Grovt fordringsbedrägeri och andra förmögenhetsbrott

Fru talman! Under den här mandatperioden har justitieutskottet på det straffrättsliga området behandlat och debatterat brottsbalkens olika kapitel på straffrättsområdet. Utskottet har inriktat sig på framför allt straffrättens betydelse för den som har blivit utsatt för brott. Vi har ägnat tid åt unga människor, kvinnor och barn, och i dag är det dags att slå ett slag för de äldre - för pensionärerna - och deras rätt att få leva ett gott och tryggt liv.

I det här uppdraget blir det alldeles naturligt att reflektera över den samhällsmodell som den äldre generationen genom kreativitet, kunskap och kamp har utvecklat åt oss. Vi är riksdagsledamöter i ett land med en av världens mest framgångsrika samhällsmodeller.

Samhällsmodellen går ut på att vi progressivt betalar skatt för att utjämna ekonomiska skillnader, för att barnen ska kunna gå i skolan, för att de sjuka ska ha rätt till vård och för att de äldre ska ha rätt till en kvalitativ äldreomsorg. Det är en samhällsmodell som leder till en stark ekonomi och som värnar om att ingen i samhället ska behöva gå arbetslös. Människor ska ha rätt till sociala försäkringar och en basal trygghet.

Dessvärre ser vi i dag att vi - liksom på många andra områden - behöver jämna ut den klassklyfta som består i att allt färre har en god pension att se fram emot på ålderns höst. En alltför stor grupp pensionärer saknar en ordnad pension. Det åligger samtliga partier att lösa den här trygghets- och rättvisefrågan. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har börjat med att sänka skatten för pensionärer, men vi vet alla att betydligt mer måste till.

Inom justitiepolitikens område ser vi att de äldre är en särskilt sårbar grupp. Äldre utsätts för vissa typer av brottslighet när fysiken inte längre är vad den en gång var.

Levnadssättet innan all rationalisering har också blivit föremål för kriminalitet, till exempel när större kontantuttag görs för att betala räkningar och handla.

Dessutom är ensamheten bland de äldre ett omfattande samhällsproblem, framför allt när den gör att okända personer obemärkt kan ta sig in hos en äldre som har öppnat ytterdörren.

Fru talman! Genom kunskap och informationsspridning kan mycket av brottsligheten mot äldre förebyggas. Men sedan finns det nya typer av brott och nya gärningar som behöver kriminaliseras. Ett sådant nytt mönster är föremål för den här debatten och för regeringens proposition.

Fru talman! Systematiska fakturabedrägerier har förekommit i flera decennier, men de har under senare år vuxit i omfattning. Teknikutvecklingen bidrar till att bedrägerierna har blivit mer avancerade och riktar sig till sårbara målgrupper i samhället. Det drabbar särskilt de äldre.

Oftast handlar det om mindre belopp, men genom en avancerad systematik riktar bedrägerierna sig till många och omsätter på så sätt stora belopp. Det är ofta systematiken som är utmaningen för polisen att utreda. Varje enskilt brott måste styrkas. Det gör också att omfattningen av brottets karaktär inte har fått genomslag i straffmätningen.

Bedrägeri förutsätter i dag höga beviskrav gällande rekvisitet vilseledande. Varje enskilt vilseledande måste styrkas, vilket i praktiken innebär att en åklagare måste förhöra varje målsägande om varje enskild faktura och skälet till att den brottsutsatte har betalat fakturan.

Problemet är att bluffakturor i stora antal innebär att brottet inte fokuserar på gärningsmannens handlingssätt och systematik utan på konsekvenserna för den enskilde i varje enskilt fall.

Vad vi därför ska lagstifta om denna vecka är införandet av en ny straffbestämmelse som säger att den som riktar betalningsuppmaningar till en vidare krets i syfte att vilseleda till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren ska dömas för grovt fordringsbedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Det ska alltså inte längre behövas något förhör med varje enskild målsägande, utan straffansvaret inträder när avsändaren har förmedlat eller avsänt uppmaningen. Förberedelse till sådan handling ska också kriminaliseras.

