Riksdagen i en ny tid (vilande lagförslag)

Herr talman! Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska reservationen som finns i betänkandet. Det är bra med förslag som kan stärka den nödvändiga EU-debatten i vårt land. I grunden är vi naturligtvis alla oerhört angelägna om att det skapas forum för EU-debatt och att också riksdagens arbete med EU-frågor bedrivs på ett bra sätt. Jag var inte själv med i behandlingen när det här ärendet var uppe förra gången. Jag har nu satt mig in i frågan och jag har också läst in vad som sades i debatten i våras och hur ärendet hanteras. Det är med stigande förvåning som jag har insett att både förslagen och motiven bakom förslaget är minst sagt grumliga. Vad som är de övergripande målen med förslagen framstår som oklart. Det är också höljt i dunkel hur förslagen ska kunna fungera i praktiken. Man kan dela in betänkandet i två delar, dels den konstitutionella delen, dels den rent sakpolitiska delen. Jag ska belysa båda delarna. Vi står nu inför att genomföra en ändring i riksdagsordningen. Ändringar i riksdagsordningens huvudbestämmelser sker på samma sätt som när det gäller en grundlagsändring. Grundlag ändras genom två likalydande beslut med riksdagsval däremellan. Den ordningen har man ju för att förslagen ska vara genomtänkta och väl förberedda. De ska varken vara för detaljerade eller för generella. Det ska helt enkelt vara hållfast i en föränderlig tid. Är detta förslag till grundlagsändring då beskaffat på det sättet? Tyvärr måste jag säga att så är det inte. I en av huvudfrågorna, nämligen om det ska vara saksamråd med initiativ i fackutskottet eller beslutssamråd med initiativ i EU-nämnden sägs i betänkandet från i våras att detta ska utvecklas i praxis. I dag sker samrådet bara i EU-nämnden. Det känns mycket märkligt att genomföra en ändring i riksdagsordningen med två likalydande beslut och val däremellan som bygger på att en för alla okänd praxis ska växa fram. Det känns varken väl förberett, genomtänkt eller särskilt hållfast. I den debatt som var i riksdagen i våras, före valet, var en av replikerna: Processen i arbetet fram till det här betänkandet har inte varit den allra bästa, om man uttrycker sig väldigt försiktigt. Riksdagskommittén levererade förslag som spretade åt olika håll med ett stort antal reservationer. Man hade inte heller tagit hänsyn till att det handlar om förändringar i huvudbestämmelserna i riksdagsordningen som då kräver kvalificerad majoritet eller beslut enligt grundlagsordning. Man har inte genomfört något remissförfarande. Riksdagsstyrelsen slänger bara det här betänkandet från Riksdagskommittén i KU:s knä och säger: Det här får ni reda ut. Så där får det inte gå till i riksdagen. Den processen måste man vara strängt kritisk emot. Det är ord som jag till fullo kan instämma i. De orden fälldes i kammaren av Ingvar Svensson, Kristdemokraterna. De är lika giltiga i dag. Varför, frågar jag mig, ska vi nu bekräfta detta mycket illa beredda hastverk genom ytterligare ett beslut här i kammaren? Varför ska vi gå in i en situation där vi måste leva med en ordning som vi i dag inte kan överblicka konsekvenserna av bara för att det har gått prestige i frågan? Vore det inte klokare att ta denna andra chans till eftertanke, ta tillbaka förslaget och ta fram ett nytt som efter beredning, remissförfarande och utskottsbehandling kan samla en kvalificerad majoritet i kammaren eller att skicka hela frågan till Grundlagsutredningen för att få frågan bedömd i ett helhetssammanhang? Så några frågor och funderingar kring det sakpolitiska innehållet. Beslut och voteringar i kammaren ska bara avse reella beslut, inte opinionsyttringar. Den modell som nu föreslås med beslut i kammaren om EU-dokument som till sin karaktär enbart kan betecknas som utredningar är djupt olycklig eftersom den leder till att riksdagen på ett ibland mycket för tidigt stadium binder upp regeringen i en förhandlingsfas. Sådana bindningar kan naturligtvis försvaga den svenska positionen i det för EU-samarbetet så utpräglade förhandlingsarbetet. Det är djupt olyckligt. Det är illa genomtänkt. Regeringen kommer att bindas genom beslutet kring utskottsutlåtandet. Det är ju enbart riksdagen i plenum som kan upphäva ett sådant beslut. Det är oklarheter kring saksamråd och beslutssamråd. Det står att saksamrådet ska ske i fackutskottet och beslutssamrådet i EU-nämnden. Om inte utskottet kan samlas är det EU-nämnden som tar över. Det innebär bland annat att saksamråd i samma fråga kan bli utfört av olika personer med olika mandat beroende på när det sker. Det lär inte leda till någon ökad kontinuitet som var tanken bakom den här ordningen. Det är inte heller klart om ett ärende avser saksamråd eller beslutssamråd. De här oklarheterna finns. Det vet vi alla som har deltagit i EU-arbetet under lång tid. Vem ska avgöra hur frågorna ska hanteras? Är det regeringen? Är det utskottets majoritet? Är det någon annan - vem i så fall? Hur ska den praxis utvecklas som sedan ska bli vägledande? Det är också sagt att