Minoritetsfrågor

Debatt om förslag 27 mars 2014

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 3 Hans Ekström (S)

Herr talman! Svensk minoritetspolitik för de i grundlagen skyddade nationella minoriteterna har tagit avgörande steg framåt under de senaste 20 åren. Förvaltningsområdena har inneburit ett ökat skydd för de nationella minoriteter som har geografiskt definierade områden. Detta gäller således samerna, tornedalsfinnarna och sverigefinnarna. Medvetenheten om hur förekommande och kränkande antisemitism och antiziganism är för våra icke territoriellt skyddade minoriteter har ökat. Det har gått framåt - men mycket arbete återstår. Den vitbok om romernas historia i Sverige under 1900-talet som presenterades i tisdags är en skakande läsning om majoritetssamhällets övergrepp i form av allt från tvångssterilisering till förnekelse av medborgerliga rättigheter. När man ser situationen för romerna i dag blir man heller inte stolt. Fortfarande avbryter för många barn sin skolgång, fortfarande får barn barn, fortfarande har man svårt att få arbete och fortfarande diskrimineras man i sitt dagliga liv. Detta visades inte minst genom att regeringens gäst förvägrades frukost på hotell Sheraton. Även avslöjandet om Skånepolisens romregister ger en inblick i inrotade fördomars effekter. På samma sätt blir jag skrämd när jag pratar med unga judar som inte vågar visa sin identitet av risk för hatbrott, detta 70 år efter Förintelsen. Har vi inte lärt oss mer? Även vårt internationellt skyddade urfolk, samerna, utsätts för effekterna av fördomar och resultaten av tidigare förtryck. Ett besök vid Länsstyrelsen i Jämtland gjorde att jag blev uppmärksam på de problem man har med vad som uppfattas som bristande engagemang från svenska myndigheter vad gäller renbete över riksgränsen. Urfolket, som inte känner nationalstaten, får alltså lida av nationalstatens gräns. I en motion föreslår Kerstin Lundgren att finlandssvenskarna ska integreras i begreppet sverigefinnar och omfattas av minoritetsskyddet. Att finlandssvenskarna har en urgammal närvaro - sedan kanske 1300-talet - i det som i dag är Sverige kan inte ifrågasättas. Den svenska minoritetslagstiftningen är emellertid i mycket baserad på den så kallade minoritetsspråkskonventionen, och standardsvenskan i Finland är densamma som standardsvenskan i Sverige. En förändring skulle kräva en grundläggande utvärdering av minoritetspolitiken, och kanske kan finlandssvenskarna uppmärksammas på annat sätt. Den finska språkgruppen är till numerären är den största. Siffran ca 700 000 personer med finskspråkiga rötter nämns. I fråga om denna grupp finns det fortfarande stora brister. Sverige som land har anledning att skämmas över hur vi har behandlat det finska språket efter 1809. Vi socialdemokrater, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, menar att ett nationellt språkpolitiskt handlingsprogram ska tas fram för det finska språket. Vi ser stora luckor i den finska minoritetens rättigheter. Allt från rätt till äldreomsorg på finska till lärarutbildningar på alla nivåer behöver utredas. Vi måste förstå att vårt bristande skydd för finskan också har negativa effekter på svenskans ställning i Finland. Den svenskspråkiga gruppen i Finland och den finskspråkiga gruppen i Sverige är viktiga för att vidmakthålla de starka och unika banden mellan Sverige och Finland. Det är vår mening att ett handlingsprogram för finskan bör följas av liknande handlingsprogram för de andra minoritetsspråken. Jag yrkar därför bifall till reservationen under punkt 6.

