Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik

Fru talman! Så har vi då ännu ett betänkande om mänskliga rättigheter att debattera. Det är ett betänkande som behandlar ett antal motioner från den allmänna motionstiden höstarna 2007, 2008 och 2009. Motionerna tar upp mänskliga rättigheter, eller snarare avsaknaden av mänskliga rättigheter, i ett antal länder runt om i världen. Jag vill, fru talman, inledningsvis säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom de sex reservationer som vi har väckt tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, men jag vill yrka bifall till reservationerna som rör punkterna 3 och 17, alltså SRHR-frågor och Kina. Fru talman! En förutsättning för demokrati är att vi alla respekterar de mänskliga rättigheterna. Därför måste vi alltid stå upp för de mänskliga rättigheterna var än i världen de kränks. Vår röst ska vara lika skarp mot oförrätter oavsett om de begås av en stormakt, en diktatur, ett litet land eller av en annan aktör. Kampen och protesterna mot diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder eller religion måste föras både nationellt och internationellt. Även de fackliga rättigheterna behöver stärkas på många håll i världen. Kvinnorna är i majoritet när det gäller jordens befolkning, och även om det är så har kvinnorna, och inte minst barnen, en mycket utsatt situation i många länder. Kvinnors rättigheter kränks ständigt. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en mycket central del i den socialdemokratiska utrikespolitiken. Därför ser vi med oro på hur den borgerliga regeringen vid ett flertal tillfällen har marginaliserat frågan om just mänskliga rättigheter. Alltsedan FN:s allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna tillkom 1948 har rättigheterna slagits fast i ett stort antal internationella konventioner. Det handlar om bland annat ekonomiska, sociala, kulturella och förstås politiska rättigheter. Det handlar också om tortyr, rasdiskriminering, människohandel, diskriminering av hbt-personer, av kvinnor och av barnets rättigheter. Regimer som kränker de mänskliga rättigheterna försvarar sig ofta med att just deras länder har särskilda förhållanden som gör kränkningarna befogade eller med att mänskliga rättigheter inte får hindra utövandet av traditionella kulturella sedvänjor, till exempel beträffande kvinnors och flickors ställning, vilket vi socialdemokrater aldrig kan acceptera. Det kan aldrig nog upprepas att mänskliga rättigheter aldrig får inskränkas av vare sig stater eller andra aktörer. Fru talman! Dödsstraff, tortyr och misshandel utgör några av de mest motbjudande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Kina stod ensamt för runt 70 procent av alla verkställda dödsdomar 2008. Även om mycket går åt rätt håll i Kina och den ekonomiska utvecklingen är blomstrande är landet fortfarande en av världens mest hårdföra diktaturer. Situationen för mänskliga rättigheter är under all kritik. Detta kommer min kollega Ameer Sachet att tala mer om i sitt anförande. Dödsstraffet är alltid oacceptabelt, men vi vill särskilt rikta vår avsky mot de stater som avrättar barn, exempelvis Iran. Det måste, fru talman, vara en tydlig svensk hållning att fördöma detta. Där bör regeringen vara mycket tydlig. De mänskliga rättigheterna kränks också i det amerikanska fånglägret Guantánamo. För alla regeringar som säger sig sätta skyddet av de mänskliga rättigheterna högt på dagordningen borde det vara självklart att kräva lägrets omedelbara stängning. Att världens enda kvarvarande supermakt öppet och medvetet kränker de mänskliga rättigheterna har försvårat arbetet för de mänskliga rättigheterna i världen. Vi socialdemokrater beklagar att Sveriges utrikesminister inte i vare sig årets eller fjolårets utrikespolitiska deklaration med ett enda ord nämnde Guantánamo - detta samtidigt som regeringen hävdar att Sverige ska vara en tydlig röst i världen för mänskliga rättigheter och att man höjer ambitionen på området. I konsekvens med det, fru talman, bör Sverige agera för att en stängning av Guantánamo kan ske under 2010. Vi socialdemokrater kände djup oro, fru talman, när statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade att han som regeringschef inte tar upp enskilda fall av kränkningar i bilaterala samtal. Om detta hade blivit regeringens hållning hade det inneburit en förändring i svensk utrikespolitik som vi inte vill se. En av styrkorna i det svenska arbetet för mänskliga rättigheter har varit just att vi har kunnat kritisera såväl stater som gerillarörelser och kombinera det med ett genuint engagemang för den enskilde som drabbas. Fru talman! Vi anser att det är en regeringschefs skyldighet att synliggöra om svenska medborgare utomlands får sina mänskliga rättigheter kränkta. I Etiopien sitter oppositionsledaren Birtukan Mideksa, före detta domare och den första kvinnliga partiledaren i Etiopien, fängslad. Vi socialdemokrater kräver att hon friges och att den svenska regeringen tar initiativ för att stödja hennes sak. Än en gång, fru talman, finns det anledning att ta upp Dawit Isaaks helt oacceptabla situation. Alltsedan 2001 har han suttit fängslad i Eritrea utan rättegång och utan kontakt med omvärlden, vilket jag är övertygad om att vi alla fördömer. Det är inte bara viktigt utan alldeles nödvändigt att Sveriges regering ökar trycket i den tysta diplomatin samtidigt som man måste ta upp bristen på de mänskliga rättigheterna, inklusive inskränkningarna av yttrandefriheten, i alla bilaterala kontakter med företrädare för Eritrea likaväl som via multilaterala organisationer och kräva att alla politiska fångar släpps fria och ett omedelbart frisläppande av Dawit Isaak. Vi anser också att Sveriges regering bör utse en hög företrädare med erforderlig kompetens och erfarenhet som sänds till Eritrea för att sköta förhandlingarna på plats. Fru talman! Att prata om mänskliga rättigheter utan att gå in på kvinnors rättigheter är en omöjlighet med tanke på rådande förhållanden i en stor del av världens länder. Här finns det oerhört mycket övrigt att önska. Kampen mot mödradödligheten, en av de största tragedierna i vår tid, är ett område som bör lyftas fram. Millenniemålens delmål 5 anger att just mödradödligheten ska och måste minskas. Men något avgörande har tyvärr inte skett på området, och målet kommer dess värre inte att uppnås till 2015. EU är i dag den största bidragsgivaren till utvecklingsländerna genom 64 procent av det internationella utvecklingsbiståndet. Men stödet till familjeplanering och basal hälsovård till kvinnor och mödrar har minskat med 7,8 procent, vilket inte är acceptabelt. En hög mödradödlighet får förstås också konsekvenser i form av ökad barnadödlighet. Mer än 530 000 kvinnor dör varje år av komplikationer i samband med graviditet och förlossning enligt uppgifter från RFSU, och så många som 8,7 miljoner kvinnor, en helt ofattbar siffra, får skador eller infektioner till följd av sin förlossning. Genom tillgång till preventivmedel, läkarvård, sexualundervisning och tillgång till säkra aborter skulle de flesta dödsfall kunna undvikas. Varje år utförs 19 miljoner osäkra aborter, vilket får till följd att 68 000 kvinnor årligen mister livet och ytterligare fem miljoner kvinnor behandlas på sjukhus för skador som de fått genom en osäker abort. Osäkra aborter tar 200 kvinnors liv varje dag. Det är helt osannolika siffror, men tyvärr är det sant. Kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, är grundläggande. Bristen på de rättigheterna är förödande och helt oacceptabla. Fru talman! Abort är en rätt som vi tar för given i Sverige men som i många länder är helt förbjuden. Jag har haft möjlighet att resa i flera av länderna i Latinamerika där det överlag är mycket stränga abortlagar som råder. Vart jag än har kommit, vilka organisationer, enskilda politiker, både kvinnor och män, eller partigrupper som jag har träffat tar man upp abortfrågan och vädjar om hjälp att påverka de konservativa krafter som styr i den här frågan. Det gäller inte minst den katolska kyrkan, som är en stark maktfaktor i flera länder i Latinamerika. I Nicaragua har man i dag världens strängaste eller snarare mest inhumana abortlagstiftning. Lagen tillåter inte ens abort om kvinnans liv är i fara eller om en ung flicka blivit gravid efter sexuella övergrepp, vilket tyvärr inte är ovanligt. Om en abort ändå genomförs riskerar både kvinnan och läkaren som utför aborten två respektive tre års fängelse. Det är helt oacceptabelt och leder dessutom till att ett stort antal illegala, osäkra aborter genomförs ofta med tragisk utgång. Med tanke på den rådande situationen i Nicaragua tycker vi socialdemokrater att Sverige bör fortsätta sitt engagemang för utvecklingen i landet inte minst vad gäller kvinnornas situation. Över huvud taget bör Sverige bredda, fördjupa och förstärka samarbetet med Latinamerika och även utöka den diplomatiska närvaron. Avslutningsvis, fru talman, vill jag understryka vikten av att Sverige visar solidaritet med dem som lever under förtryck. Hbt-personers rättigheter i likhet med kvinnors och barns rättigheter måste ha en självklar plats på vår utrikespolitiska dagordning. Sverige behöver en regering och en utrikesminister som tillsammans med allt annat viktigt också prioriterar möten med kvinnor och sätter kvinnors och barns rättigheter på den diplomatiska och politiska dagordningen både i Sverige och vid utlandsbesök. Fru talman! Vi får aldrig svika när det gäller de mänskliga rättigheterna!

