Försörjningskrav vid anhöriginvandring

Fru talman! Vi har nyligen här i kammaren slutdebatterat och kommer att votera om ett ärende där regeringen och riksdagsmajoriteten haft minimalt intresse av att lyssna in stora organisationers kritik, nämligen det så kallade Lavalärendet. Fackliga organisationers kunskap och oro har regeringen bortsett från. Den svenska arbetsmarknadsmodellen löper risk att bortmanövreras. Det kommande ärendet, SfU12, Försörjningskrav vid anhöriginvandring , får samma behandling av regeringen och utskottsmajoriteten. Kraftfull kritik från remissinstanserna bortses från, trots att den tycks vara näst intill samfälld. Den svenska välfärdsmodellen löper risk att utsättas för ett systemskifte. Fru talman! Genom betänkandet Försörjningskrav vid anhöriginvandring införs vad som brukar kallas en främmande fågel i det svenska välfärdssystemet. För en utvald grupp ska ställas krav på försörjning motsvarande heltidsarbete samt på att personen som önskar sammanstråla med sina nära och kära ska uppvisa hyreskontrakt för bostad av viss storlek och standard. Den grupp som i detta läge berörs av regeringsförslaget och utskottsmajoritetens förslag är en grupp som redan tidigare har en svag ställning i det svenska samhället. Personerna som berörs är också redan hårt drabbade före sin ankomst till Sverige. Det handlar om invandrade med uppehållstillstånd som ännu inte fått fotfäste på arbetsmarknaden och som inte har fått egna ekonomiska förutsättningar att kunna skaffa eller erhålla kontrakt på egen bostad. Två skäl tycks vara avgörande för utskottsmajoritetens förslag. För det första sägs att integrationspotentialen blir bättre med de uppställda kraven. Vi känner igen argumentationen. Trygghet förlamar, som högerns företrädare brukar säga. Hungriga vargar jagar bäst. För det andra är det få andra EU-länder som inte har ställt upp försörjningskrav, och gällande EU-regler förbjuder inte Sverige att ställa upp försörjningskrav vid anhöriginvandring. Argumentationen är ihålig. Vad gäller integrationsmöjligheten påtalar flera tunga remissinstanser att uppställda krav knappast ökar integrationsförutsättningarna i det svenska samhället. Arbete, bostad, sociala kontakter, kunskap om samhället och många andra kriterier ger ökade integrationsförutsättningar. Om detta är vi säkert överens. Men om man ställer krav som de som nu föreslås löper man i stället risk att försvåra integrationen för väldigt många. Att inte få sammanstråla med nära och kära kan knappast skapa förutsättningar för bra integration. Att oro hämmar tycks inte finnas i högeralliansens argumentationslinje. Med nuvarande arbetsmarknads- och bostadsförutsättningar - förslaget föreslås träda i kraft den 15 april, om en dryg månad - löper många av de berörda risk att stå långt utanför arbetsmarknaden och även den krympande bostadsmarknad som finns på många orter. Remissinstanserna har påtalat problematiken, men regeringen och utskottsmajoriteten tycks blunda. Sverige och de nordiska länderna har i många stycken en välfärdspolitik som ligger i framkant i förhållande till jämförbara länder. De nordiska ministerkollegerna talar i globaliseringsdebatten om den nordiska modellen som ett vinnarkoncept i globaliseringen. Vår generella välfärdsmodell står stark i internationell jämförelse. Med argumentationen att vi måste efterlikna övriga EU kan vi konstatera att utskottsmajoriteten öppnar för att lämna den svenska välfärdsmodellen och anpassa oss till den mer kontinentala. De vackra orden om den svenska välfärdsmodellen klingar falskt från de fyra regeringspartierna. Fru talman! Det är inte svårt att läsa mellan raderna att de små allianspartierna reagerat på högerinslaget i propositionen. Tidigare gjorda uttalanden går stick i stäv med det grundläggande i att kräva försörjningskrav vid anhöriginvandring. Men tidigare utfästelser tycks väga lätt i dagens debatt. De i betänkandet uppräknade undantagen visar att systemet med försörjningskrav skapar problem. På flera sidor i betänkandet räknas undantag upp som ska mildra de grundläggande tankarna. Denna problembild har påtalats av den handläggande myndigheten, som i remissvar påtalat de näst intill orimliga konsekvenser som skapas. Många ställer sig också frågan om förslaget inte bara handlar om signalpolitik. I motionstext och i reservationsutlåtanden från s, v och mp markeras vad införandet av en främmande fågel i välfärdspolitiken kan innebära. Vi yrkar därför avslag på propositionen i enlighet med reservation 1. Som ett markerat andrahandsyrkande, i det fall riksdagsmajoriteten fattar beslut om genomförande av försörjningskrav vid anhöriginvandring, bör en justering göras för att mildra dess effekter i enlighet med reservation 2. Det kan inte anses rimligt att personer med familjeband ska hållas åtskilda under perioder som kan sträcka sig upp mot fem sex år. Denna systematiska familjesplittring borde föranleda inte minst Kristdemokraterna att fundera över konsekvenserna i förhållande till den debatt som partiet i övrigt för när det gäller familjesammanhållning. De som följer utvecklingen vad gäller den svenska välfärdspolitiken och vad som brukar kallas den svenska modellen har kanske skäl att ställa sig frågorna: Finns det fler grupper som ska inrymmas i motsvarande försörjningskrav för att få återförenas till ett gemensamt och tryggt liv? Finns det mer på agendan? Fru talman! Till betänkandet har fogats motioner från den allmänna motionstiden. I motion Sf276 lyfts frågan om kvinnors utsatthet och den så kallade uppskjutna prövotiden fram. Utskottet har i ett tidigare betänkande lyft fram frågan och konstaterar att Migrationsverket i sitt regleringsbrev anmodats att under 2010 förelägga underlag och statistik för att en bedömning av reglerna ska kunna göras. Alltför många signaler har framkommit för att inte vidta åtgärder mot dem som utnyttjar kvinnors utsatthet i migrationsprocessen. Många kvinnor drabbas svårt av gällande lagstiftning och rättsordning. Vi förväntar oss därför att regeringen skyndsamt analyserar Migrationsverkets utvärdering och vidtar erforderliga åtgärder i enlighet med skrivningarna i betänkandet. Fru talman! Propositionen Försörjningskrav vid anhöriginvandring visar sig ha så många undantag och frågetecken att den aldrig borde ha förelagts riksdagen. Gruppen som nu berörs är redan svårt drabbad i många stycken, och effekterna av förslagen späder på ytterligare. Gruppen tycks även, genom alla uppräknade undantag, bli förhållandevis liten. Genom förslaget blir man härigenom än mer utpekad och negativt särbehandlad. De integrationspolitiska effekterna ifrågasätts starkt av remissinstanserna. Förslaget innebär en olycklig förändring av den svenska välfärdsmodellen. Jag yrkar därför än en gång bifall till reservation 1 och som ett andrahandsyrkande, vid avslag på denna reservation, bifall till reservation 2. (Applåder) I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Kurt Kvarnström, Jasenko Omanovic, Veronica Palm och Magdalena Streijffert (alla s).

Fru talman! Så har då den här regeringen släpat ett av sina sista förslag till kammaren. Det är ett förslag som är såväl kränkande som misstänkliggörande. Det är ett förslag som är repressivt, som så många tidigare som man har fört hit. Det är ett förslag som dessutom är relativt meningslöst och samtidigt kontraproduktivt. Det är en märklig blandning man har lyckats få till den här gången. Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservationerna 1 och 3, så att jag inte glömmer det, och instämma i alla de övriga reservationerna Vänsterpartiet har avlämnat. Jag vill dessutom tacka Göte Wahlström för ett utmärkt anförande. Fru talman! Låt oss börja med att se vad remissinstanserna egentligen säger, precis som tidigare talare gjorde. Man måste inte lyssna på dem. Man måste inte lyssna på dem som vet vad de talar om och vad de som arbetar på fältet tycker. Man kan bortse från det om man har andra motiv än vad de som är mest insatta tycker är bäst. Vi ska också återkomma till det. Fru talman! Rädda Barnen säger: "Rädda Barnen avstyrker i sin helhet utredningens förslag att ett försörjningskrav ska införas som huvudregel för att uppehållstillstånd på grund av anknytning till person ska beviljas en utlänning." Man talar där om utredningens förslag, och jag ska återkomma till skillnaden, men det är ganska tydligt i Rädda Barnens remissyttranden att man visserligen tycker att det är bra att barn nu undantas, men man är ändå emot försörjningskravet. Diskrimineringsombudsmannen gör en genomgång. På åtminstone tre punkter har det också bäring på det förslag vi i dag diskuterar. Diskrimineringsombudsmannen avstyrker förslaget om försörjningskrav. Man skriver: "I och med förslaget läggs en betydande del av statens ansvar för integrationen på enskilda individer. - - - DO:s erfarenhet visar att mot bakgrund av den individuella och strukturella etniska diskriminering som finns på bostads- såväl som arbetsmarknad är detta orimligt." Vidare skriver man: "Inget i betänkandet påvisar eller bekräftar ett samband mellan försörjningskrav och förbättrad levnadsstandard varken för anhöriga eller anknytningspersoner. Förslaget hyser en stor inkonsekvens i förhållandet mellan att ställa krav för att främja integrationen (och motverka till exempel trångboddhet), och då åtskilliga undantag som kan göras." Låt oss gå vidare. För en gångs skull tänker jag inte låta ministern komma undan de ganska tunga remissinstanser som finns. TCO skriver i ett brev till utskottet: "En grundläggande ingrediens i en bra etablering i Sverige är att anknytningspersonerna får möjlighet att så snart som möjligt återförenas med sina anhöriga. Att inte tillåta anhöriga att komma till Sverige innan minst fyra år gått är att märkbart försvåra en god etablering i Sverige. Förslaget om försörjningskrav bygger inte heller på vetenskaplig grund och regeringen har på intet sätt belagt att ett försörjningskrav kommer att leda till en snabbare etablering." Så där kan man fortsätta en stund. Jag utgår ändå från att regeringen har tagit del av remissyttrandena även om den bortsett från de väsentliga delarna av dem. Jag tänker inte trötta kammarens ledamöter, även om jag gärna skulle trötta regeringen en stund, med att fortsätta att rada upp de remissyttranden som finns. I stort sett ingen av de remissinstanser som har yttrat sig är för förslaget. Alla de tunga instanser som har yttrat sig är emot. Man ska vara väldigt försiktig med guilt by association, och jag menar verkligen det, det vill säga att göra några skyldiga på grund av vilka som håller med dem. Men frågan måste ändå ställas om vilka som har varit tillskyndare till regeringens förslag. Fundera en stund över vilka det är som har jublat hittills. Inte är det några som arbetar med de här frågorna och vet någonting om dem. Fru talman! Jag sade att detta är ett repressivt förslag, och det är inte det första. Vi har sett en lång rad förslag från den här regeringen som har varit repressiva i den meningen att man hela tiden ska öka pressen och trycket på den enskilde. Det är som om det är den enskilde som själv är skyldig till sitt utanförskap och som ska skyllas för sitt utanförskap, den diskriminering som drabbar och för att den ställs utanför rätten till bostad, arbete och utbildning. Det som gäller på det migrationspolitiska området är: Det är bäst att du bevisar att du inte ljuger, för annars kommer vi att tro att du gör det. Det tycks fortfarande vara grunden för asylprövning i det här landet. Det gäller också för integrationspolitiken, som den här ministern inte bär ansvar för men ändå nu är inne och tafsar en del på. Man gör hela tiden den enskilde skyldig till att ha blivit placerad utanför, utstött och diskriminerad. Jag ser fram emot den debatt vi ska ha nästa onsdag här i kammaren om integrationspolitiken och etablerandet av flyktingar. Fru talman! Jag sade att det var kränkande och misstänkliggörande. Det är som om flyktingar och asylsökande behövde särskilda incitament för att vilja söka bostad och arbete. Är det verkligen så det fungerar? Är det verkligen så det är? Vad skiljer de asylsökande som har kommit till Sverige från alla oss andra som gör att de behöver särskilda incitament, särskild stimulans, särskilt tryck och särskild press för att vilja söka bostad och arbete? Inte är det väl så att det bara är risken för att fällas för diskriminering som gör att man avhåller sig från att inkorporera även andra grupper i förslaget? Vore det så framgångsrikt som regeringen säger sig tro att det är skulle man väl skilja också arbetslösa makar från varandra. Den som blir ställd utan bostad ska inte få leva med den som den älskar och vill leva med, så att den ser till att skärpa sig lite och skaffa en bostad. Det kan väl ändå inte bara vara det skälet att man inte vill fällas för diskriminering? Det måste väl också vara någonting annat, nämligen att man inte tror att det är verkningsfullt eller att man inte tycker att man kan göra så mot fina infödda svenskar. Men mot asylsökande kan man tydligen göra det. Fru talman! Som tidigare talare tydligt sade finns det två argument för det här förslaget. Det ena är att det ska ge en bättre integration, ett incitament för arbete och bostad. Det andra är EU-harmoniseringen, och det ska jag återkomma till. Fru talman! Om det här förslaget nu genomförs, hur många är det som då tror att det kommer att låta helt annorlunda i våra svenska förorter där många asylsökande och flyktingar bor? Jag undrar hur många det är som tror att man i trångbodda lägenheter i Rosengård efter den 15 april kommer att få höra: Nu får jag väl sluta att sitta här en fredagskväll och tro på fredagsmys. Jag får väl ge mig ut och leta efter en bostad, eftersom jag annars inte får hit min familj? Jag undrar hur många det är som tror att man i Södertälje plötsligt inser: Jamen, herregud, jag kan ändå inte spela Monopol med min fru. Det är bäst att jag går ut och letar efter ett jobb? Ärligt talat, det måste vara bakgrunden till att förslagen ändå tas fram. Man vill ha en förändring i verkligheten, eller hur? Det är i varje fall så man argumenterar. Jag tror ärligt talat inte att förändringen kommer att se ut på det sättet. Jag tror att remissinstanserna som har yttrat sig om detta har rätt i det här fallet. Det är inte en integrationspolitiskt positiv sak att införa ett försörjningskrav. Jag tror att det är precis tvärtom. Om man inte får leva nära den närmsta, den man valt att dela sitt liv med, blir det nog inte lättare utan svårare att känna den trygghet man behöver för att ge sig ut på arbetsmarknaden och den styrka man behöver för att försöka överkomma diskriminering och skaffa sig en vettig bostad. Det är vad jag menar med att det är kontraproduktivt. Så är det också ganska meningslöst. Det är klart att man måste välkomna alla de undantag som nu införs och att inte alla drabbas av samma repressiva politik utan att ganska många och stora grupper undantas från regeringsförslaget. Det är väl ett resultat av att ett eller några partier har motarbetat Moderaterna och deras inställning i frågan och att Tobias Billström inte har fått ut all sin repressivitet i just det här förslaget. Samtidigt får man konstatera att med så många undantag är det ganska få som omfattas. Då får man väl inga större integrationspolitiska effekter ändå - om det nu var det man trodde att man skulle få. Detta är kontraproduktivt och samtidigt meningslöst. Det är kränkande och misstänkliggörande mot dem som kommer hit och det är ytterligare ett i raden av repressiva förslag. Jag tror, fru talman, inte att det är något av dessa argument - vare sig det som anfördes om att det skulle vara integrationspolitiskt viktigt eller själva EU-harmoniseringen - som är huvudförslagen. Jag tror att det handlar om att skicka signaler. Signalen ska gå ut till dem som funderar på hur de kan fly, vart de kan fly och var de kan bygga en framtid. De ska få en liten påminnelse om att det inte är så roligt som de tror att söka sig till Sverige: Det är inte så kul som du tror att komma till Sverige, för det är inget lätt liv här! Men den signalpolitiken kan väl ändå inte vara huvudpoängen. Eller är den det? Den frågan behöver migrationsministern i dag svara på. Fru talman! Vi har tidigare haft en rad olika debatter här i kammaren där Tobias Billström, som är ansvarig minister, inte har velat svara på frågor. Det har rört väpnad konflikt. Är det krig i Afghanistan eller Irak? Ingen aning, fråga någon annan! Det blir svaret. Hanteras hbt-flyktingars rättigheter på det sätt som lagstiftaren menade i utlänningslagen? Tas kvinnors asylskäl på det allvar som vi avsåg när vi stiftade lag? Ingen aning, fråga någon annan! Synnerligen ömmande omständigheter - är inte det ett lite för snävt uttryck i den svenska utlänningslagen för att de vi vill ska få chansen att stanna i Sverige faktiskt ska få det? Ingen aning! Fråga inte mig, fråga någon annan! Fråga domstolarna! Fråga Migrationsverket! Fråga dem som ska tolka lagen! Dessutom har detta återkommit, och återkommer i dag, som ett bärande argument: Fråga inte mig, fråga EU! Vi måste ju harmonisera. Vi måste göra som de andra gör oaktat om det är positivt eller negativt. I mitt möjligen dunkla men ändå sinne framträder bilden av vad det är som pågår. Vi ser just nu ett tåg som rusar i fel riktning. Det är EU-tåget, där harmoniseringen är den lysande stjärna man följer. Hastigheten avgörs bara av hur mycket de främlingsfientliga krafterna får inflytande över dagordningen för tillfället. Konduktör på det tåget är Migrationsverket och domarna i domstolarna. Alla undrar förstås: Vart tog Tobias Billström vägen? Han är ju migrationsminister och den som ska styra svensk migrationspolitik. Han står där på perrongen. Han är nedvärderad till signalist. Han står där, men han får inte ens ge signal om när tåget ska gå. Han ska ge helt andra signaler. Han ska ge signaler till människor: Det är ingen idé att du hoppar på EU-tåget. Stanna där du är! Här är det inte roligt att vara. Det är inte så roligt som du tror. Fru talman! Låt mig konstatera att detta är ett av de sista förslagen som den här regeringen har släpat till kammaren. Nu är det dags att byta regering och att i grunden byta riktning på svensk flyktingpolitik. Tobias Billström tänker vi lämna kvar på perrongen.

