Högskolan

Herr talman! I dag är var tjugonde svensk direkt involverad i högre utbildning, antingen som anställd eller som student. Faktum är att den högre utbildningen är en av Sveriges största samhällssektorer och omfattar drygt en halv miljon individer och en kostnad på runt 65 miljarder kronor per år. Det är otroligt höga siffror. Därför är det också viktigt att utbildningen är högkvalitativ. Den ska också vara effektiv, och förutom att bidra till ett bildningsperspektiv ska den vara användbar på arbetsmarknaden och underlätta matchning.

En märklig företeelse när det gäller den högre utbildningen i Sverige är att den, trots att den är omfattande och viktig, är synnerligen dåligt beforskad. Vetenskapsrådet, VR, presenterade förra året en studie om detta. Den visar att de avhandlingar som gjorts i huvudsak fokuserar på undervisnings- och studentperspektivet, medan avhandlingar om kvalitet, ledningsfrågor och kunskap om forskningsfrågor inte studeras i någon större utsträckning. Det är något som skiljer oss från andra länder.

I rapporten pekar forskarna också ut angelägna forskningsområden. Det handlar om ny teknik och nya undervisningsformer, såsom införandet av exempelvis MOOC och flexible learning. På vilket sätt kommer det att påverka utbildningen? Hur påverkar det ledning och organisering? Och vilka konsekvenser kan det få för rekrytering och mobilitet bland både studenter och lärare?

En annan fråga som Vetenskapsrådet framhåller är att det måste finnas mer forskning om kvalitetsarbete. De tänker bland annat på peer review men också kvalitetssäkring. De lyfter också fram vad det är som definierar kvalitet. Det är en frågeställning vi ofta har med oss. Hur ska det mätas, och vilka effekter får resultaten?

En tredje sak som Vetenskapsrådet lyfter fram är att de vill ha mer fokus på kopplingen mellan forskning och utbildning. De vill lyfta forskarutbildningen i sig men också ledning och styrning av högre utbildning. Intressant i sammanhanget är att utbildningsutskottets uppföljningsstudie om införandet av autonomi och den förra kvalitetsreformen berör två av de områden som forskarna anser vara angelägna att uppmärksamma.

Vi moderater har fokuserat på bland annat de frågorna. Kvalitet och kvalitetsutvärderingssystemet har vi avhandlat här i riksdagen tidigare. Men jag kan inte låta bli att nämna den ihåliga retorik som regeringen ägnar sig åt. Man säger sig vilja stärka den högre utbildningen. Man ökar antalet utbildningsplatser och drar samtidigt in de 300 miljoner kronor som kvalitetsarbetet fått via Alliansen och faktiskt också av den sittande regeringen. Det bildar ingen logisk kedja.

Dessutom antyder ministern för högre utbildning ibland att avgifterna för studenter utanför EES-området ska ses över. Om man gör det med tanke på att avgifterna ska tas bort igen skulle det ytterligare reducera tillgängliga medel för kvalitet. Men det kanske vi kan få ett klargörande om under dagens debatt.

Moderaterna lyfter också ledarskapet i sin motion. Detta är viktigt eftersom det i en globaliserad och föränderlig värld ställs stora krav på ett strategiskt ledarskap. Det är inte minst lika viktigt på universitet och högskolor. Flera studier visar nämligen att ett välfungerande och akademiskt ledarskap har stor betydelse för att den vetenskapliga kvaliteten i utbildning och forskning ska bli hög.

Ett annat faktum som visar på vikten av strategiska ledarskap är att många av de förslag som florerar i diskussionerna om högre utbildning och forskning faktiskt redan skulle kunna genomföras av universitet och högskolor själva. Som exempel kan nämnas att stimulera ökad mobilitet - alltså förflyttningar av anställda - mellan lärosäten, att erfarenheter från arbetsliv ska kunna vara meriterande, att införa sabbaticals eller att belöna pedagogisk skicklighet. Detta har man mandat att genomföra själv. Trots det har dessa frågeställningar upprepats i flera år i allehanda diskussioner, men inget händer.

En ytterligare fråga som Moderaterna tar upp och som också VR:s rapport uppmärksammar är användandet av ny teknik och vilka effekter detta kan få för undervisning och rekrytering. Online-utbildningar, flexible learning och så kallad MOOC erbjuds redan av vissa av våra lärosäten. Det är bra eftersom olika studenters levnadsförhållanden och inlärningsprofil därmed kan tillgodoses på ett bättre sätt. Men för att förenkla situationen för studenter vore det bra om den här typen av digitala utbildningsplattformar samordnas i högre grad än vad som nu är fallet och också att goda exempel sprids.

Då det gäller användandet av modern teknik är det särskilt oroväckande att den i princip är obefintlig på många utbildningar, inte minst inom humsamområdet. Vi moderater anser därför att lärosätena borde se över förutsättningar för att anpassa fler utbildningar till den moderna tekniken. Detta är en oerhört viktig fråga, inte minst då vi talar om lärarutbildningarna. Självklart måste lärare vara vana redan från utbildningen att agera ledare i ett klassrum där det förekommer digitala verktyg. Så ser det inte ut i dag, vilket är oerhört förvånande. Precis som kemistudenter behöver sina labb har lärarstudenter behov av ett klassrumslabb med modern teknik.

Så några ord om det livslånga lärandet, något som bland annat uppmärksammades i en debattartikel i dagens Svenska Dagbladet. Detta är en fråga som har lyfts i flera decennier. För många känns det som ett så kallat buzzword i samhället, men i dag är detta en realitet.

I dagens samhälle kan en individs sysselsättning förändras flera gånger under yrkeslivet. Det innebär att möjligheten till utbildning inte får ta slut när man har fått sitt första, andra eller tredje jobb eller när man har stängt utbildningsdörren. Vi behöver skapa en trygghet för dem som vill ta nästa steg på arbetsmarknaden, så att det är attraktivt för fler att studera högre upp i åldrarna.

Statistiken visar i dag att hälften av dem som pluggar fristående kurser studerar på distans och att distansutbildningar är extra vanligt bland personer som har en tidigare examen. Därför är det en oroväckande trend om andelen fristående kurser minskar, vilket vi kan se i dag. Men lärosätena måste också hålla sig framme och hålla sig uppdaterade på området.

Men det gäller inte bara att det finns något att plugga, utan det handlar också om att ha ekonomiskt rimliga möjligheter att få studera. Vi moderater har därför föreslagit att man ska höja gränsen för att bevilja studiemedel för att fler ska kunna plugga längre upp i åldrarna. Även vårt förslag om att höja fribeloppet vore en viktig åtgärd i sammanhanget.

Herr talman! Avslutningsvis några ord om lärarutbildningarna. Bara häromdagen kom ny statistik från Universitets- och högskolerådet som visar att antalet sökande till lärarutbildningarna ligger kvar på i princip samma nivå. Detta är oerhört alarmerande med tanke på det stora behov som finns - jag ser att det är många unga som sitter på läktaren. Lärarutbildningen är ett framtidsyrke, och jag hoppas att det är fler av er som tar det ad notam.

Likaså alarmerande är den rapport som UKÄ nyligen publicerat, som visar att det är många som hoppar av lärarutbildningen. Statistiken visar till exempel att av två som börjar på ämneslärarutbildningen är det bara en som fullföljer den och blir examinerad. Det gäller därför att se helheten och inte förledas att tro att antalet antagna till en utbildning är liktydigt med att lika många fullgör sin utbildning. Studenterna behöver mer stöd under utbildningen, och lärosätena behöver bli duktigare på att möta studenternas behov under utbildningen.

Alliansens förslag om fler vägar in till läraryrket är därför oerhört viktigt att stödja, men regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna säger nej. Likaså måste vi med tanke på dagens situation se över innehållet i lärarutbildningen. Visst är det en fråga för lärosätena själva, men med tanke på att det finns så många nyanlända med utländsk bakgrund i våra skolor måste vi bättre rusta morgondagens lärare för att de ska kunna hjälpa alla elever att integreras och ta till sig kunskap på ett bättre sätt.

Vi föreslår därför att lärarna rustas med ett andraspråksperspektiv och får kompetens inom svenska som andraspråk direkt i sin lärarutbildning. Detta är något som båda lärarfacken och studerandeorganisationerna välkomnar.

Herr talman! Moderaterna står självklart bakom samtliga sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 25 och 29.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 9 och 34, men står i vanlig ordning bakom våra övriga reservationer.

Jag tänkte hålla ett anförande med tema kvalitet i stället för ensidig kvantitet. Betty Malmberg var inne på det, fast jag har en något annan vinkel på frågan.

Har man följt den utbildningspolitiska debatten under lång tid får man känslan av att fokus ofta varit inriktat på kvantitet i stället för kvalitet. Jag tror att vi har nått upp till alla kvantitetsmål som tänkas kan. Enligt SCB har 1,3 miljoner svenskar minst treårig högskoleutbildning, en siffra som stigit år från år. När det gäller kvantitetsmålen har vi lyckats, och det är bra. Men nu är det dags att fokusera på kvaliteten.

Med det sagt noterade jag, inte utan en viss bestörtning, att regeringen i sin vårändringsbudget har minskat anslaget för kvalitetshöjande insatser med 300 miljoner kronor. Nu var inte alla insatser under detta anslag kvalitetshöjande i ordets egentliga bemärkelse, men ändå. Det var väl ändå fel väg att gå?

Samtidigt måste vi med en fokusering på kvalitet också acceptera att alla ungdomar varken behöver eller vill gå en teoretisk högskoleutbildning - med risk då för att låta som Björklund. Låt de teoretiskt lagda studera teoretiska utbildningar av hög kvalitet. Låt dem med praktiskt handlag och intresse utbilda sig för just detta. Vi måste också inse att de som inte har en teoretisk högskoleutbildning kan kvittera ut en bra lön och leva lika goda liv som akademiker kan.

En byggnadsarbetare kan tjäna lika mycket som många socionomer. En hamnarbetare - hör och häpna - kan tjäna lika mycket som en riksdagsledamot, men där tycker man att gränsen ändå är nådd. Det är slöseri med samhällets resurser att tvinga framtida byggjobbare att läsa teoretiska kurser på högskolenivå. Vi kräver inte av en professor i genusvetenskap att hon ska kunna spika upp en panel, så varför tvärtom?

Herr talman! När det gäller icke-teoretiska utbildningar tror vi mycket på yrkeshögskolorna. De har lyckats oerhört väl med sin matchning gentemot arbetslivet, och uppemot 90 procent har arbete efter avslutad utbildning. Det finns dock förbättringspotential även för yrkeshögskolorna enligt Riksrevisionen, men jag går inte in närmare på det här. Vi satsar 210 miljoner kronor extra på yrkeshögskolorna, för vi anser att det är en mycket bra verksamhet och att det dessutom är samhällsekonomiskt lönsamt.

Nu drar regeringen ned anslaget med 33 ½ miljon kronor i sin ändringsproposition, och då satsar vi plötsligt 243 ½ miljon kronor mer än regeringen. Regeringens neddragning av anslaget till yrkeshögskolan var väl ändå fel väg att gå?

En viktig åtgärd för att höja kvaliteten på högskoleutbildningarna tror vi är att sätta högre krav på samarbete med det omgivande samhället och framför allt företagsvärlden. Vi vet att det redan finns en skrivning i högskolelagen om just detta, men vi anser att man nog måste sätta större press på högskolorna för att lägga i en växel till på detta område. Vi har inget helt färdigt förslag ännu, men vi tror att vi måste hitta en modell för att justera finansieringssystemen för att öka samverkan med företagsvärlden. Där har vi förresten redan ett förslag.

Det pågår ett intressant projekt i Lund om samarbete. Betty Malmberg och Thomas Strand presenterade det för ett år sedan vid ett lunchseminarium, där jag tycker att det kom fram jätteintressanta idéer. Jag vill förresten passa på att rikta ett tack till radarparet Strand och Malmberg, som ordnat en lång rad jätteintressanta seminarier om det här ämnet. Flera ledamöter i kammaren ser roade ut. Det är bra med munterhet!

