Personsäkerhet

Fru talman! Så var det dags för justitieutskottet - detta medan försvarsutskottet och försvarsministern har lite sommaravslutning här i kammaren. Skön sommar får vi önska. Rättsstaten bygger i allt väsentligt på öppenhet och förutsebarhet och på att människor som har sett saker ska berätta vad de upplevt och vad som hänt liksom att detta ska ske på ett korrekt sätt. Tyvärr kan man konstatera att det har blivit allt tystare i de svenska domstolarna. Det beror delvis på att människor som är misstänkta för brott alltmer sällan berättar vad de har varit med om - vad de själva har gjort och vad andra har gjort. Men det beror också på att det är allt svårare, inte minst när det gäller grov organiserad brottslighet, att få människor som har sett saker att tala om sanningen. Detta är allvarligt med tanke på att man är skyldig att berätta sanningen i domstol. Men det går aldrig att kontrollera vem som har medicinskt förklarliga minnesluckor och vem som av andra skäl tiger och inte vill berätta. Jag kan känna en ganska stor frustration över detta. Vi vill ju så gärna att man ska berätta vad som hänt. Vi vill så gärna ha bra rättegångar med goda uppgifter från vittnen som kan leda till korrekta domslut. Denna verklighet har vi känt till en tid. Folkpartiet liberalerna har efterfrågat skärpta strukturer och regelverk för att skydda vittnen. Därför är det väldigt glädjande att kunna konstatera att vi nu har ett sådant förslag från regeringen - ett förslag som jag tycker i många delar är väldigt bra. Vi har ett nationellt program som innebär att människor lättare kan få hjälp i hela Sverige. Det ska inte spela någon roll om man vittnar mot grov organiserad brottslighet i Örebro eller om man gör det i Stockholm - det har varit stor skillnad i fråga om möjligheten till skydd bland annat från polis. Detta underlättar också det som vi i Folkpartiet har efterlyst och som vi fortsätter att efterlysa, nämligen ett stärkt vittnesskyddsprogram på europeisk nivå. Med tanke på att brottsligheten är gränsöverskridande finns det all anledning att se till att man inom EU har ett starkt samarbete för att kunna byta vittnespersoner och så mellan varandra för att skydda dem på bästa sätt. Det kan vi gå vidare med, men det här kan vara en grund för att detta i alla fall ska vara möjligt. Jag tycker också att man löser ut konflikten bra vad gäller partsinsyn och sekretess, inte minst i domstol, för här finns det en målkonflikt. Här handlar det om att vi tyvärr tvingas sluta öppenheten beroende på att de som vill hota och förstöra och som i praktiken vill upplösa rättsstaten utövar ett så starkt tryck och framför sådana hot att man tvingas lösa det på detta sätt. Vidare tycker jag att det är bra med det ekonomiska stödet. Herr talman! Beträffande arbetet för att öka antalet personer som vågar vittna i domstol hjälper det inte bara med detta förstärkande av personsäkerheten och vittnesskyddet, utan det gäller också att se till att de personer som också döms för dessa brott får klart för sig att de inte kan få fortsätta med den här verksamheten. Då tycker jag att det är värt att diskutera - även om det inte tas upp i propositionen - frågor om övergrepp i rättssak och om behovet av att höja straffminimum för detta och sådant. Men det är föremål för en annan debatt. Jag tycker också, herr talman, att man måste komma ihåg att det även är viktigt att se till att människor faktiskt grips och åtalas. Det är väldigt provocerande att så många människor som förstör livet för så många andra faktiskt inte ens kommer till domstol. Det här kan hjälpa något, men det handlar också om att polisen ska få tillräckliga resurser och att polisen har de verktyg som är nödvändiga för att komma åt den här typen av brottslighet som på lång sikt, om ingenting görs, riskerar att äta ur rättsstaten och dess principer. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 4.