ärenden som spänner över flera utskott ska behandlas exklusivt av EU-nämnden. Vi vet erfarenhetsmässigt att ärenden som spänner över flera utskott ofta är mer komplicerade både tekniskt och politiskt, mer än andra ärenden. Att just de här ärendena ska undantas från ordningen med att fackutskotten ska hantera dem känns mycket främmande. Vi riskerar också att få en situation där överblicken över EU-frågorna helt försvinner när det gäller helhetssynen. Det blir ett synsätt som är mycket smalare och utgår från utskottsindelningen. Allvarligt är också att initiativet till samråd flyttas. Nu ska regeringen samråda med EU-nämnden. Efter nyår är det upp till varje utskott att påkalla samråd. Vad händer om utskottet missar eller "glömmer" detta? Vem kontrollerar det här? I dag är det regeringens ansvar, och det står under kontroll av riksdagen. När utskotten inte är samlade ska EU-nämnden bevaka allting precis som vanligt, står det. Det är naturligtvis en situation som kan innebära försämringar både vad gäller kvalitet och framför allt vad gäller planeringen och tiden för hanteringen av ärendena. Offentligheten - allt som behandlas i EU-nämnden antecknas i dag. Det är lätt för den som är intresserad att se vilka ställningstaganden som gjorts och hur de följs upp. När det gäller hanteringen i utskotten kommer inga anteckningar att synas, bara beslutsresultat. Det leder till att det blir svårare för alla att följa bakomliggande resonemang och beslut i saksamrådet. Det försvårar naturligtvis samtidigt det vi vill uppnå, nämligen en bred och öppen debatt. Sedan till kontinuiteten i EU-nämnden. Vad händer med den när det ska in nytt folk lite hur som helst utifrån vilket utskott de representerar? Hur kommer vi att kunna hantera helhetsperspektivet i den situationen? Det kommer att vara en överhängande risk att det är regeringens företrädare som får stå för kontinuiteten och samordningen även för riksdagens räkning. Herr talman! Låt mig återvända till kriterierna för en grundlagsliknande ändring, precis det som jag inledde med. Vi socialdemokrater menar att detta förslag borde ha varit väl genomtänkt, förberett, varken för detaljerat eller för generellt. Det ska helt enkelt vara ett hållfast beslut även i en föränderlig framtid. Tyvärr kan jag konstatera att det förslag som vi i dag behandlar fortfarande är illa genomtänkt, dåligt förberett och behäftat med brister som gör det praktiskt svårgenomförbart. Ett sådant förslag kan vi naturligtvis inte tillstyrka. Därför yrkar jag bifall till den reservation som vi har . I detta anförande instämde Susanne Eberstein (s).

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkandet och sedan anlägga ett något mer optimistiskt och positivt perspektiv än vad den föregående talaren hade. Jag konstaterar att det är sex av riksdagens sju partier som står bakom förslaget, som syftar till att öka öppenhet, offentlighet och insyn i riksdagens och svenska folkets arbete med EU-frågor. Det här har varit - jag har inte själv varit med under hela processen - ett mycket långt och omfattande berednings- och förankringsarbete inom ramen för riksdagsstyrelse, en särskild kommitté, riksdagens partigrupper och till sist riksdagens konstitutionsutskott som lägger fram förslagen till kammaren. Vi ökar öppenhet och offentlighet genom att riksdagen nu får en institutionaliserad ordning för att behandla EU:s grön- och vitböcker, alltså de preliminära tankedokument som presenteras av EU:s institutioner. Utskotten får göra utlåtanden, och den här kammaren kommer att aktiveras för att på ett tidigt stadium ge utrymme för debatt och förhållningssätt som både fördjupar och breddar Europadiskussionen i Sverige. Vi ökar insyn och inflytande genom att riksdagens utskott får en förstärkt roll i arbetet med att överlägga med regeringen inför besluten i Bryssel. Det ger förutsättningar för ökad kunskap, och förhoppningsvis väcker det större intresse, och ökade möjligheter för fackutskotten att i överläggningar med regeringen nå ett inflytande. Det finns också skäl att tro att ett ökat engagemang i riksdagens utskott ger ökat engagemang för riksdagsledamöter i EU-frågor också på andra fält än utskottens beredningsområde. Det här är jätteviktigt, för vi har varit medlem i EU i tolv år men har kanske inte fullt ut förmått att göra inrikespolitik av det hela och ta hem Europafrågorna till det svenska samtalet och knyta ihop den politiska agendan här med den som finns i Bryssel. Trots att Europafrågorna har blivit en allt viktigare del av vår vardag har det inte alltid återspeglats i vårt politiska samtal, och det har betydelse för vårt inflytande. För det krävs ibland ett annat förhållningssätt både i riksdag och i regering än det som har varit gängse. Jag hade samtal i veckan med en finländsk Europaparlamentariker som från sin utsiktshorisont påpekade att vi i Europa nu har haft en generation politiker som alltför ofta inte använt EU till något annat än till att skylla svåra politiska beslut på. Nu krävs att vi använder vårt medlemskap på