Kommissionens arbetsprogram för 2011

Fru talman! Vi har i dag att behandla utrikesutskottets utlåtande UU11 Kommissionens arbetsprogram för 2011 . Det innehåller fem huvudområden. I mitt anförande ska jag framför allt fokusera på området hållbar tillväxt och ökad sysselsättning. Kenneth G Forslund kommer i ett senare anförande att ta upp andra aspekter på arbetsprogrammet. Sysselsättningen, jobben och arbetslösheten är de viktigaste, tuffaste och tyngsta utmaningarna för Sverige, Europa, EU och världen. Vi socialdemokrater vill i utlåtandet över det här arbetsprogrammet lägga till och poängtera att Europas framtid inte ligger i att konkurrera med låga löner. Europa ska konkurrera med kompetens. Ska vi lyckas med det krävs det offentliga investeringar i utbildning, forskning och innovationsfrämjande insatser. För oss socialdemokrater är stark konkurrenskraft förknippad med ett väl fungerande arbetsrättsligt skydd för arbetstagarna, trygga anställningar och goda arbetsvillkor. Framtidens EU måste vara ett socialt EU. Samtidigt är det viktigt att slå fast att medlemsländerna själva ska behålla ansvaret för sysselsättningspolitik och välfärdspolitik. Inför 2011 präglas EU av stora ekonomiska svårigheter och alarmerande hög arbetslöshet. Även om det finns positiva tecken på återhämtning av ekonomin förväntas tillväxten inom EU-området bli låg det kommande året. Den höga arbetslösheten riskerar att leda till en tudelning av samhället där en stor och växande grupp mer eller mindre permanent ratas på arbetsmarknaden och hänvisas till ett liv i fattigdom. Ungdomsarbetslösheten är särskilt allvarlig. Den finns i hela EU men särskilt i Sverige. I Sverige ligger ungdomsarbetslösheten på en mycket hög nivå. De ungdomar som saknar tillräckligt kompetens från skolan riskerar att få det mycket svårt att ta sig in på arbetsmarknaden även när tillväxten tar fart. Ungdomarnas framtidstro och möjligheter är EU:s viktigaste tillgång. Insatser för att minska klyftorna i samhället, höjd kvalitet och bättre resultat i skolan liksom investeringar för att skapa nya chanser för den som hoppat av skolan eller hamnat snett är helt nödvändiga. Vi vill i det här sammanhanget lyfta fram de prioriteringar vi vill se i EU-samarbetet och markera vår ståndpunkt när det gäller de två lagstiftningsinitiativ som planeras under 2011. Våra prioriteringar börjar med en aktiv arbetslöshetsbekämpning. Att bekämpa arbetslösheten måste ges högsta prioritet inom EU. Risken för att människor permanent ställs utanför arbetsmarknaden och hänvisas till ett marginaliserat liv i fattigdom måste tas på största allvar. Arbetslösheten bekämpas inte med sämre villkor utan med en aktiv arbetsmarknadspolitik och investeringar i välfärd och företagande. En modern arbetsmarknadspolitik måste investera i kunskap för rörlighet och konkurrenskraft. En utbredd arbetslöshet bland ungdomar är ett av de allvarligaste hoten mot tillväxt och sysselsättning. Det krävs kraftfulla åtgärder för att ge arbetslösa ungdomar chansen att etablera sig på arbetsmarknaden genom utbildning och praktik som leder till jobb. Vi ska konkurrera med kompetens. Förmågan att utveckla nya jobb och nya företag avgörs av befolkningens kunskaper och kompetens. För att hantera risken för ökande strukturell arbetslöshet bland dem som har låg utbildning eller en utbildning som inte är relevant krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och trygghetssystem som kan utgöra bryggor från de gamla till de nya jobben som växer fram. Det krävs en arbetslinje som vilar på en utbildningslinje, och vi socialdemokrater vill se en politik inom EU som öppnar dörrar för ett livslångt lärande med återkommande möjligheter att lära nytt. Det behövs investeringar, kunskap och kvalitet på alla nivåer från grundläggande utbildning till spetsforskning. Vi ska bekämpa social dumpning och låglönekonkurrens. Rörlighet över gränserna och öppenhet inför invandring är viktiga drivkrafter för ekonomisk utveckling. Därför är det angeläget att ge människor möjligheter att röra sig fritt på den europeiska arbetsmarknaden. Men, fru talman, och detta är själva poängen, det får inte användas som förevändning för att pressa arbetstagarnas villkor nedåt. EU måste agera mycket tydligare mot handel med människor för arbetskraftsexploatering. Domslut som i Laval- och Rüffertfallen med flera visar att marknadskrafternas frihet har fått företräde framför de fackliga organisationernas möjligheter att hävda rimliga arbetsvillkor för sina medlemmar. En sådan utveckling innebär även problem med konkurrensneutralitet mellan företag på samma marknad. EU bör anta ett juridiskt bindande protokoll som tydliggör fackliga rättigheter. Vi ska arbeta för jämställdhet mellan kvinnor och män. Allt fler kvinnor förvärvsarbetar. Deras sysselsättningsgrad är emellertid fortfarande lägre än männens trots att fler kvinnor än män studerar och har universitetsexamen. Den finansiella krisen och budgetnedskärningar i dess spår riskerar att drabba kvinnor särskilt hårt. Fördelningen av familjeansvaret är fortfarande ojämlikt. En väl utbyggd barnomsorg av hög kvalitet och till låg avgift, fungerande äldreomsorg samt föräldraförsäkring är viktiga delar för att åstadkomma hållbar tillväxt och ökad sysselsättning. Vi har också den demografiska utmaningen. Medlemsländerna inom EU går mot en allt högre andel äldre i befolkningen. Allt färre ska försörja allt fler. För att kunna konkurrera på en allt hårdare global marknad krävs att fler arbetar mer och längre. Därför måste arbetsvillkor och arbetsmiljö utformas så att människor inte slits ut i förtid i arbetslivet. En förbättrad arbetsmiljö förutsätter insatser mot social dumpning och starka fackliga organisationer. När det gäller de aviserade lagstiftningsinitiativen under 2011 vill vi kommentera följande. Jag börjar med utstationeringsdirektivet. Rörlighet över gränser och öppenhet inför invandring är, som jag tidigare konstaterade, viktiga drivkrafter för ekonomisk utveckling. Men detta får inte användas som en förevändning för att försämra arbetstagarnas villkor. För oss socialdemokrater är det självklart att de som arbetar i Sverige ska ha lika lön och lika villkor oavsett varifrån de kommer. Svenska kollektivavtal ska gälla alla som arbetar på svensk arbetsmarknad. Eftersom det finns en uppenbar risk för social dumpning och successivt sänkta löner är utstationeringsdirektivets utformning central för att säkerställa likvärdiga villkor för alla anställda i ett land. När utstationeringsdirektivet antogs av Europaparlamentet och ministerrådet rådde bred enighet om att direktivet skulle utgöra en lägsta nivå för de löne- och anställningsvillkor som ett värdland kan kräva. EU-domstolen har dock i sina domar valt att tolka direktivet som ett tak, det vill säga domstolen har angivit en högsta nivå för de villkor som kan avkrävas ett gästande företag. Därför krävs nya politiska initiativ för att säkerställa karaktären av minimidirektiv så att likabehandling av löntagare kan garanteras. Domarna i Laval- och Rüffertmålen berör hela den europeiska arbetsmarknaden. Det har lett till stor oro och obalans i Europa. EU-domstolen har slagit in på en väg där löne- och anställningsvillkor blir ett konkurrensmedel i Europa. De initiativ kommissionen aviserat om översyn av utstationeringsdirektivet måste leda till att de inskränkningar av de fackliga rättigheterna som domarna i Laval- och Rüffertmålen gav upphov till elimineras. Nästa punkt jag vill ta upp gäller arbetstidsdirektivet. Arbetstidens omfattning och förläggning är en grundläggande fråga för arbetstagarnas villkor och hälsa. Vi socialdemokrater har därför varit tillskyndare av ett arbetstidsdirektiv som omfattar hela arbetsmarknaden inom EU och motsatt oss den så kallade opt-out-möjligheten. Det nu gällande arbetstidsdirektivet innehåller en opt-out-möjlighet som i dag utnyttjas av allt fler medlemsländer. I många länder finns det en koppling till hur domstolen tolkat reglerna om jourtjänstgöring. Kommissionens aviserade översyn presenteras som två möjliga vägar, antingen en mer begränsad översyn som framför allt skulle gälla jourtjänstgöring och opt-out, eller en mer omfattande översyn som skulle gälla i princip hela direktivet. Vi socialdemokrater förordar en begränsad översyn av direktivet och förutsätter att parterna ges en viktig roll i denna översyn. Fru talman! Det har under en längre tid funnits anledning att ifrågasätta regeringens syften och motiv. Det gäller hur man hanterat Lavaldomen, som jag relaterade till, med det finns många andra sådana exempel. Arbetsmarknadsutskottet hade överläggning med regeringen den 15 februari om den svenska ståndpunkten gällande rådsslutsatser om kommissionens sysselsättningsrapport. Regeringen företräddes där av statssekreterare Bettina Kashefi. När överläggningen inleddes presenterade företrädare för Socialdemokraterna ett dokument med förslag till ändringar av den svenska ståndpunkten. Med utgångspunkt i dokumentets skrivningar föreslogs ändringar i regeringens ståndpunkt enligt följande: Ett tillägg om att inskärpa behovet av ökade investeringar i utbildning och kompetensutveckling, ett tillägg om behovet av insatser för att förhindra social dumpning och konkurrens genom låga löner samt en ändring så att det tydligare betonas att förslag som leder till att EU, eller den svenska staten, ska lägga sig i lönebildningen är oacceptabla och måste avvisas. Här ville inte regeringen ta ställning mot social dumpning och eländeskonkurrens. Det är mycket anmärkningsvärt men tyvärr också väldigt talande för regeringens politik. Det bekräftar bilden av en regering som låter den svenska modellen utsättas för så hårda utmaningar att den är hotad. Regeringen står passivt bredvid och låter detta ske. Fru talman! Utvecklingen i EU är i ett kritiskt skede. Bland annat diskuteras att EU ska kunna påverka medlemsstaternas lönebildning. Det går inte att vara passiv och avvakta utvecklingen. Sveriges regering måste driva svenska intressen. Jobben ska ha högsta prioritet i EU-samarbetet. EU får inte delas upp i A- och B-lag. Regleringen av finanssektorn måste stärkas. Tyvärr har regeringen inte lyckats uttrycka vad den tycker i dessa frågor. Det duger inte. Jag yrkar bifall till reservation nr 1. I detta anförande instämde Johan Andersson och Ann-Christin Ahlberg (båda S).