Fru talman! Vi har att debattera utrikesutskottets betänkande Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik . De mänskliga rättigheterna bär på en stor inneboende sprängkraft. Att säga att alla människor är lika mycket värda och att de mänskliga rättigheterna är individuella, odelbara och ömsesidigt samverkande är tyvärr i vår värld fortfarande i högsta grad något revolutionärt, om man nu menar allvar med retoriken. Vi behöver inte söka oss till fjärran länder och diktaturer som Nordkorea, Burma eller Saudiarabien för att hitta brott mot de mänskliga rättigheterna såsom de uttrycks i FN:s deklaration. De begås så mycket närmare oss än så. I artikel 23:1 sägs att "var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet". Säg det till de 25 000 lärare, undersköterskor och fritidspedagoger som har förlorat jobbet i den svenska välfärden under den borgerliga regeringen. Har någon informerat FRA och Sten Tolgfors om artikel 12 som förbjuder "godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens"? Inte verkar migrationsministern ha några som helst betänkligheter när han i EU säger ja till allt högre murar för att förhindra flyktingar att över huvud taget ta sig in i unionen trots att artikel 14 i FN:s deklaration tydligt säger att "var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl". I artikel 10 står det att "envar är under full likställighet berättigad till rättvis och offentlig rannsakning inför oavhängig och opartisk domstol vid fastställandet av såväl hans rättigheter och skyldigheter som varje anklagelse mot honom för brott". Trots detta valde den borgerliga regeringen så sent som i måndags att i EU säga ja till att terrorlista en svensk medborgare utan att denna person fått möjlighet att pröva sitt fall i en opartisk domstol. Låt oss konstatera att om FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna i alla delar hade respekterats hade världen, inklusive vårt eget land, sett väldigt annorlunda ut. Hade Sverige på riktigt varit en tydlig röst för de mänskliga rättigheterna, såsom man säger i betänkandet att vi ska vara, hade vår utrikespolitik sett väldigt annorlunda ut. Fru talman! FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna omfattar såväl politiska och medborgerliga rättigheter som ekonomiska, social och kulturella rättigheter. Att kunna bilda en fackförening och att ge ut en tidning är en mänsklig rättighet såväl som att ha ett arbete och att kunna skicka sina barn till en gratis skola. Mellan dessa rättigheter görs ingen åtskillnad eller värdering, i stället säger man att de är odelbara och ömsesidigt samverkande. Man insåg när man skrev FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna att om människor ska kunna utnyttja sin yttrande- eller mötesfrihet så behöver de mat i magen och ett tak över sina huvuden. På samma sätt insåg man att rätten att organisera sig fackligt och att kunna arrangera en demonstration är en förutsättning för att världens maktlösa och fattiga ska kunna kräva rätten till utbildning och arbete. Inskränkningar i de politiska rättigheterna kan därför aldrig ursäktas med hänvisning till framsteg på sociala områden. På samma sätt kan vi inte heller blunda när människor förvägras utbildning, tak över huvudet eller mat i sina magar med hänvisning till att de har den formella rätten att rösta eller uttrycka sin åsikt. I sammanhanget måste vi också understryka att de mänskliga rättigheterna också är kvinnors rättigheter. Varje år dör 560 000 kvinnor i samband med en graviditet. Varje dag, och även denna dag medan vi står här i kammaren, dör 200 kvinnor i samband med en illegal abort. Demokrati och utveckling kommer inte att kunna vara möjligt så länge som kvinnor runt om på jorden förvägras rätten till mödravård, sexualupplysning, abort och preventivmedel. Men under Carl Bildts ledning på Utrikesdepartementet har svensk utrikespolitik förvandlats till en politik av män, om män och för män. För oss tre rödgröna partier är däremot rätten till sin egen kropp och rätten att kunna uttrycka sin sexualitet en grundläggande mänsklig rättighet. Därför vill jag yrka bifall till reservation 3. I den borgerliga majoritetens betänkande har de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna förpassats till pliktskyldiga bisatser för att i bästa fall betraktas som andra rangens rättigheter. Man kan inte på detta sätt plocka delar av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, använda de mänskliga rättigheter som ett smörgåsbord, och tro att man ska hitta helhetslösningar. Med en sådan utgångspunkt som den borgerliga majoriteten har valt är risken överhängande för att politiska rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet i realiteten förminskas till att bara vara rättigheter för världens välbeställda och mäktiga. För oss vänsterpartister är det ett synsätt som vi aldrig kan ställa oss bakom. Vi anser att Sverige framöver i alla strategier som rör mänskliga rättigheter måste utgå från ett brett perspektiv, det perspektiv som finns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och vi anser att Sverige måste ställa sig bakom tilläggsprotokollet till konventionen om de ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna. Därför vill jag yrka bifall till reservation 1. Fru talman! Sprängkraften i de mänskliga rättigheterna blir också tydlig om vi ser på enskilda exempel och enskilda länder. Det är nämligen långt ifrån vid alla kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna som Sveriges så kallade tydliga röst för de mänskliga rättigheterna hörs. Efter snart fyra år med Carl Bildt som utrikesminister har det blivit uppenbart att den borgerliga regeringen har olika måttstockar och ibland inga måttstockar alls för de mänskliga rättigheterna beroende på var, av vem och med vilka motiv de kränks. I dagens betänkande finns just några sådana konkreta exempel på den borgerliga regeringens dubbla måttstockar för de mänskliga rättigheterna. I Etiopien styr Meles Zenawi sen 1991. Det är en regim som hållit sig kvar vid makten tack vare valfusk samt omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Oppositionella sitter fängslade, och man utsätter oromofolket och befolkningen i landets östra delar, i Ogadenprovinsen, för systematiska övergrepp. Nästa månad går Etiopien till val, men ingen av oss ska ha förhoppningar om att det blir ett fritt och rättvist val. Trots de omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna ger USA i dag Etiopien militärt bistånd. Storbritannien ger Etiopien budgetbistånd. Kina har dramatiskt ökat sina investeringar i landet, och från svenska UD är det tyst, oerhört tyst, om de grova övergreppen. I betänkandet beskriver man hur International Crisis Group, Internationella journalistfederation och Human Rights Watch skarpt har kritiserat Etiopien för brotten mot de mänskliga rättigheterna, men dessa organisationer har också kritiserat EU och därmed också Sverige för vår tystnad. Trots det har den borgerliga majoriteten i sitt svar i betänkandet inte i någon del pekat på behovet att förändra Sveriges utrikespolitik mot Etiopien. Man har inte på något sätt visat på behovet av att Sverige höjer rösten när det gäller de mänskliga rättigheterna i Etiopien. Det andra exemplet som jag skulle vilja lyfta fram som ett tydligt exempel på att den borgerliga regeringen har dubbla måttstockar för de mänskliga rättigheterna är Honduras. I juni förra året avsattes den demokratiskt valda presidenten Manuel Zelaya i en kupp. Det var kanske det största demokratiska bakslaget i Latinamerika på många år, ja, kanske på flera decennier. Kuppen väcker minnen från en tid då militärdiktaturer styrde i Latinamerika och påminner oss om att de demokratiska framsteg vi kunnat se i Latinamerika de senaste åren inte kan tas för givna. Man skulle kunna tro att valet mellan demokrati och kupper skulle vara givet, men så har tyvärr inte varit fallet. Det dåvarande svenska ordförandeskapet i EU, som var ansvarigt för att föra EU:s talan under tiden för militärkuppen i Honduras, förhöll sig passivt. När kuppregeringen arrangerade ett så kallat val i strid mot internationella avtal och som blev skarpt kritiserat av bland annat den latinamerikanska samarbetsorganisationen OAS, då valde Bildt att välkomna valet. De omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna i Honduras har även i detta fall mötts med tystnad på svenska Utrikesdepartementet. Amnesty International talar om så många som 4 000 godtyckliga arresteringar av politiska motståndare till regimen. Man talar om sexuella övergrepp, militärt övervåld och rättsövergrepp. Ett flertal politiska mord och så kallade försvinnanden har kunnat bevisas. Bland annat räknar vi med att minst 19 hbt-personer mördades under de sex första månaderna efter kuppen. Det var alltså 19 homosexuella, bisexuella eller transpersoner som kallblodigt mördades i Honduras under förra året utan att vi såg så mycket som ett kommatecken av kritik från den borgerliga regeringen. Två av regeringspartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, har tagit de dubbla måttstockarna till en ny, högre nivå i fallet Honduras när man i oktober förra året utsåg kuppledaren Roberto Michelleti till vice ordförande i Liberala internationalen, där båda partierna är medlemmar, vid ett möte där även nuvarande EU-ministern Birgitta Ohlsson deltog. Det är uppenbart att så länge brotten begås av USA eller deras allierade, till exempel Etiopien eller Honduras höger, möts de av tystnad, ursäkter och bortförklaringar från den borgerliga regeringen. Men när brotten begås av USA:s fiender och kritiker används brotten för att försvara folkrättsbrott, ockupation och isolering. Jag vill avslutningsvis säga att respekten för de mänskliga rättigheterna alltid måste gå före eventuell lojalitet eller sympati med ett visst land eller ett visst politiskt parti. De måste väga tyngre än våra svenska ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen. För om vi väljer att kompromissa med de mänskliga rättigheterna i ett land kommer vi att förlora vi trovärdigheten att prata om mänskliga rättigheter i något land över huvud taget.