Anf. 4 Mia Sydow Mölleby (V)

Herr talman! Förra sommaren kunde vi i radion höra om att det var flera personer som inte fick hyra bil på bensinmackar trots att det fanns lediga bilar. I höstas avslöjades att polisen i Skåne hade registrerat personer ur en enskild etnisk grupp på ett sätt som inte följde lagar och regler. Precis som Hans tidigare berättade kunde vi förrgår höra talas om en gäst på ett finare hotell i Stockholm som stoppades i frukostmatsalen med hänvisning till att frukosten enbart var för dem som bodde på hotellet. Kvinnan i fråga bodde på hotellet. Gemensamt i dessa tre i övrigt helt olika situationer var att samtliga av de drabbade var romer. Det är helt uppenbart att det pågår en diskriminering i Sverige och att antiziganismen är utbredd, och det är ett stort problem. Det problemet kräver insatser som går längre än att skriva en vitbok. Attacker mot synagogor och judiska samlingsplatser fortsätter. Under kristallnatten i höstas marscherade nazistiska Svenska motståndsrörelsen genom Stockholm. Polisen hade gett demonstrationen tillstånd trots att en demonstration den natten knappast kan uppfattas som något annat än ett hot, en ren provokation och hets mot folkgrupp. Demonstranterna bar sköldar med den nazistiska symbolen livets träd. Samma symbol användes av SA i Nazityskland när mördandet och förföljandet satte i gång. Symbolen livets träd är jämförbar med hakkorset eftersom det är en tydlig och historiskt använd symbol. I Sverige ha vi ett förbud mot att bära nazistiska symboler och uniformer just för att dessa i sig är tydligt riktade mot de grupper som förföljdes och mördades under tyska nazitiden. Trots det ingrep inte polisen vid demonstrationen på kristallnatten. Beror det på okunskap? Kanske det, men framför allt visade det att antisemitismen i det svenska samhället är ett stort problem, och poliser är också människor. När församlingsmedlemmarna kom till moskén på Söder i december var den överklottrad med hakkors. Attacker mot moskéer och muslimska samlingsplatser är ständigt förekommande. Kvinnor med sjal utsätts för attacker. Vid flera tillfällen har män försökt slita av kvinnor sjalarna. Nidbilder av muslimer är vanliga, och generaliseringar av muslimer som en enhetlig grupp är standard. Kunskapen om islam är verkligen undermålig och präglad av rasistiska stereotyper. Islamofobin i Sverige är utbredd. Samhället har ett stort ansvar för att komma till rätta med rasism, diskriminering och förföljelser. I skolan borde det vara självklart att arbeta mot antiziganism, antisemitism och islamofobi. I själva verket är tyvärr fördomarna så djupt rotade i det svenska samhället att även våra läromedel bidrar till och förstärker fördomarna. I nyhetsmedier och populärkultur sprids ofta en väldigt onyanserad bild av bland annat islam och judendom. Det är tydligt att arbetet mot antiziganism, antisemitism och islamofobi behöver förstärkas ordentligt. Bland annat behöver skolans arbete mot detta självklart stärkas. Jag yrkar bifall till reservation nr 1. Jag stöder självklart också våra övriga reservationer och våra motioner. Den som lyssnar på debatten och läser det här betänkandet om minoritetsfrågor kan konstatera att det är ett ganska tunt betänkande, att det är ganska få delar i och att det är fokuserat på ganska få saker. Vi tar upp finlandssvenskan och det finska minoritetsspråkets ställning, antiziganism, islamofobi och antisemitism och har en kort passus om sametinget. Det beror på att vi tidigare hanterat flera av de här frågorna och hade en debatt i kammaren för två år sedan. Jag vill rekommendera dem som vill se mer av vad som har sagts och vad vi har för ståndpunkter i konstitutionsutskottet att titta i betänkandet från 2011/12. Där lyftes tydligt fram många frågor gällande den samiska minoriteten och dess förutsättningar, bland annat frågan om att ge sametinget en ordentlig möjlighet att vara ett självstyrande organ, vilket inte alls fungerar i dag. Med detta yrkar jag åter bifall till reservation 1.

