Folkbildningsfrågor

Fru talman! Vi ska nu diskutera folkbildning, ett kärt ämne. Jag ser både ledamöter av kulturutskottet och före detta ledamöter av kulturutskottet här. I det här betänkandet behandlas regeringens folkbildningsproposition Lära, växa, förändra samt motioner som väckts dels med anledning av propositionen, dels under allmänna motionstiden 2003, 2004 och 2005. Som ett led i beredningen av propositionen höll kulturutskottet i mars 2006 en offentlig utfrågning om folkbildningen på temat Folkbildning i förändring. Där fanns företrädare för nära nog hela folkbildningsområdet. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om statens syfte med statsbidraget till folkbildningen och om vissa verksamhetsområden som i särskilt hög grad utgör motiv för statens stöd. De syften som avses är att folkbildningen ska stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin, bidra till att göra det möjligt för människor att påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen genom exempelvis politiskt, fackligt, kulturellt eller annat ideellt arbete, bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet. De sju verksamhetsområden som avses är den gemensamma värdegrunden, det mångkulturella samhällets utmaningar, den demografiska utmaningen, det livslånga lärandet, kulturverksamhet, personer med funktionshinder samt folkhälsa, hållbar utveckling och global rättvisa. I sammanhanget ska sägas att utskottet även tillstyrker regeringens förslag om statens utvärdering av folkbildningen. Fru talman! Utskottet behandlar i betänkandet ett flertal motionsyrkanden. Yrkandena avser bland annat förslag om att bevara folkbildningens särart, fördelningsprinciperna för statens stöd, folkbildningens betydelse för det livslånga lärandet, vikten av kvalitetsaspekter i hur det statliga stödet används, det gemensamma ansvaret för folkbildningen, det statliga stödet samt betygens vara eller icke vara i folkbildningen. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. I betänkandet finns 28 reservationer och två särskilda yttranden. Därmed överlåter jag talarstolen till debattörerna.

Fru talman! Jag noterar med förvåning att den ansvariga ministern Lena Hallengren inte är på plats trots att ett av hennes viktigaste områden nu debatteras här i kammaren. Det är tomt där borta. Den här dagen har ändå varit känd under rätt lång tid. Hur detta ska tolkas överlåter jag åt andra att avgöra. Jag vill börja med att överraska vänsterkartellen med att understryka att vi moderater liksom övriga partier i Allians för Sverige anser att folkbildningen är oerhört viktig, att den fungerar som kunskapsförmedlare och skola för demokratiska umgängesformer och har gjort så under lång tid och att den också varit pedagogisk inspirationskälla, inte minst för många friskolor. Ni på vänsterkanten påstår ju gärna motsatsen - att vi snudd på vill slakta folkbildningen. När detta nu är sagt hoppas jag att vi kan koncentrera debatten till sakfrågan, det vill säga folkbildningens framtid, vad gäller både folkhögskolorna och studieförbunden. Det finns mycket som är bra i propositionen. Dit hör till exempel att man betonar vikten av kvalitet och innehåll framför kvantitet, det vill säga att jakten på timmar och kronor inte som hittills får överskugga diskussionen om kvalitet. Dit hör också viljan att satsa på kompetensutveckling och utbildning av folkhögskolornas personal och pedagoger liksom att folkbildningens organisationer i hög grad kan öka kunskapen om och förståelsen för förhållanden i andra länder. I det sammanhanget ser jag dock ett problem med att det blir allt färre språkcirklar. Det är också viktigt att folkbildarna erbjuder mötesplatser och därmed kan fungera som den arena vi behöver för diskussioner kring samhällsfrågor. Därför är jag också en smula undrande över att samarbetet är så pass begränsat med andra kulturinstitutioner som museer, teatrar och bibliotek, åtminstone om man ska tro Kulturrådets statistik. Vi har kunnat konstatera, fru talman, att regeringen i propositionen Lära, växa, förändra i flera fall har tagit till sig de synpunkter och den kritik som kommit in, framför allt via remissinstanserna, efter utredningen Folkbildning i brytningstid . Det handlar om behovet av uppsökande verksamhet, den sneda fördelningen på förtroendeposter, behovet av nyskapande arbetsformer, önskemål om yrkesutbildningar inom till exempel folkhögskolans hägn, bristande samarbete med andra aktörer, lokaler som inte är anpassade till funktionshindrade och så vidare. Nu är det upp till verksamheterna själva att ta itu med detta. Vi instämmer också i kraven på regelbundna, oberoende utvärderingar av folkbildningens verksamhet. Förslaget att Vetenskapsrådet ska disponera medel för detta tycker vi är bra, även om vi beklagar att det inte kommer att bli aktuellt med ett sådant anslag förrän tidigast nästa år. Det är särskilt viktigt om man, som vi, vill betona och värna folkbildningens frihet. Vi hade i propositionen också velat ha ett djupare och bredare resonemang kring vad folkbildning egentligen är - mer än en del, tyvärr alltför luftiga, formuleringar om personlig utveckling, bättre självförtroende och vikten av att delta i sociala sammanhang. Förhoppningsvis kan Vetenskapsrådets och forskningens kommande medverkan ge de nya öppningarna. I propositionen skriver visserligen regeringen att folkbildning också handlar om verksamheter som folkbiblioteken, Riksteatern, länsmuseerna och Utbildningsradion. Vi skulle till denna lista även vilja foga komvux i dess olika former. Folkbildningen är med andra ord rätt omfattande, även om uppdragen och formerna skiftar. I en ny tid, där människor möts av så många nya intryck och får i det närmaste oändliga möjligheter att lära nytt, fördjupa sig och hämta in ny kunskap, behövs ett vidare resonemang om definitionen av folkbildning och vilka avtryck folkbildningen sätter i samhället och i människors liv. I det sammanhanget vill vi lyfta fram det moderata förslaget om en särskild satsning på kultur i skolan för grundskoleelever - ett förslag som vi har gemensamt med de övriga partierna i Allians för Sverige - och som också kan ses som en satsning på humaniora och folkbildning. I propositionen står det, fru talman, att folkbildningen stärker demokratin eftersom "vissa upplever en maktlöshet som är svår att ta sig ur". Vi moderater vill nog tillägga att den maktlöshet som många människor känner i stor utsträckning har sin grund i arbetslöshet, utanförskap och ett orimligt skattetryck på låg- och medelinkomsttagare. Folkbildningen söker själv upp dem som fått minst, står det i propositionen. Kring detta finns en del tveksamheter, som bland annat kommer till uttryck i utredningen Folkbildning i brytningstid , som kom för två år sedan. Det är riktigt som regeringen skriver att det finns behov av flexibla utbildningsformer. Det tragiska i sammanhanget är att de behoven ständigt ökar. Ett viktigt skäl är den svenska skolans misslyckande under de senaste tio åren. Vi har alla, även vi som sitter här, tagit del av olika larmrapporter, såväl inhemska som internationella, över situationen i många svenska skolor. Allt färre elever går ut grundskolan med fullständiga betyg, och antalet elever på gymnasieskolans individuella program blir alltfler. Detta är bevis på att något är fundamentalt fel i den svenska skolpolitiken. För många unga människor är folkhögskolorna, och ibland komvux, den enda möjlighet som står till buds, om de inte helt tappat studielusten, efter en misslyckad skolgång. Fru talman! Folkhögskolornas speciella pedagogik är intressant och nyskapande trots att de funnits under så lång tid. I propositionen skriver regeringen att folkhögskolornas vilja att se till individen och att sätta in sin verksamhet i ett socialt sammanhang är viktig. Vi instämmer och kan konstatera att friskolorna ofta inspirerats av just folkhögskolornas utbildningsformer. Men låt mig återgå till studieförbunden, fru talman! De senaste åren har det uppdagats att vissa studieförbund ägnat sig åt rent bidragsfusk. Inte sällan har det handlat om miljonbelopp. Ersättningar har betalats ut för kurser som aldrig ägt rum eller där felaktigt antal deltagare uppgivits. Det har också visat sig att många människor, som påstås ha gått olika studiecirklar, inte själva varit medvetna om detta. Mot den bakgrunden tycker vi att det är anmärkningsvärt att propositionen bara innehåller en enda mening om de oegentligheter som skett inom verksamheterna, och i majoritetens text i betänkandet viftas kritiken undan. Det handlar faktiskt om våra skattepengar. Det är ett ansvar. Fru talman! Folkrörelserna ser inte ut som förr. Därför behöver även folkbildningen förändras. Det förefaller, vilket jag tror också blivit klart genom propositionen, som om framför allt studieförbunden behöver diskutera hur de bättre ska nå nya deltagare, använda sig av nya arbetsformer och våga utveckla sin verksamhet. Det finns frågor som behöver ställas, i alla fall om vi vill värna folkbildningen. Hur ska framtidens fortbildning se ut? Redan nu förekommer en del "studiecirklar" på Internet, så kallade e-cirklar. Kanske kan det bli en kompletterande modell. Jag läste i tidningen Bygdegården - vilket även Birgitta Sellén hade gjort - att den första e-cirkeln genomförts i samarbete med Vuxenskolan. För studieförbunden handlar mycket om egenförsörjning och tyvärr på sina håll mindre om idealitet, bildning och engagemang. Drivkrafterna är inte desamma. Det här vet man men låtsas inte alltid om. Intresset för studiecirklar har minskat. Alltmer av fritids- och föreningsverksamhet blir "studiecirklar". I vissa fall har det också utgått dubbla bidrag. Alltmer handlar om enstaka föreläsningskvällar. Hur ska organiserandet av det se ut? Det är svåra och säkert också kontroversiella frågor. Jag har inga svar, men jag tycker att de behöver ställas eftersom förändringsrädslan ibland tyvärr är stor. I Sverige finns, fru talman, en lång tradition av ideellt engagemang. Samhällets utveckling är beroende av människors företagsamhet och skapande förmåga. Mycket av den finns inom folkbildningen, och vi ska vara rädda om den. På s. 17 i propositionen står: "Folkbildningens historia är en historia om kunskapens makt och vittnar om gruppers och individers förmåga att genom folkbildningens organisationer av egen kraft kunna hävda sin ställning i samhället." Vi ska inte glömma bort det. Med det yrkar jag bifall till reservation nr 8.