Fru talman! I går på Rapport tog man upp en fråga som också finns med i dagens betänkande, nämligen företagens ansvar för mänskliga rättigheter. Det handlade om Systembolagets affärer med vingården Robinson Winery, som betalar sina anställda mellan 53 och 58 kronor per dag förutom den bostad som enligt avtal ska ingå i lönen. Men att bostäderna skulle vara i det urusla skick de var kan knappast ha varit tanken. Att sydafrikanska myndigheter och arbetsgivare inte bryr sig nämnvärt innebär inte att vi som konsumenter ska låta bli att göra det. Svenska konsumenter har tidigare deltagit aktivt i att få slut på apartheidtidens råa diskriminering av majoritetsbefolkningen genom att bojkotta sydafrikanska varor. Vi konsumenter kan göra skillnad, och vi vet det. Däremot borde det inte vara så att det är vi konsumenter som ska göra jobbet. Det borde ha varit gjort redan. Systembolaget skulle redan när man började handla av Robinson Winery ha kollat upp hur företaget sköter sig när det gäller arbetstagarnas rättigheter och förhållanden och också när det gäller om man följer de miljöregler som finns. Det är inte utan att det är lätt att sätta vinet i vrångstrupen om man får veta att de som skördar druvorna tvingas leva under vidriga förhållanden eller utsätts för gifter vid besprutning med mera. Det är också lätt att sätta vinet i vrångstrupen när man får veta vilka bekämpningsmedel som eventuellt har använts och som skulle ha varit förbjudna här i Sverige av både miljöskäl och hälsoskäl. Systembolaget gjorde det rätta efter att Sveriges Television hade uppmärksammat dem på problemet. Man kontaktade Robinson Winery. Men varför kollades de inte upp redan innan man började handla med dem? Fru talman! Svenska företag som köper varor i andra länder har naturligtvis ett ansvar för vad de gör och eventuellt ställer till med när de handlar. Ett ännu större ansvar har de svenska företag som etablerar sig i andra länder. Att lämna EU-området med en miljöstörande verksamhet för att miljölagstiftningen där är mindre strikt och det därmed är möjligt att producera billigare är inte acceptabelt när det samtidigt leder till ökade utsläpp och ökad miljöförstöring. Inte heller är det acceptabelt att flytta produktion till ett annat land för att producera billigare om det samtidigt innebär att arbetstagarnas rättigheter kränks. Det är heller inte acceptabelt om den verksamhet som ska bedrivas i det nya landet faktiskt inte leder till större välstånd för den inhemska befolkningen utan ibland till och med till ökad fattigdom. Vi har sett många exempel på grupper av människor som har fått lämna sina odlingsmarker för att lämna plats åt utländska företag som producerar för export till sina hemländer. Stora Enso är till exempel en av de allra största markägarna i Uruguay. Det innebär ett väldigt stort ansvar. Man kan fråga sig om det är ansvarsfullt med storskaliga eukalyptusodlingar till pappersbruken när vi vet att man får två, högst tre, skördar och att växtperioden är på cirka sju år innan träden skördas, och vi vet att jorden utarmas. Vilken hänsyn tas till befolkningen? Kränker man deras rättigheter? Görs det någon konsekvensbedömning av hur de sociala förhållandena påverkas? Papperet är det vi som konsumerar i slutänden. Fru talman! Det är inte så att jag på något vis har hört att Stora Enso missköter sig, utan min fråga är mer av generell karaktär. Här i Sverige talar vår handelsminister sig varm för corporate social responsibility, ett frivilligt åtagande att respektera mänskliga och sociala rättigheter. Och det är bra att det finns, men det är inte tillräckligt. Det behövs ett bindande regelverk, helst på global nivå, för att säkerställa att alla länders företag respekterar både människor och miljö. Fru talman! Det finns en bransch som omtalats under de senaste åren, och det är resebranschen. För några år sedan kom en rapport som visade att charterbolagen anlitade hotellkedjor där det förekom både barnsexturism och/eller exploatering av bland annat burmesiska gästarbetare som arbetade under vidriga arbetsförhållanden. Och för resebolagen är det naturligtvis inte positiv reklam att bli omskrivna för bristande respekt för mänskliga rättigheter, men det ledde också till en större uppmärksamhet från både konsumenter och producenter. Många resenärer väljer bort att bo där de vet att de som byggt hotellet utnyttjats av arbetsgivaren eller där barnsexturism förekommer. För att återgå till gårdagens Rapport -sändning fick vi också veta att nu ska även Kina sälla sig till skaran av badparadis med till exempel taxfreeförsäljning både till utlänningar och till kineser. Och jag har ingenting alls emot att Kina ger sig in på badparadismarknaden, tvärtom. Det jag däremot har väldigt mycket emot är att Kina är det land i hela världen som verkställer allra flest dödsstraff varje år. Ingen vet hur många det är, men det rör sig om ett tusental eller fler. När det gäller Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna och dödsstraffen är det märkligt tyst i världen. Ingen vill stöta sig. Kina är i dag en av världens stora aktörer. De investerar som aldrig förr i både fattiga och rika länder. Afrika dammsugs på resurser, och många afrikanska länder är faktiskt nöjda och glada för att kineserna bygger vägar etcetera. De gör det dessutom utan att ställa ständiga krav på mänskliga rättigheter, som vi traditionella givare gör. I och för sig ger det då inga arbetstillfällen till lokalbefolkningen eftersom de tar med egen arbetskraft, men ingen protesterar över dåliga arbetsförhållanden för de kinesiska arbetstagarna när de arbetar i andra länder. Men det gör vi i Sverige. Vi ställer krav på både miljö och arbetsförhållanden, och det borde fler göra. Ett svenskt exempel är Dragon Gate i Älvkarleby, som fick byta ut sina bambuställningar mot byggställningar som är godkända i Sverige och som anmäldes för miljöbrott när de eldade bildäck och annat bråte på gårdsplanen. Det som är självklarheter för oss är inte självklart överallt. Och inte lämnade Dragon Gates ägare Sverige för att vi ställde krav på både arbetsmiljö och miljö. Nu är bygget snart klart. Fru talman! I dagsläget är det så att alla länder vill att Kina ska investera i just deras land. Alla vill ha tillgång till denna jättestora marknad, och Sverige är inget undantag. Ministrar, riksdagsledamöter, handelsdelegationer, kommunstyrelser etcetera, alla vallfärdar vi till Kina för att Sverigefrämja. Frågan om mänskliga rättigheter tas upp från politikerhåll förstås, ibland för att vi vill det men ibland också för att det förväntas av oss från hemmaopinionen. Om övriga aktörer lyfter frågan eller ens funderar över saken är mer höljt i dunkel. Vad tycker då vi konsumenter? Tycker vi att det är okej att åka på chartersemester i ett land där de avrättar cirka tre personer om dagen? Tycker vi att det är okej att så många fängslas på grund av sina åsikter? Tycker vi att det är okej att journalister inte får skriva fritt? Tycker vi att det är okej med en regim som skjuter studenter som protesterar? Jag tror inte att vi tycker det. Och kanske är det till och med en konsumentbojkott som kommer att kunna sätta press på Kina i slutänden. Halvhjärtade påtryckningar från politikerhåll har inte lyckats. OS i Peking blev aldrig det gyllene tillfälle då alla förväntade sig att Kina skulle tvingas att upphöra med sina brott mot de mänskliga rättigheterna i hemlandet. Vad kan få de kinesiska makthavarna att respektera de egna medborgarna? Det måste förstås vara en blandning av påtryckningar: politiska, från konsumenter och sedan den interna förstås. Mer kan vi alla göra, också regeringen. Fru talman! Jag har vid många tillfällen här tidigare talat om vikten av att underteckna tilläggsprotokollet till de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, så jag upprepar inte det här i dag. Dessutom har Hans Linde redan tagit upp frågan här tidigare. Och allt som jag och Miljöpartiet har sagt tidigare i den frågan finns samlat i riksdagens protokoll, så den som vill läsa mer om vad Miljöpartiet tycker om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna kan hitta det både i motioner och i anföranden här i kammaren. I dag nöjer jag mig därför med att yrka bifall till reservationerna 2 och 14.

Fru talman! Vi debatterar nu utrikesutskottets betänkande UU15 om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. När jag i morse skulle sätta på mig kläder för att se hyfsat representativ ut här i debatten kom jag till valet av slips. Jag stod framför min garderob och tittade in där. Det är mängder av slipsar därinne. Det har växt dramatiskt de senaste åren, och det var inget lätt val i dag. Men när jag tänkte på vad vi skulle prata om föll det sig lite lättare. Vi ska prata om människor. Vi ska prata om hur människor behandlar varandra, och vi ska prata om hur illa människor behandlar varandra. Vi ska prata om vad vi i Sverige gör och hur vi gör för att vara med och skapa en bättre värld. Mina blickar föll på en slips med barn på, slipsen som jag köpte på Unicef i New York när jag var FN-delegat. Den är röd som det blod som rinner ur alldeles för många människor varje dag. De små olikfärgade prickarna är barn som håller varandra i hand. För mig är den en symbol för ömsesidig respekt mellan människor. Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut och avslag på reservationerna. Betänkandet handlar om ett stort antal motioner som lämnats under de allmänna motionsperioderna 2007, 2008 och 2009. De utgör alltså ingen fullödig behandling av ämnet mänskliga rättigheter ur ett globalt perspektiv utan är styrda av motionärernas viljeinriktningar. Och det är inte första gången den här mandatperioden som vi debatterar mänskliga rättigheter, men det kanske är den sista. Våren 2008 behandlade vi en regeringsskrivelse om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och ett stort antal följdmotioner. Våren 2009 behandlade vi kvinnors rättigheter, barns rättigheter, diskriminering och förföljelse på grund av sexuell läggning och könsidentitet respektive rättigheter för och diskriminering av personer som tillhör nationella, etniska, språkliga eller religiösa minoriteter. Frågor om mänskliga rättigheter togs upp våren 2009 i betänkandet Frihet från förtryck - Sveriges demokratibistånd . Och i det nu aktuella betänkandet behandlar utskottet motionsförslag rörande mål och inriktning för den svenska politiken för mänskliga rättigheter samt mänskliga rättigheter i ett antal länder. Länderna är Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Etiopien, Senegal, Bolivia, Honduras, Nicaragua, USA, Kina och Thailand. Fru talman! Respekten för människors lika värde är viktig för oss alla, och bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna upprör oss. I världen finns det alldeles för många som har det svårt. Det handlar om rätten att uttrycka vad man vill, rätten att ha vilken sexualitet man vill, rätten till abort, rätten till sin egen kropp, rätten att slippa få sitt kön stympat, rätten att slippa kränkas, misshandlas, torteras, våldtas och dödas. Många människor på vår jord lever i ett komplett helvete, och exemplen på det är alldeles för många. Arbetet med att främja demokrati och mänskliga rättigheter präglar svensk utrikespolitik. Vi agerar genom vår union, EU, men även bilateralt mellan länder och multilateralt, bland annat genom FN. Målet är att de mänskliga rättigheterna ska genomföras och efterlevas fullt ut av alla och överallt. Det återger våra förhoppningar om en värld där människor kan leva fria utan fruktan. För över 60 år sedan antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen innebar en gemensam värdegrund för synen på människan. Som medlem i FN har Sverige enligt FN-stadgan både rätt och förpliktelse att vidta åtgärder i samarbete med organisationen för att främja respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande rättigheter för alla utan åtskillnad på grund av ras, kön, språk, religion, land, kultur eller situation. Ingen regering kan hävda tradition, kultur eller religion som skäl för att kränka de mänskliga rättigheterna. Dessa principer slogs fast vid världskonferensen 1993 och bekräftades vid FN:s världstoppmöte 2005. Fru talman! Sverige är ett litet land i världen, men vi har en stark röst och kan göra skillnad i praktisk handling, speciellt för dem som inte har någon röst alls.