Herr talman! Vi är ganska få som är anmälda till denna debatt trots att det handlar om en mycket viktig fråga, nämligen hur hotade personer ska kunna skyddas och att de ska kunna få ut en summa pengar, en så kallad personsäkerhetsersättning, för att ha möjlighet till en ny start i livet i förmodligen en helt annan del av landet. Att vi är så få anmälda till debatten beror säkert på att vi är ganska överens i den delen. I propositionen räknar regeringen upp en rad olika personkategorier som ska kunna få ta del av det särskilda personsäkerhetsarbetet och av personsäkerhetsersättningen. Det handlar framför allt om hotade vittnen och målsägande, men kanske också om tilltalade och misstänkta som avslöjar saker för polisen som gör att de sedan blir starkt hotade, framför allt kanske av kriminella organisationer. I klartext kommer det här att handla om mc-relaterad brottslighet och narkotikabrottslighet men kanske också om kvinnor som utsatts för trafficking och som vågar ställa upp och vittna mot sina förövare. Andra grupper som enligt propositionen kan omfattas av det särskilda personsäkerhetsarbetet är anställda inom rättsväsendet, polisens informatörer, journalister, politiker och personer som är utsatta för hedersrelaterad grov brottslighet. I enstaka fall ska också personer som utsätts för hot och våld från närstående som inte är hedersrelaterat kunna omfattas. Men just när det gäller hotade kvinnor och barn poängterar regeringen särskilt att detta ska bli aktuellt bara i undantagsfall. Det tycker jag är en stor brist. I dag lever, enligt uppgifter som jag har fått, ca 770 personer i Sverige med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning. Det är framför allt hotade kvinnor och barn som jagas av den före detta mannen eller sambon som gör allt för att få tag i dem. Självklart ska hotade vittnen, rättsväsendets personal och tjejer eller killar som flyr från hedersrelaterat våld kunna få detta skydd och denna ersättning. Men varför ska de kvinnor som flyr från sina män utan att det finns något hedersrelaterat motiv inte omfattas av det här? Jag tycker att regeringen har gjort ett misstag när man bestämt sig för just denna avgränsning. Herr talman! Framför allt är jag kanske besviken på det sätt som majoriteten i utskottet har svarat på den motion som jag och Centerpartiet har väckt om att även hotade personer med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning ska kunna omfattas av det här personsäkerhetsarbetet och av personsäkerhetsersättningen. I betänkandet skriver majoriteten som svar på vår centerpartimotion: "Förutsättningarna för att vidta ändamålsenliga brottsförebyggande åtgärder av annat slag än som är avsett att omfattas av särskilt personsäkerhetsarbete torde enligt utskottet i många fall vara bättre när den presumtive gärningsmannen är känd än när så inte är fallet." Sedan nämns en enda åtgärd av annat slag, och det är besöksförbudet. Det tycker jag visar att majoriteten inte riktigt har förstått vilken kategori av personer det här handlar om - personer som lever med skyddad identitet i kombination med kvarskrivning. Den person som flyr, kanske tillsammans med sina barn, från sin bostad till en helt annan del av landet, och som lever under ett så extremt hot att de får skyddad identitet och deras nya adress skyddas genom kvarskrivning - all kommunikation med till exempel myndigheter går genom en annan kommun - blir inte det minsta mera trygg av att förövaren har besöksförbud. De har redan skyddad identitet, hemlig adress och hemligt telefonnummer, och de kan aldrig lämna ut sin identitet till någon. Vad hjälper då ett besöksförbud? Den förövare som jagar dem bryr sig inte det minsta om besöksförbudet och det låga straff som en överträdelse av besöksförbudet ger. Se till att få fram förslag om att besöksförbud ska kunna kombineras med fotboja. Det är ett förslag som Centerpartiet lagt fram sedan tidigare och som jag nu hört att justitieministern kan tänka sig. Det är något som är positivt. Då kanske