Fru talman! EU-kommissionen har inte längre någon grön kommissionär, och måhända är det då föga överraskande att kommissionens förslag till arbetsprogram för 2011 tonar fram tämligen grått och fantasilöst. Mantralikt betonas vissa signalord, och i det här kommissionsdokumentet heter mellanrubrikerna sådant som Smart tillväxt, Hållbar tillväxt, Tillväxt som gynnar alla, Att frigöra den inre marknadens tillväxtpotential etcetera. Smart tillväxt är givetvis bättre än osmart tillväxt och vi gröna är naturligtvis inte motståndare till att delar av ekonomin - såsom sektorn förnybar energi - växer. Men det är ändå anmärkningsvärt att kommissionen i det här framåtsyftande dokumentet inte med en enda bokstav nämner den problematisering av tillväxtbegreppet som numera i flera medlemsländer försiggår också på officiell nivå. Jag tänker till exempel på den kommission som den franske presidenten häromåret lät tillsätta för att ta fram komplement till bnp-begreppet. Den leddes av Joseph Stiglitz, och ytterligare fyra nobelpristagare i ekonomi ingick. Vidare tänker jag på den förra brittiska regeringens hållbarhetskommission och dess uppmärksammade rapport Välfärd utan tillväxt , som nyligen översatts till svenska och finns tillgänglig på bibliotek och hos bokhandlare. Där konstateras att resurseffektivisering av ekonomin givetvis är eftersträvansvärt men att denna tyvärr tenderar att ätas upp av den totala tillväxten i ekonomin, alltså att bnp även i våra mest utvecklade länder växer snabbare än effektiviseringen. Slutligen kan jag nämna den nuvarande borgerliga brittiska regeringens hörsamhet inför lyckoforskningen och hur det har lett till att man i Storbritannien beslutat att föra in människors upplevda utveckling av lycka i nationalräkenskaperna. Ingen av de här rapporterna gör anspråk på - lika lite som vi gröna - att presentera slutliga lösningar, men som man ropar får man svar. Det vore önskvärt om EU-kommissionen tydligt signalerade att man ger hög prioritet åt att hitta alternativa och kompletterande mått för välfärdsutveckling och miljösituation. Det arbetet inleddes faktiskt av den förra EU-kommissionen och finns sammanfattat i kommissionsmeddelandet Bortom BNP - att mäta framsteg i en föränderlig värld från 2009. I detta meddelande står att läsa: "Bruttonationalprodukten (BNP) är en effektiv och allmänt accepterad indikator för bevakningen av fluktuationer i den ekonomiska verksamheten på kort och medellång sikt. Med alla sina brister är det fortfarande det bästa enskilda måttet på marknadsekonomins resultat. Men BNP är inte avsett som en rättvisande mätare av mer långsiktig ekonomisk och samhällelig utveckling, och särskilt då ett samhälles förmåga att hantera frågor som klimatförändring, effektiv resursanvändning och förhindrande av social utestängning." Det skulle naturligtvis vara mycket intressant att få veta vilka reflexioner och eventuella slutsatser som detta meddelande från den förra EU-kommissionen, alltså 2009, föranledde hos den svenska regeringen. Fru talman! Det är tillfredsställande att vi i utrikesutskottet i stor enighet i vårt utlåtande slår fast att kommissionen bör fästa särskild uppmärksamhet på utvecklingen av yttrandefrihet och mediefrihet i EU:s medlemsländer liksom i dialogen med kandidat- och ansökarländer och att kommissionen bör agera för att medlemsstater som inte har lagstiftning om journalisters rätt att inte avslöja sina informationskällor skyndsamt inför sådan lagstiftning. Kommissionen förbereder ett antal initiativ om EU:s gränsförvaltning, och jag noterar även här med tillfredsställelse att såväl utrikesutskottet som justitieutskottet uttrycker uppfattningen att hög säkerhetsnivå vid in- och utresekontroll kräver en absolut respekt för mänskliga rättigheter och att balansen mellan den enskildes integritet och brottsbekämpande åtgärder måste upprätthållas samt att det är angeläget att under 2011 en överenskommelse uppnås om EU:s anslutning till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Fru talman! Texter åldras emellanåt påtagligt snabbt. I det här dokumentet, publicerat i oktober ifjol, skriver kommissionen att "den europeiska grannskapspolitiken har under de senaste fem åren vittnat om EU:s förmåga att sprida sina värderingar och principer och bidra till politisk stabilitet och ekonomisk utveckling i EU:s omedelbara närhet, vilken är en strategisk prioritering för EU". Det är knappast så här som demokratikämparna i Tunisien, Egypten och Libyen har uppfattat det officiella Europas agerande i Nordafrika och Mellanöstern. Man har där i stället konstaterat hur Europas makteliter i årtionden i praktiken - om än inte i högtidstalen - har varit ekonomiskt och politiskt nära lierade med regionens despoter. I stället för självförhärligande borde nu EU-kommissionen ägna sig åt självkritik. Till alla de fantastiska nordafrikanska ungdomar och andra som tagit varandras händer och gått ut på gator och torg och börjat sjunga om en annan tingens ordning borde nu Europas makteliter ödmjukt säga: Shukran, tack! Tack för att ni påminner oss om det som Europa borde stå för! Konkret handlar det då om sådant som att i associationsavtal, partnerskapsavtal och samarbetsavtal av olika slag inte bara skriva in krav på ratificering av konventioner om mänskliga rättigheter utan även instifta effektiva uppföljningsmekanismer. Det handlar vidare om att inte enbart förlita sig på att våra storföretag frivilligt respekterar sociala och miljömässiga hänsyn utan om att sjösätta bindande internationella regelverk. Också att öka transparensen inom det statliga exportbefrämjandet hos EU:s medlemsländer hör också till sådant som nu måste ges hög prioritet. Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 2. I detta anförande instämde Bodil Ceballos (MP).

Herr talman! Det aktuella ärendet, det vill säga kommissionens arbetsprogram, har fått en kraftigt försenad hantering genom att den svenska språkversionen av detta program anlände först sex veckor efter det att kommissionen redan hade antagit sitt program. Det känns onekligen en smula löjeväckande att här i dag i kammaren behandla ett ärende om kommissionens arbetsprogram för 2011 när programmet redan för länge sedan är antaget. Men detta visar återigen att de nationella parlamentens inflytande och påverkan i EU är ytterst begränsat. Uppenbarligen tar den europeiska unionen inte Sveriges riksdag och de övriga nationella parlamenten på så stort allvar att man anstränger sig för att se till att kommissionstexter görs tillgängliga inom rimlig tid. Tråkigt nog verkar det som om också regeringen delar denna uppfattning eftersom man i den faktapromemoria som åtföljde detta ärende inte inkluderade annat än ytterst knapphändig information om vilket ställningstagande regeringen hade för avsikt att göra. Det är avgjort så att riksdagen är i behov av relevant information för att kunna ta ställning i frågor som dessa, vilket dock kräver att regeringen tar riksdagen på allvar, vilket tydligen inte verkar vara fallet. Herr talman! Det finns en rad punkter i utskottets förslag till utlåtande som vi inte instämmer i. Vi delar inte den positiva synen på en utvidgning av Europeiska unionen. Tvärtom är vi starkt kritiska till fortsatt utvidgning. Det är Sverigedemokraternas mening att en ytterligare utvidgning av EU minskar det enskilda landets inflytande på unionens vägval. Sverigedemokraterna värnar Sveriges självständighet och önskar därför ingen ytterligare utvidgning av EU. Det är dessutom så att det under nuvarande ekonomiska läge inte kan ses som önskvärt att associera ytterligare länder med svaga ekonomier till en union vars sammanhållning redan är satt under tryck av finansiella svårigheter. Vi vänder oss också emot tanken om att skapa en allt tätare integration av såväl arbetsmarknads- som invandringspolitiken mellan EU:s medlemsländer. Denna tanke genomsyrar den europeiska sysselsättningsstrategin och Europa 2020-strategin, liksom kommissionens arbetsprogram. Sverige bör vara öppet för att lära av goda exempel i andra länder, men det ska ske genom frivilligt samarbete mellan suveräna stater. När det gäller de initiativ som kommissionen aviserar i sitt arbetsprogram vill vi särskilt trycka på behovet av en översyn av regelverket och tillsynen när det gäller utstationeringsdirektivet och arbetstidsdirektivet. Med EU:s nuvarande regelverk, i synnerhet utstationeringsdirektivet, riskerar man en utveckling där svenska löntagare utkonkurreras av utländsk arbetskraft med betydligt sämre löner och andra villkor. Vi anser att fokus i fråga om utstationeringsdirektivet måste vara att få till stånd regler, en tillämpning och en tillsyn som inte missgynnar inhemska företag och inhemska företags anställda i konkurrens med utstationerade företag och personal. Nuvarande regelverk missbrukas när det gäller löner och andra ersättningar, arbetsmiljölagstiftning och arbetstidslagstiftning. Ingångna kollektivavtal följs inte. När det gäller omarbetningen av arbetstidsdirektivet måste siktet vara inställt på att förhindra att regelverket verkar hämmande dels på tillväxt och sysselsättning, dels på människors möjlighet att genom eget arbete få en bättre livssituation. Vi anser att avsnittet om att driva medborgarnas agenda i det fortsatta arbetet i betydligt större utsträckning än vad som framgår av arbetsprogrammet måste inriktas på att stävja den omfattande illegala invandring till EU som sker i dag och att den yttre gränskontrollen måste skärpas. Herr talman! Det är väl känt att Sverigedemokraterna är för ett svenskt utträde ur EU. Kommissionens program är redan antaget och vi har i och med detta anförande avgivit våra synpunkter på detta. Av dessa två anledningar väljer vi sverigedemokrater att avstå från att delta i beslutet om detta utlåtande. Jag önskar dock få fört till protokollet att sista meningen i vår reservation, reservation 3, inte är korrekt. Vi ansluter oss inte i allt väsentligt till utskottsmajoritetens ställningstagande.

