Frihet från förtryck – Sveriges demokratibistånd

Herr talman! Det finns mycket som vi är överens om när det gäller kampen mot förtryck och kampen för demokrati. Följaktligen ställer vi från Socialdemokraterna oss bakom stora delar av denna skrivelse. Dock har vi avvikande mening i ett antal frågor, och jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2. I reservation 1 skriver vi bland annat: "Sverige ska vara en konsekvent röst för de mänskliga rättigheterna, oavsett var, av vem och med vilka motiv de kränks eller inskränks. I alla strategier som rör mänskliga rättigheter bör Sverige utgå från FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och de FN-konventioner som inkluderar såväl politiska och medborgerliga rättigheter som ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Det är inte bara konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna som ska prioriteras utan också konventionen om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna." Det är väl framför allt här vi skiljer oss åt. Vi anser att det är bredden av rättigheter som ska vara förhållningssättet, inte en särskild tyngdpunkt på olika delar av rättigheterna. Den andra reservation vi ställer oss bakom handlar om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Där lägger vi särskild vikt vid att de grundläggande mänskliga rättigheterna i arbetslivet måste stärkas och respekteras universellt. Sverige måste agera för att den sociala dimensionen genom multilaterala organisationer ska stärkas och hävda arbetstagarnas rättigheter och institutioner, till exempel den internationella valutafonden IMF och Världsbanken. Jag vet att kolleger från de andra partierna på vår sida kommer att återkomma till detta. Men det finns också i det här sammanhanget skäl att ägna lite tid åt de saker som vi står bakom men där vi har reflexioner om hur arbetet genomförs i praktiken. Det är lätt att prata om kampen mot förtryck, arbetet för mänskliga rättigheter och arbetet för att främja demokrati. Det gläder mig att biståndsministern är här i dag. Det är sällsynt nu för tiden i våra biståndspolitiska debatter. Jag välkomnar att vi får lite debatt. Trots att detta inte är ett ämne som skiljer oss så väldigt mycket åt finns det skäl för oss att gemensamt debattera och försöka fördjupa debatten i de här frågorna. Det är svåra frågor vi hanterar här. Jag vet att det också inom regeringskoalitionen finns olika synsätt. Jag vet att ni för en kontinuerlig debatt i de här frågorna. I skrivelsens ursprungstext kan vi läsa lite grann om problemställningarna. Det är precis så här det ser ut: "Dessa frågeställningar måste ses mot bakgrund av Sveriges avsikt att aktivt bidra till utveckling och fattigdomsminskning i samarbetsländerna. Beslut om att inleda, fortsätta eller avbryta utvecklingssamarbete måste i första hand fattas med hänsyn till förhållandena i det enskilda landet." Lite längre ned i texten i skrivelsen står det: "Bistånd bedrivs ofta i en svår miljö som präglas av kränkningar, korruption och bristande demokrati. Det är just där stödet bäst behövs." Det är precis så också jag och mitt parti ser på det. Det är just i de riktigt svåra miljöerna, i diktaturer och mycket korruptiva miljöer, som biståndet behövs för att hjälpa landet i rätt riktning. Men det är också här jag har förstått att det över tiden har varit svåra debatter, inte minst inom alliansen. Vissa anser å ena sidan att man ska dra sig ur på grund av att det är diktaturer eller för att det är så korrupt. Å andra sidan kan man ställa sig frågan hur vi påverkar de länderna om vi väljer att dra oss ur. Det finns flera exempel på länder där vi har dragit oss ur. Jag vet att flera höga tjänstemän på UD sliter sitt hår när de reflekterar över hur det har gått när vi har dragit oss ur. Det handlar om möjligheter till påverkan. Man får i stället leverera pressmeddelanden från Stockholm och se om det har någon verkan på till exempel regimen i Vietnam - eller Ryssland, där vi har dragit oss ur journalistsamarbete, samtidigt som vi beklagar det hårdnande klimatet vad gäller yttrandefrihet och massmedier. Den här debatten är intressant. Hur ska man förhålla sig till de här länderna? De går i auktoritär riktning, de går åt fel håll. Ska vi då dra oss ur, eller ska vi fortsätta att vara verksamma där? Det är ingen enkel fråga. Men jag tror att vi gör större nytta på plats om vi stöder de krafterna. Det finns också flera exempel där vi gör just det. Det finns särskilda prioriteringar inom biståndet där vi gör på det sättet. Men det fungerar inte så överallt. En annan sak är exempel som Kambodja, ett av de fyra länder Sverige har valt att prioritera i Asien när vi har dragit oss ur andra länder. Jag vet att biståndsministern härförleden deltog i ett samtal i P1-morgon eller Ekot eller både-och där biståndsministern bland annat fick kommentera rapporten Country for sale , som är utgiven alldeles nyligen och visar hur regimen i Kambodja, för övrigt biståndsministerns systerparti, tar ett allt starkare grepp om naturresurserna i Kambodja. Jag lyssnade ett par gånger på den intervju som biståndsministern gav i radio. Jag vet att biståndsministern bland annat sade att det är så det går till i en enpartistat. Men nu vet jag att biståndsministern också har träffat oppositionsledaren i landet. Någon enpartistat är det inte. Men det är ändå ett av världens mest korrupta länder och ett av världens fattigaste länder, ett land jag absolut tycker att vi ska vara verksamma i. Där råder ingen skillnad. Däremot kanske man måste reflektera över de rekommendationer som bland annat den här rättighetsorganisationen har givit, bland annat att vi som givarland ska ställa hårdare krav på regimen i Kambodja - att vi ska se till att den antikorruptionslag som nu år efter år har skjutits upp införs och att vi ska ställa hårdare krav på att regimen ska leva upp till mänskliga rättigheter. Jag skulle vilja be biståndsministern att utveckla sin syn på exemplet Kambodja. Eftersom detta är ett område där vi har många gemensamma uppfattningar kan det också vara intressant att debattera hur det ser ut i praktiken på fältet. Där måste vi alla hjälpas åt, så att vi blir så bra vi kan.