Anf. 5 Sedat Dogru (M)

Herr talman! Detta betänkande och denna debatt är viktiga ur två aspekter, dels för att visa mitt partis, Moderaternas, ambition och Alliansens ställning i de här frågorna, dels för att visa regeringens arbete och strävan med att synliggöra och uppmärksamma minoriteter. Speciellt viktigt är arbetet för att förbättra romernas situation. I frågan om finska minoritetsspråkets ställning har jag förståelse för reservanterna och deras resonemang. Här pågår ett antal insatser. Vissa saker har gjorts, och mer kommer att göras, för att säkerställa och underlätta för barn och ungdomar som tillhör de nationella minoritetsgrupperna. Deras möjligheter att använda och utveckla sina språk kommer att stärkas. Det är bra att vi har inrättat ett sameting som kan bevaka och följa upp frågor som bland annat rör rennäringen, nyttjandet av mark och vatten. Sametinget är också med, bevakar och tycker till i samhällsplaneringen. Vidare har sametinget också en demokratisk roll som folkvald församling som är viktig. Herr talman! Jag vill citera integrationsminister Erik Ullenhag: "Det förekommer i dag en utbredd vardagsdiskriminering mot romer i det svenska samhället. Många romer känner dessutom en stor oro mot bakgrund av historien och dagens fördomar." I tisdags presenterade integrationsministern regeringens vitbok om kränkningar av och övergrepp mot romer i Sverige. Syftet var att ge ett erkännande åt offren och deras anhöriga och skapa förståelse för den romska minoritetens situation i Sverige i dag. Det är ett gediget material och hittills det mest omfattande arbete som har gjorts inom området. Arbetet med vitboken startade för några år sedan. Och innan det hann slutföras och presenteras fick vi i närtid erfara och se bevis för hur romer behandlas och vad de utsätts för i dagens Sverige. Jag tänker på Skånepolisens register över romer. När detta uppdagades i höstas för allmänheten genom medierna blev det genast föremål för granskning av Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, som har tillsyn över polisens register. Nämnden kunde inte styrka att grunden för registreringen varit etnicitet, men den uttalade viss kritik för att gallringen inte gjorts på ett korrekt sätt, att tillgången till registret inte hade begränsats och att registret var för oprecist. Diskrimineringsombudsmannen inledde en tillsyn, överåklagaren vid Riksenheten för polismål inledde en förundersökning och Justitiekanslern inledde en förundersökning av Polismyndigheten i Skåne. Alla dessa tillsynsmyndigheter hade en eller flera anmärkningar på hur registret hade skötts av Skånepolisen, men samtliga granskningar lades ned och har avslutats. Det som pågår just nu är Justitieombudsmannens, JO:s, granskning av ansvarsfördelningen inom Skånepolisen. Vidare har regeringen gett Rikspolisstyrelsen i uppdrag att redovisa hur man kommer att säkerställa att det finns riktlinjer och rutiner för behandling av personuppgifter i polisens kriminalunderrättelseverksamhet. Datainspektionen har fått i uppdrag av regeringen att undersöka om det förekommer olaglig registrering av romer eller personer av annat etniskt ursprung inom socialtjänsten och bostadsmarknaden. En vitbok som beskriver historien är en viktig utgångspunkt för att stärka romers mänskliga rättigheter. Vitboken belyser övergrepp mot och kränkningar av romer under 1900-talet på områden som registreringar, steriliseringar, omhändertaganden av barn, fördrivning, deras tillgång till bostad samt arbete och utbildning. Romers situation i dag har ett samband med hur de har behandlats historiskt och den diskriminering som de utsatts för under en lång tid. Därför är kunskapen om historien viktig för regeringens fortsatta arbete med att förbättra levnadsförhållandena för romer. Regeringen påbörjade ett arbete i ett antal pilotkommuner och antog en strategi för romsk inkludering för några år sedan. Utöver de medel som finns för de nationella minoriteterna satsas det 46 miljoner under 2012-2015 för att uppnå det övergripande målet att år 2032 ska romer ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom. Strategin omfattar sex samhällsområden: arbete, utbildning, bostad, hälsa och social trygghet, civilsamhället samt kultur och språk. Ett urval av dessa satsningar i strategin kommer även att göras på nationell nivå. I går fick vi veta att regeringen har tillsatt en kommission mot antiziganism. Kommissionens majoritet utgörs av romer. Syftet är att åstadkomma en kraftsamling i arbetet mot antiziganism och att överbrygga den förtroendeklyfta som finns mellan den romska gruppen och samhället i övrigt. Herr talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut.