Finansieringssystemet tror vi måste justeras, så att kvalitet premieras mer i stället för kvantitet. Vi kommer att återkomma med skarpa förslag om detta, då vi anser att en justering som mer premierar kvalitet måste genomföras på sikt.

Herr talman! Vi tror att vi i framtiden måste ha inträdesprov till många utbildningar för att se till att de som börjar på en utbildning verkligen klarar av den. Det är ju ingen mening att ta in studenter till olika utbildningar som de ändå inte klarar av. Man kanske verkar snäll om man lockar alla studenter till väldigt krävande utbildningar, oavsett förkunskaper eller förmåga. I själva verket är man inte snäll mot vare sig studenterna eller högskolesystemet som helhet. Vi har hört från många håll att man klagar över studenter med bristande förkunskaper. Nu kanske det är dags att göra något åt det.

En annan mycket viktig åtgärd för att höja kvaliteten på våra högskoleutbildningar är att öka andelen lärarledd undervisningstid, även inom humaniora. Andelen lärarledd undervisningstid har minskat under decennier, och självklart blir kvaliteten till slut lidande. TCO har dock kunnat notera en viss förbättring den senaste tiden, och det är bra. Vi satsar 250 miljoner kronor för att öka den lärarledda tiden i våra högskolor. I och med slopandet av det starkt kritiserade produktivitetsavdraget blir det ytterligare 200 miljoner kronor som vi har tänkt ska gå till mer lärarledd undervisningstid. Det är alltså rent kvalitetshöjande åtgärder.

"Utbildningsutbudet vid universitet och högskolor ska svara mot studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov", står det i regeringens regleringsbrev. Vi vill att styrningen ska ske hårdare än i dag och att staten ska ta större ansvar för det samhälleliga behovet. Då skruvar man samtidigt tyvärr ned vikten av studenternas efterfrågan. Det är ofrånkomligen så. Men självklart ska inget universitet anordna utbildningar som ingen vill gå. Vi måste dock se mer till arbetsmarknaden och det samhälleliga behovet. Styrning ska ske genom ett tak för de studentpengar som utgår. Detta sker redan i dag, men det behövs en hårdare styrning. Ett annat sätt att utbilda studenter i bristyrken är att upprätta kontrakt mellan högskolorna och staten. Vi tycker att det ska ske i högre grad än vad som är fallet i dag.

Herr talman! Återigen är jag inne på samarbete mellan olika högskolor - jag tog upp det i forskningsanförandet också. Vi anser att det finns utvecklingspotential att vinna genom att små högskolor rent administrativt slås samman med större universitet. Självklart ska de små högskolorna finnas kvar. Det finns många skäl till det, och det finns en massa samhälleliga vinster med det. Men det finns många gånger ingen vinst med att de har egen administration och verkar som självständiga högskolor. Det är resursslöseri.

Herr talman! Slutligen vill jag ta chansen att säga några ord om våra arkitektutbildningar. Gaturummen i våra städer är självklart främst en fråga för kommunernas detaljplaner och inrättandet av skönhetsråd. Men vi borde också titta över arkitektutbildningarna för att försäkra oss om att studenterna bibringas vikten av angenäm och representativ arkitektur i det offentliga rummet. En vacker stad som Stockholm kan skövlas för framtida generationer om inte nybyggnation sker med varsamma och ödmjuka händer. Det offentliga rummet i en stad tillhör invånarna och besökarna, inte bara byggherren eller arkitekten. Jag får väl driva denna fråga i form av enskilda motioner så länge, men i framtiden är jag säker på att frågan kommer att omfamnas av alla ansvarstagande partier i denna kammare.

Herr talman! Jag tackar Robert Stenkvist för intressant information om hur Sverigedemokraterna tänker i högskolefrågor. I viss mån får vi väl ändå säga att det är lite höljt i dunkel vad Sverigedemokraterna prioriterar. Men vi från Moderaterna uppskattar ett fokus på kvalitet. Vi delar också en del av analysen av vikten av att se en hel utbildningskedja. Jag hoppas att detta är en inställning som kan delas av många fler i denna riksdag. Det handlar om att bygga kvalitet under hela utbildningskedjan och ha öppna dörrar, så att man kan gå in och ut och förkovra sig. Samverkan är ytterligare ett begrepp som vi absolut står bakom och som vi lyfter fram. Det ska bli spännande att se i vilken mån vi kan titta på resursfördelningssystem.

Men något jag noterar är att Sverigedemokraterna plockar upp förslag som de facto lämnats in från olika organisationer. Vi kan ganska lätt läsa av att en viss frågeställning kommer från organisationen X och en annan från organisationen Y. Det hade varit intressant att se en analys av vad det är som de facto är viktigt att framhålla och vad ni säger.

Sedan skulle jag också önska en reflektion om det här med morot och piska. Ni säger att ni vill ha mycket mer administrativ samverkan mellan lärosäten och även samverkan vad gäller vilka utbildningar som ska ges. Det är vi absolut för. Men vi är mer för en morot. Vi vill i stället ge ett slags premie till dem som samverkar och motiverar frivilligt. Vi tror att det är ett mer slagkraftigt sätt att nå fram. Jag skulle gärna vilja höra en kommentar till det.

Herr talman! Jag börjar med frågan om olika lobbyorganisationer som påverkar. Det är klart att vi lyssnar på dem. Men det första jag fick lära mig när jag började som politisk sekreterare 2011 var att man aldrig ska nappa ett förslag från första bästa lobbyorganisation. Vi har principen att vi lyssnar på alla innan vi sätter ned foten.

Jag förstår inte riktigt varifrån de här förslagen skulle komma enskilt. En del förslag har vi antagit efter att ha lyssnat på jättemånga olika organisationer. Då kan det bli så att man tar över ett förslag som man tycker är jättebra. Men en del förslag har utmejslats med tiden när vi har pratat med folk som arbetar mycket på högskolorna. Vi har en krets av folk som jobbar på högskolan, och dem har vi lyssnat mycket på. Jag tror att man måste lyssna på alla först och sedan sätta ned foten. I värsta fall kan det bli så att man ändrar sig när man upptäcker att man har fel, men det har inte hänt hitintills.

Vad var den andra frågan?

(BETTY MALMBERG (M): Ursäkta, herr talman, frågan gällde dimensionering.)

Just det! Det handlade om olika utbildningar. Jag förstod direkt att det var en känslig fråga, och jag väntade mig nästan en replik från Betty Malmberg om det här, herr talman.

Det finns en mismatch här. Senast läste jag en rapport från TCO från 2013. Där framkommer det att det utbildas för många från många utbildningar. Det sker år efter år.

Herr talman! Först måste jag korrigera en uppgift som jag sa förut när det gäller reservationer. Jag hade en gammal upplaga. Det är reservationerna 25 och 28 som jag yrkar bifall till.

Jag tackar Robert Stenkvist för svaret. Jag ser heller ingen nackdel med att man lyssnar in och har en tät omvärldsanalys. Det är en väldigt viktig uppgift för oss politiker. Men det blir lite intressant när man ser att samma begrepp och samma benämningar på vissa saker kommer igen i de föreliggande förslagen. Det kan ändå vara spännande att se: Vilken analys gjordes på vägen som gjorde att det var någonting vi fastnade för?

Det talas om dimensionering till högskolan. Självklart är det viktigt för presumtiva studenter att de vet att det finns en arbetsmarknad utanför. Därför vill vi från Moderaterna stärka studie- och yrkesvägledning genom hela utbildningskedjan. Vi tror att det är en viktig väg att gå fram.

Vi talar om kvalitet i utbildningen. Men det handlar också om att vi måste få en bättre samverkan mellan arbetslivet i regionen och de utbildningar som ges. Universitetskanslersämbetet har varit inne och gjort analyser. Där ser man att inte ens samverkan med kommuner när det gäller behovet av lärarutbildningsplatser är till fyllest. Där vill vi hitta en väg framåt där man ser på just hur man kan öka den typen av kontaktyta mellan lärosätena och arbetsmarknaden runt omkring.

Avslutningsvis vill jag säga att vi har enorma problem och enorma behov av lärare framgent. Robert Stenkvist väljer att inte nämna detta utan nämner arkitektutbildningen. Jag skulle gärna vilja höra lite: Vad är Sverigedemokraternas syn på de alarmerande siffror som finns på lärarutbildningens område?

Herr talman! Jag håller med i nästan allt du sa om samverkan, Betty Malmberg. Jag håller med till fullo.

Jag tog inte med lärarutbildningen i mitt anförande. Det hade blivit för långt, och jag ville vänta till dess att vi kom med mer konkreta förslag. Vi har en massa idéer och tankar. Men här måste vi vänta till dess att vi kommer med konkreta förslag.

Vi har här en paradox som vi måste lösa. Vi har för få lärare. Nu har väl intagningen till lärarutbildningen ökat. Det är också för låga krav på dem som tas in. Det är ett dubbelt problem. Kan vi höja kraven när det är ett så skriande behov av nya lärare? Vilken effekt får det på lärarutbildningen? Man måste tänka i steg två också.

Jag tror någonstans att vi måste ta ett större grepp. Lönerna måste höjas. Lärarna måste få karriärmöjligheter så att det blir attraktivare att bli lärare. Det är inte någon lätt ekvation att få ihop.

Jag kan stå i talarstolen och komma med några enkla förslag. Men jag tror inte att det går att lösa med några få enkla förslag. Vi måste närma oss lite den situation man har i Finland där studenterna väljer mellan att bli läkare och att bli lärare. På den nivån är det i vårt grannland Finland. Så har det kanske varit i Sverige en gång i tiden. Men det är inte det längre. Vad är det som har gått fel? Vad är det som vi ska försöka få tillbaka?

Jag håller med om problembeskrivningen. Men lösningen är inte så lätt. Vi har funderat jättemycket på lösningen. Jag tror att vi måste gå någonstans och skruva tillbaka, börja om lite från början och få högre status på lärarutbildningen. Det går inte på något annat sätt.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den alliansgemensamma reservationen nr 28 och även Centerpartiets reservation nr 10 gällande högre utbildning i hela landet.

Om Sverige ska hänga med i den internationella konkurrensen och bli ännu mer konkurrenskraftigt krävs det rejäla reformer inom den högre utbildningen för att förbättra konkurrensen, öka samverkan och också förbättra kvaliteten inom utbildningen.

Vi har i dag ganska stora utmaningar inom den högre utbildningen på flera områden. Vi har en låg genomströmningstakt. Vi har en hög examensålder för dem som tar examen från högskola. Vi har en hög etableringsålder på arbetsmarknaden i Sverige.

För många som läser vidare lönar det sig inte heller att utbilda sig inom den högre utbildningen. Många studenter upplever också att det är dålig koppling mellan utbildningen och arbetsmarknaden. Uppemot hälften uppger att de tycker att arbetslivsanknytningen är för dålig på deras utbildning.

Vi har också ett stort problem med mismatch på arbetsmarknaden mellan vad man utbildar sig till och vad arbetsmarknaden efterfrågar. Det finns problem både med till viss del överutbildning där man utbildar sig mer än vad arbetsmarknaden kräver och med underutbildning. Vi har helt enkelt många yrken som för få utbildar sig till.

Bara för att det behövs stora och rejäla reformer inom den högre utbildningen behöver det inte betyda att vi behöver lägga mer pengar på det. Det vill jag vara tydlig med. Det finns en olycklig sammanblandning: att bra reformer är dyra reformer. Så är inte fallet. Inom den högre utbildningen behövs det framför allt förändringar på vad vi ser behov av.

När det gäller den ökade konkurrensen är det oerhört viktigt att få bättre kvalitet. Det behövs ökad autonomi så att lärosätena får mer att säga till om och kan specialisera sig inom de områden som de själva tror att de kan utvecklas inom. Då måste politiken släppa makten till professionen i större utsträckning.

