Den svenska Kosovostyrkans deltagande i den EU-ledda insatsen i Bosnien och Hercegovina

Herr talman! Det är viktigt att i dag få säga några ord i samband med svenska Kosovostyrkans deltagande i den EU-ledda insatsen i Bosnien och Hercegovina. Min kollega, Kerstin Engle, kommer att tala mer övergripande utifrån utskottets ställningstagande kring betänkandet, som jag självfallet också står bakom. I dag på morgonen såg jag en rubrik i TT: "Sexköpare fast i kopplerihärva." Det är en kopplerihärva som man tror är en del av människohandeln, och det är en ganska stor härva för att vara i Sverige. Men vi vet att detta är frågor som inte bara berör Sverige utan hela världen. Jag vet att det ska genomföras en global kampanj mot trafficking. Den inleddes i London den 27 denna månad. Detta är en fråga som uppmärksammas på olika sätt och vi har inte minst kommit i kontakt med den i samband med de insatser och det samarbete som vi har på Balkan. Själv hade jag möjlighet att besöka regionen, och jag vet att det finns ett bra regelverk för den svenska militären. Alla har inte samma regelverk. Alla reser inte heller ut under militär flagg och omfattas kanske därför inte av några regler. Det är ett problem. När vi reser ut ska vi bidra till att skapa säkerhet, bygga rättssäkra miljöer och se till att det inte finns problematisk verksamhet som spiller över på andra länder. I arbetet med lagar och brottsbekämpning skulle en konvention vara värdefull. Jag hade också nyligen möjlighet att företräda riksdagen under en session om kvinnokonventionen i FN och ha ett seminarium som handlade just om människohandel. Huvudtemat var hur vi får en konvention på plats så att vi får det redskap som behövs för att kunna bidra till att ytterligare stärka säkerheten, inte minst för kvinnor och barn i Bosnien och Hercegovina eller, som vi ibland talar om, i Kosovo. Sverige har varit pådrivande i arbetet med att ta fram en konvention för Europarådets medlemsländer. Den är nu öppen även för länder utanför Europarådets område och EU kan ansluta sig till konventionen. Just i år pågår Europarådets kampanj mot våld i nära relationer. Vi vet att även sexuellt våld är våld i nära relationer. Det har i sin tur kopplingar till människohandel. Arbetet med att driva på för en konvention går även i vissa delar hand i hand med den kampanj som pågår i Europa och också i vårt land. Vi vet att våld i nära relationer finns såväl i Bosnien och Hercegovina som i Sverige. Kvinnors rättigheter måste vi säkra tillsammans. Kvinnor säljs över gränserna och är det mer instabilt i ett område så kan den delen av Europa bli en tillflyktsort för dem som bedriver denna grova form av kriminalitet som kallas slavhandel och människohandel. Sverige undertecknade Europarådets konvention angående människohandel, Council of Europe Convention Against Trafficking in Human Beings, när konventionen öppnades för undertecknande. Det är i dag många fler länder än vårt, 35 stycken, som har undertecknat konventionen. Under förra sessionsveckan i Strasbourg var det fyra länder som hade ratificerat konventionen, men på hemsidan ser jag att det nu är sex länder. Det är Moldavien, Rumänien, Österrike, Albanien, Georgien och Slovakien. Det har visat vägen genom att ratificera konventionen. Men det krävs tio länder för att konventionen ska träda i kraft. Den dåvarande regeringen beslutade att ge en utredare i uppdrag att utvärdera tillämpningen av skyddet mot människobrott och övriga förändringar i syfte att förstärka skyddet för denna grupp. Utredaren fick också i uppdrag att analysera frågan om svenskt tillträde till Europarådets konvention samt