Fru talman! Du talar fint om respekten för andra människor, Mats Sander, och också om hur viktigt det är att framför allt kvinnor har rätt till sin egen kropp - SRHR-frågorna, fri abort och så vidare. Jag talade tidigare om Nicaragua. Jag har några frågor om Nicaragua, som i och för sig också kan gälla andra länder. Nicaragua är ett av de länder som Sverige lämnar i samband med landkoncentrationen av utvecklingsbiståndet. När man ser utvecklingen i Nicaragua med ökad mödradödlighet och absolut abortförbud kan man minst sagt bli oroad. Många tonårsflickor tvingas föda barn och så vidare. Ni har från regeringens sida sagt att det är angeläget att andra länder finns kvar i de länder som Sverige lämnar och att man gör detta för att EU ska samarbeta bättre när det gäller landkoncentrationen. Hur arbetar ni, Mats Sander, så att inte andra länder gör som Sverige och den borgerliga regeringen och lämnar Nicaragua? Hur säkerställer ni att enskilda organisationer kan fortsätta jobba med de problem som finns för en stor del av befolkningen? Man ser i dag tydliga bevis på att man från politiskt håll i Nicaragua motarbetar de civila organisationerna. Jag är intresserad, Mats Sander, av att höra hur den borgerliga regeringen jobbar med dessa frågor.

Fru talman! Carin Runeson ställde en fråga om Nicaragua och kvinnorna där. Hon ställde också en fråga om regeringens och riksdagens beslut att reformera utvecklingssamarbetet som bland annat inbegriper en fokusering där vi går från 70 till 33 samarbetsländer. Nicaragua är ett av de länder som är föremål för utfasning. Detta är ett led i att genomföra Parisdeklarationen, att harmonisera och anpassa den här givargruppen för bistånd till Nicaragua. Det har lett till en samordning mellan givare, och det ska främja uthålliga resultat av biståndsinsatsen. Efter utfasningen av det svenska bilaterala biståndet till Nicaragua finns det fortsatta möjligheter för svenska enskilda organisationer att ansöka hos Sida om medel för insatser för att stärka kvinnors rättigheter och för SRHR-frågor. Sverige verkar för ett associeringsavtal mellan EU och Centralamerika, och det inkluderar Nicaragua. Det är ett avtal som bygger på politisk dialog, utvecklingssamarbete och frihandel.

Fru talman! Det där låter bra, Mats Sander, men jag har haft kontakt med en del organisationer, bland annat Svalorna, som är mycket oroade över hur de ska kunna fortsätta sitt jobb med att hjälpa kvinnorna, barnen och befolkningen över huvud taget. De får nämligen inte medel i den omfattning de behöver. Det blir också svårare att planera på lite längre sikt. Ska man uppnå ett bra resultat och kunna genomföra ett målmedvetet arbete måste man kunna planera. Fru talman! Mats Sander sade tidigare att man agerar genom Europeiska unionen. Hur detaljerade är ni i diskussionerna och samarbetet? Hur diskuterar ni när det gäller Nicaragua? Vad kommer biståndsministern med för budskap till EU när det gäller enskilda länder?

Fru talman! När det gäller Nicaragua upprepar jag mitt tidigare svar. Vi har antagit Parisdeklarationen tillsammans med våra samarbetsländer inom Europeiska unionen och harmoniserar och anpassar på det sättet biståndet till Nicaragua. Det är en samordning som regeringen har valt att följa och som riksdagen har godkänt. Samordningen mellan givarna ska främja ett uthålligt resultat av givarinsatserna. Några länder fokuserar på Nicaragua, andra fokuserar på andra länder. Att Sverige går från 70 till 33 samarbetsländer är ett tydligt tecken på det. I stället för att dutta över hela världen sätter vi stort fokus på ett mindre antal länder.

Fru talman! Mats Sander inledde sitt anförande med att tala om sin slips. Jag får väl inledningsvis säga att han valde en snygg färg på slipsen eftersom den är röd. För mig som Vänsterpartist är den riktigt stora utmaningen när det gäller mänskliga rättigheter, läget i världen och svensk utrikespolitik att vi måste stärka kvinnors mänskliga rättigheter. För ett par år sedan var jag med RFSU i Tanzania och besökte bland annat en förlossningsklinik och en ungdomsmottagning. Vi fick se framgångsrika projekt som finansierades med bistånd och med den tanzaniska regeringens medel, men vi fick också höra fruktansvärda historier om hur kvinnor förblödde i byarna under sin graviditet på grund av att det saknades barnmorskor och läkare. Vi hörde historier om hur kvinnor och unga flickor dog efter att ha genomfört en illegal abort genom att föra upp en galge i sitt underliv. Det man underströk när vi träffade människor runt om i Tanzania var att detta inte bara var en jämställdhetsfråga utan också en grundläggande fråga om utveckling för Tanzania. Man frågade sig: Hur ska vi tanzanier få till stånd en ekonomisk utveckling så länge våra unga kvinnor förblöder i byarna och på våra bakgator? Tyvärr kan man konstatera efter fyra år med den borgerliga regeringen att detta har varit en vit fläck i er utrikespolitik. Mycket kan sägas om Carl Bildt, men någon förkämpe för aborträtten har han knappast varit. Det har inte bara gällt retoriken utan även politiken. Ni har skurit ned på stödet till UNFPA, FN:s familjeplaneringsprogram. Ni har skurit ned på stödet till Unifem och IPPF. På den stora översynskonferensen om Kairodeklarationen i Addis Abeba i oktober valde man att inte delta, och till konferensen Women Deliver om mödradödlighet har Gunilla Carlsson valt att lämna återbud. Varför väljer ni så tydligt att ignorera kvinnors mänskliga rättigheter?

Fru talman! Hans Linde har gjort besök ute i världen, och det är hedervärt. Han har fått höra många historier om fruktansvärda händelser som rör människor djupt. Jag har inte riktigt samma uppfattning som Hans Linde, och det överraskar väl ingen. Regeringen arbetar hårt inom utrikespolitiken för att främja SRHR-frågor och MR-frågor för kvinnor. Man stöder insatser som syftar till att göra aborter fria, säkra och lagliga. Sverige är ett av de länder som är ledande internationellt när det gäller att lyfta fram frågor om sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Det är något som inte stannar här och nu utan något man fortsätter med i samarbetet med EU, FN och överallt där Sverige finns med. Det genomsyrar vår utrikespolitik. Hans Linde lyfte upp frågan om internationella organisationer som regeringen har valt att ställa krav på och att man är tydlig med hur man agerar när man inte får igenom sina krav - då får ekonomin tala. Om man ställer krav och inte får återbetalning på sina krav måste man ju vara tydlig med att man är missnöjd. Om ekonomin är det enda vapnet i det läget har regeringen valt att använda det. När det kommer till de enskilda statsrådens kalendarier och enskilda prioriteringar för att delta i möten hänvisar jag till deras beslut.

Fru talman! Sverige som är ett litet land kan naturligtvis inte göra allt, men vi kan göra något och vi kan göra mycket. När vi nu sammanfattar den borgerliga regeringens utrikespolitik efter fyra år kan vi se att man systematiskt har valt att skära ned det ekonomiska stödet till just de organisationer som jobbar med att stärka kvinnors rättigheter, stärka satsningar för minskad mödradödlighet och satsningar på att öka kvinnors rätt till sin egen kropp. Jag tog några exempel: UNFPA som är FN:s familjeplaneringsfond, Unifem som är FN:s kvinnoprogram och IPPF som är ett internationellt nätverk av frivilligorganisationer som jobbar över hela världen med frågor som handlar om familjeplanering. Mats Sander säger att om man inte är nöjd med de här organisationerna får pengarna tala. Det är möjligt att det är så, men de som får betala konsekvenserna för en sådan politik är de kvinnor som inte längre får sina projekt finansierade. Det gäller just de projekt i Tanzania som jag pratade om där man driver förlossningskliniker, bedriver sexualupplysning och har ungdomsmottagningar. Det får konsekvenser ute på fältet. Det handlar inte om att man flyttar pengar mellan budgetposter. Det får i slutändan konsekvenser runt om i världen. Mats Sander säger att man lyfter frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter runt om i världen. På de internationella konferenser där de här frågorna står på dagordningen väljer den borgerliga regeringen att inte ens delta. Det handlar inte om enskilda statsråd. Man väljer att inte delta med någon svensk representation över huvud taget. Mats Sander säger att det här är frågor som genomsyrar utrikespolitiken. Kan Mats Sander ge ett enda exempel på när Sveriges utrikesminister Carl Bildt under de gångna fyra åren i ett internationellt sammanhang har lyft upp frågan om kvinnors rätt till sin egen kropp och rätten till abort?

Fru talman! Jag vill kommentera frågan om Sveriges stöd till internationella organisationer som man hela tiden för en dialog med men inte får någon respons hos. Man pratar med dem och säger att de ska rätta till saker och ting men de gör inte det utan tror att Sverige kommer med ett tomt hot. När Sverige agerar får man kritik av Vänsterpartiet. Organisationerna som har fått uppdraget måste använda sina pengar på allra bästa sätt. Sammanfatta fyra år får vi göra när vi har haft regeringsmakten i fyra år och kan titta i backspegeln. Vi hade ju tolv år med Socialdemokraterna. Det vore intressant att jämföra alliansregeringens fyra år med den gamla regeringens tolv när det gäller de frågor som Hans Linde lyfter upp. Jag är övertygad om att den här regeringen har gjort otroligt mycket som är bra. Vi anstränger oss att lyfta SRHR-frågor inom de arenor där vi finns. Sveriges ansträngningar i EU ledde till att EU hade en gemensam position vid FN:s kvinnokommission i mars 2009, vid Ecosocs möte i juli 2009 och vid uppmärksammandet av 15-årsjubileet av den internationella konferensen om kvinnor, befolkning och utveckling i FN:s generalförsamling. Jämställdhetsministern sammanfattade vid ett tillfälle den svenska politiken för att främja kvinnors ställning och rättigheter och SRHR-frågor när FN:s kvinnokommission i mars 2010 högtidlighöll 15-årsdagen av FN:s kvinnokonferens i Peking så här: Kvinnor och flickor har rätt att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet. Sverige kommer att fortsätta att eftersträva rätten för kvinnor och flickor, för män och pojkar att få allsidig sexualundervisning. Vi betonar rätten till sexuell och reproduktiv hälsa inklusive tillgång till säkra och legala aborter.