Centerpartiet vill också se fler stiftelsehögskolor än dagens tre. Ännu fler lärosäten ska få möjligheten att ombilda sig till stiftelser, bli mer självständiga och därmed också få möjlighet att anpassa sin verksamhet mer efter sina lokala förutsättningar.

Vi vill vidare se till att möjliggöra för fler utländska lärosäten att etablera sig i Sverige och skapa möjlighet för nya aktörer på den svenska utbildningsmarknaden. Det tror jag hade varit väldigt gynnsamt för att förbättra konkurrensen och attraktiviteten för den högre utbildningen i Sverige. Större konkurrens och mer autonomi driver utvecklingen framåt.

Centerpartiet vill också förändra resursfördelningssystemet inom den högre utbildningen med ökat fokus på regional samverkan, arbetslivsanknytning och kvalitet. Regeringen gjorde en förändring där man drog tillbaka kvalitetsresurserna som Alliansen införde. Dagens system bygger egentligen på att lärosätena får ersättning på två sätt. Det ena är per antalet studenter och det andra per antalet godkända studenter. Det driver inte utvecklingen framåt. Det har varit ett system som har funnits under väldigt lång tid.

Det vill vi se en förändring av för att just skapa förutsättningar för bättre arbetslivsanknytning, ökad kvalitet och bättre samverkan med övriga samhället. Det behövs också förändringar för att öka möjligheten för fler att läsa sommarkurser som är relevanta för att man därmed ska få en snabbare genomströmning och ska kunna premiera fördjupningskurser.

Herr talman! Från Centerpartiet vill vi att utbildning ska leda till arbete. Det är oerhört viktigt. Då är arbetslivsanknytningen avgörande. Som jag lyfte fram i inledningen är det i dag bara varannan student inom den högre utbildningen som tycker att arbetslivsanknytningen var bra på den utbildning som man har läst.

Där vill Centerpartiet se reformer. Vi vill skapa ännu bättre möjligheter för studentmedarbetarskap, som finns på prov i bland annat Skåne. Vi vill se ökad praktik på utbildningarna, men också stärka rollen för studie- och yrkesvägledningen.

Herr talman! För Centerpartiet är den högre utbildningen i hela landet oerhört viktig. Vi ser att de regionala högskolorna är viktiga för det lokala samhället. De är oftast väldigt drivande i samverkan med övriga samhället. De är drivande när det gäller innovationskraften och lokalt också en motor för den regionala kunskapsspridningen. Detta måste få fortsätta.

För att ge människor möjlighet till högre utbildning i hela landet är det avgörande att skapa ännu bättre förutsättningar för nätbaserade utbildningar. Om vi tycker att de regionala högskolorna är viktiga eftersom de är relativt lokala och flyttar utbildningen närmare är det ingenting mot hur en nätbaserad utbildning kan flytta utbildningen närmare. Den kan flytta utbildningen till kontoret och köksbordet, få människor att lära sig och att gå vidareutbildning.

Det gäller särskilt för vidareutbildning - att möjliggöra att man kan läsa ytterligare för att kunna ta nästa steg på karriärstegen. Det är en viktig fråga för att få högre utbildning i hela landet.

Herr talman! En annan fråga som lyfts fram i betänkandet handlar om läraryrket och att möjliggöra för fler människor att söka sig till yrket. Utifrån en rapport som släpptes under förra veckan om att var fjärde person hoppar av lärarutbildningen - inom ämneslärarutbildningen är det uppemot hälften som inte fullgör sin utbildning - är det oerhört viktigt att stärka kvaliteten inom utbildningen. Det handlar om att se till att det skapas konkurrens bland utbildningssamordnarna så att det blir mer attraktivt att söka till utbildningarna.

Centerpartiet är drivande för att vi ska möjliggöra fristående lärarutbildningar. Vi vill ge bättre förutsättningar för företag att etablera lärarutbildningar. Vi vill också ge bättre förutsättningar för kompletterande utbildningar för de människor med akademisk bakgrund som vill byta inriktning och bli lärare. Det måste vi uppmuntra i flera avseenden.

Återigen handlar det om kvaliteten. Vi ska se till att stärka kvaliteten så att det är tillräckligt attraktivt att läsa, och därmed blir det färre avhopp från utbildningarna.

Låt mig avslutningsvis sammanfatta lite grann av vad Centerpartiet ser som oerhört viktigt: Vi behöver reformer inom den högre utbildningen. Vi har hög kvalitet i dag inom den högre utbildningen, men den kan bli ännu bättre. Det behövs då ett förändrat system när det handlar om resursfördelningssystemet. Vi behöver se till att högre utbildning blir tillgänglig i hela landet både genom regionala högskolor och, framför allt, genom nätbaserade utbildningar som möjliggör detta. Vi behöver se till att arbetslivsanknytningen stärks så att utbildningarna bättre matchar de behov som finns på arbetsmarknaden. Det tror jag är helt avgörande för att vi ska få en bättre högre utbildning i Sverige.

(Applåder)

Herr talman! På 300-talet efter Kristus levde en kvinna som hette Hypatia i staden Alexandria. Hon var duktig på matematik och astronomi och några ytterligare ämnen. Hon var så duktig att människor började komma till henne för att lära sig mer och lyssna till henne. Det som var utmanande var nog att hon inte brydde sig om vilka som kom till henne. Hon välkomnade såväl redan utbildade människor som helt obildade människor. Hon välkomnade dem som bodde i staden, dem som kom nya till staden och dem som bara kom för att träffa henne.

Detta var så otroligt utmanande för dem som bestämde i Alexandria på den tiden att man först varnade henne. När hon då vägrade att sluta undervisa slet man ut henne från akademin, spände fast henne bakom en kärra och drog henne genom staden. När man väl kom utanför staden styckade man henne och spred bitarna i diket.

Detta är en bild av hur viktig kunskap och sökandet efter kunskap har varit i alla tider i mänsklighetens historia. Det visar också hur människor har känt sig hotade av att kunskap finns, att kunskap sprids och att kunskap ökar. I dag ser vi hur samma historia utspelar sig på många håll runt om i världen. Ett antal, inte minst före detta kommunistiska men också andra, diktaturer tillåter sig att försöka locka till sig internationella utbildningar för att på så sätt kunna lyfta ekonomin och sitt eget samhälle. Samtidigt placerar de en stark kraft inne i sitt eget samhälle där människor som får ny kunskap kommer att utmana de samhällen som i dag begränsar människor. Vi ser hur länder i arabvärlden, till exempel, lockar till sig internationella toppuniversitet för att utbilda sin befolkning men hur de också då på lång sikt kommer att undergräva sin egen diktatur och skapa underlag för demokrati.

Det visar hur stark kunskap är och hur viktigt det är att vi sprider kunskap både ur ett samhällsperspektiv och ur ett individuellt perspektiv. Den som har kunskap får mer makt över sitt eget liv. Den som har kunskap, och ökande kunskap, får också en chans att lyfta sig ur sådana omständigheter och göra en klassresa.

Herr talman! Då krävs kvalitet. Om man inte har kvalitet i utbildningsväsendet och inte har kvalitet i det som undervisas på universitet och högskolor och i den övriga skolan lurar man de människor som går där. Då lurar man de människor som offrar mycket av sin tid och sina resurser för att gå på en utbildning. Man cementerar dessutom de strukturer som finns i dag. Det är därför kvalitet är så viktigt, och det är därför jag är så glad att de talare som har talat hittills mycket tydligt har sagt att vi ska ha mer kvalitet i utbildningen och satsa mer på att driva kvalitet i undervisningen på högskolor och universitet. Jag hoppas att detta tema fortsätter också när de som har regeringsmakten så småningom ska tala.

Det krävs kvalitet på varje nivå. Det behövs ett kvalitetsutvärderingssystem som driver mer kvalitet och som ökar kvaliteten runt om i landet. Det behövs en avvägning mellan hur man ökar de kvantitativa måtten på högskolan - fler platser - och hur man möter detta med ökade kvalitativa resurser. Det gäller inte minst humsamområdet, som vi vet har halkat efter under lång tid.

Det behövs väl förberedda studenter. Alla dessa utbildningssystem måste bygga på varandra. De olika stegen måste bygga på varandra. Om man har en förskola som är bra blir det lättare med grundskola. Om man har en grundskola som är bra är det lättare med gymnasiet. Om man har ett gymnasium som fungerar bra är det också lättare att ha kvalitet i högskoleundervisningen. I dag ser vi hur detta undermineras successivt underifrån. Det gör också att kvaliteten på undervisningen i högskolan tyvärr inte har den nivå som man skulle önska och den nivå som Sverige behöver om vi både ska klara att konkurrera på den globala marknaden och se till att människor har en chans att växa och utvecklas och göra en social resa i landet.

Herr talman! Särskilt avgörande är kanske att vi får ordning på kvaliteten i lärarutbildningen. Vi behöver ha ett läraryrke som är attraktivt och där människor strömmar till utbildningen både därför att den i sig är bra och lockande och därför att det yrke som man får därefter är attraktivt. Det krävs att man känner att den utbildning man går för att bli lärare är någonting som gör att man får mycket kunskap med sig. Oavsett om man tänker stanna i läraryrket eller inte ska det vara en attraktiv utbildning att gå. Så är det tyvärr inte i dag. Det är för få sökande. Även om det har strömmat till fler sökande under de senaste åren är det fortfarande alltför få sökande och för liten konkurrens om platserna.

Det behövs fler vägar in. Det gäller dem som kommer nya till landet nu och som har förmåga och möjlighet att bli lärare ganska snabbt. Vi måste kunna översätta deras utbildning och föra dem vidare till en lärarutbildning. Men det gäller också dem som är akademiker ute i samhället i dag i Sverige och som med en kompletterande utbildning ganska snabbt skulle kunna bli lärare. Vi ska se till att dessa vägar in blir bättre och mer attraktiva än de är i dag. Det skulle innebära att vi kan möta den lärarbrist som i dag finns i skolan på ett mer effektivt sätt.

Det krävs nog också att man koncentrerar lärarutbildningen mer än vad man gör i dag. Inte minst när det gäller ämneslärarutbildningen skulle vi behöva se reformer som kopplar ihop ämneslärarutbildningen för grundskolans senare del med gymnasieskolan, fokuserar kraften kring dessa utbildningar till färre lärosäten än i dag och ser till att kvaliteten är riktigt hög. Man ska till exempel kunna läsa en master i ett ämne och sedan komplettera med pedagogisk förmåga.

Det görs en hel del, herr talman, för att öka attraktiviteten hos läraryrket. Men betydligt mer behövs. I grunden handlar det om att vi måste se till att det finns en skarp konkurrens om de platser som finns på lärarutbildningen.

Herr talman! För att detta ska hänga ihop måste vi också ha bra villkor för studenter. Det behövs ett bra studiemedelssystem, men det behövs också bostäder. Vi ser i dag hur studenter tvingas tacka nej och inte kan söka de platser som de vill därför att det inte finns någonstans att bo. Bostadspolitiken måste generellt bli mer marknadsanpassad och mer liberal, och det måste vara färre subventioner. Men det behövs också särskilda insatser för att skapa studentbostäder. Alliansregeringen införde 2010 en möjlighet för lärosäten att hyra ut till exempelvis studenter i andra hand. Från Liberalernas och Alliansens sida ser vi att det bör permanentas.

Herr talman! Vi kommer alla att behöva fylla på med kunskap successivt under våra liv. Detta behov kommer att öka med tiden. Vi ser hur samhället alltmer ställs om. Det krävs att vi då har förmåga och möjlighet att gå tillbaka till universitet, högskolor och andra utbildningsinstanser för att fylla på vår egen kunskap och för att kunna vara anställbara.

Herr talman! Det krävs också, för att återgå till det jag började med, att vi har chans att fylla på med kunskap. Det är svårt att orientera sig i ett samhälle som snabbt förändras, och då behöver man själv fylla på sin bildning för att bli bättre på att både orientera sig själv och förstå det som händer runt omkring en.

Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till reservation 28.