vilka lagändringar som i förekommande fall skulle behövas. Utredaren skulle också ge förslag på sådana lagändringar. Uppdraget skulle redovisas den 30 juni i år. Ratificeringsarbetet i Sverige har således pågått ett tag. Den dåvarande regeringen menade att andra skulle följa efter, och man ville ge en tydlig signal till de EU-medlemsstater som ännu inte hade påbörjat sitt arbete nationellt. Nu är det 2007 och utredningens slutdatum är framflyttat till den 31 oktober i år. Det ser inte ut som att vi kan ratificera innan vi själva tar över ordförandeskapet i Europarådet. Det är naturligtvis svårare i detta läge, då vi själva inte har gjort vår hemläxa, att med trovärdighet inför ordförandeskapet och som ordförande kräva fler steg av andra länder. På denna punkt kan jag konstatera en nedprioritering av den nuvarande regeringens ambitioner. Man inser visserligen fortfarande vikten av konventionen, och man säger att det är positivt att alla undertecknar och ratificerar konventionen. Men man har ställt sig avvisande till att påverka och driva på konventionens ikraftträdande. Man har på samma sätt ställt sig avvisande till att driva på för att EU ska ansluta sig. Det är beklagligt. Jag välkomnar däremot att utskottet enhälligt velat peka på problembilden som finns i Europa och i den region som vi debatterar i dag och att vi i vårt betänkande också lika enhälligt har pekat på vikten av konventionen. Vi har naturligtvis även berört frågan på andra sätt i andra sammanhang. Jag hoppas att andra företrädare i utskottet än de socialdemokratiska vill påverka regeringen. Jag hade hoppats att vi skulle vara klara med utredningsarbetet och ratificeringen tidigare än vad som nu bli fallet och att regeringen skulle ha varit mer pådrivande. Jag beklagar denna reträtt. Nu kommer vi inte heller att ingå i den första grupp av tio länder som har möjlighet att utveckla konventionen och på så sätt ha ett fadderskap och ett ansvar för det fortsatta arbetet och utvecklingen av konventionen. FN har uppskattat antalet offer till fyra miljoner årligen. De som säljs, transporteras, utnyttjas och förnedras är främst kvinnor och barn. En majoritet utnyttjas för sexuella ändamål. Siffror är ofta svårt på detta område. Vi vet fortfarande mycket lite. Men det är ändå ett tal som indikerar hur stort detta är. Vi behöver alltså mer samordning, norm, samverkan, rättssäkerhet i olika länder och samarbete inom rättsväsende. Men vi behöver också konventionen som ett redskap och stöd för dem som vi sänder ut för att tjänstgöra på olika sätt i andra länder, inte minst i militära sammanhang. Den är ett stöd för dem i deras verksamhet. Vi måste bekämpa orsakerna till människohandeln och då även inkludera efterfrågan på sexslavar och dem som på andra sätt har blivit offer för människohandel. Sveriges Kommuner och Landsting har undertecknat Europarådets lokala och regionala organ CLRAE:s deklaration och därigenom förbundit sig att arbeta för dess genomförande. Det visar på den bredd som det här stödet har i vårt samhälle. Den här regionala organisationen finns också i andra länder. Det finns representation från Bosnien och Hercegovina. Det finns ett regionalt samarbete och ett lokalt samarbete. Det är ett mycket viktigt komplement. Sverige har en ambassadör mot människohandel. Vi har en struktur, och vi har en ambition. Jag hoppas att vi får se att den här konventionen kommer på plats så snabbt som möjligt så att det är sista gången vi behöver skriva om det på det här sättet i ett arbete för att få en styrka på plats och en styrka som kan vara på plats utomlands. Tack för möjligheten att uttrycka det här i dag.

