En ny hälso- och sjukvårdslag

Debatt om förslag 1 februari 2017
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 5

Anf. 30 Jenny Petersson (M)

Herr talman! Äntligen har vi fått socialutskottets betänkande En ny hälso- och sjukvårdslag.

Herr talman! Jag skulle kunna välja att tala om Socialstyrelsens öppna jämförelse för 2016 som visar på fler överbeläggningar, ökning av förlossningsskador hos nyfödda barn och på stora skillnader mellan landsting och regioner. Jag skulle även kunna fördjupa mig i SKL:s, Sveriges Kommuner och Landstings, årliga jämförelse av vården i Sveriges 21 landsting och regioner, som också visar på skillnader beroende på var du bor och vem du är. Utmaningarna är stora här, men jag kan konstatera att jag är en lycklig hallänning, för Halland har ett positivt utfall och ligger i topp i olika mätningar.

Herr talman! Jag ska återgå till att tala om den nya hälso- och sjukvårdslagen. Den är bra på många sätt. Regelverket kommer att bli mer lättförståeligt, tydligt och överskådligt. Den nya lagen, som har en ny struktur och uppbyggnad, kommer att börja gälla den 1 april 2017. Vi moderater och övriga partier i utskottet ställer oss bakom den.

Däremot, herr talman, har vi moderater en reservation som jag yrkar bifall till, reservation 1, punkt 2. Och varför gör vi det? Jo, därför att vi ser att det finns utmaningar som berör den nya hälso- och sjukvårdslagen. Den psykiska ohälsan ökar. Det är stora skillnader i vårt land. Det är skillnader mellan män och kvinnor. Och vi ser att sjuktalen ökar.

Hur ska vi då vända utvecklingen med ökande sjuktal? Vi har lagt fram flera förslag på olika områden. Med den nya lagen är det viktigt att vända den utvecklingen både för den enskilde och för samhället. Då, herr talman, har hälso- och sjukvårdslagen en central roll för att bryta den långvariga sjukfrånvaron.

Redan i dag ska man ges stöd och hjälp och erbjudas studier för att kunna återgå i arbete. Vi moderater har inte fått gehör för detta än, men vi anser att hälso- och sjukvårdens ansvar att aktivt bidra till sjukskrivnas återgång i arbete bör förtydligas i hälso- och sjukvårdslagen och föreslår att denna lag i linje med den parlamentariska socialförsäkringsutredningens förslag ska innefatta krav på behandlingsplan och rehabiliteringsplan och krav på samverkan mellan arbetsgivare, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.

Detta, herr talman, är en del för att bryta utvecklingen med ökande sjuktal. Det är också en del i att ta ansvar, därav vår reservation.


Anf. 31 Per Ramhorn (SD)

Herr talman! Jag har drabbats av en elak förkylning, så jag kommer nog att hålla mitt anförande väldigt kort. Som talmannen förstår är en manlig förkylning inte att leka med.

Dagens debatt handlar om propositionen En ny hälso- och sjukvårdslag. Dessutom behandlas sex motionsyrkanden från allmänna motionstiden.

Den nya lagen kommer att ersätta nuvarande hälso- och sjukvårdslag. Syftet med den nya lagen är att göra regelverket mer överskådligt och tydligt men också att göra den mer i enlighet med intentionen om en målinriktad ramlag.

Den nya hälso- och sjukvårdslagen har en ny struktur och uppbyggnad. I övrigt är det främst språkliga och redaktionella ändringar som gjorts i förslaget till ny lag. Lagen ska träda i kraft den 1 april 2017.

Herr talman! Under den allmänna motionstiden väckte Sverigedemokraterna en motion om att tillföra en skrivning i hälso- och sjukvårdslagen om att anhöriga ska få stöd och att detta skulle tillkännages regeringen. Man ska komma ihåg att landstingen och sjukvården i dag inte har någon skyldighet att stödja vuxna anhöriga.

Den 1 juli 2009 infördes en ny bestämmelse i socialtjänstlagen om att kommuner ska erbjuda stöd till anhöriga. Någon motsvarande bestämmelse finns alltså inte i hälso- och sjukvårdslagen. Det är enligt oss en brist, vilket också flera patientorganisationer anser.

Nationellt kompetenscentrum för anhöriga har analyserat olika landstingsplaner och kan konstatera att anhörigperspektivet är mycket lite utvecklat och att insikten om anhörigas behov inte är tillräcklig.

Dessutom saknar landstingen ofta systematiskt arbete med anhörigstödet. I de landsting där anhörigstödet till vuxna fungerar är det ofta till följd av lokala initiativ eller eldsjälars arbete. Även Socialstyrelsen har påtalat att kommuners försök att samverka med landsting om stöd till anhöriga ofta möts av klen respons. Landstingen ser inte vad de har att vinna på att stödja de anhöriga, dels för att landstingen inte får betalt för detta genom ersättningssystemet, dels för att uppdraget om stöd till vuxna anhöriga inte är tydligt formulerat i lagen.