Anf. 6 Stefan Käll (FP)

Herr talman! Sverige har aldrig varit ett etniskt, språkligt eller kulturellt homogent land. Det är en seglivad myt. En del vill gärna att den myten lever kvar, men sanningen är att så länge som det har bott människor här i Sverige har det talats olika språk och funnits olika kulturer här. Minoritetspolitiken handlar om att synliggöra och skapa förutsättningar för våra historiska minoritetsspråk och de nationella minoriteterna, som i många generationer har funnits sida vid sida med majoritetsbefolkningen. Det kan lätt låta oskyldigt, men för den som berörs är det allvar. Sverige har en lång historia av osynliggörande, marginalisering och ibland även direkt förtryck mot våra egna minoriteter. Det är något som vi måste göra upp med. Vi har här hört talare nämna Erik Ullenhags vitbok om övergrepp och kränkningar mot romer och resande under 1900-talet. Med Erik Ullenhags egna ord: "Det är en historia att skämmas över." Det handlar om offentligt sanktionerad rasbiologi, sterilisering, systematisk kartläggning och registrering, inreseförbud specifikt riktade mot romer samt systematisk utestängning från skola, bostadsmarknad och arbetsmarknad. Det här är inte bara historia, utan detta påverkar oss också i dag. Majoritetsbefolkningens okunskap är ofta stor. Att göra upp med myten om det etniskt homogena Sverige är ett gemensamt ansvar. För Folkpartiet liberalerna är minoritetspolitiken en fråga om demokrati och om lika möjligheter. Den som identifierar sig som tillhörig en nationell minoritet ska ha samma möjligheter som alla andra att delta i samhället och bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Steg för steg höjer vi ambitionerna. I går tillsatte regeringen en kommission mot antiziganism, ledd av Thomas Hammarberg, där man återigen ska ta upp dessa frågor. Kommissionen har bred representation från romer och resande. Också när det gäller minoritetspolitiken i stort har förändringar gjorts sedan 2006. Folkpartiet har arbetat för att varje barn ska ha samma rätt att få modersmålsundervisning i något av de fem minoritetsspråken, även om språket inte används till vardags i hemmet. Detta blev verklighet efter att Folkpartiet tog över på Utbildningsdepartementet. För några veckor sedan tog vi nästa steg för att underlätta för modersmålsundervisning i minoritetsspråk genom en proposition om att ändra skollagen, gällande de nationella minoritetsspråken, och slopa kravet på att en vårdnadshavare ska ha språket som modersmål och att eleven ska ha grundläggande kunskaper i språket. Förvaltningsområdena för de nationella minoritetsspråken har ökat kraftigt sedan alliansregeringen tog över. Tidigare var det bara i Tornedalen och några andra delar av Norrbotten som det fanns en rätt för enskilda att använda minoritetsspråk i kontakter med myndigheter och en rätt till förskoleverksamhet och äldreomsorg helt eller delvis på minoritetsspråk. De senaste åren har antalet kommuner ökat radikalt. Nu omfattar det samiska förvaltningsområdet nästan hela Norrlands inland plus Umeå kommun, och det finska förvaltningsområdet har utökats med ett stort antal kommuner i Mälardalen och Mellansverige, där många har finska som modersmål. Antalet kommuner växer hela tiden. Vi gick till val på att höja ambitionerna i minoritetspolitiken, och vi håller vad vi lovar. Jag började med att säga att det här kan låta oskyldigt, men det är det inte. Det är bara två dagar sedan vitboken om övergrepp mot och kränkningar av romer och resande presenterades. Och det är bara ett par månader sedan ett parti här i kammaren, Sverigedemokraterna, krävde ett totalt stopp för alla riktade åtgärder för den nationella minoriteten romer. Hela budgetanslaget, varenda krona, skulle dras in. I tisdags talade Sverigedemokraterna med mycket små bokstäver om detta. Men det är vad deras politik går ut på. Minoritetspolitik är inget oskyldigt litet sidospår i politiken. Det är här som de grundläggande värderingarna testas. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Anf. 7 Per-Ingvar Johnsson (C)