Fru talman! Jag vill börja med att instämma i vad de två tidigare talarna har sagt. Vår migrationsminister brukar påstå att vi är splittrade i oppositionen. Men vi är inte alltid splittrade, och i dag är vi mycket enade. Det är svårt att komma efter två talare som redan har tagit upp alla viktiga frågor i betänkandet. Jag måste därför hitta någon annan vinkling för att det inte ska bli för mycket upprepning. Det jag i huvudsak tänker på är att vi har en ny utlänningslag. Den har trätt i kraft alldeles nyligen. Den är ny sedan man införlivade skyddsgrunds- och asylprocedurdirektiven i svensk rätt. Vi vet inte alls i dag hur de nya skrivningarna kommer att tolkas av domstolen. Kommer det att bli striktare? Kommer det att bli mindre strikt? Eller blir det ingen ändring alls? Vi har delat upp de asylsökande i flyktingar alternativt skyddsbehövande och övriga skyddsbehövande. Vi har också den grupp kvar som får stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Det förslag vi har i dag är det första som utgår från de nya skrivningarna i utlänningslagen. När vi antog den nya lagen skrev regeringen i propositionstexten att man ansåg att den överensstämmer med enligt praxis gällande svensk rätt. Det är det jag och vi måste utgå ifrån när vi gör våra bedömningar i frågan. Regeringen förväntar sig alltså ingen skillnad i bedömningen av asylärenden i framtiden trots att skrivningarna i lagen är rätt så annorlunda än tidigare. Vi får väl se hur det blir med den saken när tolkningen så småningom också ska harmoniseras mellan medlemsstaterna. Men i nuläget utgår jag, som jag sade alldeles nyss, från den bedömning som regeringen gjorde när vi antog texten. Å andra sidan har vi precis fått veta att Europadomstolen menar att det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att utvisa en man från Sverige till Iran. Det handlar om en regimkritisk man som kom till Sverige 2003. År 2007 blev avvisningen inhiberad. Nu har Europadomstolen kommit med ett utslag som säger att det var ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Frågan är om svensk rätt kommer att ta större hänsyn till Europadomstolens beslut i framtiden. Frågan är också om medlemsstaterna i och med den harmoniserade flyktingpolitiken kommer att ta större hänsyn till Europadomstolen än de svenska myndigheterna har gjort. Vi vet alltså ingenting om hur tolkningen kommer att se ut i framtiden. Därför vet vi inte heller riktigt vilka som kommer att innefattas i förslaget när det väl börjar gälla.

Fru talman! Jag försöker bara ge en bakgrund till hur vi kanske kommer att tolka frågan framöver. Vilka kommer att innefattas i förslaget och vilka kommer inte att göra det? Fru talman! Om jag inte missminner mig dök idén om försörjningskrav upp vid en moderat partistämma för ett antal år sedan. Därefter tillsattes en utredning som kom med en mängd förslag. De stötte på patrull på en gång. Det var inte bara de tunga remissinstanser som bland andra Göte Wahlström tog upp här, det vill säga Migrationsverket, Röda Korset med flera, som protesterade. Det var också ett antal ledande alliansföreträdare. Det förslag som vi i dag diskuterar skiljer sig avsevärt från utredningens, vilket vi förmodligen kan tacka övriga partier i alliansen för. Frågan är varför man ens bemödar sig om att ta förslaget till kammaren när det är så få som enligt förslaget kommer att omfattas av kravet, om det nu är svensk praxis som ska gälla i framtiden. Vi får till att börja med inte ställa försörjningskrav på dem som är flyktingar i EU. Vi undantar barnfamiljer, och vi ger vissa öppningar även för andra fall. Det är naturligtvis bra, men det blir inte så många kvar som omfattas av kravet. Det tog också Kalle Larsson upp tidigare. Vilka är det som kommer att omfattas? Inte särskilt många. Därför känns det som att den enda anledningen till att man fattar beslutet är att man vill skicka en signal för att avskräcka människor från att söka asyl i Sverige. Men det är också en signal till väljarna om att alliansen, eller åtminstone Moderaterna, minsann vill stoppa den påhittade massinvandring som främlingsfientliga krafter och rasister försöker skrämma oss med. Fru talman! Regeringen menar att man med hjälp av lagen ska styra människor till områden där det finns arbete och bostad. Beslutet om vad som är tillräcklig lön och tillräckligt stor bostad lämnar man till andra att fatta. Det är inte särskilt tillfredsställande eftersom det kan utmynna i vilka krav som helst. Är det svensk normalfamiljstandard som ska råda? Eller ska man beakta att familjemedlemmen i fråga som ansöker om uppehållstillstånd kanske lever mycket trångt i flyktingläger någonstans i världen? Då sätter man kanske bostadsytan i förhållande till familjens samlade nuläge. Jag tror att det snarare blir normalsvenskens standard som blir riktlinje i det här fallet. Regeringens argumentation haltar på väldigt många sätt. Det är till exempel ett problem att bostäderna inte finns där jobben finns och vice versa. Med regeringens resonemang kommer det att vara mycket svårt att få ta sin familj både till Stockholmsområdet där jobben och till Bollnäs där bostäderna finns. Förutom att lagen inte kommer att omfatta särskilt många alls kommer inte heller syftet med den, som är att sprida flyktingmottagandet, att uppnås. Därför är det bättre att inte alls anta den. Jag yrkar också, precis som övriga här, avslag på propositionen. Fru talman! Om den ändå skulle antas anser Miljöpartiet, precis som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, att det ska handla om fyra års legal vistelse, det vill säga från det att man ansöker om uppehållstillstånd första gången. Det är det som ska ligga till grund för beräkningen av tiden och inte datum för första gången man får uppehållstillstånd. Det är lite dubbelt skrivet i betänkandet. Det står dels att av praktiska skäl bör tiden löpa från den dag uppehållstillstånd beviljas, dels att det är utskottets mening att fyra års vistelsetid är en rimlig avvägning. Begreppet vistelsetid omfattar mer än bara vistelsetid med uppehållstillstånd. Frågan är vad majoriteten egentligen menar. Vissa personer kan ha väntat i många fler år än fyra på uppehållstillstånd. Det kan till och med bli sju åtta år. Ett exempel är fallet med den man som kom 2003 och där Europadomstolen nu har sagt är det skulle vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna att skicka tillbaka honom. Att vänta så länge på att få återförenas med sin man eller sin fru kan ta knäcken på vilket äktenskap som helst. Det kan väl inte vara meningen att vi ska agera skilsmässomäklare här i landet. Redan fyra år är en alldeles för lång tid. Jag har mycket svårt att tro att Kristdemokraterna tycker att det här är en bra lösning. Det är i alla fall inte en lösning som värnar äktenskapet. Fru talman! Betänkandet tar också upp ett antal frågor som inte har direkt med propositionen att göra men som också handlar om anhöriginvandring. Det är bland annat den fråga som tidigare har tagits upp här om de förhållanden som upphör innan den tvååriga prövotiden är över och där den ena parten, i de flesta fall kvinnan, blivit misshandlad. Enligt betänkandet lämnade Migrationsverket i augusti 2008 en redogörelse över tillämpningen av bestämmelsen om fortsatt uppehållstillstånd, och i regleringsbrevet för 2010 står det att verket senast i december ska lämna en redogörelse för tillämpningen av bestämmelsen. Tydligen var inte redogörelsen från 2008 tillräcklig eftersom man nu gett ett mer specifikt uppdrag. Hur länge ska vi hålla på och utreda? Utskottet understryker att det är viktigt att lagstiftningen skyddar kvinnor men vill ändå inte ta några ytterligare initiativ för att förbättra situationen utan utgår bara från att regeringen följer frågan. Hur länge ska vi ägna oss åt att skriva redogörelser och samla in statistik medan män fortsätter att slå sina kvinnor runt om i vårt land? Kvinnorna å sin sida tvingas stå ut med situationen av rädsla för att annars bli hemskickade. Fru talman! Tidigare fanns det en möjlighet att ta hit andra än sin fru, man eller sitt barn under 18 år. Det är därför positivt att propositionstexten ger en utökad möjlighet för dem som fått status som flyktingar alternativt skyddsbehövande att göra det. Men det finns andra invandrare också. Det finns många som kommit nyligen eller för många år sedan som flyktingar eller arbetskraftsinvandrare och som kommer från kulturer där man tar hand om sina föräldrar när de blir gamla och inte klarar sig själva eller där flera generationer lever tillsammans. De har också behov av att kunna få ta sina föräldrar till Sverige. Den lilla kärnfamiljen hör norr till men är ovanligare söderut. Vi behöver inte åka så långt för att vi ska anses lite udda i det avseendet. Jag har träffat på många fall där barnen, som jobbar och försörjer sig här i landet, erbjuder sig att försörja sina föräldrar om de får ta hit dem, men det går inte enligt det regelverk vi har. Det borde inte vara omöjligt att lösa den frågan på ett smidigt sätt. Jag yrkar också bifall till reservation 4.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. Alliansregeringens första och främsta varumärke är jobb. Det stavas j, o, b, b, om det skulle vara okänt för kammaren - jobb, jobb, jobb. Jobb ger en identitet för den som arbetar. Det ger en möjlighet till social samvaro. Det ger tillfredsställelse när man kommer hem efter en arbetsdag. Det ger faktiskt möjlighet till försörjning, egen försörjning. Det kan kanske tyckas udda för många. Det ger också möjlighet för oss politiker att skapa välfärd genom att beskatta lönen. Alliansregeringen har fattat ett antal beslut på det här området. Ett är jobbskatteavdraget, vilket innebär att låg- och medelinkomsttagare får mer pengar kvar i plånboken. En undersköterska med en inkomst på knappt 20 000 får ca 1 300 kronor mer i månaden, vilket innebär en extra lön. En byggnadsarbetare som tjänar 27 000 får 1 700 kronor mer. Riksrevisionen kom med en rapport, jag tror att det var den 20 januari, där man säger att det här är en åtgärd som ökar arbetsutbudet på lång sikt. Vi har också infört RUT-avdraget där vi har närmat oss den svarta sektorn. För varje dag blir fler och fler svarta jobb vita. 11 000 personer jobbar inom den hemservicebranschen. Skulle man ta bort detta, vilket oppositionen har signalerat, kommer 5 500 jobb att försvinna direkt. Åtta av tio städare är utrikes födda. Nystartsjobben innebär att om man har varit borta från arbetsmarknaden i tolv månader, antingen på grund av sjukdom eller på grund av arbetslöshet, får arbetsgivaren en subventionering, och det gäller från dag ett för de nyanlända de tre första åren. Vi har instegsjobben som direkt riktar sig till de nyanlända. Det gäller också de tre första åren kombinerat med svenska för invandrare. Där är till och med 75 procent av lönekostnaden subventionerad. Vad har då jobbskatteavdraget för koppling till det vi nu diskuterar? Jo, det innebär att den som är nyanländ snabbare får mer pengar i plånboken. RUT-avdraget innebär att det skapas jobb i sektorer där trösklarna för nyanlända är låga. Nystartsjobben sänker trösklarna generellt. Av dem som deltagit i nystartsjobben är 33 procent utrikes födda. Instegsjobben kopplas väldigt tydligt till de nyanlända. Fru talman! Jag vill ge den här bakgrunden eftersom en bra politik hänger ihop. Å ena sidan skapar alliansregeringen möjligheter och morötter för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden, bland annat de nyanlända, att faktiskt få arbete. Å andra sidan ställer vi krav på försörjning vid anhöriginvandring. Vi tycker, hör och häpna, att det naturligaste sättet att försörja sig är genom eget arbete. Jag vet att det under lång tid inte har varit så i Sverige, men 2010 är det så. Vad är det för krav vi ställer? Jo, vi ställer krav på en så kallad anknytningsperson, det vill säga den som finns i Sverige, lämplig bostad och en viss summa pengar kvar efter det att bostaden är betald. Jag tror att det som diskuteras är förbehållsbeloppet, ungefär 4 800 kronor. Varför ställer vi då dessa krav? Jo, som jag sade alldeles nyss är detta det naturligaste sättet att försörja sig. Dessutom är en lämplig bostad ett sätt att komma till rätta med trångboddhet och segregerat boende. Trångboddheten ger negativa effekter. Även om inte barnen berörs direkt i den här lagstiftningen finns det barn i de här lägenheterna som inte kan läsa läxor eller ha sina kompisar hemma därför att det är alldeles för trångt. Samtidigt ger arbete positiva effekter, tillgång till samhället och tillgång till språket. Undantagen har diskuterats lite grann. Å ena sidan säger oppositionen är lagen är bedrövlig. Å andra sidan säger man att det inte är någon som berörs. Man säger att man inte har lyssnat på remissinstanserna, men när man går igenom detta visar det sig att man faktiskt har gjort det också. De undantag som gäller är konventionsflyktingar alternativt skyddsbehövande, barn om anknytningspersonen är förälder och barn och förälder om de söker samtidigt. Det är svenskar, EES-medborgare, schweiziska medborgare och de som har haft permanent uppehållstillstånd i fyra år och de som i flesta lagstiftningar ryms under ventilen särskilda skäl. Förslaget i propositionen och betänkandet är helt i enlighet med familjeåterföreningsdirektivet och även skyddsgrundsdirektivet. Sverige är det enda land just nu som inte har något krav på försörjning vid anhöriginvandring. Jag skulle vilja säga att det är ett jobbkrav snarare än ett försörjningskrav eftersom man i de flesta EU-länder multiplicerar antalet anhöriga som kommer med ett visst antal kronor. Det gör man inte i Sverige, utan summan ligger kvar. Det är ett realistiskt krav eftersom det underlättar möjligheten att få ett arbete och ett krav som är ganska humant, till och med moderat. Jag tror att förslaget träffar folksjälen, kanske inte oppositionen men folksjälen. Jag tror att vi i Sverige vill att människor kommer till det här landet. Vi behöver dem, men vi tycker att man kan ställa krav på dem. Vad säger oppositionen? Ja, man säger nej till propositionen. Man säger nej till möjligheten att göra avdrag så att människor som är långt ifrån arbetsmarknaden kan få ett jobb. Man säger nja till den nuvarande lagstiftningen om arbetskraftsinvandring. Och jag tror att man ligger någonstans mellan nja och nej när det gäller jobbskatteavdraget, som ger möjlighet för dem som är låginkomsttagare att försörja sig. Det vänsterexperimentet vill jag inte vara med om. Jag tror i motsats till Kalle Larsson att vi inte ska byta regering. (Applåder)