Fru talman! Folkbildningen är en viktig del av vårt demokratiska samhälle, och Folkpartiet anslog 400 nya miljoner till folkbildningen i sin vårmotion. I den av Folkbildningsrådet sammanställda Fakta om folkbildning för 2006 kan vi läsa att nio olika studieförbund i Sverige arrangerar 290 000 studiecirklar med totalt nära 2 ½ miljon deltagare och 230 000 kulturprogram med mer än 15 miljoner besökare och deltagare. Vi kan läsa att 148 olika folkhögskolor varje termin har 27 000 deltagare på långa kurser och 75 000 deltagare på korta kurser. Det är ett gott tecken på att folkbildningstanken står sig stark. Denna folkbildningstanke bygger på att folkbildningen är fri och frivillig. Begreppet "fritt och frivilligt", som myntades redan av 1944 års folkbildningsutredning, betyder just att folkbildningen är fri från detaljstyrning från statens sida och frivillig för deltagarna. I propositionen framhåller regeringen att folkhögskolorna i flera kommuner använts för att genomföra gymnasieskolans individuella program och att erfarenheterna är goda. Vi i Folkpartiet anser dock att det förhållandet att det individuella programmet blivit så omfattande, och att andra skolformer än de ordinarie måste användas, är ett bevis på regeringens misslyckade politik för ungdomsskolan. Det kan inte kallas annat än en tragedi att varje år omkring 20 000 ungdomar lämnar grundskolan utan att ha uppnått de grundläggande kunskaperna i varje ämne - en av fyra i varje årskull. Vi menar att det individanpassade stödet måste utvecklas och sättas in tidigt i grundskolan för att eleverna på så sätt ska ha bättre förutsättningar att få behörighet för nationella program i gymnasieskolan. Därigenom skulle användningen av det individuella programmet kunna minskas och så småningom helt avskaffas. Det är olyckligt, anser vi, att behovet av det individuella programmet i dag är så stort att verksamheter som komvux och folkhögskolorna är de enda möjligheterna som står till buds för många unga människor. Målet för Folkpartiets politik är inte att folkbildningen ska bli en del av det reguljära utbildningssystemet. Folkhögskolorna fyller ju ofta upp nischer som det offentliga utbildningsväsendet inte kan eller ska fylla. Så vill vi att det ska vara även i framtiden. Här kommer folkbildningstanken in igen - fritt och frivilligt. Folkbildningen är fri och frivillig för deltagarna. Vi anser vidare att möjligheterna för folkbildningen att vara en aktiv del av det livslånga lärandet ska stärkas. Folkbildningen borde kunna vara en aktiv partner i lokala lärcentrum, när det gäller information om studiemöjligheter, genom uppsökande verksamhet gentemot de korttidsutbildade och genom att staten uppmuntrar kommuner att involvera det informella lärandet genom studieförbund och folkhögskolor. Ett problem som vi ser är dock att folkhögskolorna inte har någon examinationsrätt för sina studenter. I dag har de alternativa utbildningsanordnare som driver utbildning på grund- och gymnasienivå, till exempel folkhögskolorna, inte rätt att sätta betyg på sina elever, utan betygen ska sättas av en komvuxrektor. Vi i Folkpartiet anser att det är orimligt och ologiskt att de utbildningsanordnare som planerar och genomför undervisningen inte ges rätten att sätta betyg. Nu har regeringen nyligen aviserat att enskilda utbildningsanordnare av vuxenutbildning ska få möjlighet att sätta betyg. Den här möjligheten anser vi givetvis borde finnas även för folkhögskolorna. Vi vill också när det gäller folkhögskolorna betona att finansieringen av ett fortsatt samarbete mellan svenska folkhögskolor och deras motsvarigheter i de baltiska länderna och i Polen borde kunna förstärkas. Det beror på att vissa finansieringsmöjligheter genom till exempel Svenska institutet, Sida och Nordiska rådet har upphört efter att de aktuella länderna blivit medlemmar i EU. Vi anser därför att det finns starka skäl för en utredning om finansieringen och samarbetet mellan svenska folkhögskolor och motsvarande utbildningar i de baltiska länderna och i Polen. Vi har fått signaler från folkhögskolor som har arbetat med detta om att det har försvårats enormt mycket för att inte säga att det har omöjliggjorts. Fru talman! I betänkandet Folkbildning i brytningstid av Sufo 2 påpekas att personer med funktionshinder inte har ett reellt inflytande över folkbildningens verksamhet eftersom de i dag inte är representerade i tillräckligt hög grad i styrelser eller som anställda i studieförbund och folkhögskolor. Orsaken till det kan enligt vår uppfattning vara att lokalerna inte är anpassade till de här gruppernas förutsättningar och behov samt att det inte finns tillräckliga resurser till tekniska hjälpmedel. Här anser vi att det är en rättvise- och jämlikhetsfråga att även personer med fysiska och psykiska funktionshinder har möjlighet att delta i studiecirklar och folkhögskolekurser. De statliga bidragen till lokalanpassning och teniska hjälpmedel bör därför öka både inom ramen för folkbildningsanslaget och inom ramen för Socialstyrelsens institut för särskilt utbildningsstöd. När det gäller amatörkulturen delar Folkpartiet regeringens uppfattning att den har en stor betydelse, men den bör växa underifrån som ett komplement till den professionella kulturen. Därför behöver den lokala och regionala kulturverksamheten förstärkas. Vi föreslår också från Folkpartiets sida att bidragen till regionerna ska förstärkas så att de får möjlighet att tillsammans med kommunerna och folkbildningen utveckla amatörkulturen. Jag ser själv i min hemkommun Hofors hur bra det samarbetet kan fungera mellan Studieförbundet Vuxenskolan och de lokala amatörteaterföreningarna. Det blir fantastiskt bra teaterföreställningar och fantastiskt fina revyer varje år. Därför motsätter vi oss att de centrala amatörkulturorganisationerna ska få ökade statliga bidrag. Vi föreslår i stället att bidragen till regionerna förstärks så att de som utför amatörkulturen kan få del av pengarna direkt. Vi delar regeringens uppfattning när det gäller forskningen. Det är viktigt med en ökad forskning om folkbildningen och om vuxenutbildningen över huvud taget. Den kartläggning som Kunskapslyftskommittén gjorde omkring år 2000 visade att forskningen om vuxenutbildningen var underdimensionerad i jämförelse med övrig pedagogisk forskning. Det som fanns handlade huvudsakligen om utbildning i arbetslivet och på högskolan. Däremot anser vi inte att folkbildningsanslaget ska användas till forskning. Av de resurser som universitet och högskolor disponerar för forskning bör en ökad andel användas till forskning om folkbildning och vuxenutbildning. Vi vill värna om forskningens frihet och kvalitet. Därför bör inte, anser vi, en statlig myndighet som Folkbildningsrådet ha inflytande över vilken forskning som ska bedrivas. Slutligen, fru talman, står jag bakom alla Folkpartiets reservationer, men för tids vinning yrkar jag bifall till endast reservation nr 8.