ett mer konstruktivt sätt. Det finns lite bättre förutsättningar för riksdagens ledamöter att engagera sig för att agera både konstruktivt och kritiskt. Låt mig skicka med ett tips från Svenska Dagbladets Europakorrespondent Rolf Gustavsson. Han har uttryckt det som att nationella parlamentariker som framgångsrikt når inflytande verkar både som mullvad och som örn i samma gestalt. Det gäller att vara skicklig att sätta sig in i detaljerna och samtidigt ha överblick och förståelse för i vilken riktning som samarbetet för sig och rör sig och framför allt ta hem diskussionen till väljarna, till sin del av Europa och engagera flera i samtalet. Herr talman! Jag tror att Sverige behöver en stark och vital röst i Europa. Den utmaningen börjar hemmavid. Det börjar med en bättre och bredare debatt, en engagerad riksdag, och därför tar vi ett par steg för att öka öppenheten och offentligheten, öka insynen och därmed möjligheterna till ett ökat inflytande. Vi vet alla att det här är en kompromiss. Det är som sagt sex av riksdagen sju partier som står bakom. Det har inte varit helt enkelt, men det är ett förslag som leder i den rätta riktningen. Alternativet är att inte göra någonting alls, att inte ta steg mot ökad öppenhet och ökad offentlighet. Det här leder i rätt riktning. Jag ska också påpeka vad gäller den konkreta förberedelsen av förslagen att det har tillsatts och arbetats med en förberedelsegrupp med riksdagens tjänstemän som just nu tittar på hur det här på bästa sätt kommer att fungera efter årsskiftet. Det är mycket upp till utskotten. Utskotten har ett initiativ, och utskotten har att organisera, men häri ligger också ökade möjligheter till just insyn och inflytande.

Herr talman! Jag vill inleda med att säga att det här handlar om att vi har en oenighet om formerna för hur riksdagens EU-arbete ska genomföras. Vi har ingen oenighet när det gäller vikten av ett mycket djupare och bredare engagemang i EU-frågorna. Jag och vi socialdemokrater är helt eniga om att detta är oerhört viktigt. Engagemanget, intresset och förmågan att föra in EU-frågorna i utskottets arbete är någonting som redan i dag är möjligt. Vi kan också konstatera att det är betydande skillnader mellan utskottens förmågor att göra detta. Det handlar om att vi faktiskt ska fatta ett beslut om att göra ändringar i riksdagsordningen, ett beslut där det krävs antingen att vi har en tre fjärdedels majoritet eller att vi har två likalydande beslut med ett mellanliggande val. Det handlar om spelreglerna för riksdagens arbete. Det har tidigare varit så att vi har strävat efter att nå enighet i dessa frågor. Det handlar om formerna, och om detta borde vi kunna vara överens. Vi har från vår sida tagit initiativ, gentemot majoritetsföreträdarna, till att på nytt ta upp en diskussion genom att få ett mycket mer genomarbetat, mer genomtänkt förslag, men det har mötts med kalla handen. Vi har gjort det därför att vi vill utveckla, förbättra, EU-arbetet. Vi vill skapa förutsättningar för en bredare och mycket djupare debatt där vi verkligen tar vara på de möjligheter som finns i EU-medlemskapet. Men varför, Henrik von Sydow, vill ni genomföra ett illa förberett och dåligt genomarbetat förslag? Vilka är argumenten för detta? Det är ju ingen, om man läser debatten från i våras, som tycker att detta är ett bra förslag.

Herr talman! Berit Andnor, du pratar om formerna och om kompromissen kring överenskommelsen och pekar på att Socialdemokraterna sträckt ut handen i den här frågan. Jag vill återigen påstå - eftersom du gillar att hänvisa till protokollet från i våras - att det snarare var ett vittnesbörd från de sex partier som talade om hur svårt det är att få med sig Socialdemokraterna på överenskommelser som syftar just till ökad öppenhet, ökad offentlighet och ökad insyn i EU-samarbetet. "Svårt att röra sig en millimeter" är väl också ett citat från den riksdagsdebatten. Jag delar inställningen att man ska försöka söka breda kompromisser i frågor som handlar om riksdagsordningen, grundlagen och centrala spelregler för vår demokrati. Men det kan inte innebära att Socialdemokraterna har vetorätt när det gäller vartenda förslag som läggs fram. Tittar man på de dokument som finns upptäcker man att här tas förslag som både stärker öppenheten och offentligheten och stärker debatten. Det är alldeles tydligt att Socialdemokraterna är emot detta. Men läser man reservationen och protokollet från riksdagsdebatten i våras - dessutom sett till avsaknaden av förslag i de motioner som nu har lagts fram - ser man att det inte finns några socialdemokratiska förslag som leder just till det som det här betänkandet vill åstadkomma: ett mer aktivt parlament, ökad insyn och ökad öppenhet. Det finns inga sådana förslag. Ni kan prata vitt och brett om viljan att åstadkomma detta, men det förs inte fram några förslag. Då är det de förslag som nu ligger på bordet som leder i den riktning som finns. Jag kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte tycker att det är förslag som leder framåt.