Herr talman! Kolleger! Här i kväll diskuterar vi arbetsprogrammet för EU-kommissionen för 2011. Programmet översattes till svenska och sändes till riksdagen efter att EU-kommissionen hade antagit det. Vi påbörjade behandlingen i utrikesutskottet efter att programmet hade trätt i kraft och börjat gälla. Jag skulle vilja säga att sannolikheten för att vårt beslut här i riksdagen påverkar EU-kommissionen på något sätt är 0 procent. Det är nog den bistra sanningen. Detta visar i blixtbelysning hur Europeiska unionen fungerar. Bärarna av demokratin, de nationella parlamenten, är i dag remissinstanser som skickar in sina remisser så sent att de inte spelar någon roll för beslutet. Det är en blixtbelysning av EU:s demokratiska problem. Trots det ska jag yrka bifall till Vänsterpartiets reservation 4. Herr talman! Stora delar av Europeiska unionen befinner sig i en mycket djup social och ekonomisk kris. Krisen, som yttrar sig i snabbt stigande arbetslöshet, stora neddragningar i välfärden och försämrade statsfinanser, har sin orsak inte minst i överspekulation inom bank- och finanssektorn. I dag är det i många EU-länder löntagarna som betalar priset för det som bankerna har ställt till med. En annan del av problemet är att EU:s valuta, euron, fungerar så dåligt som den faktiskt gör. Euron har skapat djupa ekonomiska obalanser i Europeiska unionen. I tider av överhettning kunde man inte kyla ned ekonomin. I dag behöver flera länder stimulera ekonomin. Det är inte möjligt med en gemensam penningpolitik. Euron är i dag en del av EU:s problem, inte en del av lösningen. Insikten om den sociala och ekonomiska krisen och insikten om att euron har misslyckats finns det ingenting av i kommissionens meddelande. Det är förstås föga förvånande att det är på det sättet. Men när man inte inser problemens orsaker kommer det att bli väldigt svårt att göra något åt dem. I dag räddas bankerna med hundratals miljarder kronor medan kostnaderna för det vältras över på vanligt folk i form av arbetslöshet och neddragen välfärd i flera EU-länder. Vad är unionens svar på den sociala och ekonomiska kris vi ser i Europeiska unionen? Jo, svaret är centralism. Man vill centralisera makten över finanspolitiken i Europeiska unionen, och man driver nu med expressfart igenom en rad förändringar av styrningen av ekonomin som gör att vi flyttar viktiga delar av finanspolitiken, själva verktygen för demokratin, över till Europeiska unionen. Det var det som svenska folket röstade nej till i folkomröstningen om EU:s valutaunion 2003. Jag menar att Sveriges regering borde klargöra att vi inte ska omfattas av denna centraliserade finanspolitik. EU-kommissionen vill gå ännu längre. Man vill ha euroobligationer och viss beskattningsrätt på EU-nivå. Tyskland och Frankrike lade nyligen fram förslag som bland innebär att man skulle harmonisera pensionsålder, harmonisera vissa skatter, som bolagsskatt, gå in i medlemsstaternas författningar och kräva att de skrevs om för att undvika budgetunderskott och att förbjuda löneuppräkningar av viss typ i medlemsländerna. Detta är en typ av ingrepp i den nationella självbestämmanderätten som inte hade varit möjlig för några år sedan, men nu används krisen som hävstång för att centralisera makten till Europeiska unionen. På så vis omvandlas EU till en sorts Europas förenta stater. Den europeiska terminen, som antogs förra året, börjar nu gälla i år. EU-kommissionen har precis kommit med sitt dokument över vilken politik man kräver att medlemsländer, även Sverige, ska genomföra för att uppfylla denna centralstyrda ekonomiska politik. Där finns krav på hård åtstramningspolitik, att man ska begränsa löneökningarna, att tiden när man kan få arbetslöshetsersättning ska begränsas och avreglering av marknad efter marknad. Det EU predikar är en hårdhänt högerpolitik som svar på krisen. Den kommer inte att kunna lösa Europas problem. Den politik som EU-kommissionen förespråkar är slutet på tanken om ett socialt Europa, ett folkens Europa där man samarbetar för allas bästa. Men det finns alternativ till den politik som EU-kommissionen predikar i detta program och på andra håll. De alternativen måste innefatta att även bankerna är med och betalar krisen när de har ställt till det. Det ska inte bara vara skattebetalarna som tar kostnaderna. Det alternativet innebär att vi måste begränsa den skadliga spekulation som är en starkt bidragande orsak till krisen. Det innebär att vi behöver en Tobinskatt, bankavgifter och förbjuda vissa former av skadlig finansspekulation. Alternativet innebär att vi måste ha en social profil när kostnaderna bärs för krisen och inte att de som är sämst rustade att bära dem ska få bära de tyngsta bördorna som vi i dag kan se till exempel på Irland och i andra länder. Det innebär att vi samtidigt måste investera. Det handlar som gröna investeringar för att få fler i arbete och för att bygga ett modernare och klimatmässigt mer ansvarsfullt samhälle. Men av detta finns mycket lite i kommissionens handlingar. I dag ifrågasätter Europeiska unionen ingångna löneavtal och fackliga avtal i en rad länder. EU-kommissionens utsända kräver i praktiken att man upphäver ingångna avtal i länder som Grekland och Irland för att kunna genomföra tillräckliga åtstramningar. Europafackets ordförande John Monks har skrivit till EU-kommissionen och påpekat detta direkta och flagranta ingrepp i den fria förhandlingsrätten. Vi menar att detta inte är acceptabelt utan att man bör gå den andra vägen och i stället garantera löntagarnas rättigheter även när de arbetar i andra EU-länder. Man ska ändra i EU-fördraget och utstationeringsdirektivet för att EU inte ska bli ett verktyg för social dumpning. Vi är mitt i den ekonomiska och sociala krisen. Den är långtifrån över. Räddningspaketen har redan tilldelats Grekland och Irland. Redan i dag säger man från grekiskt och irländskt håll: Vi klarar inte av att betala. Vi vill omförhandla lånen. Vi vet att Portugal kommer under våren. Vem kommer efter det? Är det Spanien eller Italien? Vi är mitt i en djup eurokris. I den måste man se till krisens problem. Euron är en del av förklaringen till krisen och inte en del av lösningen. Det är häpnadsväckande att det fortfarande finns politiska partier i Sverige som vill att vi ska ansluta oss till valutaunionen. Herr talman! Jag kan inte låta bli att kommentera Sverigedemokraternas inlägg som hölls här nyss i talarstolen. De talar om att skydda den svenska arbetsrätten. De har haft otaliga möjligheter i EU-nämnden att stödja De rödgrönas förslag om skydd av kollektivavtalen. De har aldrig tagit den chansen. I praktiken har de stött de borgerliga i deras hållningslöshet gentemot EU genom att attackera svensk arbetsrätt. Det är också förvånande att höra att Sverigedemokraterna är emot all utvidgning när man i EU-nämnden har uttalat sitt stöd bara det handlar om Island och inte om andra länder. Man kan fundera på varför det går bra med Island men inte med något annat land. Jag är också förvånad över att Sverigedemokraterna framställer sig som motståndare till överstatlighet när man i EU-nämnden har agerat för att Frontex ska få ökade befogenheter. Det finns ingen konsekvens och logik i Sverigedemokraternas agerande i EU-politiken. Herr talman! I uttalandet från utrikesutskottet oroar man sig över inskränkningarna i pressfriheten i Ungern i praktiken, även om man inte skriver det rent ut. Jag tycker att det är bra att man tar upp det. Jag skulle också vilja att man tog upp att man i dag inskränker fackliga rättigheter i Ungern och andra medlemsländer, urholkar anställningstryggheten och gör det lättare att avskeda människor. Det är en oroväckande utveckling. Herr talman! Sist men inte minst vill jag ta upp EU:s roll i världen, som är en viktig del av dokumentet. Vi vet alla här att EU:s Nordafrikapolitik är en studie i hyckleri och har varit ett misslyckande. Diktatorn i Tunisien Ben Ali hölls under armarna av Frankrike bokstavligen intill de sista timmarna. Häromdagen fick Frankrikes utrikesminister avgå på grund av sina nära och vänskapliga band till Tunisiens tidigare härskare. Med Libyen har man fört en allt närmare dialog som framför allt har gått ut på att få exportera allt från vapen till andra saker till Libyen från EU-länder. Motprestationen ska vara att Libyen ska stoppa att flyktingarna ska komma till EU. Nu har man hemligstämplat protokollet i förhandlingarna om ramavtalet med Libyen. I Egypten finns det liknande paralleller. Vi har en utrikesminister som inte ens nu förmår att välja sida när det gäller det som händer i Libyen. Det är beklagansvärt att det är på det sättet. Vi skulle i dag behöva en självständig röst i utrikespolitiken och inte bara vara ett land som väntar på vad man säger i Bryssel och Washington. I detta anförande instämde Hans Linde (V).

Herr talman och fru Europaminister! I dag debatterar vi kommissionens arbetsprogram för 2011. Det är återigen ett spännande program. Det är ett program som också länkar ihop med långtidsplaneringen för Europa 2020 - en strategi för smart och hållbar tillväxt för alla. Det är ett program som lanserar 40 olika alternativ för de kommande åren. De flesta är planerade för att förenkla vägen ur den ekonomiska krisen och för att göra EU mer begripligt för den enskilde människan. Kommissionens ordförande Barroso lanserade programmet med ett tal i Bryssel redan i oktober 2010. Tyvärr behandlas programmet ganska sent på grund av att det tog mer än sex veckor mellan presentationen av programmet på engelska och att vi i riksdagen fick det på svenska. Detta måste förbättras nästa år. Annars blir vårt arbete ohanterligt. Programmet, som är indelat i fem kapitel, är väldigt ambitiöst. Vi i utrikesutskottet vill som övergripande tema lyfta fram värnandet om ett öppet Europa i alla dess aspekter. Yttrande-, medie- och åsiktsfrihet är omdiskuterade i dag när en regeringschef lyckas med att stänga av hela Internet under en politisk kris. Det gäller särskilt en vidare utvidgning av Europeiska unionen och vidarebyggnaden av Östliga partnerskapet. Det omfattar Ukraina, Vitryssland och Moldavien plus Kaukasusländerna Armenien, Azerbajdzjan och Georgien, som utan tvekan har ett Europaperspektiv, men också Medelhavssamarbetet. Genom Lissabonfördraget har de europeiska medborgarna äntligen fått möjligheten att få insyn i EU:s arbete. Rådsmöten har blivit offentliga, och vi har ombudsmän som garanterar öppenhet. Det är även avgörande att subsidiaritetsprincipen, som är en viktig byggsten i Lissabonfördraget, efterlevs av kommissionen. Genom Lissabonfördraget har vi i riksdagen nu fått i uppgift att pröva om subsidiaritetsprincipen efterföljs och att EU verkligen bara gör det som det har fått i uppgift att göra genom fördragen och att det inte tar över områden som medlemsstaterna själva kan och ska hantera. Det är viktigt att alla beslut i EU fattas på den lägsta möjliga nivån. Europa måste fortsätta arbetet för att komma ur den ekonomiska krisen. Det är en viktig punkt som står kvar från förra årets arbetsprogram. Det är nu tid för fortsatt europeisk handling för att möta finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen som drabbat många europeiska länder mycket hårt. Prövningen är ännu inte över. Tack och lov har vi i Sverige mycket välskötta offentliga finanser med mycket låga underskott. Häromdagen kom statistik som visar att Sveriges bnp växte med 7,3 procent under fjärde kvartalet i fjol jämfört med motsvarande period 2009. En högre tillväxtsiffra har inte uppmätts sedan 1970, då kvartalsmätningarna började. Även helårets bnp-tillväxt på 5,5 procent är den högsta sedan 1970. Det är en styrkeposition. När många europeiska länder diskuterar kraftiga nedskärningar kan Sveriges regering göra stora satsningar på välfärden. Kommissionen anser att det är avgörande att skapa tillväxt och bättre sysselsättning. Det är endast möjligt om EU lyckas med att använda sin arbetskraftspotential fullt ut. Tyvärr kan man dock inte se att kommissionen tänker på full integration av utrikes födda i detta sammanhang, någonting som vi hoppas ska rättas till under årets lopp. Det är också viktigt att betona att sysselsättningspolitik måste förbli ett nationellt ansvar. Men länderna ska lära av varandra och samordna vissa frågor. Herr talman! Kommissionen antar i nästa kapitel Stockholmsprogrammet för frihet, rättvisa och säkerhet. Under de närmaste åren kommer vi att se en omsättning av den politik som sjösattes under det svenska ordförandeskapet. Äntligen börjar kommissionen fylla orden europeiskt medborgarskap med innehåll. Stockholmsprogrammet, initierat under det svenska ordförandeskapet, som står för ett tryggare och öppnare Europa är en viktig pelare i medborgarnas Europa. Det handlar till stor del om bekämpning av gränsöverskridande brottslighet och om den gemensamma asyl- och migrationspolitiken. Med Lissabonfördraget har det även blivit nödvändigt att EU biträder Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Detta ska ge den enskilde bättre skydd och rättssäkerhet. Våra parlamentariker i Europarådets parlamentariska församling har satt som mål att ro denna uppgift i hamn under innevarande år. Viseringslättnaderna står återigen i centrum. De ska äntligen omsätta den fria rörligheten - en grundpelare i Europa. Mycket har blivit bättre sedan Makedonien, Albanien och Serbien fick viseringsförenklingar i december 2009, men mycket kan fortfarande göras om man tänker på länderna i det östra partnerskapet. De behöver se att deras anpassning till EU-standarder gör skillnad. För att genomdriva allt detta och för att bli en viktig partner i världen behöver EU en sammanhållen utrikespolitik. Hela organisationen kommer att förnyas, och den har redan starkt förändrats. Diskussionen om implementering av EEAS, European External Action Service, den nya utrikestjänsten som är i gång sedan den 1 januari 2011, har förberetts av den höga representanten Ashton som samtidigt är kommissionens vice ordförande. EU:s grannskapspolitik och de östra partnerskapen ska vidareutvecklas och ska inte - där är utrikesutskottet helt bestämt - bli en ersättning för de länder som berörs. Syftet är att länderna så småningom ska söka medlemskap i EU. Som alltid betonar utrikesutskottet att EU:s dörrar ska hållas öppna. Alla stater som uppfyller Köpenhamnskriterierna ska kunna bli medlemmar och bli delaktiga i det fredliga samarbetet och i den integration som kännetecknar Europeiska unionen. Det är viktigt att inse att kandidatländerna själva kan påverka hastigheten och att de har möjlighet att få hjälp av kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Just nu står vi vid ett vägskäl. Länderna på Balkan väntar på vårt ställningstagande. Kroatien vill bli EU-medlem redan den 1 januari 2013. Den 11 mars i år ska kommissionens framstegsrapport komma. Vi måste se till att uppfylla förväntningarna om det är möjligt och om länderna har kommit tillräckligt långt. Om Kroatien blir försenat kommer de andra länderna i regionen att försenas ännu mer - enligt bedömningarna minst dubbelt så länge. Då går mycket av EU:s soft power förlorat. Kan vi riskera detta? Eller har inte vi, EU:s mest utvidgningsvänliga land, också det största ansvaret? Herr talman! Sedan kommissionens arbetsprogram trädde i kraft har mycket hänt i världspolitiken som kräver att EU blir mer aktivt. Det gäller inte minst händelserna i Nordafrika och den arabiska världen, där vi ser en rasande snabb demokratisk utveckling som gör att EU måste agera och använda alla tillgängliga instrument för att stärka de demokratiska krafterna. Redan nu ser vi flyktingvågor in i EU som ytterligare visar på nödvändigheten av en sammanhållen rätts- och utrikespolitik. Hela kommissionens arbetsprogram syftar till en översyn av EU:s budget. Man vill se konkreta resultat, mervärde, transparens och valuta för pengarna för den enskilde medborgaren. Kommissionens program andas framtidstro. Vi får hoppas att det kan genomföras som tänkt. Därmed yrkar jag att utlåtandet läggs till handlingarna och reservationerna avslås.