Herr talman! För oss vänsterpartister är demokrati och mänskliga rättigheter inte förhandlingsbara. Vi vill att Sverige ska vara ett land som konsekvent försvarar demokrati och mänskliga rättigheter, oavsett var, av vem och med vilka motiv de kränks eller inskränks. Därför vill jag inleda med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5. Vänsterpartiets utgångspunkt är att de mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och ömsesidigt beroende. De orden är någonting som vi ganska ofta upprepar, alla i den här kammaren. De återupprepas även i regeringens skrivelse om Sveriges demokratibistånd och i utrikesutskottets betänkande, men kanske utan att man reflekterar över ordens innebörd. Att säga att de mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och ömsesidigt beroende förpliktar. Att säga att de mänskliga rättigheterna är universella är att diskvalificera varje ursäkt för ett brott med hänvisning till kultur, religion, det motiv förbrytaren har, ett lands historia, ett lands säkerhetssituation etcetera. Att säga att de mänskliga rättigheterna är universella innebär att man måste ha en måttstock när det gäller mänskliga rättigheter, att man måste vara beredd att kritisera varje inskränkning, oavsett om den sker på USA:s Guantánamobas, på de av Israel ockuperade palestinska områdena, i Burmas fängelser eller på Harares gator. Tyvärr ser vi att den borgerliga regeringen har dubbla måttstockar. Så länge brotten begås av USA eller deras allierade möts de med tystnad, ursäkter och bortförklaringar. Men när brotten begås av USA:s fiender används de för att försvara folkrättsbrott, ockupation och isolering. Vi vänsterpartister har välkomnat den här skrivelsen. Vi tycker att det är positivt att man lyfter fram frågan om demokrati och mänskliga rättigheter inom biståndet. Men vi känner också en överhängande oro över att regeringens dubbla måttstockar när det kommer till de mänskliga rättigheterna även kommer att färga demokratibiståndet, att de kommer att färga valet av vilka länder man väljer att engagera sig i, att de kommer att färga valet av vilka aktörer som kommer att få stöd. Ett exempel som bekräftar oron över att regeringens mörkblå glasögon kommer att skymma sikten i demokratiarbetet är att man i skrivelsen i stort sett ignorerar betydelsen av fackföreningar i demokratiarbetet. Det gör man trots att vi vet från land efter land att fackföreningsrörelsen spelat en central roll i försvaret av de mänskliga rättigheterna och i kampen för demokrati i stort. Det gäller exempelvis i länder som Indonesien, Colombia eller Nigeria. Herr talman! Att säga att de mänskliga rättigheterna är odelbara är att inse att de inte kan behandlas som ett smörgåsbord. Man kan inte plocka ut delar av FN:s konvention och helt ignorera andra delar och ändå tro att man ska hitta helhetslösningar. Tyvärr är det precis så den borgerliga regeringen gör genom att ensidigt i sin skrivelse fokusera på de medborgerliga och politiska rättigheterna men samtidigt ignorera de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det gör man trots att FN så tydligt sagt att dessa rättigheter är likvärdiga. Man behandlar från den borgerliga regeringens sida de mänskliga rättigheterna just som om de vore delbara. Ett tydligt exempel på detta är hur den borgerliga regeringen betraktar frågan om tilläggsprotokoll till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Genom detta protokoll, som antogs av FN:s generalförsamling i december, skulle det bli möjligt för enskilda individer och grupper världen över att klaga till FN:s granskningskommitté när de anser att en stat inte skyddar individens ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Vi i Vänsterpartiet och oppositionen tycker att det är ett stort steg framåt och att Sverige självklart borde ansluta sig till tilläggsprotokollet och välkomna individers klagorätt på området. Men den borgerliga regeringen har ställt sig kritisk till ett tilläggsprotokoll på området. Den har aktivt motsatt sig att individer ska få klagorätt på det området. Samtidigt välkomnade man tilläggsprotokollet som gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna och den individuella klagorätten på det området. Den borgerliga regeringen förespråkar med andra ord helt olika regelverk för de olika typerna av mänskliga rättigheter. Man förespråkar att enskilda individer ska ha helt olika möjligheter att ställa sina stater inför rätta när de utsatts för brott mot de mänskliga rättigheterna beroende på vilken mänsklig rättighet det är som kränks. Det går inte att säga att de mänskliga rättigheterna är odelbara och sedan behandla dem som att det fanns ett A- och ett B-lag. Herr talman! Att säga att de mänskliga rättigheterna är ömsesidigt beroende innebär att man inser att verklig demokrati förutsätter att de medborgerliga och politiska rättigheterna såväl som de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna respekteras. Vi vet från vår egen historia här i Sverige att rätten till utbildning, arbete, bostad, mat med mera måste respekteras. Det var en förutsättning för att alla i vårt land skulle ha en möjlighet att utnyttja sina politiska och medborgerliga rättigheter. På samma sätt har vi lärt från vår egen historia att politiska och medborgerliga rättigheter som yttrandefrihet, mötesfrihet och rätten att organisera sig fackligt var en förutsättning för att alla grupper i samhället skulle kunna kräva sina sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. FN har vid flera tillfällen, bland annat vid den stora Wienkonferensen om mänskliga rättigheter år 1993, slagit fast att mänskliga rättigheter inte bara handlar om medborgerliga och politiska rättigheter. Lika stor vikt läggs inom FN-systemet vid sociala framsteg, förbättrade levnadsvillkor och mäns och kvinnors lika rättigheter. Det är uppenbart när man läser regeringens skrivelse att den inte ser att de medborgerliga och politiska rättigheterna är beroende av de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Med en sådan utgångspunkt som den borgerliga regeringen har i skrivelsen är risken överhängande att de medborgerliga rättigheter som den säger att den vill kämpa för inte blir mer än en lyx för en välbemedlad elit. Världens fattiga och maktlösa kommer aldrig i realiteten att få möjlighet att få utnyttja sin yttrandefrihet och föreningsfrihet. Herr talman! Riktig demokrati kan bara byggas underifrån utifrån ett folkligt engagemang och stöd. Demokrati är aldrig någonting som kan exporteras av givare eller införas från ovan med vapenmakt. Vår uppgift här i Sverige som biståndsgivare måste vara att understödja de krafter som i dag finns i Afrika, Asien och Latinamerika. De måste på sina egna villkor och utifrån sina egna förutsättningar organisera sig för en demokratisk förändring. Utvecklingssamarbete även när det kommer till demokratibistånd måste grundas på en jämbördig dialog och ett utbyte också i praktiken. Tyvärr ser vi tvärtom att man i skrivelsen har ett ovanförperspektiv. Man beskriver en bild där vi i Sverige har alla lösningar, alla svaren på de brister som finns i demokrati och mänskliga rättigheter i länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Vi måste inse att vi inte har alla svar här i Sverige. Tvärtom skulle vår demokrati här i Sverige kunna vitaliseras om vi var beredda att lyssna till demokratiaktivister i syd och se de försök som finns runt om i Afrika, Asien och Latinamerika att vitalisera deras demokratier. Vi behöver en dialog även när det gäller demokrati. Ett sådant exempel där jag tror att vi i Sverige skulle behöva inspireras av utvecklingar i andra länder är de försök som pågår i flera latinamerikanska länder med deltagande i demokrati. Det handlar om hur man kan involvera människor i beslutsprocesser i deras egen vardag. Jag tror att det är någonting vi här i Sverige skulle kunna lära av till exempel utvecklingen i Brasilien. Herr talman! Jag har överskridit min talartid och ber om ursäkt för det. Jag vill avsluta med att säga att Vänsterpartiet ser ett stort behov av regeringar och länder som vågar stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Sverige skulle kunna vara ett sådant land. Tillsammans har vi i oppositionen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i våra reservationer och motioner visat på hur Sverige skulle kunna ta ett par men avgörande steg för att bli ett land som konsekvent och med stor trovärdighet stod upp för de mänskliga rättigheterna. Det gäller oavsett vilka av de mänskliga rättigheterna som kränks, oavsett var det sker eller med vilka motiv som brotten utförs. Tyvärr kan vi från oppositionen konstatera att för att Sverige ska bli ett sådant land krävs en helt annan demokratiskrivelse och i grunden en helt annan regering. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till reservationerna 1 och 5.

Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Grunden för Sveriges bistånd till utvecklingsländer måste vara att åstadkomma verklig nytta och att stimulera till en positiv och bestående utveckling på de områden som omfattas av insatserna. Prioriterade områden är fattigdomsbekämpning, demokratiutveckling, kvinnors och barns rättigheter och generella frågor som rör mänskliga rättigheter. Värnandet om demokratiska värderingar och respekten för de mänskliga rättigheterna är dessutom inte bara ett mål i sig utan måste även vara vägledande för utformningen av alla delar som ingår i biståndet. Ett bra bistånd karakteriseras inte bara av tydliga mål och av att vi förmår avsätta tillräckliga resurser. Hur biståndet utformas rent konkret är helt avgörande för att det ska bli effektivt. Det ställer höga krav på kunskap om förhållanden i olika länder och respekt för kulturer och traditioner. Att stimulera utvecklingen av fungerande demokratier där människors lika rättigheter respekteras fullt ut är ett självklart mål för Sveriges demokratibistånd. Förutom att det är ett värde i sig är demokratin en grundläggande förutsättning för såväl social som ekonomisk utveckling. Det är viktigt att poängtera att arbetet måste ske tillsammans med mottagarländerna och att det är dessa som äger sin egen utveckling. Mottagarländernas ansvar i det här hänseendet fick tydligare fokus genom Parisdeklarationen om biståndseffektivitet som antogs år 2005. Det har även fört med sig ett större krav på biståndsgivarna att anpassa sitt bistånd till varje enskilt samarbetsland. Det handlar om att stimulera utveckling på plats genom stöd och uppmuntran till lokala organisationer. Biståndet ska bestå av en hjälp till självhjälp och får inte andas kolonialism. Samtidigt måste vi se till att vi blir bättre på att följa upp hur olika åtgärder fallit ut och se till att mottagarländerna tar sitt ansvar. Herr talman! Olika länder har kommit olika långt i sin demokratiutveckling, och förutsättningarna för demokratibiståndets utformning varierar stort. En av de stora utmaningarna för ett effektivt demokratibistånd är att identifiera de lokala organisationer och institutioner som förmår vara drivande för utvecklingen på plats. Det kan röra sig om nationella parlament, andra politiska församlingar, myndigheter och organisationer som arbetar med att bekämpa korruption. Att verka för framväxten av stabila och demokratiska system med ett välfungerande rättsväsen är helt avgörande för en utveckling på andra områden. Rent konkret anser vi att Sverige bör arbeta för att förbättra rättsväsen och politiska system genom att stärka parlamentens roll, motverka korruption och möjliggöra fria val genom exempelvis valobservatörsinsatser och genom att bidra till ökad medvetenhet och kunskap om demokratins principer. En förutsättning för en stark demokrati är även ett välfungerande partiväsen - något som vi vill stimulera genom bland annat demokratistöd via partianknutna organisationer. Det är en typ av samarbete som har finansierats sedan 1995. Starka lokala partiorganisationer ger ökad legitimitet till hela det demokratiska systemet. Här har de svenska politiska partierna värdefull och mångårig erfarenhet att dela med sig av. Vi måste också verka för de grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter som ger människor möjligheten att arbeta politiskt och att uttrycka sig fritt utan risk för repressalier. Herr talman! Starka och stabila samhällen består inte enbart av politiska system och organisationer. Även det civila samhället, det vill säga den arena som lever skild från staten - marknaden och den enskilda individen eller det enskilda hushållet - är en förutsättning för demokrati. I länder med auktoritärt styre är det ofta ur det civila samhällets organisationer som demokratiska oppositionella krafter och nya initiativ kan växa fram. Vi menar att det är viktigt att ge stöd till de civila insatser som verkar i enlighet med befintliga riktlinjer. Det är även viktigt att understryka betydelsen av stöd till kvinnoorganisationer och andra sammanslutningar som arbetar för kvinnors rättigheter. Det är aspekter som redan till fullo genomsyrar den linje vi vill driva och som dessutom ingår som en självklar del i begreppet mänskliga rättigheter. Herr talman! För att lösa stora frågor krävs multilaterala samarbeten och ett samlat helhetsperspektiv. Det gäller som en självklarhet på exempelvis miljöområdet, men är lika giltigt när det handlar om det globala arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Vid sidan av de projekt som drivs från svensk sida sker en stor del av biståndet via andra aktörer, exempelvis EU, Världsbanken och FN:s olika organ. I många fall är Sverige en av de största givarna, och vi har rätten att försöka påverka hur dessa pengar används. Att olika insatser ska visa goda resultat och vara av hög kvalitet är mycket viktigt. Vi måste ställa krav på att pengarna används rätt. På så sätt kan vi försäkra oss om att de svenska skattebetalarnas pengar verkligen hamnar där de gör störst nytta och ger så många som möjligt förutsättningar till ett liv med alla de fri- och rättigheter som vi tar för givna.

