Granskning av kommissionens meddelande om ett ramverk för global utveckling efter 2015

Herr talman! Denna debatt är kanske lite annorlunda. De flesta debatter här i kammaren brukar handla om att vi är oeniga om någonting, men när det kommer till de här frågorna råder en bred samsyn, vilket också märks i detta betänkande genom att det inte finns någon reservation. Det finns alltså en bred politisk enighet i Sveriges riksdag, och det finns anledning till det, för det här gäller frågor om FN:s millenniemål, frågor där Sverige traditionellt har väldigt starka och internationellt välkända åsikter. Det är säkert också en del av bakgrunden till att Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson ingår i FN:s högnivåpanel. Om jag har räknat rätt är hon just nu i denna stund på möte med denna högnivåpanel i New York. Det som det handlar om här är vad EU ska ha för förhandlingsposition i framtiden i det fortsatta arbetet med att forma de nya millenniemålen. Den här EU-processen pågår för fullt. Som i alla processer, i synnerhet EU-processer, är det en lång resa, och man kan undra när i processen man ska försöka påverka. Så här långt har processen främst pågått i EU:s olika institutioner, huvudsakligen nere i Bryssel. Men nu går det in i ett nytt skede, och det blir mer en fråga för de olika medlemsstaterna och regeringarna i EU att förhandla vidare om vad som ska bli EU:s förhandlingsposition. Det är naturligtvis en styrka om EU har en gemensam uppfattning i frågor om utrikespolitik och biståndspolitik. Men enighet i EU får inte bli ett självändamål. Det är viktigt att man också är enig om bra ståndpunkter. Och även om man blir enig om de ståndpunkterna kan det finnas anledning att i vissa fall välja att gå före och gå längre än den gemensamma EU-ståndpunkten för att driva på debatten och den globala processen. Där tror jag att Sverige har en viktig roll att spela, en roll som också välkomnas av andra medlemsstater inom EU. Det handlar kanske framför allt om vad jag tycker är traditionella svenska ståndpunkter om vikten av att arbeta med jämställdhet, hbt-rättigheter och SRHR-frågor, sådant som finns med i diskussionerna om millenniemålen. Det är frågor där Sverige är internationellt känt för att ligga långt framme, ha goda resultat självt och även vara pådrivande i den globala utvecklingen. Det ska vi inte skämmas för eller glömma bort, och det ska vi inte sudda bort för att bli eniga i EU, utan vi ska se vår roll. Vid lämpliga tillfällen ska vi vara beredda att spela solo i orkestern om det tjänar frågorna. Det är viktigt att den agenda som till slut blir resultatet, det som jag kallar de nya millenniemålen efter 2015, blir en integrerad agenda för ett gott liv, där en viktig utgångspunkt är respekten för mänskliga rättigheter och att det här ska ske inom vad vår planet tål ekologiskt. Det handlar om att hålla ihop utvecklingsfrågor och miljöfrågor. Det är inte antingen eller, utan både och. Jag tror att Sverige har en viktig roll att spela. Den 4 juni kommer biståndsminister Gunilla Carlsson att presentera FN:s högnivåpanels resultat. Det blir naturligtvis väldigt spännande att ta del av det och förhålla sig till det som socialdemokrat och biståndspolitisk talesperson. Men innan vi kommit så långt ska vi nästa vecka här i riksdagen ha ett samråd med biståndsministern inför det EU-ministerrådsmöte som samlar biståndsministrarna och där slutligen EU:s ståndpunkt och förhandlingsbud ska fastställas. Vi är i början av processen. Det är en spännande process som har alla möjligheter att leda till någonting gott. Det är viktigt att hålla fokus på den långsiktiga utvecklingen, att inte falla för frestelsen att formulera kortsiktiga och enkelt mätbara mål utan inse att vi har kommit långt med de tidigare millenniemålen. Vi har åstadkommit en hel del resultat, men väldigt mycket finns kvar att göra, och det som finns kvar att göra är sannolikt i många avseenden svårare än det som vi redan har gjort. Jag ser fram emot en fortsatt process och diskussion, inte bara här i dag utan även under åren som kommer, kring FN:s framtida millenniemål om hur fattigdomen ska kunna utrotas i världen och hur alla människor i hela världen ska kunna leva i frihet, demokrati och en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling. Med det, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utlåtandet. I detta anförande instämde Désirée Liljevall (S).