Fru talman! Jag kommer i mitt anförande att ta upp några av de reservationer som vi kristdemokrater har med anledning av regeringens proposition men också något beröra den gemensamma alliansmotion som behandlas i det här betänkandet. I den gemensamma alliansmotionen tar vi upp en rad viktiga områden, där vi ser folkbildningen som enormt betydelsefull. Vi tar upp Folkbildningsrådets roll, uppdrag och befogenhet. Vi tar också upp det viktiga kvalitetsarbetet. Vi tar upp frågor som handlar om funktionshindrades rätt till folkbildning. Alliansen tar också upp rätten för folkhögskolor att få sätta betyg och betydelsen av folkbildningen i det livslånga lärandet. Ordningsföljden på de syften med folkbildningen som regeringen nu ändrar kommer jag också att beröra. Men alliansen tar också upp den stora demografiska utmaningen när det gäller folkbildning. En grundläggande kristdemokratisk tanke, fru talman, är att den enskilde inte är sig själv nog och inte är oberoende av andra, men inte heller bara en anonym kugge i det stora samhällsmaskineriet. Varje människa är unik men behöver gemenskap med andra för att utvecklas. Vi finns i ett socialt sammanhang. Det kristdemokratiska samhällsarbetet tar därför sin utgångspunkt i just människans helhet, och vi betonar därför också människans behov av gemenskap. Det är i detta synsätt som folkbildningens roll blir oerhört betydelsefull. Folkbildningen, både cirkelverksamhet och folkhögskolorna, representerar en frigörande kraft i samhället. Möjligheterna till nyfikna bildningsmässiga strövtåg kan vara ett välkomnande komplement till redan avklarade studier. Men det kan också för andra vara den inkörsport som ger mersmak för att i vuxen ålder komplettera och utveckla sin egen utbildning i ett livslångt lärande. Genom ökade kunskaper kan man skaffa sig de verktyg man behöver som underlättar deltagandet i samhällslivet, vilket stärker den demokratiska processen. Vi kristdemokrater kan aldrig nog betona vikten av att folkbildningen ska vara oberoende. Den ska styras av sin egen idé och ha rätt att sätta sina egna mål. Staten ska stödja genom att sätta upp övergripande syften och ramar för verksamheten. Därefter måste det vara folkbildningens ansvar att finna vägar för att uppnå de här målen. Statens utvärdering av folkbildningen, Sufo 2 - mina kolleger har tidigare varit inne en del på den utvärderingen - har konstaterat att regeringen kompletterat det formella stödet med en informell styrning. Vi kristdemokrater anser att en sådan utveckling är mycket olycklig eftersom den går emot folkbildningens själ. Det återstår att se om propositionens förändringar kan minska regeringens klåfingrighet vad gäller den informella styrningen. Vi i Kristdemokraterna kommer mycket noga att följa den utvecklingen inom folkbildningen, inte minst med tanke på att det i fråga om syftena, som jag tidigare berörde något, föreslås en förändring av förordningen som inte förklaras alls i propositionen. Varför gör man den här ändringen? Syftet att "stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin" framhålls före syftet att "göra det möjligt för människor att påverka sin egen livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen". Ingen förklaring ges i propositionen till varför man gör den här förändringen. Just därför anser vi, tillsammans med alliansen, att den nuvarande ordningen ska gälla. Fru talman! Kristdemokraterna anser att fördelningen av stödet till studieförbunden måste ändras. Vi vet att det i dag är så att resurserna fördelas av Folkbildningsrådet som i sin tur utgörs av de studieförbund och folkhögskolor som redan får ett statligt stöd. En konsekvens av det har vi kunnat se är att det finns en viss ovilja att släppa in nya aktörer, eftersom det innebär mindre resurser till befintliga studieförbund och folkhögskolor. Denna ovilja har bland annat drabbat det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, som ansökt om medel från Folkbildningsrådet. Även trögheten i resursfördelningssystemet innebär ett problem, eftersom det dröjer länge innan ett studieförbund som växer snabbt också får ett ökat ekonomiskt stöd. Det här är något som också har drabbat Sensus. Å ena sidan innebär trögheten i systemet att det dröjer innan växande studieförbund också får ett ökat ekonomiskt stöd. Det hämmar deras utveckling. Å andra sidan gynnas studieförbund som faktiskt inte har ett utbud som attraherar just vid ansökningstillfället. När resurserna till folkbildningen minskar är det särskilt viktigt att det finns ett väl fungerande resursfördelningssystem. Det är uppenbart att det nuvarande systemet inte uppfyller de krav som kan ställas. Därför är det nödvändigt att förändringar genomförs. Vi kristdemokrater anser att statsanslaget ska basera sig på en historisk treårsperiod som ett första steg. Fru talman! Regeringen har i propositionen sagt att "statens stöd till folkbildningen skall bidra till att dess organisationer medverkar till att människor med olika bakgrund möts, får ökad förståelse för varandra och utbyter erfarenheter sinsemellan så att utanförskap, segregering, konflikter och diskriminering motverkas". Vi kristdemokrater är rädda att det här förslaget riskerar att stanna upp folkbildningen, att utarma folkbildningen. Formuleringen kan vantolkas på ett sätt som motverkar den integration som man egentligen avser att stödja. Vi tror att regeringen menar väl med detta, men vi är oroade för att formuleringen inte leder fram till det som den avser. Vi menar att integration inte enbart kan åstadkommas genom möten mellan folkgrupper, utan det måste också få finnas plats för möten inom folkgrupper. Det måste finnas möjlighet att inom folkbildningen exempelvis behandla problem, eller frågeställningar kan man väl använda som begrepp, som är specifika inom till exempel en invandrargrupp, att aktivt gå in i frågeställningarna, problemen möjligtvis, att vara en person med två identiteter. Det gäller till exempel svårigheten att förhålla sig till två normsystem, två kulturer etcetera. Studieförbundet Sensus har till exempel i samarbete med studieförbundet Ibn Rushd hållit studiecirklar på temat Att leva som muslim i Sverige. Sådan verksamhet är, tror vi, av stort värde för den enskilde och hans eller hennes integrationsprocess. Kristdemokraterna anser att denna verksamhet måste bevaras och utvecklas. Vi ser fram emot ett besked här och nu om hur vi ska tolka regeringens formulering i propositionen. Fru talman! I jämförelse med de stora studieförbunden har amatörkulturorganisationerna mycket små resurser. De har dock ett mycket stort kunnande inom amatörkulturverksamheten som studieförbunden bör ta till vara. Det bör finnas, menar vi, ett långtgående samarbete mellan de två för amatörkulturen så viktiga aktörerna, och i det arbetet vet vi att studieförbunden både tar ett ansvar och har ett stort ansvar. Det är glädjande, tycker vi, att propositionen och regeringen går Kristdemokraterna till mötes i den här frågan. Amatörkulturen och samspelet med den professionella kulturen är av stor betydelse. För sin fortsatta utveckling behöver, menar vi kristdemokrater, amatörkulturens centrala organisationer ha ett starkare nationellt stöd. Här är ett tydliggörande från Socialdemokraterna viktigt. Vi kristdemokrater anser tills vidare att statens stöd till folkbildningen ska bidra till att dess organisationer kan vara en lokal och regional drivkraft inom amatörkulturen för amatörkulturen. Fru talman! Avslutningsvis vill jag beröra Sisu Idrottsutbildarna och turerna kring förslaget i folkbildningspropositionen, eller kanske snarare avsaknaden av turer, för när propositionen presenterades kom det som en total överraskning att Sisu riskerar en nedmontering. Man har i alla fall uppfattat det så. Först efter presentationen av propositionen blev Sisu Idrottsutbildarna, Riksidrottsförbundet och Folkbildningsrådet lovade överläggningar med regeringen. Att idrottsrörelsens eget självständiga studieförbund, som det tog tio år och fyra riksidrottsmöten att arbeta fram, håller på att lyftas ut från folkbildningen av förbundsstyrelserna i Sisu och RF i samverkan med regeringen kanske man kan sätta ett litet frågetecken kring. Det finns all anledning att uttrycka en viss tveksamhet till att skapa en särskild fil för en typ av folkbildning. Vi kristdemokrater vill minska den politiska styrningen, som jag inledde med att säga, av såväl idrott som hur idrottens folkbildning ska finansieras och organiseras, och en separat fil till Regeringskansliet är som gjord för att öka denna styrning. Jag vet att Centerpartiet har ett särskilt yttrande i frågan där de uttrycker samma oro. Jag har också blivit uppvaktad angående denna oro, så jag har tänkt att det här måste få komma upp i dag i den här debatten. Folkbildningen ska stå fri, fru talman, från politisk klåfingrighet. Folkbildningens oberoende och särart måste säkerställas. Staten ska ange övergripande syften och ramar, men sedan är det folkbildningens ansvar att finna vägar för att uppnå dess mål. Fru talman! Jag står självfallet bakom samtliga reservationer där Kristdemokraterna finns med men yrkar för tids vinnande här i kammaren bifall till reservation 1, punkt 1, och till reservation 15, punkt 14, som tar upp ungefär samma sak.

Fru talman! Först vill jag säga välkommen till Åke Gustavsson. Det är trevligt att se dig här i kammaren och att du lyssnar till vår debatt i dag. Jag vill också säga tack till regeringen för att vi nu äntligen har fått den här folkbildningspropositionen som har varit efterlängtad och som vi har frågat efter. Det mesta i den är faktiskt också väldigt bra, vilket är glädjande. Men jag tillhör väl inte för inte ett oppositionsparti. Därför har naturligtvis Centerpartiet i en kommittémotion lyft fram en del frågor där vi tycker lite annorlunda. Vi har också en gemensam alliansmotion. Jag vill passa på att tala om att när det gäller budgeten låg vi redan i höstas högt när det gällde pengar till folkbildningen. Vi var faktiskt före regeringen med att tala om att vi ville avsätta ytterligare 400 miljoner. Det kändes bra att vi hamnade på samma nivå som regeringen där. Nu är det slut på berömmet. Inom Centerpartiet talar vi ständigt och jämt om hur viktigt det är att alla är delaktiga i beslut och att underifrånperspektivet ska genomsyra de beslut som fattas. För att utveckla detta är mötesplatserna väldigt viktiga. De mötesplatser som erbjuds medborgarna i Sverige genom folkbildningen är oerhört värdefulla för den svenska demokratin. Mötesplatserna ger människor redskap för att påverka samhällsutvecklingen. Utöver det egenvärde som folkbildningen har i att människor tar till sig nya kunskaper, har folkbildningen ett mervärde i att när människor samlas kan kreativiteten växa och nya idéer komma fram. Därför är det också viktigt att kvaliteten är hög på folkbildningen. Kvaliteten på dess verksamheter måste vara högre prioriterad än kvantiteten. Jag vill därför verkligen understryka folkbildningens betydelse för ett Sverige där människor kan växa och tillsammans bygga samhället underifrån. Därför vill jag yrka bifall till reservation 15 under punkt 14. Att människor har möjlighet att göra något som känns meningsfullt och intressant på sin fritid är nödvändigt. Det är nödvändigt för människors välbefinnande. Därför spelar folkbildningen också en stor roll ur ett folkhälsoperspektiv. I mötet med andra människor koncentreras samtalet kring andra frågor än den enskilda individen, och om man är långtidssjukskriven kan det vara en av de bästa medicinerna att få gå i en studiecirkel. Därför anser vi i Centerpartiet att läkare i stället för medicin ska kunna ordinera deltagande i en cirkel eller en folkhögskolekurs, eller motion som ju tack och lov är vedertaget som ordination i dag. Vi vill gärna se att det kan utökas till att gälla verksamheter inom folkbildningen. Studieförbund och folkhögskolor har sin givna plats i arbetet för hälsa bland de vuxna. Det handlar om det sociala kapitalet och hur det ska kunna växa. På grund av att Socialdemokraterna har misslyckats med att skapa en framgångsrik gymnasieskola ökar efterfrågan på folkhögskolekurser. Det finns väldigt tydligt beskrivet i reservationen från Allians för Sverige under punkten 5. Den tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare eftersom var och en kan läsa den i betänkandet. Folkhögskolorna erbjuder emellertid en studieform som ofta passar dem som haft det svårt att passa in i Socialdemokraternas skolsystem. Pedagogiken och flexibiliteten gör att de flesta som söker sig dit trivs väldigt bra och inhämtar väldigt mycket kunskap. När det gäller frågan om framtiden för folkhögskolorna som en ersättning eller ett komplement när det gäller att läsa upp gymnasiebetyg, så hoppas jag innerligt att Gunilla Carlsson kommer att lyfta fram folkhögskolornas betydelse i detta sammanhang. Fru talman! När det gäller funktionshindrades möjligheter att påbörja studier på folkhögskola finns det inget enhetligt regelverk och ingen bra samverkan mellan olika myndigheter för att lösa frågor beträffande boendebehov, assistentbehov och olika hjälpmedel som behövs på den aktuella skolan. Det är anmärkningsvärt och något som vi behöver göra något åt. Jag deltog för ett par veckor sedan i en debatt som anordnades av handikappförbunden. De intygade att detta är viktiga frågor som verkligen måste beaktas. De brister som finns måste vi snabbt åtgärda. Vi har fyra år på oss. 2010 ska Sverige vara handikappanpassat. Det är en av de frågor som är viktiga i kvalitetsarbetet inom folkbildningen och som måste bedrivas målmedvetet och systematiskt. Centerpartiet riktar kritik mot regeringen i vår kommittémotion för att regeringen inte har haft överläggningar med Sisu före propositionens presentation, precis som Gunilla Tjernberg var inne på. Enligt uppgifter som jag har fått fick idrottsledare läsa i propositionen en knapp vecka innan den lades fram att regeringen avser att förhandla med Sisus och RF:s ledning om att införa ett helt nytt bidragssystem till idrottsrörelsens folkbildnings- och bildningsverksamhet. Vi riksdagsledamöter kunde också läsa i propositionen att överläggningar snart ska ske. Detta anser jag är under all kritik. När vi kräver kvalitet från studieförbunden, måste vi också kunna kräva kvalitet i hanteringen av frågorna från regeringen. Om det är rätt eller fel att idrottsrörelsen ska ha ett nytt system för sin folkbildning är jag inte rätt person att avgöra. Men jag anser att hanteringen inte skötts på ett demokratiskt sätt. Därför har Centerpartiet ett särskilt yttrande i betänkandet där vi lyfter fram denna fråga. Centerpartiet ser positivt på att regeringen kommer att uppdra åt Folkbildningsrådet att genomföra särskilda insatser för att förbättra förutsättningarna för medborgarna att använda den moderna tekniken. Men vi anser att regeringen har en alldeles för snäv syn på frågan. De e-tjänster som i dag utvecklas på olika håll i samhället ska kunna användas av alla medborgare i hela landet. Vi vet att kunskapsklyftan mellan uppkopplade och inte uppkopplade svenskar blir allt djupare. Det är inte acceptabelt att en tredjedel av medborgarna ska stå utanför och inte kunna använda sig av de möjligheter som erbjuds. Därför är det bra att man föreslår att möjligheterna för olika grupper att använda sig av digital teknik ska förbättras. Men ett problem som kan uppstå är att långt ifrån alla i landet har Internetuppkopplingar. Bredbandet är helt enkelt inte utbyggt. Det är anledningen till att Centerpartiet har motionerat om att frågan om allas rätt till bredband ska lösas för att alla medborgare ska kunna delta i den utbildning som regeringen föreslår att folkbildningen ska ta ansvar för. Jag läste, precis som Lena tog upp i sitt anförande, att den första e-cirkeln är genomförd. Detta stod att läsa i bygdegårdarnas tidning. Birgitta från Ale i Norrbotten och Bengt från Vallåkra i Skåne deltar i samma studiecirkel. Det är möjligt tack vare att man har startat en e-cirkel. Jag tror att det kan vara en otroligt bra framtid för cirkelverksamheten. Det är kul och spännande. Men när ska de som inte har bredband kunna delta i en sådan cirkel? Det går ju att koppla upp sig via ett modem, kanske ni tycker. Men det blir alldeles för dyrt om man ska delta i en e-cirkel. Hur ska regeringen lösa det? Jag kanske kan få ett svar på det i dag? Att lära alla invånare att hantera den digitala tekniken är den andra stora folkbildningsutmaningen. Det handlar om att utveckla och stärka demokratin. Den första som skedde i början av det förra seklet gjorde det möjligt för stora grupper som tidigare hade varit utanför att göra sina röster hörda. Nu kan man alltså via denna teknik bli ännu mer hörd, bara den byggs ut. Nu ska medborgarna få lära sig ett nytt språk, ett nytt sätt att delta i samhällslivet. Medborgarnas förmåga att söka och hitta information, skaffa sig kunskap och att föra en dialog på Internet kommer att ha en stor betydelse för deltagandet i bland annat den politiska processen i framtiden. Det handlar naturligtvis även om många andra områden. Men man talar gärna om det som man håller på med själv. I grunden är det en demokratisk fråga, en fråga om delaktighet i samhällsutvecklingen. Det är en stor utmaning att motivera dem som i dag inte ser någon nytta med digitaliseringen och att få dem att utifrån egna behov och egen lust lära sig att använda sig av de möjligheter som finns. Den enskilde måste se vad just han eller hon har för nytta av Internet. Och där finns det, som sagt, en stor uppgift för folkbildningen. Jag står bakom alla våra reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 7 under punkt 5 och till reservation 15 under punkt 14.

