Anf. 65 Margareta Larsson (SD)
Herr talman! Jag delar helt utskottets åsikt att samverkan mellan polis och socialtjänst är av stor betydelse när det gäller att komma åt ungdomsbrottslighet. Det här är ett omfattande problem som tränger allt längre ned i åldrarna, och det handlar definitivt inte om några småhyss utan om betydligt allvarligare saker.
När jag tittar på den föreslagna ändringen av sekretesslagen kan jag förvisso tycka det är bra att man börjat förstå polisens dilemma med socialtjänstens sekretess. Det är bara tråkigt att man går så försiktigt fram med ändringen att den blir svårtillämplig.
Det jag konkret vänder mig mot i den nya sekretessbestämmelsen är att man är så mycket om sig och kring sig med hänsyn som ska tas hit och dit att det ställer till en hel del grubblerier. Enligt nuvarande förslag får sekretess endast brytas om det finns särskilda omständigheter där den unge riskerar att utöva brott, vilket blir en närmast omöjlig gissning med risk för stora felmarginaler för dem som ska göra denna bedömning.
Man får även bryta sekretess om uppgiften kan antas förhindra brott, men man ska samtidigt väga för- och nackdelar med det. Här utfärdas också en liten varning i den nya lagen: Utifrån det ska hänsyn tas till planerade eller pågående insatser för den unge eller om det av andra särskilda skäl inte är lämpligt att uppgiften lämnas ut.
Ponera att ynglingen redan har påbörjat en insats hos socialtjänsten. Ska socialsekreteraren då ringa polisen och riskera att förstöra det förtroende hon eller han anser sig ha byggt upp? Det är ett svårt vägval som man ensam tvingas brottas med. Jag kan tänka mig en och annan socialsekreterare förtvivlat spela läpp av beslutsångest bakom sitt skrivbord vid sådana bedömningar.
I det sista stycket i det föreslagna tillägget står det att man förvisso får lämna uppgift om ett begånget brott men bara under förutsättningar som anges i lagen.
Tittar vi på denna lag, den offentliga socialtjänstlagen, i sin helhet sätts nog fler myror i skallen på en jäktad socialsekreterare. Här gäller det att hålla isär både det ena och det andra innan man tar risken att fatta ett beslut.
Här står bland annat att sekretessbrytning endast får ske vid misstanke om brott som ger minst ett års fängelse. Eftersom brotten måste ge minst ett års fängelse tvingas man hålla tyst för polisen när det gäller misstanke om sexuellt tvång, övergrepp i rättssak, grov fridskränkning, grovt olaga hot, olaga förföljelse, misshandel, grov skadegörelse, vållande till annans död och framkallande av fara för annan, det vill säga att skjuta vårdslöst mot en person, för här är straffvärdet inte högt nog. Det kan man ju ha åsikter om.
När det däremot gäller barn under 18 år som blir utsatta för brott är det lite lättare, men det är enbart för vålds-, sex- och frihetsbrott som sekretessen bryts, således inte grovt förtal, vilket bland annat kan komma i fråga om gärningsmannen lägger upp pornografiska bilder av flickvännen på nätet eller visar dem för sina kompisar. Som tillägg kan nämnas att barnpornografibrotten inte heller är sekretessbrytande.
Herr talman! Det är inte lätt att vara socionom, och vi ska inte göra det svårare för dem. Vi vet att det råder ett ständigt ökat tryck av tung social problematik som ställer stora krav på personalen. Det råder brist på kompetens inom flera områden, bland annat när det gäller att göra riskbedömningar, vilket den nya sekretessbestämmelsen kräver. Det är hög personalomsättning och många trådar som hänger i luften. Att då behöva grubbla hit och dit över om det är befogat eller etiskt försvarbart att rapportera ett misstänkt brott till polisen utifrån den nya sekretessbestämmelsens alla undantag tror jag inte att man har tid med. Att rådfråga en handledare är också svårt, för handledare är det ont om, och de som finns byts ofta ut. Därför finns det heller ingen tid att hjälpa nya medarbetare på plats.
Många socionomer är unga med ringa livserfarenhet, och de har inte en uppövad förmåga att läsa av sina klienter. Här är risken för felbedömningar stor. Sådant här måste man vara medveten om när man stiftar lagar och bestämmelser. Hur kommer det här att funka på golvet? Hur ser förhållandena ut på den här arbetsplatsen?
Är det rimligt att så många misstänkta ungdomsbrott, enligt den nya bestämmelsen, ska undanhållas polisen? Det tycker inte jag. Men jag är ändå glad för att man försöker göra något för att öka samverkan mellan polis och socialtjänst, även om jag anser att man hade kunnat gå längre. Jag har därför ett tillkännagivande, och det är att regeringen så snart som möjligt bör återkomma med förslag i enlighet med vad jag angett. I avvaktan på detta yrkar jag bifall till förslaget i propositionen.