Herr talman! Vi har i dag att diskutera EU-kommissionens arbetsprogram för i år. Det är en sorts verksamhetsplan, egentligen. Jag menar inte att det låter mer upplyftande för den sakens skull. Som har påpekats här tidigare fick vi inte heller dokumentet på svenska i tid. Jag tror att det är ännu mer väsentligt att dokumentet arbetades fram under hösten, innan dess att grönsakshandlare Mohammed Bouazizi i Tunisien satte eld på sig själv. Det var den bokstavligen den tändande gnistan till den revolt som sedan följde i Tunisien och därefter i Egypten och en rad andra länder i Nordafrika och Mellanöstern. Det är klart att det innebär att fokus kommer att förflyttas en del också i EU-kommissionens arbete. Det innebär också att återhämtningen i ekonomierna i Europa kan försenas en del. Herr talman! De två viktigaste utmaningarna för kommissionen och för hela Europiska unionen, förstås, är att dels stärka återhämtningen av ekonomin i Europa, dels hantera förändringarna i vårt södra närområde. Finanskrisen har följts upp av statsfinansiella kriser. Det började i USA med en bolånekris och annat. Sedan har vi sett statsfinansiella kriser i flera medlemsstater, inte minst i Grekland, Irland och andra stater. Det har sin grund i euron, säger Vänsterpartiet. Jag skulle vilja säga att det i huvudsak har sin grund i vad man har gjort och inte gjort i Grekland. Man har inte alla gånger skött sina ekonomier i medlemsstaterna. EU-kommissionen kan förstås göra en del för att förbättra situationen i Europeiska unionen som helhet. Den kan förbättra ekonomin som helhet och den inre marknadens funktionssätt. Den kan underlätta tekniksprång och mycket annat. Men det avgörande arbetet för att få ordning på ekonomierna kommer helt klart att behöva göras i medlemsstaterna framöver. Herr talman! För att den inre marknaden ska fungera bättre är det viktigt att främja handel, investeringar och en mer flexibel arbetsmarknad. Det är viktigt för Sverige som ett handelsberoende land och ett mindre land aningen ute i periferin - i alla fall geografiskt - i Europeiska unionen att sådant som e-handel underlättas. På så sätt kan fler människor ta del av den tekniska utvecklingen eftersom vi ligger i framkant där. Där finns den digitala agendan, som det heter, som Europeiska unionen och EU-kommissionen arbetar med. Det är någonting som vi bör påskynda och utveckla. Den andra stora utmaningen gäller förstås det som händer i Nordafrika. Det är det som är absolut viktigast just nu, inte bara för Europeiska unionen också givetvis också för vårt grannskap. Det är fantastiskt att befolkningarna i många arabländer, även i Iran, har protesterat mot sina regimer. Vi har nu sett hur 90 miljoner människor har befriats på kort tid - bara en månads tid - i Tunisien och Egypten från de regimer som har förslavat dem i årtionden. EU har inte agerat tillräckligt starkt. Jag instämmer helt och fullt med tidigare talare som har betonat detta; EU har inte agerat tillräckligt starkt till stöd för kraven på demokrati. Men detta ska man inte ta till intäkt för att det nödvändigtvis bara är Europeiska unionens fel. EU består av 27 medlemsstater, och det finns ett antal medlemsstater som har motarbetat detta mycket kraftigt. Utrikespolitiken är inte ett område inom Europeiska unionen där man fattar majoritetsbeslut. Det är enhällighet som gäller i rådet i de centrala frågorna. Europeiska unionen är aldrig starkare än dess mest ihärdiga bromskloss. Vi i Folkpartiet, och säkerligen många andra, menar att EU-kommissionen måste upparbeta nya relationer med nya makthavare i de länder där regimen har fallit och där regimens ledare har försvunnit eller pressats bort från makten men där militären fortfarande håller kontrollen. Vi måste bygga nya relationer, och inte bara relationer med makthavare och regimer utan också relationer med det civila samhället och med en rad olika krafter i samhället. Vi måste givetvis också tydligare betona demokrati och mänskliga rättigheter. Kommissionen, där den svenska kommissionären liberalen Cecilia Malmström spelar en mycket viktig roll, måste nu kunna bygga upp en kapacitet för att hantera eventuella flyktingströmmar som kommer in till Europiska unionen till följd av oron i närområdet. Detta är viktigt, herr talman. Jag noterar att Sverigedemokraterna i sin reservation och även i anförandet kräver hårdare tag mot illegal invandring. Jag tror att det i detta sammanhang är viktigt att betona att om Muammar Khadaffi sätter in stridsflyg mot sitt eget folk och människor flyr har i alla fall jag svårt att betrakta dessa människor som illegala om de kommer till EU. Om situationen fullständigt urartar och det blir massflykt måste EU kunna hantera detta. I nära anslutning till migrationsfrågorna, herr talman, ligger också andra frågor som rör minoritetsskydd, medborgerliga rättigheter, mediefrihet och annat, precis som Walburga Habsburg Douglas nämnde i sitt anförande tidigare. I utskottets betänkande betonar vi att "kommissionen bör enligt utskottet fästa särskild uppmärksamhet på utvecklingen av yttrandefrihet och mediefrihet i EU:s medlemsländer liksom i dialogen med kandidat- och ansökarländerna". Sedan årsskiftet är Ungern ordförandeland i EU, och ordförandeskapet inleddes med att regeringen öppnade ett ärende mot en radiostation som spelade fel musik vid fel tillfälle. Det är klart att ett sådant agerande från en regering inte är acceptabelt. Yttrandefrihet och mediefrihet liksom övriga mänskliga rättigheter är något vi kontinuerligt måste arbeta för att uppnå och behålla. EU-kommissionen bör få en starkare ställning att kritisera och kräva förändringar när medlemsstater inte följer grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Med de orden yrkar jag på att detta utlåtande läggs till handlingarna och att reservationerna avslås. I detta anförande instämde Christer Winbäck (FP).

Herr talman! Det finns förstås några saker i Fredrik Malms inlägg jag inte instämmer i. Han ursäktar den svenska utrikesministerns brist på ståndpunkt i Libyenfrågan med att vi är medlem i EU och att det förhindrar oss från att ha en åsikt. Det finns dock många inom EU som inte alls har känt sig förhindrade. Man kan lyssna på Storbritanniens utrikesminister William Hague, som i väldigt kraftfulla ordalag tidigt fördömde Khadaffi och sade att denne borde avgå. Det var ungefär samtidigt som Carl Bildt uttalade sina numera beryktade ord om att han inte ville välja sida och att han framför allt var bekymrad över stabiliteten. Det sätter Bildt i en klubb tillsammans med Fidel Castro och Hugo Chávez, som inte vill ta ställning till Khadaffi i dag, snarare än med andra ledare på europeisk nivå. Jag skulle vilja höra Fredrik Malms åsikt: Är inte detta lite pinsamt för regeringen? Är det inte så att utrikesministern den här gången faktiskt har trampat rejält fel och att det är dags att medge det? Den andra frågan jag skulle vilja ta upp gäller EU:s valutaunion. Fredrik Malm bestrider att EU:s valutaunion på något sätt skulle ha bidragit till krisen och pekar i stället på budgetunderskott. Menar Fredrik Malm på allvar att det för länder som Spanien och Irland, som nu är djupt neddragna i krisen, skulle bero på en hög statsskuld att krisen har kommit? De har ju haft väldigt modesta statsskulder och till och med budgetöverskott för något år sedan. Kan man på något sätt rimligt sätt hävda att det är deras statsfinanser som har orsakat krisen? Är det i förlängningen rimligt att Grekland och Tyskland har samma ränta och växelkurs? Påstår Folkpartiet att det är optimalt för den ekonomiska utvecklingen att ett land som är i fritt fall med stora underskott och negativ tillväxt har samma växelkurs och ränta som ett land med en exportindustri som går som en otrolig motor? Det är vad jag undrar.

