Ingripanden mot unga lagöverträdare

Herr talman! Det är väldigt viktigt att vi försöker bekämpa brottslighetens orsaker. Jag hade förmånen att besöka det Sverige som det går så bra för i veckan. Det var Katrineholm i kartellens Sverige, där Socialdemokraterna har styrt mycket länge. Vid en träff med företrädare för de sociala myndigheterna kunde jag konstatera att det var kö till ungdomsmottagningen. Man var mycket oroad över att så många ungdomar hade börjat skolvägra. Man var orolig över att det fanns alltfler extrema grupper som började organisera sig och var synliga - höger, vänster och andra grupperingar. Man såg hur det var rekordhög ungdomsarbetslöshet i Katrineholm. Man kunde konstatera att det inte fanns några fältassistenter. Så ser det ut i det landet som vänsterkartellen talar så starkt och väl om och säger att det går så bra för. Det är ett land där vi vet att barnfattigdomen också har brett ut sig. Aftonbladets ledarsida har i dag rubriken: "Barnfattigdomen är en skam för Sverige". Vänsterkartellen är nöjd med sina insatser, eller åtminstone stolta, eller hur det nu brukar vara. När vi nu debatterar ingripanden mot unga lagöverträdare får man aldrig glömma bort det förebyggande arbetet. Det är det absolut viktigaste. Vi talar om vad vi kan göra för föräldrar, vad vi kan göra i skolor, och vad vi kan göra från sociala myndigheter. Historien är att frågan om unga lagöverträdare har varit satt i långbänk under många år. Sedan förra valet, när Socialdemokraterna valde att lägga ned detta i en låda och inte göra någonting, har antalet barn som är inlåsta i fängelser, eller ungdomshem, ökat. Vi får fortsatt alarmerande siffror om att allt yngre hamnar allt tidigare i ganska allvarlig kriminalitet. På åtgärdssidan har vi sett att Socialdemokraterna har konstaterat att det inte finns ungdomstjänster i alla kommuner. Det har väl funnits i knappt hälften. Det har varit så år efter år, och ingenting har hänt. Man har kunnat konstatera att den påföljd som har funnits, vård inom socialtjänsten, har tillåtits vara ett fortsatt experimenterande med lite av varje. En hel del fungerar bra. Men det har varit en vildvuxen flora av vård inom socialtjänsten som ibland inte bygger på någonting man tror vetenskapligt fungerar för att få den unge att upphöra med kriminalitet. Så har det sett ut i många år. Nu tycker jag att detta blir lite bättre. Jag vill säga det. Men ingripanden mot unga lagöverträdare är också väldigt mycket tomma ord. Det är mycket missriktad välvilja, och det är en hel del önsketänkande. Jag ska ta upp det som jag tycker är bra. Det är väldigt bra att ungdomstjänst blir en egen påföljd. Det är väldigt bra att man försöker att åtminstone lite strama upp vård inom socialtjänsten, som nu byter namn till ungdomsvård. Det är också rätt tänkt med en särskild kvalificerad kontaktperson inom socialtjänsten för de unga människor som är i riskzonen. Det är helt rätt tänkt. Det är inget konstigt. Men, mina vänner i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Detta är ju bara ord! Det finns inte en fältassistent i Katrineholm. Ta tåget och åk till socialdemokratiska Katrineholm! Det finns inga fältassistenter. Det går bra för Sverige. Det går inte bra för de ungdomar som det går illa för. Vi talade här förut om kriminalvården och hur svårt det är att rehabilitera människor som suttit inlåsta mycket länge i fängelser. Folkpartiet liberalernas bästa botemedel mot detta är att se till unga människor inte tillåts gå ned i kriminalitet. Vi jobbar förebyggande. Begår de ändå brott är det tidiga och mycket tydliga insatser som gäller. Vi menar på att man också måste titta på annat. Det gäller till exempel föräldraansvaret. Barn har föräldrar. En del föräldrar har inte kompetens, som det heter på socialspråkssvenska. Jag menar att alla föräldrar har någon kompetens. Vi ska markera att föräldrar är ansvariga för sina barn. Vi lyfter fram en sak som är konstig. Om ett barn har begått ett brott menar jag att det borde vara självklart att föräldrarna måste närvara vid rättegången. Varför är man inte skyldig om man har barn att närvara vid rättegången när ens barn har begått brott? Det klart att man får närvara. Men varför finns det inget ansvar att närvara? Varför diskuterar man inte att jag som förälder kan ha ett ekonomiskt ansvar för de skador som mitt barn orsakar? Det är jag som har ansvaret för barnet. Det står i föräldrabalken och i alla möjliga lagstiftningar och internationella konventioner. Men det följer inte ett ekonomiskt ansvar. Jag menar att man kan pröva ett begränsat sådant ansvar. Det blir lite konstigt när man inser att människor har ett ekonomiskt ansvar för sina husdjur och för vad de gör. Men de har inget ekonomiskt ansvar för sina barn. Jag menar att man som förälder har ett större ansvar för sina barn än för sina husdjur. Vi måste markera föräldrarollen vid sidan av att man kan stödja föräldrarollen. Det står inte i motsats till varandra. Den särskilda kontaktpersonen kan göra fina insatser. Det är bra att man pekar på att man vill ha skyndsamhetskrav när det gäller unga som har begått brott för alla brott där det kan bli fängelse. Det är bra. Det borde vara så vid alla brott, ska jag ärligt säga. Ungdomar ska behandlas extra snabbt. De ska få se kopplingen mellan handlingen och konsekvens. Här är det också samma sak. Varför har man inte ett system, vilket vi föreslår från Folkpartiet och alliansen, att barn som är drabbade av brott också har förtur. Vi vet att barn som är drabbade av brott lätt kan gå över och bli gärningsmän. Våld föder våld. Det är viktigt att det går snabbt för det unga brottsoffret så att man får tag i en gärningsman och kan sätta i gång med en process. Det är ingen förtur. Det kan ta nästan hur lång tid som helst. Det är jättelånga köer till våra domstolar. Det stämmer heller inte riktigt ihop med verkligheten. När jag reser i Östersund, Ånge och Härnösand eller i Karlskoga, Kristinehamn och Karlstad möter jag poliser som säger samma sak. Har man inte en ungdomsgrupp vill man ha det. Man vill ha poliser som jobbar nära och förebyggande. Det är självklart överallt. Finns det en ungdomsåklagare kan den inte göra lika mycket som två ungdomsåklagare. Det gäller att vara snabb, tidig och se till att unga människor som begår brott slutar med det så tidigt som möjligt. Herr talman! Det vi måste lyfta fram här framför allt är att man inte gör någonting för de många unga människor som begår brott före 15 års ålder. En särskild kvalificerad person som ska ha kontakten räcker inte. I dag kan en ung människa under 15 år i praktiken bara mötas av två åtgärder. Det första är ingenting, eftersom det bygger på frivillighet och samverkan, eller tvångsomhändertagande. Man ska gratulera till att det trots allt har skjutits till några kronor så att kommunerna lättare ska kunna tvångsomhänderta barn i Sverige i dag. Men det är väldigt defensivt. Jag vill undvika att barn ska tvångsomhändertas. Jag tror att man kan göra saker mycket tidigare innan det har gått så långt. Då måste man införa någon form av så kallat mellantvång i socialtjänstlagen. De unga människor under 15 år som begår brott måste, även om de inte samtycker, vara skyldiga att medverka i någon form av åtgärd. Det kan vara behandlingsprogram eller helgavskiljning. Jag är heller inte främmande för att de ska delta i någon form av ungdomstjänst. Det kan gälla en 14-åring som har sparkat ned och rånat en annan människa. Om man är kapabel till det är man enligt min uppfattning också kapabel att tvätta en yta som man har klottrat ned. Här saknas en vilja till insikt. Eller är vänsterkartellen så otroligt låst vid det faktum att om man gör någonting är det otäckt, och då erkänner man att det är en brist? Det är en väldigt missriktad välvilja. Jag menar att majoriteten inte vill något illa, men insikten om att man ska undvika åtgärder är farlig på lång sikt. De här unga människorna behöver tidigare och tydligare insatser. Jag har varit på många fängelser, inte alla men en hel del. Jag har varit på många ungdomshem där rekordmånga barn sitter inlåsta i dag. Jag har träffat föräldraföreningar mot narkotika, Kriminellas Revansch i Samhället och andra organisationer. Aldrig någonsin har en människa som jag har träffat sagt: Jag blev kriminell och fördjupade mig i kriminalitet för att samhället grep in för tidigt och för tydligt. Alla har sagt tvärtom, och jag lyssnar på de här människorna. Jag vet att jag nu kommer att få höra att Folkpartiet minsann vill gripa in och måla ut. Nej, det här handlar om ett djupt kärleksbudskap. Att ställa krav är faktiskt att bry sig. Att våga vara tidig och tydlig hjälper de här unga människorna att inte hamna på Kumlafängelset i förlängningen. Herr talman! Jag ser att min talartid är slut. I mina replikskiften kommer jag att återkomma till frågan om medling, som jag tycker är bra. Men nu föreslås det med full fart och med stor glädje, enligt majoriteten, att vi ska ersätta åtal för unga människor som har begått brott med medling. Det är att vara väldigt verklighetsfrånvänd, menar jag. Det är en missriktad välvilja som slår helt bakut. Det kommer att leda till stora ökade problem för de poliser, socialtjänstföreträdare och ungdomsåklagare som försöker bekämpa och motverka att unga människor förstör sina egna liv och andras på vägen. Herr talman! För tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 3.

