Behovsbedömning av annat än ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen

Fru talman! Vi debatterar socialutskottets betänkande 2009/10:SoU6 Behovsbedömning av annat än ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen . Den så kallade biståndsparagrafen i socialtjänstlagen, SoL, förtydligas från och med den 1 mars 2010. Lagändringen innebär att en kommun inte får göra ekonomiska behovsprövningar av andra biståndsinsatser än ekonomiskt bistånd om kommunens rätt att ta ut avgift för insatsen regleras i SoL. Det är framför allt biståndsinsatser som hemtjänst och plats i särskilt boende. Hela socialutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens lagförslag. Vi är alltså överens. Det lagförslag som regeringen har lagt fram innebär ett tillägg till 4 kap. 1 § socialtjänstlagen som vi är överens om. Förslaget tydliggör att ekonomiska behovsprövningar av annat än ekonomiskt bistånd inte får göras om kommunens rätt att ta ut en avgift för den insats det gäller regleras just i 8 kap. SoL. Denna paragraf reglerar kostnadsansvaret för den enskilde vårdtagaren. Dock är det så att vi också behandlar motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2009 som berör en väldigt viktig fråga, nämligen ideellt skadestånd. Vår motion, So574, från allmänna motionstiden berör också 4 kap. socialtjänstlagen. Fru talman! Personer som utsatts för brott, vi benämner dem brottsoffer, kan tilldelas ett ideellt skadestånd eller brottsskadeersättning. Syftet med det ideella skadeståndet är just att ge upprättelse. Den ekonomiska kompensationen ska fungera som ett plåster på såren. Den ekonomiska kompensationen kan avse ersättning för allvarlig kränkning samt fysisk eller psykisk smärta i form av sveda eller värk liksom för bestående skador som lyte och men. Just tanken med denna retroaktiva rättvisa är att ersättningarna ska kunna leda till något positivt som motvikt just till de negativa händelser som brottet har inneburit. Men om brottsoffret, och hör nu upp, uppbär försörjningsstöd, det som vi tidigare benämnde socialbidrag, innebär detta att brottsoffrets skadestånd räknas som inkomst. Då kan alltså följande situation uppstå. En kvinna misshandlas svårt och våldtas av en man. Mannen döms till fängelse samt döms att betala ett skadestånd till kvinnan. Om kvinnan har inkomst i form av lön, a-kassa eller sjukersättning påverkas detta inte av att hon har fått skadeståndsersättning, men om denna kvinna uppbär försörjningsstöd innebär detta i praktiken att hela hennes skadestånd nu räknas som inkomst och därmed ska utgöra hennes försörjning innan hon kan uppbära försörjningsstöd. Detta innebär att det i dag är i det närmaste poänglöst att begära skadestånd om ett brottsoffer får löpande försörjningsstöd eftersom det ändå bara drar ned försörjningsstödet. Kort kan man alltså säga att det visserligen är straffbart att begå brott mot en person som uppbär försörjningsstöd, men det innebär med största sannolikhet inga ekonomiska konsekvenser i form av skadeståndskrav för brottslingen som döms för brottet. Det är också så i dag att kronofogden inte får göra utmätning av ideellt skadestånd eller ersättning för kränkning, sveda och värk. En kommuns socialtjänst däremot kan neka ett brottsoffer försörjningsstöd just på grund av att personen har fått ett ideellt skadestånd. Detta verkar inte rimligt då en person faktiskt har fått ersättning för att den just har utsatts för en allvarlig kränkning. Därför anser vi att ideellt skadestånd eller ersättning för kränkning, sveda och värk inte ska räknas som inkomst vid beräkningen av försörjningsstöd. Den frågan bör ses över. Fru talman! Den här frågan har vi behandlat förut och jag undrar: Är det inte dags att fundera på om inte en människa som har blivit illa slagen, kränkt och tilltygad och som ibland är i behov av dyra behandlingar och långvarig vård med automatik alltid borde få rätt till just den upprättelsen att få behålla det skadestånd hon eller han har blivit tilldömd? Detta har gjorts just på grund av att det ska vara ett plåster på såren, för själen, för att personen ska orka gå vidare. Vi har i alla fall kommit överens om att vi vill se en översyn. Vad vill alliansen? Bifall till reservation nr 2!