Herr talman! Jag fick två frågor av Jonas Sjöstedt. Jag kan börja med den senare. När det gäller frågan om euron är det en debatt vi nu har haft ganska länge i Sverige. Vi hade en folkomröstning om anslutning till euron 2003. Min uppfattning - och den tror jag att de flesta ekonomer delar - är att man gör det lite för enkelt för sig om man säger att alla problem i Grekland beror på euron. Det finns länder som har euron som har fungerande ekonomier i dag, och det finns länder som inte har euron som inte har det. I huvudsak beror Greklands problem på att de grekiska politikerna inte har skött landets ekonomiska utveckling på ett klokt sätt. Euron kan givetvis i vissa situationer innebära problem för ett land och i andra situationer vara en hävstång för ett land. Grunden för Folkpartiets ställningstagande att vi vill att Sverige ska ansluta sig till euron - och det har vi drivit konsekvent under en längre tid - är att vi menar att det för Sverige som ett handelsberoende land är viktigt att på längre sikt främja handeln genom en gemensam valuta. Jag tror att man argumenterar lite för enkelspårigt om man tar de kriser som nu är i ett antal länder till intäkt för att hela valutasamarbetet inte fyller någon funktion. Jag förstår att Vänsterpartiet gör det, men jag delar inte riktigt denna uppfattning. När det gäller utrikesministerns uttalande tror jag att det är bättre om Jonas Sjöstedt ställer frågan till utrikesministern själv. Uttalandet får väl också ses som en del av den självständiga utrikespolitik som Sjöstedt själv efterlyser. Jag känner i alla fall inte till att det fanns någon samordnad ståndpunkt eller någon EU-ståndpunkt i botten för detta uttalande.

Herr talman! I andra sammanhang brukar Fredrik Malm göra sig känd som en mycket frispråkig politiker som aldrig tvekar att ta ställning för sina värderingar. Det är väl inte läge att krypa undan nu när det gäller en så viktig fråga som Libyen. Visst kan väl Fredrik Malm säga vad han tycker om uttalandet. Är det ett klokt uttalande? Håller Fredrik Malm med om uttalandet, eller var det kanske inte så väl avvägda ord? Det är ändå Sveriges utrikesminister som talar i en oerhört central fråga, både för svensk utrikespolitik och för oss som är med i denna debatt. Över till eurofrågan: Nej, alla problem kan naturligtvis inte skyllas på euron. Det vore mig främmande att påstå det. Grekland är faktiskt ett exempel på dåligt skötta statsfinanser - ett av de få där detta har orsakat krisen, skulle jag säga. På Irland var det nämligen inte så. Huvudproblemet i Grekland har varit att man har ett dåligt skattesystem där framför allt rika människor inte betalar skatt, och en stor andel av ekonomin är svart. Det är huvudproblemet för den grekiska statsbudgeten, och detta missköttes under lång tid av en borgerlig regering innan den socialdemokratiska regeringen fick ta över vid krisens utbrott. Det är dock ändå så att vi nu har haft euron i tio år. Växelkurserna låstes den 1 januari 1999. Det är alltså drygt tio år sedan. Om man mäter tillväxten under denna tid har EU-27 högre tillväxt än eurogruppen. USA har högre tillväxt än eurogruppen, och Sverige har högre tillväxt än eurogruppen. Folkpartiets huvudargument är alltså att vi ska få högre tillväxt och mer handel genom att ansluta oss till en valutaunion som har lägre tillväxt än i stort sett alla andra jämförbara grupper. Någonstans måste det finnas en empiri, och man måste kunna leda detta i bevis. Där tycker jag att det finns en svaghet i resonemanget. Fredrik Malm är en ledande företrädare för regeringspartierna. Min fråga är: Vill regeringen att Sverige ska avskaffa kronan och ansluta sig till euron under denna mandatperiod? Jag frågar inte vad ni tycker att andra vill utan vad ni vill om ni får bestämma. Är det dags att ta steget, avskaffa kronan och kliva in i EU:s valutaunion?

Herr talman! Nu rabblade Jonas Sjöstedt upp en rad argument för varför ekonomin i Grekland inte fungerar särskilt väl. Det är precis så det är: Det finns en rad orsaker till att ett lands finanser eller ett lands ekonomi kanske inte alltid fungerar så väl som man skulle önska att den gjorde. Det kan handla om arbetsmarknaden och hur den fungerar, utbildningsnivån i samhället, infrastrukturen, möjligheter att få investeringar till ett land, konjunkturläge och mycket annat. Givetvis har också räntepolitik, penningpolitik och valutapolitik betydelse. Det är klart att det spelar in. Jag var mycket tydlig i min första replik om att euron i vissa situationer kanske kan påverka ett land negativt och att man inte kan använda räntevapnet. I andra situationer kan den fungera som en hävstång. Vår uppfattning som liberaler är dock att det på längre sikt vore klokt om också Sverige var en del om euroområdet. Detta är ingenting som det finns någon riktig samsyn kring i Alliansen just nu; det är vi fullt medvetna om. Det finns kanske en och annan uppfattning som Vänsterpartiet har som det är lite svårt att få med de andra partierna i det rödgröna samarbetet på också. Avslutningsvis, herr talman, har jag vad gäller Carl Bildts uttalande kritiserat det både i TV4 och i Sveriges Television. Jag anser alltså att jag har klargjort att min uppfattning har varit att detta uttalande kunde tolkas som att Sverige inte skulle välja sida i denna konflikt. Det är klart; det gör vi inte. Så är det. Vi måste stå mycket tydligt på deras sida som vill ha demokrati och frihet i Libyen, Tunisien och överallt annars i världen också.

Herr talman! Det är trevligt att under en sen kväll få hälsa fru Europaministern välkommen till debatten. Det är alltid trevligt. Herr talman! Det här är ett utlåtande, inte ett vanligt betänkande. Det är så vi hanterar frågorna. Jag håller med de synpunkter som tidigare har kommit fram om att vi har kommit in för sent i arbetet och det övriga som har sagts om översättningar och så vidare. Men det är ändå viktigt att vi har denna diskussion. Den är en del av att göra riksdagen och alla ledamöter delaktiga i vad som pågår och vad som kommer att hända under 2011. Det är en del av vad arbetsprogrammet ska visa. Därför är det viktigt att vi har ett utlåtande och att vi håller denna debatt. Den är en del i den demokratiska dialog vi behöver föra om Europapolitiken. Herr talman! Det här utlåtandet har öppnat för andra utskott att lämna synpunkter. Två av utskotten har valt att lämna synpunkter, nämligen justitie- och arbetsmarknadsutskotten. Det har framgått av den tidigare debatten att det har varit så. Det är välkommet och bra. Det är en del i att göra hela riksdagen till ägare av dokumentet. Programmet för 2011 lyfter fram fem punkter. Frågan om att komma ut ur den ekonomiska krisen är naturligtvis central. Vi märker effekterna i Grekland, Irland, Portugal, Spanien och på andra ställen runt om i EU. Vi behöver jobba oss ur den ekonomiska krisen. Det är tid för solidaritet, herr talman. Det är också tid för ansvar. Det är bra att vi från vår sida har markerat att vi är beredda att vara med och ta ansvar, även om vi inte tillhör eurogruppen. Den andra punkten handlar om hållbar tillväxt och ökad sysselsättning. Det är en viktig ingång. Det handlar verkligen om att skapa en hållbar utveckling och att en hållbar utveckling och tillväxt ger ökad sysselsättning. Det finns tydliga och viktiga markeringar för programmet för 2011. Det handlar om en koldioxidsnål ekonomi. Vi ser fram emot att få fler underlag. Klimatfrågorna kommer att vara en central uppgift för kommissionen och EU under det kommande året, med tanke på möjligheten till ett nytt klimatavtal. Det är också fråga om förberedelserna inför Rio + 20 år 2012. De ska göras under året. Det här är områden som vi tycker är oerhört viktiga och kommer att prioritera i det fortsatta arbetet. Herr talman! Självklart kommer Europa och EU att ställas inför betydande prov under det kommande året. Det handlar om vilket EU vi vill bygga. Vill vi bygga ett öppet EU, ett öppet Europa, för nya länder och människor att komma till eller vill vi bygga ett slutet Europa, en "Fästning Europa"? Från vår sida är det det öppna Europa, det öppna EU, vi vill se. Därför välkomnar vi en medborgarnas agenda: frihet, rättvisa och säkerhet för våra medborgare i EU. I Stockholmsprogrammet öppnas dörren juridiskt för ett Europa utan gränser. En anslutning till Europakonventionen och också till andra Europarådskonventioner, till exempel den mot tortyr, kommer att vara en viktig del i att skapa en gemensam juridisk yta i hela Europa. Jag hoppas verkligen att vi ska ta steget inte bara när det gäller Europakonventionen utan också öppna dörren och börja arbeta för de andra viktiga konventionerna för att bygga medborgarnas Europa. Det handlar om frihet, rättvisa, säkerhet och möjligheter för människor att få rätt. Det handlar också om att EU får tillgång till en kropp som står utanför som kan granska EU, där ytterst Europadomstolen kan pröva om EU lever upp till de krav som finns i konventionerna. Ett annat område som redan har berörts, herr talman, är naturligtvis den globala roll som åtminstone vi från Centerpartiets sida drömmer om att EU ska inta. Det är många som förväntar sig att EU ska inta en tydligare politisk roll. Det handlar naturligtvis om östliga partnerskapet. Det är viktigt och har varit en dörröppnare. Det handlar också om Medelhavsunionen. Här är det naturligt att dagar som denna tala om betydelsen av att EU funderar över hur vi har agerat. Hur har vi klarat att driva värden om demokrati, mänskliga rättigheter och friheter? Har vi lärt oss av det vi har sett och gjort? Det går inte att komma ifrån att EU har agerat för klent och för sent när det gäller Nordafrika. När det gäller vårt närområde och den globala roll som EU har intagit vill jag lyfta fram det som signaleras i programmet och som är en del av EU:s instrument, nämligen att arbeta tydligt för ratifikationer av MR-konventionerna och genomförande och uppföljande av olika avtal. Om vi hade varit bättre på det hade vi kanske också nått längre när det gäller en del av vårt närområde. Herr talman! Här finns en markering från utskottets sida i utlåtandet. Den handlar om Östersjöstrategin. Vi noterar att EU:s Östersjöstrategi inte omnämns i arbetsprogrammet. Det är något som vi har anledning att särskilt bevaka. Därför kommer vi att följa den framstegsrapport som ska presenteras i juni 2011 med stort intresse. Det är viktigt att det blir en rapport som inte visar på stopp och stanna utan visar på framsteg och vilja. Här finns stora möjligheter att samla alla runt Östersjön till utveckling, hållbar tillväxt, ökad sysselsättning och att ta till vara miljön i vårt innanhav. Slutligen vill jag ta upp något som inte så många har berört, herr talman, nämligen budgeten som är och kommer att bli en viktig fråga. Att i dessa tider tala om en ny budget och en ny budgetram blir i sig en utmaning. Jag hoppas att arbetet kommer att bedrivas så att EU inte visar sig från sin svaga sida utan kan ta till vara möjligheter och visa sig från sin bästa sida när avgörandets stund kommer. Vi får nöja oss med att hoppas i det här läget. Det finns många intressen. Det här är en gordisk knut. Herr talman! Jag yrkar avslag på reservationerna och bifall till utskottets förslag att lägga utlåtandet till handlingarna.