Herr talman! Jag tackar Kenneth G Forslund för hans anförande och hälsar åhörarna på läktaren välkomna, liksom dem som sitter framför tv:n hemma och tittar på denna spännande debatt. Det är en viktig debatt, även om vi som Kenneth G Forslund sade är eniga i utrikesutskottet om de här frågorna. Jag tror att det är en styrka för Sveriges riksdag och för Sverige att vi så långt som möjligt har denna enighet, för detta handlar om att driva frågor som partiöverskridande väldigt ofta är starka värderingsfrågor för oss svenska parlamentariker. Utrikesutskottets utlåtande UU18, som debatteras här i dag, Granskning av kommissionens meddelande om ett ramverk för global utveckling efter 2015 , är viktigt för den framtida utvecklingsagendan. Vi debatterar kommissionens meddelande Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid . Det här innebär både fattigdomsbekämpning och klimat- och miljöfrågor. Tanken är att vi ska ge vår syn på de ingångsvärden EU i sin tur ska ha inför kommande förhandlingar i FN när det gäller global utveckling efter år 2015 och att EU då ska ha ett gemensamt ramverk inför dessa förhandlingar. Det är viktigt att EU har en stark och gemensam röst. Från svensk sida vill vi givetvis att EU-rösten så långt som möjligt ska representera våra svenska värderingar och prioriteringar och att vår politik präglar EU:s politik i så stor utsträckning som möjligt. I de förhandlingar som kommer att ske inom FN är EU bara en av många stora förhandlingsparter. Men EU är en stor förhandlingspart med över 500 miljoner, det vill säga mer än en halv miljard, invånare och har en viss tyngd. Kan vi vara med i den diskussion vi har här i dag med den enighet vi har i Sveriges riksdag och kunna sätta en större prägel på det arbetet kan vi göra skillnad. Herr talman! I stort är vår uppfattning att det utlåtande som föreslås av kommissionen är positivt. Det är positivt att man tar fram vissa grundläggande principer. Däremot kan det vara lite för tidigt att redan i dag komma med konkreta förslag till mål i processen. EU ska vara med och bidra till att forma den dagordning som ska ligga till grund för framtida diskussioner. Men vi ska samtidigt inte föregripa hela förhandlingsprocessen. Att kommissionen föreslår de för Sverige så viktiga principerna om mänskliga rättigheter, god samhällsstyrning med rättsstatsprincip med mera, jämställdhet och andra principer välkomnas och stöds självklart av oss. Vad gör då Sverige, och vilka frågor driver vi inom EU? Vi anser att översynen av millenniemålen och framtagandet av hållbarhetsmål ska föras samman och bör mynna ut i ett ramverk. Vi vill ha ett integrerat ramverk med en uppsättning universella mål som omfattar de tre dimensionerna för hållbar utveckling. Det är den sociala, den ekonomiska men också den miljömässiga. Sverige verkar inom EU för att en rad rådslutsatser ska bli verklighet och att EU i detta skede ska ha en så flexibel position som möjligt och ett lyssnande förhållningssätt. Vi vill gärna se ett antal mål som är universella men också relevanta för alla länder. Dessa mål ska vara utformade på ett sådant sätt att de är operativa på nationell nivå. Vi måste givetvis ta lärdom av den tid som gått sedan millenniemålen fastställdes och jobba vidare med det vi har påbörjat. Det är samtidigt viktigt att poängtera varje lands eget ansvar i genomförandeprocessen. Från vår sida är det angeläget att arbetet med millenniemålen fortgår. Många länder är långt ifrån att uppfylla alla åtta millenniemål. Det gäller i synnerhet konfliktdrabbade länder och sviktande stater där man kanske är långt ifrån att uppnå något av målen. Sverige fortsätter att fokusera främst på millenniemålen 4 och 5, det vill säga om minskad barnadödlighet och mödradödlighet, och millenniemål 7 om miljömässig hållbarhet. Det kommande ramverket bör sända signaler om en vision av välstånd, säkerhet och välfärd för alla och fortsatt bygga på fattiga människors perspektiv. Demokratisk samhällsstyrning, rättsstatsprincipen, fred och säkerhet och jämställdhet är viktigt för att uppnå inkluderande hållbar utveckling. Sverige och förhoppningsvis också EU kommer att driva att god samhällsstyrning, mänskliga rättigheter och jämställdhet ska vara grundpelare i den framtida agendan för global utveckling. Millenniedeklarationen och därmed respekten för mänskliga rättigheter bör stå som grund för den framtida dagordningen. Det innebär att vi bör ha en bred och omfattande ansats som inkluderar alla grupper och alla typer av rättigheter, inklusive de rättigheter som för vissa länder är kontroversiella men för Sverige väldigt viktiga, som rätten till sexuell och reproduktiv hälsa, kvinnors rättigheter och hbt-personers rättigheter. Det är även viktigt att man tar in perspektivet med personer som exempelvis lever med funktionshinder. Mänskliga rättigheter omfattar alla. Herr talman! Sammanfattningsvis kan vi kortfattat säga att Sverige i allt väsentligt är positivt till det som presenteras av EU-kommissionen. Men vi vill trycka lite extra på de viktiga frågor som gäller mänskliga rättigheter och demokrati, SRHR-frågorna och också miljö- och klimatfrågorna. Jag avslutar med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Om kvinnor i u-länder inte kan välja sina lagstiftare blir det inga satsningar på mödravård. Om yttrandefriheten förtrycks kan folkrörelserna inte förändra attityden till aids. Om makten ärvs från far till son blir kampen för det egna maktinnehavet viktigare än folkets väl och landets utveckling. Demokrati är grunden för fortsatt utveckling och möjlighet för ett land att självt kunna forma sin framtid. Det är därför Folkpartiet vill att demokrati ska vara ett av huvudmålen för global utveckling. Dagens debatt handlar om EU:s ingångsvärden inför de kommande förhandlingarna i FN om global utveckling efter 2015. Global utveckling handlar inte bara om hur man ska se till att ingen lider brist på mat, vatten och tak över huvudet. Att vara fattig innebär också att lida brist på makt och valmöjligheter. Demokrati och frihet är det viktigaste verktyget för att bekämpa fattigdom och skapa utveckling. Demokrati skapar också stabilitet och säkerhet i världen. Som liberaler kan vi aldrig acceptera ofriheten, förtrycket, diskrimineringen och lidandet. Demokrati är en hörnsten för en långsiktig utveckling som ökar människors möjlighet att försörja sig. Det framhålls i utskottsbetänkandet att ramverket bör inriktas på utrotning av fattigdom i alla dess dimensioner, var den än finns, och att främja välstånd och välbefinnande för alla människor. Det är gott så, men det finns hinder på vägen. Utskottet pekar på att särskild hänsyn bör tas till konfliktdrabbade länder och sviktande stater. 1 ½ miljard människor lever i konfliktdrabbade länder och sviktande stater som inte har uppnått millenniemålen. Varför då? En av orsakerna är väpnat våld som underminerar möjligheterna till utveckling. Frihet från våld i alla former måste därför vara en viktig beståndsdel för arbetet framöver. Utskottet framhåller att hotet om en okontrollerad spridning av små och lätta vapen måste tas på stort allvar och att gränsöverskridande okontrollerad vapenhandel kräver särskild uppmärksamhet. Det finns ett nära samband mellan säkerhet och utveckling. Förtryck, konflikter och humanitära kriser gör att utveckling bromsar upp och stannar av. Ett land som plågas av strider, konflikter, kriminalitet och väpnat våld har inte samma förutsättningar att skapa utveckling och välstånd för sina medborgare. Väpnat våld innebär också en stor belastning för hälso- och sjukvård och kostar mycket pengar. Dessutom drabbas offrens familjer av ökade kostnader, minskade inkomster och i vissa fall även av social marginalisering. Konsekvenserna av väpnat våld stannar inte vid de omedelbara och uppenbara i form av spillda liv, bestående men och handikapp och långtgående psykiska trauman. Våldet kan också leda till långtgående konsekvenser för samhället. En stor spridning av handeldvapen skapar i sig osäkerhet, reell såväl som upplevd. Det i sin tur skapar tryck på ökade kostnader för polis och rättssystem. I de fall staten inte klarar av att möta behoven av ökad säkerhet skapas andra lösningar för att försvara liv och egendom för att möta behoven, med risker att underminera staters våldsmonopol samt principen om säkerhet som en medborgerlig rättighet. Väpnat våld inverkar också på staters produktivitet, såtillvida att majoriteten av offren kommer från den unga och produktiva delen av befolkningen och reducerar dessas möjligheter till produktivt arbete. Den minskade livskvalitet och ökade osäkerhet som följer av väpnat våld kan också inverka negativt på den privata investeringsviljan. Totalt sett underminerar väpnat våld möjligheterna till utveckling och är därför ett direkt hinder för uppfyllelsen av millenniemålen - både dagens och morgondagens. I FN:s program för utveckling, UNDP, uppskattas den totala kostnaden för väpnat våld enbart i de länder som befinner sig utanför konflikt uppgå till 163 miljarder dollar årligen. Men väpnat våld underminerar inte bara samhällens möjligheter till utveckling. Som en del av organiserad kriminalitet uttrycker våldet ett misslyckande från samhället när det gäller att erbjuda säkerhet. Det utgör ett hot mot den sociala sammanhållningen och riskerar i vissa fall också att bidra till subkulturer av straffrihet och maffialiknande säkerhetsarrangemang. I samhällen drabbade av väpnat konflikt är konsekvenserna ännu djupare med flyktingproblematik, raserad infrastruktur och kollektiva psykologiska trauman där vägen till försoning kan upplevas som mycket lång. I dessa sammanhang utgör det väpnande våldet ett hinder även för humanitärt bistånd. Det utgör också ett direkt hot mot biståndsarbetare och medverkar till att biståndsmedel måste användas till säkerhetsarrangemang och till att mildra de omedelbara konsekvenserna av våldet snarare än till utveckling. Herr talman! Det är därför Sverige som en stor biståndsgivare måste se till att kampen mot den okontrollerade spridningen av små och lätta vapen fortsätter och intensifieras så att de mål som ställs upp och de medel som satsas ska få avsedd effekt och bidra till utvecklingen i världen. När det gäller den globala utvecklingen efter 2015 bör man ta fasta på alla länders ansvar för att bidra till en hållbar utveckling. Oppositionen kommer naturligtvis att kritisera oss för vad vi glömt eller på några korta minuter inte har fått med här. Det innebär inte att det inte arbetas med FN:s resolutioner om kvinnors rättigheter, främjandet av jämställdhet och kvinnors roll i utveckling och rätt till fria och säkra aborter. Det innebär inte heller att frågor om mänskliga rättigheter, miljö och klimat, SRHR-frågor och hbtq i alla former är bortglömda. Tvärtom ligger fokus mycket på att dessa frågor ska finnas och finns med som en naturlig del av allt utvecklingsarbete. Men denna gång koncentrerar jag mig på frågor som gäller våld, vapenkontroll och nedrustning.

Herr talman! Jag tackar Christer Winbäck, och jag kan omedelbart lugna honom: Jag tänker inte utdela all den kritik som han alldeles nyss förutspådde skulle komma. Det finns säkert tillfällen då vi kan kritisera regeringssidan också på detta område. Men låt oss göra det en annan gång; i det här fallet är vi till den allra största delen överens. Jag tycker att Christer Winbäck på ett mycket förtjänstfullt sätt pekar på hur våld, krig och förtryck mycket allvarligt hindrar utveckling. Jag blir nyfiken när han säger att det måste finnas krav på demokrati. Jag undrar hur vi ska tolka detta. Är det först demokrati och sedan utveckling och bistånd? Är det så vi ska tolka det? Eller kan vi vara överens om att utveckling kan leda till demokratisering som kan leda till ökad utveckling som kan leda till ännu mer ökad demokratisering som leder till ännu mer utveckling och så vidare? Eller tycker Folkpartiet att det är antingen eller - det måste först vara demokrati, och sedan kan vi jobba med utveckling och bistånd till de länder som behöver det?

Herr talman! Jag håller med om det som Kenneth G Forslund säger. Självfallet går dessa saker hand i hand. Utveckling leder till demokrati som leder till fortsatt utveckling. Men det är viktigt att känna att demokratidelen inte glöms bort. Om man bara använder utvecklingsparametrarna, så som vi ibland diskuterar här i kammaren, och glömmer bort demokratin blir det inte en hållbar utveckling på sikt. Det är viktigt att demokratin finns med som en viktig hörnsten, som jag sade.

Herr talman! Då kan jag konstatera att vi verkligen förefaller vara så överens som utlåtandet ger uttryck för när det inte finns några reservationer. Det gläder mig. Det finns länder - stora sådana, dessutom - där det sker en stark utveckling men där demokratin absolut inte utvecklas. Jag tänker naturligtvis framför allt på Kina. Jag tycker att det är viktigt att vi jobbar med att skapa också en demokratisk utveckling i Kina och i liknande länder. Det handlar inte bara om en ekonomisk och möjligen social utveckling som finns där.