Herr talman! Frihet från förtryck är naturligtvis en viktig utgångspunkt för oss när vi formar vårt demokratibistånd. Det är centralt att försöka uppnå den friheten. I den här skrivelsen är basen egentligen det som vi har lagt fast i Sveriges politik för global utveckling . Det genomsyrar allt vårt arbete även på detta område. Syftet, herr talman, är att utrota fattigdomen - inget mindre. Det handlar om att skapa möjligheter för människor oavsett var man är född och var man verkar och bor. Från svensk utgångspunkt vill vi göra skillnad. Vi vill bidra till utveckling. Vi har identifierat tre teman som viktiga för vårt bidrag, herr talman. Det handlar om mänskliga rättigheter och demokrati. Det handlar om jämställdhet och om kvinnors roll i utveckling. Båda dessa områden och teman handlar om att skapa motorer och bästa möjliga grund för förändring och utveckling. Det är människor som förändrar. Det är människor som gör skillnad. Det är människor som är fria som kan åstadkomma att berg flyttas. Vi vet också, herr talman, att vi har skapat en situation som inte är långsiktigt hållbar. Det handlar naturligtvis om klimatet och klimatfrågorna, som hotar att förändra människors möjligheter och hotar att lägga krokben för barns och barnbarns och kommande generationers rätt att också få vara fria och utvecklas. Därför är detta också ett av de viktiga benen i vår biståndspolitik. För mig, herr talman, som centerpartist och grön liberal handlar det verkligen om att skapa möjligheter för människor. Det ska råda frihet inte bara för män utan för alla. Det handlar om kvinnor - kvinnor som är centrala i förändring av utvecklingen. Jag tror att det var många som i likhet med mig såg ett tv-program häromdagen om kvinnor som förändrade Liberia. De tog på sig de vita kläderna, gick ut och sade: Nu är det nog! Vi vill inte längre leva i denna miljö. Vi vill åstadkomma fred. Kvinnor har förändrat på Nordirland när man har upplevt tider av oro och krig och känt att man inte har fått chansen och att möjligheter har förspillts. Kvinnor är oerhört viktiga som förändringskrafter för frihet, för utveckling och för möjligheter för människor. Det handlar om barn, som också ska ha rätt. Det handlar om homosexuella, bisexuella och transpersoner - HBT-personer. Det handlar om människor med olika religioner och så vidare. För oss, herr talman, är det i grunden en fråga om respekt och tolerans för människors fria val och fria väg genom livet. Vår utgångspunkt måste vara att stötta. Vi ska stötta kvinnor, stötta det civila samhället, stötta good governance , god förvaltning, och goda regeringar samt rättsstatsutbyggnad. Det handlar om att stötta yttrandefrihet och medier. Men det handlar också, herr talman, om att vi ska vara det goda exemplet. Genom vårt sätt att agera ska vi visa att det finns möjligheter och att det finns hopp. Som vi kan läsa i en rapport som presenteras i dag måste vi naturligtvis titta på oss själva och granska oss själva kritiskt. Kampen mot terrorism har inte skett på ett sätt som har varit främjande i alla delar, och det måste vi våga ta itu med. Det handlar om rättsstatligheten i den delen. I annat fall riskerar vi att andra kryper bakom och använder de dåliga exempel som vi har utgjort för att fortsätta att förtrycka människor. Herr talman! Mycket har redan sagts som jag kan instämma i. Innan jag avslutar mitt inlägg måste jag dock titta lite grann på var någonstans skillnaderna finns i den här frågan, herr talman. Jag ser då på s- och v-reservationen. Där lyfter man fram och talar om att mänskliga rättigheter ska vara odelbara. Men, herr talman, det är ju det vi säger! Det är det vi har skrivit, och det är det vi har lyft fram. Så vad är då kärnmeningen? Uppenbarligen vill man dela de mänskliga rättigheterna. De ska tydligen inte vara odelbara. Man lyfter nämligen fram några andra områden som man vill betona. Man säger att dagens två huvudperspektiv för Sveriges politik för global utveckling måste kompletteras med ett jämställdhetsperspektiv. Men, herr talman, jag frågar mig om de då inte har läst skrivelsen. Har de inte varit med när vi har diskuterat politik för global utveckling? Herr talman! Det är ett av de tre teman som vi har. Någon måste ha varit borta när vi fattade de här besluten. På annat sätt kan jag inte tolka den reservationen. När det gäller de medborgerliga och politiska rättigheterna går man från att säga att de ska vara odelbara till att börja prata om de fackliga rättigheterna. Har vi inte skrivit om detta, herr talman? Vi var helt överens om hur viktigt det är i politik för global utveckling. Handlar inte just föreningsfrihet och rätten att samlas om de fackliga rättigheterna? Vi har inte pekat ut dem i förhållande till något annat. Menar vi frihet och möjligheter för människor, herr talman, är det inte bara i vissa sammanhang. Det är måhända det som leder Vänsterpartiet fel, för de brukar tala om frihet bara på vissa områden. På andra områden talar de tystare om detta, även om det låter högt i denna talarstol. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet.

Herr talman! Jag hade vissa problem att få in alla mina åsikter och idéer om hur man ska utveckla svenskt demokratibistånd på åtta minuter. Kerstin Lundgren hade över huvud taget inga problem att få sin talartid att räcka till. Hon använde många minuter åt att beklaga sig över oppositionens reservationer. Det visar hur ihålig den borgerliga alliansens politik på området är och hur lite Centerpartiet och Kerstin Lundgren egentligen har att komma med i de här frågorna. Jag vill trots allt ta upp några saker. I retoriken lyfte Kerstin Lundgren upp förändringskraften i kvinnors organisering. Det är svårt att inte hålla med om den vackra retoriken, men sedan finns det en praktik också. Det finns en konkret skrivelse och en verklighet i den borgerliga biståndspolitiken, och där ser det annorlunda ut. Det är därför vi i oppositionen har valt att reservera oss på flera punkter. Vi ser en retorik från den borgerliga alliansen, och vi ser en verklighet som ser väldigt annorlunda ut. Det finns två huvudperspektiv inom politik för global utveckling, nämligen de fattigas perspektiv och ett rättighetsperspektiv. Vi från s, v och mp skulle vilja komplettera det med ett jämställdhetsperspektiv. Det har ni i den borgerliga majoriteten valt att säga nej till. Det är fakta. Det är bara att läsa i vår reservation. Det blir lite märkligt att stå här i talarstolen och prata om förändringskrafter i kvinnors organisering samtidigt som man säger nej till att införa ett tydligt jämställdhetsperspektiv som ska genomsyra all utvecklingspolitik. Där behöver Kerstin Lundgren förklara sig. Varför väljer man att avstyrka vår gemensamma reservation, vårt gemensamma yrkande, om att vi behöver ett tydligt jämställdhetsperspektiv inom biståndspolitiken?

Herr talman! Det är spännande när Hans Linde gör sig till demokratins banerförare. Det är måhända lite ovant eftersom hans historia är baserad på det kommunistiska tankegodset och tankearvet. Det är inte riktigt där vi har sett frihetens förkämpar utan snarare förtryck och ofrihet världen över. Herr talman! Jag tycker att det finns skäl att lyfta upp de skiljelinjer som finns i den här skrivelsen. När man säger att huvudperspektiven ska kompletteras med ett jämställdhetsperspektiv frågar jag mig: Är inte just jämställdhet en av de bärande ingångarna i den politik för global utveckling som vi har prioriterat? Det är måhända så att det finns någon form av begreppsförvirring. Vi har ju varit överens om politik för global utveckling och att vi ska utrota fattigdomen. Sedan väljer vi att fokusera på tre områden där jämställdhet och kvinnors roll är ett av de centrala områdena. Det handlar om att vi verkligen ser kvinnor som nyckelbärare i utvecklingen. De måste få möjligheter och stöttas i den förändringsinsats som de gör. Vi från vår sida väljer kanske att betona några andra områden i demokratibygget än vad Vänstern vill göra. Jag hörde Hans Linde tala om Latinamerika, herr talman. Nog finns det många exempel i Latinamerika som går i fel riktning.