Fru talman! Jag blir lite frestad när Mikael Cederbratt säger att den här regeringens politik stavas jobb, jobb, jobb att fråga om Mikael Cederbratt tycker att det går väldigt bra för den här regeringens politik på det området när vi har 9 procents arbetslöshet. Jag tror att vi ska undvika den diskussionen eftersom den i varje fall delvis inte hör hit, vilket fru talmannen har möjlighet att säga till fler talare om det skulle uppstå en sådan diskussion. Jag tror att det finns helt andra saker som Mikael Cederbratt behöver reda ut. Vi har inte sagt att ingen omfattas. Då vore det ingen mening med att lägga fram förslaget över huvud taget. Vi noterar de undantag som är gjorda och välkomnar dem, och jag var tydlig med. Vi säger ändå att förslaget är dåligt. Jag sade att det är repressivt. Mikael Cederbratt behöver nog förstå att även om förslaget inte drabbar varenda människa kan det vara ganska repressivt för dem som drabbas. Så är det med ganska många saker i samhället. Det kan vara jättejobbigt och fruktansvärt för en person att bli misshandlad även om inte 300 000 människor blir misshandlade. Där får logiken ses över i Mikael Cederbratts argumentation. Mikael Cederbratt säger att förslaget är ganska humant. Jo, han sade "ganska humant". Hur skulle förslaget ha sett ut, Mikael Cederbratt, om det hade varit humant? Vi behöver inte nöja oss med att göra saker ganska bra; vi kan göra dem bra. Jag tror inte - och jag tror att det är det avgörande - att Mikael Cederbratt försäger sig när han säger att det här är ett förslag som riktar sig till folksjälen. Se där den signalpolitik som jag talade om! Den här regeringen lever med något slags uppfattning om att människor i det här landet egentligen inte tycker att invandrare gör rätt för sig. Jag är inte mannen, och det är nog ingen här, att säga om det är rätt och fel. Men en sak vet jag, och det är att om människor har uppfattningar som är felaktiga om andra människors lika värde och rättigheter är det Mikael Cederbratts uppgift, min uppgift och alla andras uppgift i denna kammare att göra något åt det i stället för att bekräfta fördomarna.

Fru talman! Jag vill börja med siffror och arbetslöshet. Beträffande sysselsättningen var det 69 000 fler sysselsatta 2009 än 2006. Vi kan hålla på med siffror. Jämfört med 2005 var det 150 000 fler 2009, så välkommen med sifferexercisen! Vi tycker att det är rimligt med egenförsörjning. Det är grundtemat. Sedan kan det finnas skäl till att undanta människor från det. Det är därför som förslaget ser ut som det gör. Humanism och humant: Ja, man kan fundera på om det är att bara ge stora bidrag och inte ställa krav. Det är inte min bild. Genomsnittstiden för en nyanländ man att komma in i arbete är sju åtta år, för kvinnor ytterligare ett par år. Är det humant, Kalle Larsson? Vad gäller folksjälen - kalla den demokrati eller vad du vill - tycker jag att det är en sund inställning att säga att vi vill att människor kommer hit. Vi behöver dem. Men vi kan ställa krav på dem, precis som på svenskar.

Fru talman! Jag måste ställa en fråga till Kalle Larsson. Vi säger att det är rimligt att ställa krav. Vi har först sett till att underlätta möjligheterna att uppfylla kraven. Vad är det som gör att Kalle Larsson inte vill underlätta för nyanlända att få arbete, få mer pengar i plånboken? Varför är Kalle Larsson mot nystartsjobb och mot RUT-avdrag? Det är saker som underlättar för dem att få ett arbete även om det inte passar in i Kalle Larssons dunkla sinnen, som Kalle Larsson sade.

Fru talman! Fru talmannen får ursäkta, men Mikael Cederbratt inledde sitt anförande med att säga jobb, jobb, jobb och prata jobbskatteavdrag. Det är just det som är problematiken. Ni vill snabbt genomföra detta i en tid då arbetslösheten i Sverige kanske är den största i mannaminne eller i alla fall på väldigt länge. Den arbetslösheten har genererats av den politik som Mikael Cederbratts parti i regering genomför. Låt mig ta ett exempel. För inte alltför länge sedan diskuterade man, inte minst utifrån att regeringen åberopade det, att skapa möjligheter för många personer som befann sig arbetslöshet i kranskommunerna till Stockholm att få flytta till bland annat Småland, för där fanns det arbete. Man åberopade Gnosjö som ett exempel. I dag är Gnosjö den ort som har den största arbetslösheten i Jönköpings län. Så snabbt svänger det. Vi är precis som jag sade i mitt anförande inte emot att människor ska arbeta. Det är en grund för det hela. Mikael Cederbratt får ursäkta den typ av diskussion där vi talar om att arbetslinjen inte är något som Mikael Cederbratt och hans regering står för. Det är något som är centralt för att skapa ett välfärdssamhälle. Det är välfärdssamhället som ni är på väg att rasera genom att införa en främmande fågel i systemet. En grupp ska utpekas som varande mindre benägen att ta de arbetstillfällen som finns. Det finns inga arbetstillfällen i dagens Sverige som Moderaterna har skapat. Det är en arbetslöshet som finns i Sverige i dag som pekar ut och drabbar de individer som är uppräknade i det betänkande som vi i dag diskuterar.

Fru talman! Sysselsättningen är högre än när det var en socialdemokratisk regering. Det kommer inte Göte Wahlström undan. Åren 2005-2009 var det 150 000, 2006-2009 var det 69 000. Sedan har det hänt en del på den finansiella marknaden, även om det inte har märkts i det socialdemokratiska partiet. Jag vill ställa några frågor till Göte Wahlström. Varför är Göte Wahlström och socialdemokratin motståndare till att underlätta för dem som är längst från arbetsmarknaden, där de nyanlända finns, att komma in i arbete? Varför är man emot RUT-avdraget till exempel? Hur kommer vänsterexperimentet att driva migrationspolitik? Ska anhöriginvandring utökas som ett par av partierna på din sida säger? Kommer vi att återuppliva en ny amnestilag? Är det stopp för harmoniseringen mot EU? Göte Wahlström har möjlighet att svara. Göte Wahlström säger också att vi håller på att rasera välfärden. Vi har åtminstone sänkt de långtidssjukskrivnas antal från 200 000 till 100 000. Nu, Göte Wahlström, väntar jag spänt på ditt svar.

Fru talman! Sifferexercis må vara, men jag satt för två dagar sedan med Länsstyrelsen i Jönköpings län och diskuterade arbetsmarknadsläget i Jönköpings län. Det är alarmerande nu i förhållande till tiden före 2006. Det må vara sifferexercis att tala om att det är fler sysselsatta, men 100 000 fler arbetslösa är också en siffra som är relevant i sammanhanget. Mikael Cederbratt tycks inte lyssna till Socialdemokraterna eller de rödgröna partierna när det gäller vår ambition att skapa sysselsättning och en arbetsmarknad som inkluderar alla. Vi är inte beredda att peka ut vissa personer och vissa grupper som mindre benägna att ta de arbetstillfällen som finns. Fru talman! Mikael Cederbratt åberopade i sitt inlägg att man har varit lyhörd för remissinstanserna från regeringens sida. Jag må säga som jag sade i mitt inledningsanförande att man nog inte har varit lyhörd för remissinstanserna denna gång heller. Man var det inte i Lavalärendet eller i många andra ärenden som vi har diskuterat, inte minst inom socialförsäkringens område. I det här ärendet är det nog så om jag drar mig till minnes den argumentation som vi har hört från de andra regeringspartierna - inte det parti som Mikael Cederbratt företräder - att Mikael Cederbratt och regeringen har fått backa för vissa krav från de små partierna. Det är de små partiernas ambitioner och möjligheter att påverka regeringen som kanske har fått lite genomslag i den här propositionen och det här betänkandet. Remissinstanserna har inte varit så intressanta. Viljan att få sitta kvar på regeringstaburetterna har varit betydligt starkare och förutsättningarna för det genom att göra de här justeringarna och förändringarna. Vi kan konstatera det i form av alla de undantag som nu räknas upp i betänkandet.

Fru talman! Det hjälpte inte att jag ställde frågan i min första replik. Jag fick inget svar ändå. Det är kanske inte speciellt ovanligt. När det gäller de problem som vi har och som lite grann tangeras av Göte Wahlström med hur det kan se ut nere i Södertälje med trångboddhet och arbetslöshet måste det väl ändå någonstans ligga ett ganska stort ansvar på det parti som har haft regeringsmakten i tolv år. Eller var man totalt oförmögen att regera? Vi tror att människor, oberoende av om de är födda i Sverige eller har kommit hit, vill arbeta. Jag tror att det gäller de flesta människor, i princip alla. Vi vill underlätta för dem. Det vill inte Socialdemokraterna och Göte Wahlström. Jag frågade hur politiken kommer att se ut ifall Göte Wahlströms parti tillsammans med Miljöpartiet och Vänstern kommer till regeringsmakten. Jag fick inget svar på det. Göte Wahlström beskriver en process där vi har lyssnat. Ja, vi lyssnar på varandra i alliansen och kommer att fortsätta att lyssna på varandra. En av de remissinstanser som sade att man trodde att det här blir en bättre integration var SKL. Men kommuner och landsting vet ju ingenting om det här.

Fru talman! Mikael Cederbratt ställer motfrågor i stället för att svara på de frågor som ställs. Det är också ett sätt att föra debatten vidare. Jag skulle vilja börja med att tala om att det är ingen här som säger att man vill göra det svårare för människor att få inträde på arbetsmarknaden. Vi är alla överens om att det är bättre att människor kommer in i arbetslivet så fort som möjligt när de kommer till landet. Därför finns reglerna om undantag för arbetstillstånd som man redan som nyanländ kan få ta del av, och man får lov att arbeta. Det är bra, och det bör underlättas ännu mer än vad som görs i dag. Det är heller ingen här som är emot att vi ska minska segregationen i områden där det är en stor segregation. Det är ingen som är emot att vi sprider flyktingmottagandet runt om i landet. Men det förslag som regeringen kommer med leder inte till att vi får en större spridning. Det leder inte till att det blir fler jobb att fördela. Vi har en stor arbetslöshet just nu. Det är inte lätt att få ett jobb i Sverige i dag vare sig man är svensk eller invandrare. Vi har inte fler jobb att fördela. Mikael Cederbratt tog upp RUT-avdraget i sin inledning. Det var också lite grann att gå utanför vad betänkandet handlar om. Är det RUT-avdraget som ska lösa situationen för de flyktingar som kommer? Jag skulle vilja fråga om lönen. Jag tyckte att Mikael Cederbratt tog upp att det räckte med 4 800 kronor för att man skulle anses kunna försörja sig. I betänkandet talas det om heltidsarbete. Jag skulle vilja höra vad det är som gäller.

Fru talman! Om jag inte kommer ihåg alldeles fel är det förbehållsbeloppet vid utmätning som man har haft som någon form av målsnöre. Jag är nästan säker på det. Bodil Ceballos säger att ni inte har något emot att man underlättar för människor att få jobb. Varför är ni emot alla åtgärder som vi har vidtagit för att ge dem den möjligheten? RUT-avdraget har en ganska tydlig koppling. Det rör sig i sektorer som tidigare har varit svarta och som blir vita. Där arbetar en stor del människor som är utrikes födda. Det är precis den gruppen. Det vill ni svepa bort. I alla fall har ni sagt så.