Herr talman! Berit Andnor, du pratar om formerna och om kompromissen kring överenskommelsen och pekar på att Socialdemokraterna sträckt ut handen i den här frågan. Jag vill återigen påstå - eftersom du gillar att hänvisa till protokollet från i våras - att det snarare var ett vittnesbörd från de sex partier som talade om hur svårt det är att få med sig Socialdemokraterna på överenskommelser som syftar just till ökad öppenhet, ökad offentlighet och ökad insyn i EU-samarbetet. "Svårt att röra sig en millimeter" är väl också ett citat från den riksdagsdebatten. Jag delar inställningen att man ska försöka söka breda kompromisser i frågor som handlar om riksdagsordningen, grundlagen och centrala spelregler för vår demokrati. Men det kan inte innebära att Socialdemokraterna har vetorätt när det gäller vartenda förslag som läggs fram. Tittar man på de dokument som finns upptäcker man att här tas förslag som både stärker öppenheten och offentligheten och stärker debatten. Det är alldeles tydligt att Socialdemokraterna är emot detta. Men läser man reservationen och protokollet från riksdagsdebatten i våras - dessutom sett till avsaknaden av förslag i de motioner som nu har lagts fram - ser man att det inte finns några socialdemokratiska förslag som leder just till det som det här betänkandet vill åstadkomma: ett mer aktivt parlament, ökad insyn och ökad öppenhet. Det finns inga sådana förslag. Ni kan prata vitt och brett om viljan att åstadkomma detta, men det förs inte fram några förslag. Då är det de förslag som nu ligger på bordet som leder i den riktning som finns. Jag kan bara beklaga att Socialdemokraterna inte tycker att det är förslag som leder framåt.

Herr talman! Om historieskrivningen är vi inte riktigt ense. Det säger sig självt att om man söker en kompromiss måste det också finnas kompromissförslag. En kompromiss kan inte innebära - för att återge vad Göran Magnusson sade i debatten i våras - att socialdemokrater ska underkasta sig en ordning som en majoritet föreslår, utan en kompromiss är en kompromiss - det handlar om att ge och ta. Jag vill återigen erinra om att detta inte handlar om vikten av att se till att öka engagemanget, intresset och öppenheten i diskussionen och att föra in EU-frågorna i utskottens arbete, utan detta handlar om att vi just nu står i begrepp att ändra riksdagsordningen på ett sätt som egentligen ingen tycker är riktigt bra. Det är ju egentligen ingen i dag som vet hur det här ska gå till. De frågor som jag lyft fram i mitt anförande finns det, Henrik von Sydow, ingen som kan svara på - inte ni heller. Till vad leder ett allmänt tal om att öka öppenheten och insynen om man inte kan genomföra det på det sätt som är själva avsikten och önskan från oss alla? Det finns betydande oklarheter. Det är också, tycker jag, felaktigt att i dag fatta ett beslut om förändringar i riksdagsordningen som innebär att man rentav säger: Vi får se hur det här går. Vi får se hur praxis utvecklas. Det här blir nog bra. Det är ett sätt att fatta beslut när det gäller viktiga spelregler och former i fråga om riksdagsordningen som vi tidigare försökt att undvika i Sveriges riksdag. Men ni är beredda att göra detta. Det förvånar mig. Jag har ännu inte hört några argument eller uppfattat några bemötanden kring de frågor som jag har lyft fram. Det är allvarliga invändningar. Hur ser till exempel Henrik von Sydow på förhållandet att vi redan i en mycket tidig fas skulle binda upp regeringen i en förhandlingsprocess? Vad innebär det för den svenska positionen i viktiga och för Sverige avgörande frågor?

