartiet kan utan vidare tänka sig hårdare straff på sådana områden där det visar sig ha effekt, men inte på sådana områden där det blir en ren myt att hårdare straff skulle ge någon effekt.


Anf. 125 Roger Haddad (L)

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till justitieutskottets förslag i betänkandet om skärpt straff för grovt vapenbrott och till de tillkännagivanden som Alliansen har fått igenom när det gäller de synnerligen grova vapenbrotten.

Jag tycker att det är oerhört magstarkt av Miljöpartiets representant, som för tillfället är tjänstledig från Regeringskansliet, att hävda att Justitiedepartementet har fattat beslut om över 100 propositioner, väl medveten om att de flesta har tagit mellan två och tre år att bereda. Lejonparten av de initiativ som togs när det gäller propositioner har alltså tagits av alliansregeringen. Det känner naturligtvis Mats Pertoft till. Det är en ohederlig debatteknik som jag hör under detta pass när det gäller handgranater.

Jag tycker att Miljöpartiet i stället borde lyssna på nyheterna den 14 augusti 2015 när dåvarande Folkpartiet, som vi hette då, i Sveriges Television föreslog att innehav av handgranater ska klassas som vapeninnehav. Det säger regeringen nej till. Vi föreslog att handgranater ska ge höjda straff. Det har tagit två år för regeringen att genomföra en sådan förändring. Det var först i juni 2017 som Sveriges riksdag kunde fatta beslut om att höja straffet för innehav av handgranater. Kom inte till kammaren och påstå att vi inte har lyft frågan! Kom inte och påstå att det var denna regering som tog detta initiativ!

Fru talman! Vi har stora problem när det gäller tillgång på illegala vapen men också legala vapen som de kriminella hittar och skaffar sig vid olika typer av inbrott. Efterfrågan på vapen är stor, och det är lätt att i dag få tag i illegala vapen.

Vi ser också av vad som hittills har noterats av polisen att vi har haft 230 skjutningar, varav tolv dödsskjutningar i Stockholm, sju i Malmö och tre i Göteborg, fram till mitten av november. Det är en oerhört allvarlig utveckling, och det är därför det krävs fler åtgärder och inte bara en höjning av minimistraffet. Vi vill också bredda paragrafen så att fler vapenbrott kan gå under denna lagstiftning. Men vi måste även vidta andra åtgärder, som inte direkt är föremål för denna proposition. Det gäller exempelvis polisens förmåga, som några har varit inne på.

Liberalerna menar dock att den mest akuta åtgärden är att ge tullen tillräckliga resurser för att kunna stoppa införseln av illegala vapen. Regeringen har i år valt att inte lägga några pengar på Tullverket, utan det kommer först nästa år. Det är alltså viktigt att skärpa lagstiftningen och att satsa på polisen men också att satsa på Tullverket.

Det som gäller det synnerligen grova vapenbrottet förtjänar en egen kommentar eftersom förslaget har tillkommit på ett alliansinitiativ. Bakgrunden är den fråga som Liberalerna uppmärksammade för tre veckor sedan i en skriftlig fråga till regeringen: Högsta domstolen fattade beslut i början av november om att innehav av fem automatkarbiner och ett stort antal kraftfulla patroner inte är att anse som synnerligen grovt vapenbrott. När Högsta domstolen skulle slå fast sin dom var två av fem justitieråd skiljaktiga. De hade alltså en avvikande mening om hur detta skulle tolkas: som ett grovt vapenbrott eller ett synnerligen grovt vapenbrott.

När det gäller regeringens skriftliga svar på min fråga - som jag fick i dag, vilket jag inte tror är en slump - menar regeringen att det är den gamla regeringens fel att det ser ut som det gör. Man säger att man självklart är beredd att agera om det behövs framöver. Veckan innan, den 16 november, antog vi dock ett betänkande där man på s. 8 kan läsa ett referat av vad regeringen säger: Regeringen anser mot den bakgrunden att det för närvarande inte framkommit tillräckliga skäl för att höja straffmaximum även för de synnerligen grova brotten.

Jag tycker att det är helt olika nyanser i dessa svar. Vad vill Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Hur ser ni egentligen på de synnerligen grova brotten?

Även när det gäller smugglingslagen, som berörs indirekt i betänkandet, står Mats Pertoft här i talarstolen och angriper oss för att vi inte har gjort tillräckligt. Men när justitieutskottet hade ett ärende som handlade just om skärpt syn på vapenbrott och att detta bör avspeglas i smugglingslagstiftningen gjorde vi ett tillkännagivande till regeringen om att lagen ska skärpas. Vilka partier reserverade sig då? Jo, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Jag tycker att det är ohederligt av er att använda denna debatteknik i ett ärende där vi delvis är överens. Men det är Liberalerna och Alliansen som har skjutit flera av frågorna framför sig, och det tycker jag är bra.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 12.)

Beslut

Längre straff för vapenbrott (JuU8)

Straffet för grovt vapenbrott och grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor höjs från fängelse i lägst ett och högst fyra år till fängelse i lägst två och högst fem år. Minimistraffet för synnerligen grova vapenbrott höjs från fängelse i tre år till fängelse i fyra år. Maxstraffet för vapenbrott och brott mot tillståndsplikten för explosiva varor av normalgraden ändras från fängelse i två år till fängelse i tre år. Syftet med lagändringarna är att minska antalet illegala vapen och handgranater i samhället och förhindra dödligt våld. De börjar gälla den 1 januari 2018. Riksdagen sa ja till regeringens förslag.

Riksdagen vill också att maxstraffet för synnerligen grova vapenbrott ska höjas och att fler vapenbrott än i dag ska anses som grova. Riksdagen riktade därför en uppmaning, ett tillkännagivande, om detta till regeringen. Det betyder att regeringen senare bör återkomma till riksdagen med sådana förslag.

Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.