(Applåder)

Herr talman! Den högre utbildningens viktigaste uppgift är att förmedla kunskap. För att möjliggöra detta krävs kompetenta högskolelärare och forskare, en stimulerande arbetsmiljö samt studiesocial trygghet. Kristdemokratisk högskolepolitik har därför sin grund i kunskap, kvalitet, valfrihet och trygghet. Studenten ska stå i centrum - och bildning.

Men det finns en utmaning som jag upplever överskuggar det mesta just nu i utbildningsdebatten, nämligen frågan om lärarutbildningens kvalitet och den lärarbrist som vi redan har men som kommer att eskalera framöver. Våra motioner handlar i stor utsträckning om den här centrala frågan, och jag kommer därför att fokusera mitt anförande på just denna fråga.

Herr talman! Enligt Lärarförbundet kommer det att saknas 65 000 lärare 2020. Samtidigt finns det 37 000 utbildade lärare som lämnat yrket och valt en annan karriär. Vidare rapporterade Svenska Dagbladet i förra veckan att var fjärde student som i dag går lärarutbildningen hoppar av. Vid samtal med studenterna om orsakerna till avhoppen visar det sig att deras åsikter överensstämmer med mycket av det som vi kristdemokrater fört fram under längre tid och som handlar om ökade krav och lämplighetstester.

Frånvaro av konkurrens om platserna på utbildningen leder till att även de som inte är lämpade för läraryrket kommer in på utbildningen. Läraryrkets status riskerar därmed att sjunka ytterligare och kvaliteten i undervisningen att bli undermålig. Därmed skapas en ond cirkel som är svår att bryta.

För att åstadkomma en förändring krävs en ökad konkurrens om platserna så att endast ett urval av de sökande antas. Förutom grundläggande behörighet krävs det i dag minst betyget E i vissa ämnen för att vara behörig till lärarutbildningen. Vi kristdemokrater menar att det inte räcker. För att kunna antas till lärarutbildningen ska det krävas minst betyget B i vissa ämnen. Exempelvis ska en grundlärare ha ett högre betyg i svenska och engelska och en ämneslärare ett högre betyg i undervisningsämnena.

För att ytterligare stärka urvalsprocessen så att det är rätt personer som blir lärare bör även någon form av antagningsprov eller lämplighetsprov införas. I Finland, som vi ofta jämför oss med, testas studenter till lärarutbildningen och även till andra högre utbildningar. Detta prövas nu på två lärosäten i Sverige, nämligen i Jönköping och Växjö. De två lärosätena har utformat sina tester på lite olika sätt, och det ska bli mycket spännande att följa utvärderingen av dessa för att kunna utveckla detta vidare så småningom.

Vi kristdemokrater anser att den första VFU:n, alltså den verksamhetsförlagda utbildningen, i större utsträckning bör ses som ett tillfälle för reflektion kring lärarkandidatens lämplighet för yrket. I samband med detta bör även möjligheten att stänga av en student som är olämplig finnas.

Herr talman! Samtidigt som det är viktigt att rätt personer blir lärare och att öka kvaliteten är behovet av bra lärare mycket stort. Vi måste därför ha flexibla kompletteringsutbildningar som snabbt ökar tillgången på kvalificerade lärare. De som har varit yrkesverksamma som lärare men varit obehöriga kan i dag komplettera med en pedagogisk utbildning för att nå lärarexamen.

Det är ett steg i rätt riktning, men vi behöver kunna erbjuda fler snabba vägar in i läraryrket. Den som har examen i ett relevant ämne eller yrkeskunskap ska kunna nå lärarexamen genom en kompletterande utbildning i pedagogik. Utbildningen ska kunna genomföras på halvtid och omfatta 60 högskolepoäng.

Det behövs också flexibla lösningar på våra lärosäten såsom sommarkurser för att det ska vara möjligt för fler att avsluta sin lärarutbildning snabbare.

Herr talman! Ett gott ledarskap på en skola är helt avgörande för att man ska lyckas. Vi kristdemokrater vill se en akademisk utbildning i pedagogiskt ledarskap som motsvarar dagens rektorsutbildning och Rektorslyftet. Även den som inte tänkt sig att bli rektor men exempelvis förstelärare bör kunna avsluta sin lärarutbildning med en sådan utbildning. Det bör inte vara ett krav att vara lärare för att gå denna utbildning eller för att anställas som rektor. Det kan vara positivt om chefer från annan verksamhet söker sig till en rektorstjänst efter att ha gått utbildningen i pedagogiskt ledarskap. Det är dock viktigt att rektor har en utbildning på en akademisk nivå som motsvarar den utbildningsnivå personalen som man är satt att leda har.

Herr talman! När vi så ofta diskuterar att svensk skola inte är likvärdig hamnar vi ofta i fel frågeställningar. En viktig sak som OECD pekar på är att vi faktiskt har 28 olika lärarutbildningar i Sverige och att kvaliteten på de olika lärarutbildningarna och högskolorna skiftar. Det här behöver ses över. Vi kanske måste ha lärarutbildning på 28 olika platser, men jag tror på, som Christer Nylander talade om, en större specialisering där man samlar kompetens mer koncentrerat och där högskolorna kan profilera sig och specialisera sig mer för ökad kvalitet.

Lärarutbildningen behöver få mer resurser för ökad lärarledd undervisning. Antalet lektioner på lärarutbildningen har minskat rejält. En intern rapport från Högskoleutredningen 1992 visade att studenter som utbildade sig till mellanstadielärare på 1970-talet kunde få upp till 24 timmars undervisning per vecka, och 1990 var den siffran 14 timmar. År 2010 hade en stor majoritet av lärarstudenterna, enligt en rapport från TCO, mindre än 9 timmar lärarledd undervisning i veckan.

Tiden på utbildningen måste fyllas med mer innehåll. Det är inte rimligt att man kan jobba 75 procent och samtidigt gå lärarutbildningen.

Herr talman! Det är oroande om det enda svar vi har på nuvarande och kommande lärarbrist är fler platser på lärarhögskolan. Lärarna är den enskilt viktigaste faktorn för goda kunskapsresultat i våra klassrum. Därför är det av stor vikt att lärarna håller hög kvalitet. Vi behöver inte i första hand fler lärare utan rätt lärare. Detta får vi genom att locka andra yrkesgrupper in i lärarutbildningen, genom att införa lämplighetstester och högre antagningskrav och genom att öka kvaliteten på utbildningen med fler lärarledda undervisningstimmar. Detta tillsammans ökar kvaliteten och statusen på yrket.

Jag står naturligtvis bakom alla våra motioner, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 28 och 24.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att jag inte kommer att beröra avsnitten om lärarutbildningen och fler vägar till läraryrket. Dem överlåter jag med varm hand till min kollega Gunilla Svantorp att kommentera.

Jag ska fokusera på några viktiga grundprinciper som bör gälla för den högre utbildningen i Sverige, och det blir också kommentarer till några motioner.

Allra först vill jag säga tydligt och högt att den svenska högskoleutbildningen ska hålla den allra högsta kvaliteten. Jag tror att Christer Nylander känner sig nöjd när jag säger detta. Den principen, att vi ska ha den högsta kvaliteten, får vi aldrig tumma på. Ytterst handlar det om ett medvetet förhållningssätt, att man har i ryggmärgen att det är kvalitet som ska prägla svensk högskoleutbildning.

Vi har nyligen tagit beslut om ett nytt kvalitetsutvärderingssystem som ska ge oss möjlighet att försäkra oss om att all utbildning håller hög kvalitet och att systemet också är kvalitetsdrivande.

Det behövs naturligtvis ekonomiska medel för att möjliggöra en ökad kvalitet, även om pengar inte alltid är hela lösningen. Jag är glad över att regeringen nu avsätter 875 miljoner kronor under innevarande mandatperiod för att just stärka kvaliteten inom humaniora och samhällsvetenskap samt lärar- och förskollärarutbildningar. Det är bra, och det kommer att möjliggöra mer lärarledd undervisning.

Frågan om lärosätenas autonomi är en del i detta kvalitetsarbete. Det är lärosätena som ansvarar för att de utbildningar man erbjuder håller högsta kvalitet. Det behövs inte några större statliga organisationsförändringar av myndighetsstrukturen eller fler högskolestiftelser för att stärka autonomin. Det handlar mer om tillit mellan regering, riksdag och lärosäten. Utbildningens och forskningens frihet är en viktig grundhållning som måste värnas och utvecklas på ett ansvarsfullt sätt av både politiken och akademin.

Här skulle jag vilja ansluta till det Betty Malmberg sa. Autonomi för oss också in på frågan om det akademiska ledarskapet. Det är oerhört viktigt att vi får möjlighet att utveckla det akademiska ledarskapet. Det är också viktigt att vi har balans när det gäller ledarskapet - balans mellan linjestyrning och den kollegiala styrningen.

Frågan om kvalitet handlar också om ökad jämställdhet. Det är en mycket viktig fråga för regeringen. Den satsning på jämställdhetsintegrering som regeringen har avsatt medel till, liksom den nationella expertgruppen för ökad jämställdhet i högskolan, är därför mycket välkommen.

På samma sätt är regeringens ambition att utveckla internationaliseringen av den högre utbildningen en viktig kvalitetsfråga, liksom vikten av studenternas delaktighet och inflytande i utbildningen. Ytterligare en kvalitetsfråga handlar om att få bort ofoget med de många visstidsanställningarna.

I anslutning till kvalitetsfrågan vill jag också kommentera frågan om nuvarande resursfördelningssystem, som flera motioner tar upp. Två statliga utredningar har belyst frågan. Den första utredningen kom 2005 och den andra 2007, men inga förslag om större systemförändringar kom under de åtta borgerliga regeringsåren. Nu är det flera aktörer som föreslår en översyn av det resursfördelningssystem som har gällt sedan 1993. Jag kan personligen ansluta mig till den uppfattningen, men vi bör först invänta erfarenheten av de pilotmodeller som Vinnova just nu testar för lärosätenas samverkan med det omgivande samhället. Moderaternas och Centerpartiets lite yrvakna intresse för denna fråga ska ställas i relief till att de inte under sin regeringstid drev denna fråga.

Herr talman! Den andra viktiga grundprincipen för högre utbildning är dimensioneringen. Alla som vill och har behörighet ska ges möjlighet att studera på en högskola eller ett universitet. Därför är det viktigt att bygga ut högskolan, precis som denna regering gör. Fram till 2019 tillkommer drygt 14 000 nya högskoleplatser. Det är strategiskt och viktigt.

I ett internationellt perspektiv måste vi se till att vi inte halkar efter andra länders kunskapsnivå. Den tidigare borgerliga regeringen visade inte något större intresse för att satsa på fler högskoleutbildade. Det duger inte om vi ska vara en ledande kunskapsnation. I en alltmer hårdnande internationell konkurrens behöver vi många välutbildade personer.

En breddad rekrytering är viktig för den högre utbildningen. Tyvärr kan jag konstatera att vi inte har kunnat se några större framsteg i denna fråga under den borgerliga regeringsperioden. Fortfarande är det vanligare att barn till högskoleutbildade föräldrar studerar vidare än att ungdomar som inte har högskoleutbildade föräldrar gör det. Vi måste på ett bättre sätt ta vara på alla ungdomar, oavsett deras socioekonomiska bakgrund, och ge dem möjlighet till högre studier.

Vi måste också öppna för en större etnisk mångfald i högskolan. En breddad rekrytering handlar också om att locka fler unga män till högskolan. Universitets- och högskolerådet har rekommenderat att regeringen ser till att det finns en strategi på alla lärosäten för att just stärka den breddade rekryteringen. Det är också en viktig kvalitetsfråga.

En tredje grundprincip, som också handlar om kvalitet, gäller den högre utbildningens forskningsanknytning. Den måste utvecklas. Vi måste stärka länken mellan grundutbildning och forskning. Det är ett förhållningssätt som ska prägla alla lärosäten.