Herr talman! I dag behandlar vi frågan om att medge att den svenska Kfor-styrkan i Kosovo vid behov får delta i Eufor Althea i Bosnien och Hercegovina. Det finns en tydlig folkrättslig grund för de båda insatserna genom säkerhetsrådets resolutioner 1244 och 1575. Genom de omfattande oroligheter som utbröt i mars 2004 i Kosovo underströks behovet av att snabbt kunna förstärka en insats på Balkan. Därför slöts en överenskommelse mellan EU och Nato om att Eufor Althea och Kfor ömsesidigt skulle bistå varandra. För svensk del är det endast aktuellt för svensk Kfor-trupp att förstärka Eufor Althea. Sverige har sedan 1990-talet deltagit i internationella samfundets ansträngningar att få stopp på våldet och kränkningarna av mänskliga rättigheter i Bosnien och Hercegovina samt att bevara freden. Kosovo är fortsatt ett av de känsligaste områdena på västra Balkan. Situationen påverkas för närvarande starkt av den politiska process som handlar om Kosovos framtida status. FN-chefens särskilda sändebud, Martti Ahtisaari, har lagt fram en rapport efter ett års förhandlingar. Rapporten beräknas bli behandlad i FN:s säkerhetsråd inom kort. Statusprocessen befinner sig således i ett mycket viktigt och känsligt skede. Ahtisaaris plan förväntas innebära delvis nya arbetsuppgifter för den Nato-ledda Kfor-insats som Sverige deltar i och som enligt planen ska finnas kvar som säkerhetsgaranti. Sverige har ställt om från invasions- till insatsförsvar och det är en viktig del i svensk försvars- och utrikespolitik att delta i olika fredsbevarande insatser. Det är riksdagen som ger regeringen mandat att sända väpnad trupp utomlands. I många länder är det regeringen som sätter tak för insatsernas storlek och tid. Men i Sverige är det den svenska riksdagen som avgör både uppdragens numerär och tidsomfattning. Herr talman! Det ska inte vara enkla beslutsprocesser att sända ut soldater. Det är många gånger svåra uppdrag och mycket svåra beslut att fatta. Vi är naturligtvis rädda om våra kvinnor och män som åker ut i världen, och vi får inte blunda för de risker som olika insatser kan innebära. Det är mycket fina insatser som våra soldater gör i olika internationella uppdrag. Vi har ett gott rykte internationellt, och svenska kvinnor och män har stor respekt. Själv har jag haft möjlighet att besöka våra soldater i Liberia när vi hade insatser där. Jag är full av beundran över deras arbete och såg många bevis på hur civilbefolkningen uppskattade deras närvaro. När regeringens proposition kom med förslag om den svenska Kosovostyrkans deltagande i den EU-ledda insatsen i Bosnien och Hercegovina motionerade vi socialdemokrater om tidsbegränsning av insatsen och begränsning av antalet personer som omfattas av mandatet. Ett enigt utskott står nu bakom uppmaningen till regeringen att återkomma till riksdagen med begränsningar i tid och antal personer senast i mars 2008. Alla övriga svenska väpnade styrkor som sänts utomlands har ett tidsbegränsat mandat. Det bör naturligtvis vara så även med Kfor-styrkan. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Det har nu gått många år sedan kriget i Balkan avslutades, men fortfarande är behovet av FN-styrkor för att bringa stabilitet i regionen stort. Är inte det ett misslyckande? Det som FN-trupperna har lyckats med hittills är att få parterna att sluta använda våld mot varandra, men man kan inte säga att problemet är löst med det. Konflikten fortsätter att frodas och ligger och puttrar under ytan. Det är pinsamt att det fortfarande behövs FN-trupper så lång tid efter det att konflikten avslutades på papperet. Det visar att man har totalt misslyckats med att skapa fred. Fred är inte bara när parterna har slutat använda våld mot varandra utan när förutsättningarna för en framtida konflikt har minimerats. Detta har man inte uppnått trots att man har lagt ned mycket resurser på att skapa så kallad fred. I stället har man skapat en situation där hela samhället är beroende av FN-styrkor för att förhindra att det