Herr talman! Vi har i konstitutionsutskottet behandlat 20 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden som handlar om minoritetsfrågor. Vi redovisar det nu i detta betänkande, KU24. Jag ska inte upprepa de synpunkter som här har framförts om minoritetsfrågorna där vi är överens. Jag vill redovisa vad jag själv främst har jobbat med under de diskussioner vi har haft i konstitutionsutskottet. Jag har försökt få till stånd en mer positiv skrivning än den som ursprungligen fanns och som har funnits i riksdagens och regeringens tidigare skrivelser när det gäller finlandssvenskarnas ställning som en minoritet i Sverige. På grund av att finlandssvenskarna, alltså de svensktalande som flyttat från Finland till Sverige, inte är en språklig minoritet i Sverige har de aldrig fått ett erkännande som en minoritetsgrupp i Sverige. Deras gemenskap kommer till uttryck bland annat i den finlandssvenska föreningen Fris. Några av oss ledamöter i konstitutionsutskottet var för en dryg månad sedan på ett av finlandssvenskar välbesökt Runebergsmingel i deras lokal på Söder i Stockholm. Frågan om finlandssvenskarnas ställning som minoritet har tagits upp i en riksdagsmotion av min partikollega Kerstin Lundgren. Föreningen Fris har skrivit till konstitutionsutskottet och stött de synpunkter som Kerstin Lundgren framför i sin motion. Även om motionen inte tillstyrks av konstitutionsutskottet har vi gjort en i jämförelse med tidigare beslut något mer positiv skrivning i minoritetsfrågan för finlandssvenskarna. Jag vill också nämna att konstitutionsutskottet i detta ärende avstyrker en sverigedemokratisk motion om att sametinget ska avskaffas. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande.

Anf. 8 Tuve Skånberg (KD)