Fru talman! Folkbildning är det som vi debatterar i dag. Och efter denna debatt ska vi debattera public service. Och kanske är det just nu några som sitter hemma i soffan och följer denna debatt via public service. Det tycker jag är en del av Folkbildnings-Sverige. I det betänkande som vi behandlar i dag tas den folkbildningsproposition som regeringen lade på riksdagens bord den 16 mars upp. Den heter Lära, växa, förändra . Det är en proposition som har varit efterlängtad av många, av dem som är engagerade inom folkbildningen, både studieförbunden och folkhögskolorna, alla deras medlemsorganisationer och folkbildningens deltagare. Vad skulle den innehålla? Skulle det vara några stora förändringar - extra resursfördelning? Ja, frågorna var jättemånga. Vad blev reaktionen? Jo, jag upplever det som att den har mottagits med stora famnen. Man är nöjd med innehållet, och man är också väldigt glad över det extra tillskott på 400 miljoner som regeringen aviserade i vårpropositionen. För arbetarrörelsen och för oss socialdemokrater har folkbildningen alltid haft en speciell ställning. I över 100 år har människor i Sverige frivilligt samlats för att på egna villkor tillsammans studera, ta del av föreläsningar eller delta i olika kulturaktiviteter. Med hjälp av folkbildningen kunde man starta kampen för att genom kunskap och bildning möjliggöra för fler att vara med och påverka sin egen situation men även påverka samhället i stort. Än i dag har folkbildningen med sin pedagogik och förmåga att möta människor en unik möjlighet att bidra till att komma till rätta med det demokratiska underskottet. Folkbildningen kan bidra till att minska kunskaps- och klassklyftorna. Folkbildningen har alltid varit en kraft för att motverka klassamhället. Därför är folkbildningen en hjärtefråga för oss socialdemokrater. I höstas besökte jag och flera av mina socialdemokratiska riksdagskamrater ett flertal olika folkhögskolor runtom i landet. Vi var både på landsbygd och i storstäder. Vi lyssnade av deltagarnas erfarenheter av att delta i folkbildningen. De var oerhört positiva. De berättade om allt från att de har utvecklats, att de vågar tro på sig själva och att de vågar börja ta plats och säga vad de faktiskt tycker. Man vittnar också om att man har träffat många nya människor som man aldrig annars skulle ha träffat på och definitivt aldrig ha vågat prata med om man stött på dem på gatan eller i något annat sammanhang. Man har också lyft fram att man tycker att det är väldigt bra med diskussionsbaserat lärande. Den här listan blev väldigt lång. Jag kan göra den väldigt lång här i dag i kammaren, men jag tänkte inte göra det. Den visar på att folkbildningen ökar människors möjlighet att med nya kunskaper, bättre självförtroende och insikten om att delta i ett socialt sammanhang ta makten över sitt eget liv. Genom detta stärks grunden för demokratin. Folket får verktygen för att påverka och göra sin röst hörd. Folkbildningen bidrar också till ett livslångt lärande samtidigt som deltagarna ges möjlighet till personlig utveckling. I propositionen föreslår regeringen principen att folkbildningens anordnare själva lägger fast målen för verksamheten och att riksdagen endast anger syftena med statens bidragsgivning. De syften som man fastställde i 1998 års folkbildningsproposition ligger fast med en ny inbördes ordning och något justerade formuleringar. Syftet att folkbildningen ska stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin är vad regeringen bedömer som det viktigaste syftet med statens stöd. Demokratiaspekten i stödet bör enligt regeringen vara överordnad de övriga syftena som i sin tur är likvärdiga och därmed lika väsentliga. Utskottsmajoriteten tycker att det är bra och tillstyrker det. Regeringen föreslår att man tar bort de prioriterade målgrupper som angavs i 1998 års beslut och föreslår i stället sju verksamhetsområden och att folkbildningen själv ska identifiera målgrupper utifrån dessa verksamhetsområden. Att arbeta med prioriterade målgrupper har varit ett bra sätt att nå dem som har behövt folkbildningen mest, men samhället förändras och behoven ändras. Därför tror jag att det är bra att man nu arbetar med de olika verksamhetsområdena som motiv för statens stöd. Det är viktigt att folkbildningen arbetar för att påverka människors grundläggande värderingar om alla människors lika värde och om jämställdhet mellan könen. Mäns och kvinnors lika värde och lika möjligheter måste återspeglas i valet av verksamhet, innehåll och form och i organisationernas uppbyggnad. Därför måste man arbeta med att få fler kvinnor, invandrare och funktionshindrade på beslutande nivåer och som anställda inom folkbildningen, också för att spegla en stor grupp av dem som deltar i folkbildningens verksamhet. I dag finns det i Sverige ca 1 miljon människor som är födda i ett annat land. Detta mångkulturella samhälle ger många möjligheter och utmaningar. Genom att människor med olika etnisk, religiös och kulturell bakgrund möts inom folkbildningen skapas en dynamik i verksamheten. Folkbildningen bidrar till integration genom en ökad kunskap om och förståelse för varandra. Det är en stor utmaning för folkbildningen att få fler personer med utländsk bakgrund att delta i verksamheten, att nå de personer som inte har etablerade kontakter med föreningslivet eller andra sociala nätverk. Det är därför viktigt att man arbetar med uppsökande verksamhet. En annan utmaning som propositionen lyfter fram är den demografiska förändring som kommer att ske inom en tioårsperiod. Det finns en stor grupp unga människor och en stor grupp äldre. Detta kommer att ställa nya krav på folkbildningen, både när det gäller utbud och vilka kontaktvägar man behöver använda för att nå dessa grupper. De senaste åren har vi pratat mycket om det livslånga lärandet, att man lär genom hela livet. För många människor har just folkbildningen bidragit till att man har kunnat delta i det livslånga lärandet. Man har deltagit i en enstaka studiecirkel, några har vågat och getts förutsättningar att läsa på ABF-skolan en dag i veckan med möjlighet till korttidsstudiestöd. Efter detta har de kanske gått vidare för att läsa in gymnasiekompetens, även detta inom folkbildningens verksamhet ibland. Det finns också på vissa folkhögskolor högskoleförberedande kurser. Jag besökte i höstas en sådan grupp i Göteborg. Deltagarna vittnade om att det var en tuff kurs - om nu någon hade trott något annat. Det var mycket läsande. Men det viktigaste av allt tyckte jag var att flertalet sade att utan den förberedande kursen hade de aldrig vågat söka vidare till högskolan. Den stärkte deltagarna att våga gå vidare. Detta är något av det innehåll som finns i propositionen. Det finns mycket mer som verkligen är värt att lyfta fram, men min talartid räcker nog inte till det. För jag vill också hinna med att kommentera några av de reservationer som finns i betänkandet. Precis som vanligt när det gäller folkbildningsfrågor är det Moderaterna som sticker ut. Inte ens i den så kallade borgerliga alliansen, där man försöker visa att man är så enig, kan man enas fullt ut om synen på folkbildningen. En reservation från Moderaterna tar upp att anslaget till folkbildningen kan minska utan att folkbildningsuppdraget behöver försämras. Moderaterna menar att bidraget till folkbildningen kan minska med 300 miljoner och att det är anslaget till studieförbunden som ska minska. Det finns från Moderaterna en kritik mot just den verksamhet som studieförbunden genomför. De menar att den verksamhet som inte kan betecknas som folkbildning inte ska finansieras med skattepengar. Det är redan så i dag att verksamhet som inte betecknas som folkbildning inte heller ska ha något statligt stöd. I propositionen tar man också upp att statsbidrag inte får användas till ett allmänt verksamhets- och organisationsstöd utan är ett anslag till folkbildningsverksamhet. Vad är det egentligen Moderaterna är ute efter? Är det valet av ämnen man inte tycker om? Är det de musikcirklar som ungdomar deltar i som inte är folkbildning? Är det att vi möjliggör även för dem som inte har så tjocka plånböcker att ta del av studieförbundens verksamhet som stör Moderaterna? Och vilka är det som ska bestämma vilka ämnen som ska betraktas som folkbildning? Är det Lena Adelsohn Liljeroth som politiker som ska bestämma det? Jag vill också ställa en fråga till Birgitta Sellén och Centerpartiet, som också ingår i denna allians med Moderaterna, som i en reservation tar upp vikten av de mötesplatser som erbjuds människor genom folkbildningen och att det måste finnas folkbildning i hela landet. Jag håller med Birgitta Sellén om att det är viktigt att folkbildningen får möjligheter att finnas i hela landet. När vi i utskottet var hos Folkbildningsrådet häromveckan fick vi veta att det är just studieförbundens verksamhet som gör att man når ut till befolkningen i hela landet med studieverksamhet och kulturarrangemang. Min fråga till Birgitta Sellén blir: Hur kan du ens tänka dig att sätta dig i regeringsställning tillsammans med Moderaterna? Det skulle innebära mindre resurser till studieförbunden, och det skulle naturligtvis påverka verksamheterna ute i landet. Jag trodde att Centerpartiet värnade om folkbildningen, men just nu känner jag mig lite frågande till det. För oss socialdemokrater är folkbildningen viktig. Den utgör en kraft i samhället, en kraft för människor att lära, växa och förändra. Med detta, fru talman, vill jag yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag svarar på den fråga jag fick först medan Gunilla hämtar penna, för den var jag nästan inställd på. Den har jag mött så många gånger, och jag ser inga problem. Vi är tre starka folkbildningspartier som värnar folkbildningen som finns med i Allians för Sverige, och vi har sett under resans gång hur Moderaterna kommer närmare och närmare oss. När det gäller regeringsförhandlingar är jag inte ett dugg orolig. Det kommer vi att klara, och det blir som vi tre partier vill. Jag hade några frågor till Gunilla. Det står i propositionen att erfarenheterna från bland annat folkhögskolornas verksamhet inom ramen för gymnasieskolans individuella program är goda. Regeringen bedömer att behoven av insatser från folkbildningens sida inom området sannolikt kommer att öka. Då undrar jag: Tror Socialdemokraterna att det även i fortsättningen kommer att vara väldigt många som lämnar gymnasieskolan utan godkända betyg? I dag behövs verkligen folkhögskolekurserna för att hjälpa upp och för dem som har misslyckats i gymnasieskolan. Det handlar just om att rädda dem som annars inte skulle komma in på högskolor och så vidare. Från alliansens och Centerpartiets sida ser vi också att folkhögskolorna kommer att finnas i fortsättningen, men med den politik vi ska föra i grundskola och gymnasieskola kommer man att vara godkänd när man lämnar gymnasieskolan, eftersom vi lägger upp det med ett helt annat kriterium. Där vill vi i framtiden se att folkhögskolorna återigen blir inriktade mot olika områden. Vi har under ett antal år sett att det blir mer och mer av allmänna kurser därför att det är så många som behöver dem. Jag vill se mer av kurser som utbildar dramapedagoger, för att ta ett exempel. Jag funderar också hur Gunilla Carlsson ser på problemet att bredband inte blir utbyggt i hela landet. Övärld, glesbygd och så vidare har oerhörda problem i dag.