Herr talman! Jag tänkte börja med att återgå till Pelle, tio år, som inte blev sedd och inte blev målsägande när hans pappa slog hans mamma. Några år senare kan det faktiskt vara så att Pelle, som är offer, har blivit ung lagöverträdare för att vi inte har gjort tillräckligt för att gripa in och hjälpa honom och ge honom behandling så att han kommer över det han har blivit utsatt för. Därför är det väldigt bra att vi tar dessa två ärenden i ett sammanhang. Jag instämmer i väldigt mycket av det Johan Pehrson har sagt. Jag vill ta min utgångspunkt i att det brottsförebyggande arbetet är oerhört viktigt. Det här är en framtidsfråga. I dag vet vi väldigt lite om de barn som är precis i brytpunkten att börja utveckla ett beteende som leder till att hälften av dem blir kriminella vuxna. Det handlar om barn som är så pass unga som fyra, fem, sex, åtta eller, som Pelle, tio år. Det är där vi måste göra mer. Det står inte mycket om detta i regeringens proposition. Där står man i princip helt handlingsförlamad. Mer måste göras, och regeringen har visat att den inte klarar av det. Det finns andra som kan ta vid och åstadkomma de förändringar som krävs. Det är rätt otäckt att vi inte vet hur många dessa barn är. Jag lyssnade på en genomgång av vad forskningen i dag vet om normbrytande beteende i barndomen och vad det har för betydelse för en senare kriminell livsstil i vuxen ålder. Med tanke på det är det en skrämmande läsning som återfinns i det här betänkandet. Vi måste på ett helt annat sätt ta oss an de små barnen med beteendestörningar och de äldre barnen som börjat utveckla tendenser, kanske snattat eller börjat skolka redan i åtta-, nio eller tioårsåldern. Det gäller för den delen också de ungdomar som riskerar att tillägna sig en kriminell karriär. Det är först och främst dem som regeringen här försöker lägga förslag om. Jag är inte lika översvallande inför de förslagen som Johan Pehrson var i sin inledning. Regeringen fortsätter ju den väg som man slog in på 1999, och den försämrar snarare situationen än tvärtom, som man säger att målsättningen är. Till sist kallade man in en utredning för att följa upp och utvärdera de misstag som hade begåtts. Vi trodde att de kanske skulle komma till insikt, men det har de tyvärr inte orkat med. Det är trötta förslag som inte kommer att klara av att hindra ännu fler unga människor att fastna i kriminalitet. Vi har här 51 reservationer, och i dem presenterar vi i alliansen ett alternativ till den rådande politiken. Det är ett alternativ som går till botten med problemen. Familjen är samhällets främsta brottsförebyggande resurs. Fungerande familjer behövs som en skyddande faktor för barn med normbrytande beteenden och för de unga som naturligt prövar att revoltera i ungdomsåren - jag har gjort det själv. Kan inte samhället med mindre insatser stödja familjefunktioner och göra tidiga ingripanden kommer både samhällskostnader och mänskliga kostnader att bli gigantiska ett antal år senare. Mödravårdscentralen, barnavårdscentralen, dagis, skola, socialtjänst, sjukvård, rättsväsende och andra måste kunna bilda en skyddande kedja för att stoppa tillväxten av ungdomskriminaliteten. Det här är en av våra viktigaste framtidsfrågor. När man begår brott som ung måste samhällets samlade reaktion vara glasklar. Det är den långt ifrån i dag, och det blir inte särskilt stor skillnad med de ändringar som vi ska besluta om här i dag. Det måste göras mer. Varför har till exempel inte regeringen och Socialdemokraterna föreslagit familjesamråd som är en etablerad verksamhet som finns i många andra länder? Det skulle vara verksamt för att stärka upp nätverket runtomkring de unga som ännu inte har fyllt 15 år. Det avstyrker ni. Vi tycker att det är fel att socialtjänsten ska ansvara för det som man nu har valt att kalla ungdomsvård. Socialtjänsten ska ju hjälpa och stötta människor, inte straffa och genomföra sanktioner. Vi vill att ansvaret för ungdomsvården ska föras över till kriminalvårdens frivård. Det första argumentet har jag redogjort för. Det finns fler, och det andra är att om det fördes över till kriminalvården skulle sanktionen se likadan ut över hela landet. Johan Pehrson redogjorde så vackert för hur det ser ut i dag. Här har vi en naturlig lösning. Inte heller det tycker man är någonting att ta fasta på. Det är mycket daltande. Fortfarande ska den unge gå med på påföljden för att den ska kunna utdömas. På s. 23 högst upp skriver regeringen så här: De föreslagna förändringarna får anses ge den unge ett rimligt inflytande på utformningen av innehållet i de påföljder som blir aktuella. Den unge får ett rimligt inflytande. Är det skarpa och tydliga sanktioner från samhällets sida? Kan Socialdemokraternas representant här förklara detta för mig och för övriga? Det fortsätter med uppföljning av straffet och genomförandet. Vi har föreslagit att man ska kunna göra en uppföljning av hur sanktionen har genomförts, om det har blivit bättre eller sämre, hur det har gått och om man har skött sig. Men då säger utskottet på s. 25: "Utskottet kan i och för sig se vissa fördelar med en ordning där uppföljningsmöten hålls även utan misskötsamhet men bedömer att nackdelarna överväger." Kan Kerstin Andersson tala om för mig vilka nackdelarna med uppföljningssammanträden är? Då vore jag tacksam. Herr talman! Ansvaret för sluten ungdomsvård måste också ses över. Jag var häromveckan på Bärby ungdomshem som har specialiserat sig på unga sexualförbrytare. De som vårdar dessa killar - det är killar som finns där - är frustrerade, för de får inte tid att vårda dem och ha en effektiv behandling innan de släpper ut dem i samhället igen. Vad beror det på? Jo, det beror på att så korta strafftider döms ut att de inte har en rimlig chans att ge de här pojkarna en sjyst behandling så att de kan komma ut i samhället igen utan att begå nya brott. Men varför föreslår inte Socialdemokraterna längre tider, så att man i ungdomsvården kan ge ungdomarna en chans att bli tillrättavisade? Vi lägger fram förslag om kvalitetshöjning. Vi lägger fram förslag om helgavskiljning. Det är ett mycket dåligt förslag, nämligen att man ska kunna sitta av sitt straff under helger, då de flesta brotten begås. Det är anmärkningsvärt trött och fattigt i majoritetens betänkande. Om vi ska kunna komma till rätta med de här problemen så måste det till helt andra åtgärder.