Fru talman! Mats Sander säger att vi är ett litet land i världen men att vi kan göra skillnad. Det är precis det som jag var inne på i mitt anförande tidigare. Jag menar att vi verkligen kan göra skillnad. Vi kan göra skillnad eftersom vi har ett väldigt gott rykte i världen när det gäller mänskliga rättigheter, respekt för demokrati etcetera. Det är ett rykte som vi måste upprätthålla, men som är på väg att krackelera. Jag tror att vi verkligen kan göra skillnad. Vi kan göra det på många olika sätt. Vi kan vara väldigt starka som regering och parlament och alltid framhäva de mänskliga rättigheterna i alla sammanhang där det behövs. Vi kan också som konsumenter delta i det arbetet. Vi har tidigare visat att vi kan göra det och vi kan göra det även i fortsättningen. Det som jag är mest intresserad av att få ett svar på är varför det är så svårt att få till ett bindande regelverk för våra företag när det gäller hur man beter sig när man är i andra länder. Det känns självklart att våra företag som här måste hålla sig till vissa regler när det gäller miljö, sociala frågor och mänskliga rättigheter måste göra det även när de är i andra länder. Corporate social responsibility i all ära. Det är bra att det finns, men det räcker inte eftersom det är alltför få som tycker att det är viktigt. Det är lätt att komma undan. Det är ett frivilligt åtagande. Det finns inga bindande regler. Det hade varit mycket bättre att ha bindande regler på global nivå för företag så att till exempel kinesiska företag uppträder väl när de är i Afrika. Varför är det så svårt för er att acceptera att det behövs bindande regler?

Fru talman! Bodil Ceballos säger att vi är ett litet land som kan göra skillnad. Vi är överens om det. Vi är egentligen överens på många punkter i svensk utrikespolitik när det gäller mänskliga rättigheter. När det gäller företags skyldigheter och corporate social responsibility vill jag säga att vi har utvecklat ett samarbete med Kina som sträcker sig över ett antal år. Man pratar om ökad respekt för mänskliga rättigheter, men även för miljö- och klimatmässig utveckling. Det finns en bilateral överenskommelse med Kina. Kina är ju en stor aktör och en stor handelspartner för Sverige. Det finns samarbete mellan Sverige och Kina när det gäller funktionshinder och grön teknik som är ett samtalsämne att utveckla samarbete om. Sverige har ju beslutat att inrätta ett centrum för företags sociala ansvar vid ambassaden i Peking. Sverige och Kina har undertecknat en handlingsplan för det samarbetet med syfte att vidareutveckla företagens ansvar när det gäller arbetsvillkor, skyddsfrågor, miljö, konsumenters rättigheter och korruption.

Fru talman! Jag förstår ändå inte varför vi inte kan arbeta för att få bindande regler på global nivå och varför vi inte kan driva den frågan i EU. Det räcker inte med att svenska företag beter sig hyfsat när de är utomlands - de flesta gör förmodligen det. Det behövs också regelverk för att få andra länders företag att göra detsamma. Vi är långt från en situation där företag som agerar utanför sina länders gränser alltid sköter sig. När man nu ser på de fall jag tog upp i mitt inlägg tidigare gäller det också de som handlar av andra företag i det andra landet. Det är vinproducenterna, resebolagen etcetera. Det finns ju en skyldighet för dem också i vårt intresse. Vi konsumenter vill inte vara med om att företagen kränker de mänskliga rättigheterna där vi är på semester. Jag förstår inte varför vi inte kan arbeta för att få till ett globalt bindande regelverk. Jag vill ta upp ytterligare en fråga. Den handlar om tilläggsprotokollet. Mats Sander säger att vi är överens om mycket. I utrikespolitiken är vi i alla partier ofta överens om mycket. Men vi är inte överens till exempel om tilläggsprotokollet om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det är en sådan fråga där jag inte förstår varför vi inte kan ta steget att faktiskt underteckna det protokollet när vi alltid i alla sammanhang säger att alla dessa rättigheter är universella, odelbara och ömsesidigt beroende av varandra. Då kan vi inte göra skillnad på dem. I det ena fallet kan man gå till domstol, men i det andra fallet kan man inte göra det. Det är skillnaden. Då är de inte odelbara, universella och ömsesidigt stödjande. Varför kan vi inte underteckna detta protokoll?

Fru talman! Ett litet land gör skillnad. Bodil Ceballos undrar över globalt bindande avtal. Jag är inte så insatt i frågan varför vi just nu inte har globalt bindande avtal. Men vi måste börja någonstans. Sverige utformar CSR-avtal med en stor handelspartner som Kina. När vi har gjort det kan vi visa att det är en framgång att göra det och försöka påverka andra länder på den globala nivån. Vi kan föra in frågan i EU och diskutera den där för att få EU att också agera för att få globalt bindande avtal. Jag har ingenting emot det. Jag tror att vi är överens där. Varför vi ligger på denna nivå just nu vet jag faktiskt inte. Jag ska göra en reflexion när vi pratar om hur eniga eller oeniga vi är. Detta betänkande är ganska omfattande. Men det är enskilda motionärers viljeyttringar. Vi ser 15 reservationer där oppositionen uppträder i tre olika konstellationer. Det är s, v och mp i en konstellation, det är v och mp i en annan och mp helt ensamma. Jag möter alltså en splittrad opposition här. Jag vill bara medvetandegöra det för dem som ska gå och rösta den 19 september.

Fru talman! Som representant för Folkpartiet i denna debatt skulle jag vilja tala om Dawit Isaak. Den 23 september 2001 knackade det på Dawit Isaaks dörr. Det är i dag mer än åtta och ett halvt år sedan han hämtades och fängslades i Eritrea. Det är en ohyggligt lång tid som har gått och då han har förvarats under förfärliga omständigheter. Dawit Isaak kallas inte vid sitt namn utan har reducerats till ett nummer. Vittnesmål säger att cellen som han sitter i består av en latrin, en dusch och tre filtar och att det kan gå veckor utan att han får färskt vatten. Vi har att göra med ett land där inte ens grundläggande mänskliga rättigheter om liv, frihet och personlig säkerhet respekteras. Det förekommer tortyr, och många av dem som fängslades tillsammans med Dawit Isaak har dött i fångenskap. Rättssystemet i Eritrea är under all kritik. I princip all civilsamhällelig verksamhet är förbjuden, och fattigdomen är mycket utbredd. Nästan halva befolkningen är undernärd, och behovet av insatser från omvärlden är mycket stort. Under snart nio år har alltså en svensk medborgare suttit fängslad i Eritrea. Dawit Isaak är den ende svensk som Amnesty International har utsett till samvetsfånge. Sveriges utrikesminister har deklarerat att Dawit Isaaks situation har hög prioritet. Dawit Isaak omnämndes också i 2010 års utrikesdeklaration. Statsrådet Tobias Krantz har tagit upp fallet Dawit Isaak och krävt hans frigivande vid Unescos generalkonferens. Unesco är det FN-organ som ansvarar för press- och yttrandefrihetsfrågor. Ett antal svenska ledamöter i Europaparlamentet, inte minst Folkpartiets Olle Smith, kämpar väl för att skapa opinion och sätta tryck på den eritreanska regimen. På måndag är det yttrandefrihetens dag. Jag och andra medlemmar i den tvärpolitiska Dawit Isaak-gruppen och förhoppningsvis många fler kommer att delta i manifestationer över hela Sverige för att återigen påminna om Dawit Isaak. Vi har ännu ett hopp om att Dawit Isaak ska friges. Vi tänker på honom och på hans anhöriga och på människor i liknande situationer. Jag utgår från att regeringen och dess representanter gör allt som står i deras makt för att trycka på regimen i Eritrea så att en frigivning av Dawit Isaak snarast kan genomföras.

Fru talman! Det är bra att det görs påtryckningar från alla möjliga håll. Vi ska inte underskatta påtryckningar utifrån även om regimen inte visar sig särskilt tjänstvillig så att säga. Vi måste hela tiden fortsätta. Förr eller senare kommer man att lyssna. Jag tycker att de ansträngningar som görs från EU-parlamentarikernas håll är bra. Jag har tidigare här tagit upp möjligheten att arbeta för att EU-biståndet till Eritrea upphör. Vi i Sverige har inte något direkt bistånd till Eritrea. Vi kan därför inte hota med indraget bistånd härifrån. Men EU har ett bistånd till Eritrea. Jag skulle vilja veta om ni skulle kunna arbeta för att biståndet via EU till Eritrea används som påtryckningsmedel.

Fru talman! Som jag sade tidigare är jag medlem av riksdagens tvärpolitiska Dawit Isaak-grupp. Den startades 2005 för att ingen brydde sig om fallet Dawit Isaak. Redan under den förra mandatperioden under den förra regeringen började man i den gruppen uppfatta att den tysta diplomatin inte längre fungerade. Man framförde förslag på hårdare påtryckningar. Det kunde vara till exempel indraget bistånd. Jag personligen håller med om att den tysta diplomatin inte verkar fungera. Därför har jag också skrivit under den motion som är tvärpolitisk och där detta krav framförs. Tyvärr har jag inte alla mina allianskolleger med mig. Samtidigt måste jag säga att oppositionen har en reservation i betänkandet som är helt uddlös. Jag ser inte att det som står i någon reservationstext i sak skulle kunna göra situationen bättre. Därför står jag bakom majoriteten och kommer att rösta för förslaget i betänkandet.