Herr talman! Det är trevligt att EU-ministern är här i dag och debatterar frågan med oss. Jag hälsar henne välkommen. I dessa dagar är Mellanöstern och Nordafrika den region i världen som har fått störst uppmärksamhet. Utvecklingen i regionen kommer med all sannolikhet att påverka EU:s arbete den närmaste tiden. Bland de utmaningar som EU står inför vill jag särskilt lyfta fram vikten av att värna om ett öppet Europa. Öppenheten har flera aspekter. Medborgarnas möjlighet att få insyn i unionens arbete förutsätter att åsiktsfrihet och yttrandefrihet hävdas och främjas. Därför är det viktigt att EU-kommissionen fäster särskild uppmärksamhet på utvecklingen av yttrandefriheten och mediefriheten i EU:s medlemsländer liksom i dialogen med kandidat- och ansökarländerna. Det är viktigt att kommissionen verkar för att en formell och reell grund för oberoende nyhets- och åsiktsspridning säkras. Likaså bör kommissionen agera för att medlemsstater i EU som inte har lagstiftning om journalisters rätt att inte avslöja sina informationskällor också inför sådan lagstiftning. Det är också viktigt att det under detta år nås en överenskommelse om EU:s anslutning till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. EU bör kunna tillträda även andra relevanta Europarådskonventioner. Också andra initiativ bör tas för att stärka rättssäkerheten och skyddet för individen. Herr talman! Vi i Sverige som har en trygghetsförordning från 1776 har en lång tradition av yttrandefrihet. Vi har många erfarenheter som vi kan dela med oss av till övriga EU-länder. Vi har en viktig uppgift att stå upp för och värna det fria ordet. Yttrandefriheten är en viktig förklaring till att Sverige har kunnat utvecklas till ett öppet, demokratiskt välfärdssamhälle, och vi har förmånen att leva i detta i dag. Hur viktigt det är med yttrandefrihet och åsiktsfrihet har inte minst den senaste månadens utveckling i Mellanöstern och Nordafrika visat. Revolutionerna vi ser just nu i Libyen och andra arabiska länder sprider sig via Facebook, Twitter och andra sociala medier. Herr talman! I dag är det svårt att tänka sig ett odemokratiskt Europa med handelsmurar, tullar och fientlighet. För EU är de stora utmaningarna att förbättra klimatet, förhindra terrorism, bekämpa världsfattigdom. Samtidigt måste den europeiska ekonomin stärkas och fler jobb skapas. För att tackla dessa framtida utmaningar behövs ett nära samarbete mellan unionens länder. EU har växt till 27 medlemsländer under de drygt 50 åren sedan unionen bildades. Det är ett tydligt tecken på samarbetets framgång. I dag väntar Kroatien, Turkiet och Makedonien på medlemskap. Även Island, Montenegro och Albanien har ansökt om att bli medlemmar, och Serbien och Bosnien har avslutat förhandlingarna om ett så kallat stabilitets- och associeringsavtal med EU. Regeringarna i Ukraina och Georgien har vid flera tillfällen uttalat att deras mål på sikt är att bli EU-medlemmar. Herr talman! Genom att erbjuda medlemskap kan EU ställa omfattande krav på ansökarlandet, bland annat i fråga om demokrati och respekt för mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter, miljöåtgärder, gränstvister och yttrandefrihet. Jag vill yrka avslag på reservationerna. Dessutom vill jag yrka på att kommissionens arbetsprogram läggs till handlingarna.

Herr talman! Vi lever i ett system där ord kan skaka en hel regering, där ord kan visa sig mäktigare än tio militära divisioner. Orden kom från demokratikämpen Vaclav Havel, mannen som ledde sammetsrevolutionen i sitt land 1989 och sedan blev folkvald president i dåvarande Tjeckoslovakien. De orden känns lika högaktuella i dag, mer än 20 år senare, då människor i arabvärlden och Nordafrika reser sig mot tyranner, diktatorer och envåldshärskare, för det är individer som förändrar världen. Den 19 augusti 1989 samlades flera hundra östtyskar till en picknick i Sopronpuszta i Ungern. Picknicken slutade med att man bröt upp grindarna till gränsövergången mot Österrike. En av deltagarna sitter faktiskt här i kammaren i dag, nämligen Walburga Habsburg Douglas som var med i denna frihetskamp. Frihetslängtan hos dessa östtyskar var början till järnridåns fall, och som en kedjereaktion föll de totalitära regimerna en efter en. Jag tror att jag inte är ensam här inne om att uppleva samma déjà vu-känsla nu när människor samlas i Kairo, i Tunis och Tripoli för att kräva frihet från en totalitär regim. Många människor riskerar sina liv, och regimerna faller en efter en. Precis som 1989 har frihetsrevolterna spridits som en kedjereaktion till andra totalitära regimer. Frihetslängtan är stark. Och vi i EU har, som många andra har nämnt i denna talarstol, en moralisk skyldighet att stödja kraven på demokrati och mänskliga rättigheter i vårt södra närområde, precis som vi gjorde i vårt östra närområde för 20 år sedan. I dag har vi att och ska vi diskutera kommissionens arbetsprogram. Arbetsprogrammet har lagts fram i en tid som är full av utmaningar för EU. Och utmaningarna rör inte bara vårt närområde. Utmaningarna rör i högsta grad Europas ekonomi och konkurrenskraft och hur vi ska vara en dynamisk union i framtiden där jobb skapas, där nya innovationer och företag kommer fram och människor fritt kan utveckla sina förmågor. I dag handlar vår debatt om regeringens syn på EU:s mest centrala frågor framöver. Frågorna som jag kommer att ta upp har ingen inbördes prioriteringsordning. För det första handlar det om den ekonomiska krisen, EU 2020 och den inre marknaden. En central utmaning för EU är att hejda skuldkrisen och återgå till hållbara offentliga finanser. Målet ska vara en globalt konkurrenskraftig och resurseffektiv ekonomi. Det krävs nu stora ekonomiska reformer för att långsiktigt stärka Europas konkurrenskraft och skapa full sysselsättning och sunda offentliga finanser. Omvärlden kommer inte att invänta Europa. Vi måste själva ta initiativ och tänka framåt. Ett centralt verktyg för att göra detta är Europa 2020-strategin. Men ambitiösa mål uppfyller inte sig själva. Det krävs att varje land anpassar målen efter sina egna förutsättningar och sedan jobbar hårt för att faktiskt leva upp till dem. Det krävs också en lokal förankring. Det är exempelvis kommunerna som ser till att våra elever går klart skolan. Mycket måste ske på lokal nivå. Vi vet också som feminister att jämställdhet leder till tillväxt. Studier pekar på att om Europas kvinnor hade arbetat i lika stor utsträckning som män skulle tillväxten i EU ha ökat med uppemot 30 procent. Ökad jämställdhet med lika villkor för kvinnor och män på arbetsmarknaden är därmed den kanske allra viktigaste tillväxtskapande åtgärden i Europa. Europa har inte längre råd att ha världens mest välutbildade hemmafruar. Europeiska rådets möte i slutet av mars kommer att bli otroligt viktigt. Jag vet att många här tar del av debatten inför den, och det bejakar jag och tycker är positivt. Regeringen stöder arbetet för ett ambitiöst paket av åtgärder för finansiell stabilitet och hållbara offentliga finanser. Samtidigt behövs full insyn och medverkan av samtliga 27 medlemsstater när det gäller ekonomisk och politisk samordning som faktiskt påverkar oss alla. Vi sitter i samma båt, oavsett om vi har euron som valuta eller inte. En väl fungerande inre marknad är avgörande för tillväxt och sysselsättning i Europa. Två tredjedelar av Sveriges handel sker på EU:s inre marknad. Nyligen presenterade EU-kommissionen ett förslag till ny handlingsplan för den inre marknaden. Vägen framåt är en fortsatt effektivisering av den inre marknaden som stimulerar tillväxt och nya jobb. Utvecklingen av den inre marknaden måste också gå hand i hand med ökad öppenhet och frihandel med omvärlden för att EU ska stå sig konkurrenskraftigt på den globala marknaden. Även Europas arbetsmarknad måste förbli öppen mot omvärlden. Europa kommer framöver att behöva mer kvalificerad arbetskraft, inte mindre. För det andra handlar det om utrikesfrågorna, EAS, utvidgningen, ENP och östliga partnerskapet. EU måste vara demokratins och de mänskliga rättigheternas allra tydligaste röst i världen, inte minst i vårt närområde. Unga frihetsaktivister på gatorna i Tunis, Kairo, Tripoli och Minsk ska känna vårt stöd i ryggen. Den europeiska grannskapspolitiken måste därför reformeras kraftigt för att i ökad utsträckning stödja demokratisering, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. I öst vinner det östliga partnerskapet kraft, men relationen till vårt södra grannskap måste utvecklas. Den senaste tidens utveckling i regionen understryker regionens strategiska betydelse för EU och Europa liksom vikten av att följa upp de åtaganden som såväl partnerländerna som EU:s medlemsländer gör på ett systematiskt och långsiktigt hållbart sätt. Hur stödet till de reformprocesser som pågår och inletts ska hanteras kommer att vara viktiga frågor för framtiden. Här måste vi ha tydliga perspektiv. Vi måste förstås också ta ställning till ekonomiskt stöd till denna region. Demokrati och mänskliga rättigheter måste ta mycket större plats i den europeiska utrikestjänsten än vad vi sett hittills. Den blev operativ den 1 januari 2011, och våra relationer till partnerländerna i stort liksom vårt bistånd måste bli mer principfast. Vår gemensamma europeiska utrikespolitiska röst måste bli klarare, högre och tydligare för frihet och mot förtryck. Utvidgningen, som några ledamöter har snuddat vid, är ett av Europas främsta instrument för att sprida fred, demokrati och välstånd i Europa. Jag är glad över att många partier i denna kammare aktivt stöder utvidgningen och tycker att den är viktig. Sverige förblir en av utvidgningens varmaste vänner, kanske den varmaste. Tyvärr kan vi konstatera att våra likasinnade i denna fråga blir allt färre och allt tystare. Sveriges ansträngningar för att Turkiets medlemskapsprocess ska röra sig framåt fortsätter oförtrutet med samma styrka. Under förutsättning att Kroatien uppfyller uppställda kriterier hoppas vi att förhandlingarna kan avslutas i år. Även Islands förhandlingar inleds på allvar under våren. Reformansträngningarna hos övriga länder på västra Balkan bör uppmuntras som en del av processen inför kommande medlemskap. För det tredje handlar det om asyl- och migrationsfrågorna. Händelseutvecklingen i Nordafrika understryker vikten av en fungerande asyl- och migrationspolitik. Vi kommer att fortsätta verka för att människor på flykt undan förföljelse ges skydd. Människor på flykt måste mötas av ett rättssäkert och tryggt system. En grundläggande del i detta är en gemensam asylpolitik inom EU - att fler länder tar ansvar. I Stockholmsprogrammet som antogs i december 2009 anges att målen är att uppnå en högre gemensam skyddsnivå och ett mer likvärdigt skydd i hela EU för att säkerställa ökad solidaritet inom unionen. Flera rättsakter är aktuella för omförhandling under året. Målet är att beslut fattas senast 2012. Förutom rena lagstiftningsinsatser är praktiskt samarbete ett bra sätt att öka harmoniseringen. Det handlar inte minst om insatser genom Europeiska stödkontoret för asylfrågor, EASO, som ska vara i full drift i juni 2011. För att tillförsäkra en ordnad och säker tillgång till skydd för dem som är i behov av det och för att få fler medlemsstater att visa solidaritet med tredjeländer vill Sverige även att de föreslagna förändringarna i flyktingfonden genomförs för ett gemensamt vidarebosättningsprogram för EU. För det fjärde handlar det om EU:s fleråriga budgetram. Under de kommande två tre åren kommer intensiva förhandlingar att föras i EU om hur utgiftsramarna för det europeiska samarbetet efter 2013 ska utformas. Det är en betydelsefull framtidsfråga för EU som regeringen fäster stor vikt vid och där vi kommer att vara oerhört aktiva. Redan 2003 slog en EU-rapport under ledning av den belgiske nationalekonomen André Sapir fast att EU:s budget är en historisk relik. Åtta år senare har mycket lite hänt på denna front. Argumenten för en genomgripande budgetreform är i dag starkare än någonsin tidigare. EU som organisation borde gå före och visa de medlemsländer som nu fattar svåra beslut hur man kan prioritera och omprioritera och skapa förutsättning för framtida tillväxt. När länder tvingas dra åt svångremmen på hemmaplan måste också Europeiska unionen tänka framåt och framtidsinriktat. I stället för att bevara de gamla prioriteringarna i budgeten bör EU satsa resurser på områden som forskning och utveckling, gränsöverskridande infrastruktur och miljö. Vi bör också investera i kampen mot organiserad brottslighet och i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Alla dessa är områden som erbjuder europeiskt mervärde. Budgetramen måste också, som jag sade, återspegla den verklighet där många medlemsländer tvingas dra åt svångremmen. Därför måste nästa långtidsbudget för EU vara smalare, vassare och mer fokuserad på tillväxt. Ett rimligt mål är ett budgettak som ligger väl under 1 procent av EU:s samlade bni. Ska vi lyckas med allt detta måste vi prioritera. Det förutsätter reformer, inte minst av jordbrukspolitiken som i dag tar över 40 procent av den totala budgeten i anspråk. Vi ifrågasätter dock inte att jordbrukspolitiken fortsatt bör vara gemensam. Den näst största utgiftsposten i EU-budgeten är sammanhållningspolitiken. Även den behöver reformeras såväl till storlek som till innehåll och fokusera på de mest behövande delarna av unionen. Regeringen är beredd att försvara såväl Europas intresse av en smalare och modernare budget som svenska intressen, till exempel att bevaka nivån på den svenska medlemsavgiften. Om vi inte uppnår en tillräcklig modernisering av budgeten kommer vi att kräva att de rabatter som Sverige har i dag även gäller i fortsättningen. För det femte handlar det om klimat och energi. Jämte bristen på demokrati är klimathotet vår tids största utmaning. Utsläppen ökar snabbare än någonsin tidigare, och ökningstakten är högre än i de scenarier som redovisades av FN:s klimatpanel 2007. Vi ser redan konsekvenser av klimatförändringarna. Allra mest drabbade är sårbara och fattiga länder. Gränsöverskridande problem kräver gränsöverskridande lösningar. 99,8 procent av koldioxidutsläppen sker utanför Sveriges gränser. Därför har EU en nyckelroll i klimatarbetet. Sverige var pådrivande för att EU skulle anta världens mest ambitiösa klimatmål. Vi kommer att fortsätta driva på trots den klimattrötthet som verkar breda ut sig globalt. Den svenska energipolitiken, och därmed basen för klimatpolitiken, ska bygga på samma tre grundpelare som i EU. Politiken syftar till att förena ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet. Visionen för klimat- och energipolitiken är att Sverige år 2050 har en hållbar och resurseffektiv energiförsörjning utan nettoutsläpp i atmosfären. Sist men inte minst handlar det om EU:s strategi för Östersjöregionen. Sedan de baltiska länderna och Polen blev EU-medlemmar 2004 är Östersjön i praktiken ett innanhav. Med hjälp av den strategi som antogs under Sveriges ordförandeskap ska vi utnyttja EU-medlemskapet för att samarbeta tätare. Havsmiljön bör stå i centrum. Hundra års industriavfall, övergödning och överfiske gör Östersjön till ett av världens mest hotade hav. 20 procent av havsbotten - en yta lika stor som Danmark och Skåne tillsammans - är redan död. Vi måste jobba tillsammans för att motverka övergödning, algblomning och gifter. Här behövs den gemensamma strategin. Jag tänkte avsluta med att återkoppla till något som Valter Mutt från Miljöpartiet lyfte upp tidigare. Jag är måhända inte lika begeistrad över lyckoforskning som han, men begreppet lycka är viktigt. I kväll har alliansregeringen tagit ett beslut som säkert kan glädja många humanistiskt sinnade européer i denna kammare, nämligen att papperslösa ska ha tillgång till vård och skolgång. De flesta av er håller nog med om att det är ett bra beslut. I detta anförande instämde Fredrik Malm och Christer Winbäck (båda FP).