besöksförbud kan ge viss trygghet för dessa kvinnor. Det skulle vara intressant att höra Socialdemokraternas debattör i den här frågan Britta Lejon beskriva vilka andra åtgärder av annat slag, som det står i betänkandet, som ska kunna användas för att skydda de kvinnor som befinner sig i den här extremt utsatta situationen. Herr talman! För någon vecka sedan kunde man läsa i Svenska Dagbladet att justitieminister Thomas Bodström nu förstått att det är en brist i det förslag som har lagts fram. Man kunde läsa att regeringen ska tillsätta en utredning för att se om förföljda och hotade kvinnor också utan hedersrelaterade motiv ska kunna ta del av personsäkerhetsersättningen. Är inte det att göra det lite väl svårt? Låt även dessa kvinnor omfattas av den lagstiftning vi behandlar här i dag. Så mycket svårare än så behöver det inte vara. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr talman! Rättssamhällets förutsättningar att effektivt bekämpa den grövsta kriminaliteten måste vara anpassade till en föränderlig verklighet. I dag kan vi konstatera ett ökat antal hot mot personal som är verksam inom rättsväsendets olika myndigheter. Poliser, åklagare och till exempel personal inom kriminalvården är utsatta för hot av organiserade kriminella vilkas syfte är hindra rättsstatens grundläggande arbete och uppgifter. Vittnen i mål som framför allt rör samma sorts grova organiserade brottslighet hotas också. Dessa hot är hot mot grunderna i vår demokrati och måste bekämpas därefter. I dag bedrivs ett visst personsäkerhetsarbete i Malmö, Göteborg och Stockholm. Det syftar till att skydda personer som är utsatta för särskilt allvarliga hot. Men vi saknar ett för landet sammanhållet och professionellt program för hur skyddet för allvarligt hotade personer ska vara beskaffat. Att skapa ett sammanhållet personsäkerhetsprogram för hela riket ger inte bara bättre förutsättningar för ökad effektivitet och professionalism. Det ger också förutsättningar för ett samarbete mellan Sverige och andra länder i dessa säkerhetsfrågor. Sverige är ett relativt litet land. Det kan vara ett problem i de här sammanhangen när till exempel hotade bevispersoner behöver skyddas. I dag förekommer också problem med att hotade och förföljda personer som har tvingats flytta får ekonomiska problem till de övriga bekymmer som de redan har. Det finns inte några möjligheter för samhället att ersätta dessa kostnader. Det är därför nödvändigt att hitta en bättre ordning. Ett annat skäl till varför en ny enhetlig ordning behöver skapas för personsäkerhetsarbetet i Sverige är att Europarådet förra året antog en rekommendation i vilken medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder för att skydda vittnen. Det finns således flera skäl till varför en ny ordning för Sveriges personsäkerhetsarbete behöver införas. Det förslag som regeringen tillsammans med Vänsterpartiet har presenterat, och vilket utskottet har ställt sig bakom, innebär att en ny bestämmelse i polislagen införs där det framgår att särskilt personsäkerhetsarbete får bedrivas beträffande vittnen och andra hotade personer. Närmare föreskrifter meddelas av regeringen. I propositionen föreslås också att sekretess ska gälla för uppgifter om personsäkerhetsverksamheten. Sekretessen föreslås ge företräde framför meddelarfriheten i dessa fall. Det föreslås också förändringar i rättegångsbalkens bestämmelser om vittnesförhör så att frågeförbud gäller beträffande den som har tystnadsplikt om den här verksamheten. Det finns också möjlighet att avstå från att yttra sig om enskilds personliga förhållanden som rör den här verksamheten. Ändringarna beträffande sekretesslagstiftningen har justitieutskottet överlämnat till konstitutionsutskottet. Lagrådet har inte haft några synpunkter på förslagen. Den krets av personer som är tänkt att komma i fråga för personsäkerhetsarbetet är en begränsad krets. Syftet är att åstadkomma varaktiga förbättringar i säkerheten för dessa som drabbats av ytterst allvarliga hot mot sitt liv. Det