Fru talman! Jag börjar med frågan om IV-programmet och möjligheten för folkhögskolorna att driva den verksamheten. Jag tycker att det är jättebra att folkhögskolorna driver gymnasieutbildningar och blir aktiva inom IV-programmet. Det som är viktigt är att de deltagare som kommit in hamnar i kurser där det finns vuxna personer, så att det inte bli rena kurser för gymnasieelever på IV-programmet. Tillsammans med vuxna kan de på ett bra sätt integreras i verksamheten. Vi satsar också från Socialdemokraterna väldigt mycket resurser på grundskolan och IV-programmet. Inte minst har vi under den här mandatperioden ökat personaltätheten inom grundskolan. Vi har satsat 225 miljoner på skolor i utsatta områden. Det är naturligtvis en politik som ska göra att de flesta går ut grundskolan med godkända betyg. Det är vår målsättning med skolan - absolut. Det är jätteviktigt. Jag tror att folkbildningen har en väldigt viktig roll att spela för ungdomar i framtiden. Jag tycker att det är positivt. Många trivs väldigt bra i den miljö som folkhögskolorna utgör och med pedagogiken där. Vi har lagt ned jättemycket resurser på att skapa bredband i hela landet, och det arbetet måste naturligtvis gå vidare. Det här är en budgetfråga, och vi kan längre fram diskutera hur vi ska jobba vidare med att nå ut med bredband till befolkningen i hela landet. Det regeringen också pekar på i propositionen är detta: Hur får vi människor som redan i dag har tillgång till bredband men som inte har kunskapen att börja använda datorer? Där har folkbildningen en jättestor roll att se till att människor får den kunskapen genom studiecirkelverksamhet.

Fru talman! När det gäller bredband är det ett faktum att de flesta som inte behärskar datorer bor i de områden där bredbanden inte är utbyggda. De har inte haft något motiv att lära sig. Vi ser också att väldigt många företag i dag inte vågar satsa på att bosätta sig i glesbygd, fast de skulle kunna göra det, därför att bredbanden inte fungerar. Det finns företag som spelar in på band och åker in till centralorten för att läsa av därför att det blir för dyrt med modemen. Det var synd att regeringen inte stödde Centerpartiet när vi pratade om digital allemansrätt i slutet på 90-talet. Ni har satsat mycket på IV - ja, men det är väl självklart. När det i dag är det största programmet för pojkar och för invandrare har ni varit tvungna att satsa pengar på det. Det är fel väg att gå när det gäller utbildning. Men vi ska inte ta skoldebatten i dag. Jag har några andra frågor, och det gäller först kvalitet före kvantitet. Vi har från Centerpartiet sagt att vi gärna skulle vilja se någon typ av etiskt råd, som kanske kunde ligga under Folkbildningsförbundet, som skulle kunna rycka in om det uppstår tvister mellan olika aktörer. Ett etiskt råd skulle kunna medla i en sådan situation. Naturligtvis önskar man att vi ska slippa det, men vi vet att det har förekommit och att det kan uppstå igen. Det skulle vara intressant att höra hur Gunilla Carlsson ser på det. Sedan har det sagts att regeringen ska påbörja förhandlingar med Sveriges Kommuner och Landsting. Där undrar jag om man har kommit till skott. Vi oroas väldigt mycket just över hur kommuner och landsting ser på anslagen till folkbildningen. Vi har sett en skrämmande nedskärning. När vi nu gör en satsning från statligt håll skulle det vara förskräckligt om kommuner sade att "nu får vi mer pengar från staten så här behöver inte vi vara med". Därför vill jag gärna veta om diskussioner med SKL har kommit i gång.

Fru talman! Jag håller med Birgitta Sellén om att det är jätteviktigt att alla tar ett ansvar för folkbildningen, inte bara på nationell nivå utan även inom kommuner och landsting. Det finns inte minst många moderatledda kommuner som inte ger anslag till folkbildningen - men tyvärr även s-kommuner. Vad gäller förhandlingarna med SKL har regeringen denna vecka bjudit in till en träff med Sveriges Kommuner och Landsting. Det kan jag meddela Birgitta Sellén i dag. Vad gäller ett etiskt råd, finns det redan i dag ett etiskt råd under Folkbildningsförbundet där man just diskuterar etikfrågorna, hur man ser på folkbildningen, var gränsdragningen är och kvalitetsfrågor. De jobbar väldigt aktivt, och jag tycker att det är jättebra att de gör det. Det är viktigt att folkbildningen själv diskuterar de här frågorna och ser till att man har en samsyn mellan de olika studieförbunden under Folkbildningsförbundet. Vi pratar om att satsa på utbildning. För oss socialdemokrater är det viktigt att man kan lära genom hela livet. Det är viktigt att vi satsar på grundskolan, men det är också viktigt att vi satsar vidare, så att de som hamnar på IV-programmet får en bra utbildning för att kunna gå vidare. Folkbildningen är också en del i det livslånga lärandet. Vi vill värna om resurserna till folkbildningen. Det gör att människor som kanske inte har så bra erfarenheter av skolan lite senare i livet kan välja en annan väg. Det är väldigt ofta så att man som ung går en utbildning och sedan känner att man inte vill fortsätta med det utan vill läsa någonting annat och jobba med någonting annat. Jag tycker att det är viktigt att man får möjlighet att göra det.

Fru talman! Jag skulle i det här replikskiftet vilja få klarlagt från Socialdemokraterna, som också representerar regeringen, att det finns en betoning på folkbildningens självständighet. Jag skulle vilja att Gunilla säger det väldigt klart i dag. I utvärderingen från SUFO 2 framgår det att man redan i dag kan se en informell styrning från regeringen när det gäller folkbildningen. När jag då tittar på de olika reservationerna tänker jag på Kristdemokraternas första reservation, där vi påpekar att folkbildningens självständighet aldrig får ifrågasättas, aldrig får misstänkliggöras. Då svarar majoriteten i betänkandet med det syfte som i dag ligger som första syfte, men som ändras i och med att det här beslutet tas. Man svarar på vår reservation: Nej, därför att folkbildningen är så viktig just för att den gör det möjligt för människor att påverka sin situation, ger människor verktyg att kunna ha makt över sitt liv, ger människor kraft att uttrycka sin åsikt, och därmed skapas demokratin. Vad gör man då i nästa andetag? Jo, man säger att man ska ändra på de här syftena, att det syfte som man har nämnt i svaret på Kristdemokraternas första reservation inte ska stå först. Sedan säger man: Nej, men vi ska ändå ändra på syftena - vi ska nämligen lägga ett nytt syfte, och det syftet ska handla om att endast stödja "verksamheter som bidrar till att stärka och utveckla demokratin". Vem ska bedöma det? Är det regeringen?