Utöver en nykriminalisering presenterar regeringen ett flertal förslag som tar sikte på förmögenhetsbrotten i allmänhet. Det handlar om beteckningar, rubriceringar och gradindelning av brotten. Bland annat är det tillgrepp av fortskaffningsmedel, egenmäktigt förfarande, olovlig energianvändning, ocker, häleri, svindleri och olovligt brukande som nu kommer att ha en grov svårighetsgrad.

Kvalifikationen för grov stöld ska också kompletteras så att den särskilt ska beaktas när intrång görs i bostad eller i de fall när det handlar om en sak som någon burit på sig eller haft i sin omedelbara närhet. Med den här propositionen blir det också justeringar i dessa straffskalor.

Fru talman! Dagens proposition behandlar viktiga områden och avser att skydda de särskilt sårbara målgrupper som vi har i samhället och som riskerar att utsättas för bedrägeri och bluffakturor. Jag menar att det här är viktig politik för att komma åt den kriminalitet som drabbar äldre. Den hänsynslöshet som drabbar en redan ekonomiskt utsatt grupp ska därför vara kännbar för den som begår brottet.

Avslutningsvis har vi socialdemokrater reserverat oss mot utskottets förslag till tillkännagivande gällande inbrottsstöld och upprepade stölder.

Inbrottsstöld som brottskategori har jag kommenterat i andra straffrättsliga debatter, och min uppfattning är att det fortfarande är så att gärningen är kriminaliserad under beteckningen grov stöld. Annars delar vi uppfattningen att områdena kontinuerligt ska följas av justitieutskottet men att frågan ska behandlas när ytterligare beredningsunderlag finns.

Fru talman! Därför står vi bakom våra reservationer, men vi kommer inte att yrka bifall till dem.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det är kanske inte så vanligt när man befinner sig i opposition, men i det här fallet är det riksdagen som har tagit ledningen för hur man ska arbeta med dessa frågor, oavsett vad man från Socialdemokraterna säger om att man ska slå ett slag för de äldre. Det tycker jag verkligen att man ska göra. Det är viktigt. Den här brottsligheten drabbar äldre människor hänsynslöst.

Normalt talar man inte så mycket om integritetskränkningar och upplevelser som innebär att man känner en stor otrygghet efter förmögenhetsbrott, men i de här sammanhangen finns det anledning att tala om det.

Jag kan inte låta bli att kort berätta varför jag känner att detta är väldigt angeläget. En gång i tiden när jag arbetade som polis förekom det - precis som nu - ganska många bostadsinbrott. De äldre människor och ålderspensionärer som hade fått sitt hem uppochnedvänt och kära ägodelar - sådant som inte hade annat än affektionsvärde - stulna förstod inte vilket ekonomiskt värde som gammalt arvegods hade, ägodelar som familjen kanske hade ägt sedan generationer tillbaka.

Dessa äldre blev väldigt otrygga efter det här. Tragiskt nog fick man ofta åka tillbaka till samma adress när människor hade avlidit kort tid efter det att de hade drabbats av inbrott. Det förekom många gånger.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att många av de äldre och sköra människor som drabbades av inbrott tog väldigt illa vid sig av den här typen av brott. Därför är det viktigt - precis som det som är bakgrunden till det här betänkandet - att man ska se allvarligare på förmögenhetsbrott som har en integritetskränkande karaktär.

Det finns också anledning att se allvarligt på just inbrottsstöld i bostäder. Det är någonting som riksdagen vid två tillfällen har lämnat ett tillkännagivande om till regeringen. Fortfarande har regeringen inte gjort någonting på detta område. Det här handlar om att slå ett slag för de pensionärer som vi talar om. När någon bryter sig in i andra människors hem och äldre, värnlösa och skyddslösa drabbas ska den personen bli straffad för det på ett konsekvent och rimligt sätt.