Herr talman! Det har varit en del olika ämnen uppe under dagens debatt. Bland annat tog statsrådet upp krisen i Nordafrika. Tyvärr är det inte bara när det gäller demokratin i Nordafrika som regeringen är tyst, passiv, saknar förtroende och agerar på ett sätt som gör att förtroendet inte stärks. I en radiosketch från tiden för Lavaldomen tvingades dåvarande arbetsmarknadsministern ideligen hacka lök för att se ledsen ut över domen. Det här skapar inget vidare förtroende för hur regeringen agerar. Tystnad och passivitet när det gäller den svenska arbetsmarknadsmodellen har kännetecknat regeringens agerande i EU. Detta har vi socialdemokrater påpekat och varit frustrerade över vid många tillfällen. Nu senast i arbetsmarknadsutskottet hade regeringen att ta ställning till ett tillägg när vi diskuterade den svenska ståndpunkten gällande rådsslutsatser om kommissionens sysselsättningsrapport. Vi socialdemokrater ville göra ett tillägg om behovet av insatser för att förhindra social dumpning och konkurrens genom låga löner. Detta klarade inte regeringen av att ställa sig bakom, utan man tyckte att det var en alldeles för magstark ståndpunkt. Kan statsrådet tänka sig att ta ställning för den svenska arbetsmarknadsmodellen? Och kan regeringen tänka om beträffande sin passiva och tysta strategi i Europa när det gäller den svenska arbetsmarknadsmodellen och ställa sig bakom behovet av insatser för att förhindra social dumpning och konkurrens genom låga löner?

Herr talman! Jag tänkte först bara svara på en fråga som har varit uppe flera gånger i debatten, nämligen om formen för denna diskussion. Många, både alliansvänner och i oppositionen, har sagt att det har varit en sedan debatt. Jag beklagar förstås detta men upplägget är sådant att riksdagen planerar sitt arbete, vilka debatter som hålls och när de hålls. Jag som statsråd varken kan eller vill lägga mig i det. Det är viktigt att betona det. Kommissionens arbetsprogram är kommissionens eget. Varken de nationella parlamenten eller medlemsstaternas regeringar har något formellt inflytande över det. Kommissionen lägger fram ett förslag som vi debatterar. Vi återkommer också under våren med ännu en debatt som är kopplad till Europafrågorna. Jag beklagar att det har dragit ut på tiden. Men det är väl något som vi får diskutera. Debatten har alltid varit vid den här tidpunkten. Det är en dialog som vi får föra. Så till den fråga som Patrik Björck snuddade vid och som rör bland annat utstationeringsdirektivet och frågor kring svensk arbetsmarknad. Den svenska regeringen slår vakt om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Därför tror vi inte att det är någon riktigt bra idé att öppna upp utstationeringsdirektivet för omförhandling. Vi har 27 olika länder. Det skulle i praktiken vara omöjligt att få ett konkret gemensamt resultat som har en balans mellan fri rörlighet och skydd för arbetstagaren. Som vi ser det finns det en stor risk för att den svenska modellen skulle försämras. Man kan dra en parallell till frågan om kvinnors rätt till fri abort. Jag tror att de flesta av oss tycker att det är en mänsklig rättighet att bestämma över sin egen kropp, sexualitet och njutning. Men vi kanske inte skulle vilja ha en gemensam lagstiftning på europeisk nivå, eftersom det kanske inte skulle vara den svenska liberala lagstiftningen som vann. Den svenska modellen är unik. Den riskerar försämringar om man öppnar upp på detta område. Jag vill betona att jag tror att den stadga om de grundläggande rättigheterna som har antagits utgör en ganska bra lösning för att stärka arbetstagarnas ställning inom EU. Låt oss se på den. Men jag är skeptisk till att man ska luckra upp.

Herr talman! Tyvärr var statsrådets svar inte på något sätt lugnande eller förtroendeskapande när det gäller möjligheterna att försvara den svenska arbetsmarknadsmodellen. Jag tyckte att jag ställde en ganska enkel och rimlig fråga. Men halva tiden använde statsrådet för att besvara en fråga som jag inte ställde. Jag har inte ifrågasatt formen. Jag förstår bakgrunden och kan i och för sig instämma i många av beklagandena när det gäller formen för debatten. Men jag ställde ingen fråga om det, fast halva tiden gick åt för att besvara en fråga som jag inte ställde. Det är betecknande. Det är så regeringens hela agerande är. Man gör ingenting. Man låtsas att man gör någonting. Ibland försöker man ge sken av att man har ett engagemang för den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men nu står man passivt och tyst bredvid och ser när det utdelas slag efter slag mot en modell som har tjänat oss så väl och som kräver starka parter på arbetsmarknaden och kräver möjligheter att teckna kollektivavtal för att det sätt som vi har organiserat arbetsmarknaden på i Sverige ska kunna fortsätta att tjäna oss när det gäller att bygga en stark ekonomi framöver. Min fråga var om regeringen och statsrådet skulle kunna ge besked om att man skulle kunna ställa sig bakom behovet av insatser för att förhindra social dumpning och konkurrens genom låga löner. Det var ju det vi inte lyckades övertyga regeringen om senast vi hade överläggningar i arbetsmarknadsutskottet. Detta är fullständigt centrala frågor för att uppnå de olika delar som finns i arbetsprogrammet från EU, uppnå hållbar tillväxt och ökad sysselsättning. För att lösa detta och för att vi från Sverige ska kunna ta till vara de konkurrensfördelar vi har när det gäller vår arbetsmarknadsmodell kan vi inte ha en regering som är så passiv. Är statsrådet beredd att ställa sig bakom behovet av insatser för att förhindra social dumpning och konkurrens genom låga löner? Det var min fråga.

Herr talman! Som jag nämnde tidigare tror vi inte att det är rätt väg att gå. Den svenska modellen är unik. Öppnar man upp tror vi att det kan bli försämringar. Strategiskt sett går det inte i rätt riktning, så att man stärker att fler länder anammar den svenska modellen, utan det kan bli tvärtom. Vi är inte beredda att ta de riskerna. Däremot stöder vi det arbete som kommissionen har inlett med att förbättra tillämpningen av det nuvarande utstationeringsdirektivet. Det tror vi är centralt. Genom bättre tillämpning och bättre samarbete mellan olika medlemsstater tror vi att man kommer åt problemen på ett bättre sätt än genom att luckra upp, vilket kan sluta illa för den svenska modellen.