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 om riksnormen för försörjningsstöd och reservation 2 om ideellt skadestånd. Som den tidigare talaren Marina Pettersson sade är vi överens om propositionen. Det ska inte kunna hända att man inte får hemtjänst beviljad därför att man har för hög inkomst eller att det görs olika runt om i landet. Det vi debatterar här är motioner som är knutna till socialtjänstlagen och försörjningsstödet. Jag håller helt med Marina Pettersson om att det är alldeles orimligt att till exempel en kvinna som har blivit utsatt för misshandel eller våldtäkt och får ett ideellt skadestånd ska få sitt socialbidrag sänkt med motsvarande summa. Det är självklart något vi måste ändra på. Jag vill gärna höra de borgerliga partiernas synpunkt på varför man inte kan ställa upp på en sådan ändring. Vänsterpartiet har också väckt en motion som behandlar försörjningsstödet. För oss handlar det om välfärd, människosyn och vilken socialpolitik vi vill ha. Vi har tagit upp tre frågor: Hur ser det egentligen ut för dem som lever länge på försörjningsstöd och som ofta bemöts med svaret att man inte ska göra det? Ska man kunna ta del av och röra sig i det samhälle man lever i om man får försörjningsstöd - eller socialbidrag? På vilket sätt följer vi med i den tekniska utvecklingen och vad människor i allmänhet har tillgång till när det gäller försörjningsstöd? Det handlar då om tillgången till dator och Internet. Fru talman! Det är tusentals och åter tusentals människor i Sverige som tvingas leva med hjälp av samhällets yttersta skyddsnät, det vill säga försörjningsstödet. De blir tyvärr fler och fler, dels på grund av krisen, dels på grund av regeringens politik med en försämrad a-kassa och människor som tvingas ut från sjukförsäkringssystemet. De har ökat med 16 procent om man jämför andra kvartalet 2008 med andra kvartalet 2009. Normen är, som jag sade tidigare, satt. Diskussionen utgår från att människor ska få socialbidrag under bara en kort period. Men så ser det inte ut. 35 procent av dem som fick socialbidrag i Stockholm under 2008 fick hjälp under mer än tio månader, men det finns många människor, också barnfamiljer, som lever på socialbidrag kanske ett, två, tre, fem eller tio år och ibland ännu längre tid. Jag tycker att man måste diskutera deras situation - deras möjligheter att leva ett värdigt liv. Många barn växer upp i familjer som får försörjningsstöd. 20 procent av de ensamstående mammorna är beroende av försörjningsstöd i vårt välfärdssamhälle. Nästan en femtedel av barnen i Malmö och Sorsele, 18 procent i Sorsele och 17 procent i Malmö, lever i familjer som ska få ihop vardagen med försörjningsstödet. Jag tycker att det är rimligt att vi säger som det är, nämligen att vissa människor lever länge på försörjningsstöd och hamnar i en tuff situation. Den nivå som finns i dag räcker inte till för att leva det liv som vi i Vänsterpartiet tycker att människor som befinner sig i samhällets yttersta skyddsnät också ska kunna leva. Även om man tar extra hänsyn till barnfamiljerna tycker vi att det är alldeles för tufft för barnen att växa upp under dessa knappa ekonomiska förhållanden. Det här innebär naturligtvis inte att vi inte tycker att den första prioriteten är att människor ska stärkas till möjligheten att försörja sig och få jobb. Det är självklart. Jag besökte socialkontoret i Lärjedalen i Angered, i Göteborg, för några veckor sedan. Det är ett av Sveriges största socialkontor. Den verklighet som man möts av där är viktig att ta till sig. Representanterna för kontoret säger att två tredjedelar av de människor som kommer till dem för försörjningsstöd har långt till arbetsmarknaden. Det är fråga om omfattande rehabilitering, utbildning och stöd. Det kommer att ta flera år för många av dem. Några kanske aldrig kommer tillbaka till arbetsmarknaden. De har ett omfattande jobb att utföra på kontoret. Det finns en sektor på socialkontoren som bedriver sfi, arbetsförmedling och rehabilitering - många gånger bra. Men det är viktigt att vi ser att den här gruppen människor också måste kunna leva ett värdigt liv. Ett tydligt exempel på människosyn är frågan om lokala resor. Arbetsresor ingår i stödet. För lokala resor i övrigt är det upp till varje kommun att fatta beslut. Riksnormen sätts och beslutas av regeringen en gång