Fru talman! Förbehållsbelopp vid utmätning står det inget om i betänkandet. Det måste ha föregått i era interna diskussioner. Det är inget som jag vid något tillfälle har hört talas om. Det står nämligen heltidsarbete i betänkandet. Jag vänder mig mot förslaget i det här betänkandet därför att jag inte tror att det kommer att få avsedd effekt över huvud taget, och det diskriminerar. Det gör skillnad mellan människor som är födda här i landet och dem som inte är det. Det är diskriminerande. Varför ska vi anpassa oss nedåt för att vissa EU-länder har det på det här sättet? Det finns ingen anledning, utan det är snarare så att vi bör kunna få de andra EU-länderna att vara mer humana - inte bara ganska humana utan mer humana. Jag är precis som de övriga här helt övertygad om att detta handlar mer om en signaleffekt. Mikael Cederbratt pratar om att det träffar folksjälen. Vad är det då som är folksjälen? Tror folksjälen att alla som kommer från andra länder är lata och inte vill göra rätt för sig? Det är ju det betänkandet på något sätt försöker påskina: För att komma till rätta med latheten och bidragsberoendet ska vi ställa större krav. Men det är nästan inga som kommer att omfattas av kravet i alla fall. Varför lägger man då fram det? Varför inte försöka hitta en lösning som ser till att människor får större möjligheter att faktiskt komma in på arbetsmarknaden? Vi har också problemet att människor ska ha bostad, och bostäder finns faktiskt inte där jobben finns. Även svenskar flyttar till storstadsområdena därför att det inte finns lika många jobb till exempel i Norrland, men i storstäderna finns inga bostäder. Det är nästan omöjligt att få ett kontrakt i Stockholm.

Fru talman! Vi tror att det här förslaget åtminstone kan vara en del i att bryta upp det segregerade boendet. Vi är öppna för andra förslag. Jag har inte hört något förslag från något av de tre partier som har diskuterat med mig nu. Vi tror att det kan vara ett sätt att eventuellt lätta upp trångboddheten. Vi är öppna för andra förslag, men jag har inte hört något förslag från något av oppositionspartierna. Eftersom ni i Miljöpartiet ändå var väldigt kloka och ställde upp på den nya lagstiftningen om arbetskraftsinvandring trodde jag ändå att ni i botten faktiskt inte tycker att det är någon nackdel att säga att egen försörjning är naturlig. Varför skulle migrationsområdet vara borta från det? Jag kan inte förstå det. Jag måste säga att jag lyfter lite förvånat på ögonbrynen när demokratins högsta beslutande organ i Sverige säger att folksjälen verkar vara något fult. Det är väl inget fult? Det är ju de människor vi representerar. Jag tror inte att svenska folket tycker att människor som är utrikes födda är lata, utan vad jag beskrev folksjälen som var att vi vill att dessa människor ska komma, vi behöver dem som kommer till vårt land, men vi tycker också att det är rimligt att man ställer krav på dem, precis som på oss andra svenskar.

Fru talman! Ofta när jag kommer in i diskussionen har vi kommit en bit därhän så att det inte längre handlar om den föreskrivna texten som ligger på bordet utan om en hel del andra saker. Jag tänkte därför börja med att rekapitulera vad det faktiskt är vi diskuterar. Det vi diskuterar är att i de fall där en person kommer till Sverige och inte är flykting, inte kommer hit på andra skyddsbestämmelser och inte är barn men vars anhöriga vill komma till Sverige så anser regeringen att det är rimligt att man har ordnade förhållanden när de kommer. Det är inte så att man ska försörja den anhöriga som kommer till landet, men man ska ha ett boende och vettiga levnadsförutsättningar i Sverige när de anhöriga kommer. Därför blir det lite fel när hela diskussionen konstant handlar om barn och flyktingar. Det har det gjort i replikskiftena, och det ska bli intressant att läsa protokollet. Detta går att vidimera. Varför har regeringen antagit detta? Är det för att regeringen på något sätt är ond och vill klämma åt människor och tycker att det är lite för släpphänt? Nej, det är absolut inte de ambitionerna som har framförts från oppositionen. Handlar det om att vi på något sätt vill strypa tillförseln av nya människor till Sverige? Absolut inte - genomgående i propositionen liksom i betänkandetexten poängterar vi vikten av en fortsatt liberal invandring till Sverige. Det är något vi fortsatt kommer att behöva, precis som vi historiskt har behövt det. Men det sägs också att i de fall där det inte handlar om direkta skyddsskäl är det rimligt att man kan ställa högre krav på att personerna i fråga kommer till ordnade förhållanden. Är det något hemskt och otäckt? När får man egentligen de bästa förutsättningarna för att kunna integreras i samhället? Vi har flera gånger i den här kammaren fört diskussioner som har handlat om problem vi har sett till exempel i Södertälje och på en del andra ställen där man har haft levnadsförhållanden som vi aldrig skulle acceptera för någon svensk medborgare över huvud taget. Vi skulle inte acceptera att 20-25 personer bor i en liten tvåa eller trea. Då skulle vi slå bakut och säga att detta är icke acceptabelt. På samma sätt säger regeringen att om man inte omfattas av direkta skyddsskäl är det rimligt att man har ordnade förhållanden, ett hyggligt boende och några kronor över efter att ha betalat räkningarna. Jag tror inte att de flesta svenskar tycker att detta är något enormt anmärkningsvärt. Jag tror till och med att en hel del av befolkningen kan tycka att det är lite vaga grunder, även om regeringen inte delar den uppfattningen. Det har också förts en diskussion om att hela välfärdssamhället är på väg att raseras och att det är någon typ av gökunge vi stoppar in i det svenska välfärdssamhället. Det är anmärkningsvärt, framför allt när en socialdemokrat säger detta. Socialdemokraterna brukar hävda att det är de som har byggt välfärdssamhället, även om jag gärna vill poängtera att det var liberaler i grund och botten som började diskutera om generella välfärdssystem i Sverige. Men det har arbetarrörelsen ofta glömt. Det man hävdar är att man inte längre ska ha en grundläggande princip som man har haft i Sverige och som har byggt på två spår. Det ena spåret säger att du för att få del av de allmänna försäkringarna och trygghetssystemen ska vara svensk medborgare. Det är hela grunden. Vi är medborgare i Sverige; därför betalar vi skatt, och därmed får vi samma tillgång som alla andra till systemen. En annan grupp som vi har sagt ska tillhöra systemet är de som har särskilda skyddsskäl. De ska därmed ha en ökad trygghet därför att vi har ett ökat ansvar. För den som inte ingår i till exempel den direkta flyktingstatusen anser vi att det är rimligt att man för att få ta hit sina anhöriga, alltså de som inte har skyddsbehovet på samma sätt, ska kunna omfattas av ett försörjningskrav så att man har rimliga förutsättningar och därmed får en bättre ingång i det svenska samhället. Det är heller ingen från oppositionen som har framfört vad man i stället borde göra. Det finns några skrivningar från oppositionen där det finns saker som jag är beredd att framöver diskutera när det till exempel gäller utsatta kvinnor i mycket prekära situationer. Jag är beredd att fortsätta den diskussionen framöver. Det är nämligen något som vi från Centerpartiet också har lyft upp i flera sammanhang tidigare men där vi inte har kommit ända fram i det arbete vi har gjort nu. Vi är dock övertygade om att vi kommer att fortsätta detta arbete efter valet när vi får en fortsatt trygg alliansregering som försöker få ordning på migrationspolitiken i Sverige. Det är också så himla tydligt hur olika man ser på olika frågor. När det gäller arbetskraftsinvandringen stod oppositionen upp och krävde att det ska minsann vara ordning och reda, och det ska fungera från första sekunden när man kommer till Sverige. Man ska veta vad som gäller och vilka löner det är och så vidare. Det tyckte man var helt rimligt från oppositionens sida. Men när vi i dag ställer krav på att man ska ha tak över huvudet och kronor i plånboken så att man kan betala räkningar, då är det helt oanständiga krav som raserar välfärden och som är repressiva och så vidare. Någonstans får ni bestämma er. Antingen ska det finnas regler om ordnade förhållanden som gäller när man kommer hit eller också ska det inte finnas det. Jag ser fram emot svar på den frågan av Göte Wahlström. Jag tror i grund och botten att det här är ett förslag som leder i rätt riktning. Hade oppositionen haft många konstruktiva förslag som byggt på att man själv hade någon idé om hur vi ska komma vidare med de missförhållanden som råder på sina ställen i landet, med ovärdiga boenden enligt svensk standard, så hade man väl kunnat presentera det i sina reservationer eller motioner. Men det har man faktiskt inte gjort. Det finns inga konstruktiva förslag som adresserar den egentligen frågan om under vilka villkor vi ska låta människor bo i det här landet. Egentligen är det väl så att vad man indirekt säger från oppositionen är att det är acceptabelt för andra än svenska medborgare att leva på ett helt annat sätt än vad vi tillåter svenska medborgare att göra. Men det är ingen politik som alliansregeringen eller vi från Centerpartiet kan ställa upp på. V vill se till att det finns en grund att stå på när man kommer hit, och vi tror att det också är en ökad möjlighet till integration. Jag tror inte att detta allena löser några stora integrationsproblem, men det är ett steg av många. En rad andra frågor behandlades i till exempel arbetsmarknadsutskottet och av andra åtgärder som regeringen har föreslagit tidigare, men detta är en bit på vägen som jag tror gör att vi får en tydligare migrationspolitik som nu börjar bli klar för de flesta. Du kan antingen komma hit för att arbeta eller komma hit därför att du har skyddsskäl, och därmed omfattas av en annan lagstiftning. Du har två tydliga vägar in. Du har en rättsprövning som alla är överens om fungerar bättre än systemet gjorde innan. Därmed bör vi få den tydliga migrationspolitik som jag tror kan vinna en otroligt viktig acceptans från svenska medborgare. Vi är nämligen fortsatt i behov av migration till Sverige. Vi måste fortsätta att adressera de problem som vi kan se med delar av migrationspolitiken. Det finns ingen anledning att ge upp den diskussionen. Den kommer att fortsätta under många år framöver. (Applåder)

Fru talman! Fredrick Federley säger att han tycker att det ska bli intressant att läsa protokollet. Det kan jag notera att han inte är ensam om. Det har sagts en hel del här som det kommer att bli mycket intressant att analysera, inte minst från människovärdessynpunkt. Det är faktiskt lite grann det vi diskuterar här. Ska vi ställa andra krav på människor som kommer som flyktingar? En del av dem, Fredrick Federley, som faktiskt också får uppehållstillstånd enligt synnerligen ömmande omständigheter är enligt min och troligen också Fredrick Federleys bedömning egentligen att betrakta som flyktingar. Låt oss ta den diskussionen när vi diskuterar utlänningslagen. Vi har varit nära varandra i den typen av frågeställningar tidigare. Ska vi ställa andra krav eller ska vi ställa samma krav? Det är den avgörande och springande punkten. Fredrick Federley försöker få det att låta som om vi ska ställa krav på att svenskar inte får bo trångt, medan asylsökande ska få göra det enligt oppositionens uppfattning. Struntprat och trams. Det finns inga sådana skillnader i vår hållning. Det tror jag inte heller om Fredrick Federley, i vart fall har jag inte hört honom för kammaren presentera någon lagstiftning som skulle förhindra låt säga åtta studenter att bo i en etta i en av våra universitetsstäder därför att de inte fick några lägenheter. Oavsett om dessa är infödda svenskar eller invandrare har jag inte sett några sådana förslag. Skulle vi kunna diskutera sådana förslag, hur vi ska minska trångboddhet i allmänhet, så för all del. Fredrick Federley kräver också att vi ska presentera hela vår samlade integrationspolitik här i dag. Det är väl ändå lite väl mycket begärt. Fredrick Federley är härmed inbjuden till nästa onsdags debatt. Då diskuteras etablering. Då diskuteras integrationspolitik. Då kan Fredrick Federley se fram emot att vi från vår sida kommer att presentera vilken politik de olika partierna står för. Vi för också djupgående och konstruktiva samtal om hur vi gemensamt ska presentera en helt annan politik än den som den här regeringen har fört.

Fru talman! Återigen tycker jag att det sägs mycket klart och tydligt av Kalle Larsson att det inte finns några andra förslag. Vad han svepande säger är att man för diskussioner om en annan politik, men vad denna andra politik innehåller klarar man inte av att redogöra för. Jag har inte begärt att ni här ska redovisa ert samlade integrationsprogram. Här diskuterar vi en fråga: Hur kan vi komma till rätta med en del av de problem som vi ser på integrationsområdet? Och det kommer inga konstruktiva förslag. Det har vi fortfarande inte uppfattat från något av era tre partier som alla, i debatter åtminstone, visar ett stort engagemang i frågan men som sällan kommer till konkreta lösningar. Tidigare har det föresvävats oss i en del diskussioner att man så att säga ska portionera ut migranterna i olika kommuner. Det är det mest konkreta som har kommit hittills. Vi har valt att lägga frågan i en utredning för att se hur vi ska komma till rätta med den biten, men oppositionen har inte kommit fram till något konkret förslag på hur man ska adressera de problemen och hur man skapar rimlig grund för anhöriga till migranter som kommer hit till Sverige. De omfattas inte av flyktingdefinitionen. Det handlar framför allt om dem som har lämnat sitt land på grund av svåra motsättningar eller på grund av miljökatastrof. Det är de två huvudsakliga grupperna vi pratar om. Vi pratar alltså inte om den som flyr från krig, den som flyr från förföljelse eller den som flyr på grund av sin religiösa övertygelse och vi pratar inte om den som flyr till följd av förföljelse på grund av sin sexualitet. Det handlar inte heller om barn som kommer ensamma till landet och vill ha hit sina föräldrar. Det är alltså en mindre grupp vi pratar om. Man skulle egentligen kunna säga att de inte ingår i kärnan av det svenska flyktingbegreppet men att vi ändå anser att de bör ha en möjlighet att få skydd i Sverige. Det är den lilla gruppen vi diskuterar.