Herr talman! Tomma tunnor bullrar väl mest, och det har Kerstin Lundgren personifierat på ett lysande sätt här i dag. Det är tyvärr inte bara när det gäller huvudperspektiven inom politik för global utveckling som den verkliga biståndspolitiken brister i ett jämställdhetsperspektiv. På flera andra områden har vi sett hur den borgerliga regeringen har agerat på ett sätt som har minskat våra möjligheter att stötta kvinnors förändringskraft runt om i världen. Under 2008 valde Kerstin Lundgrens parti, Centerpartiet, tillsammans med de övriga tre borgerliga partierna att sänka det svenska bidraget till Unifem, FN:s kvinnofond, från 26 till 22 miljoner. Man valde att sänka bidraget till UNFPA, FN:s familjeplaneringsfond. Det är det FN-organ som slåss på barrikaderna runt om i Afrika, Asien och Latinamerika för kvinnors rätt till sin egen kropp och sin egen sexualitet. Sedan står man här i talarstolen och säger vackra ord om jämställdhet. Det går inte ihop, Kerstin Lundgren. Nu har vi dessutom kunnat läsa på DN Debatt att man ska bli mer offensiv inom FN-systemet och vara beredd att dra tillbaka stöd och minska stöd till organisationer som man är missnöjd med. En av de organisationer som den borgerliga regeringen är missnöjd med och som man har flaggat för att man vill minska stödet till är just Unifem, FN:s kvinnofond. Det är det FN-organ som har den operativa rollen ute i fält runt om i Afrika, Asien och Latinamerika när det gäller jämställdhetsfrågor. Tomma tunnor bullrar mest, Kerstin Lundgren. Skippa retoriken och börja prata om verkligheten! Varför vill ni bara ha två perspektiv inom politik för global utveckling? Varför säger ni nej till ett tredje perspektiv som jämställdhetsperspektivet? Om ni värdesätter kvinnors förändringskraft, varför väljer ni då att minska stödet till Unifem och UNFPA?

Herr talman! De tomma tunnorna hördes nyss. Man måste våga ställa krav. Vi måste våga bidra själva till förändring. Vi ska göra det i vårt bilaterala stöd med respekt för ägarskapet och Parisagendan. Vi ska våga ställa krav visavi FN. Det innebär inte att vi ska säga att om vi inte får exakt som vi vill så är vi inte där. Vi måste våga ställa krav. Det är också en del i att bidra till utveckling. Jag skulle önska att FN inte ägnade sig åt att föröka sig genom delning, vilket har varit Vänsterns väg genom tiderna. Jag skulle önska att FN också kunde uppträda mer samlat. Den typen av försök att inte splittra sig utan samla sig för att verkligen åstadkomma förändring finns. Vi har mycket att göra i FN-systemet. Herr talman! Vi ska inte ta ut några förluster eller segrar i förskott. Att jobba för jämställdhet handlar om att kunna göra det på många områden och inte bara via Unifem, om det är Vänstern signal för hur det ska bedrivas.

Herr talman! I går kväll i den bitande kylan och snögloppet var vi ett par personer som samlades utanför Kinas ambassad på Djurgården. Vi uppmärksammade och demonstrerade mot hur Kina, världens största diktatur, på 50-årsdagen krossar det tibetanska folkets mänskliga fri- och rättigheter. Just denna vår kan vi minnas förtryckets årsdagar på ett speciellt sätt. Vi minns den 1 april, 30-årsdagen av den iranska revolutionen, då den fanatiske, religiöse islamisten ayatolla Khomeini förvandlade ett redan korrumperat Iran till ett religiöst helvete, ett fysiskt fängelse för kvinnor och dödsstraffets centrum. Vi minns den 7 april. Det är årsdagen av då folkmordet i Rwanda, då 800 000 människor slaktades på mindre än hundra dagar, startade. Vi minns den 18 mars som är sexårsdagen av att en våg av förtryck åter svepte över Kommunistkuba. 75 fredliga, demokratiska politiska aktivister dömdes till fängelsestraff på upp till 28 år. Fortfarande sitter många kvar i fängelse. Vi bör också minnas att den svenske medborgaren Dawit Isaak just i dag har suttit fängslad i 2 726 dagar. Betänkandet Frihet från förtryck - Sveriges demokratibistånd är kanske ett av de viktigaste dokumenten som detta utrikesutskott ska diskutera under denna mandatperiod. Jag är väldigt stolt över att alliansregeringen slår fast att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter utgör en central tematisk prioritering i regeringens utvecklingssamarbete. Den demokratiska freden - att demokratiska länder inte krigar mot varandra - är en väl underbyggd tes. Ökad spridning av demokrati minskar grogrunden för terrorism, krig och väpnade konflikter och leder därmed till ökad internationell säkerhet på längre sikt. Jag är också som folkpartist stolt över att utgångspunkten är att allt svenskt bistånd är rättighetsbaserat. Vi folkpartister har länge krävt att just demokrati ska vara det överordnade målet för svensk biståndspolitik. Vi ska diskvalificera diktaturer, och vi ska premiera demokratier. Men jag är som liberal också medveten om att detta bara är början då utmaningarna är väldigt många i en värld där den politiska friheten för tredje året i rad minskar i världen och knappt hälften av världsbefolkningen lever i stater där de får tycka, tänka och tro fritt. Vi måste slå fast att det aldrig blir demokrati utan demokrater. Det blir aldrig demokrati utan även kvinnor vid makten. Det går inte att stå neutral mellan demokrati och diktatur. Därför skulle Sverige kunna gå i spetsen i ett slags demokratisk revolution där de politiska och medborgerliga grundläggande rättigheterna sätts i centrum ännu mer. I diktaturstater får vi konsekvent höra hur politiskt förtryck viftas bort med tal om att medborgarna har gratis utbildning och sjukvård. Det var inte länge sedan sådana resonemang hördes högt i denna kammare. I afrikanska stater har envåldshärskare länge hävdat att först när människorna får en tillräckligt hög levnadsnivå kan man tillgodose mänskliga rättigheter. I Asien gömmer sig diktatorerna år 2009 bakom så kallade asiatiska värderingar i sin vägran att införa frihet. I forna kommuniststater avvisas demokrati och mänskliga rättigheter som ett västerländskt påfund. Och i Vänsterpartiets reservation förordas att vi ska avskaffa stödet till de partinära organisationerna. Man kan ju undra om detta kommer att bli politisk verklighet om oppositionen skulle vinna nästa val. Stödet som sker via samarbeten med systerpartier i utvecklingsländer ska alltså tas bort för att det kan bli ett nykolonialt maktmedel, kan man läsa i Vänsterpartiets reservation. Jag vill bara betona att de partinära organisationerna inte bara jobbar med systerpartier. De jobbar med att stödja feminister och lokala kvinnogrupper. De jobbar med att stödja oberoende journalister. De jobbar med att stödja tidningar som kritiserar diktaturernas ledare. Jag tycker att Vänsterpartiets resonemang är väldigt märkligt. Många av våra systerpartier i Kuba, Burma, Vitryssland och Zimbabwe med flera skulle aldrig överleva utan detta stöd. Man kan fråga om det svenska jämställdhetsmålet i politiken också är nykolonialism. Är det svenska och västerländska värderingar och nykolonialism att pracka på folk att kvinnor ska ha rätten till fri abort, att tycka att pappaledighet är något man ska föra fram och att marknadsföra den svenska sexköpslagen? Man måste hålla fast vid sina värderingar och faktiskt stå för de rättigheter som finns. Jag tror att synsättet när man pratar om kulturrelativism eller nykolonialism gör att man relativiserar de grundläggande friheterna som är universella och demokratiska. Om kvinnor i Saudiarabien inte har rätten och möjligheten att välja sina lagstiftare kommer satsningarna på mödravård knappast att stärkas. Om yttrandefriheten i Zimbabwe förtrycks kan inte folkrörelserna arbeta för att förändra attityden bland makthavarna till hiv/aids. Om eleverna i Kubas skolor inte vågar säga vad de tycker kan aldrig utbildningen förbättras. Om Eritreas regering omöjliggör demokratiska val kan aldrig det eritreanska folket ställa krav på vilken typ av bistånd som landet kan behöva i framtiden. Och om kvinnors rätt till fri abort inte ses som en rättighet kommer kvinnor aldrig att få full makt över sina liv. Jag tycker att det som vi fick läsa om i helgen att den katolska kyrkans herrklubb fördömt en våldtagen nioårig flicka för att hon hade gjort en abort är så skamligt. Man fördömde henne och uteslöt abortläkaren och hennes familj ur kyrkan, men man fördömde inte den brutala och vidriga förövaren. Jag förutsätter att såväl biståndsminister Gunilla Carlsson som utrikesminister Carl Bildt skarpt kritiserar Heliga stolens agerande. Det är fullkomligt ohållbart att små flickor ska bli brickor i de religiösa männens maktspel. Religiös fundamentalism som hindrar fattigdomsbekämpning, rättigheter och demokrati ska alltid fördömas oavsett vilken religion det handlar om. Men vi måste också gå vidare och aktivt använda svenska pengar till att avsätta diktaturledare genom att stötta fria medier, opposition, kvinnogrupper och aktivister. Sveriges och EU:s ambassader i diktaturer ska bli frizoner för politisk opposition genom att erbjuda Internet, telefoner och konferenslokaler. Vi måste klä ord i handling också ute på fältet. American University of Beirut och American University of Cairo är viktiga utbildningsinstitutioner i Mellanöstern där människor från olika kulturer möts för att diskutera. Varför inte skapa ett europeiskt universitet i Mellanöstern som en mötesplats för studenter, forskare, journalister och kulturarbetare från Europa och Mellanöstern? Sverige bör också erbjuda fristad åt människor som förföljs och hotas av repressalier på grund av inskränkningar i yttrandefriheten. Vi borde också kunna etablera en så kallad Radio Free Sweden, kanske med amerikanska Voice of America som förebild för att sprida demokratipropaganda i ofria stater. Det finns redan på många håll över jorden, och det uppskattas väldigt mycket av demokratisk, fredlig opposition, inte minst i afrikanska länder. Alliansens utrikespolitik skulle också kunna vässas rejält på en sista punkt, och det är att man skulle kunna skapa en demokratienhet på UD. Vi har i dag en demokratiambassadör i Maria Leissner, men detta borde kunna byggas upp och bli en speciell enhet. Tjeckien har detta i form av en så kallad transition unity for democracy där man försöker implementera de bästa metoderna för att sprida demokrati. Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att förtryck bara kan överleva genom tystnad. Det är också viktigt att alla vi här i denna kammare oavsett om vi är höger eller vänster och oavsett vilket parti vi tillhör utnyttjar våra röster när vi är ute på olika besök och att vi vågar lyfta fram de frågor som också kan vara kontroversiella och svåra.