Fru talman! Jag tycker att det är jätteviktigt att vi från riksdagen talar om varför vi ger bidrag till folkbildningen. Vi säger att det övergripande syftet är att folkbildningen ska "stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin". Det är det överordnade syftet. Sedan har vi de andra syftena som kommer under det och som är likvärdiga. Men det övergripande syftet är alltså att vi ska stödja och utveckla demokratin. Egentligen förstår jag inte varför Kristdemokraterna tycker att det är så konstigt att regeringen gör den här ändringen och sätter demokratiaspekten allra överst bland de här syftena. Jag tycker att det är väldigt klart och tydligt att vi anser att den är allra viktigast. Men naturligtvis är de andra syftena egentligen lika viktiga. Jag skulle vilja ställa en fråga till Gunilla Tjernberg, om ni nu tycker att folkbildningen är så otroligt viktig. I mitt anförande nämnde jag den möjlighet som många människor har, nämligen att till exempel läsa en dag i veckan inom ABF-skolan. Att ta ledigt en dag från jobbet vet vi är tufft ekonomiskt - det är tufft att missa den inkomsten. Vi säger därför att vi ger ett korttidsstudiestöd just för att ge människor möjlighet att läsa en dag i veckan på grundläggande nivå för att senare kanske gå vidare och läsa på gymnasienivå. Här ger vi 63 miljoner kronor. Kristdemokraterna däremot vill ta bort möjligheten till korttidsstudiestöd. Ni ger dock lika mycket till folkbildningen. Det tycker jag är bra. Men enigheten inom alliansen spretar ganska rejält i folkbildningsfrågorna. Jag skulle vilja ställa följande fråga till Gunilla: Tycker inte du att det är viktigt att människor har möjlighet att läsa till exempel en dag i veckan och får behålla korttidsstudiestödet under tiden?

Fru talman! Det är som vanligt, höll jag på att säga. Gunilla Carlsson svarar inte på min fråga. Hon ifrågasätter att Kristdemokraterna här ställer frågan: Hur ser ni på folkbildningens självständighet? Jag får alltså inget svar på min fråga, utan Gunilla Carlsson ifrågasätter och säger att det är konstigt att vi tycker som vi gör. Men svara på frågan om varför syftena måste ändras i och med propositionen! Ni gör ju en ändring. Varför gör ni en ändring? I propositionen säger man att det här ska ändras, men man talar inte om varför. Nu har Gunilla Carlsson chansen att tala om för mig och alliansen varför man gör ändringen. SUFO talar om att här börjar det finnas en risk att regeringen lägger sig i, att självständigheten naggas i kanten. Vi ser också vad som har hänt med Sisu, idrottsutövarnas eget förbund. Allt det här är olika steg som klart gör att jag känner en oro för att folkbildningens självständighet inte får behållas och stärkas - det går ju åt det andra hållet. Jag fick alltså inget svar på frågan om varför regeringen gör en ändring. Det är där jag vill ha en förklaring. Det fick jag inte, så ta nu chansen och ge mig en förklaring! När det gäller Kristdemokraternas syn på rätten till att utbilda sig inom folkbildningen - i studiecirklar och inom folkhögskolan - råder det ingen tvekan om att vi tycker att den rättigheten är väldigt viktig. Men vi betonar vikten av att ha en skola som redan tidigt ger barnen rätten att läsa, räkna och skriva. Så ska det vara från tidiga barnaår och hela vägen upp. Det ska inte startas när man är vuxen. Det är bara en guldkant på tillvaron att som vuxen få gå på en folkhögskola eller i studiecirklar. Det är inte där som vi ska åtgärda alla problemen. Men det är ju vad Socialdemokraterna gör.

Fru talman! Ja, vi ska satsa på unga och på barn i skolan. Det håller jag med om; det ska vi definitivt göra. Men precis som jag tidigare sagt är det också väldigt många som i vuxen ålder känner att de skulle vilja sätta sig på skolbänken igen. Kanske har man inte så mycket kunskaper med sig och skulle behöva sätta sig på skolbänken för att själv utvecklas. Vi tycker att det är viktigt med det livslånga lärandet. Även som vuxen ska man kunna läsa i en studiecirkel, kanske en hel dag i veckan, för att sedan gå vidare. Vi säger att korttidsstudiestödet är otroligt viktigt för att den här gruppen ska kunna ta del av det livslånga lärandet. Korttidsstödet handlar om en jätteviktig del när det gäller dessa människors möjlighet att göra det. Kristdemokraterna tycker uppenbarligen inte att det är en viktig fråga. Det här med syften är ingenting nytt. Vi hade ju syften också i 1998 års folkbildningsproposition. Det är alltså inte så att vi i den här propositionen har petat mer i folkbildningsverksamheten vad gäller syftena. Att demokratin ska utvecklas och stärkas har vi som det första syftet. Men det har också tidigare funnits syften när det gäller statens bidrag till folkbildningen, så det är ingen skillnad där.

Fru talman! Jag har ett par frågor. Jag tänkte börja med att ta upp stödet till forskningen. Vi är överens om att det behövs ett ökat stöd till forskning inom folkbildningen. Vi hade en diskussion om det i en debatt med Folkbildningsrådets representantskap där Lena Hallengren deltog. Då framgick det att en mindre del av de 400 nya miljonerna till folkbildningen ska användas till forskningsmedel. Där har jag en fundering som jag också då lyfte fram: Kan inte det här innebära att andra aktörer inom forskningsområdet säger att nu får folkbildningen pengar till att forska och att man då skär ned ytterligare? Lena Hallengren hade inget riktigt svar på frågan. Hon sade att den risken finns ju. Sedan frågade jag: Hur tänker ni från regeringens sida bemöta detta för att motverka att det i praktiken blir en minskning av forskningspengarna? Sedan gäller det detta med funktionshinder. Det talas om att det är viktigt att de funktionshindrade - det sade också Gunilla Carlsson i sitt anförande - kommer med i folkbildningen och att de blir mer representerade i styrelser, som deltagare och så vidare. Men om det är som vi tror, nämligen att det finns brister i lokalanpassningen för funktionshindrade, och om man inte vill anslå pengar så att de problemen kan åtgärdas, hur vill regeringen då stärka de funktionshindrades möjligheter att delta i folkbildningsverksamheten?

Fru talman! Jag hoppas jag att man använder också de forskningspengar som man tidigare haft riktade till folkbildningen. Men man har väl inte forskat så himla mycket kring folkbildningen - det är i alla fall den uppfattning jag har. Några har dock gjort det. Signalen nu som plockas upp i propositionen är att man faktiskt vill använda en del av folkbildningsanslaget till just forskningen, och denna ska ligga på Vetenskapsrådet. Det är alltså inte de inom folkbildningen som själva ska utse vilka som ska forska kring folkbildningen, utan det där ska ligga i Vetenskapsrådet. Det tycker jag är en viktig markering. Jag känner att vi saknar en del forskning kring folkbildningen. Några av oss har kanske lyssnat på någon forskare som har berättat om folkbildningens betydelse för hela samhällsutvecklingen, om att det faktiskt är väldigt viktigt att vi satsar på folkbildningen för att hela samhället ska utvecklas. Mot den bakgrunden känns det väldigt skönt att vi nu gör denna satsning på forskningen. Det är alltid bra att få forskningsresultat som visar vad som händer i samhället när en så rejäl satsning görs i samhället som den regeringen gör. Jag tycker att detta är bra, och den ska, som sagt, ligga utanför. Jag hoppas att det som tidigare lagts till forskningen och folkbildningen inte försvinner utan fortsatt finns kvar. Du hade också en fråga om de funktionshindrade. Ja, vi lyfter fram detta med de funktionshindrade. Det är väldigt viktigt att, som jag lyft fram, kvinnor, personer med invandrarbakgrund och funktionshindrade finns representerade i folkbildningens olika delar, för de är många deltagare i folkbildningen.

Fru talman! Just när det gäller forskningen har också vi ambitionen och önskan att det ska forskas mera inom folkbildningen och vuxenutbildningen. Vi tycker, som sagt, att det i dag forskas alltför lite. Det borde vara mer av forskning. Jag tror att det är väldigt viktigt och skulle vilja höra om regeringen tänker följa upp detta och hur man i så fall följer upp det just för att se att effekten blir positiv, inte negativ som jag var inne på. Mera konkret undrar jag vad man ska göra när det gäller de funktionshindrade. Man tycker att detta är viktigt och positivt, men det sägs egentligen ingenting om konkreta åtgärder för att öka andelen deltagare sett till problemen med lokaler och lokalanpassning. Jag skulle vilja ha svar på om man har några tankar på att göra något konkret. Jag har en liten fråga om bredband. När man är ute i landet och pratar med människor som bor på mindre orter och i landsbygden säger de att det är en källa till frustration att det inte händer tillräckligt mycket med bredbandsutbyggnaden. Man känner oro för att staten någonsin kommer att klara av att bygga fullt ut. Då är min fråga om man från regeringens sida har några planer på att släppa in privata näringslivet och uppmuntra dem att delta i bredbandsutbyggnaden. Det är inte minst många företag på landsorten som skulle kunna känna sig stimulerade, och det skulle också gynna och gagna folkbildningen.

Fru talman! Vad gäller funktionshindrade finns i dag möjligheter att ge resurser till olika hjälpmedel och annat. Resurser läggs i det som heter Sisus. Det är en budgetfråga att se hur vi kan ge dem mer pengar att fördela ut. Sedan handlar det om tillgängliggörandet av lokaler. Där lägger man också resurser, och det är jätteviktigt. Det vi lyfter fram är hur folkbildningen kan se till att funktionshindrade kan vara med i verksamheten. Det är flera olika politikområden som får samverka för att möjliggöra för funktionshindrade att ta del av folkbildningens verksamhet. Det vi pekar ut är att vi tycker att det är otroligt viktigt att man möjliggör detta. Folkbildningen är ju fri från staten. Staten fördelar medlen, och sedan lägger de upp hur de vill arbeta med verksamheten. Utifrån de verksamhetsområden som lyfts fram i propositionen fördelar de sedan resurserna. Där tycker jag inte att vi ska vara med och peta. Jag tror att det är fler som är överens om det. Det kanske finns några som skulle vilja peta något mer i hur anslagen ska användas. Det finns olika politikområden som får satsa resurser för att möjliggöra för funktionshindrade att vara med i folkbildningen. Det är otroligt viktigt. Vad gäller bredbanden är det en fråga som lever i allra högsta grad. Vi har redan satsat mycket på att bygga ut bredbanden, men vi behöver säkert göra ännu mer, absolut.