Herr talman! Det är 20 motionsyrkanden som vi har att hantera, och därav kan man möjligen sluta sig till att debatten inte blir så oerhört engagerad. Vi har inte mycket repliker, och vi håller våra anföranden. Men låt mig, herr talman, understryka att ämnet är viktigt. Det är ingen som i detta betänkande motsätter sig åtgärder för att hjälpa till exempel romerna i deras situation och deras utsatthet, judarna i Malmö eller de muslimer vars burka eller slöja blir avriven. Alla står vi bakom att detta är oacceptabelt och att vi vill ha förändringar. Den ena talaren efter den andra har pekat på vad regeringen faktiskt har gjort och hur vi har motionerat från alla partier. Men låt mig säga: Vi är ännu inte framme. Jag bor i Skåne, och jag vet av personlig erfarenhet hur det är för unga judiska män och kvinnor, som jag känner, att inte kunna vandra på Malmös gator. Till och med de som har det traditionella mellanösternutseendet kan bli angripna på Malmös gator, och de drar sig för att åka in till Malmö. Detta är inte acceptabelt. Det är inte acceptabelt att synagogan i Malmö måste vara som en bunker, där man går genom slussar. Till stor del bekostas hela det här slussväsendet av den judiska församlingen själv, även om samhället går in med en viss hjälp. Det är inte acceptabelt. Så kan vi inte ha det. Det är likadant när jag går härifrån och till Sergels torg och kommer att se just de romer som vi har debatterat. De är inte svenska medborgare utan rumänska, men de är likväl romer, de fattigaste i Europa, som har tagit sig hit till Sverige. Vi går förbi dem, med eller utan en blick på dem. När jag gick hit i dag på morgonen till denna debatt kom det en rom och försökte få mig att lägga en slant i en pappersmugg. Jag måste erkänna att jag inte gjorde det. Vad kan vi göra? Till att börja med kan vi säga att de inte är vårt problem: De här romerna är inte svenska medborgare, och någon annan får ta hand om dem. Ja, det är väl sant. Så är det - vi kan inte hjälpa alla. Men dessa romer skulle vi kunna hjälpa genom att sätta tryck på Rumänien, vars medborgare de faktiskt är, så att de pengar som EU avsätter verkligen går till fattigdomsbekämpning i Rumänien. Jag vet inte om det hjälper ditt och mitt samvete, men det är förvisso ett problem som måste lösas. Och här har Sverige ett medmänskligt ansvar att se till att vi inte går förbi dessa människor. De är också vår nästa, även om jag gick förbi för inte så länge sedan. Fattigdomsbekämpning är större än att bara ge en liten peng i en pappersmugg. Det handlar också om att se till att vi åtminstone börjar i EU med fattigdomsbekämpning, och pengar finns avsatta för detta, också för dessa romer. Det har nämnts om vitboken och kommissionen för att hjälpa svenska romer. Allt detta är bra. Men vi har mer att göra. Regeringen är på god väg. Men tyvärr: Jag vill bara påminna om att vi har en resa framför oss. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 9 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Tack till konstitutionsutskottet, som har behandlat även min motion! Den är en av de 20 motioner som behandlas i detta betänkande och handlar om frågan om finlandssvenskarnas ställning som nationell minoritet. Det är en del som fortfarande kvarstår olöst trots översyn och förnyade lagar och trots diskussioner som har pågått rätt länge. Jag är själv engagerad i de här frågorna sedan 2002. Det är den näst största minoritetsgruppen i Sverige vi talar om. Runt 100 000 identifierar sig som finlandssvenskar. De nationella minoriteterna - samer, tornedalingar, sverigefinnar, romer och judar - gavs 1999 ställning som nationella minoriteter i Sverige utifrån Europarådets konventioner, som Sverige har undertecknat. Grunden är att alla ska ha rätt att få vara olika som individer. Vissa vill bevara sitt kulturarv; andra vill inte bli intvingade i någon grupp. Vi måste lära oss av våra misstag, tycker jag, och inte till följd av missriktad hjälpsamhet tala om för människor vad som är rätt för dem. Minoritetsspråkskommittén angav tonen för de nationella minoriteterna i Sverige. Det gjorde att man måste ha finska som modersmål för att få räkna sig som sverigefinne. Det kravet gäller inte för någon av de andra minoriteterna, och det är heller inget exklusivt krav i Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter. Där handlar det snarare om minoritetsspråkskonventionen. Sverige erkänner alltså bara delvis en nationell minoritet som har rötter i Finland. Sverigefinländarna delas upp i en grupp som får nationell status och en som inte får den statusen. Finlandssvenskarna i Sverige har därmed diskvalificerats som nationell minoritet trots att de uppfyller alla kriterier för att få klassas som sådan som Europarådet ställer upp. De har en uttalad samhörighet, de står till antalet inte i en dominerande ställning till resten av befolkningen, de har en traditionell och kulturell särart, de har historiska band till Sverige och de har en självidentifikation, det vill säga de vill både som individer och som grupp behålla sin finlandssvenska identitet. Av artikel 5, som vi har ratificerat, framgår det att de nationella minoriteterna ska ha möjlighet att behålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna i sin identitet, och det är mer än språk. Det är mer än språk. Det har Sverige och vi ännu inte lyckats fånga upp. Därför har vi som majoritetsbefolkning delat den sverigefinländska gruppen i två delar. Den ena, språkdelen, har givits ett särskilt skydd för hela sin identitet - sitt kulturarv, sin historia och sin koppling till Finland. Den andra delen har inte givits den rätten. Trots att vi har så väldigt långvariga band har vi inte klarat av den uppgiften. Jag tycker, herr talman, att det finns alla skäl för oss alla att fundera över hur vi ska kunna förändra den här verkligheten för människor i Sverige, för vår näst största minoritetsgrupp. Jag är glad, herr talman, att utskottet ändå har öppnat en liten springa genom sitt svar på min motion. Jag hoppas att vi tillsammans ska kunna ta denna fråga vidare och lösa den konflikt som vi av missriktad hjälpsamhet har åstadkommit. Jag kommer inte att yrka bifall till min motion. Jag vill tacka min partikamrat Per-Ingvar Johnsson och andra som har varit verksamma för att försöka öppna den här springan. Jag hoppas att vi tillsammans, herr talman, ska kunna göra dörren vidöppen och lösa en konflikt som vi, inte den näst största minoritetsgruppen i Sverige, har skapat.