Herr talman! Betänkandet handlar som vi alla vet om biståndsrelationer och frihet från förtryck. Jag tar mig likväl friheten att i några meningar lyfta fram en spegel framför oss själva och framför vår situation i Sverige. När 7-åringen eller 14-åringen mobbas och dag ut och dag in får höra nedsättande och kränkande ord och utsätts för skändligt beteende handlar detta om att barnets välfärd, barnets mänskliga fri- och rättigheter, kränks i vårt land. Det handlar om förtryck. Vår flykting- och immigrationspolitik uppfattas inte heller av alla - i varje fall inte av alla berörda - som respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Jag tror faktiskt att det kan vara av visst värde att syssla med självspegling när vi talar om MR även om detta betänkande förstås rör bistånd. Herr talman! Jag tror också - för att nu komma in på våra internationella relationer - att det lätt blir så, eller kanske att det är så, att vi observerar, iakttar och påtalar utan att alltid visa samma respekt för medmänniskors fri- och rättigheter oavsett var de bor och oavsett vilken världsdel de hör hemma i. Är det inte så att Afrika ofta hamnar i uppmärksamhetens skugga? Den största kränkningen är förstås att beröva en medmänniska livet. Den främsta rättigheten är givetvis rätten till liv. Under gångna tio år har fem miljoner människor dödats i Kongo. Det är väl det största massdödandet efter andra världskriget. Nog har man väl rätt att påstå att dessa fasor, detta mördande av en befolkning lika stor som Danmarks knappast rönt rimlig uppmärksamhet! Demonstrationerna har, såvitt jag vet, inte varit många. Jag kunde ju själv ha startat eller tagit initiativ till en. Tror ni att uppslutningen hade blivit tv-mässig? Den stora skammen, som jag ser det, är att FN-medlemmar, FN-länder som ratificerat FN-konventionen, år ut och år in kan totalnonchalera det man lovat när man ratificerat. Formuleringarna i FN:s förklaringar om de mänskliga fri- och rättigheterna är utomordentliga. Om respekten kunde upprätthållas med ord, resolutioner och betänkanden, ja, då hade vi för länge sedan nått den välfärd för alla som betänkandet uttrycker som målsättning. Fru talman! Det är fascinerande att ta del av hur vårt land, EU och nationer världen över kan samla sig för att konkret nedbringa utsläppen av växthusgaser. Det är utmärkt, givetvis. Det handlar också i det sammanhanget - förstå mig rätt - om att värna vårt eget klimat och våra egna livsbetingelser. Samtidigt med vårt eget, relativt nymornade - det måste man väl säga - intresse för växthuseffekten vet vi att barn dör som flugor för att de inte har mat, inte har rent vatten och inte har de mest elementära mediciner. Resurser finns, men på fel ställe. Fru talman! Jag är övertygad om att vårt bistånd genom en klar jämställdhetsprofil, som det har talats en del om här, och genom ett entydigt barnperspektiv kan åstadkomma att respekten för mänskliga fri- och rättigheter ökar. Det är obestridligt att om miljövärnandet ska leda till att klimatmål nås och miljön räddas måste fred och säkerhet främjas. Och detta gör vi inte med mindre än att globalt ta itu med bristen på jämställdhet och ta itu med föraktet för människovärdet. Fru talman! Som har sagts tidigare här: Det finns inga fri- och rättigheter för traditioner. Det finns heller inga fri- och rättigheter för religioner, och inte heller för stater. Men det finns fri- och rättigheter för varje individ, och till de rättigheterna för varje individ hör förstås rätten till och rätten från religion. Detta är, tror jag, en distinktion som behöver uttryckas i den debatt som böljar av och an - kanske inte här i kammaren men utanför den. Fru talman! Låt mig avslutningsvis erinra om vad som allmänt kallas Durban 2. Durban 1 blev, som vi vet, minst sagt ett fiasko. Det verkar inte som om EU står samlat nu inför Durban 2, alltså den FN-konferens som ska handla om just mänskliga fri- och rättigheter och äga rum i april i Genève. Är jag rätt underrättad har Italien dragit sig ur. Jag hörde för någon vecka sedan utrikesminister Frattini tala klarspråk beträffande Durban 1 och Durban 2, som de kallas, som var imponerande, just utifrån MR-perspektiv. USA och Kanada har visst också anmält att man inte ämnar delta. Och vad tror man eller förväntar man av en konferens om MR, mänskliga fri- och rättigheter, när länder som Libyen, Kuba och Iran är arrangörer? Fru talman! Betänkandet handlar om Sveriges demokratibistånd. Låt oss nu när det gäller Durban 2, konferensen i Genève i april, vara noga med att stå upp för de värderingar vi vill se förverkligade och givetvis ska hylla. Sedan, fru talman, vill jag uttrycka stor tillfredsställelse över Gunilla Carlssons engagemang i de här frågorna och önska henne all kraft att driva dem fortsättningsvis.