Herr talman! Det finns även länder i vårt närområde där man kan fundera på hur demokratin ska förbättras för att det ska leda till en bättre utveckling för den enskilda medborgaren. Det handlar inte bara om de länder där vi i dag är involverade i biståndsaktiviteter och annat. Det finns mycket att göra. Jag tycker fortfarande att det är viktigt att demokratin ska ses som en hörnsten i allt utvecklingsarbete vi gör. Precis som Kenneth G Forslund påpekar går det hand i hand, och det ena leder till det andra. Men allt måste vara med på tåget.

Herr talman! Detta är ett betänkande som har stor enighet i utskottet. Egentligen är det inte heller ett betänkande utan ett utlåtande, herr talman, och ett utlåtande handlar om att vi från kammarens sida i ett tidigt skede ska kunna diskutera vad som händer i EU. Vi ska vara med och ge riktlinjer och kunna diskutera dessa riktlinjer för EU:s fortsatta arbete. Detta är ett viktigt område för EU:s fortsatta arbete. Det handlar om ramverket för global utveckling post-2015, efter 2015. Det gäller EU:s ingångsvärden inför de kommande förhandlingarna, som kommer att bli tuffa och som kommer att kräva god vilja från många parter - också från EU - för att vi ska kunna samla världen till nya mål för vår utveckling. Grunden för detta är att vi alla har sett att den enighet vi kunde nå när det gäller millenniemålen för 2015 ändå har haft en stor betydelse för att man ska kunna samla världens resurser i några huvudstråk. Det handlar om att försöka nå de åtta målpunkter som vi då pekade ut. Vi är inte framme. Vi är långt ifrån framme vid alla mål, men vi verkar ändå klara det gemensamma åtagandet för fattigdomsmålet. Millenniemålen gav en god erfarenhet, och på denna grund ska vi nu bygga vidare för att utrota fattigdom, och inte bara halvera den. Insikten finns, herr talman, om att detta kräver såväl ekonomisk politik som social politik och miljö- och klimatpolitik. Insikten om att man bör förena globala aktörer är på väg att växa även om det ifrågasätts i många förhandlingar. Vi har ett jordklot, herr talman, och vi har ett gemensamt ansvar för att värna och vårda det. Det finns inga delar av jordklotet som kan fredas från vad som händer runt omkring, utan vi är alla beroende av varandra. Rio + 20 i fjol var en insikt om att vi måste förena utvecklingsagendan. Att gå från millenniemål till hållbarhetsmål, från MDG till SDG - sustainable development goals - var ett budskap som världen då enades bakom, om än med stora svårigheter och många skohorn. Vi måste försöka hålla fast vid detta. Utskottet lyfter fram hur viktigt det är att förena fattigdomsbekämpning med hållbar utveckling. Det är de främsta målen. Vi ska ta fram en vision för 2050, och vi jobbar på det i Sverige. Vi ska ha mål och målsättningar för 2030. Också detta är någonting som vi jobbar med i Sverige och för övrigt i EU. Det handlar om att skapa en samstämmig politik för hållbar utveckling och för en hållbar värld där vi också ska klara klimatutmaningarna. Dem möter vi alla. Det handlar om att förebygga nya katastrofer, nya konflikter och ny fattigdom, och om vi inte klarar av att nå hållbarhetsmålen kommer de att komma med stor kraft och påverka oss alla. EU är en viktig aktör för att möjliggöra en sådan politisk utveckling. Vi måste ta ansvar här hemma men också på den europeiska kontinenten och vidta åtgärder själva. Vi måste också vara beredda att bjuda till för att åstadkomma lösningar och inte låsningar i den globala miljön. En hållbar värld kräver en inkluderande ekonomisk och social tillväxt. En hållbar värld innebär att vi klarar av att ha en hållbar tillväxt som tar fasta på klimat och miljö. Kommissionen har identifierat viktiga principer och drivkrafter. Vi i Centerpartiet vill understryka vikten av det som utskottet nu också konstaterar, nämligen att det inte räcker med att identifiera drivkrafter utan att man också måste vara beredd att vidta åtgärder. Det understryker utskottet, inte minst för att säkerställa att åtgärder vidtas som långsiktigt hanterar klimatfrågorna. Det är en oerhört viktig del i arbetet. När vi pratar långsiktighet och hållbarhet krävs det att vi inte bara söker plåsterlösningar, utan vi måste söka långsiktigt förebyggande lösningar för en hållbar utveckling för alla människor, för kommande generationer, när vi blickar framåt mot 2050. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i utskottets utlåtande. Det finns ingen reservation här utan bara ett särskilt yttrande, och det har jag inte kommenterat här.

Herr talman! Utrikesutskottet har i detta utlåtande behandlat EU-kommissionens meddelande om ett ramverk för global utveckling efter 2015. Skrivelsen berör ett brett område. Det gör att detta utlåtande och denna debatt rör sig över ganska många olika ämnen, men alla syftar till att vi ska kunna göra förbättringar för en globalt hållbar utveckling. Detta arbete är viktigt för mänsklighetens fortsatta utveckling mot en hållbar värld som skapar möjligheter till välstånd och välbefinnande utan att tömma jordens resurser. I detta utlåtande lyfter utskottet fram vikten av jämställdhetsarbete och en förbättrad situation för kvinnor. Utskottet lyfter också fram millenniemålen, bland annat att mödradödligheten ska minskas med tre fjärdedelar fram till 2015. I jämställdhetsarbetet i utvecklingsländer anser vi att det är viktigt att ge kvinnor de förutsättningar som behövs för att de över huvud taget ska ha en möjlighet att delta i utbildning och bli tillgängliga på arbetsmarknaden. Kvinnor måste därför kunna delta i beslutsfattande, delta i ekonomin, kunna försörja sig, ha tillgång till utbildning och ha en god hälsa. Vi i Sverigedemokraterna instämmer i allt detta. Vi vill dock göra en anmärkning i marginalen när det gäller de så kallade sexuella och reproduktiva rättigheterna. På många håll i världen ses dessa fortfarande som kontroversiella frågor. Utifrån denna kunskap anser Sverigedemokraterna att regeringen i sitt arbete rörande SRHR-frågor borde visa större ödmjukhet och respekt för de kulturella skillnader som finns i synen på frågor inom SRHR. Herr talman! Sverigedemokraterna instämmer i att det finns många problem i världens länder kopplade till sexuell och reproduktiv hälsa såsom mödradödlighet, hiv/aids och sexuella övergrepp. Sverigedemokraterna instämmer dock inte i utskottets enhälligt positiva inställning till hur regeringens arbete med SRHR-frågor bedrivs. I arbetet med SRHR-frågor är det enligt vår mening särskilt viktigt att verka för att en nyanserad bild av abort lyfts fram. Det är viktigt att man inte bortser från de etiska problemen med ingreppet. Det är också värt att uppmärksamma att man tidigare har låtit sig influeras av enskilda lobbyorganisationer. Vi anser att det skapar en bristande trovärdighet i dialogen rörande frågor om sexuell och reproduktiv hälsa då dessa frågor, som tidigare nämnts, är politiskt känsliga i många länder. Vid en dialog med andra länder om abortfrågan bör också frågan problematiseras utifrån flera aspekter. Det bör finnas en större respekt för och medvetenhet om det etiska dilemma som abort utgör i många länder. Precis som utskottet också konstaterar talar kommissionen om vikten av att målsättningarna måste kunna anpassas till nationella förhållanden och operationaliseras på nationell nivå trots att de ska gälla generellt för alla länder. Vår allmänna hållning är att ha respekt för varje lands suveränitet och för den kultur och värdegrund som där finns. Sverigedemokraterna vill verka för en värld med fristående demokratiska stater. Vi anser att man bör vara vaksam så att man inte går över gränsen i arbetet för grundläggande internationella mänskliga rättigheter och börjar ställa orimliga krav på enskilda länders politiska inriktningar. Herr talman! Jag vill be om ursäkt för att jag har dragit över min tid och yrka bifall till förslaget i utskottets utlåtande.

Herr talman! Utifrån det som ni skriver i ert särskilda yttrande om att en nyanserad bild av aborter ska lyftas fram och att dessa frågor är politiskt känsliga i många länder vill jag ställa en fråga till Björn Söder: Vadan denna blygsamhet, Björn Söder? Sverigedemokraterna är ju ett parti som brukar göra sak av att ni vill lyfta upp frågor som ni säger att andra inte vill lyfta upp. Varför är ni plötsligt så blygsamma här och vill att Sverige ska tona ned sin roll så mycket?