Herr talman! Bättre än att hantera unga lagöverträdare på det ena eller andra sättet är det att förebygga att lagöverträdelser alls uppstår. Patienter och de som yrkesmässigt sysslar med sjukdomar vet att det innebär överlägsen kvalitet att förebygga sjukdom eller skada jämfört med att med möda, utgift och osäker prognos behandla. En förebyggd skada är till fördel för både individ och samhälle. När det gäller brottslighet tillkommer ännu en vinst, nämligen att man undviker att ännu en människa blir ett brottsoffer. Man kan inte resonera om ingripanden mot unga lagöverträdare utan att samtidigt tala om förebyggande. Kristdemokraterna anser att normöverföring från vuxna till barn är en avgörande förutsättning för att förebygga brott. Familjens roll, att fostra och leda de unga, är då av största vikt. Det offentliga ska genom olika åtgärder stödja föräldrar och ge möjlighet till mer tid med barnen. En stark relation mellan familj, skola och närsamhälle skapar social kontroll som verksamt bidrar till att minska riskerna att unga dras in i brottslighet. Det borde till exempel vara självklart att ha arbetsro och trygghet i skolan och att allvarliga brott som begås i skolan polisanmäls. Alla skolor bör ha en kontaktperson hos polisen. Hela 15 % av de våldsbrott som barn söker vård för har skett i skolan. Det är uppenbart att socialtjänsten, polisen och skolan måste ha ett nära samarbete för att tidigt motverka kriminalitet. Sekretesslagstiftningen borde ändras så att rektorer kan informeras om elever som begår brott. Särskild barn- och ungdomskompetens måste finnas inom hela rättsväsendet. Det finns inga straffprocessuella skäl att utreda brott som begås av barn under 15 år. Någon förundersökning ska därför normalt sett inte inledas men får göras om den kan antas ha betydelse för att avgöra om behov finns av socialtjänstens insatser eller om det annars är av särskild vikt att en utredning äger rum. För barn under tolv år får en utredning inledas endast om det finns synnerliga skäl. I de allra flesta fall läggs minderårigas brott bara till handlingarna. Kristdemokraterna menar att alla brott ska utredas. Vi anser också att det bör införas särskilda ungdomsrotlar som snabbt utreder brott där ungdomar är inblandade. Vi anser att föräldrarna ska involveras mer när deras barn misstänks för brott än vad som är fallet i dag. Skolan, de sociala myndigheterna och polisen ska vara skyldiga att ha upparbetade rutiner för att informera föräldrarna om barn misstänks för brott. Polisen måste förbättra sina rutiner när det gäller föräldrars närvaro vid förhör. Vi kristdemokrater anser också att det ligger i samhällets intresse att stödja föräldrarnas engagemang i sina barn även när barnet ställs inför rätta. Det är av största vikt att föräldrar är med under rättegången och får ta del av det som utspelar sig under rättsprocessen. Föräldrar till barn under 18 år ska alltid ha rätt till ersättning för sin inställelse i rätten, oavsett om barnet är tilltalad, målsägande eller vittne. Det bör göras till en plikt för föräldrar att vara med under rättegången när deras barn är aktörer i rättsprocessen. För att ytterligare förbättra förutsättningarna för en snabb handläggning av ungdomsbrott vill vi inrätta särskilda jourdomstolar för ungdom. I likhet med Barnombudsmannen anser vi att det rättsliga systemet inte är utformat utifrån barns och ungdomars förutsättningar. Propositionen har flera goda förslag. Exempel på sådana är att tillsätta kvalificerade kontaktpersoner i socialtjänsten och skyldigheten för kommuner att erbjuda medling. Syftet med att begränsa böter som påföljd är också bra. Allt detta är välkomna steg i rätt riktning. Vi har motionerat om att påföljderna för unga måste ses över och att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten kan behöva avskaffas. Det föreslår regeringen nu, och även det låter bra, men det erbjuder ändå ingen lösning. Nuvarande påföljd, överlämnande till vård inom socialtjänsten, ska ändras och byta namn till ungdomsvård. Det föreslås också att ungdomstjänst införs som en ny fristående påföljd för lagöverträdare under 21 år. Det föreslås bli obligatoriskt för kommunerna att administrera den här ungdomstjänsten. En plats behöver inte vara anordnad redan när domstolen dömer i målet. Vad gäller propositionens förslag till ungdomsvård instämmer Kristdemokraterna med Hovrätten över Skåne och Blekinge, som i sitt remissvar skriver att tanken med förslaget är god men att det saknas metoder för att avgöra i vilka fall det finns ett verkligt behov. Man anser inte att det är försvarbart att bygga en ordning med straffrättsliga reaktioner på så lös vetenskaplig grund. Det krävs forskning och utveckling av metoder för att skapa ett vetenskapligt underlag för påföljderna. Vårdbehovet måste först med trovärdighet kunna konstateras, och vården måste kunna vila på vetenskap och beprövad erfarenhet innan tiden är inne att införa nya system. En utvärdering av vård inom socialtjänsten enligt 1999 års påföljdsreform har visat att den vanligaste insatsen där var samtalskontakt, där samtalen ofta, som det sades, kretsade kring det aktuella brottet, dess konsekvenser, familje- och skolsituationen, relation till kamrater, etik och moral samt droger. Andra vanliga insatser var att man över huvud taget hade en kontaktperson och någon form av programverksamhet. Dessa insatser var inte bara de vanligaste utan ofta de enda insatserna enligt vårdplanen. Detta leder utvärderingen till sin bedömning, nämligen att det i många fall inte förelåg något vårdbehov i egentlig mening. Frågan kvarstår därför nu, nämligen vilken vård de unga lagöverträdare som enligt regeringens förslag ska överlämnas till ungdomsvård faktiskt kommer att få. Propositionen ger inga förslag till kvalitetsförstärkning, vare sig när det gäller bedömning av eventuellt vårdbehov eller när det gäller vårdens innehåll. Propositionen föreslår ett namnbyte. Förslaget blir således ett slag i luften och tar inte de unga lagöverträdarnas behov av insatser på allvar. Regeringens förslag innehåller en märklig regel om påföljdspreskription där man säger att en utdömd ungdomstjänst ska bortfalla om inte domen börjat verkställas innan fem år förflutit från det att den vann laga kraft. Vi menar i motsats till detta att ungdomstjänsten bör verkställas senast en månad efter att domen vunnit laga kraft. Det är mycket viktigt med snabba reaktioner på brott, i synnerhet när det gäller unga lagöverträdare. Om det är de flesta överens. Det finns mer att säga, men tiden är knapp. Därför avslutar jag här och yrkar bifall till reservation nr 3.