Fru talman! Det första som jag kommer att tänka på är det som Mats Sander sade till mig förut, nämligen att vi inte hela tiden är överens på den här sidan. Men det är naturligtvis så att ni inom allianspartierna inte heller är överens alla gånger när det gäller utrikespolitik eller någonting annat utan också kompromissar. Det är det som du ger uttryck för, Karin Granbom Ellison, att du naturligtvis är tvungen att kompromissa i den här frågan. Vi menade att vi ville ha en starkare skrivning i betänkandetexten och har därför skrivit en reservation av just den anledningen. Att du inte vill ställa dig bakom den beklagar jag. Men vi har i alla fall gjort det just för att lyfta fram frågan lite extra. Det som jag egentligen är ute efter är att jag inte har uppfattat från regeringens sida att man kommer att göra någonting speciellt för att få EU att dra in biståndet eller att använda biståndet som påtryckningsmedel. Jag skulle vilja att du och de andra i Dawit Isaak-gruppen påverkar alliansregeringen att faktiskt använda sig av detta medel. Vi har EU till någonting i alla fall. Då ska vi använda oss av EU när det går. En annan sak som jag tänker på är det du, Karin, sade om förhållandena i Eritrea och om hur det ser ut för befolkningen där. Jag kan inte låta bli att tala om att vi, även om vi inte gör det lika mycket numera, faktiskt skickar tillbaka människor - regimkritiker och andra - till Eritrea. Jag nämner det för att vi ska få lite perspektiv på vad som görs. Vi menar att brotten mot mänskliga rättigheter i Eritrea är enorma. Ändå skickar vi alltså tillbaka människor dit.

Herr talman! Det gläder mig att höra om engagemanget från Bodil Ceballos. Jag tror att det i en sådan här fråga är viktigt att hela tiden påminna om Dawit Isaac och om den situation som råder i Eritrea. Det är aldrig onödigt att lyfta fram den problematiken. Jag vet att regeringen arbetar med frågan. Ju fler vi är som hela tiden påminner om den, desto mer arbetar de, tror jag. Jag har sagt att jag själv tycker att det vore bra om vi också försökte med det påtryckningsmedel som biståndsfrågan kan vara. Olika typer av resesanktioner för den eritreanska regimen kan också vara ett verksamt instrument, möjligen även frysta konton. Det finns många stenar att vända på, och vi ska vända på alla. Den tysta diplomati som är det som gäller just nu gör att jag inte har full insikt i vad som sker. Därför säger jag ytterligare en gång att jag uppmanar regeringen - jag utgår från att så också sker - gör allt som kan göras. Tyvärr kan jag inte se att oppositionen nu skulle vilja vidta fler åtgärder för Dawit Isaac utöver det som faktiskt genomförs. Jag kan inte se det, utan det enda nya kravet i reservationen är att en hög företrädare sänds till Eritrea. Men en ambassadör är redan utsedd och åker regelbundet till Eritrea. Jag kan inte se att någon högre representant kan skickas dit. Därför menar jag att reservationen i sig är uddlös.

Herr talman! Jag hälsar Karin Granbom Ellison välkommen till utrikesutskottets debatt här. I hennes anförande finns det inte så mycket att invända mot. Det har varit en stor enighet mellan Vänsterpartiet och Folkpartiet i frågan om Isaac. Båda har vi varit aktiva i riksdagens Dawit Isaac-grupp, och våra representanter i Europaparlamentet har tillsammans drivit frågan. Jag märker att Karin Granbom Ellison delar Vänsterpartiets syn. Den tysta diplomatins tid är över. Vi behöver gå vidare och gå över till en mer aktiv utrikespolitik när det gäller att få Dawit Isaac frigiven. Karin sade här tidigare att vi borde vända på varje sten. Trots allt backar hon sedan ett steg och säger att en sten ska vi inte vända på, ett steg ska vi inte försöka ta, nämligen att skicka en högnivårepresentant till Eritrea. Vi i Vänsterpartiet har krävt - vi tycker att det skulle vara värt ett försök - att en högnivårepresentant från Sverige, en svensk minister till exempel, skickas till Eritrea för att den vägen försöka påverka. Vi har i dag att diskutera ett betänkande som rymmer flera frågor, så jag skulle vilja fråga Karin Granbom Ellison om någonting annat som berörs i betänkandet, nämligen Honduras. Sedan utrikesutskottet senast diskuterade och debatterade här i kammaren är kuppen i Honduras i juni det största demokratiska bakslaget som vi sett i världen. I dess följe har vi sett omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna - godtyckliga arresteringar, politiska mord och sexuella övergrepp. Detta borde vara något som alla partier i Sveriges riksdag entydigt tar avstånd från. Men jag måste erkänna att jag inte har sett en enda kommentar från Folkpartiet liberalerna om att man tar avstånd från militärkuppen i Honduras. Jag måste därför fråga Karin Granbom Ellison hur det kom sig att man i Liberala internationalen vid ett möte där flera företrädare för Folkpartiet deltog valde att utse kuppledaren Roberto Micheletti till vice ordförande i Liberala internationalen.

Herr talman! Med ganska kort varsel kom jag till debatten här, så jag får tyvärr göra Hans Linde besviken när jag säger att jag inte kan svara för Folkpartiets del just när det gäller Honduras. Jag ber dig, Hans, att återkomma i frågan till vår utrikespolitiska talesperson Fredrik Malm som får ge ett svar på din fråga som säkert förtjänar ett svar. Jag kom hit därför att jag ville lyfta fram frågan om Dawit Isaac - ett väldigt speciellt fall. En svensk person är samvetsfånge. Dawit Isaac är svensk medborgare så vi har ett särskilt ansvar. Det rapporteras nu i medierna om ett väldigt stort allmänt intresse för denna person. Därför vill jag sätta extra tryck på regeringen och på alla andra som har möjlighet att göra något i det här fallet. Jag kom alltså hit för att lyfta fram Dawit Isaacs fall och för att snarast få se en frigivning av honom.

Herr talman! Det är kanske fullt begripligt att man när man med kort varsel kastas in i en debatt inte är insatt i alla frågor. Jag observerar att Fredrik Malm, Folkpartiets utrikespolitiske talesperson, lite grann använder riksdagsdebatterna som de mänskliga rättigheterna, nämligen som ett smörgåsbord där man plockar ut det som för dagen passar. Men Karin Granbom Ellisons engagemang för Dawit Isaac är berömvärt - ett engagemang som vi i Vänsterpartiet delar. Om det är Dawit Isaac-frågan som drivit Karin Granbom Ellison att i dag komma till kammaren skulle jag gärna vilja ha ett svar på följande fråga: Varför säger Karin Granbom Ellison så tydligt nej till att skicka en högnivårepresentant från Sverige, till Eritrea, till att göra ett försök att skicka utrikesministern eller något annat statsråd till Asmara för att på det sättet trycka på regimen där? I andra fall i andra länder har sådant visat sig vara en framgångsrik strategi. Det måste vara värt kostnaden, resurserna, att pröva även den vägen för att komma framåt. Jag återkommer till fallet Honduras eftersom jag tycker att det fallet förtjänar att diskuteras. Honduras må vara ett litet land, men som jag sagt i ett tidigare inlägg här har vi där sett det absolut största demokratiska bakslaget i världen under det gångna året. Med odemokratiska medel har man ersatt en demokratiskt vald president med en kuppregering. Vi ser nu hur brotten mot mänskliga rättigheter breder ut sig. Det är väl dokumenterat bland annat av Amnesty och OAS människorättskommission, och just nu väntar vi på att FN:s Hondurasmission ska släppa sin rapport. Jag erkänner att jag kommer att jaga Folkpartiet tills jag får ett tydligt svar om hur det kommer sig att Folkpartiet tillsammans med Centerpartiet gått med på att utse den ytterst ansvarige för kuppen i Honduras, den person i Honduras som ytterst bär ansvaret för brotten mot mänskliga rättigheter, till vice ordförande i Liberala internationalen. Så länge han sitter kvar som vice ordförande i er internationella organisation skadar det er trovärdighet när det gäller att tala om mänskliga rättigheter i något fall över huvud taget.

Herr talman! Hans Linde får väldigt gärna återkomma i frågan, och vi ska komma med svar. Det är mycket glädjande att se att Hans Linde har ett så stort engagemang för Liberala internationalen. Det är klart att liberalismen och liberaler ska stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och annat som är vårt hedersmärke. Liberalism står för frihet. Ordet "liberal" kommer från latinets "liber" som betyder fri, så engagemanget gläder mig. Vi återkommer gärna med svar om Honduras. När det gäller Dawit Isaac och detta med en hög representant måste jag återigen säga att ambassadören är regeringens representant. Självklart ska regeringen noga diskutera vad som är den mest framgångsrika strategin för att få Dawit Isaac frigiven så att vi kan hämta hem denna svenska medborgare. Hur diskussionerna går vet varken jag eller Hans Linde, för sådan är den tysta diplomatin. Men om det sagda är vad som krävs och om det skulle vara framgångsrikt tycker jag verkligen att den diskussionen ska tas. Jag hoppas alltså att regeringen verkligen diskuterar och överväger frågan om vilken representant som det för Dawit Isaacs skull är bäst att sända.