För att få landstingen att prioritera sådant arbete menar vi att det är av yttersta vikt att landstingens ansvar för stöd till vuxna anhöriga förtydligas i den nya hälso- och sjukvårdslagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.


Anf. 32 Karin Rågsjö (V)

Herr talman! Lagar kommer och går, ojämlikheten i hälsa och sjukvård består. Det är mitt tema i ingången till debatten om den nya hälso- och sjukvårdslagen.

Det är en ny lag som är mer relevant uppbyggd och som möjligen ger lite bättre orientering. Det är bra och det står vi bakom. Men vad Vänstern vill med reservation 3, som jag yrkar bifall till, är att den föreslagna nya hälso- och sjukvårdslagen ska kompletteras med ett förtydligande att hälso- och sjukvården ska arbeta med att förebygga ohälsa och minska den stora ojämlikheten när det gäller hälsa. Vi tycker att insatser i form av ett mer aktivt förebyggande arbete med fokus på folkhälsa ska lyftas in i den nya hälso- och sjukvårdslagen.

I rapporten Folkhälsa i Sverige för 2016, en rapport som Folkhälsomyndigheten ger ut årligen, kan vi se att folkhälsa har haft en positiv utveckling bland befolkningen i stort. Medellivslängden ökar och personer över pensionsåldern har på flera sätt haft en mer gynnsam hälsoutveckling än yngre åldersgrupper - det kan vi fundera på. Det negativa är att det är en ökad ojämlikhet i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper. Om man delar in befolkningen efter utbildningsnivå kan man se att det är i stort sett alla de med kortast utbildning som har den sämsta hälsan. Skillnaden i livslängd mellan grupper med olika utbildningsbakgrund har ökat under de senaste decennierna, och det är allvarligt.

Kvinnor med endast grundskoleutbildning har haft den minst gynnsamma utvecklingen. I den gruppen har den återstående medellivslängden vid 30 års ålder nästan inte ökat alls under den senaste tjugoårsperioden. Här borde man ha gjort olika typer av mer manifesta insatser för länge sedan. Även bland män med endast grundskoleutbildning har livslängden slutat öka under de senaste åren.

Denna trend är tydlig, medan vi som har längre utbildning har fått en bättre prognos vad gäller livslängd. Detta handlar om klass och hälsa.

Det är större skillnad i medellivslängd mellan personer med kort respektive lång utbildning än vad det är mellan kvinnor och män. Det är tydligt.

Alla stora dödsorsaker i befolkningen - hjärtsjukdom, stroke, cancer, olyckor, självmord och alkoholrelaterade diagnoser - är vanligare bland dem med kort utbildning. I denna grupp rapporteras också sämre allmänt hälsotillstånd och större psykisk ohälsa.

Minskningen av dödligheten i hjärt- och kärlsjukdom gått långsammare bland de enbart grundskoleutbildade kvinnorna. Det är svårare att få ned den i den gruppen. Även den självskattade hälsan har försämrats.

Vad kan vi göra åt detta? Ska vi göra något, eller ska vi bara titta på tabellerna?

Läser man Vårdanalys rapport Förebygga för att överbrygga, som handlar om vårdens förebyggande arbete ur ett jämlikhetsperspektiv, är det uppenbart att vi kan göra så mycket mer än vad vi gör i dag, och då måste vi jobba med alla de lagrum vi har.

I en internationell jämförelse ser vi att svensk hälso- och sjukvård ligger strax under genomsnittet vad gäller att diskutera levnadsvanor. Vi borde ligga i fronten, kan jag tycka.

Det är också uppenbart att landstingens styrning av vården inte fokuserar på jämlikhet. Det är liksom lite fritt valt arbete. Det kan man också fundera på.

Samtliga landsting tycker att detta är viktigt. De skriver så för att det låter bra, men bara en tredjedel ser det som viktigt att primärvården ska ha ett förebyggande uppdrag. Man skulle kunna bygga in i olika lagrum att fokus ska stärkas på olika sätt. Det gäller även i den lag vi nu ska ändra.

Att endast en tredjedel av landstingen ger öronmärkt ersättning för förebyggande arbete med syfte att minska hälsoklyftor är illa.

Jag önskar att politiker på riksnivå spelade på hela pianot och använde alla toner och inte bara ett fåtal. Jämlik hälsa ska inte bara diskuteras i olika sammanhang och utredas, utan det måste bli mer verkstad på olika nivåer.