Herr talman! Vi har fått höra mycket om det här förslaget redan. Därför kan jag väl korta ned mitt anförande något. Förslaget som vi har att ta ställning till i dag är ganska omfattande i själva texten, men i förslag och innehåll är det tyvärr magert. Det finns en del förslag som vi har hört om tidigare också som vi välkomnar och givetvis kommer att rösta för. Det anmärkningsvärda i det här betänkandet och i propositionen är alla de förslag som inte finns med. Fortfarande tycker jag att det andas en något naiv syn på barn och ungdomar som har börjat begå brott: Om vi bara är snälla nog så kommer de nog att sköta sig och sluta begå brott. Jag tror inte att situationen är så enkel och så oproblematisk. Vad ungdomar som är på väg in i kriminalitet behöver är tidiga reaktioner och tydliga reaktioner, att samhället omedelbart säger: Det där är inte okej. Så där ska man inte göra. Hur ofta har det inte hänt att ungdomar som börjat begå brott märker att ingenting händer, ingen reaktion från samhällets sida? Jaha, då kan vi göra det en gång till. Vi lägger inte alla förslag i våra 25 reservationer, eller hur många det nu är, för att vi vill straffa de här barnen och ungdomarna. Vi gör det för att vi vill hjälpa dem ur kriminaliteten. Det är verkligen att hjälpa de här ungdomarna. Jag har varit på många fängelser och ungdomshem. Jag har inte hört en enda säga sig vara arg eller besviken för att samhället ingrep eller gjorde det för tidigt. Så om vi vill göra dem en tjänst, om vi vill hjälpa de här ungdomarna, handlar det om att samhället ska ingripa. En forskare vid socialhögskolan i min hemstad Lund som har forskat på ungdomsgäng pekar på tre viktiga punkter vad gäller kriminella ungdomsgäng, och de vill jag definitivt skriva under på. För det första måste samhället snabbt gå in i och beivra tendenser till kriminella ungdomsgäng så att de inte hinner bygga upp fasta etablerade kriminella nätverk och strukturer. För det andra tar det alldeles för lång tid i dag mellan gärning och åtgärd. För att riktigt unga ska förstå allvaret i det de gör måste reaktionen komma snabbt. För det tredje upplever de som är under 15 år inte någon koppling mellan det de gör och den åtgärd de hamnar i, alltså samtal med socialtjänsten. Herr talman! Centerpartiet står som sagt bakom en stor mängd reservationer, men jag väljer att yrka bifall enbart till reservation 45 under punkt 48 om drogtester på barn under 15 år. Jag önskar verkligen att det aldrig någonsin skulle behövas några drogtester för barn under 15 år, men verkligheten är inte så ljus. Det finns barn som missbrukar. Det finns barn nere i elva-tolvårsåldern som ingår i kriminella gäng. Det finns ett behov att hjälpa de här barnen långt innan de fyller 15 år. När man läser betänkandet skulle man kunna tro att majoriteten har förstått att det behövs åtgärder och hjälp även för barn under 15 år. I sammanfattningen av betänkandet står det: "Stödet till unga personer, även till dem under 15 år, förstärks. En särskilt kvalificerad kontaktperson skall kunna utses om den unge är i behov av särskilt stöd och särskild vägledning för att motverka en risk för missbruk av beroendeframkallande medel." Då inställer sig frågan: Hur ska man veta att någon börjat missbruka beroendeframkallande medel när man inte ens får testa de här barnen under 15 år? Människors personliga integritet betonar vi från Centerpartiets sida gång efter gång, men när det gäller barns säkerhet och trygghet måste samhället våga fatta svåra beslut även om barnet eller föräldrarna inte inser vilka problem som håller på att byggas upp. Herr talman! Jag skulle kunna säga mycket mer om det här, kanske framför allt om familjens roll. Men det har vi också hört mycket om tidigare, så jag väljer att avsluta här.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Barndomen och ungdomsåren är viktiga delar av varje människas liv. Hur vuxenlivet senare utvecklar sig grundläggs många gånger i tidig ålder. Därför är det så oerhört viktigt att barn och ungdomar får en bra start i livet. Tyvärr är det inte så för alla barn. Trots att vi alla, både enskilt och tillsammans, på många vägar vill stötta våra unga misslyckas vi med några. Och varje barn som far illa är ett misslyckande, inte bara för den enskilda familjen och barnet utan för hela samhället. Därför är varje debatt om hur vi kan arbeta brottsförebyggande för att förhindra att unga människor hamnar i kriminalitet en viktig debatt. Det lokala brottsförebyggande arbetet är särskilt betydelsefullt när vi talar om barn och ungdomar. Unga begår ofta brott där de bor och tillsammans med andra som bor i närheten eller går i samma skola. Det finns inga enkla lösningar. Det behövs insatser på många plan. Det behövs engagerade föräldrar och medmänniskor. Det behövs professionella människor. Det behövs vuxna som snabbt och tydligt reagerar och agerar, vuxna som inte ger upp, som inte tappar hoppet om att unga som begår brott går att få tillbaka till ett socialt liv utan kriminalitet. Det har hänt mycket de senaste åren vad gäller unga lagöverträdare, men mycket är inte nog. När det gäller kampen mot utanförskapet, utslagning och kriminalitet kan vi aldrig ge oss. Det är viktigt att vi fortsätter att hålla fokus, på brottet, på brottets offer och på brottets orsaker. Herr talman! Dagens påföljdssystem för unga lagöverträdare behöver förbättras och inriktas mer på att motverka fortsatt kriminalitet. Därför har vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna tagit fram ett förslag om bättre påföljder genom en utveckling av ingripande mot unga brottslingar. Det är ett led i det arbete som inleddes genom reformen år 1999. Förslagen syftar också till att förbättra möjligheterna att tidigt ingripa för att motverka att barn under 15 år utvecklar en kriminell livsstil. Den vanligaste påföljd vi ger unga i dag är böter. Böter är inte en bra påföljd för ungdomar som oftast inte kan betala. Bötesstraff saknar också det viktigaste av allt, nämligen det rehabiliterande inslag som vi anser viktigt i ett påföljdssystem för unga. Vi inför ungdomstjänst som en ny och självständig påföljd. Den är tänkt framför allt för dem under 18 år. Ungdomstjänsten ska bestå av oavlönat arbete i högst 150 timmar och särskilt anordnad verksamhet av pedagogisk karaktär. Socialtjänsten ska även i fortsättningen ha huvudansvaret för unga som begår brott. Från och med den 1 januari 2008 kommer vi att ålägga kommunerna att se till att medling kan erbjudas. Vi vet att medling har och har haft en mycket viktig roll både för gärningsman och för brottsoffer. Vi föreslår också att en särskilt kvalificerad kontaktperson ska utses. Syftet är att den vuxne ska utgöra ett mycket avancerat stöd och vägledning för den unge. Jag vill påstå att detta redan finns i min hemkommun Karlskrona. Socialnämnden tillsatte som ett första steg två tjänster, en man och en kvinna, som arbetar med ett fåtal ungdomar som befinner sig i riskzonen för att bli omhändertagna enligt LVU eller som behöver extra stöd vid hemkomsten från en institutionsplacering. Dessa två personer jobbar mycket och intensivt med de unga på oregelbundna tider och på helger. De kommer ungdomarna och föräldrarna mycket nära och de kan ge mycket tid. Det är nödvändigt för att uppnå förändringar. Ungdomstjänst, medling, en särskilt kvalificerad kontaktperson liksom en snabbare handläggning ger definitivt ett bättre stöd för unga som hamnat i drogmissbruk och kriminalitet. Systemet enligt de förslag som läggs fram här blir också tydligare och leder till ökad likhet inför lagen. Förslagen träder i kraft den 1 januari 2007. Herr talman! Förslagen syftar även, som jag sade tidigare, till att förbättra möjligheterna att ingripa tidigt och motverka att barn under 15 år utvecklar en kriminell livsstil. Polisen kommer att ha rätt att hålla kvar en brottsmisstänkt person under 15 år som har gripits eller tagits till förhör, dock inte längre än tre timmar. Syftet är främst att så snabbt som möjligt kunna överlämna den unge till vårdnadshavaren, socialtjänsten eller annan lämplig vuxen. Herr talman! I många delar är vi politiskt överens. Vi har alla ett engagemang i frågor som rör unga lagöverträdare. Det finns dock en mycket tydlig skiljelinje i synen på vem som är bäst lämpad att ta hand om ungdomsvård och ungdomstjänst eller både-och. Egentligen handlar det om vem som kan möta en ung människa bäst och se till att han får professionell hjälp i sitt destruktiva beteende. Moderaterna är mycket tydliga och menar i sina reservationer att påföljden vård inom socialtjänsten inte har fungerat och att tiden är ute för socialtjänsten som straffande instans. Både Moderaterna och Kristdemokraterna tycker att kriminalvården lämpligast tar ansvar för ungdomstjänsten. Det finns i Sverige en lång tradition och en bred förankring när det gäller att särbehandla unga lagöverträdare i straffrättsliga frågor. Det gäller särskilt åldersgruppen 15-17 år. Barn och unga som begår brott har ett särskilt behov av stöd och hjälp för att kunna återföras till ett socialt välfungerande liv utan fortsatt kriminalitet. Socialtjänsten har den kompetensen i dag. Ambitionen är att barn och ungdomar så långt som möjligt ska hållas utanför kriminalvården och frihetsberövande påföljder. Denna ambition har också stöd i FN:s barnkonvention. Min bild är att socialtjänsten tillsammans med rättsvårdande myndigheter har ett gemensamt intresse av att förhindra och motverka brott. Vägar som ger hjälp tillbaka till ett icke-kriminellt liv utvecklas i samverkan. Ett tydligt exempel på bra och konstruktivt samarbete har jag haft glädjen att följa i Tyresö sedan år 2003. Det är ett arbete som sker i samarbete med Länsstyrelsen i Stockholm, kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Ersta Sköndal högskola. I utskottets betänkande lyfter vi också fram detta goda arbete som en bra förebild till det obligatoriska införandet av ungdomstjänst i samtliga kommuner. Vad är det då som har gjorts i Tyresö för att sätta gränser för våra unga lagöverträdare? Det är ett ungdomstjänstprogram som man kan säga består av tre olika delar. Den första delen är en aktiv referensgrupp med polis, åklagare, domare, forskare, ledande politiker och socialarbetare som träffas regelbundet för att utbyta erfarenheter och följa programmets utformning och resultat. Den andra delen, ungdomstjänsten, som är direkt riktad mot den unge, innehåller två delar. Det är oavlönat arbete på en anvisad arbetsplats med handledare. Fokus ligger på att arbetet ska beröra. Här finns också frivilligorganisationer, bland annat Frälsningsarmén, som har visat ett otroligt engagemang. Genom möten med andra människors livsstilar skapas en ökad förståelse hos de unga. Den tredje delen är påverkansprogram som fokuserar på det kriminella beteendet. Föräldrarna involveras och ur den unges nätverk rekryteras en mentor som följer den unge genom programmet. Det kan vara pappa. Det kan vara en morbror. Den unge får arbeta med nätverkskartor. När den unge genomfört sin ungdomstjänst genomförs ett avslutningssamtal med alla som varit med på den unges väg. I Tyresö har man lyckats. Socialtjänsten har visat att man kan i samverkan med många. Många är de kommuner som redan varit kontakt med de engagerade personerna i Tyresö. Det finns ett stort intresse för att utveckla sin egen kommuns ungdomstjänst och möta kravet på den ungdomstjänst som vi nu inför obligatoriskt. Herr talman! När det gäller att bekämpa brottsligheten behövs alla goda krafter i samhället. Det behövs samverkan i ett solidariskt samhälle. Samhället ska ta krafttag både mot själva brottet och mot brottets orsaker. När det gäller att återföra ungdomar från ett kriminellt liv behövs beröring och påverkan. Det är inte snällism som många från alliansen har sagt i talarstolen. Det är viktigt att vi aldrig någonsin ger upp hoppet om att det är möjligt. Det är ett ansvar vi har mot våra barn och ungdomar.

Herr talman! Det finns inga enkla lösningar, säger Kerstin Andersson. Jag håller med. Vi kan inte ge oss. Jag håller med. Vi måste ta krafttag mot brottslighetens orsaker. Jag håller verkligen med. Hur ser det ut i Socialdemokraternas Sverige? Hur ser det ut i Socialdemokraternas Katrineholm, där jag var i onsdags? Jag vill understryka att man i Katrineholm jobbar väldigt bra inom socialtjänsten med att försöka möta unga människor. Man är inriktad mot unga med missbruksproblem, unga i extrema miljöer, flickor som utsätts för hederskulturer som är mycket negativa. De kände tydligt att de saknar fältassistenter - socialtjänstens företrädare som kan vara ute på natten och se vad som händer på gator och torg när våra ungar super ned sig och unga människor utsätts för övergrepp och hamnar i miljöer som är mycket farliga. Jag tycker att det här är en signal som visar att när ni pratar om att bekämpa brottslighetens orsaker handlar det mycket om medelklassen. Det var ett himla väsen när man nu skulle höja ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen för oss som redan har det bra. Jag tycker också att det är nödvändigt på lång sikt, gärna för mig. Men varför prioriterar man inte de mest utsatta? Vilken tanke väcks hos Kerstin Andersson när man kan läsa i dagens Aftonbladet att barnfattigdomen är en skam för Sverige? Det är klart att med tolv år till vid makten kommer det att fortsätta att vara en skam för Sverige. Jag vill att vi bekämpar brottslighetens orsaker och ser vad som behövs i form av socialtjänstföreträdare, fler poliser och fler behandlingsplatser och att vi ser till att barn- och ungdomspsyk får det stöd de behöver. Det vill ju Kerstin Andersson - jag är helt övertygad om att du vill detta. Verkligheten måste vara besvärande när det inte ens finns två fältassistenter i Katrineholm en lördagsnatt.