Fru talman! Miljöpartiet kommer att yrka bifall till de reservationer som det redan har yrkats bifall till här i debatten, det vill säga reservationerna 1, 2 och 5. Vi står även bakom reservation nr 3, men för tids vinnande avstår vi från att yrka bifall till den. Miljöpartiet välkomnar att regeringen lyfter fram demokrati och mänskliga rättigheter i det svenska biståndsarbetet på det sätt som görs i skrivelsen. Mänskliga rättigheter och demokrati stärker varandra ömsesidigt och är en viktig förutsättning för utveckling. Det är bra. Men demokrati och mänskliga rättigheter är inte bara en del av biståndsarbetet. De måste genomsyra hela biståndsarbetet. Här ser vi ett utrymme för förbättringar. Fru talman! Jag kommer att ägna mitt anförande åt Världsbanken och IMF. Det är ett grundläggande problem i arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter i världen att några av de viktigaste aktörerna, Världsbanken och IMF, inte i dag erkänner att de har förpliktelser enligt regelverket för mänskliga rättigheter. Trots att Världsbanken formellt är en del av FN-familjen ställer man inga tydliga krav på att biståndsländerna ska leva upp till sina MR-åtaganden. Världsbanken och IMF har genom åren lånat ut mångmiljardbelopp till en rad diktaturregimer världen över, pengar som i många fall har försnillats eller använts för att förtrycka människor. Regeringen är medveten om att det här är ett problem, men det räcker inte med att vara medveten om att det är ett problem. Man måste också jobba mer för att lösa det. Från Miljöpartiets sida anser vi att mänskliga rättigheter ska göras till en naturlig del av Världsbankens arbete. Vi tycker att det är ett rimligt krav. Nu när Sverige ökar sitt bistånd via Världsbanken med 30 procent tycker vi också att det är rimligt att man ökar kraven på att Världsbanken ska arbeta mer för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter och demokrati är prioriterade frågor i den svenska biståndspolitiken, och det bör rimligtvis också avspegla sig i prioriteringarna. Utskottet har dock velat avstyrka den här motionen och skriver i betänkandet: "Världsbanken och IMF har dock inte mandat att övervaka samarbetsländers åtaganden om de mänskliga rättigheterna." Man skriver också att "Världsbankens stadgar anger att endast ekonomisk hänsyn ska tas vid beslut". Ja, det stämmer. Så är det. Men så måste det inte vara. Vi skulle vilja att det förändrades. Det handlar om trovärdighet för arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det måste även bedrivas via de internationella institutionerna. Tänk bara: Konsekvensen av att svenskt bistånd går via Världsbanken, när Världsbanken inte jobbar tillräckligt med mänskliga rättigheter, är att Världsbanksprojekt som Sverige har varit med om att finansiera kan gå till saker som kränker ursprungsfolks rättigheter. När Sverige fryser biståndet till diktaturstater kan samma stater ändå få svenskt bistånd via Världsbanken. Här finns utrymme för förbättring. Världsbanken och IMF borde ställa tydliga krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Men de krav man i stället ställer och historiskt har ställt är en rad ekonomiska policykrav på de länder som tar emot lån och bistånd. De här policykraven ligger ofta på en mycket detaljerad nivå och handlar till exempel om saker som hur mycket pengar som får gå till löner och vilka företag i mottagarländerna som ska privatiseras. Förra året, på biståndstoppmötet i Ghana, kom man från mottagare och biståndsgivare överens om att man ska ställa mindre detaljerade ekonomiska krav. I stället ska kraven handla om konkreta resultat som biståndet leder fram till - krav om hur många barn som går i skolan - och mindre om de ekonomiska detaljerna. Gunilla Carlsson välkomnade detta, och det gör även vi från Miljöpartiet. Kan regeringen göra mer på detta område? Det här är en viktig fråga och handlar i högsta grad om demokrati och mänskliga rättigheter. Om vi som biståndsgivarland driver att fattiga länder ska införa demokratiska system kan vi inte samtidigt villkora biståndsutbetalningar med att dessa länder fattar beslut om en specifik ekonomisk politik i sina parlament. Därför anser vi från Miljöpartiet att Sverige bör driva att ekonomiska biståndsvillkor som kör över demokratiska processer i mottagarländerna upphör. Vi tycker att det är rimligt. De mänskliga rättigheterna slås fast i konventioner som både givar- och mottagarländer ställt sig bakom. Därför är det högst rimligt att kräva att länderna också ska leva upp till de åtagandena. De ekonomiska policyvillkoren, såsom vilka företag som ska privatiseras, slås inte fast i någon internationell konvention. Det är kontroversiella politiska idéer det råder stor oenighet om. Världsbanken har minskat de ekonomiska policyvillkoren, men när det gäller Valutafonden kan saker och ting fortfarande förbättras. En undersökning från IMF:s egen utvärderingsenhet visar att IMF ställer i genomsnitt 17 villkor per låneavtal, lika många som under 90-talet, och det är detaljerade villkor. IMF:s egen utredning föreslår ett tak för hur många villkor som kan ställas per lån. Det skulle göra att villkoren blev mindre detaljerade och handlade om bättre saker. Olyckligtvis röstade Sverige nej till den rekommendationen, och IMF kan fortsätta att ställa lika många krav som de alltid har gjort, också inom områden där de saknar expertis. Miljöpartiet anser att Sveriges politik på detta område skulle kunna förbättras.

Fru talman! I årets utrikesdeklaration valde vi att fokusera mycket på utvecklingssamarbetets potential och på de globala utmaningar som vi nu ser som följdverkningar av den ekonomiska krisen och hur detta drabbar framför allt de allra fattigaste länderna och människorna. Jag tror att det är en fråga som vi får anledning att återkomma till fler gånger just givet att biståndet kan och bör spela en allt större roll i dessa tider då vi ser hur inte minst de humanitära behoven i vår värld kommer att öka. Det var lite grann därför, fru talman, jag valde att tillsammans med utrikesministern kommentera utrikesdeklarationen i debatten och missade biståndsdiskussionen i samband med utrikesdeklarationen förra gången. Det var alltså för att vi ville se detta som en helhet i den svenska utrikespolitiken, där biståndet är ett av våra främsta verktyg. Människors lika värde och rätten att leva ett liv i frihet gäller hela mänskligheten. Kampen för människors frihet är därför alltid aktuell. Genom den skrivelse, Frihet från förtryck , som överlämnades till riksdagen i september 2008 och som vi nu diskuterar visar regeringen det ökade engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter inom det svenska utvecklingssamarbetet. Demokrati är svaret på varje människas rätt att leva i frihet från förtryck. Frihet är nyckeln till säkerhet, rättvisa och välfärd. Vi har också i skrivelsen om Sveriges politik för global utveckling framhållit att förtryck är en av de allra främsta globala utmaningarna. Där illustrerar vi även vår moraliska skyldighet att engagera oss i kampen mot politiskt förtryck på olika håll i världen. Det är något vi prioriterar i de tematiska prioriteringarna av demokrati och mänskliga rättigheter i biståndet. Det vore, fru talman, en felaktig historiebeskrivning att säga att prioritering av demokrati och mänskliga rättigheter i biståndet är en nyhet i svenskt bistånd. Eftersom det är en prioritering med lång historia måste den också vara glasklar och leda till resultat. Det är därför vi velat skärpa demokratistödet i det svenska utvecklingssamarbetet, det är därför regeringen jobbat fram skrivelsen, och det är därför jag är rätt förvånad över konfliktnivån i debatten i dag. Hur kan vi tillsammans utveckla svenskt demokratibistånd? Rättighetsperspektivet ska genomsyra allt svenskt utvecklingssamarbete, men vi lägger nu ökad tonvikt på demokratibiståndet. Orsakerna till det är att vi under de senaste decennierna, före den finansiella och ekonomiska krisen, sett en fantastisk reducering av antalet fattiga i världen. Det är något enastående, men samtidigt som allt fler människor ryckts upp eller på egen hand tagit sig ur den ekonomiska fattigdomen ser vi fortfarande hur i länder som lyckats relativt väl de marginaliserade blir ännu fattigare och hur i länder som har en hyggligt god måluppfyllelse för millenniemålen HBT-personer fortfarande kränks, religiösa inte tillåts utöva sina trosuppfattningar, fackföreningar motarbetas och pluralism i medier och kultur ses som en styggelse. Det blir därför mycket viktigt att nu lyfta fram och komplettera svenskt bistånds hängivna arbete, inte minst för att uppnå millenniemålen, genom att förtydliga att vi måste skärpa demokratibiståndet för att få en varaktig fattigdomsminskning som inte bara handlar om rätten att kunna äta sig mätt. Det ska komplettera det arbete som vi redan gör vad gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Det finns ingen konflikt i detta. Däremot är det ett klart faktum att de allra fattigaste i vår värld lever antingen i länder i konflikt eller post-konflikt eller under förtryck. Då måste vi, om vi vill bekämpa fattigdomen i världen, på ett helt annat sätt än tidigare också titta på detta med förtryck. Fru talman! I alla länder kan demokratin fördjupas. Det gäller också den självspegling som ledamoten Alf Svensson talade om, och det gäller självklart även i Sverige. Demokrati är en process och något som måste vårdas. Vår uppgift som biståndsgivare är att förstå vilken typ av stöd som behövs i varje given situation. Demokratins olika faser behöver uppmärksammas. I auktoritära stater som Zimbabwe och Burma måste demokratibiståndet ske på ett annat sätt än i mer stabila länder med demokratiunderskott. Vi ska stärka demokratiska krafter även i länder där det är känsligt och där vi inte har ett långsiktigt samarbete. Demokrati måste självfallet börja inifrån och underifrån men kan och ska stödjas utifrån. De mänskliga rättigheternas odelbarhet och ömsesidiga beroende slås fast i skrivelsen. Skrivelsen redogör för demokratibiståndets tre fokusområden, vilka även finns med i budgetpropositionen för 2009, nämligen de medborgerliga och politiska rättigheterna, demokratins och rättsstatens institutioner och procedurer samt demokratiseringens aktörer. Jag kommer för att vinna tid inte att gå in på dem eftersom de tydligt framgår i skrivelsen. Många talare har valt att ta upp en massa andra saker, men jag hoppas att vi nu mer ska kunna diskutera hur demokratibiståndet från svensk sida kan bli bättre, inte minst i de bilaterala ansträngningar som görs för att vi också ska kunna påverka de multilaterala organen. Vi gör nu även en särskild satsning på demokratisering och yttrandefrihet, en satsning som banar väg för nytt fokus i det totala demokratibiståndet. Vi tittar på de politiskt känsliga och föränderliga processerna och hur Sverige ska kunna stödja dem. Exemplet Zimbabwe är mycket intressant i dessa dagar, men vi vet också att det hela tiden sker förändringar, ibland i rätt riktning, ibland i fel riktning. Det handlar om att vi utifrån varje given situation måste ha beredskap och lyhördhet för hur vi ska kunna bistå på bästa sätt. Därför är det viktigt med denna satsning, att kunna ha beredskap för snabba insatser även i länder som inte är strategiberoende. För detta har regeringen anslagit 100 miljoner kronor per år. Vad är det då som är nytt i denna skrivelse? Det är att vi lägger ökad tonvikt på de politiska och medborgerliga rättigheterna. Bara så kan vi få en varaktig och fullgod fattigdomsminskning i världen. Vi vill ha en ökad användning av biståndet som ett instrument för demokratisering i hela världen, och vi vill ha ökad uppmärksamhet på demokratins aktörer. Vi vill göra en inventering och jobbar nu strategiskt för att se vilka tillgängliga verktyg, metoder och genomförare av demokratibiståndet det finns. Det är också viktigt att titta på demokratisering som en process, att ånyo vilja slå fast att demokratisering måste växa ur inhemska ansträngningar. Vi måste kunna analysera demokratisituationen i varje enskilt fall och anpassa biståndsinstrumenten till olika faser av demokratisering. Därför måste vi bli mycket duktigare, vilket också framgår av skrivelsen, på makt, kontext och aktörssamverkan samt kunna analysera det för att nå de goda resultaten. Det här arbetet lägger grunden för en helt ny offensiv användning av det gamla svenska demokratibiståndet, som vi vill skärpa. Vårt arbete gäller naturligtvis också vårt engagemang i Europeiska unionen och i multilaterala organisationer. Jag hoppas först och främst att Sverige under ordförandeskapet i EU ska kunna verka för att även EU blir bättre och starkare i demokratiseringssträvandena i sina externa relationer men också att vi kan återkomma till kollegerna och vännerna i utrikesutskottet om hur vi ska kunna arbeta vidare med detta oerhört centrala och viktiga i det svenska biståndet. (Applåder)