Herr talman! Först och främst vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet. Jag börjar mitt anförande med att säga att jag tror att vi behöver en bredare och djupare diskussion om det som är fundamentet när det gäller demokrati, nämligen mänskliga fri- och rättigheter. Vi kristdemokrater vill betona det personliga ansvar - ja, rentav den skyldighet - vi alla har när det gäller att förverkliga de mänskliga fri- och rättigheterna i vardagen. Det kanske är lite förmätet att säga, men när jag blev heltidspolitiker bestämde jag mig för ett valspråk. Det låter stort och fint, men det var mest för min egen skull. Det lyder så här: Jag ska bemöta andra så som jag själv vill bli bemött. Jag har säkert misslyckats många gånger, men att fundera på detta valspråk på morgonen kan betyda en hel del för den dag jag ska uppleva. Jag tror också att världen skulle se mycket annorlunda ut om vi hade detta lite mer framför oss, överallt. MR-frågorna måste helt enkelt sättas högre upp på dagordningen - i det dagliga livet och inom alla områden. Likgiltighet kan aldrig paras med respekten för mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter förutsätter ett konkret och aktivt engagemang. Insikten om MR-frågornas grundläggande betydelse måste ständigt aktiveras, erövras och verkligen hållas levande - inte främst på ett teoretiskt plan, som vi kanske ofta håller oss till, utan i högsta grad i det praktiska livet. Demokrati och mänskliga rättigheter är ingen quick fix. Vi måste inse att det som hände under 1900-talet med kommunistiskt, fascistiskt och nazistiskt förtryck inte bara kan läggas till handlingarna. Såren och spåren från dessa MR-kränkande ideologier finns kvar även i vår tid och även i vår del av världen. Herr talman! Det är mer än 60 år sedan Förenta nationernas generalförsamling antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen uttrycker en gemensam värdegrund i synen på människan och förhållandet mellan stat och individ. Människans rättigheter måste vara universella och överordnade de politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella skillnaderna. Det är viktigt att de mänskliga rättigheterna ska genomsyra stora delar av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna likaväl som de politiska och medborgerliga. Det anser Kristdemokraterna. Vi får aldrig glömma FN-stadgans portalformuleringar: De mänskliga rättigheterna är rättigheter som tillkommer alla människor överallt. De är oberoende av politik, religion eller annan uppfattning, tradition, etnicitet, kultur och nationell lagstiftning. Om vi börjar tumma på tron att alla människor har lika värde befinner vi oss på ett sluttande plan, och då är vi i dåligt sällskap. En demokrati kan självfallet inte tolerera hedersrelaterat våld eller påtryckningar för att förövarna åberopar lokal sedvänja eller kulturell särart. Det är inte så att vissa människor i vissa länder och kulturer har behov av att bli respekterade medan andra människor i andra kulturer inte har det. Herr talman! Det bör betonas att ett land som Sverige ödmjukt måste finna sig i att granskas också ur ett utrikesperspektiv när det gäller tillämpningen av MR inom våra egna gränser. Sverige ska vara ett föredöme när det gäller att inom landet upplysa om och försvara mänskliga rättigheter. Sverige ska med all kraft i sin inrikes- och utrikespolitik främja mänskliga rättigheter. Sverige ska alltid med all kraft medverka i forum som diskuterar mänskliga rättigheter och kulturella skillnader. Herr talman! När vi tänker på mänskliga rättigheter går tankarna ofta till andra länder och kulturer, och det är så vi diskuterar i utrikesutskottet. Vi behöver dock stärka de mänskliga rättigheterna också i Sverige. Det finns en uppenbar risk att svenska värderingar fjärmas från grundläggande mänskliga rättigheter. Detta kan ske i så små steg att förskjutningen knappt är märkbar. Det är dags att uppmärksamma detta. Värdegrunden måste åter respekteras. Vilka värden ska vi då fokusera på? Jo, vi ska främst fokusera på dem som omnämns i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, vilken antogs av generalförsamlingen den 10 december 1948. Det är alltså mer än 60 år tillbaka i tiden. Första artikeln lyder i sin helhet: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap." Andra artikelns första mening lyder: "Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt." I den tredje artikeln, som egentligen är den mest självklara fri- och rättigheten, sägs: "Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet." De tål att tänkas på, dessa ord. De är skrivna för länge sedan. Hur mycket har vi i Sverige och andra delar av världen förverkligat dem? Jag vill också nämna religionens plats i det offentliga rummet. I den offentliga debatten betraktas religionen inte minst i Sverige med skepsis och inte sällan med förakt. Utan att vi är medvetna om det och utan direkt uppsåt kan ett sådant synsätt ofrivilligt leda till kränkningar av människors rätt till religion. Frihet från religion har ansetts naturligt och politiskt korrekt medan frihet till religion inte har ansetts vara värt samma skydd. Därför gäller det att också värna exempelvis föräldrars rätt att välja en uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med den egna livsåskådningen. Herr talman! Tusentals barn utsätts för mobbning i Sverige varje år, och antalet tycks öka. Även ett betydande antal vuxna i arbetsliv och föreningar utsätts för detta. Det är dags att anlägga ett tydligt MR-perspektiv på mobbning i alla former. Vi har en skyldighet att ingripa mot detta. Det finns en risk att vi genom att använda ordet "mobbning" döljer vad det handlar om: psykisk och fysisk kränkning av en människa och därmed brott mot de mänskliga rättigheterna. Genom mobbning försöker man förnedra eller rentav bryta ned en annan människa. Man försöker beröva henne människovärdet. Herr talman! Arbetet med mänskliga rättigheter och friheter får aldrig försummas. Ytterst är den enskilda människan beroende av våra gemensamma värderingar. Arbetet för mänskliga rättigheter är ett ansvar för dig och för mig att bemöta andra som vi själva vill bli bemötta.

Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag håller med Else-Marie Lindgren om att det är viktigt att vi stärker de mänskliga rättigheterna i Sverige. Därför tycker jag att det är riktigt bra att Sverige just nu granskas av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Jag återgår till betänkandet. Jag återkommer än en gång till Nicaragua, eftersom det är ett av de länder som behandlas i detta betänkande. I betänkandet står det att läsa: "Det övergripande målet för Sveriges utvecklingssamarbete med Nicaragua under perioden 2008-2011 är förbättrade levnadsvillkor för kvinnor, män, flickor och pojkar som lever i fattigdom, genom förbättrad demokratisk samhällsstyrning, stärkta rättigheter vad gäller säkerhet, rättvisa och hälsa . Det svenska utvecklingssamarbetet ska koncentreras till tre sektorer: demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, landsbygdsutveckling/jordbruk respektive hälsa. Inom dessa sektorer är organisationer i det civila samhället viktiga samarbetspartner." Min fråga, herr talman, till Else-Marie Lindgren är: Vilka organisationer är det som ni tycker är viktiga och som ni åsyftar? När det gäller Nicaragua, och också för all del övriga länder i Latinamerika, har vi diskuterat aborter och så vidare. Anser Else-Marie Lindgren att abort är en mänsklig rättighet?

Herr talman! Det är intressant att Carin Runeson lyfter fram frågan om vilka organisationer som ska kunna finnas. Jag tror att alla de organisationer som har ett brinnande intresse för kvinnor och kvinnors rättigheter ska finnas på plats i olika delar av världen. Jag pekar inte direkt ut Nicaragua i den här delen. Men vad jag vet är att vi följer utvecklingen i Nicaragua väldigt noga. Det gör vi bland annat genom en tvärpolitisk grupp som finns här i riksdagen. Det är oerhört viktigt. En annan sak som man också lyfter fram i betänkandet är insatser för barnmorskeutbildningen. Jag tror att det är oerhört viktigt att frivilligorganisationer och andra har möjlighet att verka på ett bra sätt i de delar av världen där det behövs.

Herr talman! Jag får kort och gott upprepa min fråga till Else-Marie Lindgren, eftersom jag inte fick något svar: Anser Else-Marie Lindgren att abort är en mänsklig rättighet?

Herr talman! Allt som består av en kränkning är en kränkning av de mänskliga rättigheterna. När det gäller abortfrågan tycker jag att det är jätteviktigt att vi har en ståndpunkt, och det har vi kristdemokrater. Vi tycker att det förebyggande arbetet absolut är prioritet ett när det gäller aborter här i Sverige och i världen i övrigt.