Herr talman! Jag blir lite konfunderad när Johan Pehrson räknar upp var satsningarna behöver göras. Det är precis de satsningarna vi gör just nu - med barnen i centrum. Vi har avsatt mycket medel både till att förebygga och till fritidsverksamhet. Vi har avsatt medel till drogförebyggande verksamhet. Vi har gett mer pengar till kommunerna. Jag håller med Johan Pehrson om att fältassistenter är en mycket viktig grupp som varje kommun borde ha. Det är så. Men jag vänder mig lite mot detta. Likadant är det med barn- och ungdomspsykiatrin, som vi också nu avsätter medel till. Det är ju lätt att säga att vi avsätter medel och avsätter medel. Men bakom detta att vi avsätter medel finns det ju också människor som ska jobba och engagera sig. Innan jag går in och bemöter dig, Johan Pehrson, vill jag ändå säga en sak: Jag tror inte, Johan Pehrson, utan jag vet att med det förslag som ni nu tillsammans lägger i alliansen, där ni går samman med Moderaterna, med en sådan skattesänkning, kommer vi inte ens att ha kvar var femte fältassistent i någon av kommunerna. Jag lovar dig det, Johan Pehrson! Då finns det inte pengar till välfärden. Låt oss nu i stället gå in och tala om det vi ska göra, om våra ungdomar. Det brottsförebyggande arbetet är oerhört viktigt. Det har jag sagt, och jag har också sagt att det är med barnen i centrum vi socialdemokrater alltid försöker jobba. Svara mig i stället på detta med helgavskiljning, Johan Pehrson, detta att låta barn och ungdomar under helger befinna sig i utanförskap. Och på måndagen ska man släppa ut dem och tro att allt är som vanligt med barnen - vi pratar om barn, Johan Pehrson - som ska gå till skolan. Tror inte Johan Pehrson att det finns bättre lösningar än att låsa in en ung människa över helgerna? Jag kan återkomma med vad jag tror är en bättre lösning.

Herr talman! Det blir en tävling om vem som är mest trovärdig. Efter tolv år med Kerstin Anderssons politik finns det inte fältassistenter i Katrineholm. Och så har man mage att tala om att bekämpa brottslighetens orsaker! Det är så man tror att man befinner sig på en annan planet. Vi ska nu tala om vad vi ändå kan göra med regelverket. Då menar Folkpartiet liberalerna att det är väldigt viktigt med tidigare och tydligare insatser. Vi kan ta en ung människa som helg efter helg befinner sig på torget i Katrineholm och där kommer i kontakt med knark, använder knark, kanske säljer knark, misshandlar, kanske rånar, och begår andra typer av brott. Den unga människan lever ett väldigt kärlekslöst liv enligt min uppfattning. Den unga människan skulle må bra av att hamna på ett behandlingshem, på helgavskiljning, under tio helger eller femton helger. Det skulle ge den unga människan chansen att komma bort från gatans miljö och få möta duktiga, engagerade behandlingsassistenter som kan skicka med lite sunda värderingar i stället för de värderingar som kommer fram från dem som säljer knark till den här unga människan och får den här unga människan att begå grott. Jag tycker att det är en väldigt konstig syn som Socialdemokraterna har på att vuxna, och den institutionaliserade vuxenvärlden, vill ta hand om de unga. Samma socialdemokrat som nu kritiserar mig är ju glad för att man anslog mer pengar för att vi ska kunna tvångsomhänderta fler barn. Men vad är det? Det är ju det värsta vi kan göra. Vårt förslag innebär att under helgen ge en signal till den unge: Du kan få åka bort. Du ska få lära dig mer av vad livet kan gå ut på så att du inte förstör för dig själv och för andra. Det är också en signal till den unges kompisar i Katrineholm, på torget, att om man håller på och begår brott får man inte vara på torget på helgerna. Det är en väldigt viktig signal som jag blir förvånad över att ni inte vill se. Det handlar ju om att ge den unge någonting annat än gatans brutala verklighet där det är knark, där det kan vara våld och där man hamnar i brottssituationer som förstör den unges liv och också många andra liv på vägen.

Herr talman! Den beskrivning som Johan Pehrson gjorde av denna yngling kan jag hålla med om. Han lever ett mycket kärlekslöst liv. Då skulle det vara bättre att man tog den här ynglingen från gatan och låste in honom över helgen, ett utanförskap. Tänk att jag tror att du har svaret i just den proposition som vi har lagt fram i dag. Jag tror att du hittar svaret på vad man kan göra i stället där. Jag ska ge dig ett exempel: kvalificerad kontaktperson. Det kan också göras med tvång, enligt LVU. Jag kan återigen ta ett exempel hemifrån. Det är väldigt lätt. Jag kunde ta exempel från andra kommuner också eftersom jag åker runt mycket, men nu tar jag ett hemifrån. Det handlar om tre killar som var på glid ordentligt, som missbrukade, som hade begått kriminella handlingar. Man tillsätter en kontaktperson, en ung engagerad kille. Den här personen träffar dessa tre killar i veckorna och varje helg. Han hittar nya fritidsverksamheter och försöker få bort dem. Han hittar helt plötsligt något gemensamt hos de här tre killarna, ett engagemang för musik och teater. Efter att ha spelat innebandy och efter att ha gått på fotbollsmatcher hittar den här kontaktpersonen dessa tre killar. Han engagerar dem i ungdomens hus, där de i dag har fått en plattform bort från det kriminella livet, bort från ett destruktivt leverne. De känner sig behövda. De känner sig sedda. Jag tror att det bästa sättet är att ha en vuxen som vågar sätta gränser, gränser som kan ge trygghet och som reparerar. Det blir ett innanförskap i stället för ett utanförskap och en inlåsning. Det senare tror inte jag på, Johan Pehrson.

Herr talman! Det är ju skönt att det finns solskenshistorier, som den om de här tre killarna. Men vi vet ju att en av två ungdomskriminella utvecklar en livstidskriminalitet, och det är Socialdemokraternas ansvar. Ni har haft tolv år på er att försöka göra något åt det, men ungdomskriminaliteten ökar. Det skulle vara bra om vi av Kerstin Andersson fick höra om det har hänt något positivt. Mycket har hänt, men det är åt det negativa hållet. Finns det något positivt exempel från Kerstin Andersson skulle jag vara tacksam. Jag kan ta fram ett. Det är Tyresö, som Kerstin Andersson faktiskt beskrev väldigt bra, och den verksamhet i ungdomstjänst som man där bedriver i den borgerligt styrda kommunen. Kommunalrådet Berit Assarsson har ett fantastiskt engagemang. Det kan man göra i Katrineholm och alla andra socialdemokratiskt styrda kommuner sedan många år tillbaka, men det har man inte gjort. Hur ska de utveckla sådan fin verksamhet under tvång? Kerstin Andersson tycker ju inte att tvång är något bra. Man skriver ju i betänkandet att den unge ska ha inflytande över påföljden. Den kille som har slagit ned sin klasskompis och stulit hans mobiltelefon och plånbok ska ha inflytande över det straff han ska få. Kerstin Andersson, det snällaste jag kan säga om den inställningen är att den är naiv. Men naivitet hjälper inte någon ung människa på glid i samhället.

Herr talman! Jag hörde Cecilia Magnusson från talarstolen säga att vi var trötta. Nu får vi höra hur naiva vi är. Jag försöker ändå med ett varmt engagemang tala om att jag vet att det pågår en hel del runtom i kommunerna. Jag vet att det finns engagerade människor i socialtjänsten. Jag vet att det finns engagerade åklagare, domare och poliser som befinner sig ute på gator och torg när ungdomarna finns där. Jag vet också att det är många kommuner som kommer att se positivt på förslaget om ungdomstjänst. De kommer att ta till sig det. Jag sade inledningsvis att det är många kommuner som har varit i kontakt med Tyresö kommun. De har både varit på besök där och fått skriftlig information. Det är väl bra att detta har kunnat fortsätta under borgerligt styre i Tyresö, men det var Socialdemokraterna som startade detta, Cecilia Magnusson. Det är riktigt att jag inte är mycket för tvång. Men ibland har vi som lagstiftare ett ansvar. Och när det gäller att införa obligatorisk ungdomstjänst handlar det om likvärdighet inför lagen och att det ska bli likhet runtom i Sverige, så att det inte ska vara som i dag att bara vissa ungdomar kan dömas till ungdomstjänst. Det är därför som det ska bli obligatoriskt. Jag har en fråga till Cecilia Magnusson angående tvång. Den gäller er reservation om kriminalvården och sluten ungdomsvård och att de som är dömda ska föras in under kriminalvården. Är ni oeniga inom Moderaterna i denna fråga? Socialutskottet behandlade propositionen för ungefär en månad sedan. I betänkandet finns en skrivning från tre av dina partikamrater. De skriver: Vi anser att de som döms till sluten ungdomsvård ska fortfarande Statens institutionsstyrelse ha ansvar för. Det anser jag också. Men Cecilia Magnusson och hennes kamrater i justitieutskottet anser att sluten ungdomsvård ska föras över till kriminalvården. Vad är det som gäller?