Fru talman! Det var intressant att lyssna på biståndsministern. Mycket av det som sägs är det svårt att invända mot. Det handlar om samverkan, aktörer, effektivitet, prioriteringar och så vidare. Men det är ändå viktigt att komma ut på fältet och se hur det fungerar. Jag försökte ta ett exempel, nämligen Kambodja, som biståndsministern för bara två veckor sedan deltog i ett samtal om i Sveriges radio. Kambodja är ett av de fyra länder vi väljer att prioritera i Asien när vi nu har dragit oss tillbaka från de andra länderna. Där kommer vi successivt att öka vårt bistånd de kommande åren. Det är ett bra exempel, för det är ett land där demokratin inte fungerar. Det är en demokrati och inte en enpartistat, som Gunilla Carlsson sade i radion, men det är ändå en demokrati med stora svårigheter. Det är ett av världens fattigaste länder och ett av värdens mest korrupta länder. Hur arbetar vi då med detta land? Låt oss nu bli konkreta i stället för att bara prata om de övergripande begrepp som återanvänds i debatt efter debatt. Låt oss vara konkreta. Jag talade med oppositionsledaren i Kambodja så sent som häromveckan - för övrigt Birgitta Ohlssons och Folkpartiets partivän. Han vädjar. Han säger att vi medverkar till förtrycket i Kambodja genom vårt bistånd. Jag undrar, Gunilla Carlsson: Med det fina formulerade dokumentet, på vilket sätt ämnar Sveriges regering påverka utvecklingen i Kambodja? Oppositionsledaren är väl insatt i vad vi ger för något. På vilket sätt medverkar vi till att minska förtrycket och öka kampen mot korruption?

Fru talman! Ett tack till Kent Härstedt för att han ger mig möjlighet att rätta mig själv. Jag vet att jag i brådskan sade att Kambodja var en enpartistat, men jag vet mycket väl att det inte är det. Men den visar tyvärr tecken på att det regerande partiet inte skyr några som helst medel för att klamra sig fast vid makten. De har gjort det snart i 30 år. Jag tror att Kent Härstedt kanske bättre än någon annan här i kammaren vet hur de går till väga. Man omöjliggör för oppositionen att bedriva ett reellt arbete, och många av det civila samhällets aktörer får inte de möjligheter som borde finnas. Det råder också bristande pluralism i medierna med mera, så det bär ju tecken av en enpartistat även om det definitivt inte är det. Det är stora problem för oppositionen. En av oppositionsledarna, Sam Ramsey, har också fäst stora förväntningar vid den borgerliga regeringen i Sverige, eftersom vi har sagt: Vi ska verkligen se till att vara era bästa vänner. Detta visar sig inte alltid vara det allra lättaste. Det statliga biståndet innebär ju att vi engagerar oss med regeringen både bilateralt och multilateralt. Då blir biståndet delaktigt, precis som oppositionsledaren poängterar. Precis som framhålls i den rapport som Kent Härstedt hänvisade till står biståndet ibland för att underlätta för fattigdomsbekämpning med andra givares pengar samtidigt som naturtillgångar i landet används av makteliten i stället för att komma folket till del. Där måste vi diskutera biståndets undanträngningseffekter och vilket ansvar vi har. Därför är jag så mån om att komplettera vårt omfattande arbete, som i det här fallet i mycket går från stat till stat. Det kompletteras med ett starkare stöd till det civila samhället, till mer av demokratisträvanden. Det är inte alls enkelt, men som biståndsgivare får vi möjlighet att driva en MR-dialog med Kambodja. Man kan vara skeptisk och säga att de inte är mottagliga, men det ligger ändå på vårt ansvar att försöka diskutera med regeringen. Vi kan också genom givarsamordning se till att vi ställer ökade krav på transparens, inte minst när det gäller det som Kent Härstedt poängterade: kampen mot korruption. Vi måste också bli duktigare på att utveckla detta i vårt bilaterala samarbete. Vi har sett fram emot Kent Härstedts exempel på hur vi skulle kunna verka ännu bättre i Kambodja.

Fru talman! Det här var intressant. Här blir det lite avstånd mellan å ena sidan de fina begrepp och formuleringar som vi lägger framför riksdagens ledamöter och å andra sidan verkligheten. Jag ämnar återkomma i debatt efter debatt och ta fler konkreta exempel. Men detta är ett bra exempel: Vi formulerar oss väl, vi prioriterar Kambodja, vi kraftsamlar, och vi kommer att öka biståndet. Låt det inte råda något tvivel om att jag tycker att detta är ett bra land att lägga kraft på, och det är riktigt att vi prioriterar det. Frågan är bara hur vi gör det. Det är ju delvis detta som dokumentet handlar om. Här tycker både författarna till den internationella rapporten och oppositionsledarna i landet att vi sviker. Just nu är det ni som är ansvariga. Det här är inte mina ord. Det är internationella utvärderingar och oppositionsledarna i landet som säger det. Sedan har jag ingen anledning att ifrågasätta när de säger att de sätter ett hopp till oss. Med de fina formuleringar som vi nu lägger fram måste vi också visa att vi kan göra skillnad. Jag tror att vi kan göra skillnad, inte bara här utan på flera andra platser, men då måste vi vara spetsiga i vår politik. Vi måste också använda politiken som redskap, inte bara för att kanalisera bistånd utan också i relation till Kambodja. Jag har själv med biståndsministern i olika sammanhang tagit upp att jag tycker att man bland annat ska satsa på att bygga upp rättsvårdande instanser i landet. Det är en av grundförutsättningarna för att man åtminstone i delar ska kunna stödja en uppbyggnad av ett rättsvårdande samhälle. Jag ser fram emot att fortsätta den här debatten om hur vi ska kunna spetsa till politiken och också göra faktisk skillnad och inte bara komma med fina ord.

Fru talman! Jag vill påminna kammaren om att det nu är den nya politiken som Kent Härstedt i stort gör sig till tolk för. Den särskilda demokratisatsningen och den här skrivelsen har ju i princip börjat implementeras sedan den 1 januari 2009, och det är möjligtvis de gamla försyndelserna som vi nu får äta upp, liksom vi ser de stora förväntningarna på att vi ska göra rätt med demokratisatsningen. Den förpliktar. Jag tror att Kent Härstedt tar upp något viktigt i det övergripande utvecklingssamarbetet, nämligen att vi måste bli mycket duktigare på rättsstatsuppbyggande. Människor ska kunna hävda sina rättigheter gentemot staten. Vi ska kunna skapa förutsättningar för mötesfrihet för olika aktörer - inte minst för mediepluralism, men också för fackföreningsrörelser med mera. Nu kompletterar vi också vårt bilaterala samarbete med Kambodja med en särskild demokratisatsning för att stötta partier och utbyte. För att kunna vara tuffare är det väldigt viktigt att både Utrikesdepartementet och Sida utvecklar en metodologi för att i givarsamordningen kunna ställa ökande krav på den kambodjanska regeringen att bättre respektera mänskliga rättigheter och fördjupa strävandena mot demokrati. Just därför, för att kunna bli spetsigare i vår politik, har regeringen valt att lägga fram den här skrivelsen, så att vi - allra helst tillsammans med utrikesutskottet - ska utveckla den här politiken. Den har tidigare varit gravt underutvecklad.