är ett långsiktigt arbete som behövs om syftet ska uppnås. En begränsad krets av framför allt vittnen och bevispersoner i samband med mål om grov organiserad brottslighet är den tänkta målgruppen. Det kan också förekomma att andra personer som utsätts för liknande allvarliga hot, till exempel i samband med mål om människohandel, behöver skyddet. Även andra människor utsätts för allvarliga hot mot deras liv och frid. Centerpartiet har i en reservation menat - och Johan Linander har också här från talarstolen talat om den problematiken - att den krets av personer som bör komma i fråga för personsäkerhetsarbetet bör utvidgas till att omfatta exempelvis kvinnor som lever under hot av en förföljande man. Det är självfallet viktigt att samhället förmår skydda dessa kvinnor och deras barn. En del möjligheter finns redan i dag, och Johan Linander har själv nämnt några av dem. Dock finns ofta en skillnad i typen av hot. Det handlar ofta om en känd identifierad person, inte sällan en tidigare närstående. I fallen som rör grov organiserad brottslighet är det sällan fallet. Där kommer hoten i stället från en vidare krets av personer. Dessa skillnader innebär att samhällets skydd måste se olika ut för att passa de olika situationerna. Även om det personsäkerhetsarbete som vi talar om här i dag är avpassat för skyddsbehoven som uppkommer vid grov organiserad brottslighet har Centerpartiet helt rätt i sin beskrivning av behoven av ökade skyddsåtgärder för framför allt kvinnor och barn som hotas av närstående. Hur de behoven ska mötas bättre än i dag ser regeringen över, och man återkommer med förslag. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! I det mesta är vi alldeles överens i den här frågan. Det kan vi börja med att säga. Men jag kan inte få en riktig klarhet. Varför har regeringen och sedan majoriteten i utskottet valt att göra just den avgränsningen? Om en ung kvinna flyr från hot och våld med hedersrelaterade motiv och vittnar mot den person som har begått brotten, eller om en ung kvinna flyr från våld och hot utan att det finns hedersrelaterade motiv och vittnar mot personer, vad är den stora skillnaden? Varför ska gränsen gå just däremellan? Det tycker jag är lite svårt att förstå. Situationen är annorlunda för till exempel vittnen i en rättegång om en stor narkotikahärva där man kan misstänka att den organiserade ligan kommer att fortsätta att jaga vittnet. Det är en lite annan situation. Om avvägningen görs att det finns ett hedersrelaterat motiv ska man kunna ingå i personsäkerhetsarbetet för personsäkerhetsersättningen. Men om det inte finns ett hedersrelaterat motiv ska man inte få det, åtminstone inte mer än i undantagsfall. Det skulle jag vilja höra en vidare förklaring av.

Herr talman! Det kanske kan uppstå situationer där det kan vara svårt att göra en väldigt klar gränsdragning. Vad vi har haft som utgångspunkt är det som händer när rättssamhällets gång hotas, när förutsättningarna för rättvisa rättegångar inte längre existerar, när vittnen i viktiga mål hotas och när rättssamhällets personal inte kan fullgöra sina uppgifter. Det kan de än så länge. Men när vi ser att hoten mot de grundläggande arbetsuppgifterna i rättsväsendet ökar måste vi svara. Vår utgångspunkt har varit att skapa en ordning som ger bättre förutsättningar för detta än vad som är fallet i dag. Då har kretsen av tänkta personer ändå varit relativt begränsad för att man ska ha en möjlighet att ställa upp med detta enormt resurskrävande skyddsarbete som i så fall kommer att behövas när det gäller den typen av hot från större organiserade kretsar som här är fallet. Sedan kan det naturligtvis finnas mål där det finns både narkotikakopplingar och människohandelskopplingar. Det är ju ingen ovanlig situation. Därför har vi sagt att visserligen är den tänkta gruppen väldigt begränsad och kopplad till den grova organiserade brottsligheten men att man i undantagsfall måste kunna ha en viss flexibilitet för att syftet med den ändrade lagstiftningen ska uppnås.