Herr talman! För klarhets skull ska jag säga att det var mina partivänner i socialutskottet. Kerstin Andersson sade justitieutskottet, men det är ju justitieutskottet som nu debatterar. Kerstin Andersson, vi kan diskutera många saker. Men kan man vara nöjd när det är 80 % återfall? Kan man säga att det bästa är det som är och inte föreslå kraftfulla åtgärder? Det är för mig oförståeligt. Kerstin Andersson, jag känner också många engagerade inom rättsväsendet och socialtjänsten. Det handlar till exempel om de poliser som jobbar på ungdomsroteln i Gävle och som tvingas lägga ned sitt viktiga arbete nu under sommaren eftersom man inte har ekonomiska möjligheter att låta dem fortsätta, utan de måste sättas in i utryckningstjänst. Hur bra är det, Kerstin Andersson, med den polispolitik som ni för och som inte tillåter engagerade poliser att fortsätta det viktiga arbetet att stävja ungdomskriminaliteten? Vi moderater anser inte att det är acceptabelt att dela upp ungdomar beroende på om de behöver vård eller inte, vilket Socialdemokraterna vill beträffande den nya ungdomsvården. Jag har en sista fråga till Kerstin Andersson. Ni skriver på s. 14 att bara de som har ett särskilt behov av vård ska överlämnas till vård eller annan åtgärd. Men vilken ung människa som är föremål för en påföljd har inte behov av vård och behandling? Berätta för mig och alla andra vilken ung människa som står inför den risken som inte har behov av vård och behandling.

Herr talman! Jag vill först säga till Cecilia Magnusson att när det gäller de åtgärder som nu införs så får Socialstyrelsen också ett uppdrag att komma ut med allmänna råd till kommuner, hjälpa till med metodutveckling, se till att man samlar på sig den kompetensen och så vidare. Jag tror att Socialstyrelsen kommer att göra otroligt mycket för att se till att det också blir likvärdighet runtom i landet så att barn kan omhändertas på ett bra sätt när de behöver stöd, råd och hjälp och för att komma vidare på sin väg i vuxenlivet. När det gäller ungdomsvård och ungdomstjänst är förslaget sådant att det finns en hel del att välja mellan. Det är upp till våra rättsmyndigheter att se till vad som är lämpligt för den unge i samverkan med socialtjänsten som oftast gör en utredning och som också skriver sin vårdplan eller ett kontrakt. Om det ska bli fråga om ungdomsvård ska det finnas ett klart och specificerat vårdbehov. Cecilia Magnusson sade att man också kan behöva samtala om det kriminella beteendet. Det är det som hon efterlyser, eller hur? Men då tycker jag att hon ska titta på vad just Tyresö kommun gör. Om någon inte döms till ungdomsvård utan till ungdomstjänst så ingår det i ungdomstjänsten påverkansprogram där man tar upp det kriminella beteendet. Den unge får göra nätverkskartor och har under hela vägen en mentor som stöttar och som också gör att han eller hon kommer till insikt om sitt beteende och om vilken väg han eller hon ska gå vidare i livet.

Herr talman! Vi har hört ganska mycket, och jag ska hålla mig till en specifik fråga i denna replikväxling med Kerstin Andersson. Jag skulle vilja höra om Socialdemokraterna och Kerstin Andersson tycker att det är rimligt att föräldrar blir skadeståndsskyldiga när deras barn begår ett brott som leder till en skada som ska ersättas. Jag ska ta ett exempel. Det händer tyvärr då och då att en elev i besvikelse över någonting slår sönder fönsterrutorna i skolan. Om det då kan utredas vem som är skyldig och om den personen är straffmyndig kan han eller hon dömas för skadegörelse, och i så fall utdöms också skadestånd. Men oftast kan barnet inte betala. Då är frågan om Kerstin Andersson tycker att det är rimligt att föräldrarna ska betala för dessa sönderslagna fönsterrutor.

Herr talman! Som Johan Linander kanske har sett så finns det i det här förslaget en hel del åtgärder som man kan gå vidare med. En åtgärd är faktiskt medling. Den har använts inom många områden och också när det gäller barn som har varit under 15 år. Jag ser att Johan Linander fnyser med näsan, men detta är fakta. (JOHAN LINANDER (c): Jag förstår inte vad du menar.) Medling kommer inte till utan att brottsoffret går med på det. Om en ung människa har slagit sönder en fönsterruta eller någonting annat så behöver inte det självklart innebära att det utdöms ett skadestånd. Det kan faktiskt vara så att man via en medling kommer överens med butiksägaren eller någon annan om ett kontrakt som innebär att den unge får vara i butiken på lördagarna för att så att säga jobba av detta. Så har det gått till. Men om Johan Linander menar att föräldrar ska betala skadestånd, vilket framgår i en reservation, så delar jag inte den uppfattningen. Jag kan inte förstå hur man hjälper den unge - jag vet vart Johan Linander vill komma - om man låter en ensamstående mamma betala ett skadestånd.

Herr talman! Jag undrade först om Kerstin Andersson hade förstått denna oerhört enkla fråga eller inte. Det är väl ganska tveksamt om man ska ha medling när någon har slagit sönder en fönsterruta. Det är väl inte så många som är brottsoffer. Man kan kanske ha medling med fönsterrutorna. Men jag tyckte att det var ett mycket märkligt svar på en enkel fråga. Men det kom i slutet av Kerstin Anderssons replik ett litet svar på den enkla frågan om föräldrarna ska betala. Och svaret var nej. Redan i dag kan föräldrar bli skadeståndsskyldiga för vad deras barn har gjort om man kan visa att föräldrarna har varit oaktsamma i sin vårdnad av barnet. Men det är möjligt att Kerstin Andersson vill plocka bort det ansvaret också. Jag menar däremot att föräldrar har ett ansvar för vad deras barn gör. Om jag inte har koll på mitt barn och inte har uppfostrat mitt barn tillräckligt så han slår sönder rutor på skolan tycker jag att det är fullt rimligt att jag faktiskt får bekosta rutorna. Jag hoppas att jag har en försäkring som kan täcka det hela. Men man kan inte ha vilka orimliga belopp som helst. Därför har vi föreslagit belopp upp till en viss nivå på samma sätt som finns i Norge. Men att säga att föräldrarna inte har något ansvar för sina barn och vad barnen gör tycker jag är att totalt ta ansvaret från föräldrarna och familjen och tro att det är samhället som sköter allting.

Herr talman! Jag vet att Johan Linander inte tycker att samhället ska sköta allt. Jag vet att Johan Linander tillsammans med de andra i alliansen i Ett tryggare Sverige har skrivit: "Kampen mot ungdomsbrottslighet är inte allas ansvar, som socialdemokraterna låter påskina." Det finns en skrivning om att det är föräldrarna som i första hand ansvarar för normer och värderingar hos sina barn. Jag delar den uppfattningen. Jag delar fullständigt den uppfattningen, Johan Linander. Först och främst är det alltid föräldrarna. Men det är annorlunda när föräldraskapet inte räcker till, när den unge lever ett destruktivt liv, när han lever ett kringflackande liv, när han bor hos kompisar, när han inte kan möta sin mamma eller pappa, när relationerna är brutna, när man måste börja en relationsuppbyggnad som kan ta otroligt lång tid. Där har också socialtjänsten i dag ett jättestort ansvar och gör ett jättestort jobb genom att försöka hålla ihop familjen och den unge. Jag är helt övertygad om att det är allas ansvar. Det är skolans ansvar att se när ett barn far illa - lärarnas ansvar. Det är Jannes ansvar som jobbar på fritidsgården. Det är polisens som möter dem ute. Det är mitt som förälder till ett barn om jag ser att mitt barns kompis far illa. Olof Palme sade så här, och Olof Palme var en mycket klok man: Ingen människa kan skapa sig ett liv oberoende av andra där han på en öde ö kan bygga sig ett liv i frihet och trygghet. Vi är alla förr eller senare beroende av varandra. Det är solidaritet, det är medmänsklighet, det är välfärd. Och jag kommer att fortsätta att jobba för att våra barn och ungdomar ska färdas väl i livet.