Herr talman! Vad gäller detta med att sluta upp bakom stora ord och att tala om något som vi alla eftersträvar - ett mer aktivt och mer engagerat parlament och en mer aktiv och mer engagerad riksdag - är det lätt att sluta upp bakom de orden. Men man måste kunna redovisa förslag som för det framåt, som åstadkommer detta. Där, återigen, har det varit en brist på förslag från Socialdemokraternas sida. Det är bara att titta på dokumenten. Det finns inga konkreta förslag. Sedan kan jag bara återigen stryka under att det väl är få processer i det här riksdagshuset som har en så lång historik, som har behandlats så många gånger och som är så väl förankrade som just denna process med riksdagskommitté, med riksdagsstyrelse och med flera rundor i riksdagsgruppen. Talet om att det när det gäller processen bakåt är oförberett är det svårt att ställa sig bakom. Tvärtom är väl detta ett exempel på just en väldigt lång utredning och en väldigt lång beredning av dessa frågor. Jag tror att vi har olika perspektiv, att vi ser olika på detta. Jag tycker att det när det gäller det här förslaget är alldeles utmärkt, att det är bra och en styrka, att riksdagen nu får debattera grön- och vitböcker och andra strategiska dokument. Det är en styrka för Sveriges röst i Europa om vi har ett parlament, en riksdag, som har tagit ställning till synpunkter och som har diskuterat detta. Det tror jag inte försvagar den svenska rösten i Europa, utan tvärtom stärker och vitaliserar det den och gör besluten bättre förberedda och bättre förankrade. Det kan i flera fall vara argument för den svenska regeringen i Europasamarbetet. Kanske har vi skilda synsätt. Kanske är det så att föreställningen finns att Europadebatten ska föras av regeringen och regeringens tjänstemän, medan många andra eftersträvar just en bredare debatt och att riksdagen engageras och involveras mycket mer.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande. Sverige kommer i dag att få en ny riksdagsordning. Det vilande lagförslaget från i juni i år kommer, om riksdagen så finner, att antas, och Sveriges riksdag kommer att arbeta efter nya riktlinjer i hanteringen av EU-frågor. Det skapar en mer öppen riksdag, en mer aktiv riksdag och framför allt en mer demokratiskt arbetande riksdag. Det är glädjande att EU nu integreras mer i riksdagsledamotens vardagliga arbete. En ny ordning för hanteringen av EU:s grön- och vitböcker samt övriga strategiska dokument föreslås, liksom att regeringen ska överlägga med utskotten i frågor rörande arbetet i EU. EU-arbetet i riksdagen ökar genom att det sker en reell maktförskjutning i EU-frågor till just utskottens fördel. Riksdagen ska spela en central roll i hanteringen av frågorna. Frågorna är en viktig del av den politiska verkligheten. Det bör också avspeglas i riksdagens arbete. Riksdagen ska komma in tidigt, och samtliga ledamöter ska involveras. Det möjliggör också att EU-dokument i större utsträckning än i dag blir föremål för debatt och behandling i kammaren. Herr talman! Sveriges riksdag måste vara öppen gentemot omvärlden, gentemot de rättssystem som Sverige är en del av. För det krävs att man är väl insatt i såväl nationella som europeiska frågor. Ska riksdagen kräva att samhället i stort blir mer medvetet i EU-frågor och att dessa frågor blir en angelägenhet för samtliga EU-medborgare behövs det också förändringar i riksdagens arbete. Förändringar som beskrivs i det av konstitutionsutskottet formulerade betänkandet kommer att bidra till att EU-frågorna inte betraktas som någonting främmande och någonting skilt från den nationella politiken utan är ett med densamma. En aktiv riksdag kan bidra till att den svenska ståndpunkten, således den ståndpunkt som regeringen framför, blir mer genomarbetad och bättre underbyggd. Det är också en styrka för regeringen att i förhandlingar i EU kunna hänvisa till att den svenska ståndpunkten är väl förankrad och väl genomarbetad i Sveriges riksdag. EU-frågorna ska behandlas som vanliga nationella frågor; det tycker jag är en självklarhet. Syftet med hanteringen är att skapa utrymme för en debatt som visar på de olika synsätt som finns i gällande aktuella frågor. Det är ett viktigt steg vi i dag tar med en ny riksdagsordning. Sverige kommer nu efter tolv års medlemskap i unionen att släppa in EU-frågorna i ledamotens vardagliga arbete och i utskottens diskussioner. Det tjänar både riksdagen och regeringen på. Framför allt innebär det ett mervärde för ledamoten och för möjligheten att påverka den europeiska politiken.