Herr talman! Vi är öppna med att vi anser att den svenska abortlagstiftningen är föråldrad och förlegad. Det är en lagstiftning som tillkom för 38 år sedan. Mycket har hänt sedan dess när det gäller den medicinska utvecklingen. Vi anser också att den svenska abortlagstiftningen har blivit påverkad väldigt mycket av lobbyorganisationer som driver på för fri abort och så vidare. Vi anser att den svenska abortlagstiftningen är extrem i ett internationellt perspektiv. Man kan säga att Sverige är en extrem pol på den ena sidan, och motpolen är till exempel Irland och Polen som totalförbjuder abort. Jag tycker att det är viktigt att vi tittar på var övriga länder befinner sig i ett internationellt perspektiv och att vi bör sträva efter att hamna där. Därför anser vi också att den svenska abortlagstiftningen ska förändras. Om den svenska regeringen då trycker på för att andra länder ska gå i samma riktning som Sverige anser vi att det är fel väg att gå. Därför bör den svenska regeringen tona ned arbetet med att försöka förändra de andra ländernas abortlagstiftning och kanske mer anpassa sin egen abortlagstiftning efter hur andra länder har det och efter att den medicinska utvecklingen har gått framåt.

Herr talman! Tack för svaret, Björn Söder! Jag tycker att det var klargörande. Det är naturligtvis fullt begripligt att man inte vill skicka någonting som man inte tycker är bra här hemma i Sverige på export till omvärlden. Det är högst rimligt. Vi har olika åsikter om en hel del olika saker, bland annat abortlagstiftningen. Det är inget fel att ha olika åsikter, tvärtom. Det är därför vi har demokrati och debatt. Jag tycker inte att abort är något preventivmedel. Samtidigt vet vi att fria och säkra aborter räddar liv. Men låt inte abortfrågan, varken i Sverige eller internationellt, skymma sikten för vikten av att arbeta för möjligheten till säkert sex och familjeplanering. Det är två saker som vi vet är både viktiga och mycket effektiva för att skapa utveckling i världen. Björn Söder var till och med inne på det i sitt anförande. Kvinnors möjligheter att delta i samhället är oerhört viktiga för utvecklingen i ett land. Vi får säkert möjlighet att debattera huruvida den svenska abortlagstiftningen är extrem eller inte i något annat sammanhang. Jag vill ändå tacka Björn Söder för att han berättade vad som ligger bakom de i det särskilda yttrandet ganska blygsamma formuleringarna om hur Sverige ska förhålla sig i abortfrågan och SRHR-frågor globalt sett.

Herr talman! Jag håller med Kenneth G Forslund om att det är otroligt viktigt att arbeta förebyggande, och det är också någonting som vi ser att man måste prioritera. Jag håller också med om att abort inte ska vara ett preventivmedel. Vi är ganska rörande överens om det, tror jag.

Herr talman! Rubriken för dagens debatt kanske inte är den mest exalterande vi har haft här i kammaren, men bakom rubriken på dagens utlåtande finns kanske en av de viktigaste diskussionerna vi kommer att ha i denna kammare under hela mandatperioden. Det handlar om de globala utvecklingsmål som vi kommer att arbeta utifrån tillsammans över hela jorden under en mycket lång tid framöver. Redan år 2000 enades världens ledare om åtta så kallade millenniemål om bland annat minskad fattigdom, hunger och mödradödlighet i världen. Dessa mål löper ut 2015, och det är dags för världen att tillsammans gemensamt formulera nya utvecklingsmål. Jag tycker att de år vi har bakom oss med arbetet med millenniemålen visar att när världen går samman och sätter upp tydliga, gemensamma mål och arbetar tillsammans kan man också åstadkomma förändring. När det gäller millenniemålen handlar det om förändring i miljoner människors vardag världen över. Vi ser i dag att flera av de olika millenniemålen kommer att nås, men vi ser tyvärr också samtidigt att framstegen är väldigt ojämnt fördelade mellan olika länder och olika regioner. Vi kan dock konstatera att under det gångna decenniet har hundratals miljoner människor fått möjlighet att lyfta sig ur fattigdom och få tillbaka sin mänskliga värdighet. Vi ser miljoner flickor världen över som nu för första gången i sitt liv får göra en matteläxa, får möjlighet att gå i skolan och därigenom får makt och möjlighet att bestämma över sitt liv. Vi ser i väldigt många länder världen över hur mödradödligheten just nu minskar, hur unga kvinnor får möjlighet att överleva sin graviditet, bilda familj och få möjlighet att bidra till samhället och leva långa liv. Jag tycker att millenniemålen har visat på politikens möjligheter. Fattigdom, hunger och spridning av hiv/aids är ingenting av naturen givet. Det är inte skapat av några osynliga händer. Den orättvisa världsordning som vi lever i är skapad av politiska beslut men kan också förändras och byggas rättvist genom just politiska beslut. Vi som sitter i denna kammare skulle kunna bli den generation som utrotar fattigdomen, men då måste vi också göra väldigt tydliga vägval. Herr talman! De goda erfarenheter som har gjorts i arbetet med millenniemålen behöver vi nu ta till vara och bygga vidare på när vi formulerar nya utvecklingsmål. Det är viktigt att de nya globala utvecklingsmålen är universella och att de omfattar alla jordens stater, för fattigdom och hunger skapas inte av de fattiga eller de hungriga. Det är gemensamma utmaningar som vi har ett gemensamt ansvar för och som vi också behöver lösa gemensamt. Det är också helt avgörande att man i de nya målen understryker Nords ansvar och vikten av att vi som lever i de rikaste delarna av jordklotet lever upp till våra löften när det gäller bistånd, både när det gäller biståndets nivåer och när det gäller dess kvalitet. Samtidigt är det också en förutsättning för att man ska nå framgång med de nya utvecklingsmålen att man sätter det som kallas ägandeskap i fokus. Det måste vara så att det är människor i Syd, de som känner fattigdomen och hungern i sin egen vardag, som ska sätta dagordningen och formulera strategierna för att bygga en mer rättvis värld. Samtidigt är det också oerhört viktigt att de nya utvecklingsmålen är tydliga när det kommer till behoven av en samstämmig utvecklingspolitik. Det handlar om att vi ser att biståndet ensamt inte kommer att kunna lösa de stora utmaningar vi står inför. Fattigdomsbekämpning, ekonomisk utveckling, ökad jämställdhet och bekämpning av hunger kräver en rad åtgärder inom en rad områden. Det kräver en klimatpolitik där de rika länderna och de multinationella företagen tar sitt ansvar. Det kräver en stärkt reglering av vapenhandeln över hela världen. Det krävs en reformering av Internationella valutafonden och Världsbanken. Det krävs rättvisa handelsregler, globala regler för utländska investeringar, skuldavskrivningar med mera. Utveckling i dag kräver inte minst minskad ekonomisk exploatering av de absolut fattigaste länderna och av kapitalflykt från Syd. Herr talman! De nya målen behöver också inkludera skarpa mål när det gäller fattigdomsbekämpning. Vi skulle som sagt kunna bli den generation som utrotar fattigdomen på vår planet. Men utmaningen i dag är inte att det saknas resurser på det här jordklotet. Den stora utmaningen är i stället att jordens resurser är orättvist och ojämlikt fördelade. Vi vet i dag att den stora majoriteten av jordens fattiga lever i medelinkomstländer. Därför måste fattigdomsmålen i de nya utvecklingsmålen också kompletteras med mål som handlar om ökad jämlikhet, minskade ekonomiska klyftor inom och mellan länder och en tydlig omfördelning av resurser. De nya utvecklingsmålen måste också vara hållbara utvecklingsmål. Vi har inte råd att skapa ekonomisk utveckling på bekostnad av klimatet och miljön. De nya utvecklingsmålen måste därför kopplas till ett ambitiöst klimatarbete och ett hållbart utnyttjande av jordens resurser. Centralt i arbetet både för att minska klimatförändringarna och för att minska fattigdomen är att fler av jordens invånare får tillgång till rent vatten, förnybar energi och livsmedel som är producerade på ett hållbart sätt. Herr talman! Jag skulle också vilja lyfta upp en tredje punkt, som vi från Vänsterpartiet ser som helt avgörande, och det är att de nya utvecklingsmålen är tydliga när det kommer till jämställdhet. Strategier för fattigdomsbekämpning som saknar ett jämställdhetsperspektiv, som inte synliggör det kvinnoförtryck som finns i varje land och i varje kultur, kommer också att vara misslyckade strategier för att bekämpa fattigdomen. Ett jämställdhetsperspektiv måste genomsyra alla mål. Men det kommer också att krävas specifika egna mål som berör just kvinnors rättigheter. Jag är väldigt glad att utrikesutskottet i sitt utlåtande är tydligt på denna punkt. Jag och Vänsterpartiet skulle önska att två konkreta frågor lyfts fram i de nya utvecklingsmålen när det gäller kvinnors rättigheter. Det handlar om kvinnors rätt till sin egen kropp och sin egen hälsa och frågor som rör våld mot kvinnor, för tyvärr ser vi världen över att varje dag dör 1 000 kvinnor i samband med graviditet. Det är kvinnor som dör alldeles i onödan, och utan alla dessa unga kvinnor som dör i samband med ett missfall, i samband med en illegal abort, i samband med en osäker förlossning kommer vi inte att lyckas bekämpa fattigdomen. Vi kommer inte att lyckas skapa ekonomisk utveckling. Vi kommer inte att lyckas skapa demokrati. Därför behövs det tydliga mål när det kommer till kvinnors rätt till sin egen kropp, tillgång till preventivmedel, säker, bra och utbyggd mödravård, rätt till sexualupplysning med mera. Jag har för Vänsterpartiet under utskottets behandling fört fram flera synpunkter på det här området, och jag är väldigt glad över att vi har fått gehör i utrikesutskottet för våra synpunkter. Därför har vi inte någon reservation i dag. Men jag vill också vara tydlig med att det inte räcker med bra skrivningar i olika utlåtanden från utrikesutskottet. Nästa steg är ju att EU:s regeringar tillsammans ska diskutera och försöka hitta en gemensam position i EU, och tyvärr vet vi av erfarenhet att när EU:s medlemsstater sätter sig ned och diskuterar globala utvecklingsfrågor och ska försöka komma överens är det alldeles för ofta så att man kompromissar med kvinnors rättigheter. Det är någonting som får stryka på foten när man ska komma överens. Jag vill vara oerhört tydlig i den här debatten: Från Vänsterpartiets sida är det mycket viktigare att Sverige är en tydlig och konsekvent röst för kvinnors rättigheter än att vi kompromissar med Malta. Nu ser jag inte min talartid. (ANDRE VICE TALMANNEN: Jag kan upplysa Hans Linde om att han har talat i 8 minuter och 35 sekunder.) Då ber jag om ursäkt, herr talman, att jag har dragit över tiden lite, men jag vill trots allt avsluta med att säga några saker. Det har pratats mycket i den här debatten om hur eniga vi är i utrikesutskottet. Ja, vi är tämligen eniga om de saker som finns här. Men jag vill också understryka att det finns ett särskilt yttrande från Sverigedemokraterna, där man framför en i grunden helt annan syn på kvinnors rättigheter än dem jag precis har beskrivit. I det särskilda yttrandet från Sverigedemokraterna kritiserar man Sveriges politik när det gäller sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Man skriver i sitt särskilda yttrande att abortfrågan bör problematiseras utifrån fler aspekter och att man behöver lyfta fram etiska dilemman med abort. Detta beskriver man i sitt särskilda yttrande. Det här är ett nyspråk som Sverigedemokraterna använder. Det man egentligen säger i sitt särskilda yttrande när man pratar om behovet av att problematisera och att lyfta fram etiska dilemman är ju att vi ska börja tumma på kvinnors rättigheter, att vi ska börja tumma och kompromissa i vår dialog med andra länder i världen när det kommer till kvinnors rätt till sin egen kropp, till sin egen hälsa och till sin egen reproduktion. Det har testats. Just den politik som Sverigedemokraterna förespråkar, där man inskränker kvinnors rättigheter, kvinnors rätt till sin egen kropp, har testats. Den testas just nu i alldeles för många länder runt om i världen. Där ser vi konsekvenserna. Att börja kompromissa med kvinnors rättigheter och kvinnors rätt till sin egen kropp och till sin egen hälsa får i varje land ödesdigra konsekvenser för kvinnors hälsa och för kvinnors liv. Vi kommer inte att lyckas uppnå några utvecklingsmål så länge vi tolererar att länder runt om i världen kompromissar om och tummar på kvinnors rättigheter. Valet mellan att rädda kvinnors liv, att se till att alla kvinnor på det här jordklotet ska få tillgång till säkra och lagliga aborter, och att passivt bevittna hur vi även fortsättningsvis ska ha en hög mödradödlighet är enkelt för oss i Vänsterpartiet. Där finns det inga behov av att problematisera, där finns det inga etiska dilemman. För oss finns det bara ett val. Det är att vi ska stå upp för kvinnors rättigheter.