Herr talman! Vänsterpartiet har aktivt deltagit i arbetet med propositionen och står bakom betänkandet. Herr talman! När ungdomar begår brott är ofta sambanden mellan den sociala situationen och brottsligheten mycket tydliga. Unga som växer upp under svåra sociala förhållanden och ekonomiska svårigheter eller i familjer där problem med missbruk eller andra allvarliga sociala problem finns är överrepresenterade bland de unga lagöverträdarna. Barn som utsatts för våld och hot far självklart mycket illa av detta och präglas påtagligt av sina upplevelser. Givetvis leder inte sådana erfarenheter per automatik till brottslighet, men det går inte att bortse från att det är under liknande omständigheter som många unga lagöverträdare har växt upp. Satsningar på en generell välfärd och på långsiktiga och genomtänkta verksamheter i landets kommuner, inte minst i socialtjänsten och skolorna, är därför oerhört viktiga för att motverka att unga människor hamnar snett från början och för att förebygga en utveckling där vissa av dessa ungdomar kan komma att begå brott senare i livet. När ett brott begås måste vi genom vårt rättssystem på ett tydligt sätt visa att det inte kan accepteras. Här måste det brottsförebyggande perspektivet vara vägledande. För Vänsterpartiet är det klart att när det gäller unga lagöverträdare är inte vare sig fängelsestraff eller böter de mest verksamma åtgärderna. Den unge har ofta inte någon ekonomi som möjliggör att betala böterna. Vad gäller fängelsestraff är det, som vi läser i en reservation från Centerpartiet, det sista en ung lagöverträdare behöver för att bryta med en framtida brottslig bana. Vi i Vänsterpartiet delar den inställningen. En ung människa som sätts i fängelser riskerar att halka efter ännu mer jämfört med sina jämnåriga och dras allt djupare in i kriminalitet. Det är mycket viktigt att det sätts in åtgärder, men de ska vara åldersanpassade och tydligt syfta till rehabilitering. Centerpartiets hållning i denna fråga kan ställas mot andra borgerliga partiers syn på unga lagöverträdare. Tydligast är kontrasten mot Moderaterna, som driver frågorna om att föra över ansvaret för den slutna ungdomsvården till kriminalvården, att avskaffa särskilda skäl till att kunna döma till fängelse dem mellan 18 och 21 år och, införa helgfängelser, att överföra ansvaret för ungdomstjänst till kriminalvården och att införa villkorliga fängelsestraff för unga. Det är en politik som inte tror på kommunernas socialtjänst och som inte tror på kraften i det lokala arbetet eller på möjligheten till förändringar hos ungdomar. Herr talman! Det är alltså oerhört viktigt att tänka i andra banor än de traditionella inlåsningsmodellerna när det gäller påföljder för unga lagöverträdare. Det är också av avgörande vikt att se sig om och vara lyhörd inför vad som görs ute i landets kommuner och ta till vara goda exempel på verkningsfulla åtgärder. Den modell på området unga lagöverträdare som har använts i Tyresö kommun har, som flera andra har varit inne på, varit framgångsrik och varit ett föredöme. Det har även hämtats inspiration och strukturer från Tyresömodellen i framtagandet av den nya lagstiftning som vi diskuterar i dag. En ny självständig påföljd som inspirerats av Tyresömodellen är den som i propositionen kallas för ungdomstjänst. Den ska bestå av oavlönat arbete samt andra gränssättande och vägledande åtgärder som regelbundna träffar i ett nätverk där den unge deltar. Väldigt få av de unga i Tyresö som har genomgått ungdomstjänst har återfallit i kriminalitet. Den gamla påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten blir mer avgränsad och ska endast erbjudas dem som bedöms ha ett särskilt behov. Samtidigt byter påföljden namn till ungdomsvård. När det gäller unga som kan bli föremål för påföljder förstärker vi lagstiftningen kring skyndsamhet i handläggningen av dessa mål så att detta krav nu gäller alla brott med fängelse i straffskalan. Alla dessa åtgärder bedömer Vänsterpartiet som steg mot en förbättrad tydlighet, pedagogik och effektivitet vad gäller påföljder för unga lagöverträdare. Samtidigt är det tydligt att det handlar om humana och meningsfulla påföljder med syftet att hjälpa och inte straffa den unge till ett liv utan kriminalitet. Herr talman! Stödet till unga personer, även dem under 15 år, förstärks. En särskilt kvalificerad kontaktperson ska kunna utses för att följa den unges utveckling och för att stödja denne. Möjlighet till medling har visat sig fungera bra i de kommuner där detta har införts. Att brottsoffer och gärningsman får mötas har upplevts som positivt av båda parter. Självklart är det viktigt att de båda samtycker. Vänsterpartiet har länge efterlyst ett ökat inslag av medling, och tillsammans med regeringen och Miljöpartiet gör vi nu obligatoriskt att alla kommuner ska erbjuda medling när gärningsmannen är under 21 år. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande JuU34.

Herr talman! Det var ett passionerat anförande av en person som står bakom 15 budgetar här i riksdagen. Det brukar han själv säga. Det är budgetar som han är stolt över men som tyvärr har renderat att vi har en problematik med resurser på det sociala området. Men vi struntar i resurserna, för där vill alla ha mer enligt min uppfattning, Rolf Olsson också fastän han under 15 budgetar inte har levererat så mycket att det räcker. Rolf Olsson är kunnig i socialtjänstfrågor. Jag har en fråga om varför han tycker att det är orimligt att man har något annat tvångsmedel mot unga människor under 15 år än tvångsomhändertagande, som är ett brutalt hårt omhändertagande och som ofta kan innebära en placering långt bort från den ursprungliga hemorten. Varför kan man inte tänka sig andra tvångsåtgärder mot en 14-åring, till exempel att han eller hon måste delta i ett behandlingsprogram även om man är 14 år eller också den utmärkta ungdomstjänst som jag tycker är bra? Jag menar att har man begått brottet att man har slagit andra kan man inte rimligen anses vara omogen att hjälpa till och medverka i någon form av ungdomstjänst, framför allt ett behandlingsprogram. Varför är man så fast vid tvångsomhändertagande som det enda verkliga tvångsmedlet? När det gäller skyndsamhet: Vad är det för ideologi, som Rolf Olsson står bakom, att unga brottsoffer inte ska behandlas skyndsamt i domstol? Vad är det för ideologiskt övervägande för att förvägra detta krav, som jag hävdar är mycket liberalt? Sist men inte minst undrar jag om det verkligen är rimligt att man ska kunna säga: Det blir inget åtal om du medlar. Är det inte bra med medling som ett sätt att reparera? Ska man verkligen ersätta den rättsliga prövningen med medling? Inser inte Rolf Olsson vilken påtryckningsmekanism detta kommer att innebära för unga människor som har blivit misshandlade på lördagen och sedan träffar gärningsmannen på tisdagen? Är inte Rolf Olsson orolig för detta åtminstone?

Herr talman! Det var ett passionerat anförande av en person som står bakom 15 budgetar här i riksdagen. Det brukar han själv säga. Det är budgetar som han är stolt över men som tyvärr har renderat att vi har en problematik med resurser på det sociala området. Men vi struntar i resurserna, för där vill alla ha mer enligt min uppfattning, Rolf Olsson också fastän han under 15 budgetar inte har levererat så mycket att det räcker. Rolf Olsson är kunnig i socialtjänstfrågor. Jag har en fråga om varför han tycker att det är orimligt att man har något annat tvångsmedel mot unga människor under 15 år än tvångsomhändertagande, som är ett brutalt hårt omhändertagande och som ofta kan innebära en placering långt bort från den ursprungliga hemorten. Varför kan man inte tänka sig andra tvångsåtgärder mot en 14-åring, till exempel att han eller hon måste delta i ett behandlingsprogram även om man är 14 år eller också den utmärkta ungdomstjänst som jag tycker är bra? Jag menar att har man begått brottet att man har slagit andra kan man inte rimligen anses vara omogen att hjälpa till och medverka i någon form av ungdomstjänst, framför allt ett behandlingsprogram. Varför är man så fast vid tvångsomhändertagande som det enda verkliga tvångsmedlet? När det gäller skyndsamhet: Vad är det för ideologi, som Rolf Olsson står bakom, att unga brottsoffer inte ska behandlas skyndsamt i domstol? Vad är det för ideologiskt övervägande för att förvägra detta krav, som jag hävdar är mycket liberalt? Sist men inte minst undrar jag om det verkligen är rimligt att man ska kunna säga: Det blir inget åtal om du medlar. Är det inte bra med medling som ett sätt att reparera? Ska man verkligen ersätta den rättsliga prövningen med medling? Inser inte Rolf Olsson vilken påtryckningsmekanism detta kommer att innebära för unga människor som har blivit misshandlade på lördagen och sedan träffar gärningsmannen på tisdagen? Är inte Rolf Olsson orolig för detta åtminstone?

Herr talman! Vi skulle inte diskutera resurser, sade Johan Pehrson, och använde sedan den första halvan av repliken till att diskutera just det. Jag står fast vid att vi visst har bidragit mycket tydligt och kraftigt till att överföra resurser till kommunerna. Vi har ju det kommunala självbestämmandet. En del kommuner har valt att sänka skatten under gångna år, men många kommuner har valt att förstärka bland annat socialtjänsten. Det är ett arbete som pågår. Det är långsiktigt, och det måste fortsätta. Jag hoppas naturligtvis innerligt att vi får en fortsatt s-, v- och mp-majoritet som kan fortsätta att se till kommunernas mycket stora och långsiktiga behov, inte minst när det gäller de här angelägna områdena. När det sedan gäller tvångsåtgärder gentemot ungdomar ligger det i hela socialtjänstens natur och är i enlighet med socialtjänstlagen att man ska arbeta så långt det är möjligt med frivilliga åtgärder, för man vet att det är oerhört viktigt att motivationen är på topp när det gäller förändringsarbete, inte minst med ungdomar. Det vi bör diskutera i första hand är frivilliga åtgärder, och där går det att göra väldigt mycket. Sedan finns det ju redan nu former av mellantvång inom ramen för socialtjänstlagstiftningen och möjligheter inom ramen för LVU, om man nu ändå hamnar i situationen att man måste ansöka om LVU. Man ska inte med automatik skicka folk till andra sidan av Sverige, utan det går att hitta former som är anpassade efter den enskildes behov. Jag tycker att Johan Pehrson gör en lite felaktig beskrivning av verkligheten och möjligheterna i dagens lagstiftning.