Anf. 10 Raimo Pärssinen (S)

Herra puhemies - herr talman! Jag vill bara påminna kammaren om att det i Sveriges riksdag talades finska ända fram till år 1809, då vi olyckligtvis förlorade vår östra rikshalva till Ryssland. Jag har valt att begära ordet i den här frågan eftersom jag är djupt engagerad i den. Jag är också ordförande i Svensk-finska föreningen här i riksdagen. Alla partier är representerade i den, och vi är helt överens om tagen. Vi har inte heller för avsikt att skapa några politiska strider om frågorna om sverigefinnars framsteg och stärkande av det finska språket i Sverige; det är viktigt att framhålla. Ändå blir jag glad när vi i dag från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet får bifall och en reservation gällande min och Pyry Niemis motion om en nationell strategi för stärkande av det finska språket. Det är oerhört viktigt. Herr talman! När Koski-Vähälä, Rauhala, Karhu, Kupari och även min familj kom till östra Jämtland och började röja skog där blev det en stor finsk koloni. Men att jag aldrig fick möjligheten att stärka mitt finska språk via skolsystemet i Sverige beklagar jag allvarligt och djupt i dag. Det är nämligen en viktig del av min och andra sverigefinnars identitet. Det här går i arv i generationer. Därför måste vi gå framåt på bred front, även om vi gör det försiktigt och sakta, eftersom det inte är någon partiskiljande fråga - eller inte borde vara det. Vår motion som handlar om den nationella strategin för finska språket är ingen svår sak. Det är ett påbörjat arbete för att se vilka brister som finns i dag - vi känner till många av dem - och på vilket sätt vi kan undanröja dem, vilket är jätteviktigt. Jag önskar tillsammans med många andra att vi kan ta steg framåt i just den här frågan, för vi pratar om väldigt många som finns i landet i dag och som har sin historia i Finland många generationer tillbaka eller alldeles nyligen. Vi har byggt det här landet tillsammans. Därför kommer vi att fortsätta vårt arbete. Jag beklagar att regeringspartierna inte kunde ta ställning för det här i dag, men de kanske gör det framöver. Det är väldigt viktigt. Vi har också en kampanj, herr talman, som handlar om att man ska kunna se finsk tv, TV Finland, i hela Sverige. Här har vi åstadkommit att få göra en uppvaktning av kulturministern för att gemensamt, alla partier tillsammans, försöka ta kliv framåt. Herr talman! Jag tänker på min gamla mamma på Persgården i Hofors. Hon är 89 år nu men kan inte få service och omsorg på finska, vilket jag djupt beklagar. Det finns en kader av människor ute i arbetslivet som har finskt ursprung och som skulle behöva revitalisera sitt språk och våga använda det eftersom det är fler som behöver få vård och omsorg på ålderns höst på just finska språket. Vi fungerar så, alla vi människor, att vi faller tillbaka på vårt modersmål. Jag är glad att vi har fått en gemensam reservation från tre partier. Nästa gång, herr talman, kanske vi kan få med oss fler partier i denna ytterst viktiga fråga som berör nästan 700 000 människor i detta land.