Fru talman! Det jag tycker är intressant är inte nödvändigtvis att ställa sig frågan vad vi ska göra i stället. Jag försöker - det kanske är gammaldags av mig - följa kammarens regler och i huvudsak diskutera det ärende vi har på bordet. Man kan annars bli avbruten av talmannen för avvikelse från detta, har vi noterat. Därför kan jag inte lägga in hela vår samlade integrationspolitik. Det vi i dag har att diskutera är det som finns i det här förslaget, positivt eller negativt för integration. Jag skulle vilja höra de bevis och belägg som Fredrick Federley har för att det här är positivt för integrationen. Vår invändning är ju inte att ni inte tänker göra någonting. Vår invändning är att det ni nu gör är negativt för integrationen, bland annat. Vi har andra argument också, men eftersom talartiden är kort och man kan välja att svara på vissa frågor och inte andra skulle vi kunna koncentrera oss på just detta. Jag vill att Fredrick Federley presenterar de belägg och bevis för att det man har som grund för sitt förslag är positivt för integrationen. Kommer det, för att säga det lite annorlunda, att bli nya tongångar i Södertälje och i Rosengård när det här förslaget genomförs? Kommer vi plötsligt att få höra att på fredag är det kyckling, men inte för mig för jag måste ut och söka jobb. Annars får min fru inte komma hit. På söndagen när alla andra har något annat att göra kan jag inte delta i den sociala samvaron, känna ett lugn och en trygghet med mina närmaste som inte har fått komma hit, utan jag måste ut och leta bostad. Bostadsvisningarna är ofta på söndagskvällar och måndagar. De dagarna är numera heliga för mig. Jag kommer att ge mig ut och leta massor av nya bostäder - bostäder som inte finns, arbeten som inte finns, i vart fall inte på samma plats. Fredrick Federley är mig svaret skyldig. På vilket sätt - kortfattat, enkelt och kärnfullt nu, för det kan du om du anstränger dig - gynnar detta integrationen, och på vilket sätt är det rätt att ställa vissa krav på asylsökande som inte ställs på dig och mig?

Fru talman! Jag tackar för det som jag tolkar som ett beröm från Kalle Larsson, att jag kan fatta mig kort och ändå få en hel del sagt. Först och främst tror jag inte att det på något sätt är mer negativt för en människa som kommer till Sverige som anhörig till en migrant att komma till ordnade förhållanden. Jag kan inte för mitt liv se att detta på något sätt gör att man har sämre möjligheter till integration. Det är vad förslaget förespråkar. När en anhörig till någon som inte omfattas av kärnan i det svenska flyktingbegreppet kommer till Sverige ska det vara ordnade förhållanden, med ett boende och med pengar att betala räkningar. Mer än så är det inte vi ställer krav på. Jag tycker inte att det är orimligt. Snarast är det väl så att jag skulle vilja fråga om det på något sätt blir bättre av att man kommer till oordnade förhållanden, vilket uppenbarligen måste vara vad oppositionen faktiskt föreslår. En del av dem som jobbar kanske allra mest med integrationspolitiken är Sveriges Kommuner och Landsting. Det är de som har det direkta arbetet och den nära demokratin och som ser det direkta arbetet. Jag kan förstå om Kalle Larsson inte har valt att lyssna till vad Sveriges Kommuner och Landsting säger. Vänsterpartiet är traditionellt inte så starkt i kommunerna. Däremot säger vi i Centerpartiet - det är förvånande att Socialdemokraterna inte har lyssnat på detta - att vi ser detta som ett tydligt steg i rätt riktning för att öka integrationen. Kalle Larsson känner också till att ingen kan veta exakt hur ett lagförslag faller ut, men vi är övertygade om att detta är ett av många steg i rätt riktning, precis som Sveriges Kommuner och Landsting, där Socialdemokraterna fortfarande är störst och där deras företrädare faktiskt förordar den här inriktningen i sitt remissvar. Var det landar i slutänden är någonting som vi faktiskt får veta efter att lagen är genomförd och vi gör en utvärdering, precis som med alla andra lagar. Vi vet inte exakt hur det faller ut. Men att det på något sätt skulle bli sämre tror jag icke.

Fru talman! Jag begärde ordet eftersom Fredrick Federley sade att vi allihop tog upp barnen i den här frågan. Det var precis det vi inte gjorde. Vi säger att barnfamiljer är undantagna och att de som kommer att omfattas av förslaget är väldigt få. Ni har ju ett syfte med lagstiftningen, det sade Fredrik alldeles nyss, och att vi inte vet vad som kommer att bli utfallet. Men vår bedömning är att ni inte kommer att nå syftet med det här förslaget. Det omfattar väldigt få. Sedan har vi också en annan uppfattning om förslaget faktiskt främjar integration eller ej. Ni menar att det främjar integration, men vi menar att det här inte kommer att främja integrationen av de få individer det handlar om. Ska det finnas en lagstiftning som omfattar få när, åtminstone enligt mitt sätt att se, den inte kommer att få det syfte ni tänker er? Fredrick efterlyser förslag om vad som kan göras. Ni säger att både bostad och arbete behövs. Vi vet att bostäderna finns ute i landet och att arbetena finns i storstäderna. Ett förslag är att ni faktiskt försöker främja sysselsättningsskapande åtgärder i resten av landet där bostäderna finns, där det är lätt att få en bostad för den som kommer hit. Men ni har inte heller velat öka till exempel kommunbidragen. Det går att göra riktade satsningar mot till exempel Norrlandskommunerna, där det råder en stor befolkningsminskning och därmed också en minskad service till människor. Det kommer självklart att behövas människor som arbetar inom vård, omsorg och så vidare även i Norrlandslänen. Men ni vill inte satsa på att stötta Norrland.

Fru talman! Jag uppskattar alltid att debattera med Bodil Ceballos eftersom debatten ofta blir mer konkret och mindre svepande. Det ges också ofta konkreta förslag, vilket jag tycker är bra. Vad som var oklart för mig var om Bodil egentligen menar att förslaget hade varit bättre om det hade omfattat fler. Där verkar en del av kritiken ligga, det vill säga att förslaget omfattar för få. Det vore bra om vi kunde reda ut om det är en av era kritiska punkter. Kan det på något sätt vara sämre att man kommer till Sverige och då har ordnade förhållanden att komma till med bostad och tillräckligt med pengar för att betala räkningar? Är det på något sätt sämre än att det kravet inte finns? Det finns uppenbarligen en kritik mot att detta inte skulle leda i rätt riktning. Är det sämre att komma till ordnade förhållanden? När det kommer till andra satsningar är det oerhört viktigt - och det är ett bra förslag - att se till att det finns arbetsskapande åtgärder i hela Sverige och inte bara i storstadsregionerna. Det är också därför vi med vår politik har tillfört kommunerna nästan 40 miljarder kronor. På så sätt får kommunerna mer resurser för arbetet. Däremot har vi valt en annan inriktning som ligger alliansregeringen och framför allt Centerpartiet närmare, nämligen att inte ge riktade påsar som är öronmärkta till exakt vad kommunerna ska göra. Vi är mer övertygade om att det ska vara en nära kommundemokrati med inflytande för kommunen att själv hantera pengarna utan att hela tiden behöva redovisa för staten. Det handlar också om att det finns en näringslivspolitik som gör detta möjligt, att det finns en fungerande infrastruktur så att det går att ta sig mellan arbetsplats och boende eller möjligheter att skapa nya företag på platser där det behövs fler företag än i storstäderna. Där har regeringen satsat otroligt hårt och kommer att fortsätta att göra det också efter valet i september.

Fru talman! Den första frågan som Fredrick ställde är lätt att svara på. Nej, jag tycker inte att förslaget omfattar för få. Jag tycker inte att förslaget skulle ha lagts fram över huvud taget. Jag menar att det inte främjar integration. Människor som kommer hit och söker asyl är inte mindre skyddsbehövande, enligt mitt sätt att se, oavsett om de får asylstatus - flyktingstatus - eller inte. Vår tillämpning av lagen är strikt, vilket innebär att många av de asylsökande som får stanna på grund av synnerligen ömmande omständigheter är och har varit traumatiserade i sina hemländer. Att få vara tillsammans med sin familj och därmed vara mindre orolig för dem som är kvar i hemlandet är integrationsfrämjande. Att få vara med familjen är bättre för integrationen än att vara orolig för den person som befinner sig i hemlandet. I det här fallet handlar det egentligen bara om den som är fru eller man till den som finns i Sverige. Alla andra kategorier är bortplockade ur förslaget. Förslaget borde inte ha lagts fram över huvud taget eftersom det är felaktigt. Sedan var det frågan om det är bättre med ordnade förhållanden. Självklart är det bättre om det finns ordnade förhållanden när man kommer hit. Men det kan inte ställas som ett absolut krav, av just den anledning jag nämnde alldeles nyss. Det är bättre för en människa att slippa oron för den som är kvar i hemlandet än att ha allt på plats. Sedan var frågan hur det ska bli jobb i Norrland och i de kommuner som har befolkningsminskning. Hur ska vi få människor att vilja bo där?

Fru talman! Det absoluta kravet som Bodil Ceballos pratar om är att ha tak över huvudet och att kunna betala sina räkningar. Det är det absoluta kravet. Det finns också inskrivet en regel som säger att detta krav försvinner efter fyra år eftersom det är orimligt att ha ett sådant krav längre än så. Jag vill för debattens skull och för dem som lyssnar få fram att det inte är fråga om ett hårdare förslag än vad det är. Det är ett förslag som i det mesta är absolut rimligt. Sedan var det frågan om att få människor att bo i Norrland. Jag tillhör inte dem som tycker att man ska bestämma var människor ska bo. Det valet ska vara fritt för varje medborgare. Däremot finns det möjlighet att skapa förutsättningar för ett levande och sammanhållet land. Det handlar dels om infrastruktur, dels om näringspolitik som främjar företagande. Det är en illusion att staten, kommunen eller landstinget kommer att driva all verksamhet på svensk landsbygd eller i mindre orter. Vi behöver snarare se till att det där blir ett ökat satsande på företagande. Det kan handla om åtgärder som vidtas i utbildningsväsendet för att skapa en entreprenöriell anda eller fortsatta regelförenklingar för företagen. Näringsminister Maud Olofsson driver på hårt för att få till förenklingar. Det kan handla om en del förenklingar i till exempel plan- och bygglagen som gör det enklare att starta och driva verksamhet. En översyn av miljöbalkens konsekvenser kan också komma att behövas. Det ska inte vara för att få dumpa saker överallt utan för att göra en del av hanteringen lättare som drabbar en del små företag. Här har regeringen presenterat hundratals åtgärder under mandatperioden. Jag känner mig trygg och förvissad om att vi tar med oss en styrka i valrörelsen som kommer att ge fler jobb i hela landet, både i staden och på landet.

Fru talman! I dag rör sig många människor mellan olika länder och mellan olika världsdelar - kanske mer än någonsin. Om vi blickar tillbaka har det visat sig att det i alla tider har varit svårt eller nästan omöjligt att försöka styra strömmarna av hur människor flyttar. Det har också visat sig katastrofalt att försöka isolera länder och katastrofalt att bedriva en extremt nationalistisk politik. Tvärtom är min utgångspunkt att invandring och utvandring hör ihop med ekonomisk utveckling, frihet och demokrati. Därför har vi liberaler genom åren välkomnat det öppna samhället så att vi inte stänger in eller stänger ute människor. Därför har också alliansregeringen under sina år arbetat för att öka möjligheterna att lagligt komma till Sverige, i motsats till vad den socialdemokratiska regeringen gjorde under ett antal år. Jag är övertygad om att nästan alla som kommer till Sverige vill ha ett arbete eller utbildning som leder till arbete så snart som möjligt. Samtidigt måste vi konstatera att integrationspolitiken under många år i Sverige har varit misslyckad. Arbetslösheten bland invandrare är hög. Det finns många orsaker. Det finns stadsdelar i storstäderna där 80-90 procent av den vuxna befolkningen är utan jobb. Dagens ärende hör ihop med en lång rad andra politiska beslut för att underlätta integration i samhälle och arbetsliv. Alliansregeringen har verkligen gjort ett antal saker för att underlätta för nyanlända att komma in i arbetslivet. Den proposition vi diskuterar i dag är en del i det arbetet. Helt kort ska jag nämna, fru talman, att nästa onsdag debatterar vi en proposition från Integrations- och jämställdhetsdepartementet om att påskynda nyanländas etablering i Sverige. Det handlar om att ge nyanlända ökad hjälp att flytta dit där jobb och bostäder finns, och det handlar också om att ersättningen ska utformas så att det lönar sig att jobba och delta i arbetsintroduktion. Även under tiden medan man söker asyl, innan man har fått uppehållstillstånd, får människor numera hjälp med att redan då komma in i arbetspraktik, läsa svenska och så vidare i stället för att som tidigare gå passivt och vänta i månader. Dagens proposition om försörjningskrav vid anhöriginvandring får ses som en del av den politik som syftar till att stödja nyanländas inträde i arbete och samhällsliv. I dag har vi sedan gammalt regler som säger att nära anhöriga till invandrare har rätt att komma till Sverige. De reglerna finns ju kvar - så att det inte blir några missförstånd - även sedan riksdagen sagt ja till dagens proposition. Men det som nu blir nytt, som vi har hört, är att en inflyttad person med uppehållstillstånd ska ha en minimilön och en bostad för att en nära anhörig automatiskt ska få tillstånd att komma hit. Tanken är då den att det är bra för alla inblandade, bra för dem som redan bor här och bra för dem som flyttar hit, om det är någorlunda ordnade förhållanden för den boende och att den första etableringen i samhället har lyckats. Tanken är naturligtvis också att reglerna ska uppmuntra till att flytta till platser där det finns jobb och bostad. Alla länder i EU har någon form av försörjningskrav, de flesta betydligt strängare än de svenska. Däremot finns det undantag från försörjningskrav också i hela EU, enligt de direktiv för återförening och skydd som EU har. Sverige har givetvis också infört de undantagen men är betydligt generösare än i stort sett alla EU-länder. Vi undantar alla nära anhöriga till flyktingar, och vi ställer inte upp någon tremånadersgräns, som en del EU-länder har för ansökan. Det tål alltså att upprepas, fast flera har sagt det, att det inte handlar om att den som bor här på något sätt ska kunna försörja den som flyttar hit, men han eller hon som bor här ska ha en lön som går att leva på och ha en bostad för sig själv och den som kommer hit. Som sagt var: De som definitionsmässigt är flyktingar enligt internationella konventioner, Genèvekonventionen och så vidare, är generellt undantagna från detta försörjningskrav. Försörjningskravet gäller alltså den grupp människor som inte har en ovillkorlig rätt att komma till Sverige. När diskussionen om försörjningskrav började för några år sedan hade vi i Folkpartiet en hel del diskussioner om vad vi tyckte om det hela. En sak som vi tidigt var helt klara över var att barnfamiljer inte skulle splittras. Det handlar om barn i olika situationer. Det är självklart att barn inte ska behöva försörja vuxna föräldrar som flyttar hit. Men det ska inte heller vara tvärtom, att vuxna i Sverige ska behöva vänta på att få återförenas med barn för att de vuxna inte har fått arbete. Därför, fru talman, är det verkligen bra att barnundantaget är så tydligt formulerat i regeringens proposition och att det inte finns utrymme för några misstolkningar. Barnfamiljer ska inte splittras. Samtidigt kan vi glädja oss åt en annan lagändring, för att återigen anknyta till helheten, som vi har väntat länge på. Snart kommer en proposition som ska göra det möjligt för en människa som har rätt att stanna med sin man eller sin fru i Sverige att slippa åka till hemlandet, kanske över halva jordklotet och vara borta i månader, för att söka uppehållstillstånd. Sedan har vi en del övriga undantag från försörjningskravet. Människor som är långvarigt sjuka ska kunna förenas med nära anhöriga, och människor som har vistats här i fyra år har inte heller något försörjningskrav. Fru talman! Det är viktigt för en person som kommer till Sverige hur den första tiden utformas. Ska det vara passiv väntan, eller ska det redan från början handla om jobb, svenskstudier och andra studier? Det är viktigt att hitta olika vägar som uppmuntrar och underlättar för människor att skaffa en egen försörjning. Under tolv år med socialdemokratisk regering hände i stort sett ingenting i den här vägen. Vi har sett resultatet, med många människor som är som arbetslösa många år efter att de kommit hit och med många människor som inte har kunnat utnyttja sin utbildning från hemlandet därför att ingen har validerat den och ingen har erbjudit lämplig komplettering till utbildningen. Vi har sett alltför många som är utanför samhälle och arbetsmarknad. Nu ser vi, som sagt, en rad förslag från regeringen som går i motsatt riktning. Dagens proposition är en viktig del av den förnyelsen. Med dagens förslag till försörjningskrav ger vi det tydliga beskedet att det är viktigt att komma in i arbetslivet. Men samtidigt, med undantagen för barnfamiljer och andra, förenas försörjningskravet med en human inställning till människors situation. Först som sist ska det sägas återigen att när vi talar om migrationspolitik och olika svårigheter får vi aldrig glömma bort att i grunden är migration mellan länder något mycket positivt. Det är positivt för att det öppnar för nytänkande och utveckling. För Europa och Sverige är det dessutom helt enkelt så att vi kommer att sakna arbetskraft i framtiden. Därför har alliansen i motsats till den tidigare regeringen öppnat fler lagliga vägar in till Sverige, och därför driver vår regering en politik i EU för ett öppnare Europa. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och propositionen! (Applåder)