Fru talman! Jag kan instämma i mycket av de synpunkter som mina syskon i alliansen har fört fram här tidigare. Det behöver vi inte gå in på i just den här diskussionen. Jag tycker inte att Gunilla Carlsson ska behöva vara så orolig för vad som ska hända när vi förhoppningsvis bildar en borgerlig regering till hösten. Vi kommer att komma överens, det lovar jag. Stämningen är god, och förhandlingar ingår alltid när man bildar en koalition. Sedan kom frågan upp om att vi vill lägga mindre pengar på folkbildningen men mer exempelvis på kultur till barn i skolan. Vi lägger mer på kulturarv, fria grupper och annat. Då talar vi om kulturbudgeten i stort. Det handlar om att vi lägger lite mindre, en lägre ökning än vad Socialdemokraterna föreslår. Vi har accepterat ökningen på 400 miljoner. Vi lägger alltså 100 miljoner mer än vad vi har gjort tidigare. Därmed kan den frågan vara avklarad. Numera kan jag jämföra nästan allting med kostnaden för att installera biltullar i Stockholm som kostar 3,8 miljarder. Det är mer än halva kulturbudgeten. Ser man den relationen finns det inga pengar över huvud taget. Folkbildningsrådet hade för övrigt självt äskat bara 260 miljoner för i år. Man hade hoppats på en ökning med 4 %. Det blir till och med mer än vad Folkbildningsrådet hade hoppats på. Vi tycker faktiskt - det är en principfråga - att en högre grad av självfinansiering bör komma till när det handlar om vissa av studiecirklarna. Det är en principfråga. Det handlar om skattepengar. Det är ingenting som ramlar ned från himlen, utan det är pengar som andra människor måste arbeta ihop. Vi hade en debatt för ett år sedan som blev lite lustig om allt kring hundspråk och blomsterodling. Somliga kommer säkert ihåg det. Nej, vi anser att det här är kurser som människor i hög grad kan betala själva. Men vi slår absolut vakt om folkbildningen, och det hoppas jag att det inte finns en massa missförstånd kring.

Fru talman! Vad härligt att höra dig säga att ni är syskon i alliansen! Så tyckte jag att du sade. Stämningen är god. Ja, det är klart att stämningen kan vara god ända tills man börjar diskutera hur ni ska fördela resurserna. Jag hoppas att Centern står fast vid att folkbildningen är otroligt viktig för dem. Då är 300 miljoner inte lite pengar. 300 miljoner är faktiskt enormt mycket resurser som man kan få väldigt mycket verksamhet för. Jag ifrågasätter varför vi som politiker ska peka på vad som ska få bidrag, vilka studiecirklar det är som är folkbildningsmässiga. Är det du och jag som riksdagsledamöter som ska göra bedömningen vilka som ska få anslagen? Du säger att man ska betala kurserna själv. Det är inte så att alla studiecirklar är gratis i dag, utan det kostar att gå på en del studiecirklar. Avgiften skulle i så fall höjas. Vilka skulle då ha möjlighet att ta del av folkbildningen? Jag tror att det finns en stor del människor som inte skulle kunna göra det. Jag har redan fått reaktioner från sådana som säger att de redan kostar för mycket, att man inte har möjlighet att gå på en studiecirkel. Då blir folkbildningen till för bara dem som har råd, precis som allting annat i Moderaternas värld. Birgitta Sellén pratade om det livslånga lärandet, och jag tog upp korttidsstudiestödet. Det är jätteviktigt för många att kunna ta del av folkbildningen och det livslånga lärandet, att kunna ta ledigt en dag i veckan för att gå och läsa datakunskap, samhällskunskap, svenska, engelska - det som också Moderaterna anser är folkbildningsverksamhet. Det skulle man inte ha möjlighet att göra om man skulle mista en dags ersättning på arbetet. De här korttidsstudiestöden vill Moderaterna inte ha kvar. Då undrar jag: Varför vill Lena Adelsohn Liljeroth inte möjliggöra för väldigt många, speciellt LO-medlemmar, att göra detta?

Fru talman! LO:s medlemmar skulle få en betydligt bättre ekonomi med alliansens politik. Det handlar bland annat om lägre skatter. Då kan man välja om man vill lägga pengar på de här kurserna. Men jag tror att det har betydelse att vi har ifrågasatt en del. Jag menar verkligen inte att vare sig Gunilla Carlsson eller jag ska tala om vilka kurser som man ska gå. Jag har haft en del mejlväxling med Folkbildningsförbundet som skriver i ett av mejlen: Det finns flera exempel på verksamheter som inte borde ha bedrivits med stöd av statsanslaget. Men där arbetar studieförbunden gemensamt för att hitta branschgemensamma synsätt, tolkningar och tillämpningar i syfte att höja kvaliteten i verksamheten. Alltså har man tagit till sig kritiken, vilket är väldigt bra. Gunilla Carlsson har inte tagit upp det omfattande fusk som har funnits inom studieförbunden. Det kritiserade jag i mitt anförande. Det hann vi tyvärr inte med här, det får bli i ett annat sammanhang. Jag kan se att norra Stor-Stockholms ABF, de som "utmärkte" sig mest när fuskdebatten var i gång - 8 miljoner kronor tror jag att det handlade om - skriver, apropå vad man ska betala, på sidor om hälsa om matlagning för matglada herrar, festligare mat. Det är jättekul. Så tillkommer en liten matkostnad. På samma sida står det om seniorgymnastik med friskvård: OBS! Ej statsbidrag. Då kan man fråga sig: Vad är det statsbidraget egentligen ska utgå till? Uppenbarligen får man inte bidrag om man går på seniorgymnastik med friskvård, men vill man laga festlig mat i grupp med andra matglada herrar utgår det statsbidrag. Jag tycker att det är sådant som man kan ifrågasätta. Sedan vill jag inte peta i det här, men jag vill i alla fall peka på att problemen finns. Det handlar inte om pengar som kommer från ingenstans. Det är pengar som Gunilla Carlsson och jag arbetar ihop och betalar skatt för. Vi har kanske lite olika uppfattningar om vad de här pengarna ska användas för och vad folkbildningens syfte egentligen är. Det kanske inte i första hand är att gynna matglada herrar.