Vi har som sagt lämnat två tidigare tillkännagivanden. I det ärende och i den proposition som nu har lagts på riksdagens bord hade regeringen kunnat ta in ett beredningsunderlag och föra in detta. Det har dock inte skett. Därför finns nu ytterligare ett tillkännagivande, ett tredje, om inbrottsstöld, och detta är tidssatt. Senast den 1 april 2018 ska regeringen återkomma till riksdagen med ett förslag till en ny straffbestämmelse om inbrottsstöld.

Jag vet inte varför det inte finns något intresse för att ta tag i frågan. Visserligen sker skärpningar i ärendet när det gäller kvalifikationsgrunden. I dag döms den som gör sig skyldig till ett inbrott i bostad - det kan handla om permanentbostad eller fritidshus - för grov stöld. Men det rör sig inte om en egen brottsrubricering som påvisar allvaret. Grov stöld kan ju också handla om att stjäla en handväska som någon bär på sig eller har i sin närhet. Det är inte riktigt samma sak som att få hela sitt hem vänt uppochned och kanske få gammalt arvegods stulet.

Vad avser systematik i brottsligheten hade det med beredningsunderlaget i propositionen varit möjligt att införa systematik som kvalifikationsgrund. Nu innefattas detta i begreppet "brott av särskilt farlig art". Det gäller exempelvis om stölder har varit av särskilt farlig art. Regeringens argumentation för varför systematik inte ska införas som kvalifikationsgrund är att det skulle innebära en uppenbar risk för felaktig tolkning.

Jag förstår inte detta resonemang. Med tanke på att jag även har sett detta i domstol vet jag att det finns många fall med serier av snatterier där personer har dömts för snatteri, trots att det samlade värdet på det som har stulits samma dag kanske har varit 15 000-20 000 kronor. Om det hade stulits vid ett enda tillfälle hade det handlat om stöld, men i dessa fall har personen dömts för snatteri. Man kan fråga sig vilket som är allvarligast.

Har systematik betydelse eller inte? Jo, det har det, också som isolerad företeelse. Naturligtvis borde något som man gör upprepade gånger samma dag och till samma belopp medföra att det kvalificeras som stöld eller grov stöld på samma sätt som när det sker vid ett enda tillfälle. Som det nu är kan tio tillfällen leda till dom för snatteri.

Regeringen och i detta fall riksdagsminoriteten har en annan uppfattning om detta. Men det finns tillkännagivanden, och regeringen ska återkomma till riksdagen även i denna fråga.

Jag vill slutligen säga något om grovt fordringsbedrägeri. Detta är ett resultat av att alliansregeringen i juni 2012 gav en särskild utredare i uppdrag att undersöka om det fanns behov av att förstärka det straffrättsliga skyddet för egendom och föreslå förändringar som inte minst skulle vara kopplade till it-brott.

Under väldigt många år och med ökad intensitet har så kallade bluffakturor och annat diskuterats. Detta är ett stort och omfattande problem, och det här är svaret på detta problem. I stället för att diskutera en massa konstiga förslag om att man till exempel ska kunna frånträda avtal som man egentligen inte har ingått fordras ett straffrättsligt skydd. Här har vi nu ett uppbyggt förslag om grovt fordringsbedrägeri, vilket Lawen Redar redogjorde för bra.

Grovt fordrings-bedrägeri och andra förmögenhetsbrott

Med den utgångspunkt som alliansregeringen gav utredaren gäller i övrigt att man ska anpassa straffskalor för de centrala förmögenhetsbrotten så att de bättre speglar det allvar som exempelvis integritetskränkningar innebär. De ska även anpassas i förhållande till varandra.

En annan sak är att man ändrar brottsrubriceringen snatteri till ringa stöld, vilket förhoppningsvis möjligen kan uppfattas som en signal om att man ser allvarligare även på ringa fall av tillgreppsbrott. Dessutom skärps straffskalorna för skadegörelse och grov skadegörelse för att de ska stämma överens med övriga förmögenhetsbrott.

Det finns som sagt ingen reservation för vår del att yrka bifall till, så jag yrkar återigen bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 maj.)