Herr talman! Det enda som jag menar hjälper på lång sikt är att unga människor som i brist på kärlek och i brist på närvarande fungerande föräldrar inte har kunnat sätta gränser måste få lära sig att det följer en konsekvens av en handling. Jag tror tyvärr att det är nödvändigt att det börjar när man är under 15 år. Det enda jag begär är att om man har slagit ned någon måste man åtminstone genomgå någon form av obligatoriskt behandlingsprogram. I dag är påtryckningsmedlen de facto noll, det vill säga frivillighet och samverkan. Det finns ju inget påtryckningsmedel. Sedan är det en annan sak att många föräldrar, när ungarna hamnar i trassel, naturligtvis är med och jobbar. Den möjligheten tycker jag ska vara kvar. I andra fall är det tvångsomhändertagande enligt LVU, möjligtvis med någon lättare form av LVU i hemmet. Det behöver ju inte, som du säger, vara på andra sidan av Sverige. Men däremellan kan det väl finnas någonting annat som ser till att det blir en konsekvens av handlingen när unga begått brott. Jag förstår inte denna beröringsångest från vänsterkartellen över att koppla ihop handling och konsekvens. Sedan vill jag utveckla detta med medling. Folkpartiet liberalerna tycker att det är jättebra med medling i hela Sverige - medling efter rättegång, undantagsvis före rättegång. Det kan gärna påverka straffmätningen något. Men ersätt aldrig rättegång med medling! Det kommer att innebära att det blir väldigt svårjobbat och att flera unga människor kommer att använda detta som påtryckningsmedel. Man behöver ju inte ha gjort så många besök hos ungdomsåklagare, ungdomspoliser eller fältassistenter som jobbar med ungdomar för att veta hur det ser ut. Många ungdomar har ju väldigt svårt att respektera andra människor. Då ska vi hjälpa dem och inte ge dem en möjlighet till påtryckning av offret så att de kan säga: Om du fixar medling är det bra för dig, annars får du en blåklocka på andra ögat också.

Herr talman! Jag tror att vi ska vara lite aktsamma med att måla ut det här. Vi har olika uppfattningar, det är ingen tvekan om det. De här debatterna ska ju visa på skillnaderna i våra uppfattningar, och det gör de ju. Jag tror inget annat än att vi har ett engagemang i de här frågorna, och självklart har vi också vissa gemensamma uppfattningar om att ungdomar som dras in i kriminalitet måste mötas av åtgärder som är ägnade att tillrättaföra ungdomarna. Men för att det inte bara ska vara en demonstrationspolitik är det väldigt viktigt att man tar till vara den motivation och den vilja till förändring som ändå finns någonstans hos alla människor. Det är det arbetet som jag menar måste vara oerhört uthålligt. Jag tycker att Tyresö visar på metoder - evidensbaserade metoder, skulle jag vilja säga - som är erkända och genomtänkta. Det är ett exempel. Det finns en rad andra sådana exempel. Jag tycker inte att vi som riksdagsledamöter behöver detaljstyra hur kommunerna ska arbeta med de här frågorna, utan låt det växa fram lokalt utifrån de förutsättningar som finns där. Jag är övertygad om att det finns en oerhörd kraft att arbeta med de ungdomar som vi är överens om att vi måste arbeta med.

Herr talman! Jag får väl börja där Rolf Olsson slutade och återigen berömma Tyresö, där man ju faktiskt har uppföljningssammanträden. Det är något som vi har krävt och som ni avslår. Om det nu är så bra med uppföljningssammanträden, varför skriver då Rolf Olsson och övriga: "Utskottet kan i och för sig se vissa fördelar med en ordning där uppföljningsmöten hålls även utan misskötsamhet, men bedömer att nackdelarna överväger." Kan Rolf Olsson vara snäll och förklara vilka nackdelarna är med att följa upp en åtgärd? Rolf Olsson talar om evidens och sådant som är vetenskapligt beprövat. Jag tycker att Rolf Olsson borde titta på vad vetenskapliga rön har kommit fram till, framför allt när det gäller unga barn med normbrytande beteende. Det är inte alls så att huvuddelen har missbrukande föräldrar eller våld i familjen, utan det utgör en tiondel av riskfaktorerna här. Lasse Strömstedt har beskrivit sin tid som ungdomskriminell, och han växte upp i ett vanligt föräldrahem. Men att han kom ur sin kriminalitet var för att han hade engagerade föräldrar. Så varför inte satsa på föräldrar och fungerande familjer i stället för på särskilda kontaktpersoner? Sociala insatser kan aldrig ersätta föräldrarnas kraft när den fungerar.

Herr talman! Jag skulle vilja se var någonstans du har läst att vi föreslår att man ska ersätta föräldrarna med de åtgärder som du pratar om, Cecilia Magnusson. Det är ju ett påstående som saknar grund. Självklart kan vi inte här bestämma exakt hur föräldrarna ska uppfostra sina barn, men vi kan faktiskt bestämma hur samhället använder sina resurser och vilket regelverk och vilken lagstiftning vi har. Det tycker jag att vi ska göra. Jag tycker att vi ska se på hur det ser ut i landet. Till skillnad från Moderaterna tycker jag alltså att det är oerhört viktigt vad som händer lokalt ute i kommunerna. Jag hyser en stark tilltro till att det finns en väldig förändringskraft i landets kommuner och hos deras socialtjänster. Jag märker att Moderaterna inte alls delar denna uppfattning. I stället vill ni införa en rad repressiva åtgärder som snarare ligger på statens än på kommunernas ansvarsnivå. Det är en utveckling som vi kraftigt motsätter oss. Det är bra att vi tydliggör detta. Jag tycker som sagt att dessa debatter ska tydliggöra skiljelinjerna i svensk politik. En sådan skiljelinje går mellan höger och vänster när det gäller att tilltro kommunerna en egen utveckling. Just i det sociala arbetet med ungdomar är kommunerna mycket viktiga.

Herr talman! Vår erfarenhet visar att de är viktiga, men de är inte effektiva. En av två med normbrytande beteende blir livstidskriminell. 80 % av dem som döms till påföljd återfaller i brott. Då måste någonting annat göras, Rolf Olsson! Jag håller med Rolf Olsson om att vi måste använda samhällets resurser på rätt sätt. Forskningen visar att det redan på dagis och i lågstadieåldern måste sättas in resurser. Den effektivaste tiden för att förebygga brottslighet och återanpassa unga människor - barn - med normbrytande beteende är mellan 10 och 13 år. Varför, Rolf Olsson, vägrar ni låta polisen få plikt att utreda brott som har begåtts av barn under 15 år? Varför får inte polisen spara uppgifter från tidigare brott? Nu har ni ju gått med så långt att polisen kan få ta fotografier och fingeravtryck - men de ska slängas sedan. Varför ska man strunta i den historik som finns? Som många redan har sagt: Ingen har träffat en ungdomskriminell som har frågat: Varför gick ni in för tidigt? Alla säger i stället unisont: Varför gjorde inte samhället något innan? Det är ju det vi kräver. När ska ni börja agera?

Herr talman! Vi agerar varje dag, och dessutom är vi mycket måna om att avsätta medel. Vi tycker att det är viktigare än stora skattesänkningar, som Moderaterna vurmar så starkt för och som definitivt kommer att dränera kommunernas möjligheter att gå in och hjälpa ungdomar - och det är vi ju överens om måste göras. Jag uppehåller mig lite vid temat om att se kraften i kommunerna och i det lokala engagemanget som något att bygga vidare på. Jag tycker att Tyresö är ett bra exempel på det. Men du och jag behöver inte gå så långt. Vi kan gå till vår egen hemstad Göteborg och se mycket bra exempel på ungdomsarbete där, där för övrigt s-v-mp har majoritet. Det gäller alltså framför allt att se de unga som individer i stället för att komma med centrala idéer från de moderata partihögkvarteren om att låsa in unga och förstatliga kommunala angelägenheter - i den mån man inte vill privatisera fängelserna, som man ju också har talat om. Det här handlar om att tro på det lokala engagemanget. Jag väljer att göra det. Därför ska vi också fortsättningsvis satsa på att uppmuntra goda initiativ i socialtjänsterna runtom i landet, och vi ska naturligtvis ha Socialstyrelsen med för att utvärdera och sammanställa goda exempel och ge spridning åt dem. Men det måste till resurser, och då kan vi inte ägna oss åt stora skattesänkningar.