Herr talman! Vi debatterar utrikesutskottets betänkande Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik . Jag ställer mig bakom våra socialdemokratiska reservationer och yrkar bifall till reservationerna 3 och 14. Jag tänker begränsa mitt anförande till att handla om Kina och då främst avsaknaden av mänskliga rättigheter där. Är Kina så viktigt för den ekonomiska utvecklingen att Sverige, EU och västvärlden inte vågar ställa krav på demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter? Det är en fråga vi alla måste ställa oss. I ingen annan stat förvägras så många människor rösträtt, mänskliga rättigheter och andra former av rätt att bestämma över sina egna liv. Förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina förtrycks, fängslas och torteras. Kina är en totalitär stat som inte vill veta av andra politiska idéer än det regerande kommunistpartiets. Hankinesernas dominans fortsätter. I både Tibet och Xinjiang pågår en inflyttning av hankineser i syfte att försätta tibetaner och uigurer i minoritet. Likheten med den sovjetiska politiken med inflyttning av etniska ryssar till de baltiska länderna är slående. Precis som det i det forna Sovjetunionen odlades en storrysk nationalism söker regimen i Kina stöd och legitimitet bland folket genom att vädja till kinesisk nationalism i dag. Den psykiskt labila nordkoreanska regimen skulle inte överleva särskilt länge utan kinesiskt stöd. Nordkorea är för Kina en utomordentlig regim som håller Japan, Sydkorea och USA sysselsatta. Skulle Nordkorea falla skulle sannolikt ett för Kina obehagligt demokratiskt och enat Korea dyka upp med landgräns till Kina. Även Ryssland har maktpolitiska intressen av att den nuvarande situationen på den koreanska halvön består. Det är märkligt att Kinas roll som skyddspatron för en rad despotiska och väldigt farliga regimer uppmärksammats så lite. Nordkorea, Burma och olika afrikanska diktatorer har i Kina en varm vän. Kina vill ha afrikanska råvaror och jord samt vill visa att ekonomisk utveckling kan förenas med diktatur. I Sverige, EU och västvärlden har de växande handelsförbindelserna och ömsesidiga företagsetableringarna försvarats med argumentet att de ekonomiska kontakterna skulle främja en demokratisk utveckling i Kina. I dag kan vi lätt se att diktaturens grepp över Kina inte har minskat genom ökade handelsförbindelser och annat ekonomiskt utbyte. I vissa fall har snarare förtrycket och kontrollen ökat. Herr talman! Den kinesiska regimen har ett enda mål: att uppnå fortsatt ekonomisk tillväxt med alla medel. Mänskliga rättigheter definieras i Kina som frihet från fattigdom. Verkliga mänskliga rättigheter i form av yttrandefrihet och föreningsfrihet saknas nästan helt. I stället för yttrandefrihet talar den kinesiska regimen om rätten att bli hörd. En medborgare har rätt att klaga i juridiska instanser, men det är det kommunistiska partiet som skriver lagarna och styr över rättskipningen. Yttrandefriheten sitter trångt. Kontrollen är hård av de ca 350 miljoner Internetanvändarna i Kina. Censuren är utbredd i landet. Den ekonomiska tillväxten har i verkligheten skett på ett sådant sätt att de sociala klyftorna växer i Kina. Det finns ett stort gap mellan regimens retorik och vad som verkligen händer ute bland människor. I Kina växer klyftan mellan stad och land. När städerna expanderar och dammar byggs för utvinning av vattenkraft konfiskeras böndernas jord och de tvångsförflyttas. En stor armé av migrerande arbetare har också växt fram. Det talas om 200 miljoner fattiga migrantarbetare som flyttas in till städerna från landet och som utgör den billiga arbetskraft som gett Kina en fördel på världsmarknaden. Detta system med gästarbetare, hukou, har skapat enorma sociala problem i Kina. Herr talman! Amnesty har gjort ett antal allvarliga påpekanden rörande arbetstagarnas rättigheter. I de kinesiska företagen och inom arbetslivet existerar både barnarbete och slavarbete på kontraktsbasis. Arbetsmiljön är usel och olyckorna många. Gruvolyckorna i Kina är bara delar av ett större problem. Det är inte ovanligt att arbetsgivaren håller inne löner över en lång period. De låga lönerna gör också att arbetarna inte har möjlighet att välja boende; de bor i fabrikernas sovsalar. Herr talman! Arbetsförhållandena i Kina är desamma som de en gång var i Sverige och västvärlden före fackföreningarnas och kollektivavtalens uppkomst. Fria fackföreningar existerar inte i Kina, utan staten har monopol även på detta område. Det är regeringen som utser representanter för arbetarna på ett företag. Vill du vara fackligt ansluten i Kina ska du söka till den statliga fackliga organisation som jobbar för staten och inte för sina egna medlemmar. Lägg till detta att varken tortyr eller dödsstraff är förbjudna i Kina. Jag betvivlar också starkt att det kinesiska rättssystemet har det som krävs av en verklig rättsstat; det saknas såväl opartiska domare som opartiska rättegångsprocesser. Vi socialdemokrater är anhängare av en utrikespolitik som försvarar mänskliga rättigheter. Social och ekonomisk rättvisa måste bygga på existensen av demokrati och mänskliga rättigheter. Dagens totalitära styre i Kina som förenar kommunism och otyglad marknadsekonomi utgör en ny utmaning för oss som är anhängare av demokrati. Diktaturers sämre förmåga att skapa ekonomisk utveckling och tillväxt har ju varit ett klassiskt argument för demokrati och inte minst mot kommunistiska regimer. Nu gapar västvärldens ledare som ungar i fågelholkar över den kinesiska tillväxtmaskinen. Moderna städer i glas och betong har växt fram. USA har lånat enorma mängder kapital från Kina. Kinesiska företag konkurrerar ut och köper upp västvärldens. Herr talman! Vi får inte låta oss bländas av det skenbart moderna Kina. I Kina råder brist på respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är tvångsförflyttningar, fängslande av oliktänkande, ingen yttrandefrihet, ingen föreningsfrihet, ingen religionsfrihet, dödsstraff för en mängd olika brott och negativ särbehandling av minoriteter som uigurer och tibetaner etcetera. Listan kan göras hur lång som helst och bör upprepas så fort någon talar om Kinas fantastiska bnp-tillväxt eller om landets så kallade harmoni. Kina är ett fängelse för 1,3 miljarder av världens befolkning och en av vår tids blodigaste och mest förtryckande diktaturer. Vi bör också komma ihåg att det kinesiska undret delvis byggs på samma lösan sand som den sovjetiska industriexpansionen. Det pågår en hänsynslös exploatering av natur och människor som förr eller senare kommer att slå tillbaka. Utsläppen, giftanvändningen och föroreningarna är enorma. Befolkningskoncentrationen till städerna och upprivandet av familje- och släktskapsband kommer att kräva någon form av sociala reformer som också måste finansieras. Samtidigt ska en överdimensionerad militär- och polisapparat underhållas. Jag tror inte heller att en diktatur på sikt kan hantera ett komplext och modernt samhälle eller fortsätta att totalitärt styra över en alltmer högutbildad befolkning. Kina kommer förr eller senare att hamna i ett läge som kommer att påminna om den i de gamla öststaterna 1989 eller Sovjetunionen 1991. Herr talman! På många sätt känner jag att vi egentligen vet väldigt lite om vad som verkligen rör sig i de kinesiska folkdjupen eller om effekterna av den gigantiska miljöförstöring som pågår. En fredlig och komplett övergång till demokrati är alltid att föredra. Vi måste i alla våra kontakter med Kina föra fram vår ståndpunkt om mänskliga rättigheter och demokrati och fortsätta arbetet för att företag i Kina, kinesiska och utländska, tar ett större socialt ansvar och att fackliga rättigheter utvecklas som kan leda till politiska förändringar. Vi vill att svenska företag som är verksamma i Kina medverkar till att främja de mänskliga rättigheterna. Sveriges regering bör agera för att dessa företag i sina kontakter med kinesiska myndigheter och företag uppträder konsekvent och i överensstämmelse med Sveriges MR-politik. Sveriges regering måste samtidigt verka för att Kinas minoriteters kulturella, språkliga och religiösa rättigheter respekteras. Uppgifter om dödsdomar och avrättningar i Kina måste offentliggöras. Herr talman! Världsutställningen i Shanghai, Expo 2010, förväntas bli den största genom tiderna. Sverige bygger en egen paviljong på Expo 2010. Världsutställningen Expo 2010 är ett prestigeprojekt för Kina, i minst samma nivå som de olympiska spelen 2006 i Peking. Eftersom OS i Peking lämnade få spår av demokratiutveckling i Kina är det viktigt att deltagande i världsutställningen 2010 inte blir ett lika stort demokratimisslyckande. Den svenska regeringen och Svenskt Näringsliv har ett ansvar för att se till att Expo 2010 öppnar upp diskussioner om demokrati och mänskliga rättigheter. Slutligen, herr talman: Västvärlden i samverkan med demokratier i utvecklingsländerna måste nu ställa krav och pressa på om en färdplan mot demokrati i Kina.

Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna nr 3 och nr 14. När vi diskuterar mänskliga rättigheter skulle jag vilja ta upp perspektiven på den svenska landkoncentrationen. Flera av mina kolleger på den rödgröna sidan har här nämnt flera av de länder där Sverige i denna process har dragit sig ur. Honduras och Nicaragua är två av de länderna. Det är Vietnam, Sri Lanka och många andra länder. Medan regeringen, inte minst Moderaterna, vid flera tillfällen har formulerat sig starkt och tydligt när det gäller mänskliga rättigheter kan man fundera på vad detta får för konsekvenser när det gäller människors yttrandefrihet till exempel i Vietnamn, de politiska rättigheterna i Vietnam, kvinnornas rättigheter, kampen för och rätten till abort i länder som Honduras och Nicaragua. Vi kan titta på konflikten i Sri Lanka. Carl Bildt var ena stunden sugen på att åka, men när han inte fick visum skulle vi lägga ned vår ambassad och dra in biståndet. Man frågar sig: Hur fortsätter engagemanget för mänskliga rättigheter i de här länderna? Det kan väl inte vara så att vi har ett engagemang för rättigheterna i dessa länder bara så länge vi lämnar bistånd där? Vad jag har sett är att det har skett en ganska dramatisk förändring av våra perspektiv på dessa länder. Jag skulle vilja ställa frågan: På vilket sätt fortsätter engagemanget för mänskliga rättigheter i Sri Lanka? Jag har pratat med oppositionen i Sri Lanka, tamilerna. Samtidigt som Carl Bildt tidigare har gjort ganska kraftfulla uttalanden har engagemanget i stort sett totalt avstannat från svenskt håll. Det är mycket möjligt att ni som är här i kammaren har information som ni kan delge oss i dag om på vilket sätt framför allt Moderaterna, som har hand om Utrikesdepartementet, fortsätter sitt engagemang. Jag kan inte se det. Det är samma sak med Vietnam. Inte minst Folkpartiet ville att vi skulle dra oss ur engagemanget i Vietnam, som man tycker är en diktatur. Okej, då drar vi oss ur. Men på vilket sätt fortsätter engagemanget för mänskliga rättigheter i Vietnam? Ska det svenska engagemanget för mänskliga rättigheter i dessa länder nu vara förminskat till pressmeddelanden från Regeringskansliet eller interna partikongresser i Sverige? Ni har ju dragit oss ur de här engagemangen, där vi var proaktiva med svenska projektmedel, stödde oppositionsaktivister i dessa länder, hjälpte till med jurister och hjälpte till i kampen för mänskliga rättigheter. Nu har ni chansen att redovisa: På vilket sätt fortsätter engagemanget i Nicaragua, i Honduras, i Sri Lanka och i Vietnam? Ni har alla möjligheter att ta replik på mig och redogöra för detta för dem som sitter här uppe på läktarna. Ge mig en kort och koncis redogörelse! Det var ganska intressant att lyssna på Hans Lindes fråga till Mats Sander. Han sade så här: På vilket sätt och när har Carl Bildt tagit upp kvinnors rättigheter? Nämn något sammanhang! Då säger Mats Sander: Regeringen har gjort otroligt mycket i många sammanhang. Men det konstiga är att han inte kunde nämna ett enda sammanhang. Det tycker jag är ganska talande. Nu får du en chans till. Tala om när och var Carl Bildt har tagit upp kvinnornas rättigheter?