Man kan göra detta på flera olika sätt. Jag ska nämna två exempel som kan visa på vad vi borde göra. En första viktig åtgärd är att försäkra sig om att nya studenter redan i början av sina studier får möta en välmeriterad forskare. Detta är vi inte så bra på i Sverige om vi jämför oss med andra länder, som USA. I gårdagens DN Debatt lyftes ett annat exempel fram som handlar om hur vi stärker länken mellan forskning och utbildning. Där pekade debattörerna på hur vi behöver stärka lärarutbildningen och lärarprofessionen genom en ökad forskningsanknytning.

En fjärde grundprincip handlar om den högre utbildningens tredje uppgift, att dela med sig av sin kunskap och samverka med det omgivande samhället. Därför är arbetslivsanknytningen viktig, och flera motioner tar ju upp denna fråga. Den är särskilt viktig när det handlar om professionsutbildningar, men jag tror att en tydlig koppling till arbetsmarknaden i all utbildning är något bra och behöver utvecklas.

I en motion behandlas frågan om högskoleanställdas mobilitet mellan lärosätena. Det är naturligtvis viktigt, men lika viktigt är att vi får en mobilitet för högskolelärare mellan akademi, företag och offentlig sektor. Forskningens meriteringssystem, liksom andra incitament, måste utvecklas så att denna mobilitet blir bättre.

En fråga som kan relateras till arbetslivsanknytningen är vikten av högre utbildning i hela landet, vilket Centerpartiet berör i en motion. Jag delar uppfattningen att tillgången till en högskola eller ett universitet är av avgörande betydelse för regioners attraktivitet. Lärosäten blir på så sätt dynamiska tillväxtmotorer för företag och offentlig sektor. Det är bra att Centerpartiet markerar detta, och jag välkomnar det. Tyvärr var er röst om detta inte lika stark under er tid i regeringen. Men välkomna att driva denna fråga, för det är en fråga som är viktig för nuvarande regering.

Slutligen vill jag lyfta fram en femte grundprincip: Den högre utbildningen stärker det livslånga lärandet. Vi måste ge utökade möjligheter för människor att ta del av fristående kurser och distansutbildning, så att man kan kombinera en yrkesanställning med möjligheten till kompetensutveckling.

Digitaliseringen öppnar här nya möjligheter. Jag är övertygad om att den kommer att förändra vårt samhälle och ge möjlighet till utbildning på ett annat och rikare sätt. Jag tror också att MOOC, alltså massive open online courses, är en framtidsväg. Detta kan utveckla lärosätenas utbildningsutbud och samtidigt stärka det livslånga lärandet.

Några motionärer pekar på vikten av att lärosäten samarbetar med kommunala lärcentrum genom att förlägga utbildningar på sådana lärcentrum. Jag tror att detta är en viktig fråga. Det är bra att man kan utveckla samarbetet mellan lärosäten och kommunala lärcentrum. Det stärker också det livslånga lärandet.

Herr talman! Efter Labours makttillträde 1997 sa Tony Blair följande: Min regerings tre prioriteringar är utbildning, utbildning och utbildning.

Vår nuvarande regering har samma inställning. Den högre utbildningen och all utbildning är högt prioriterad. Det är så vi bygger Sverige starkt. Det är så vi skapar nya jobb, och det är så vi utvecklar välfärden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla reservationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Högskolan

(Applåder)

Herr talman! Tack, Thomas Strand, för många viktiga grundprinciper som vi väl i stort delar!

Thomas Strand nämnde också hur viktigt det är med kvaliteten och försäkrar oss om att regeringen står upp för den allra högsta kvaliteten. Men där skiljer sig nog min uppfattning lite från Thomas Strands. Jag tycker att man i handling har visat att detta inte är fallet.

Pengar är inte allt - absolut inte. Men när man rycker undan 300 miljoner kronor, planerade och i princip redan prognostiserade pengar, från högskolorna måste jag ändå reagera. Det här korrelerar inte med att man står upp för långsiktighet och att man står upp för kvalitet.

När vi nu säger att vi vill ha en översyn av resursfördelningssystemet säger Thomas Strand: Varför gjorde man inget tidigare? Thomas Strand minns då inte att alliansregeringen faktiskt införde just kvalitetspengar, just för att premiera kvalitet. Det var ett sätt att tydligt markera att det var vad alliansregeringen eftersträvade i högre utbildning. Det är därför det är ytterligare olyckligt att man gör på detta sätt.

Herr talman! I mitt anförande ställde jag en öppen fråga till Thomas Strand som bland annat handlade om: Vad händer med studieavgifterna? Ministern för högre utbildning antyder ibland att man är beredd att se över om de här avgifterna ska bort. Det innebär att vi kommer att få än mindre pengar att fördela, om vi förutsätter att det är status quo. Då skulle det bli än mindre pengar att fördela till högre utbildning. Detta skulle jag gärna vilja ha ett svar på.

Herr talman! Ja, det är viktigt att vara tydlig på den punkten, att kvaliteten är den primära frågan i högskoleutbildning. Det har jag alltid sagt. Och jag vet att företrädare för det parti som jag tillhör också alltid säger det, även om vi ibland blir ifrågasatta för det. Kvaliteten är oerhört viktig. Vi tror att det går att kombinera en hög kvalitet med att bygga ut högskolan. Det är viktigt.

När det gäller de 300 miljoner kronor som Betty har tagit upp och som vi har diskuterat tidigare är det helt riktigt att de togs bort som en tillfällig åtgärd. Det är nog ingen hemlighet för Betty Malmberg heller. I och med den situation vi hade i Sverige i höstas, när så många människor flydde för sina liv och kom till Sverige, måste vi alla hjälpas åt för att möta de stora behov och det lidande som finns. Även den högre utbildningen fick ta en del av kakan, precis som alla andra utgiftsområden fick göra. Det är förklaringen. Jag tycker faktiskt att det är rimligt med tanke på allt det lidande som man ser.

Till det ska vi säga att vi tillskjuter 875 miljoner kronor under innevarande mandatperiod för att stärka kvaliteten inom humsamområdet, bland annat lärarutbildningen. Det finns alltså pengar till kvalitet.

Sedan ska man säga att lärosätena har haft väldigt stor förståelse för detta: att alla måste hjälpa till i den här situationen. Det är en tillfällig åtgärd. Vi ska bevaka att kvalitetspengar inte försvinner för alltid.

Jag tror att jag väljer att svara på frågan om studieavgifter senare, för nu ser jag att min talartid är slut.

Herr talman! Tack, Thomas Strand, för svaret! Thomas Strand säger: Hög kvalitet kan vi kombinera med en utbyggnad av antalet platser. Visst är så fallet. Det går många gånger att göra så. Men samtidigt är det så att ju fler personer som pengar ska fördelas på, desto färre kronor blir det per person. Det är ett bekymmer.

Alliansregeringen tillförde under sin tid faktiskt 1,2 miljarder kronor i extrapengar till högre utbildning för kvalitetsaspekter. Men likafullt säger lärosätena att det inte var det som gjorde att man samtidigt kunde förbättra sina utbildningar. Det handlar också om ett synsätt och ett angreppssätt. Där har jag och Thomas Strand samma uppfattning.

Jag har en annan fråga. Det sägs nu att arbetslivserfarenhet ska ge grundläggande behörighet till högre utbildning. Jag vet att det är ett utredningsuppdrag, men jag skulle gärna vilja höra Thomas Strand reflektera lite kring det och vilka signaler det ger till alla dem som på gymnasieskolor och på komvux strävar efter att på olika sätt skapa sig sin plattform för att kunna gå vidare med grundläggande utbildning. Är det verkligen så att jag bara för att jag har varit yrkesverksam uppfyller kraven för att kunna plugga vidare på högskolan?

Jag har ytterligare en fråga. Den gäller utbildningsmålet. Under Socialdemokraternas tid i opposition sa man alltid: Vi måste höja så att fler har högre utbildning i Sverige. Man talade om någonting som beräknades kosta 4 miljarder per år under sju år. Vart har den ansatsen tagit vägen?

Herr talman! När nu alliansregeringen tillsköt så mycket kvalitetsmedel som är bra kan man ställa sig frågan: Varför har det inte blivit bättre med lärarledd undervisning? Pengar är inte allt.

Att vi nu, för att möta ett stort lidande som många människor upplever när de flyr för sina liv, hjälper till genom att minska den här summan med 300 miljoner kronor tror jag inte är det stora problemet.

Vad händer när det gäller studieavgifter? Ja, en utredning ska titta på detta. När vi tog det beslutet i kammaren röstade vi socialdemokrater ja till förslaget om att införa studieavgifter. Det ligger fortfarande. Men vi tycker att det är viktigt att se på den frågan. Det är inte bara vi som gör det. Centerpartiet har en motion som handlar om detta. Miljöpartiet har en motion. Den frågan berör flera partier. Är det här en bra reform långsiktigt? Det kan jag inte svara på nu. Vi måste titta på det. Därför tycker jag att det är bra att man låter någon utreda detta med studieavgifter. Låt oss få återkomma till den frågan!

När det gäller frågan om arbetslivserfarenhet är det lite konstigt, tycker jag. Om man arbetar måste man väl samtidigt lära sig någonting. Även det att man är i arbetslivet är en form av kompetensutveckling, ett ständigt lärande. Är det inte viktigt att ha den tanken när det gäller att läsa vidare? Är det bara så att man ska ha gått på exakt en utbildning för att kunna gå vidare? Vi får inte tänka i stuprör utan får tänka mer vitt och brett.

Jag tycker att det är bra att vi tittar på den frågan. Jag tycker att det var negativt att 25:4-regeln togs bort. Vi säger inte att exakt den ska införas igen men att vi faktiskt värderar arbetslivserfarenhet som ett lärande. Ett ständigt lärande är också viktigt när vi talar om högre studier. Det är viktigt.

Herr talman! Jag välkomnar att Thomas Strand citerade Tony Blair. Det finns väl bara ett problem med det, och det är att det är Stefan Löfven som är statsminister i Sverige och partiledare för Socialdemokraterna och inte Tony Blair. Tyvärr - jag skulle gärna ha sett att det var Tony Blair som ledde socialdemokratin också i Sverige.

Hans fokus på utbildning, utbildning och utbildning är nämligen någonting som Sverige också skulle behöva. Jag ser inte att dagens regering levererar på det området. Det är väldigt låg reformtakt på Utbildningsdepartementet.

Thomas Strand själv trodde att jag skulle vara nöjd om han sa att kvalitet är viktigt. Men tänk, jag är inte nöjd för att detta sägs. Jag är nöjd när det kommer handlingar, och jag ser väldigt få handlingar som leder åt det hållet. Sedan kommer Thomas Strand åter tillbaka till att det är kvantitet som gäller. Han slår sig för bröstet med anledning av att 14 000 nya platser ska tillskapas.

Min fråga till Thomas Strand är: Om det skulle visa sig att man inte klarar av att matcha kvaliteten på de här platserna när Thomas Strand och regeringen bygger ut kvantiteten, vilket val skulle då Thomas Strand göra? Skulle han välja kvantitet, eller skulle han välja kvalitet?

Jag menar att om man vill ha social rörlighet, vilket jag och Thomas Strand är överens om, kan man inte bara ha fler platser. Man måste se till att de som går på de platserna får den kunskap som krävs för att komma vidare i samhället och växa som människor.

Herr talman! Här tycker vi olika, jag och Christer Nylander. Jag menar att Stefan Löfven står i en god tradition när det gäller Labours uppfattning om just att stärka utbildningen. Där ligger vi på samma linje, skulle jag vilja säga.

När Christer Nylander påstår att inte vi gör någonting stämmer det inte med verkligheten. Vi satsar väldigt mycket resurser, mycket pengar, på att stärka utbildningen i Sverige. Vi har fler platser, men egentligen handlar det om mer pengar, för det är ju belopp man betalar ut som vi sedan omfördelar till platser. Det blir alltså mer pengar in till högskolan för att kunna få fler att studera.

Vi har betydligt fler platser på yrkeshögskolan än vad ni hade. Vi har en oerhört stor satsning på kommunal vuxenutbildning och yrkesvux, exempelvis. Vi har också lanserat begreppet Kunskapslyftet för att just lyfta upp den här frågan.