uppstår våld mellan olika folkgrupper. Det går inte att bygga fred på det sättet. Alla förstår att det inte är hållbart. Det visar vilket resursslöseri det blir när vi riktar insatser fel. FN och länder som Sverige lägger ned mycket resurser på att ha militära trupper i ett samhälle där grundförutsättningarna för frihet inte finns i stället för att lägga resurser på att överbrygga motsättningar mellan människor, skapa försoning och tillit människor emellan och på det sättet öka trygghetskänslan i samhället. Jag kan ge ett konkret exempel. I stället för att skicka soldater till Kosovo, varför inte skicka psykologer som hjälper människor att komma över sina trauman och försonas med det som har hänt, annars går de bara och bär inom sig mycket hat gentemot sina grannar och medmänniskor. Det är ett hat som senare kan komma till uttryck i våldshandlingar och eventuellt trappas upp till framtida konflikter. Det är med sådana medmänskliga metoder man kan jobba långsiktigt för att människor inte ska börja kriga mot varandra. Fred skapas inte genom ett eldupphör. Fred skapas när försoning börjar äga rum. Det har tyvärr inte skett i Balkan. Jag kan förstå att man efter en konflikt behöver fredsbevarande trupper, men de ska bara finnas under kort tid i en inledande period. Huvudfokus för fredsskapande bör inte ligga hos trupperna utan hos de organ som hjälper till att bygga upp det civila samhället och läka gamla sår. Man bör försöka lösa gamla konflikter som ledde till att det från första början uppstod krig eller väpnad konflikt. Där spelar biståndsorganisationerna en stor roll, och därför bör huvudfokus ligga hos dem. De bör även få mycket resurser för att klara av detta. Visst kan vi i Miljöpartiet gå med på att skicka trupper till Kosovo, som vi har gjort nu. Men om vi inte jobbar mer för att skapa fred med hjälp av helhetssyn och långsiktighet är det som att slänga pengar i sjön. Jag tror att skattebetalarna kan få mer för pengarna på annat sätt.

Herr talman! I den bästa av världar ska vi naturligtvis inte sända ut väpnad trupp. Men omständigheterna tvingade oss att göra det, nämligen genom att världssamfundet bad Sverige om hjälp. Den svenska filosofin är ändå att också gå in med bistånd. Jag vill gärna rekommendera Karla López att läsa senaste numret av Sidas tidning Östlövet. Där står det om de många humanitära insatser som Sida gör för ungdomar, kvinnor och så vidare. Det är en del i fredsbyggandet. Vi måste dessvärre ha kombinationen.

Herr talman! Jag vet att Sverige lägger ned mycket resurser på bistånd, men tydligen inte tillräckligt mycket. Man lägger så mycket mer resurser på trupper. Jag kan förstå behovet, som jag sade tidigare, men någonting har gått fel eftersom det har gått så många år och vi är fortfarande kvar i samma situation. Nu funderar FN på att dra tillbaka sina trupper och vill att i stället EU ska gå in med trupper. På så sätt kan FN ha sina trupper i Afrika där de behövs mer. Då känns det som att något har gått fel eftersom ett helt samhälle har gjorts beroende av att det ska finnas utländska trupper så att det inte ska uppstå konflikter. Det har gått så lång tid. Det är där min kritik ligger.

Herr talman! Vi är säkert överens om mycket, men situationen på Balkan har varit komplicerad med denna utveckling. Många av oss hoppas att den rapport som Martti Ahtisaari nu lägger fram efter ett års förhandlande ska innebära denna positiva utveckling för människorna på Balkan. Vi är naturligtvis alla besjälade av att den ska fungera. Det känns som att det här är en av de sista chanserna. Vi är säkert helt överens om det.

Herr talman! Jo, det är vi. Men jag tycker fortfarande att det finns en diskurs i det offentliga rummet och på den internationella arenan om att konflikten ska lösas genom att inte använda våld. Konflikten är mycket djupare än så, och det bör inte bara från Sverige utan från hela världen användas ännu mer resurser än i dag till försoning. Annars kommer vi att få denna situation om igen.