Herr talman! Hans Linde kommenterar vårt särskilda yttrande. Jag tycker nog att jag i mitt replikskifte med Kenneth G Forslund var ganska tydlig med att förtydliga att Sverigedemokraterna inte vill ha något totalförbud när det gäller abort. Jag sade att vi å ena sidan har Irland och Polen som exempel på en extrem abortpolitik. Å andra sidan har vi Sverige som vi upplever som extremt åt andra hållet. Man har mer eller mindre lyssnat in vad lobbyorganisationer har arbetat intensivt med under flera år, med ett visst politiskt stöd från till exempel Vänsterpartiet, nämligen att få igenom en mer och mer liberal hållning. Det är givetvis jätteviktigt att man om det föreligger fara för kvinnans liv ska kunna utföra en abort, likaså om kvinnan har blivit utsatt för sexuella övergrepp och så vidare. Vi är inte för ett totalförbud. Men när man hör Hans Linde i talarstolen får man uppfattningen att Vänsterpartiet anser abort vara någon sorts mänsklig rättighet. Därför skulle jag vilja fråga Hans Linde: Anser Vänsterpartiet att det är en mänsklig rättighet att få genomgå en abort?

Herr talman! Svaret på den frågan är väldigt enkelt. Svaret är ja, därför att i FN:s allmänna generella deklaration om de mänskliga rättigheterna slår man fast rätten till liv, rätten till hälsa. Ska vi kunna garantera just rätten till liv och rätten till hälsa för kvinnor över hela den här planeten måste vi också garantera kvinnors rätt till sin egen kropp. Möjligheten för alla kvinnor på det här jordklotet, oavsett om man lever i Sverige eller på Malta, i Afghanistan eller i Nicaragua, att kunna bestämma själva om de vill bli gravida, om de vill avbryta sin graviditet eller om de vill fullfölja sin graviditet. Det är för oss grundläggande mänskliga rättigheter - mänskliga rättigheter som vi dessutom inte på något sätt, till skillnad mot Sverigedemokraterna, är beredda att kompromissa om. Låt mig vara tydlig när det gäller den abortlagstiftning vi har i Sverige och som Björn Söder kritiserar. Den är grundad i en bred majoritet av folkvalda parlamentariker här i Sveriges riksdag. Den är också grundad i en bred enighet hos svenska folket. Det finns ett starkt stöd i vårt land för att kvinnor ska ha rätt till sin egen kropp. Det är jag väldigt stolt över. Vi vet konsekvenserna av Björn Söders politik. Det Björn Söder förespråkar är att vi ska börja tumma på kvinnors rättigheter, tumma på aborträtten. Nu går Björn Söder ännu längre än Sverigedemokraterna har gjort i något annat sammanhang när han säger att man kan tänka sig abort om kvinnan har blivit våldtagen eller om det finns hot mot kvinnors liv. Det är en extrem inskränkning av aborträtten jämfört med vad vi har i dag i Sverige. Den vägen har man slagit in på i alldeles för många länder, och vi ser konsekvenserna. Det blir kvinnor som med sin hälsa och sitt liv betalar priset när män som Björn Söder ska bestämma och besluta om kvinnors rättigheter och kvinnors kroppar. Jag måste också ställa en fråga till Björn Söder. Björn Söder sade tidigare att Sverige inte skulle ställa orimliga krav när det gäller aborträtten. Vad är det för orimliga krav, Björn Söder, som Sverige i dag ställer i sin biståndspolitik när det kommer till kvinnors rättigheter?