Herr talman! Jag tycker att det känns väldigt angeläget att lyfta fram det som vi faktiskt är eniga om när det gäller detta ärende som nu är uppe för diskussion för andra gången. För sex månader sedan debatterade vi senast denna fråga. Alla som var med då är visserligen inte med i dag, men ståndpunkterna är i princip desamma. Tyngdpunkten har delvis förskjutits åt ett annat håll. Och det tänkte jag uppehålla mig vid. Det finns en mycket bred enighet om att EU-frågorna måste komma in på ett tidigt stadium i riksdagsarbetet och på ett naturligt sätt finnas med i det dagliga arbetet för riksdagens ledamöter. Därför känns det extra angeläget att aktuella EU-frågor kommer in på ett mycket tidigt stadium. Jag tänkte uppehålla mig vid den skiljelinje som vid den förra beredningen fick en mycket mer framträdande roll än vad den har fått här i dag. Det handlar om huruvida det ska finnas möjlighet att votera om utskottets eventuella olika uppfattningar när det gäller utlåtanden i fråga om grön- och vitböcker och i fråga om andra strategiska dokument. Jag säger eventuella eftersom vi inte vet hur det blir. Det är en högst hypotetisk frågeställning. När detta ärende bereddes förra gången - jag tycker att det är viktigt att framhålla det - lades det mycket tid på att diskutera just frågan om votering om grön- och vitböcker. Tidigare citerade ledamoten Ingvar Svensson tog initiativ till en beredningsgrupp inom KU just för att man skulle försöka hitta gemensamma lösningar och komma fram till en kompromiss. Men det fanns en obefintlig vilja att komma fram till en kompromiss. Och den oviljan fanns faktiskt hos den socialdemokratiska gruppen. När ärendet har beretts den här gången har inte samma typ av diskussioner förts i konstitutionsutskottet, utan argumenten kom egentligen först här. Därför tycker jag att det är viktigt för protokollet och för de ledamöter som inte har varit med i diskussionerna tidigare att känna till detta, alltså att det inte fanns någon vilja över huvud taget att kompromissa. Och låsningen låg egentligen i möjligheten att votera om grön- och vitböcker. Och då handlar det om en stor oro för att regeringen på så vis skulle komma att bindas upp vid en ståndpunkt på ett alltför tidigt stadium. Det var runt detta som det kretsade då. Jag menar att hela tanken med att i ett tidigt skede skapa debatt om EU-frågorna handlar om att frågorna ska debatteras på ett öppet och livfullt sätt. En förutsättning för det är förstås att det finns möjlighet att vädra alla möjliga olika uppfattningar. Det är förstås också viktigt med ökad öppenhet. Att det ges möjlighet att votera om alternativa skrivningar i utskottens betänkanden tror jag bidrar till en än mer livfull debatt. Eftersom dessa kammarbeslut inte blir rättsligt bindande menar jag att det inte finns någon större anledning att känna oro för att regeringen ska bli bakbunden. Jag ser det snarare som en möjlighet för regeringen att få god vägledning och kunskap om riksdagens uppfattning. Jag har kvar samma uppfattning även efter regeringsskiftet. Men jag kan konstatera att den nuvarande socialdemokratiska gruppens uppfattning har förskjutits något och fokuserar mer på oron för ändringar i riksdagsordningen och att det är ett sådant allvarligt ställningstagande. Det är där som den stora oron nu ligger, och det är kring detta som det kretsar den här gången. Förra gången kretsade det runt andra frågor. Nej, det finns andra saker som oroar mig mer egentligen, och det är den ökade arbetsbördan. Jag är inte orolig för att det ska bli tungt för ledamöterna i utskotten att sätta sig in i EU-frågorna. Jag har nämligen tidigare uttryckt att jag tycker att det är positivt. Men jag kan hålla med om att det har gjorts alltför lite när det gäller motionsinstitutet. Jag tror att det är en fråga som vi kommer att ta upp här i framtiden. Man kan ju inte bara addera uppgifter, utan man måste även ta bort något. Jag tror att praxis kommer att utvecklas och att frågan om motionsinstitutet kommer att lösas på sikt. Men jag vill avsluta med att säga att jag tycker att det är synd att vi inte har lyckats komma fram till en bred slutlig uppfattning och enighet i denna fråga när det egentligen i grunden handlar om att EU-frågorna ska få en mer framträdande roll. Den uppfattningen delar vi alla. Därför är det trist att vi inte har gått i mål med en enig uppfattning. Men nu är det andra gången. Och vi lyckades inte första gången, och det är två likalydande beslut. Så historien upprepar sig. Man kan också säga: Favorit i repris eller något liknande.

Herr talman! Jag vill till Liselott Hagberg bara säga följande. Vi har inte ändrat uppfattning eller position i förhållande till vad vi ansåg vid behandlingen i våras. Kritiken kvarstår och är exakt densamma. Om Liselott Hagberg hade lyssnat på mitt anförande hade hon hört att det där framgick mycket tydligt att den kritik som framfördes i våras är densamma i dag. Den behandling som vi har i dag, Liselott Hagberg, handlar om att vi ska göra förändringar i riksdagsordningen. Det är ju det som vi diskuterar. Det är inte något allmänt prat om att vi tycker att det är bra om vi kan integrera frågor om EU i utskottens arbete. Den möjligheten finns. Det finns utskott som har utnyttjat den möjligheten. Och jag kan bara beklaga att man inte har tagit till vara den möjligheten som riksdagsledamot och som ledamot i ett utskott. Behandlingen i dag, Liselott Hagberg, handlar om förändringar i riksdagsordningen. Och då är det naturligtvis det som vi diskuterar. Men kritiken mot förändringarna är densamma. Och om Liselott Hagberg har någon annan uppfattning eller tror sig ha hört någonting annat kan jag tala om att så är icke fallet.