om året. Det är regering och riksdag som kan ändra vad som ska ingå i riksnormen. Vi tycker att lokala resor ska ingå i stödet. Vi har fått svar från ansvarig minister att det är upp till varje kommun, men vi tycker att det är en nivå som borde gälla över hela Sverige. I Stockholm ingick lokala resor. Man fick alltså ett månadskort och kunde åka buss och tunnelbana under den rödgröna majoriteten. När majoriteten byttes till borgerlig togs den möjligheten bort. Det innebär till exempel att det inte är självklart att man kan följa med sitt barn till simhallen om det inte är gångavstånd. Det är inte självklart att man kan ta del av kommunal och privat service om man bor i en stadsdel där det är dåligt med affärer, banker, arbetsförmedling, försäkringskassa och allt annat. Det innebär att det som man ändå kan göra, det som vi bjuder alla medborgare på i fråga om kultur och fritid, kan man inte ta del av därför att man inte har råd att ta tunnelbanan dit. Lika illa kan det naturligtvis se ut i andra delar av Sverige där det kanske inte finns kollektivtrafik - man skulle alltså behöva ha rätten att få behålla bilen - eller där man måste flytta sig mellan orter eller inom en ort för att kunna leva ett någorlunda bra liv. Speciellt viktigt är detta för barnfamiljer. Barnen ska inte växa upp med att omgivningen enbart består av stadsdelen eller det område de bor i. Jag vill också ta upp frågan om Internet. Ungefär 80 procent av svenskarna har dator och Internetuppkoppling hemma. När vi har tittat i socialtjänstlagen på vad som ska ingå i försörjningsstödet finns det tydligt sagt att stödet ska förändras utifrån samhällets utveckling och standard, det vill säga vad som anses att i stort sett alla människor har. Jag tycker att det är dags att vi moderniserar vår syn på dator och Internet. Tidigare ifrågasattes att människor som levde på försörjningsstöd skulle ha färg-tv. Nu gör man inte det längre. Nu är det dags att ta nästa steg. Vi vill att barn som går i skolan ska kunna använda Internet, lära sig att använda sig av det och vara kritiska mot det. Barn använder Internet och dator till sina skoluppgifter. Människor som söker jobb eller service, ska betala räkningar eller ta del av allt möjligt som behövs för att klara sig i dagens samhälle förutsätts använda Internet. Myndigheter och så vidare lägger ut information på Internet. Vi tycker att det borde vara en självklarhet att också dator och Internet ska ingå i riksnormen för försörjningsstödet.

Fru talman! Till det här betänkandet har Miljöpartiet en gemensam reservation tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Reservationen handlar om att ideellt skadestånd inte ska räknas som inkomst vid beräkning av försörjningsstöd. Men eftersom Marina Pettersson i sitt anförande på ett föredömligt sätt redovisat våra synpunkter och argument för vår reservation avser jag inte att förlänga debatten utan jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation nr 2.

Fru talman! Den socialtjänstlag vi har i dag bygger på en lag som var 20 år gammal redan när den trädde i kraft 2002. Den tidigare socialtjänstlagen trädde i kraft den 1 januari 1982 - för nästan exakt 28 år sedan. I den lagen fanns frågan om bistånd i 6 § och inte som i dag i 4 kap. 1 §, precis som Marina Pettersson talade om förut. Lydelsen i paragrafen var i huvudsak densamma som nu. Den har alltså varit i princip oförändrad i nästan 28 år, från den 1 januari 1982. Det är ganska ofattbart att det som händer har hänt. Under alla dessa år har det funnits en allmän mening om hur man ska tolka bestämmelsen och hur tillämpningen ska vara, nämligen att ekonomisk biståndsbedömning av en insats bara ska göras när det handlar om ekonomiskt bistånd. På vanlig svenska: Den som begär ekonomiskt stöd för sitt uppehälle måste räkna med att socialtjänsten gör en bedömning av om man själv kanske har möjligheter eller egna resurser som kan omvandlas till pengar. Har man ett sparkonto, ett hus, en bil eller aktier kan man inte räkna med ekonomiskt bistånd av socialtjänsten. Det finns inget lagstöd för det. Man har ett eget ansvar och får göra egna omprioriteringar, som att använda bankkonton, sälja aktier och så vidare. Detta har bara gällt ekonomiskt bistånd och inte andra former. Nu har domen från Regeringsrätten vänt upp och ned på det synsättet, eftersom