Fru talman! Så här långt i debatten kan man notera att det har florerat en del överord och kanske långtgående spekulationer. Det finns exempel från den förra mandatperioden som rör barn- och familjeperspektivet som förskräcker, men jag tänker inte ta upp dem här. Det är alltid viktigt med perspektiv till politiska beslut. Migrationspolitiken är ett av de svåraste politikområdena, där avvägningar måste göras mellan internationella konventioner och nationell lagstiftning. Därutöver måste en rad hänsyn tas till särskilda omständigheter på individnivå. Kunskap om länder, kulturer och religion måste också vägas in både i lagstiftning och i den individuella bedömningen av varje enskilt fall. Detta betänkande innehåller alla dessa ingredienser. Som en röd tråd genom alla konventioner om mänskliga rättigheter och flyktingsituationer påtalas vikten av att värna varje människas okränkbarhet. Utöver detta fanns behov av ytterligare ett skydd och värn för barn som går ännu längre. Därför upprättades också barnkonventionen. Barnkonventionen går längre i rätten att värna barnens rättigheter och behov. Barn kan således inte göras ansvariga för sin situation eller ansvara för vuxnas val eller ageranden. Barns rätt till sina föräldrar utgör en av dessa grundläggande rättigheter. Varje stat som undertecknat konventionerna är pliktiga att fullgöra sitt åtagande. För Kristdemokraterna är detta självskrivet och utgör vägledning för våra ställningstaganden, där barnperspektivet har en särställning. Vuxna människor med uppehållstillstånd har, så långt möjligt, ansvar för sina handlingar och sin försörjning. Hänsyn till individens förutsättningar och förmåga att fullgöra sitt ansvar måste dock alltid beaktas. De som av olika skäl saknar förmåga att ta hand om sig själv och sin situation måste ges stöd och hjälp. I dessa fall är det också rimligt att det finns särskilda skäl till undantag. Dessa är personer med traumatiska erfarenheter, personlig förföljelse och annat, ofta i en komplex och blandad bakgrund. Deras förutsättningar är ibland starkt begränsade att inom rimlig tid kunna inrätta ett fungerande liv med egenförsörjning och bostad. Förslaget om försörjningskrav innehåller just de avvägningar som jag har redogjort för och där barn- och familjeperspektivet tydligt beaktas, likaså situationen för personer med särskilda skäl. För alla dessa finns undantag från försörjningskrav. Fru talman! Integration - bara ordet ger blandade känslor av både frustration och positiva associationer. Frustrationen kommer från de många exemplen på politiska misslyckanden och felgrepp som har resulterat i permanent utanförskap i generationer, oacceptabla boendemiljöer, arbetslöshet och mycket annat. De positiva associationerna är kopplade till de möjligheter som finns när människor ges förutsättningar och möjligheter. Det ojämförligt bästa sättet att bli en del av ett samhälle är en tidig introduktion, språkkunskap och arbete. Alliansen står för allt detta. Vi vill att alla som bor i Sverige ska vara en del av vårt land utan att förminska sin egen identitet, sitt sammanhang eller sin kulturella bakgrund. De som inte gillar detta - det finns ju några - saknar sannolikt förmåga att tänka mer än en tanke i taget. I Sveriges sydligaste storstad har i dagarna uppmärksammats den bristande respekten för människor som tror på ett visst sätt, klär sig något annorlunda än andra och har en annan kulturell bakgrund. Övergrepp mot denna minoritet har pågått under en längre tid men har i dagarna uppmärksammats i samband med mindre lyckade uttalanden från ledande personer i samhället. Dessa uppmärksammade händelser visar på betydelsen av en fungerande integration och att människor oavsett ursprung är en självklar del av det svenska samhället och ska så förbli. Fru talman! Alliansens satsningar på att alla människor ska kunna få en egenförsörjning gäller inte minst nyanlända, som ska ges en kort väg in på den svenska arbetsmarknaden. I måndags besökte jag och en kollega arbetsförmedlingen i Falkenberg. Platschefen informerade oss om det särskilt lyckade samarbetet med kommunen, som gjort att ett stort antal nyanlända personer - 118 personer under 2009 - efter en kort tid hade kunnat beredas praktik och arbete genom de så kallade instegsjobben. Genom en arbetsgivare på orten har personer som nyligen fått uppehållstillstånd fått en praktikplats som direkt kommer att övergå till en anställning. Naturligtvis kommer detta att ge de nyanlända en mycket bättre situation och bättre framtidsmöjligheter än om de förpassas till en passiv väntan. Fru talman! I Kristdemokraternas principprogram fastslås vår grundsyn om alla människors lika och okränkbara värde. Detta innebär dock inte att individer befrias från ansvarstagande för egen försörjning och samhällsansvar, tvärtom. Den rättigheten medför ett ökat egenansvar för individen själv och andra i omgivningen. Det är också denna ofta outtalade andemening som gjort att vårt samhälle har kunnat utvecklas till en välfärdsstat. Kort sagt: Min rättighet är någon annans skyldighet, och det är likadant omvänt. Detta är något som förtjänar att lyftas fram något oftare än vi mestadels gör. Fru talman! Sommaren 2008 var jag inbjuden till ett offentligt möte i Almedalen som hade anordnats av Röda Korset. Deltagande var också UNHCR:s representant Lill Lindfors. Båda organisationerna framhöll vikten av att man respekterade barn- och familjeperspektivet. Jag meddelade då att från kristdemokratisk sida är detta ovillkorligt: Vi kommer att värna alla barns och familjers rätt att hålla ihop. Detta löfte har nu infriats. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder)

Fru talman! Anförandet gav underlag för en rad frågor, men jag ska försöka hålla mig till någon enstaka frågeställning. Vi har snart avverkat en mandatperiod, fyra år, i riksdagen. Vi har båda två kunnat åka hem till familjer under den här fyraårsperioden. Vi har kunnat ha kontakt med anhöriga på olika sätt. Tänk om man under denna tid och ytterligare en halv mandatperiod - sex eller kanske sju år - inte skulle få ha kontakt med anhöriga. Detta är Lars Gustafssons förslag. Förslaget innebär att familjer kan skiljas åt under sex till sju år. Tycker Lars Gustafsson att det är ett rimligt agerande? Han säger ju att det är ett rimligt förslag där man har gjort de bedömningar och värderingar som kan anses skäliga. Jag menar att han ska fundera på sin egen roll utifrån fyraårsperspektivet och lägga till ytterligare en halv mandatperiod. Under så lång tid ska man ha familjeseparation för att sedan eventuellt få ha ett möte. Det är inte ett rimligt förslag som nu har lagts fram. Det är dessutom ett av många steg. Det är länkat till flera ytterligare förslag, precis som jag antydde i mitt anförande. Jag kan se att ett förslag som ska beslutas här i eftermiddag innebär förflyttningar på arbetsrättens område. Det här förslaget innebär att vi förflyttar oss på välfärdspolitikens område. Det är förslag som förändrar och förflyttar oss i negativ riktning. Gör inte Kristdemokraterna samma värdering, eller har man inte ens tänkt tanken att man är på väg att förändra välfärdspolitiken? (Applåder)

Fru talman! Göte Wahlström svänger sig med påståenden, och jag tycker att det är att vilseleda lyssnarna. Göte Wahlström menar tydligen att det är rimligt med sju års väntan på att få ett jobb när man kommer hit. Det är ju så det har gått till. Hans tal om sju års väntan på återförening är bara spekulationer. Varje vuxen individ har rätt att själv ansöka om att få komma hit. Det har inte tagits upp i debatten. Make eller make utan barn äger rätt att själv ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. Om det finns traumatiska upplevelser i bakgrunden finns det möjlighet att göra detta. Det pratar man inte om. I stället pratar man som om det vore ett obligatorium att få sin maka med sig. Vi ska nog göra en distinktion här. Vi pratar om vad vi har gjort under mandatperioden. Jag förberedde mig för Göte Wahlströms inlägg och kan räkna upp några saker. Nu har vi fått till stånd en översyn av vad som menas med synnerligen ömmande omständigheter. Det är kristdemokratisk politik. Vi tittar på familjeåterföreningar, så att man inte behöver åka tillbaka när man väl får stanna här om man är gift eller har barn. Vi gör en utredning om vård för gömda, som Göte Wahlströms parti hade möjlighet att göra i alla år man satt i regeringsställning. Vi har fått in arbetskraftsinvandring. Jag kan räkna upp mycket. Jag tycker att det är ganska bra resultat under fyra år. Det stämmer inte att de som inte omfattas av de särskilda skälen kommer att ha sådana långa väntetider om nu inte krigstillståndet i hemlandet är så svårt att man inte kan lämna det. Det är inget som hindrar människor att få återförenas långt tidigare, för de som kommer hit kommer att ha rimliga förutsättningar att skaffa sig ett jobb ganska snart. Det är därför detta förslag är acceptabelt. Dessutom har man som vuxen möjlighet att också själv ansöka om att få komma hit. Resten kan jag ta i nästa inlägg.

Fru talman! Det var ett något märkligt svar. Utöver att man stigmatiserar och pekar ut en enskild grupp, som vi kan diskutera storleken på, är man också enligt Lars Gustafsson beredd att skuldbelägga denna grupp av individer och säga: Ni har själva ansvar för era handlingar. Om ni har tvingats fly från situationer som inte omfattas fullt ut av den svenska lagstiftningen och inryms i alla undantag har ni ansvar för era handlingar och kan själva återvända när ni vill för att eventuellt få återförenas med anhöriga. Det som är problematiken i detta förslag som nu Kristdemokraterna har ställt sig bakom är att det är fyra års väntan exklusive prövningstiden. I ett exempel som föredrogs här tidigare blev det sju åtta års väntan för att få återförenas. Det tycker Lars Gustafsson är helt acceptabelt, för människor har ansvar för sina egna handlingar! Nu förstår jag den kristdemokratiska politiken och varför så många är så oroade över svängningen inom migrationspolitiken. Det har tydligen sitt pris att få sitta med vid bordet och genomföra en rad politiska ställningstaganden som det inte har funnits skiljaktigheter i, och det är man beredd att betala. Förslaget om försörjningskrav vid anhöriginvandring är helt acceptabelt, för den enskilde har ansvar för sina egna handlingar. Har man valt att komma till Sverige får man stå sitt kast och vänta i sju åtta år på att få återförenas med sin familj och sina anhöriga. Det är häpnadsväckande, men det är ett tydliggörande av vad kristdemokratisk politik i dagsläget står för.

Fru talman! Retorik är inte Göte Wahlströms starka sida. Det förstår jag nu, av det enkla skälet att det var 2003 som den här avvisningen skedde. Jag vet inte om jag var vid regeringsmakten 2003, i alla fall. Det var 2007 med den nya regeringen som personen fick stanna här. Och nu har Europadomstolen sagt att den här irakiern - det var det väl? - eller iraniern skulle få stanna. Så det är ett mycket märkligt räknesätt. Sedan tycks det vara så att Göte Wahlström inte förstod vad jag försökte säga. Det är jättebra att jag då kan klargöra det. Den make som befinner sig i hemlandet äger rätt att också själv ansöka om uppehållstillstånd i Sverige. Det var det jag sade. Det är bara det att det inte finns ett obligatorium för den personen att få komma hit på grund av att det är en anhörig. Det var det som var skillnaden. Det förstod inte Göte Wahlström. Jag beklagar det. Men det som är intressant när man tittar på den socialdemokratiska retoriken är att man har haft förslag om att tvångsplacera människor som kommer till Sverige i olika kommuner, oavsett om där finns jobb eller annat. Det har framförts från företrädare i Göteborg i alla fall. Den typen av tvångsplacering av människor som kommer hit kan inte Kristdemokraterna ställa sig bakom. När det gäller barn- och familjeperspektivet är det en tydlig markering om att detta finns med i betänkandet som en undantagsregel, som jag också gjorde klart i mitt anförande. Barn och familjer hör ihop. Barn kan inte göras ansvariga för vuxna. Men vuxna har ett ansvar för sig själva och för sin egen försörjning. Det är uppenbart att det inte har varit vägledande i den tidigare politiken hos Göte Wahlström och hans parti, vare sig det gällt svenskar eller nyanlända. Då kan man tänka på det här talesättet: Arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Det vore bra om Socialdemokraterna tänkte så också.