Anf. 11 Pyry Niemi (S)

Herr talman! Minä olen suomenkielinen edustaja Ruotsin valtiopäivällä - jag är en finskspråkig ledamot i den svenska riksdagen. Det känns stort att diskutera de här frågorna. Jag flyttade till Sverige 1970. Jag har gått i svensk grundskola och gymnasieskola och på svenskt universitet och fått ta del av den stora, fina svenska välfärden. Jag har nästan tappat bort det finska språket men ändå i någon mån och mening alltid kämpat för att behålla det - kulturellt, socialt, funktionellt och även i arbetslivet. Vi är närmare 700 000 sverigefinnar i Sverige i dag - andra eller tredje generationen - som har långa, djupa historiska band till Finland och som känner en stolthet och tacksamhet över allt som har skett över sekler, i samverkan och harmoni, under krig och i fredstid. Med detta i bagaget känner jag också en stor trygghet med att det finska språket kommer att överleva i Sverige och att det svenska språket kommer att överleva i Finland. Det som är bekymmersamt är att många av dem som invandrade till Sverige på 1950- och 1960-talet nu börjar komma i den ålder då de börjar tappa det svenska språket. Var landar de då rent språkmässigt? Jo, i sitt ursprungsspråk, och det är ofta finskan. Vi ser det i många kommuner i dag, speciellt traditionella bruksorter, dit många invandrade från Finland till Sverige för att stärka den svenska konkurrenskraften och ge möjligheter till utökad produktion och tillväxt. I dag behärskar de inte det svenska språket mer. Därför är förvaltningsområdena viktiga. På samma sätt är det också för den generation som jag tillhör, som föddes på 60-talet. Vi börjar alltmer tappa kopplingen till Finland av flera skäl, framför allt för att det inte finns identifikation att anknyta till. Vi tappar möjligheterna att se på finsk television. Språket revitaliseras inte på det sätt som vi behöver. Vi borde också få mer tillgång till forskning och beprövad erfarenhet när det gäller modern språkteknologi på finska. Allt detta kokar samman till att vi behöver en nationell handlingsplan för detta minoritetsspråk. Det behövs ända ned i den ålder då man börjar på förskolan och i de kommunala grundskolorna, där vi vet att det råder en obalans, dels när det gäller att få tag i lärare, pedagoger, som kan det finska språket, dels när det gäller olika kommuner inställning till rätten att få tillgång till sitt eget minoritetsspråk. Detta är ett första steg. Vi vill se handlingsplaner för de andra nationella minoriteterna också. Det ena utesluter inte det andra, men det är bra att börja med den grupp som är störst för att kunna skapa de bästa förutsättningarna. Förvaltningsområdena i all ära - de är bra, och vi ska fortsätta värna dem - men de går inte på djupet i de väsentligaste frågorna när det gäller det finska språket. Det handlar mer om service och tjänster. Vi måste också visa och kanalisera hur vi vetenskapligt kan få fram det finska språkets ställning i det moderna svenska samhället och samtidigt värnar den goda samverkan som historiskt har funnits mellan Finland och Sverige.

Beslut

Nej till motioner om minoritetsfrågor (KU24)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2012 och 2013 som rör de nationella minoriteterna. Motionerna handlar bland annat om sannings- och granskningskommissioner om registreringen av romer, stärkt arbete mot antiziganism, antisemitism och islamofobi, finlandssvenskarnas ställning som nationell minoritet, sametinget, finskans ställning som minoritetsspråk och äldreomsorg på finska.

Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskotts förslag till beslut.