Herr talman! Det är ett svar, men jag tycker inte att det är ett svar som egentligen förklarar var gränsen går för ett hedersrelaterat motiv. Det står klart och tydligt att de fallen ska omfattas av personsäkerhetsarbetet och personsäkerhetsersättningen, men när det inte finns ett hedersrelaterat motiv ska det i enskilda fall, eller i undantagsfall som det står i propositionen, kunna gälla. Jag har blivit kontaktad av en kvinna som lever just under dessa förhållanden, som jag också har berättat om i tidigare debatter här. Det liv man lever om man har skyddad identitet i kombination med kvarskrivning är ett liv som är så hemskt att jag inte ens kan tänka mig hur det är att leva. Att aldrig kunna uppge sin identitet kan kanske inte verka så farligt, men det ger enorma begränsningar i livet. Att inte kunna göra det innebär också många extra kostnader. Kvarskrivning på en annan adress innebär att det väldigt ofta blir dröjsmålsräntor och påminnelseavgifter på räkningar därför att det tar tid innan man får sina räkningar. Så det behövs verkligen en ersättning, och det behövs ytterligare stöd och hjälp för att de här kvinnorna, som det oftast handlar om, ska kunna få den trygghet som de faktiskt är värda. Jag önskar att man inte hade gjort den här avvägningen. Det är flera remissinstanser som tycker som vi i Centerpartiet, att man även borde ha tagit med kvinnor och barn som flyr från sina män utan att det finns hedersrelaterade motiv. Nu hoppas jag att den utredning som Britta Lejon beskrev, och som jag läste att Thomas Bodström har tagit initiativ till, ska komma fram till att det faktiskt behövs samma åtgärder och samma ersättning även för den kategorin.

Herr talman! Johan Linander har, vilket jag tidigare sade, helt rätt i beskrivningen av att samhällets åtgärder för skydd för hotade kvinnor som lever i sådana extrema situationer som han beskrev inte är tillräckliga i dag. I vissa sammanhang finns det säkert stora likheter med det behov av hjälp från samhällets sida som vi nu pratar om för bevispersoner och vittnen. Men när vi har utformat förslagen har vi ändå trott att det är en viss skillnad mellan olika sorts hot och vilken sorts skydd som man kan behöva. Vi har känt att vi behöver titta närmare på de skillnader som jag redogjorde för i talarstolen och som handlar om att det är skillnad på om man är hotad av en identifierbar person eller av en vidare krets av personer när det gäller vilken sorts skydd som är bäst lämpat för att ta hand om de här behoven. Vi känner ett behov av att titta närmare på de frågorna. Därför har vi valt att göra personsäkerhetsarbetet, som vi pratar om nu, för det syfte som vi ursprungligen hade, att skydda rättssamhällets grunder. Sedan håller jag helt med Johan Linander om att vi behöver återkomma med förslag också i den del som rör hotade kvinnor.

Herr talman! Jag har inget yrkande. Vi har inte heller något särskilt yttrande i betänkandet. Jag har funderat lite vidare på det arbete som vi har gjort, det vällovliga arbetet. Jag tror att det är viktigt att vi använder oss av de här metoderna för att på det sättet kunna motverka delar av den tunga brottsligheten. Johan Linanders frågeställning tycker jag är mycket berättigad, precis som Britta Lejon också instämde i. Jag tycker att det finns skäl att titta på den. Men jag vill ta upp ytterligare en fråga som jag tycker har en ännu lite större dignitet. De personer som det handlar om är en mycket begränsad krets, sade Britta Lejon, och det är det. Men låt oss nu säga att en person som har ingått i den organiserade brottsligheten av olika skäl beslutar sig för att hjälpa polisen att reda ut ett fall. Den här personen kan ha begått mycket grova brott. Han blir då en säkerhetsperson som ska skyddas från sina brottsliga tidigare kamrater. Man ger honom en ersättning och hemlig identitet. Betyder det då inte att man också måste göra en viss form av åtalseftergift och skriva av delar av de brott som han begått? Det finns en svårighet i det här ärendet, tycker jag. Det är svårt att sätta den här personen i samma fängelse som de andra, för då fungerar nog inte säkerheten så speciellt bra. Jag tycker att det här är viktiga frågor som man borde fundera lite grann över. Vi rör oss i en alldeles speciell krets, inte den som Johan Linander talar om utan den grova organiserade brottsligheten: narkotika- och människohandel och liknande. Vi får ett delikat ärende när det gäller hur vi gör med människor som har begått grova brott och som ställer upp och vittnar. Den tanken vill jag bara skicka med för vidare behandling i det praktiska arbete som måste komma till innan den här lagen träder i funktion på alla områden.