Fru talman! Det är med stor glädje som jag i dag debatterar införandet av ett försörjningskrav för anhöriginvandring här i kammaren. Förslaget läggs fram i full enighet inom alliansen och visar återigen hur vi förmår samla oss till kloka, viktiga och ibland tuffa beslut inom migrationsområdet. Varför behövs det ett försörjningskrav? Är inte allting bra som det är? Nej, anledningarna till att det behövs ett sådant här krav är flera. För det första är det inte rimligt att svenska skattebetalare ansvarar för att ordna bostad och försörjning för dem som kommit till Sverige utan att ha skyddsbehov. För det andra kommer detta att skapa nödvändiga incitament till att bosätta sig i delar av landet där det finns tillgång till bostäder och arbete, och därigenom avlastas orter som tagit emot fler än de kan hantera. För det tredje stärker det arbetslinjen i migrationspolitiken och underlättar integrationen av nya svenskar, både de som kommer som asylsökande och de som kommer som anhöriginvandrare efteråt. Det finns de som har haft synpunkter både på att förslaget över huvud taget läggs fram och på att det är för tunt. Det är en mycket spännande motsägelse. Jag har med stort intresse lyssnat på debatten i dag där detta gång på gång har återkommit. Det är bra att vi nu tar steget och inför ett försörjningskrav även i denna omfattning. Nu slutar vi att vara det enda landet i Europeiska unionen som saknar försörjningskrav. I en union utan inre gränser är det fullkomligt logiskt och rimligt med ett gemensamt förhållningssätt i fråga om vilka som får komma till ett land och under vilka villkor. Sedan kan omfattningen och utformningen variera, men signalen är tydlig. Det finns försörjningskrav i någon form i alla EU:s länder. Och för den som framöver söker sig till Sverige för en bättre framtid ska utvecklingsmöjligheter, utsikten till integration och allmänt goda levnadsvillkor vara moroten, inte att vi är det enda land som inte ställer krav på dem som kommer hit. Samtidigt är jag stolt över vår reform och hur den är utformad. Jag tror inte att det finns något annat EU-land som tar större hänsyn till barnen och till deras villkor. Barn som flytt undan krig och förföljelse eller som kommer som anhörig till någon som har gjort det undantas från kravet på försörjning med den här lagen, och det är en utformning som vi inom alliansen är nöjda med. Men den signal som ett försörjningskrav sänder är viktig. Den visar att arbetslinjen är tydlig och att det är arbete som är biljetten in till Sverige och det svenska samhället. Integration, anhöriginvandring, försörjning - allt är beroende av ett tydligt fokus på arbete. De som har arbetsförmåga och är i arbetsför ålder ska försörja sig genom ett eget arbete. Så gäller inom migrationspolitiken precis som inom alla andra politikområden när det är alliansen som bestämmer. Vi har en mycket hög asylinströmning i Sverige, och vi har ett mycket bra mottagande. År 2007 tog vi emot flest asylsökande i hela EU. Året därpå tog vi emot näst flest, och de senaste uppgifterna pekar på att vi åter är på väg att toppa den här statistiken. Rätten att söka asyl är självklar, och där ska vi leverera en snabb, rättssäker och ansvarstagande process. De som får asyl ska ges förutsättningar att snabbt komma in i vårt samhälle. Men för den som inte är på flykt är det inte rimligt att det bara är att komma till Sverige utan att ha försörjning och bostad ordnad, särskilt inte när familjeåterförening kan ske i tredjeland. Det kan verka hårt, men jag vill understryka att vi lägger resurserna på rätt plats. Vi värnar dem som behöver vår hjälp och dem som behöver vårt skydd, men vi kan inte ta på oss att därutöver sörja för alla andra som vill ta sig till Sverige. Vägen till integration stavas arbete. För oss i alliansen är det viktigt att slå fast principen att det är arbetslinjen som gäller och inte bidragslinjen. Många av de problem som finns vad gäller integrationen i vårt land kommer av att nya svenskar möts av välvilliga socialsekreterare snarare än av ivriga arbetsförmedlare. Det vill vi ändra på. Det är vår politik. Det är den vi står för. Den första inkomstkällan för en ny svensk som kommit av fri vilja ska vara arbete, inte socialbidrag. Försörjningskravet kommer också att föra det goda med sig att det skapar incitament för vita jobb och därigenom hindrar svartjobb och exploatering av människor. Vikten av att komma in i de sociala trygghetssystemen, få en vit anställning och betala skatt kommer att bli uppenbar för alla nyanlända, och det är inte säkert att så är fallet i dag. Det kommer att leda till tryggare och säkrare anställningar för de nyanlända och hämma framväxten av en grå sektor. Oppositionens misstro mot att nyanlända ska klara av ett försörjningskrav är mycket talande. Dels tror ni inte dessa starka människor om något, de som klarat av att fly, ofta över en halv värld, för att komma hit. Dels tror ni inte på den svenska arbetsmarknadens förmåga att bereda dem arbete. Det är i sig begripligt, självklart, med tanke på att ni vill försämra möjligheten att komma in på den svenska arbetsmarknaden och återigen höja trösklarna för dem som har det svårt. Nej, det har inte varit lätt för nyanlända att få jobb, men det är knappast deras fel. Nu finns det vägar in för dem som har varit utanför, som till exempel hushållsnära tjänster. Ni vill ta bort den vägen, och det är en logik som ni gärna får förklara utförligt här i kammaren och under den kommande valrörelsen. En förutsättning för att nyanlända ska bli självförsörjande är att diskriminering undviks och att trösklarna till arbetsmarknaden inte höjs. Regeringens satsningar på nystartsjobb och instegsjobb är viktiga, liksom RUT-avdraget för hushållsnära tjänster. Åtta av tio som jobbar som städare i Stockholm är födda utomlands. Det är något att reflektera över. Det visar hur förödande det vore om oppositionen fick sin vilja igenom att stoppa den här reformen. En viktig effekt av försörjningskravet kommer att vara att människor flyttar till mer drägliga boendeförhållanden. Det kommer inte att anses rimligt att tre familjer bor i en tvåa och att ungdomarna får göra läxorna i trapphuset. Det är bra att vi får en ändring av den situationen. Vi är alla här i salen medvetna om att det ibland kan vara nödvändigt att flytta bort från platser som Ronna eller Rosengård för att få fäste i Sverige. Med nya incitament och nya tankar kan det kanske bli så att delar av nätverket kan flytta med till kommuner som ropar efter nya invånare, där det finns bostäder och där arbetsmarknaden är mer gynnsam. Vi talar ofta om kommuner som inte mäktar med, men vi talar mycket mer sällan om dem som längtar efter fler invånare, till exempel Sorsele eller Sandviken eller ett 90-tal andra kommuner som alla kan sättas upp på den här listan. Hittills har det gått en knivskarp skiljelinje mellan alliansen och oppositionen i denna fråga. Oppositionen har styvnackat sagt nej till allt som handlar om försörjningskrav vid anhöriginvandring. Jag tycker uppriktigt sagt att det är lite märkligt. Nog förstår ledamöter från Södertälje och Malmö hur värdefullt detta kommer att vara för integrationen i dessa kommuner och hela vårt land att arbetslinjen vinner över bidragslinjen även här. Jag hoppas att alla ni som har uttryckt bekymmer över EBO, trångboddhet, arbetslöshet och bristande integration röstar för denna lagstiftning. Den kommer inte att på egen hand kunna lösa alla bekymmer - vem tror något sådant? - men den är ett steg i rätt riktning. (Applåder)

Herr talman! Det finns så mycket att säga och så lite tid. Tobias Billström är dessutom van att bara svara på de frågor han själv har lust med. Jag ska därför göra det mycket enkelt för honom och bara ställa en enda fråga. Jag gör det genom ett exempel. Låt oss säga att vi har en person, vi kan kalla honom Mohammed, från Somalia. Han har kommit till Sverige men har inte riktigt uppfyllt kraven för flyktingstatus eller övriga skyddsgrunder och har inga barn. Han får ändå tillstånd utifrån definitionen "synnerligen ömmande omständigheter". Regeringen vill att Mohammed för att få förenas med sin fru ska skaffa sig ett jobb och ett vettigt boende. Å andra sidan har vi annan person. Vi kan för skojs skull kalla honom Tobias. Han blev arbetslös i höstas. Han är, precis som Mohammed, i 35-årsåldern. Skillnaden är att Tobias har ljus snedlugg. Herr talmannen kanske minns de där MUF:arna som i varje fall jag såg på gymnasiet och som ofta var syntare? Det hör inte till saken och de ska inte ställas till ansvar för det i dag, men det är inte förlåtet. Nåväl, Tobias blev arbetslös i höstas. Han har ingen a-kassa. Det var för dyrt att gå med i facket och a-kassan. Han har visserligen en bostad, men han kommer att sakna arbete. Frågan jag ställer till Tobias Billström är: Principiellt sett, varför ska Mohammed ha andra incitament att skaffa sig arbete än dem Tobias har?

Herr talman! Först och främst finns i detta hypotetiska exempel en avgörande skillnad, nämligen frågan om medborgarskap och på vilka grunder man befinner sig i landet. I Kalle Larssons värld kanske det inte betyder något. Kalle Larsson står egentligen för uppfattningen att vi ska fri invandring till Sverige. Han säger det dock aldrig öppet i kammaren, för han vet att det skulle generera ett antal följdfrågor som han inte mäktar med. Låt mig få vända på resonemanget och säga så här i stället: Ja, jag tycker att kraven ska vara lika. Det ska vara rättvist. Det är rättvist att säga att alla människor som bor i landet ska flytta dit jobben finns. Det kravet finns. Människor ska pendla över kommungränserna och kanske längre för att ta ett jobb. Det kallas arbetslinjen, ifall Kalle Larsson inte har noterat detta. Det kravet ska också ställas på alla andra som kommer hit. Det är resultatet av det förslag som kammaren har att ta ställning till i dag. Det kallas solidaritet, Kalle Larsson, mellan alla oss som bor i landet. Man ska inte kunna säga: Jag vill inte arbeta, men jag tycker att jag kan bo i den här kommunen i alla fall och leva på de pengar jag får ut i socialbidrag. Eller: Jag engagerar mig inte i projektet att flytta någon annanstans, för det känns inte kul att pendla över kommungränsen - eller om det är av något annat skäl. Den här propositionen gör upp med ett antal föreställningar. Jag förstår att Kalle Larsson, som under förra och förrförra mandatperioden och kanske ännu längre tillbaka i tiden tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet varit förespråkare för motsatsen till vad denna proposition innebär, inte tycker om detta. Efter alla mina resor runt om i riket tror jag dock att det är vi som har svenska folket bakom oss när riksdagen nu inför ett försörjningskrav vid anhöriginvandring.

Herr talman! Det här var intressant. Tobias Billström anförde tre olika argument. Inget av dem har bäring på den fråga jag ställde. Kanske hade det första, frågan om medborgarskap, det. Det är medborgarskapet som avgör. Man ska ställa vissa krav på dem som inte är medborgare och andra på dem som är medborgare. Låt mig återkomma till det. Tobias Billström säger att det som vi i dag diskuterar är att införa arbetslinjen i mottagandet. Det är det dock inte alls frågan om. Det är att införa försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det heter i varje fall propositionen. Jag vet inte om Tobias Billström vill diskutera en annan proposition och ett annat betänkande, men då tar vi det vid ett annat tillfälle. Nu diskuterar vi regler för försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det tredje argumentet handlade om huruvida vi har gjort något tidigare eller inte. Det är inte heller relevant i detta sammanhang. Den fråga som Tobias Billström ännu inte har besvarat är: Varför ska Mohammed behöva incitament för att skaffa sig ett arbete som inte Tobias behöver? Varför ska Mohammed ställas inför kravet att skaffa sig ett arbete och annars inte få förenas med sin närmaste när vi inte anser att det är stimulans för Tobias att skiljas från sin eventuella partner och genom det sättas under press att skaffa sig ett arbete? Tobias Billström, du har två minuter på dig. Blanda inte in en massa andra frågor. Försök inte diskutera arbetslinjen i allmänhet. Det tar vi en annan gång, precis när du vill och var du vill. Låt oss inte diskutera invandring i stort; det tar vi när du vill och var du vill. Svara i stället på frågan om varför Mohammed ska ställas inför vissa krav som inte Tobias ska ställas inför. Det kan väl ändå inte handla om att Tobias har snedlugg och vit hud och att Mohammed är från Somalia.

Herr talman! Finner man inga bättre argument kan man alltid välja de personliga. Det är Kalle Larsson känd för att göra här i kammaren. Kalle Larsson glömmer dock två saker. Den ena är att vi som är födda, har växt upp och gått i skola här i landet och känner det svenska samhället från födseln vet en massa saker som människor som kommer hit inte känner till. Vi har ett kunskaps- och informationsövertag. Kalle Larsson borde någon gång reflektera över varför många människor väljer att bosätta sig i Malmö eller Södertälje när de kommer hit. De skulle kanske ha fattat helt andra beslut om de från början haft en annan information och kunskap. Många bosätter sig i dessa kommuner för att de upplever att det är rationellt. Det framgår när man pratar med kommunpolitiker runt om i Sverige. Jag vet inte hur många Kalle Larsson har pratat med. Jag har dock pratat med ganska många människor från de flesta partier som finns representerade i kammaren, och de tycker att lagförslaget är bra. Kunskap och information är viktigt. Därtill är incitament viktiga. Det är anledningen till att vi ska ställa krav på detta vis på dem som kommer till vårt land. Man måste från början få rätt signaler om vad som är ett rationellt val. Annars kommer människor att göra som de gör i dag och ta fram papperslappen de fått i Bagdad eller Mogadishu när de vid första intervjun med Migrationsverket får frågan: Var tänker du bo? Sedan bosätter de sig där det står på lappen, och så går det som det går. Vi vill göra upp med denna utveckling och bryta den. Vi vill se till att människor som kommer till Sverige får tydliga signaler om att de måste bosätta sig där jobben och bostäderna finns. Det här är ett led i detta, men det är inte tillräckligt. Vi håller just nu på att ändra Migrationsverkets instruktioner så att man ska få denna information från början. Allt måste bygga på vartannat. Under alla år som ni styrde uppmärksammade ni över huvud taget inte denna problematik, och det kan man beklaga.