Herr talman! Jag försökte på mitt sätt illustrera beredningen och hur allvarligt konstitutionsutskottet såg på denna fråga. Det var också därför som det tillsattes en särskild beredningsgrupp, en beredningsgrupp som hade sammanträden vid flera tillfällen. Det fanns egentligen bara en fråga som var uppe på dagordningen, och det var frågan om votering om grön- och vitböcker. Det är klart att jag är fullt medveten om att det innebär en ändring i riksdagsordningen. Det är också därför som beslutet fattas före val och efter val. Men jag kan konstatera samma sak som Henrik von Sydow konstaterade, nämligen att det finns väldigt mycket av att detta vill vi inte och så vill vi inte ha det. Men det finns väldigt få konkreta förslag på vilka lösningar som den socialdemokratiska gruppen ser när det gäller att få in EU-frågorna på ett bättre och mer tydligt sätt och öka engagemanget hos riksdagens ledamöter i fråga om just EU-frågorna. Det finns få konkreta exempel på vad ni vill. Men det finns väldigt många exempel på vad ni inte vill.

Herr talman! Då vill jag på nytt upplysa Liselott Hagberg om det som jag sade tidigare i ett replikskifte med Henrik von Sydow, nämligen att vi från den socialdemokratiska sidan har varit intresserade av och villiga att diskutera ett kompromissförslag, särskilt mot bakgrund av att det finns en djup misstro. Det finns också stora oklarheter om hur detta kommer att fungera i praktiken. Och det är inte bara vi som har denna uppfattning, utan det är också väl företrätt på den borgerliga kanten, och det finns farhågor om hur detta kommer att fungera. Vi har varit villiga att på nytt ta upp en diskussion just för att se till att skapa en enighet om spelreglerna och formerna för hur vi ska hantera EU-frågorna här i riksdagen. Men jag kan konstatera att den villigheten har nu icke funnits hos den borgerliga majoriteten.

Herr talman! Jag kan konstatera att det är lite olyckligt att Berit Andnor inte har historiken om KU:s behandling förra gången med sig. Det är ett visst problem. Och jag kan inte här stå här och citera ledamöter som inte finns kvar i riksdagen. Den kompromissvilja som Berit Andnor ger uttryck för här har funnits från den socialdemokratiska gruppens sida tidigare och den skulle kunna sammanfattas på följande sätt: Låt oss kompromissa. Vi gör det på vårt vis. Så det fanns inte så stor vilja att kompromissa, utan det fanns stora låsningar, och dem kom vi inte ur. Så låt oss kompromissa. Vi gör det på mitt vis. Den uppfattningen kan man ha. Och jag anser inte att det är så som man kompromissar.

Herr talman! Vi ska nu fastställa den sista delen av förslaget om riksdagen i en ny tid. I våras tog vi några beslut där det inte krävdes kvalificerad majoritet. Det gäller till exempel sammanslagningen av utskott och så vidare och en del förändringar av utskottens inriktning när det gäller ärendefördelningen. Vad som nu återstår är huvudbestämmelserna när det gäller EU-frågorna, och där krävs det kvalificerad majoritet. Det har länge funnits ett behov av att vitalisera EU-debatten i riksdagen och i utskotten. Oavsett vad man anser om den kompromiss som nu ska genomföras så innebär den att engagemanget när det gäller arbetet både för riksdagen som helhet och för utskotten blir större. Och det är väldigt positivt. När det gäller grön- och vitböckerna framför till exempel Berit Andnor kritik mot att det ska framföras opinionsyttringar i kammaren som sedan skulle binda regeringen. Faktum är att de inte ska följas av tillkännagivanden till regeringen och därmed kommer regeringen att kunna ha en viss handlingsfrihet i det fortsatta arbetet. Vi använder även en del av vår riksdagstid till att ställa oss bakom opinionsyttringar. Jag kan peka på konstitutionsutskottets granskning av regeringen som faktiskt är ett slags opinionsyttring som vi också voterar om i kammaren, eller fattar beslut om, visserligen med den inriktningen att vi lägger det till handlingarna. Det viktiga är att vi får aktiva utskott eftersom hela reformen förutsätter att utskotten är aktiva i processen. Annars finns det, så att säga, en gummiparagraf som ger möjlighet för EU-nämnden att träda in, men det centrala och viktiga är att utskotten är aktiva i sitt arbete med EU-frågorna. Det är en omställningsprocess, och det kommer säkert att ta tid innan det finner sin form och den praxis som är viktig. Jag beklagar bara att Socialdemokraterna inte velat delta i kompromissarbetet, utan att de har ställt sig utanför. Därmed har vi en relativt stor minoritet som står utanför förändringen av riksdagsordningen. Men det finns ju tillfällen bakåt i tiden, jag tänker på år 2002, då även Socialdemokraterna var beredda att köra över en minoritet av motsvarande storlek. Då gällde det något mer allvarligt, nämligen grundlagsförändringarna. Jag ber därmed att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Sveriges EU-medlemskap påverkar i stort sett politikens alla