Vi har alltså gjort åtgärder, och därför stämmer inte riktigt det Christer Nylander säger om att vi inte har några åtgärder som följer kvaliteten. Det är väl bara det att ni inte vill se dessa åtgärder utan förnekar dem. Men om man läser i våra papper och budgetförslag ser man att det finns.

När det gäller kvalitetssystemet och frågan om kvantitet och kvalitet är det precis som jag sa innan: Jag tror faktiskt att det går att kombinera fler platser med en hög kvalitet. Det är därför vi säger att vi nu låter dessa 875 miljoner kronor tillfalla humsamområdet för att under fyra år förstärka kvaliteten plus att det blir fler platser.

Det är väl ett bra exempel på att vi tror att det går att kombinera båda två.

Herr talman! Jag tror att utbildning är centralt för Sverige. Men det är också centralt för den enskilda människan och hennes förmåga att växa som människa och ta för sig mer av sitt eget liv och bestämma mer över det. Det kräver inte bara en plats på en utbildning, utan det kräver också att det är väldigt god kvalitet på den utbildningen, att man möter lärare som är duktiga, att man själv har ambitioner att lära sig mer och att det faktiskt premieras att man satsar, strävar och anstränger sig.

Jag skulle därför vilja upprepa min enkla fråga: Om det skulle visa sig, om Thomas Strand tänker tanken, att man inte kan bygga ut högskolan hur snabbt som helst utan att det får negativa konsekvenser för kvaliteten, och de där negativa konsekvenserna för kvaliteten påverkar den enskilda individens och studentens möjligheter till social rörlighet och klassresa - om det skulle visa sig att man inte klarar att upprätthålla kvaliteten när man bygger ut kvantiteten kraftigt, vilket val gör då Thomas Strand?

Herr talman! Jag funderar på varför just vissa borgerliga partier alltid ser en konflikt mellan kvantitet och kvalitet, alltså att en ökning av antalet platser skulle vara menligt för kvaliteten.

Jag tror precis tvärtom! Det behöver inte vara någon konflikt. Det är klart att vi inte vill bygga ut högskolan till all orimlighet. Det har vi aldrig sagt. Det finns ett mått i EU-sammanhang som innebär att i gruppen 30-34-åringar ska minst, som vi tycker, 50 procent ha genomgått en eftergymnasial utbildning på minst två år. Vi börjar närma oss den punkten, och det tycker jag är ett bra mått.

Vi ska kunna erbjuda platser till dem som vill studera och har behörighet att studera. Jag förstår inte varför det ska vara en konflikt mellan plats och kvalitet.

Jag håller också med Christer Nylander om att det är viktigt att elever får möta en bra lärare. Lärarutbildningen är en viktig fråga som är uppe i den här debatten, och jag sa bland annat att det är oerhört viktigt att vi stärker länken mellan forskning och utbildning.

Därför tycker jag att den debattartikel som kom i går i Dagens Nyheter var mycket intressant. Där säger man att vi behöver stärka just forskningen i relation till lärarutbildning och lärarprofession. Då blir det oerhört märkligt när Jan Björklund säger på Twitter att det är fel väg att gå. Det är ju ett brott mot kvalitetstänkandet, menar jag. Vi behöver satsa mer på forskning i relation till lärarutbildningen.

Jag tror att det är viktigt att sopa rent framför egen dörr innan man anklagar oss för att inte vilja hålla på med kvalitetsfrågor.

Herr talman! Det är alltid intressant att höra Thomas Strands anföranden och även replikskiften. Det väcker en del frågor, och jag ska försöka hålla mig till några av dem som kommer upp.

För att börja där det förra replikskiftet slutade lyfte Thomas Strand fram att det inte behöver finnas någon motsättning mellan kvalitet och kvantitet. Men i grund och botten handlar det om att vi har pengar att fördela, och antingen lägger man de pengarna på fler platser eller också lägger man pengarna på att de platser som finns ska bli ännu bättre och därmed attraktivare.

Man kan se lärarutbildningen som ett exempel. När vi nu har en så hög andel som hoppar av utbildningen hade det varit bättre att satsa de resurserna på att se till att utbildningen och antagningen blir så pass bra att de studenter som antas faktiskt vill fullgöra sin utbildning. Det tror jag hade varit bättre ekonomiskt sett.

Det finns flera andra frågor, och jag vill gärna höra Thomas Strands kommentarer om dem. Det andra jag vill lyfta fram är just resursfördelningssystemet. Det Alliansen gjorde var att införa en kvalitetspeng. Det var väldigt bra. Det första den nya regeringen gjorde när den tillträdde var att ta bort den pengen. Nu lyfter flera av oss fram att vi borde se över resursfördelningssystemet igen och titta på olika parametrar, och vi från Centerpartiet tycker bland annat att man kan kika på om arbetslivsanknytning, regional samverkan med mera kan vara med.

Min fråga till Thomas Strand är: Finns det någon form av intresse från regeringen att ha en samsyn kring detta? Man kallar ju sig en samarbetsregering. Varför avvisar man då att se över resursfördelningssystemet? Återigen: Det har ändå gått en ganska lång tid sedan det gjordes senast.

Jag skulle också vilja höra Thomas Strand utveckla resonemanget kopplat till stiftelser och varför det inte är ett alternativ för att stärka autonomin. Vi ser ju lyckade exempel på stiftelsehögskolor i Sverige. Varför inte låta fler få den möjligheten?

Herr talman! Jag håller med Fredrik Christensson om att pengar inte är allt. När man talar om kvalitetsfrågor handlar det inte bara om att man ska ösa på med mer pengar, för det är egentligen ett förhållningssätt som ska sitta i ryggmärgen. Man ska leva i ett ständigt kvalitets- och förändringsarbete.

Därför vill jag inte måla upp den här konflikten mellan kvalitet och kvantitet som kommer tillbaka gång på gång. Det är viktigt att vi både har möjlighet att satsa på fler platser och samtidigt kan fokusera på att stärka kvaliteten. Den här regeringen skjuter till väldigt mycket resurser till utbildningssektorn, och det handlar inte bara om platser, utan det handlar också om att stärka kvaliteten.

När det gäller frågan om resursfördelningssystemet kan jag personligen säga så här att det system vi har nu har vi haft sedan 1993. Jag hör också till dem som tycker att det nog är dags att se över systemet, och det är en fråga jag själv som politiker driver gentemot departementet. Jag tror nämligen att det är en jätteviktig fråga.

Det kom en utredning 2005. Sedan förlorade vi regeringsmakten, och så kom det en till 2007. Men inte någon gång gjorde den borgerliga regeringen någon större förändring av resursfördelningssystemet - det var det här med kvalitetspengar, men jag vill inte säga att det var det stora omtaget. Det är många som tycker att det nu faktiskt är dags att se på detta på ett vidare och bredare sätt. Den diskussionen välkomnar jag, och jag vill gärna att vi gör det tillsammans eftersom det är en viktig fråga. Nu är det forskningspropositionen som kommer, och låt oss sedan fokusera på nästa fråga. Jag vill vara med på barrikaderna och slåss just för att se över detta, för frågan är viktig.

Herr talman! Absolut, jag tror att det skulle behöva göras ännu mer förändringar i resursfördelningssystemet än bara de kvalitetspengar Alliansen införde. Det gläder mig att höra att Thomas Strand är med på den linjen.

Jag skulle vilja att Thomas Strand utvecklar resonemanget kring vilka reformer som behövs för en högre utbildning. I mitt anförande lyfte jag fram ett antal reformer och utmaningar när det gäller genomströmningen, hög examensålder och väldigt låg examenspremie, det vill säga att utbildning i sig inte lönar sig så bra i Sverige. I det stora hela hör jag framför allt att mycket är bra som det är och att det som eventuellt ska göras är att skapa fler utbildningsplatser. Det talas inte om reformer som gäller hur systemet ska förändras eller hur vi kan stärka kvaliteten.

Jag skulle vilja låta Thomas Strand använda sina två sista minuter till att utveckla hur han ser på vilka reformer som behövs inom den högre utbildningen för att vi just ska öka konkurrenskraften internationellt.

Herr talman! Jag hann inte med att svara på frågan om högskolestiftelser. Vi har ju tre stiftelser i dag, kan man säga, och vi har sagt att vi inte tycker att vi ska lägga kraft och tid på att göra några större förändringar av strukturen vad gäller myndighetsformen för lärosäten. Vi säger att det inte behövs fler stiftelser.

Nu ska man säga att det förslag som kom under er tid i regeringsställning, Fredrik Christensson, om man ska tala klartext var undermåligt. Det blev ju nedsablat av kritik och lades i en byrålåda, och det kanske ligger i en papperskorg nu. Det förslaget höll inte. Det är en ganska komplex fråga, och jag tycker att vi kan använda och bättre utveckla den struktur vi har i dag. Autonomin är en sådan viktig fråga jag tror att vi ska fundera mer på, i den form vi har. Det var det jag sa, nämligen att det handlar mycket om tillit mellan akademi, regering och riksdag. Jag tror att vi skulle kunna jobba mer med hur vi kan stärka autonomin.

Då handlar det om det akademiska redskapet. Det handlar om linjestyrning kontra kollegial styrning - hur ska vi se på det, och hur ska vi utveckla det? Jag tror att det är ett viktigt upplägg också för lärosätena själva att föra den fruktbara dialogen om hur man kan stärka detta. Vi behöver nämligen profilera och utveckla vår utbildning, satsa på kvalitet och ta bort sådant som inte håller kvalitet. Det där är någonting vi politiker kanske inte ska gå in och fingra på, utan det måste ytterst professionen sköta. Det är en viktig fråga.

När det gäller resursfördelningssystemet tror jag också att det är någonting vi faktiskt måste se över. Vi måste våga ta i och fundera över det. Finns det andra sätt vi kan jobba på för att stimulera kvaliteten i högskolevärlden?

Till sist: Digitaliseringen har bara börjat. Den måste vi fundera vidare på. Vad innebär den för utbildningssektorn i Sverige? Det tror jag är några viktiga saker vi ska jobba vidare med.

Herr talman! Regeringen driver en politik för modernisering genom satsningar på jobb, skola, klimat, utbildning, forskning med mera.

Att allt fler får chansen till högre utbildning av god kvalitet är en nödvändig byggkloss i det rödgröna samhällsbygget. Utbildning är mer än en stig mot arbetslivets start; det är lika mycket en möjlighet för individer att utvecklas som just individer, vare sig man väljer att läsa teknik, humaniora, samhälle, konst eller någonting annat. Det är en möjlighet till individuell utveckling vi så väl behöver, men det är också nödvändigt för att leva upp till kraven på en modern arbetsmarknad.

Herr talman! För Miljöpartiet är det självklart att alla ska ha samma möjligheter att studera på den högre utbildningen. Det ska inte krävas att man kommer från en familj där båda föräldrarna är högutbildade eller att man kommer från ett område där den högre utbildningen ses som det naturliga steget in i vuxenlivet. Högre utbildning hänger än i dag till stora delar samman med föräldrarnas inkomst och ställning i samhället.

Att verka för bättre representativitet och större mångfald på Sveriges högskolor och universitet är därför en självklar del i vårt samhällsbygge. Sänkta trösklar och breddad rekrytering är vägen framåt, liksom fler högskoleplatser med högre kvalitet. För en framåtblickande modernisering som bygger Sverige starkare och konkurrenskraftigare behöver vi med andra ord fler som läser en högre utbildning - inte färre.

Herr talman! Sedan den rödgröna regeringen tillträdde har vi växlat upp och påbörjat ett grönt samhällsbygge. Vi tar oss an de utmaningar som en jämlik och grön modernisering innebär, såväl i högskolepolitiken som på andra områden. Under åren 2015-2019 ökar vi antalet högskoleplatser med 14 600. Vi har därutöver växlat upp kvalitetsarbetet i högskolestudierna. Ett nytt kvalitetssäkringssystem och en modern kvalitetsreform ska garantera att Sveriges studenter inte bara blir fler utan också bättre rustade för sina fortsatta liv med allt vad det innebär.