Herr talman! Vi fick höra att Hans Linde anser att det är en mänsklig rättighet med abort. Då blir det givetvis komplicerat när den mest grundläggande mänskliga rättigheten är rätten till liv. Det är givetvis komplicerat om det då helt plötsligt ska vara en mänsklig rättighet att släcka ett liv, eller hur, Hans Linde? Det blir lite av ett motsatsförhållande. Jag vill än en gång poängtera att Sverigedemokraterna inte är för ett totalförbud mot abort. I den svenska abortlagstiftningen vill vi sänka abortgränsen från 18 veckor ned till 12 veckor. Anledningen till det är att 18 veckor tillkom 1975 för att man skulle ha en viss marginal till när man kunde rädda ett foster. I dag har den medicinska utvecklingen gått väldigt mycket framåt. Man kan rädda foster mycket tidigare. Därför vill vi sänka gränsen till 12 veckor. Vi är inte för ett förbud där det bara skulle finnas undantag om man har blivit utsatt för sexuella övergrepp eller det är fara för ens liv och så vidare. Vi anser att 12 veckor är det som bör gälla. Det är också det som gäller i stora delar av vår omvärld. Då menar vi att det är fel väg att gå att den svenska regeringen ska pådyvla andra länder vår liberala abortlagstiftning, som har tillkommit för 38 år sedan och som drivs på av lobbyorganisationer som vill verka för fri abort. Uppenbarligen har de goda anhängare här i Sveriges riksdags kammare.

Herr talman! Det är viktigt att komma ihåg, och jag vill påminna Björn Söder om hur världen ser ut, att det inte är så att de allra flesta av världens länder bråkar om huruvida man ska ha 21 veckor, 12 veckor eller 18 veckor som gräns för abort. Runt om på jorden gäller diskussionen i alldeles för många länder i dag om man ska tillåta abort eller inte, om kvinnor över huvud taget ska ha rätt till abort. Vi ser att i alldeles för stora delar av världen, inklusive länder här i Europa, saknar kvinnor i dag helt rätten till abort. Då tycker jag att det är helt avgörande att Sverige driver på och står upp för kvinnors rättigheter, kvinnors rätt till sin egen kropp. För mig kan det inte vara ett orimligt krav att säga till ett land som Polen eller Nicaragua, eller för den delen länder i Mellanöstern som i dag har totalförbjudit abort, att det här är oacceptabelt. Vi kräver att ni tillåter kvinnor att få rätten till sin egen kropp. Björn Söder pratar här om att vi inte ska släcka liv. Problemet är att den politik som Björn Söder förespråkar, där vi börjar kompromissa med aborträtten, är en politik som släcker liv. Tusen kvinnor dör varje dag i samband med graviditet. Många av dem dör i samband med illegal abort, därför att män har beslutat att inskränka kvinnors rätt till sina egna kroppar. Det får konsekvensen att kvinnor tvingas genomföra illegala, osäkra aborter som leder till att alldeles för många kvinnor dör. Det blir konsekvenserna av Björn Söders politik. Jag vill trots allt tacka Björn Söder för det här replikskiftet och också för den här debatten. Det synliggör ju vad Sverigedemokraterna är för ett parti. Sverigedemokraterna är inte bara ett främlingsfientligt parti, det är också ett kvinnofientligt parti. Det har blivit oerhört tydligt i den här debatten. Tack, Björn Söder, för det!

Herr talman! Mina allianskolleger, ska jag börja med att säga, har tagit upp flera olika viktiga aspekter. Jag kommer att ha lite mer fokus på biståndet som en möjlighet att faktiskt uppnå de millenniemål som vi har talat om i dag. Vi behandlar alltså ett utlåtande som är ett svar på EU-kommissionens meddelande med titeln Ett anständigt liv för alla - att avskaffa fattigdom och ge världen en hållbar framtid . Den titeln på meddelandet kan ibland låta lite som något som det är omöjligt att uppnå, att avskaffa fattigdom. Men jag tror, herr talman, att om vi vill kan vi avskaffa fattigdomen. De millenniemål som FN arbetar utifrån i dag för att bekämpa fattigdom i världen fram till 2015 har fyllt en väldigt viktig funktion. De har drivit på nödvändigt förändringsarbete och visat på att det går att förändra världen dramatiskt om alla bara jobbar tydligt mot samma mål. Målen som nu ligger fast handlar om att bekämpa fattigdom och hunger, att barn ska gå i grundskola, att minska barna- och mödradödligheten och så vidare. Även jämställdhet och hållbar miljömässig utveckling har funnits med som mål. I det arbetet har biståndet från Sverige och andra länder fyllt en viktig funktion i syfte att framför allt minska barna- och mödradödligheten. Nu ska FN sätta nya mål - post-2015. Det är en process där vår egen biståndsminister sedan 2012 ingår i högnivåpanelen utsedd av FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon. Hon ska vara med och ta fram en vision för utformningen av den globala utvecklingsdagordningen efter 2015. Biståndsminister Gunilla Carlsson har i sina sju punkter bland annat lyft fram flickors och kvinnors roll som viktiga aktörer för utveckling, vilket jag verkligen välkomnar. Nu ska även EU vara med i processen att ta fram nya millenniemål efter 2015. Det är de frågorna vi behandlar i utlåtandet. Har de nuvarande millenniemålen haft någon effekt? Precis som jag har sagt tidigare tror jag att de har varit viktiga för målfunktionen. Det har också varit viktigt att biståndsbudgeterna har fokuserat på millenniemålen. Det handlar om EU:s biståndsbudget, världens största biståndsbudget, budgetar i FN och i företag. Enskilda donatorer har betytt mycket. Jag tänkte lägga lite av mitt fokus just på biståndets möjligheter. Biståndet ifrågasätts ofta. Vilket resultat bidrar det till? Men det finns fakta, utvärderingar och omfattande forskning att luta sig mot. Professorn i internationell hälsa Hans Rosling har beskrivit biståndets mirakel i Afrika. Det handlar om systematiska biståndsinvesteringar i undervisning och hälsovårdssystem under de senaste årtiondena som avspeglar sig i fakta och statistik. Låt oss titta på barnadödligheten. Den har minskat från 12 miljoner 1990 till 8 miljoner 2009. Det innebär att 12 000 färre barn dör varje dag. Mellan 1995 och 2009 har 49 miljoner människor behandlats mot tuberkulos, vilket räddat livet på 6 miljoner människor. I elva afrikanska länder har antalet dödsfall i malaria minskat med 50 procent. Mässlingsvaccinationerna har lett till att antalet dödsfall minskat med 78 procent över hela världen. 1,8 miljarder människor har fått tillgång till rent vatten. Andelen barn som går i skola i Afrika har ökat med 18 procent mellan 1990 och 2009. Det här är resultat av investeringar som inte bara handlat om avgränsade projekt utan till exempel har inneburit uppbyggnad av institutioner samt utbildning av lärare och sjukvårdspersonal. Det här är fantastiska resultat som vi kan glädjas åt, och svenska skattebetalare har bidragit till denna fantastiska utveckling. Men det finns naturligtvis mer kvar att göra. Vad kan vi göra för att få en långsiktig utveckling av biståndet? Några av världens ekonomiskt mest växande länder ligger i dag i Afrika. Det finns i dag forskning som utförs av ett internationellt forskningsprojekt som heter Recom, som bland annat finansieras av Sida. I projektet mäts effekten av bistånd i 36 länder. Projektet rapporterade nyligen sina preliminära resultat där man pekade på sambandet mellan bistånd och en mängd olika utvecklingsindikatorer. Man fann flera positiva samband bland annat avseende tillväxten. I enbart tre av länderna pekade negativa samband på bni och investeringar. Vi vet att investeringar i biståndet ger resultat. Professor Arne Bigsten vid Handelshögskolan i Göteborg har också i studier pekat på samband mellan biståndsinvesteringar i uppbyggnad av institutioner i Afrika och den tillväxt vi ser i dag. Men självklart kan inte allt bistånd utgå från att ge resultat bara i ökad tillväxt. Biståndet handlar även om att ge stöd till försvarare av mänskliga rättigheter, till oberoende medier och inte minst till det civila samhället. Hur har då EU tänkt att prioritera arbetet med millenniemålen efter 2015? EU sätter upp mål för 2030 och 2050. Det är långsiktiga mål. Man säger att det nya globala samhället har ökat den globala handeln. Det finns klimatförändringar att ta hänsyn till, vidare uttömmande av naturresurser, finansiella kriser, ökande migration och interna konflikter i olika länder. Det är flera saker som påverkar den globala utvecklingsagendan. Här är det viktigt att vi fortsätter att se på vad vi kan göra för att hantera den nya utvecklingen i världen. Herr talman! En och en halv miljard människor lever i konfliktdrabbade länder eller sviktande stater som inte har uppnått millenniemålen. Vi måste bli mer tydliga med att ställa ledare till ansvar. Det här är en fråga vi har tagit upp i svaret tillbaka till EU. Låt oss se på till exempel Afghanistan, Pakistan och Demokratiska republiken Kongo. Vi ser länder där ledarskapet inte tar sin befolkning på allvar. Man har inte satsat på hälsa, utbildning och det egna folkets väl. Man har inte satsat på det mest basala. Vi måste nu ställa ledarna till ansvar. Se på Kongo. Det är världens rikaste land i fråga om naturresurser men är i dag världens fattigaste land. Är det okej? Nej. Vi måste tillsammans ställa ledarna till ansvar. Jag hoppas att de nya millenniemålen kommer att bidra till framför allt det. Vi skriver i utlåtandet att vi ska fortsätta att jobba för det som Sverige har haft som mål i vår bistånds- och utrikespolitik, nämligen mänskliga rättigheter och demokrati, jämställdhet samt klimat och miljö. Det skickar vi nu med till EU. Många länder har dragit ned biståndet, som EU har bestämt ska ligga på minst 0,7 procent av bni. Men Sverige satsar en hel procent. Vi vet att det finns avräkningar, men vi satsar mer. Vi är en av de största bidragsgivarna till FN-systemet. Med dagens utlåtande vill jag ge stöd till EU-kommissionens arbete i syfte att sätta tydliga mål. Sverige ska vara med och bidra inom ramen för EU till att detta uppnås. Herr talman! Jag vill avslutningsvis ta upp Sverigedemokraternas inställning i SRHR-frågor. Björn Söder sade tidigare att man ska visa respekt för olika länders kulturella synsätt på abort. Det gör vi. Vi talar i Alliansen om säkra och lagliga aborter. Vi följer lagarna i de länder vi verkar. Men vi anser att vi måste hjälpa kvinnor till att få utbildning och kunskap för att kunna förebygga oönskade graviditeter. Vi anser också att vi måste hjälpa kvinnor. Många gånger är det unga flickor som har blivit gravida och som riskerar sina liv. Varje dag dör kvinnor i olagliga och osäkra aborter. Sverige driver inte på för att förändra lagarna, även om det kan innebära att vi vill ändra på en lag som gör att kvinnor får rätt, men vi anser att de totalförbud som finns i vissa länder skapar enorma problem för kvinnor som i princip får dö i stället för att få hjälp. Det vill vi inte bidra till.