Därför hade det varit logiskt att tydligare lyfta fram folkhälsoarbetet i det förebyggande arbetet i detta lagförslag. Det finns så mycket vi kan göra från hälso- och sjukvårdslagen ned till landstingen. Vi måste skicka tydliga signaler.

Jag yrkar bifall till reservation 3 och avslag på övriga motioner.


Anf. 33 Anna-Lena Sörenson (S)

Herr talman! Vi ska i dag besluta om en ny hälso- och sjukvårdslag. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det är, för propositionen handlar om att anpassa hälso- och sjukvårdslagen efter de förändringar som har inträffat sedan lagen tillkom och att göra den mer överskådlig, tydlig och lättillgänglig.

I stort sett förs alla bestämmelser i den nuvarande lagen över till den nya lagen, men för att det ska bli mer av en målinriktad ramlag, som det är tänkt, förs en del detaljregleringar över till förordningar eller föreskrifter.

Herr talman! Betänkandet innehåller också beredning av en följdmotion och ett antal enskilda motioner från allmänna motionstiden. Samtliga motioner innehåller kloka och behjärtansvärda förslag, och mycket återkommer säkert till riksdagen i andra sammanhang där det passar bättre, kan göra mer nytta och få mer genomslag.

Somt tillgodoses redan i lagstiftningen, utreds eller är under arbete i Regeringskansliet, och somt kan mötas klokare och mer effektivt genom överenskommelser och i samverkan med andra myndigheter och välfärdsaktörer.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget och avslag på motionerna.


Anf. 34 Barbro Westerholm (L)

Herr talman! Det är väldigt bra att vi i den lag vi ska ta beslut om får denna förändring gentemot tidigare lag. Det är redigt och klart skrivet, och för de människor i vården som inte är jurister blir detta mycket lättare att följa.

Jag vill kommentera formuleringen i 3 kap. 1 § under Allmänt. Det står att den som har det största behovet ska ges företräde i vården. Det är utmärkt, och det är samma formulering i patientlagen.

I 4 kap. 1 § under Organisation står det att offentlig finansierad hälso och sjukvårdsverksamhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffektivitet. Vi vill naturligtvis att skattepengar ska användas rätt.

Hur man ska tolka "behov" har blivit problematiskt under senare år. Detta med "behov" vilar på ett riksdagsbeslut från 1997. Då lades tre grundläggande principer fast för hur man ska prioritera mellan olika behov.

Högst står människovärdesprincipen om allas lika värde. Sedan kommer behovs- och solidaritetsprincipen: att resurserna ska fördelas efter behov. Som trea kommer kostnadseffektivitetsprincipen, som säger att vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet eftersträvas.

Vi hade velat få dessa principer inskrivna i hälso- och sjukvårdslagen och även i patientlagen. Vi missade att uppmärksamma att de inte fanns med där. I dag råder det nämligen oklarhet i vad som ska läggas in i formuleringen "största behovet" och vad som ska läggas in i "kostnadseffektivitet".

Denna oklarhet har tydliggjorts under senare år i debatten mellan olika aktörer. Vi har Statens medicinsk-etiska råd, som har att bevaka etiska principer i hälso- och sjukvården. Vi har Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, som har att se hur läkemedel ska prissättas och subventioneras. Vi har Prioriteringscentrum i Linköping, som är vår viktiga resurs när det gäller forskning och bedömning av prioriteringar, och vi har Läkemedelsverket och NT-rådet. Av debatten framgår att det finns olika synsätt på hur man ska värdera behov och hur mycket en behandling ska få kosta.

En ny hälso- och sjukvårdslag

Här sitter vissa patientgrupper i kläm, till exempel de med sällsynta allvarliga sjukdomar. Det är sjukdomar som i en del fall leder till döden. Vad ska en behandling av dem egentligen få kosta?

Vi ville motionera om detta och att man skulle tydliggöra riksdagsbeslutet från 1997. Men enligt Kammarkansliet kunde den motionen inte väckas av formella skäl. Jag tar därför upp det för att få med det i protokollet.

Vi kommer igen i denna fråga under allmänna motionstiden i höst, och det kan hända att någon av de andra som debatterar frågan också tar upp den med Regeringskansliet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 15.)

Beslut

Hälso- och sjukvårdslag förnyas (SoU5)

Riksdagen har beslutat att ersätta den nuvarande hälso- och sjukvårdslagen med en ny. De flesta bestämmelserna i den nuvarande lagen förs över till den nya. Lagändringarna innebär främst att det ska göras språkliga förändringar och att lagen ska få en ny struktur.

Syftet med den nya lagen är att regelverket ska bli mer överskådligt och lättillgängligt.

Riksdagen sa ja till regeringens förslag på en ny hälso- och sjukvårdslag.

Den nya lagen börjar gälla den 1 april 2017.

Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.