Fru talman! Jag uppmärksammade just att jag inte fick något svar från Lena Adelsohn Liljeroth angående frågan om korttidsstudiestöd. LO-medlemmarna skulle få mer i plånboken med hjälp av skattesänkningar, men de skulle snart ätas upp av mycket annat som skulle införas i stället. Det är säkert fråga om höjda a-kasseavgifter och annat. Men detta behöver vi inte ta upp här eftersom vi nu pratar folkbildning. Jag tog upp att korttidsstudiestödet möjliggör för många att ta ledigt en dag i veckan. De skattesänkningar som Moderaterna föreslår skulle inte kompensera det inkomstbortfall som uppstår när man tar ledigt en dag i veckan för att studera. Jag har inte sett i Moderaternas förslag på skattesänkningar att de skulle kompensera inkomsten från korttidsstudiestödet. Det skiljer naturligtvis. I Moderaternas Sverige ska inte en vuxen LO-medlem ha möjlighet att studera igen. Det ska man göra som ung, och sedan ska man inte få en andra chans här i livet. Lena pratade om det omfattande fusket. Det här är väl ett bevis på att studieförbunden själva jobbar med frågorna. Annars hade inte fusket uppdagats över huvud taget. Studieförbunden och folkbildningen jobbar aktivt med att se till att verksamheten ska uppfylla kraven för att vara bidragsberättigade. Annars hade inte frågan kommit upp. Det är helt riktigt. Jag tycker inte heller att vi ska ge statsanslag till det som inte är folkbildning eller sådant som rapporteras två gånger. Hade man inte jobbat med kvalitetsfrågorna, utvärderingarna och uppföljningarna inom folkbildningen hade inte frågan kommit upp. Det är alltså bevis på att man faktiskt jobbar aktivt. Det är jättebra.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet. Propositionen Lära, växa, förändra bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet. I budgetförhandlingarna mellan samarbetspartierna s, v och mp har vi förstärkt folkbildningens anslag med 400 miljoner kronor. Det är väl ingen hemlighet att Vänsterpartiet hade önskat sig ännu mer resurser till folkbildningen, speciellt med tanke på de nya utmaningar som finns med i propositionen. Vi får väl återkomma i de kommunala och landstingskommunala sammanhangen och driva frågan om att kommunsektorn också ska ta sitt ekonomiska ansvar för fortbildningen. Vänsterpartiet vill att huvudparten av tillskottet naturligtvis ska fördelas till studieförbunden och folkhögskolorna. Vi vill också lägga pengar till särskilda instanser för att förbättra förutsättningarna för äldre och andra berörda grupper att använda IT. Det behövs pengar till forskning som ska disponeras av Vetenskapsrådet. Vi prioriterar också centralorganisationer för amatörkulturen, som i dag omfattar mer än 700 000 människor i landet. Då är den siffran baserad enbart på det antal som organiseras via Amatörkulturens Samrådsgrupp, som i dag representerar 16 medlemsorganisationer. Amatörkulturens centralorganisationer är, enligt propositionen, väl motiverade i de kulturpolitiska målen. De måste därför stärkas för att få resurser för utvecklingsarbete och för samverkan mellan dem och Folkbildningsrådet - sist, men inte minst, för att deras anslag varit alldeles för snävt tilltagna och stått stilla. Fru talman! Jag läste med stort intresse bil. 2 i betänkandet, som redogör för utfrågningen som utskottet hade den 28 mars med temat "Folkbildning i förändring?" När jag läser vad Nina Wadensjö sade under utfrågningen om vikten av de ungas aktiva deltagande i studieförbunden och att hon var positiv till det som stod i propositionen om att det behövs fler öppna föreläsningar, kom jag att tänka på ett samtal som jag hade med ett par ungdomar i Kiruna för en och en halv vecka sedan. Det var efter ett öppet möte som vi hade anordnat på temat homosexuella, bisexuella och transpersoner. Tasso Stafilidis var inbjuden att tala i ämnet. Förutom det öppna mötet informerade han eleverna på folkhögskolan och gymnasieskolan i mångfalds- och HBT-frågor. Efter det öppna kvällsmötet kom jag i samspråk med ungdomarna. De berättade att de inte var från orten men gick på en gymnasieutbildning som heter rymdlinjen. De frågade mig om det fanns något ställe som de kunde träffas på och där de kunde ta upp olika teman och ämnen som inte var direkt knutna till partipolitiken. Jag föreslog att de kunde kontakta något studieförbund. Detta, om något, bekräftar behovet av studieförbund och öppna möten och att det är vad ungdomar efterfrågar. Jag kom också att tänka på mitt eget liv som samhällsengagerad medborgare där jag hos studieförbund och i folkhögskolan har förkovrat mig i mina intressen folkdans, politik, amatörteater, fredsrörelsen och kvinnojourer. Jag blir både nostalgisk och glad när jag summerar mina egna erfarenheter av folkbildningen. Kanske beror det på folkbildningens demokratibildning att jag sedermera blev politiskt förtroendevald? Fru talman! En viktig princip i propositionen är att folkbildningens anordnare själva lägger fast målen för verksamheten och att riksdagen endast ska ange syftena med statens bidragsgivning. Syftena har Gunilla Carlsson redan på ett förtjänstfullt sätt redogjort för. Jag har också noterat att Kristdemokraterna reserverar sig mot den principen. De vill, enligt mitt förmenande, detaljstyra resursfördelningssystemet, samtidigt som de säger att folkbildningens oberoende och särart måste säkerställas. Dessutom talar de i reservationen, och också här i talarstolen, om att de "tillbakavisar utvecklingen mot en informell styrning från regeringens sida". Uppriktigt sagt förstår jag inte riktigt vad Kristdemokraterna menar med sin reservation - även om jag har försökt att lyssna på Gunilla Tjernberg. Därefter har de fyra partierna m, fp, kd och c en gemensam reservation där de uttalar sig för att de vill ha den gamla ordningen på statens syften med stödet eftersom det inte finns någon förklaring i propositionen till varför det finns ett förslag till en förändrad ordning på syftena med stödet till folkbildningen. I propositionen framgår att i stället för de prioriterade målgrupperna som anges i 1998 års beslut ska sju verksamhetsområden fastställas för folkbildningen - Gunilla Carlsson har också redogjort för detta - vilket i särskilt hög grad utgör motiven för statens stöd. Det är inget nytt. Det har tidigare varit en sådan utgångspunkt. Folkbildningen ska själv identifiera relevanta målgrupper. Jag förstår inte heller riktigt Kristdemokraternas reservation 4 mot den gemensamma värdegrunden. Vad är det för fel med den gemensamma värdegrunden, det vill säga folkbildningens betydelse för ett demokratiskt samhälle och vikten av att särskilt lyfta fram alla människors lika värde och jämställdheten mellan könen? Är det jämställdheten mellan könen, som har tillkommit, som Kristdemokraterna vänder sig mot? Fru talman! När det gäller verksamhetsområdet Det mångkulturella samhällets utmaningar är vi i Vänsterpartiet särskilt glada över att i detta sammanhang, jämte invandrade minoriteter, också uppmärksamma de nationella minoriteternas behov av folkbildning som ett verktyg för att bevara, utveckla och främja de nationella minoritetsspråken och andra kulturella särdrag. Precis som det står i utskottets ställningstagande kan folkbildningen fylla en väsentlig funktion i strävan att öka förståelsen och erfarenhetsutbytet mellan människor med olika bakgrund. Jag ser att Moderaterna klagar på att det inte finns en strategi eller några förslag på hur de med utländsk bakgrund och personer med funktionshinder ska engageras mer i folkbildningens verksamhet. Kristdemokraterna har klart uttalat krav på att folkbildningens organisationer ska medverka till att människor med olika bakgrund får ökad förståelse för varandra så att utanförskap, segregering, konflikter och diskriminering motverkas. Jag förstår inte det heller. Med dessa krav slås redan öppna dörrar in. Fru talman! I Folkpartiets reservation 21 talar man om att amatörkulturen är ett komplement till den professionella kulturen. Den kopplingen håller jag inte med om. Jag har som amatör varit med i teateruppsättningar som vi satt upp tillsammans med professionella skådespelare, regissör och scenograf. Jag upplevde inte oss amatörer som ett komplement till de professionella. Det var ett genuint samarbete där vi tillsammans utifrån våra specifika erfarenheter och kunskaper skapade bra teater. Jag tycker att termen folklig kultur är en bra term för en, i mitt tycke, ny konstform. Det finns fler exempel på samarbete mellan amatörer och professionella. Jag anser därför att termen folklig kultur är ett bra begrepp. Folkpartiet vill inte heller öka de statliga bidragen till de centrala amatörkulturorganisationerna. Jag förstår inte varför denna satsning skulle stå i motsättning till de regionala och kommunala satsningarna på amatörkulturen på regionalt och lokalt plan. Vi är väl ändå överens om att landstingen och kommunerna behöver satsa mer på kulturen, eller är det enbart ett nationellt ansvar? Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att Moderaterna är konsekventa i sin uppfattning att minska resurserna till folkbildningen. De är också det enda parti i riksdagen som vill det. Motivet har det redogjorts för från talarstolen av andra. Jag undrar om Moderaterna inte har reflekterat över att de kommunala anslagen sedan början av 1990-talet minskat med över 20 %. Har man inte tagit det i beaktande? Moderaterna vill minska resurserna ytterligare genom att ge tydligare uppdrag och låta studiecirkeldeltagarna stå för hela deltagaravgiften. Jag har samma invändning som Gunilla Carlsson att det blir människor med relativt höga inkomster som kan klara av att betala de deltagaravgifterna. De har pengar över för detta. Vi i Vänsterpartiet vill inte ha fortbildning som bara höginkomsttagare kan betala. Vi slår vakt om att göra den tillgänglig även för låginkomsttagarna. Det kanske är framför allt dessa människor som har störst behov även av den folkbildning som Moderaterna inte anser vara riktig folkbildning. Jag har en stilla undran, som jag delvis fick svar på av Birgitta Sellén, nämligen hur alliansen ska klara denna motsättning om man mot förmodan bildar regering efter valet. Vem får ge sig? Ska man tro Birgitta Sellén är det Moderaterna som får ge sig. Vi har ett val dessemellan och det kanske ger olika resultat. Skillnaderna mellan oss och Moderaterna handlar inte bara om 300 miljoner. Jag räknar plus 400 med den förstärkning som vi gör från 2007. Då blir ju skillnaden 700 miljoner.

Herr talman! Jag ska inte upprepa de argument som jag hade alldeles nyss. Det kanske blir tråkigt såväl för deltagarna här som för den publik som vi har framför tv-apparaterna. Det har nog framgått ganska väl vad vi moderater står för. Vi värnar folkbildningen men vill ha den, som Centern ibland säger, smalare men vassare. Jag vill inte att vi ska behöva höra argumentet att vi vill dra ned folkbildningen med 700 miljoner. Siv Holma måste läsa på lite bättre. Vi står fortfarande kvar vid den besparing vi tidigare har haft med 300 miljoner. Men det innebär en ökning med 100 miljoner från det förslag vi tidigare hade.

Herr talman! Det är ju positivt att det går framåt. Jag gratulerar Moderaterna till att inse betydelsen. Det är väl det som Birgitta Sellén också beskrev att era samtal har gett det resultatet. Jag vill passa på att säga något om att ingen har tagit upp frågan om fusket. Dels finns det i propositionen att man ska göra mer uppföljningar och utvärderingar. Jag kan till och med se forskningen som en del. Det står också att Folkbildningsrådet bör ges befogenheter att återkalla och därefter omfördela statsbidrag som betalats ut för ett studieförbund eller en folkhögskola i de fall verksamheten inte är förenlig med statens syfte med statsbidraget. Precis som Gunilla Carlsson har varit inne på pågår det ju ett viktigt arbete inom studieförbunden och även inom folkhögskolorna, kan jag tänka mig. När man tillför de här komponenterna är ju ingen intresserad av att man får statsbidrag på felaktiga grunder.

Herr talman! Det får vi sannerligen hoppas att ingen är. Det är ju de facto så att trots att man fick varningar inom ABF i norra Stockholm dröjde det väldigt länge innan man tog itu med det. Gunilla Carlsson tog upp i sitt anförande att man nu hade gjort en utredning. Det handlade om ganska mycket pengar, 8 miljoner kronor, och 166 000 studietimmar som inte fanns, om jag minns rätt. Hade inte kritiken funnits kanske det hela inte hade uppdagats. ABF är inte ensamma. Det här har förekommit i flera studieförbund på andra orter. Det är upprörande och gör naturligtvis att många ifrågasätter folkbildningen. Det var därför vi ansåg att det var anmärkningsvärt att man i stort sett inte berörde det i betänkandet eller propositionen utan konstaterade att det är bra om man siktar in sig mer på kvalitet än på kvantitet. Hade inte kritiken funnits är det inte säkert att lika mycket hade hänt.

Herr talman! Kritik, om det uppdagas att studieförbund eller enskilda individer har begått felaktigheter, måste kontinuerligt finnas i organisationerna. Det är okej med kritiken, men ni har ju resonerat om att man ska göra försämringar. De är ju nu inte så drastiska, vilket var positivt. Att det skulle vara anledning till att man har sett över de felaktigheter som har begåtts är en koppling som jag inte har sett. Det kanske inte var den kopplingen du menade heller? Jag kan bara beklaga. Jag känner inte till vad som har hänt i Stockholm och andra kommuner i landet. Vad jag har hört har man via stickprov fått resultatet att människor inte visste om att de gick i en studiecirkel. När sådant uppdagas ska man ju genast förändra det så att de felaktigheterna inte uppstår. Det håller jag med om till hundra procent.

Herr talman! Svensk folkbildningstradition är en hörnsten i demokratin eftersom den möjliggör ett brett deltagande i samhällslivet. Att människor med olika förutsättningar ges möjlighet att odla sina intressen och vidareutvecklas är ett mänskligt behov. Om man tittar på Kulturrådets statistik ser man vilken oerhörd betydelse studieförbunden har för landets kulturliv genom studieförbundens estetiska utbildningar och kulturprogram i samarbete med föreningslivet. För det livslånga lärandet fyller också studieförbund och folkhögskolor en allt viktigare funktion. Det är också viktigt att fastslå att dessa organisationer måste vara flexibla för att kunna möta olika behov och olika grupper. Därför ska de garanteras frihet och resurser. Låt mig förklara varför vi i de gröna inte har varit med och samarbetat om denna proposition. Anledningen är helt enkelt att det inte var klarlagt hur mycket pengar regeringen var beredd att satsa inom folkbildningsområdet vid tillfället för förhandlingarna kring folkbildningspropositionen. När innehållet formulerades ville, eller kunde, inte Socialdemokraterna säga vilken summa de avsåg att satsa på detta betydelsefulla område. I det skedet ansåg vi att det var viktigare att invänta vilka summor finansminister Pär Nuder kunde tänka sig till folkbildning än vilka skrivningar statsrådet Lena Hallengren hade. Det handlar trots allt om hur många kronor som avsätts. Vi från Miljöpartiet hade gått in med krav på en ökning av anslaget med en halv miljard kronor i samband med förhandlingarna om vårbudgeten. Jag är naturligtvis nöjd med att vi hade det tuffa kravet. Resultatet, herr talman, talar för sig självt. Det ser vi i dag.