Herr talman! Syftet med meddelandet är naturligtvis att föreslå EU:s ingångsvärden i form av ett gemensamt EU-ramverk inför de kommande förhandlingarna i FN om den globala utvecklingen efter 2015. Meningen är alltså att EU ska tala med en röst i post-2015-förhandlingarna - post-millenniemålen. Jag kommer att fokusera på ett av de nuvarande millenniemålen som inte har uppnåtts, nämligen det femte millenniemålet om att bekämpa mödradödlighet i världen. Herr talman! År 2013 dör varannan minut en kvinna i världen i samband med graviditet och förlossning. Det är 360 000 kvinnor per år som dör. Vi vet vad som skulle kunna motverka dessa dödsfall. Det är mer kunskap om och tillgång till preventivmedel, tillgång till säkra aborter, tillgång till utbildad vårdpersonal och tillgång till sexualundervisning för ungdomar. Trots att vi har denna kunskap om vad som skulle kunna motverka alla dessa dödsfall har den inte överförts i praktiken, för mot står förlegade och föråldrade traditioner, religioner och kulturer. Nu har Björn Söder lämnat kammaren, men jag hade gärna tagit en debatt med honom. Björn Söder företräder ett parti som sätter religion, tradition och kultur före mänskliga rättigheter. Det är en mänsklig rättighet att kunna bestämma över sin egen kropp, att själv kunna bestämma vem man ska ha sex med, att själv kunna bestämma vem man ska gifta sig med och om man vill föda barn. Att då hindra unga kvinnor från att ha tillgång till preventivmedel, könsstympa unga kvinnor, utöva hedersvåld, tillåta barnäktenskap eller stening i traditionens, kulturens eller religionens namn är en stor kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det är beklämmande att ett parti i Sveriges riksdag företräder den linjen. Herr talman! För att återgå till utskottets utlåtande är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter en av punkterna i detta utlåtande som vi ska förhandla om framöver. Det är jätteviktigt att vi har en tung röst i EU för att lyfta fram SRHR, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. EU är en viktig aktör för att driva på rätten att kunna bestämma över sin egen kropp, sin sexualitet och reproduktion. Utskottet konstaterar att rätten att ha denna rättighet att bestämma över sin egen kropp är viktig. Utskottet välkomnar också att slutrapporten behandlar frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och att de kommer att ingå i dagordningen. I detta sammanhang, herr talman, vill jag som ordförande i riksdagens SRHR-grupp, gruppen för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, bara nämna att år 2014, nästa vår, kommer vi och Sveriges riksdag att stå värd för en världskonferens inom FN för SRHR-frågor som heter IPSI. IPSI 2014, 20 år efter Kairo, kommer att hamna i Stockholm, och det är en stor ära för mig att kunna berätta det här i dag.

Herr talman! Ulrika Karlsson pratade om att Sverigedemokraterna skulle skilja på folk baserat på deras ursprung. Hon kan inte ha mer fel. Sverigedemokraterna skiljer absolut inte på folk baserat på deras ursprung. Inte heller skiljer vi på människor baserat på deras religion. Vi är väldigt noga med den punkten i alla våra utspel. Där vill jag tydliggöra vår ståndpunkt. Vår syn på abort har ingenting att göra med att kränka några individers religion eller bakgrund. Vi måste följa den moderna utveckling som har skett runt om i världen där det finns ökad kunskap kring aborter och hur man kan utföra säkra aborter. Det är väldigt viktigt att också se hur det ser ut i omvärlden. Ska vi vara ett extremistland som tillåter helt fri abort, eller ska vi vara ett extremistland som inte tillåter abort över huvud taget? Jag föredrar den linje där vi faktiskt anpassar oss mer till omvärlden eller till de europeiska länderna, som föredrar en linje där man kan göra abort men inte fri abort. Varför ska vi vara extremister?

Herr talman! Jag noterade att Markus Wiechel från Sverigedemokraterna kom in lite senare i debatten, så han kanske missade Björn Söders inlägg. Björn Söder sade så här: Abort är politiskt väldigt känsliga frågor. Vi måste ha respekt för kulturella skillnader vad gäller SRHR och abort. En kulturell skillnad kan vara att man förbjuder preventivmedel och att man förbjuder abort av kulturella, religiösa eller traditionella skäl. Då sätter man ju kultur, tradition och religion före mänskliga rättigheter. Varje år dör 30 000 kvinnor i osäkra aborter. Om man hade tillgång till preventivmedel, som förhindras av den politik som Markus Wiechel företräder, skulle 26 miljoner färre osäkra aborter äga rum varje år. Markus Wiechel borde läsa på Sverigedemokraternas partiprogram. Sverigedemokraterna står för den politiken. Står Markus Wiechel för samma linje, eller är han kanske villig att driva frågan att lätta upp det extrema abortmotståndet inom Sverigedemokraterna?

Herr talman! Först och främst vill jag poängtera att Björn Söder har helt rätt. Abort är ett väldigt känsligt politikområde. Så är det. Det är känsligt inte minst i Sverige, där vi har en väldigt liberal abortlagstiftning. Jag står för partiets linje att abort ska vara tillåtet, men inte fri abort och inte heller näst intill fri abort. Jag vill ha en lagstiftning för säker abort där kvinnor har rätt att göra abort till tolfte veckan men inte fri abort. Jag vill vara väldigt noga med att poängtera att abort aldrig ska användas som preventivmedel. Det är en sista utväg för kvinnor. Med vår politik har alla kvinnor möjlighet att göra ett val i god tid innan det är för sent.

Herr talman! Jag förstod inte riktigt vilken politik Markus Wiechel företräder. Han säger att ni inte är för fri abort, att ni är för säker abort, att man ska få göra abort men inte efter tolfte veckan. En kvinna använder inte abort som preventivmedel. Jag tror att varje kvinna och varje familj har stora betänkligheter och stora våndor inför en abort. Det är inte ett enkelt val, men det är ett val som man tvingas göra i vissa sammanhang, kanske för att man inte klarar försörjningen eller för att det är en risk, ibland för kvinnans eget liv, att vara gravid eller föda ett barn. Att kunna bestämma över sin reproduktion och bestämma över sin kropp är för mig en mänsklig rättighet. Det är en mänsklig rättighet att ha rätt till abort. Tycker Markus Wiechel och Sverigedemokraterna att det är en mänsklig rättighet att kunna göra abort?

Herr talman! Jag tycker att man ska få göra abort. Det vill jag vara noga med att poängtera. Men det ska inte vara fri abort, utan efter tolfte veckan är det för sent. Det är min och partiets ståndpunkt. Fri abort är närmast ett extremistiskt förslag, om man säger så. Detta är väldigt problematiskt, inte minst i länder där de har fri abort men även där de inte alls tillåter abort. Det är extremistpolitik, och det är ingen politik jag vill föra. Alltså: Ja till abort, men inte fri abort, utan efter tolfte veckan är det för sent.