Herr talman! Jag tycker att det finns en del områden där den svenska regeringens EU-politik är oklar. Jag tänkte att vi kan sprida ljus över dem i den här debatten, så jag har tre frågor till statsrådet. Den första frågan är: Vill den svenska regeringen att Sverige ska anslutas till EU:s valutaunion under innevarande mandatperiod? Har regeringen någon åsikt om det? Finns det någon regeringsståndpunkt i denna fråga? Min andra fråga gäller den konkurrenspakt som har lagts fram av Tyskland och Frankrike, senast i samband med Europeiska rådet. Den innebär att man vill harmonisera pensionsålder, att man vill ingripa i lönesättning och att man vill ha skrivningar i ländernas grundlagar om skuldsättning, till exempel om harmonisering av bolagsskatt. Tyskland och Frankrike har påpekat att detta i första hand är tänkt för eurozonen, men de inbjuder även icke-euroländer att delta. Har den svenska regeringen någon åsikt om man tänker delta i detta eller inte - ett överstatligt samarbete på de här områdena som initieras av Tyskland och Frankrike? Det är ganska centralt i dagens EU. Min sista fråga gäller situationen i Spanien och Baskien. En av Europas allra längsta och blodigaste konflikter under de senaste årtiondena kan förhoppningsvis vara på väg mot sitt slut. Det handlar om Etas oförsvarliga - vill jag säga - terror i Spanien. Nu har Eta lovat att lägga vapnen åt sidan. Det som uppfattas som Etas politiska gren, som förut kallades Batasuna, har nu återbildats under annat namn. Frågan är: Kommer Spanien att förbjuda detta parti? Kommer detta parti att förbjudas att kandidera i Europavalen? Det kan avgöra den baskiska konfliktens öde för lång tid framöver. Vad är den svenska regeringens ståndpunkt i denna fråga?

Herr talman! Jag kan börja med den sista frågan. Den kan jag faktiskt inte svara på. Jag har inte någon klar position om vad vi tycker i just den frågan. Fråga två rörde euron, huruvida vi kommer att ansluta oss till euron under denna mandatperiod. En framtida svensk valutaunion vet vi alla föregås av en folkomröstning, och tidpunkten för den beslutas i riksdagen. I regeringen har vi inte kommit överens om något konkret datum för en kommande folkomröstning. På samma sätt som ditt parti, tillsammans med något annat parti i riksdagen, kanske är det tydligast när det gäller att vara mot euron är mitt parti, Folkpartiet, det mest positiva partiet. Det har vi fortsatt att vara. Också där tycker jag att det kan vara av vikt, som min partikamrat Fredrik Malm nämnde, att vi måste se på ett scenario för hur vår del av Europa kommer att se ut de närmaste åren. Det är mycket möjligt att samtliga länder kring Östersjön om tio år i praktiken har euron som valuta. Det blir ett utanförskap som kommer att kosta mycket mer. Jag kan citera den estländska finansministern den 1 januari, när de fick euron som valuta. Han sade: När det blåser och stormar på havet är det bättre att sitta i båten än att vara utanför. Det tycker jag är ett viktigt argument för att se hur vi faktiskt påverkas, oavsett om vi har euron som valuta eller inte. Det är också viktigt att betona att många länder i Europa har haft en finansiell kris de senaste åren. Grekland är ett av de länder som har euron som valuta. Men det finns länder som inte har euron som valuta, som Storbritannien, Lettland och Ungern, som också har haft stora finansiella problem. Det gäller också ett kommande medlemsland som Island. Vi bör betona att det även där finns en dimension. Det handlar mer om att länder har vanskött sin ekonomi och dribblat med statistik, som i Greklands fall, än att de har euron som valuta. Jag får återkomma till din första fråga i min nästa replik, eftersom tiden är slut nu.

Herr talman! Jag ställde tre frågor. Jag fick försök till svar på två av de frågorna. På den första frågan om Spanien och Baskien var svaret att regeringen inte har någon ståndpunkt. Jag bara noterar att det är vanligt att man inte har någon åsikt om vad som händer i EU-länder men gärna om sådant som händer utanför. Det tycker jag är lite märkligt ibland i EU-debatten. Det kanske inte hör till att man får ha åsikter om varandra. När det gäller frågan om euron tycker jag att det är ett mysterium. Regeringens ståndpunkt är att om vi ska ansluta oss till euron ska vi ha en folkomröstning. Ja, det är ju fullständigt självklart. Men vill regeringen att vi ska gå med i EU:s valutaunion? Har regeringen någon åsikt om det? Oavsett vad Socialdemokraterna tycker om vi ska ha en folkomröstning eller om riksdagen ska ta beslut undrar jag: Vad är regeringens ståndpunkt? Vad tycker regeringen i denna fråga? Finns det en regeringsståndpunkt om att vi ska avskaffa vår valuta och gå in i EU:s valutaunion? Här tycker jag faktiskt att ministern passar i den frågan. Då blir man fundersam. Det är kanske den viktigaste frågan vi står inför i EU-politiken, och regeringen tycker uppenbarligen ingenting. Sedan tror jag att man ska akta sig för liknelser med båtar när det gäller euron. Jag tycker att det känns lite grann som att man står på kajen och kliver på Titanic när man ser isberget vid horisonten när det gäller euron. Jag ser fram emot att jag kanske kan få ett svar på den tredje frågan om man är beredd att gå in i detta mycket hårda överstatliga samarbete som går in djupt i nationell självbestämmanderätt som lönesättning, grundlagar och så vidare. Där måste regeringen rimligen ha en glasklar ståndpunkt.

Herr talman! Jonas Sjöstedt försöker insinuera att regeringen inte har en politik gentemot andra EU-länder. Då skulle jag vilja säga att vi är den klaraste rösten internt på olika EU-möten när det gäller att kritisera brott mot mänskliga fri- och rättigheter oavsett om det handlar om att fördöma att ett land som Litauen försöker förvägra homo- och bisexuella och transpersoner att genomföra en prideparad - jag invigde själv Baltic Pride i maj - eller om det handlar om att vara klar och tydlig i fråga om diskriminering och förtryck av romer som sker i länder som Italien och i många länder i Öst- och Centraleuropa eller om det handlar om den ungerska medielagen. På många möten känner jag mig ensam om att ha denna tydliga och klara röst. Men jag är inte den enda svenska ministern som har dessa ståndpunkter, utan där är vi mycket värderingsstyrda och tydliga. När det gäller frågan om ett konkurrenskraftspaket finns det ännu inte något riktigt konkret förslag att ta ställning till. Därför är det svårt att göra just det. När det kommer ett förslag som är etablerat kommer regeringen förstås att gå tillbaka till riksdagen för att förankra sin position i bland annat EU-nämnden som Jonas Sjöstedt sitter i. Därför är processen ganska oklar framöver. Det kommer att vara ett toppmöte den 11 mars som för övrigt kommer att kombineras med ett annat toppmöte om Libyens situation. Det blir därför mycket den dagen. Men toppmötet den 11 mars kring konkurrenskraftspaketet rör bara euroländerna. Det är ett bra exempel för att visa att när man inte har euron som valuta blir man utestängd från möten som faktiskt rör mycket av Europas framtid. Regeringen tycker att det är viktigt att man värnar arbetsmarknadens parter vad gäller lönebildning enligt den svenska modellen. Det är väldigt viktigt att betona det. Vi tycker också att det är viktigt att värna riksdagens roll när det gäller att fatta beslut som rör finans- och skattepolitik på nationell nivå. Vi har inga planer på att företräda en politik som innebär EU-skatter med mera. Vi tycker att det är viktigt att riksdagen har en nationell kompetens, och här ska ni som sitter i denna kammare som folkvalda besluta om detta. Det är också viktigt att EU inte skapar nya parallella strukturer eller dubbelarbete där en viss del av Europeiska unionen går vidare och andra står kvar på perrongen, utan man måste ha ett paket där alla är med och är aktiva.

Herr talman! Det är naturligtvis lite märkligt att ha debatten och behandlingen av detta betänkande och ge riksdagens synpunkter på EU-kommissionens arbetsprogram så pass långt efter att det först har presenterats och sedan har trätt i kraft. Alla vi i riksdagen får nog för framtiden fundera över hur vi möjligen kan förbättra den processen, så att de synpunkter och åsikter som finns i riksdagen inte kastas in i denna process i efterskott som jästen in i degen. Det är viktigt att EU jobbar med att fortsätta utveckla både den sociala och den ekonomiska nivån för människorna inom medlemsstaterna likaväl som för människor utanför EU. Flera har här i debatten tagit upp hur utvecklingen har varit den senaste tiden i vårt grannområde i Nordafrika. Det stämmer till eftertanke. Vi hör också i denna debatt hur lösningarna uppenbart skiljer sig åt ganska dramatiskt mellan olika partier. Det talas om att resa muren högre mot dem som finns utanför och att inte släppa in fler i gemenskapen eftersom det då blir krångligare. Men det talas också om att samarbeta mer och att fortsätta utvidgningsstrategin och låta fler länder och människor komma in i gemenskapen och också om att öka samarbetet med dem som inte har sökt medlemskap och som rent av kanske aldrig heller av olika skäl skulle kunna få medlemskap men att inte resa de höga murarna mot världen utanför. För mig som socialdemokrat är det den självklara lösningen att ha mer av samarbete både inom EU och mellan EU och länder utanför de gränser som vi har. Jag hoppas på en framtid där Medelhavet är ett frihandelns hav, där vi i den rika delen av världen och den rika delen av Europa bidrar till att skapa utveckling i ett grannområde som exempelvis norra Afrika. Där kan vi, genom vårt agerande genom att inte bygga murar vid gränserna utan genom att vara öppna och samarbeta och genom att bidra på olika sätt och stimulera utveckling också utanför EU, skapa en bättre värld både för oss och för de människor som även i fortsättningen kommer att leva utanför EU-gemenskapen och högst sannolikt inte kommer att bli medlemmar. Det är viktigt med social och ekonomisk utveckling och utjämning. Det är till och med så viktigt att det är ett av de grundläggande målen för hela EU-samarbetet. Därför är det bra med det arbetsprogram som kommissionen presenterar där man försöker presentera idéer till hur vi ska få fart på den ekonomiska utvecklingen och hur vi ska bidra till ökat välstånd inom unionen i första hand i detta dokument. Men för oss socialdemokrater är det viktigt att dessa ansträngningar måste bygga på att man spelar på sjysta och lika villkor inom varje land och också mellan länder. Därför är det så viktigt med det som Patrik Björck har tagit upp tidigare i debatten om kollektivavtalens roll i de olika medlemsstaterna. Kollektivavtalen får inte vara taket för villkor och löner på arbetsmarknaden i olika medlemsstater. De måste vara golvet för villkor och löner i de olika medlemsstaterna. Det måste, tycker jag som socialdemokrat, faktiskt också vara ett viktigt ett intresse för dem som driver företag att man spelar på lika och sjysta villkor därför att det är då som det blir konkurrens om att verkligen vara bäst, att verkligen vara effektivast och att verkligen vara den som har de bästa produkterna och de bästa tjänsterna och att inte vara den som konkurrerar med de sämsta villkoren, de uslaste lönerna och den hårdaste piskan. Det saknar jag i detta arbetsprogram. Det saknar jag i regeringens politik och i regeringens agerande. Herr talman! Jag vill avslutningsvis yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen där vi lyfter fram just dessa frågor och också frågor som är viktiga för oss när det gäller det juridiska samarbetet inom EU.