Herr talman! Jag vet inte om jag hörde rätt, men jag tyckte att migrationsministern sade att det här var ett förslag i stilfull enighet mellan alliansföreträdarna. Men när man lyssnar på hur Tobias Billström uttrycker sig i kammaren och hur de andra alliansföreträdarna uttrycker sig känns det inte särskilt enigt. Migrationsministern ger uttryck för en människosyn som jag inte hör från de andra alliansföreträdarna. Oss i oppositionen kan man kanske mer stilfullt kalla eniga i den här frågan. Vi är överens om att det inte är ett bra förslag eftersom det inte leder till det som ni vill, nämligen en bättre integration. Det är alldeles för många frågetecken för att det skulle kunna leda till en bättre integration. Om ett förslag inte är bra finns det naturligtvis ingen anledning att rösta för det. Det handlar inte om att vi misstror människors vilja att försörja sig. De flesta människor i världen vill kunna försörja sig, både de som är födda här i landet och de som kommer utifrån. Det gäller naturligtvis också människor i andra delar av världen. De flesta människor vill kunna försörja sig. I vårt land är det i dag hög arbetslöshet. De som drabbas mest är ungdomar och invandrare. Det är mycket svårare att komma som nyanländ till det här landet och få ett jobb. Det vet ministern naturligtvis. Ni ställer också som krav att man ska flytta dit där det finns både bostäder och jobb. Hur ska ni lösa det? Var finns både jobb och bostad samtidigt? Vi har mycket bostäder ute i landet, men människor ute i landet flyttar till Stockholm för att jobben finns här. Hur ska ni lösa det?

Herr talman! Jag måste ju börja med det första i Bodil Ceballos replik, med talet om den stilfulla enigheten. Vad återfinner vi på s. 23 i betänkandet? Det är det särskilda yttrandet, där Vänstern och Miljöpartiet säger att man kommer att verka för att en rödgrön regering snarast möjligt avskaffar försörjningskravet vid anhöriginvandring. Var är Socialdemokraterna? Var är den stilfulla enigheten i den frågan när ett av de tre partier som gör anspråk på att vilja styra Sverige över huvud taget inte kan ta ställning i den här frågan? Eller, rättare sagt, det intressanta är att ni tar ställning till att säga nej till propositionen, kära socialdemokrater, men uppenbarligen, om man utgår från den stilfulla enigheten, köper ni förslaget när det väl finns på plats. Det gör tydligen inte Vänstern och Miljöpartiet. Varför vill regeringen införa ett försörjningskrav? Regeringens uppfattning är att avgörande faktorer för god integration är arbete och bostad för den egna familjen. Om anknytningspersonen redan har integrerats i samhället genom att han eller hon är egenförsörjande, kan språket och har en bostad främjas de nyanlända familjemedlemmarnas integration. Det borde vara uppenbart för alla. När man lyssnar på debatten här tycks det som om alla är helt eniga om att detta behövs, men ingen vill ta tag i grundfrågan, nämligen hur man ska få människor att fatta rätt beslut. Besluten ser naturligtvis olika ut beroende på vilken individ man pratar om. Det beror på vilken bakgrund man har, vilka yrkeskunskaper man har och vilken del av landet man från början väljer att röra sig till. Det borde vara uppenbart för alla som har lyssnat på företrädare för till exempel Sveriges Kommuner och Landsting att de betraktar anhöriginvandringen som det i särklass besvärligaste problemet att hantera. Det är mycket besvärligare än hanteringen av asylmottagande som ofta sker mycket mer ordnat. På den frågan blev Bodil Ceballos svarslös. Vad är alternativet? Finns det något alternativ från oppositionen och Miljöpartiet för att få människor att röra sig till de orter där arbete och bostäder finns? Ska vi acceptera att utanförskapet växer i de kommuner där det redan under så många år har uppstått problem med trångboddhet, arbetslöshet och utanförskap?

Herr talman! Migrationsministern säger att man ska fatta rätt beslut redan från början. Vad är rätt beslut? Vi vet att det brukar vara lättare för alla att få arbete när man har ett nätverk. Så är det för oss svenskar - det är lättare att få ett arbete om vi känner människor som kan erbjuda oss jobb. Det är lättare även för dem som kommer hit att få arbete om de befinner sig i ett nätverk med företagare från hemlandet som kan anställa exempelvis. Var finns de? De finns i huvudsak på några ställen i landet. Det är naturligt att människor söker sig dit, men där finns inte bostäder. Där har vi jobb, men inte bostäder. Hur ska vi få människor att välja att flytta dit där bostäderna finns när jobben inte finns där? Är det rätt beslut att säga att man vill flytta till Sandviken när Gävleborg har en av de högsta arbetslöshetssiffrorna i landet? Jag välkomnar att människor flyttar till vår del av landet, men vi måste ge incitament för att skapa jobb där. Jag utgår ifrån att om det finns jobb är människor redo att förflytta sig. Det gör vi, och det gör alla andra. Vi infödda svenskar är inte annorlunda än de som kommer hit. De flesta vill kunna försörja sig. Det är ingen som över huvud taget ifrågasätter det. Vad gör regeringen för att se till att vi kan skapa fler jobb i områdena utanför storstadsområdena? Vad finns det för incitament? Marknaden har inte klarat det på egen hand. Då måste regeringen göra något, annars är det väldigt svårt för den som kommer hit att välja rätt - fatta rätt beslut, som migrationsministern säger.

Herr talman! Vi kan börja med att tala om vad som inte är rätt beslut, så att vi har det klart för oss. Rätt beslut är inte att välja att bosätta sig i en ort som Södertälje eller Malmö, i en tvåa där det redan bor 20 personer - i en lägenhet som ursprungligen är byggd för en familj och där ytterligare en eller två familjer kanske är på väg att flytta in. Det är inte rätt beslut. Vad skulle kunna vara alternativet till det, och varför är försörjningskravet viktigt i den här dimensionen? Om människor inte får rätt incitament och fattar andra beslut kommer den här utvecklingen att fortsätta. Man måste förstå att migrationspolitiken ska ses i ett bredare sammanhang. Jag skulle naturligtvis kunna göra en lång uppräkning av åtgärder som vi har vidtagit för att se till att skapa bättre förutsättningar för företagande och en växande arbetsmarknad på många orter i landet, men att tala om allt som regeringen gör för Norrland faller, med all respekt, lite utanför den här debatten, Bodil Ceballos. Det riktigt viktiga är att fokusera på vad skillnaden kan vara mellan nu och senare. En viktig skillnad är att börja tänka i termer av arbetsmarknadsregioner när det gäller asylmottagandet och frågan om anhöriginvandringen. Vi pratar om att människor ska pendla. Vi pratar om hur viktigt det är att uppmuntra människor att fatta den typen av beslut, men när vi kommer till migrationspolitiken är det som om vi alltid ser allting i perspektivet att allt ska ske inom ramen för en och samma kommun. Jag kan inte förstå varför Bodil Ceballos, som är en klok människa, faller tillbaka i det tänkandet. Hur kan det komma sig? Det är väl helt uppenbart att tiotusentals människor i det här landet dagligen och stundligen pendlar. Varför skulle inte de individer som vi nu pratar om också kunna göra det för att uppfylla försörjningskravet? Jag ser inte problemet. Någonstans har oppositionen glömt bort att om arbetslinjen ska fungera förutsätter det att människor är beredda att välja ett arbete som kanske inte är omedelbart i närheten av där man själv bor. Detsamma gäller naturligtvis bostadsfrågan.

Herr talman! Det kommer att vara intressant att i protokollet ta del av dagens debatt när det gäller den diskussion som har varit, inte minst finns det anledning att analysera migrationsministerns anförande. En del uttalanden gör att man måste se detta i ett bredare perspektiv. Signalen är tydlig, sade ministern. Det är signalpolitik det handlar om. Det handlar också om att ge en signal till tjänstemän ute i verksamheten. Välvilliga socialsekreterare står i motsats till arbetslinjen. Jag ser det inte så. Vi vet att arbetslinjen är central för oss i Sverige med välfärdssamhället och välfärdspolitiken i sin helhet. Det vet alla här i kammaren, och det vet alla representanter för riksdagspartier i Sverige. Jag vill ställa en fråga till ministern. Nu har vi sett betänkandet och konstaterat alla undantag. Vilka kommer att träffas av lagstiftningen? Av tidigare utredningar på det här området vet vi att det är vissa grupper. Kvinnor, till exempel, kommer i hög utsträckning att träffas negativt av lagstiftningen. Grupper från vissa delar av världen kommer att träffas hårdare än andra grupper. Men det vore intressant att få reda på detta av ministern eftersom man nu vet exakt hur detta kommer att slå och vad som kommer att bli effekten. Hur många människor i Sverige i dag kommer att bli berörda av denna lagstiftning? Och vilka grupper ser man kommer att drabbas av lagstiftningen i större utsträckning än andra?

Herr talman! Den frågan är enkel att svara på. Hade jag haft en kristallkula som visar hur situationen när det gäller asylsökande till Sverige kommer att se ut under kommande år hade Göte Wahlström gärna fått lov att ta en titt i den kulan. Men jag har ingen sådan, och jag kan inte här och nu svara på det exakta antalet i varje kategori som kommer att beröras av detta, och det kan inte Göte Wahlström heller göra därför att vi inte vet vilka som kommer att komma som asylsökande. Vi vet inte hur världsutvecklingen kommer att se ut. År 2007 hade vi en mycket stor inströmning från Irak till Sverige. I dag, 2010, har den krympt till en rännil jämfört med vad den var då. Jag har däremot en motfråga till Göte Wahlström apropå temat signaler. Den gäller samma sak som jag tog upp med Bodil Ceballos. Hur kan det komma sig att det finns ett särskilt yttrande i detta betänkande från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, där de skriver att de kommer att verka för att en rödgrön regering snarast möjligt avskaffar försörjningskravet vid anhöriginvandring, och som Socialdemokraterna inte står bakom? Hur kan det komma sig, och vad säger det om enigheten inför den 19 september i ert alternativ när det gäller migrationsfrågorna? På sitt sätt tycker jag att Bodil och Kalle och deras respektive partier är mycket hederligare i detta avseende. De säger i varje fall att de inte vill ha detta krav. Men vad tänker Socialdemokraterna göra, och varför står ni inte bakom detta särskilda yttrande, Göte Wahlström? Vad är det ni vill undvika? Ni har redan yrkat avslag på propositionen, så varför fullföljer ni inte denna tankegång och ställer er bakom detta särskilda yttrande? Vad döljer sig egentligen bakom detta, Göte Wahlström? Efter mina besök runt om i landet, apropå socialsekreterare och så vidare, tycker jag att det är viktigt att notera att de kommuner som flyttar integrationsfrågorna från socialförvaltningarna till arbetsmarknads- och integrationskontor, som bemannas av arbetsförmedlare eller människor som har en annan bakgrund än socialsekreterare, noterar väsentligt bättre resultat när det gäller integrationsfrågorna. Jag förstår att du kanske har svårt att svälja detta, Göte Wahlström, eftersom det inte är den politik som du och ditt parti har stått för under de tolv år som ni styrde Sverige, men det är vår politik.

Herr talman! En yrkeskategori i Sverige har nu utpekats för att inte utföra ett bra arbete utifrån de intentioner som borde finnas för oss som finns verksamma i den offentliga sektorn. Vi har fått se det nu. Jag vill göra ett förtydligande. Jag bad att få en bedömning av dagsläget när det gäller vilka och hur många personer som drabbas av denna lagstiftning. Det borde framgå i det beredningsunderlag som regeringen har haft när man har tagit fram denna proposition och som nu har varit underlag för vårt arbete i utskottet. Det är intressant att remissinstanserna näst intill samfällt har gjort bedömningar som inte går i linje med det som regeringen nu föreslår och som utskottsmajoriteten, inklusive Kristdemokraterna efter alla sina uttalanden, nu tycks ställa sig bakom. Det är naturligtvis något bekymmersamt att så är fallet, men det är ändå en realitet. Remissinstanserna är de organisationer och personer som i mycket stor utsträckning träffar de människor som i dag drabbas av den särlagstiftning som detta handlar om och som drabbar och selekterar ut en grupp i samhället. Jag tycker att regeringen borde veta bättre i denna frågeställning. Nu vet jag, vis av erfarenheten från tidigare debatter, att det i ministerns sista två minuter kommer att komma ett antal insinuerande påståenden. Jag vet att även alliansen i sitt arbete, när man träffades två kvarter från mitt eget boende i Bankeryd, var långt ifrån enig i alla frågeställningar. Det fanns diskussioner, och det fanns saker som ventilerades. På samma sätt kan vi se att det även i dag finns vissa skiljelinjer i alliansens politik. Vi kommer att diskutera oss samman. Tobias Billström behöver inte vara orolig över detta. I oppositionsställning kommer man att få sitta och följa dessa frågeställningar och den diskussion som vi ska ha även på detta politikområde framgent. Han behöver inte vara orolig. Han behöver inte ställa den frågan fler gånger i insinuerande ordalag.

Herr talman! Nej, jag är inte på något vis orolig. Jag noterar bara hur fantastiskt detta är. Detta är en analog fråga. Antingen vill man avskaffa försörjningskravet, och det vill Vänsterpartiet och Miljöpartiet, eller också har man uppenbarligen uppfattningen att det kanske finns positiva delar i detta, och då ställer man sig inte bakom det särskilda yttrandet. Jag kan inte gärna dra någon annan slutsats av detta. Göte Wahlström får förlåta mig, men jag tänker absolut inte insinuera någonting. Jag överlåter till väljarna att dra sina egna slutsatser av detta. När det gäller frågan om remissinstanserna är det intressant att Göte Wahlström helt bortser från SKL:s yttrande i dessa frågor. SKL säger att man visst ser att detta kan ge positiva effekter på integrationsområdet. De 290 kommuner som SKL representerar betyder tydligen ingenting för Göte Wahlström. Inte ens hans egna partikolleger som har varit med och tagit fram SKL:s yttrande har tydligen någon betydelse. Det tycker jag är intressant. Det säger kanske också någonting, om vi blickar tillbaka på de tolv år som Socialdemokraterna styrde Sverige, om hur stort glappet var mellan hur man betraktade dessa frågor på nationell nivå och hur man såg på frågorna ute i landets kommuner. Jag kan försäkra Göte Wahlström att jag under mina resor har mött många kommunpolitiker som betraktar detta som ett mycket viktigt förslag och som säger rakt ut att asylfrågorna fungerar väl och att asylmottagandet inte är deras stora problem. Problemet är den oordnade och oplanerade anhöriginvandringen som är mycket svårare att hantera. Detta förslag är definitivt ett resultat av att vi har lyssnat på remissinstanserna, men kanske inte just de remissinstanser som Göte Wahlström tyckte var viktiga att vi skulle lyssna på. Jag har inte heller dömt ut några yrkeskategorier. Socialsekreterare är alldeles utmärkta i sitt yrke. Men när det gäller integrationsfrågorna tror jag faktiskt att det är ganska bra att arbetsförmedlarna också har ett ord med i laget och att frågorna i kommunerna inte är en angelägenhet bara för socialförvaltningarna, för vi ser att det inte alltid ger det bästa resultatet. Försörjningskravet kommer förmodligen också i detta avseende att innebära vissa förändringar.