områden. EU:s inflytande över svensk politik växer ständigt i takt med att EU vidgar sina kompetensområden och lägger under sig alltmer makt på de nationella parlamentens bekostnad. Man kan tycka vad man vill om det. Från Vänsterpartiets sida är vi kritiska till utvecklingen att EU blir alltmer överstatligt. Men det är inte alls det den här frågan handlar om. Den handlar om att demokratisera och förbättra riksdagens arbete inför viktiga avgöranden på EU-nivå och om att komma ifrån en föråldrad organisation. Det är en organisation där viktiga framtidsfrågor i dag processas fram i en alltför liten krets, där EU-debatten här i kammaren lyser med sin frånvaro och där EU-frågorna låses in i EU-nämnden och begränsas till något slags utrikespolitiskt område trots att de berör riksdagen som helhet och samtliga dess utskott. Socialdemokraterna har i sin reservation, och även här i sina anföranden, en rad formalistiska invändningar. Många av dem har sin relevans och visar naturligtvis också på svårigheten att utforma ett lagförslag för ökad demokratisering, transparens och vitalitet i EU-debatten här hemma anpassat efter ett EU-system som till stor del är uppbyggt efter andra principer. I EU finns det gummiparagrafer när det gäller kompetensområdena, det finns en stor tyngdpunkt på EU-kommissionen och regeringarna genom ministerråden och det finns en stor slutenhet i beslutsprocessen. Det är detta som vi nu försöker balansera genom ett ökat parlamentariskt inflytande. Det är inte alldeles enkelt, och det har sina problem. Jag tycker ändå att betänkandet är ett steg i rätt riktning, och det är väl värt att pröva att beträda den vägen. Tyvärr måste även jag konstatera att bakom den kanonad av motargument som kommer från socialdemokratiskt håll mot beslutsförslaget döljer sig en vilja att bibehålla den nuvarande ordningen - den nuvarande slutna ordningen med ett stort handlingsutrymme för regeringen på riksdagens bekostnad, med en process där kammaren och fackutskotten ständigt är akterseglade i EU-arbetet. Jag beklagar det. Processen när det gäller hanteringen av EU-frågorna i Sveriges riksdag behöver moderniseras, öppnas, vitaliseras, breddas och demokratiseras. Allt detta går förstås inte att åstadkomma genom ett klubbslag i riksdagen, men betänkandet är ändå ett steg i rätt riktning. Genom de föreslagna förändringarna åstadkommer vi ändå en ökad öppenhet och en lite bredare representation i EU-nämnden. Fackutskotten involveras på ett tydligare sätt i flera EU-frågor innan de avgörs i EU:s ministerråd. Kammaren får en ökad möjlighet att säga sitt. Det är steg i rätt riktning. Därmed vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag. Är det en naturlig utveckling som nu sker i och med att vi antar de förslag som finns på bordet här i dag? Efter tolv års medlemskap i EU är det rimligt att det nationella parlamentet, riksdagen, försöker att söka sätt att få inflytande i denna process och inte bara agera expeditionssträcka i redan fattade beslut. Vi kan väl vara ganska överens om att alltmer av det vi gör här i riksdagen på olika sätt har bäring på sådant som inte beslutas här utan kommer från den europeiska unionen. Detta gäller inte minst det som är parlamentets huvuduppgift, nämligen att stifta lagar. Mycket av den lagstiftning som gäller här i Sverige är beslutad i EU. Vad är då mer naturligt än att vi här i riksdagen hittar sätt att få ett utökat inflytande över våra svenska regeringskrav, åsikter och vår förhandlingsposition i EU-sammanhang? Miljöpartiets inställning till hur riksdagen ska få mer inflytande över EU-arbetet har varit att EU-nämnden inte är tillfyllest. Vi har velat, och vill, lägga ned EU-nämnden och föra över de samråd som där sker till fackutskotten helt och hållet. Ska man ha ett samråd som fungerar måste de riksdagsledamöter som kan och är engagerade i frågorna också vara de som sköter samrådet. Detta resonemang bygger på att EU-politiken är att betrakta som nationell politik, eftersom de lagstiftningsområden som EU har makt över och får mer makt över är sådana som traditionellt har beslutats nationellt. Dagens väntade beslut leder till att det tas ett par steg som vi tycker är bra. Fackutskotten får en större och viktigare roll. I EU-nämnden kommer personer som i sina respektive partigrupper har ansvar för sakområdet att kunna delta. Dessutom blir ett antal EU-frågor, grön- och vitböckerna, riksdagsärenden. Det faktum att förslagen utgår från att det i slutändan ska voteras om dessa har diskuterats. Det har tidigare sagts, bland annat i vårens debatt, att det skulle försvaga Sveriges förhandlingsutrymme. Jag har svårt att förstå en sådan inställning. Vad är det för fel på att regeringen följer majoritetsbeslut i riksdagen? Det är väl en rimlig demokratisk ordning att regeringen i huvudsak följer de riktlinjer som framtas i riksdagen. Det kan väl inte vara fel om regeringen agerar bromskloss i förslag som riksdagen inte gillar.