Herr talman! När vi debatterar mänskliga rättigheter här i kammaren brukar vi ofta upprepa att de mänskliga rättigheterna är individuella och universella. Det kan tyckas som vackra ord, men det ligger något väldigt viktigt i dem. Vi säger nämligen att oavsett om du är man eller kvinna och oavsett om du lever här i Sverige eller i Afghanistan, Nicaragua eller Algeriet har du exakt samma uppsättning mänskliga rättigheter, och de är individuella. Ingen har rätt att inskränka någon individs mänskliga rättigheter oavsett var man bor i världen, om man är man eller kvinna eller vilken kultur eller religion som är dominerande i det land man bor i. Rätten till liv och rätten till hälsa är grundläggande mänskliga rättigheter. Det är också därför vi behöver vara tydliga när det gäller kvinnors rätt till sin egen kropp. Det handlar om liv och hälsa. Här har vi tidigare hört Björn Söder säga att vi måste respektera andra länders kulturer och traditioner. Det brukar med ett fint ord kallas kulturrelativism när man börjar säga att det är okej att inskränka mänskliga rättigheter i vissa länder därför att man där har en viss kultur eller en viss religion. Vi står inte för det perspektivet. Vi säger att de mänskliga rättigheterna är individuella och universella. Det innebär att varje kvinna i Sverige, i Nicaragua, i Chile eller i Afghanistan har exakt samma grundläggande rättigheter till både liv och hälsa. Nu har vi i flera inlägg här hört Sverigedemokraterna föra ett resonemang som verkar ganska knepigt. Uppenbarligen är man beredd att kompromissa just när det gäller kvinnors liv och hälsa. Frågan till Sverigedemokraterna är då: Vilka andra mänskliga rättigheter är man beredd att kompromissa med i kulturens och religionens namn?

Herr talman! Nu låter det på Hans Linde som om rätten till liv innefattar rätt till fri abort. Det är mycket möjligt att Hans Linde står bakom det. Jag tycker dock att det är helt klart att rätten till liv också innefattar barnets rätt till liv. Det är något som Hans Linde inte alls nämner i sin replik. Det här är till stor del en fråga om när livet börjar. Alla kvinnor har dock, även med vår politik, möjligheten att göra abort. Vi vill inte inskränka den. Däremot måste vi följa den utveckling som har skett på det här området. Självklart ska kvinnor få göra abort, men frågan är när. För att vi driver en linje som är mer normal i övriga europeiska länder kallas vi extremister. Det är helt fel.

Herr talman! Det här är det sista replikskiftet i den här debatten, och det kanske är dags att påminna Markus Wiechel vad det är vi debatterar. Vi diskuterar de globala utvecklingsmål som världen nu ska ta fram. Det är mål som ska gälla över hela jordklotet, för alla människor som lever på jordklotet, män som kvinnor. Vi diskuterar inte svensk abortlagstiftning, även om jag gärna tar den debatten med Sverigedemokraterna också. Om vi tittar ut över den värld vi lever i i dag och som målen ska förhålla sig till ser vi att det är en värld där det är ett faktum att 1 000 kvinnor varje dag dör i samband med graviditet. Många av dem dör i samband med en illegal abort därför att män, som Markus Wiechel, i olika parlament har beslutat att inskränka kvinnors rätt till sina egna kroppar. Vi ser att miljoner kvinnor runt om på jordklotet lever i länder där man helt och hållet saknar rätten till abort. Oavsett skäl finns inte den rätten. Vi ser miljoner kvinnor som aldrig har makt eller möjlighet att bestämma över sina egna kroppar, för man saknar tillgång till sexualupplysning och tillgång till preventivmedel. Frågan är: Hur ska vi i Sverige förhålla oss till denna värld - den värld som ser ut på detta sätt och där kvinnors rättigheter systematiskt inskränks och kränks? Vi i Vänsterpartiet vill vara tydliga. Vi säger att Sveriges uppgift i den här världen är att vara tydlig och konsekvent. Sveriges roll är att aldrig i något läge kompromissa, inte när det gäller något land och inte i kulturens eller traditionens namn, när det gäller kvinnors rättigheter och kvinnans rätt till sin egen kropp. Vad säger Sverigedemokraterna? Man blickar ut över denna värld, där 1 000 kvinnor varje dag dör i samband med graviditet, och säger: Vi måste problematisera aborträtten och lyfta fram de etiska dilemmana med abort. Jag vill fråga Markus Wiechel: I Sveriges dialog med Nicaragua - ett land där man inte kan få göra abort ens om man blivit våldtagen eller utsatt för incest - vilka etiska dilemman med abort vill Markus Wiechel att Sverige ska lyfta fram? I dialogen med Chile - ett annat land där det råder totalförbud mot abort - på vilket sätt vill Sverigedemokraterna att Sverige där ska problematisera aborträtten i dialogen?

Herr talman! Även den här gången känns det som om Hans Linde har missuppfattat hela vår politik. Sverigedemokraterna är ett parti som minst sagt står upp för kvinnors rättigheter runt om i världen. Att kvinnor dör till följd av graviditet är beklagligt, och det är något som man måste bekämpa, och man måste hjälpa länder som ligger efter i utvecklingen till att öka kunskapen och då inte minst den medicinska kunskapen. Men det har inte lika mycket med abort att göra som med medicinsk kunskap. Att kvinnors rättigheter skulle inskränkas för att man vill reglera abortlagstiftningen till att bli mer säker är helt osammanhängande. Som sagt: Vi är inte emot abort. Vi är emot helt fri abort.

Herr talman! Jag skulle också vilja fokusera på vad Sverigedemokraterna har sagt. Det ena är vad Björn Söder sade om att vi ska ha respekt för olika länders kulturella synsätt när det gäller abort. Jag var i Chile förra året. Där är det totalförbud. Kvinnor som får ett utomkvedshavandeskap får i princip ligga och dö innan de får någon hjälp. Är det mänsklig värdighet? Är det etiskt försvarbart? Markus Wiechel säger att vi ska vara emot fria aborter. Men om jag har förstått det rätt vill Sverigedemokraterna ha fri abort fram till vecka 12. Då betecknar man det som fri abort. Det är inte Markus eller någon annan som bestämmer, utan det är kvinnan som själv fattar beslut. Det är viktigt att säga att inget parti står för en obegränsad aborttid. När den svenska lagstiftningen togs fram talade man om det etiska dilemmat, något som ni för fram i ert särskilda yttrande. Den svenska lagstiftningen är tydlig om att det finns ett etiskt dilemma i aborten men att det är kvinnan som måste fatta det självständiga beslutet. Jag ska också vara tydlig med att RFSU, som man ofta hävdar är de som driver på i de här frågorna, också säger att man kan ändra tidsgränsen beroende på när man kan rädda livet på ett foster. Vi har alltså inte en fri abort med fri tillgång till abort fram till nionde månaden. Alla har med det etiska dilemmat, och det finns med som grund i abortlagstiftningen. Som kristdemokrat tycker jag att det är oerhört viktigt att det finns en etisk dimension när vi talar om abortlagstiftningen, men vi ska inte använda tillfällena till att slå på Alliansen eller på oppositionen för något som man egentligen inte har någon annan åsikt om, nämligen fri abort. Det var ju just fri abort som du, Markus Wiechel, nämnde, och det var det jag ville reagera på.

Herr talman! Det här är egentligen en debatt om FN:s millenniemål efter 2015, men nu har det blivit väldigt mycket fokus på abortfrågan. Det är dock en viktig fråga i de här sammanhangen, för det är så många individer som berörs. Det är ju ett parti som har annorlunda åsikter i den här frågan än vi övriga i kammaren, och det är Sverigedemokraterna. Man måste se hur verkligheten ser ut. Vi vet att hundratals miljoner kvinnor i världen - omkring 200 miljoner - som saknar tillgång till preventivmedel. Det gör i sin tur att de osäkra aborterna ökar eftersom de oönskade graviditeterna ökar. Även på detta område driver Sverigedemokraterna en ytterst konservativ linje. Om man kunde få tillgång till preventivmedel är bedömningen att mödradödligheten skulle kunna minskas med 30 procent. Man uppskattar nämligen att ungefär 30 000 kvinnor världen över dör varje år i osäkra aborter. Det är lite konstigt argumenterat. När män förtrycks runt om i världen är det tragedier. Men i viss argumentation framstår det som att det när kvinnor förtrycks är tradition. Det är något som vi inte kan stå för. Det är viktigt att poängtera de här frågorna. Och det är viktigt att arbeta för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Där inkluderas också rätten till fri abort.