Vidare satsar vi 875 miljoner kronor under fyra år på den högre utbildningen. Det gäller humaniora, samhällsvetenskap med mera. Det är pengar som kan användas till mycket för att höja kvaliteten. Det är högre kvalitet och fler högskoleplatser, inte nedskärningar, som efterfrågas av akademin, offentliga sektorn och näringslivet. Det är också det som efterfrågas av oss som tror att innovation, entreprenörskap och kreativitet är avgörande för ett jämlikt och hållbart samhällsbygge.

Herr talman! En fråga jag tänkte beröra har berörts av många av mina kollegor här i kammaren, bland annat Liberalerna, Moderaterna och Socialdemokraterna. Den handlar om kvalitet. Det är oerhört viktigt med kvalitet, men låt oss också påminna Alliansen om att en av de viktigaste ingredienserna i kvalitetsarbetet är att ha ett kvalitetssäkringssystem som håller och är ändamålsenligt. Sett i backspegeln var det system Alliansen hade under sin tid vid makten ett havererat system som ledde rakt in i en återvändsgränd. Det var så dåligt att det ledde till att Enqa, den europeiska organisationen för kvalitetssäkring, kastade ut Sverige ur organisationen.

När ni i Alliansen pratar kvalitet är det viktigt att komma ihåg att det inte är prat och snack som gäller, utan det är verkstad som gäller.

Nu har vi sjösatt ett kvalitetssäkringssystem som ska gälla för de kommande åren, och det finns ingen motsättning mellan fler platser och bättre kvalitet. Tvärtom kan de komplettera varandra.

Sverige behöver fler platser, och Sverige behöver höja kvaliteten inom den högre utbildningen. Det är därför vi satsar de här medlen - 875 miljoner kronor. Det är viktiga pengar för att höja kvaliteten inom den högre utbildningen.

Herr talman! Tack, Jabar Amin, för dina kommentarer om högskolebetänkandet!

De rörde först att alla ska ha rätt till utbildning. Jag trodde att vi hade kommit förbi situationen där vi alla måste stå upp som företrädare för politiska partier och berätta att vi tycker att alla i Sverige ska ha rätt till en högkvalitativ utbildning. Men för sakens och tydlighetens skull vill jag berätta att också vi moderater tycker att detta är viktigt.

Det är därför vi moderater har kämpat och det var också därför alliansregeringen under sin tid kämpade för att utveckla kvaliteten i grundskolan: för att fler skulle få chansen, fler talanger skulle få brinna, fler skulle få synas med sin kompetens och på det viset också vinna behörighet till högre utbildning. Det är en kedja som håller ihop. Det hjälper inte att vi går in och gör förändringar bara i högskolan, utan det här måste ske i allt från lågstadiet, från förskolan, och hela vägen upp genom utbildningssystemet. Det är att jobba för breddad rekrytering. Men det tar tid innan vi ser alla effekter.

Sedan sa Jabar Amin, precis som Thomas Strand tidigare, att det inte finns någon motsättning mellan kvalitet och kvantitet. Faktum är att det finns ett antal rapporter som ändå pekar på detta, bland annat från Universitetskanslersämbetet.

Thomas Strand frågade mig i vårt replikskifte varför man inte såg några effekter av alla pengar som alliansregeringen pumpade in. Jo, därför att det fanns stora hål i systemet eftersom man under tidigare röda regeringar hade byggt ut antalet platser på högskolan i en sådan omfattning men inte samtidigt skjutit till kvalitativa medel. Därför märktes det inte. Det är ert problem.

Herr talman! Mer än någonsin behöver det sägas här i riksdagen och på andra håll att det är viktigt med antalet platser i högre utbildning med högre kvalitet.

Vad ni vill göra är att skära ned antalet platser. Därför har jag en fråga till Betty Malmberg: Hur många platser vill ni skära ned för att ni ska anse att kvaliteten är säkerställd? Den frågan hoppas jag att ni svarar på. Hur många platser vill ni skära ned för att ni ska anse att det är kvalitetssäkrat?

Vi rödgröna anser att det inte finns någon motsättning mellan fler platser och högre kvalitet. Jag tycker att det är lite magstarkt av er som hade ett sådant havererat system för kvalitetssäkring - ni hade åtta år på er; ändå lyckades ni inte komma fram till ett system för att säkra kvaliteten inom den högre utbildningen - att komma hit och prata om kvaliteten i högre utbildning. Det är inte trovärdigt. Ni misslyckades med det.

Vi har på bara ett års tid kunnat lägga fram ett nytt system här i riksdagen - ett ändamålsenligt system, ett modernt system för att säkra kvaliteten inom den högre utbildningen. Det är vi stolta över.

Herr talman! Ja, den rödgröna regeringen har på bara ett års tid kunnat lägga fram ett nytt system. Hur kan det komma sig?

Kan det bero på att alliansregeringen redan hade satt igång en utredning som handlade om just detta? Kan det vara så, Jabar Amin, att det var alliansregeringen som hade krattat manegen och slutfört utredningen som gav de här förutsättningarna?

Ja, det stämmer att vi fick kritik av Enqa. Det var därför vi var tvungna att göra korrigeringar, vilket alliansregeringen också gjorde. Det är ju det som är själva kontentan. Här slår man sig för bröstet för någonting som man faktiskt inte ens har varit med om att ändra.

Det är intressant att Jabar Amin säger att det tidigare systemet var så bedrövligt. Men utbildningsutskottets utvärderingar, herr talman, visar att det var det som fick rektorer, våra ledare ute på universitet och högskolor, att helt plötsligt se att de inte hade fullständig kontroll på kvaliteten. Det finns åtskilliga sådana vittnesmål, Jabar Amin, i våra rapporter från utbildningsutskottet. Jag tycker att det vore klädsamt av en företrädare för Miljöpartiet, som dessutom innehar utbildningsministerposten, att hålla sig till sanningen hur den än ser ut.

Nu kommer vi till antalet platser och hur många platser vi skulle vilja lägga ned.

Alliansregeringens budget gällde för förra året. Vi hade avsatt medel för en utbyggnad på 10 000 platser till 2018. Den rödgröna regeringen river upp och fördelar om det. Till och med där man har sagt att vi kan gå in och ta fler platser har den rödgröna regeringen skyfflat det åt sidan. Förutom de 10 000 platserna som vi hade till 2018 hade vi 300 miljoner kronor för kvalitet. De är borta.

Herr talman! Faktum är följande: Alliansregeringen hade åtta år på sig. På åtta år kunde man inte leverera ett ändamålsenligt kvalitetssäkringssystem. Det är ett faktum.

Det är också ett faktum att det var det systemet som ledde till haveri och till att Sverige blev utkastat för första gången. Det måste ni erkänna var ett totalt misslyckande.

När jag och flera andra här i talarstolen i riksdagens plenum kritiserade Alliansen och utbildningsminister Jan Björklund för haveriet och hur dåligt det var fick vi alltid svaret att "Enqa har fel. Vi har rätt. Det här kommer att bli bra" - tills vi blev utkastade ur Enqa.

Nu har vi från rödgrönt håll levererat ett nytt kvalitetssäkringssystem som har antagits och som ska gälla. Det är jag stolt och glad över.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Jag tänkte inleda mitt anförande med några ord av statsminister Stefan Löfven från regeringsförklaringen för 2015:

"De allra flesta av oss bär på minnet av en speciell lärare. En som förklarade det som var svårt. En som utmanade dig när du var redo. En som förväntade sig stordåd och som hjälpte dig att nå dit. En som såg dig. Lärarna är nyckeln till att vända utvecklingen i skolan. Men de klarar det inte själva. Hårt arbete kommer att krävas - av oss som samhälle och av alla elever och föräldrar. Regeringen har tre fokus: att höja kunskapsresultaten, att öka jämlikheten och att höja läraryrkets attraktivitet."

Viktiga och väldigt sanna ord. Vi vill ha den allra bästa skolan, som verkligen ser alla barn och ger dem möjlighet att utvecklas och lära. För att lyckas med det är lärarna viktigast. Det känns därför väldigt bra att tillhöra ett regeringsparti som satsar på skolan och på lärarna som yrkesgrupp och som tar utmaningarna på allvar.

Lusten att bli lärare väcks kanske under den egna skoltiden eller när man i vuxen ålder efter annat arbete inser att det nog ändå är i skolan man vill verka.

För att lyckas med att bli en bra och skicklig lärare krävs framför allt en bra grund att stå på. Här är lärarutbildningarna viktiga verktyg. Redan i fjol lade vi 125 miljoner på att höja kvaliteten i utbildningarna, och vi höjer i år och kommande år till 250 miljoner per år, vilket betyder att regeringen satsar nästan 1 miljard under mandatperioden.

Det är viktigt att öka antalet lärarledda lektioner. Det är också viktigt att se över den verksamhetsförlagda utbildningen. Det pågår nu försök med övningsskolor som det ska bli intressant att följa resultatet av.

En annan viktig sak är att stärka forskningsanknytningen i utbildningen, att vi vet att det vi gör i utbildningen faktiskt är rätt saker. Därför behöver vi fundera över om historiska vägval i lärarutbildningen varit riktiga eller om vi behöver tänka om för att stärka professionen. Till det lär vi återkomma.

Vi har stora utmaningar framför oss. Vi vet att vi fram till 2019 kommer att behöva fördubbla antalet examinerade lärare. För att lyckas med det krävs många olika in- och utgångar i läraryrket.

Jag har haft förmånen att få följa Teach for Sweden lite närmare. Det är en av de nyare och mer spännande ingångarna i yrket. Det är en ingång där den som tidigare i livet har satsat på matte, NO, teknik eller språk i annat yrke har möjlighet att på plats i skolan utbilda sig till lärare. Det är tufft, men jag tror att de som kommer ut i skolan är väl motiverade och verkligen behövs i skolan.

Regeringen gör det också möjligt för andra akademiker att inom kompletterande pedagogisk utbildning ta plats i skolan. Det är bra.

En annan viktig grupp att fokusera på är de många nyanlända som kommer till Sverige och som har med sig lärarutbildningen i bagaget. För dem snabbutreder nu regeringen vilka utbildningsinsatser som behövs, hur validering av kunskap och kompetens ska se ut samt hur detta kan kombineras med praktik på plats i skolmiljöer.

Herr talman! Fler vill bli lärare, även om det fortfarande är för få som vill bli det. Söktrycket har ökat det senaste året med 12 procent. Därför ökar regeringen antalet platser med 2 300.

För att vi ska göra rätt saker är Nationell samling för läraryrket viktig som mötesplats mellan parterna och regeringen där viktiga framtidsutmaningar kan diskuteras. Och så görs.

Jag har lyft fram några av de utmaningar som har diskuterats i Nationell samling för läraryrket och där regeringen har lagt fram viktiga förslag som har baserats på uttalat behov. Jag hoppas att den viktiga mötesplatsen fortsätter att fungera bra. Ingen i Sverige tjänar på att det föreslås reformer som inte efterfrågas.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Gunilla Svantorp, för ditt viktiga inlägg där du lyfte upp den situation vi står inför med lärarutbildningarna!

Det finns enormt stora utmaningar. Jag tog upp i mitt anförande hur viktigt det är med fler vägar in i läraryrket, som vi i Alliansen har lagt fram yrkanden om, vikten av att få in svenska som andraspråk i yrket och vikten av att det finns lärare som är väl förtrogna med att använda digital teknik. Det måste finnas med redan under lärarutbildningen innan de kommer ut i verksamhet.

Herr talman! Jag skulle vilja lyfta fram en lite tråkigare rapport som rör de stora avhoppen från lärarutbildningen. Universitetskanslersämbetet, UKÄ, har visat på att många hoppar av. Man ser till exempel att två nybörjare på en ämneslärarutbildning i slutändan faktiskt bara blir en.