Fru talman! Detta har kanske inte varit den eldigaste debatten i utrikesutskottets historia. Det blir lätt så när vi diskuterar demokrati och mänskliga rättigheter. Det blir oftast ganska luddiga och övergripande formuleringar - ska man vara elak kan man säga floskler - och vackra ord om demokrati och mänskliga rättigheter. Men visst finns det tydliga skiljelinjer mellan den borgerliga alliansen och oss i den rödgröna oppositionen när det kommer till de här frågorna, och dem ska vi inte blunda för. Det är ingen slump att den borgerliga regeringen i sin skrivelse om mänskliga rättigheter i biståndet blundar för fackföreningsrörelsens potential i demokratiarbetet medan vi i oppositionen lyfter fram det. Det är ingen slump att vi i oppositionen lyfter fram jämställdhetsperspektivet och vill stärka det samtidigt som bland andra Kristdemokraterna säger nej. Det är ingen slump att den borgerliga regeringen när den pratar om mänskliga rättigheter bara pratar om, i realiteten, politiska och medborgerliga rättigheter och blundar för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Den här skiljelinjen i svensk politik när det kommer till mänskliga rättigheter och demokrati i biståndet ska vi inte blunda för. I morgon åker jag till El Salvador för att vara valobservatör. Förhoppningsvis kommer El Salvador att vara ett land som genomför ett framgångsrikt och demokratiskt presidentval på söndag där man gör upp med sin blodiga historia av förtryck och mord från framför allt landets höger. Jag tycker att El Salvador på många sätt synliggör just bristerna i regeringens strategi för demokrati och mänskliga rättigheter. Visst är El Salvador ett land som nu har institutioner eller försöker bygga institutioner och där man har rösträtt och allmänna val. Men kommer El Salvador att kunna vara en reell demokrati för alla sina medborgare så länge människor inte har mat i magen, så länge barn, i synnerhet flickor, inte kan läsa och skriva? Och hur ska människor kunna kräva sina rättigheter när de inte har tak över huvudet? El Salvador visar bristerna i den borgerliga regeringens strategi. Det går inte att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter om man med demokrati och mänskliga rättigheter bara menar de politiska och medborgerliga rättigheterna och konsekvent blundar för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Hur ska ni kunna nå helhetslösningar för länder i kampen för demokrati när ni använder de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord?

Fru talman! Jag använder alls icke de mänskliga rättigheterna som ett smörgåsbord. Jag har försökt förklara hur vi jobbar konsekvent i utvecklingssamarbetet för att uppnå millenniemålen. Vår huvuduppgift är att bekämpa fattigdomen. Men frågan är just om vi ska nöja oss med det, Hans Linde. Ska vi inte också kunna använda biståndet och utvecklingssamarbetet till att just främja demokratisering, till att tala för de mest utsatta och de mest marginaliserade? Ska vi inte använda biståndet för att stärka HBT-personers rättigheter eller se till att religionsfriheten respekteras? Det är det här som det handlar om. Det räcker inte bara med att äta sig mätt. Man måste också ha frihet och möjlighet att leva sitt liv, att organisera sig tillsammans med andra. Det är därför som vi vill poängtera att detta är ett komplement med en särskild satsning på demokrati som jag tror är väldigt viktig. Jag vill inte påstå att det finns några som helst skiljelinjer, utan jag välkomnar delar av detta inlägg, om man skalar ned retoriken genom att just identifiera vad Hans Linde tar upp. Vad syftar vi på när vi i demokratiskrivelsen talar om demokratins aktörer? Ja, om vi ska vara framgångsrika i detta vore det fullkomligt vansinnigt att utesluta en av de absolut starkaste krafterna i världen, nämligen kvinnokraften. Och är det något av de här arbetena som jag har granskat som har varit väldigt viktigt men också extremt farligt så är det fackföreningsledarnas arbete. De är utsatta och får många gånger också plikta med sina liv för att de ställer upp för mötesfrihet och rätten att organisera sig. Det är på deras sida vi ska stå tillsammans. Det är därför vi behöver den här skrivelsen. Det är därför jag också skulle vilja att vi tillsammans utvecklar kapacitet och metoder för hur vi ska kunna göra detta. Det är det som hela den här skrivelsen lägger grunden för. Det handlar inte om att nu börja skilja på höger och vänster, utan det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter och ett demokratistöd som fungerar i det svenska utvecklingssamarbetet. Det trodde jag att vi skulle kunna vara mer överens om.

Fru talman! Det är inte så lätt att vara överens när vi har fått den skrivelse som vi har fått på riksdagens bord. Det skulle vara önskvärt att det engagemang som tydligen finns hos biståndsministern för fackliga frågor, för fackliga rättigheter och rätten att organisera sig också skulle avspegla sig i skrivelsen. Men det har det inte gjort. Vi ser på område efter område, där man skulle kunna lyfta fram just drivkraften och förändringskraften hos fackföreningsrörelsen som en kraft för demokrati och mänskliga rättigheter, hur man missar det. Men när man lyssnar på biståndsministern är det trots allt uppenbart att man skiljer på mänskliga rättigheter beroende på vilka mänskliga rättigheter det är. När man pratar om mänskliga rättigheter pratar man i realiteten bara om de politiska och medborgerliga rättigheterna. Biståndsministern säger: Det här är ett komplement till bland annat arbetet med millenniemålen. Plötsligt är rätten till en bostad, rätten till ett arbete, rätten till utbildning inte längre mänskliga rättigheter. Detta har plötsligt i biståndsministerns värld förminskats till att bli ett arbete med millenniemålen. Vi kan inte arbeta och ha en helhetsstrategi för mänskliga rättigheter när vi särskiljer och lyfter ut olika frågor. Det tycker jag är att ha en smörgåsbordsstrategi, när man i arbetet för mänskliga rättigheter bara lyfter fram vissa rättigheter, och andra rättigheter betraktas som allmänt bistånd. Ett av de här exemplen är hur man nu har agerat i FN-systemet när det gäller tilläggsprotokollen. När det gäller de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna har den borgerliga regeringen varit skeptisk till ett sådant tilläggsprotokoll. Samtidigt välkomnar man tilläggsprotokollet om de medborgerliga och politiska rättigheterna. Man har från den borgerliga regeringen kraftigt motsatt sig att man ska ge individer klagorätt när det kommer till de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Man vill inte ge människor runt om i världen och grupper runt om i världen rätten att gå till FN och ställa sitt land till svars om de har fått sina ekonomiska, sociala eller kulturella rättigheter kränkta. Samtidigt välkomnar man den möjligheten när det gäller politiska och medborgerliga rättigheter. Man vill alltså med andra ord ha helt olika internationella system, helt olika möjligheter för den enskilda individen att kräva sin rätt, beroende på vilken typ av mänskliga rättigheter det handlar om. Det går inte att bete sig på det här sättet, agera på det här sättet, och sedan säga att de mänskliga rättigheterna är odelbara och inbördes beroende.

Fru talman! Jag vidhåller att vi i arbetet för att uppnå millenniemålen många gånger kan känna att vi strävar åt samma håll. Vi kan också säga att det i en del länder - låt mig ta Vietnam som exempel - har gått hyggligt bra. Före den ekonomiska krisen påstod sig Vietnam uppfylla alla millenniemål utom det sista som handlar om klimat och miljö. Men är Vietnam då fortfarande ett bra land att leva i, enligt Hans Lindes sätt att arbeta? Har vi inte mycket kvar att göra när det gäller antikorruption? Har vi inte mycket kvar att göra vad gäller demokrati, vad gäller att se till att de mänskliga rättigheterna inte kränks, vad gäller att HBT-människor ska få mycket bättre förutsättningar, vad gäller den religiösa mångfalden och så vidare? Jag tycker inte att det räcker med att bara framhålla att vi är nöjda med att vi har begränsat och bekämpat fattigdomen, den ekonomiska och sociala, utan vi måste också titta på de politiska rättigheterna på ett sätt som vi inte har gjort tidigare. Det är därför som jag talar om att detta blir ett komplement till det som vi redan gör, för jag är inte nöjd. Jag tycker inte att det blir en uthållig fattigdomsbekämpning om vi inte ser till att också göra ytterligare demokratisträvanden. Och här vill vi utveckla metoderna för detta. Jag tror att det finns en enorm kapacitet och ett enormt engagemang i Sverige. Det tror jag också gäller den svenska modellen med alla dess olika folkrörelser. Det handlar om att kunna inspirera, att kunna uppmuntra demokratins förändringsaktörer och att kunna se till att vi får ett starkare stöd för att alla ska ha möjligheter att göra sin röst hörd och kräva sina rättigheter. Det här har saknats i det svenska biståndet tidigare. Det är därför som jag är så glad över att vi har kunnat arbeta fram den här skrivelsen. Men det blir en nystart där jag tror att väldigt mycket av det som också har lyfts fram är med. Det handlar om kvinnors roll, fackföreningsrörelser och om att hela tiden ha det kontaktnät som man har, inte minst i den här riksdagen, tack vare de partinära organisationerna. Det handlar också om att kunna ha egna personliga vittnesbörd från enskilda vänner och bekanta som strävar mot frihet och demokrati.