Mobilitetsstöd som komplement till färdtjänst

Herr talman! I dag har vi propositionen Mobilitetsstöd som komplement till färdtjänst framför oss. I propositionen föreslås en ny lag som ger kommunerna möjlighet att lämna ekonomiskt stöd för anskaffning och anpassning av motorfordon till personer med funktionsnedsättning som har tillstånd till färdtjänst men inte har rätt till bilstöd. Det ekonomiska stödet ska utgöra ett komplement till färdtjänsten. Herr talman! Vi sverigedemokrater ställer oss positiva till förslaget om att öka möjligheterna för det ekonomiska stödet till personer med funktionsnedsättning. Vi menar att det kommer att innebära större frihet för de personer som i dag inte omfattas av det statliga bilstödet. Det kommer också att innebära att fler kan delta i samhällslivet på jämlika villkor. En försöksperiod har redan genomförts med positivt resultat, vilket endast kan tyda på att stödet har uppskattats av de personer som har berörts. Däremot är inte alla remissinstanser överens, vilket vi sverigedemokrater anser att man ska beakta. I ett flertal kommuner har man påtalat att det bör finnas ett gemensamt regelverk för att underlätta och minska handläggningstiderna men också för att få en rättvisare bedömning kommunerna emellan, vilket vi anser ska vara en självklarhet. Det förslag som nu föreslås kan innebära ojämlikt biståndsförfarande i landet, vilket vi inte anser acceptabelt. Förslaget är inte heller obligatoriskt för kommunerna, vilket vi sverigedemokrater har en viss förståelse för. Dock anser vi att det ska finnas en målsättning från regeringens håll att samtliga kommuner i landet ska kunna erbjuda mobilitetsstödet. Jag yrkar till sist bifall till vår reservation i detta ärende.

Herr talman! Enligt min mening är en av våra viktigaste uppgifter här i riksdagen att se till att vi gör det möjligt för alla att kunna vara delaktiga i samhället. Det kan handla om att vi ser till att de som blir sjuka eller arbetslösa har en ekonomisk trygghet som innebär att de kan fortsätta att vara en del av samhället, bo kvar i sin bostad och kanske kunna svara ja när deras barn vill gå på bio. Det kan också handla om, som i det här fallet, att underlätta för dem som har en funktionsnedsättning att på egen hand kunna ta sig dit de behöver genom att i stället för eller som ett komplement till färdtjänst erbjuda stöd till att skaffa ett motorfordon och anpassa det till ens egna förutsättningar och behov. Varje steg i riktning mot ett tillgängligare samhälle för alla är ett viktigt steg. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Det som vi nu debatterar är ett ganska bra exempel på någonting som man skulle kunna kalla för politikens finsnickeriarbete. Vi upptäcker att det finns någonting som skulle kunna förbättras och hittar en lösning, testar om det fungerar och genomför det eller, som i detta fall, föreslår att de kommuner som så vill inför reformen. Det är en reform som kompletterar och täcker upp mellan färdtjänst och det statliga bilersättningsstödet. Jag har själv innan jag fick uppdraget som riksdagsledamot arbetat med att utföra just färdtjänstresor. Det är om det fungerar en väldigt bra service som erbjuds personer med olika former av funktionsnedsättning. Den ersätter den ordinarie kollektivtrafiken som de inte har möjlighet att använda sig av, eller de egna benen som inte fungerar på det sätt de skulle önska. Gemensamt för de färdtjänstberättigade är dock, även om färdtjänsten fungerar, en önskan att de helst skulle vilja färdas utan att vara beroende av att lita på att den beställda transporten kommer till rätt plats vid rätt tid. Helst av allt skulle de naturligtvis önska bort sin funktionsnedsättning. Den är inget de väljer själva. I andra hand önskar många att det skulle vara möjligt att använda sig av eget färdmedel, till exempel sin egen bil. Herr talman! Det är just detta som propositionen föreslår en lösning på. Kommuner ska nu ges möjlighet att erbjuda ett stöd för att med en enkel åtgärd möjliggöra för den frihet det innebär att kunna färdas med sin egen bil i stället för att bli skjutsad av färdtjänsten. Det har provats i ett antal kommuner med gott resultat. Det har skapat en större frihet, och kostnaderna har minskat. Det är ett verkligt exempel på en vinn-vinn-situation. En viktig sak att poängtera är att färdtjänsttillståndet inte påverkas av ett beslut om mobilitetsstöd. Det ska alltså således även efter att man har fått mobilitetsstöd kunna vara möjligt för den enskilde att använda sig av färdtjänst. Det är ju så för en hel del av dem som har färdtjänst kan hälsotillståndet variera från dag till dag och därmed förutsättningarna för att kunna klara att köra sin egen bil. Det finns också en bred politisk enighet, och ingen motsätter sig denna reform. Det är bra. Motionen som har väckts handlar om huruvida det ska skapas enhetliga riktlinjer. Det är en ganska vanlig och återkommande fråga. Hur mycket vi ska styra härifrån centralt, och hur mycket ska vara upp till de enskilda kommunerna att besluta om? Det finns inget enkelt svar på vad som är rätt eller fel i det. Men vi ska akta oss för att bakbinda landets 290 kommuner. Det finns en kommunal självstyrelse som vi ska respektera. Det handlar om olika förutsättningar och att beslut ska fattas nära den enskilde, den av oss kristdemokrater omhuldade så kallade subsidiaritetsprincipen. Jag tror dock att det kommer att på informell väg utarbetas en praxis mellan kommuner med likartade förutsättningar. Det finns samarbetsorgan, kommunförbund, och naturligtvis Sveriges Kommuner och Landsting. Kommunerna är inte skyldiga att införa detta. Den kommunala självstyrelsen påverkas inte. Kommuner ser väldigt olika ut från Stockholm med i dagsläget 900 000 invånare till Bjurholm i Västerbotten med sina dryga 2 000 invånare. Därför är det svårt att utarbeta bestämmelser som är likadana när förutsättningarna är så radikalt annorlunda, och vi vill ju ha nära mellan medborgare och beslutsfattare. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.