Jag har ställt en skriftlig fråga till ministern om detta där jag har undrat vilka åtgärder man avser att vidta. Jag fick svar precis nu, och därför är det kanske lite osjyst för Gunilla Svantorp, men det intressanta att läsa i svaret är att i princip varenda sak som ministern föreslår är åtgärder som vidtogs redan under alliansregeringen.

Faktum är att den utredning ministern hänvisar till handlar om ett förslag som Alliansen hade lagt fram och som skulle träda i kraft den 1 augusti 2015, men nu ser man över förslaget.

Vad är Gunilla Svantorps bild av och kommentarer till detta förslag? Varför kan man inte öppna för fler fristående aktörer att bedriva utbildning?

Herr talman! Jag antar att det var Helene Hellmark Knutsson som svarade på den skriftliga frågan, och jag kan inte kommentera svaret när jag inte har sett det. Men jag kan konstatera att det som Betty Malmberg tar upp är viktigt. Jag är säker på att det är något som diskuteras ute på högskolor och universitet. Det är klart att man inte vill stå med tomma platser, speciellt om det inte finns folk att plocka in eftersom det är så få som söker.

Det som syns är att på de ställen där man har startat försöket med övningsskolor finns en större samverkan mellan huvudmännen, lärosätena och studenterna. En sådan sak kan vara det som gör att man känner att man hamnar rätt.

Jag tror att en del av dem som hoppar av är sådana som har hamnat fel som sedan återfinns i en annan utbildning på högskolor och universitet. Man ska inte säga att de bara försvinner. De försvinner från en viktig utbildning, men de kanske finns i en annan viktig utbildning.

En annan spännande sak är att de som läser ämneslärardelen på kompletterande pedagogisk utbildning hoppar av i lägre grad än vad de gör som läser ordinarie lärarutbildningsprogram. Det behöver vi såklart fundera över. Det är viktigt att komma ihåg att det är lärosätenas uppdrag att analysera varför det ser ut så. En del av detta handlar om att det är för få lektioner där lärare från högskolan deltar. Studenterna känner inte att det finns någon mening med det de gör. Det måste vi förbättra.

Herr talman! Tack, Gunilla Svantorp, för svaret!

Detta är ett problem och en utmaning. Jag vill lyfta fram att alliansregeringen agerade för att göra förändringar. Alliansregeringen sjösatte en ny utbildning. Det var vi som tog initiativ till övningsskolorna. Det var vi som tillsatte utredningar när vi såg att söktrycket minskade till exempelvis ämneslärarutbildningarna i grundskolan. Jag saknar att man inte gör mer från den rödgröna regeringens sida.

Dessvärre ökar hotet som finns framför oss. Då måste vi ingripa på något sätt.

Därför har vi lagt fram förslag om till exempel fler fristående aktörer. Gunilla Svantorp lyfte fram organisationen Teach for Sweden, som gör ett fantastiskt jobb. Men varför inte tillåta fler att vara med och bidra till utvecklingen?

Från Alliansens sida lägger vi fram förslag om KPU, det vill säga kompletterande pedagogisk utbildning för er som inte är bekanta med begreppen, så att fler snabbare kan bli färdiga och yrkesverksamma som lärare.

Vi kommer snart att diskutera en proposition som rör doktoranders situation i den högre utbildningen. Också här förberedde alliansregeringen, men den rödgröna regeringen tycker att dessa studenter - Sveriges högst skolade akademiker - ska behöva läsa lika länge som de som inte har den långa utbildning de har. Detta förvånar mig.

I mitt förra inlägg var jag inne på frågan om digital teknik. Hur ser Gunilla Svantorp på det? Vad kan vi göra för att modernisera lärarutbildningen så att lärarna är rätt rustade i klassrummet?

Herr talman! Det var mycket! Hur jag ska kunna svara på Betty Malmbergs alla frågor vet inte jag.

Om det är något som statsminister Stefan Löfven har satt fokus på är det skolan. I Nationell samling för läraryrket möts parterna och statsråden för att diskutera skolan med dem som direkt verkar i skolan. Det är oerhört viktigt. Då diskuterar man rätt saker.

Man ska inte säga att vi inte gör någonting. Vi gör massvis. Inte minst skickar vi in en massa pengar i skolsystemet. Det är 3 miljarder mer till lärarna. Det är oerhört viktigt.

När det gäller Betty Malmbergs fråga om fristående utbildningsanordnare har vi redan i dag 28 sådana som utfärdar examina, och vi har en lagstiftning som säger att om man uppfyller kraven kan man göra det. Jag ser inte problemen. Nu kan jag inte ställa någon fråga till Betty Malmberg, utan jag får återkomma i en annan debatt. Men om problemet är att man vill sänka kraven för fristående utbildningsanordnare förstår jag det inte, för vi har ju diskuterat kvalitet hela tiden. Men vi får återkomma till den frågan.

Vi pratar mycket om tillit till professionen, till dem som verkar i skolan. Jag tror att vi också behöver ha tillit till lärare på högskolor och universitet som jobbar med de här frågorna. Vi kan inte gå in och detaljstyra allting. Det är bättre att vi ställer upp mål för vad vi vill uppnå. Sedan får vi ifrågasätta varför vi inte uppnår dem i stället för att tala om att exakt det här ska vi ha. Jag tror inte riktigt på att det är så vi ska jobba.

Herr talman! Jag har haft förmånen att få väcka tre motioner under motionstiden, och jag tänker kommentera alla tre.

Jag vill börja med motionen om en kraftsamling mot den psykiska ohälsan och de höga självmordstalen. Där hänvisar utskottet till att utbildningar kommer att byggas ut under 2016. Jag ser då fram emot att det som föreslås i motionen kan tillgodoses och vill därför tacka för det svaret.

Nästa motion handlar om utveckling och vidareutveckling av medieinstitutet Fojos uppdrag vid Linnéuniversitet. Tyvärr kan jag inte vara lika positiv där men har för avsikt att återkomma i frågan.

Till slut har jag medverkat till en motion som handlar om lärocentrum. Där hänvisar utskottet till 1993 års högskolereform, som innebar en decentralisering av utbildningsplaneringen. Det är nu 23 år sedan. Och jag kan instämma i Thomas Strands resonemang om att det kanske är dags att titta på det beslut som togs då och utvärdera och uppgradera det, därför att för mindre kommuner på landsbygden är den långsiktiga kompetensförsörjningen en av de största utmaningarna. Näringsliv och offentliga aktörer har i många kommuner svårt att hitta personal med rätt utbildning. Unga människor flyttar iväg till större städer och till högskole- och universitetsorter för att utbilda sig och återvänder i mindre utsträckning, samtidigt som det är svårt att attrahera nyinflyttade.

På senare år har antalet högre utbildningar på distans eller utlokalisering minskat, vilket har påskyndat denna negativa utveckling. Den kunskaps- och kompetensklyfta som just nu förstärks hotar i förlängningen såväl landsbygdskommunernas tillväxt som samhällsutvecklingen i hela landet.

De utbildningspolitiska vägvalen har hittills inte kunnat hejda den negativa trenden. Trots ett ökande söktryck har lärosätena svårt att svara upp mot behoven på mindre orter på grund av faktorer som urbanisering och generellt ökade krav på den högre utbildningens arbetsmarknadsmatchning.

Tillgången till högre utbildning i det egna närområdet och i relation till den lokala arbetsmarknadens behov är en nyckelfaktor för samhällsutvecklingen. I många kommuner har därför lokala lärcenter byggts upp. Till dessa har ett antal högskolor och universitet kopplats, vilka erbjuder studenter att läsa kurser och program via distansteknik. Dessa utbildningar är i dag mycket populära och utgör ett bra komplement till traditionella utbildningar vid högskolor och universitet.

Genom att finnas nära människor och erbjuda möjlighet att studera på hemmaplan sprids möjligheten för fler att skaffa sig en högre utbildning utan att behöva flytta. Ett bra exempel som jag hänvisar till är Campus Västervik. Det är ett lärcenter knutet till Linnéuniversitetet, Högskolan Väst samt Karlstad universitet.

Utifrån ett kommunalt initiativ för att klara vårdsektorns behov startade man här en sjuksköterskeutbildning i samverkan med Linnéuniversitetet, landstinget och andra kommunala campus. Till sjuksköterskeutbildningen på Campus Västervik är det nästan 300 sökande till 15 platser, och man får leta efter avhoppen.

Vi vill därför att regeringen överväger möjligheten att ge fler högskolor och universitet i uppdrag att utveckla samarbetet med kommunala lärcenter och andra parter för att möjliggöra högre utbildning i hela landet.

I svaret hänvisar utskottet tillbaka till lärosätena. För mig blir det lite konstigt, för då är man på något sätt tillbaka på ruta ett igen. Om vi inte börjar nysta i den här tråden och försöker hitta nästa steg kommer vi alltid att vara kvar i den här situationen eftersom vi redan i dag kan se - tyvärr, enligt min åsikt - att lärosätena har en annan prioritering än den som motionen i det här fallet handlar om.

Jag ställer mig bakom resonemanget som tidigare har förts här i kammaren: Varför inte se över och vidareutveckla 1993 års högskolereform och därmed göra det möjligt för mer satsningar på lärocenter?

Jag vill bara uppmana utskottets ledamöter och eventuella andra som lyssnar att gärna ställa sig bakom ett sådant tillvägagångssätt. Det ser jag och flera hundra kommuner fram emot.

Herr talman! I det här betänkandet har en av mina enskilda motioner behandlats, och jag tänkte prata lite om den.

Bakgrunden till motionen har jag tänkt och grubblat på i många år. Jag gick på Kungliga Svenska Balettskolan, den klassiska linjen. Och vi elever pratade väldigt mycket om just den här motionen på rasterna och på kvällarna, helt enkelt när vi inte dansade.

Vi diskuterade rimligheten i att ha så många utbildningar som vi har i Sverige på området dans. Varje avgångsklass har minst 20-25 elever, och det är inte bara en klass i dans som går ut utan det är flera stycken. Hade vi tur skulle hälften av klasserna få anställning, och då räknade vi snällt när vi satt och grubblade. Så här i efterhand kan vi konstatera att det var väldigt snällt räknat. Och så här ser det ut i de flesta klasser. Alla som väljer att gå en dansutbildning kommer inte att få en anställning efter sin examen. Så ser verkligheten ut i vårt land.

Vi har olika utbildningar beroende på vilken form av dansare vi är. Jag gick Kungliga Svenska Balettskolans klassiska linje, men det finns även en inom modern dans. Sedan har vi Balettakademin, som lyder under folkhögskolan och som har modern dans och även jazz och musikal. Danshögskolan har ett kandidatprogram inom modern dans. Kulturama utbildar dansare inom modern dans. Dans- och musikalgymnasiet i Lund är i och för sig ett gymnasium, men de har en dans- och musikallinje. De som har gått där konkurrerar på samma sätt på auditions som de som har gått på folkhögskolan.

Herr talman! Vad jag försöker få fram är att vi har väldigt många dansutbildningar i Sverige. Årligen utbildas dansare till arbetslöshet, då det inte finns tillräckligt med anställningar för oss alla, och tyvärr är inte alla dansare öppna för att skola om sig. Många väljer dessutom att hoppa av sin utbildning just för att de inte ser någon framtid i yrket.

Högskolan

Många väljer att gå ytterligare en utbildning trots att de redan har gått en. De gör det för att de inte har fått en anställning, för att de inte har tillräckligt stark dansteknik och för att de inte ser något framtidshopp.

Det är mycket tråkigt och beklagligt att vi utbildar dansare som inte kommer att arbeta som dansare.

Vi måste bygga en infrastruktur med trygga anställningar för dansare. Dessa satsningar gör Sverigedemokraterna. Jag vet hur jobbigt det är att inte ha en fast anställning. Jag vet hur det är att gå från en tredagarsanställning till en treveckorsanställning och sedan bli tillfälligt arbetslös. Kanske får man ännu en veckas jobb innan man åter blir arbetslös och får frilansa under en månad. Så ser det ut för många.

I motionen föreslås att de dansutbildningar som finns kvalitetssäkras och att det även görs en översyn av dansutbildningarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)