man funnit att socialtjänstlagen inte lägger några hinder i vägen för att göra en ekonomisk prövning också vid andra former av bistånd, även sådana där kommunerna har rätt att ta ut avgifter. Slutsatsen är att kommunerna egentligen skulle göra en ekonomisk prövning också när det gäller missbruk, spelmissbruk, hemtjänst, särskilt boende och allt vad det kan tänkas vara i fråga om olika biståndsformer. Det beror på detta domslut, som strider mot de intentioner som vi har haft i alla dessa 28 år. Det är uppenbart att det behövs en lagändring som förtydligar biståndsparagrafen. Det är i korthet det som regeringens proposition handlar om: en ändring av biståndsparagrafen så att den stämmer överens med vad man har tänkt och vad som har varit praxis i 28 år. Detta råder det politisk enighet kring. Samtliga politiska partier i riksdagen står bakom förslaget. Jag yrkar bifall till socialutskottets förslag. I betänkandet behandlas också några motioner om försörjningsstödet, och de förslagen gäller försörjningsstöd och ideellt skadestånd. De har tidigare behandlats både i utskott och i kammare och har avstyrkts. Utskottet föreslår att de ska avslås också denna gång. Fru talman! Jag yrkar också i denna del bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag skulle nog vilja veta inte bara att man har yrkat avslag - man har ju tidigare reserverat sig i motsatt riktning när det gäller ideellt skadestånd - utan också varför. Jag hörde ingen motivering av Magdalena Andersson. Jag undrar hur kd, Centern och Folkpartiet ställer sig i den frågan. Jag tycker att det är en viktig principiell fråga. Alla de frågor som är uppe nu har inte varit uppe tidigare. I den motion som Vänsterpartiet har skrivit om försörjningsstöd finns det yrkanden som vi inte har tagit upp förut, utan det är faktiskt en ny motion för i år. Jag tycker också att det skulle vara intressant att veta om Magdalena Andersson anser att det är bra som det är nu, om hon anser att det finns anledning att titta över detta eller om hon anser att det är rimligt att den realförbättring som människor som lever på försörjningsstöd har fått mellan 1998 och 2007 är 6 procent. För män ligger det på 33 procent i medianinkomst och för kvinnor på 21 procent. Är det rimligt att de fattigaste har det sämsta stödet och att det i bestämmelserna inte ingår sådana rättigheter som att till exempel kunna använda kollektivtrafik? Borde det inte runt om i Sverige finnas rättigheten att kunna använda kollektivtrafik, att det ingår att kunna åka buss och tunnelbana och ta sig fram? Är det verkligen en rättighet som varje kommun ska besluta om? Det är två frågor jag vill ställa till Magdalena Andersson. Den första gäller det ideella skadeståndet: Är det inte rimligt att ändra på detta? Den andra är: Är det inte rimligt att se över situationen för alla dem som lever på försörjningsstöd? Är det inte rimligt att man ska kunna få ett månadskort på tunnelbana och buss?

Fru talman! Jag har roat mig med att gå igenom gamla beslut när det gäller de här frågorna. I proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag , som är undertecknad av Lena Hjelm-Wallén och socialminister Lars Engqvist, tar man upp frågan om ideellt skadestånd. Ministern skriver i propositionen att frågan om undantag har berörts i flera sammanhang, att det inte är så socialbidraget är tänkt och att det ska vara det yttersta skyddsnätet. Men: Ömmande skäl utgör i sig inget sakligt skäl för särbehandling, men det måste samtidigt betonas att en individuell bedömning alltid måste göras i varje enskilt fall. Man talar då om att detta är möjligt. Till detta fanns en reservation från Kristdemokraterna och Centern. Frågan behandlades en gång till 2005/06, också under den förra socialdemokratiska regeringen, och då sade utskottet samma sak: Det finns ingen anledning att göra någon förändring, och det går att göra en individuell prövning. Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna reserverade sig. Vänstern reserverade sig också, däremot inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet. I betänkandet från 2008/09 behandlade den nuvarande majoriteten frågan och sade i utskottet att man inte ändrat uppfattning. Men nu är det en gemensam reservation från s, v och mp. Socialdemokraterna har alltså helt plötsligt ändrat uppfattning och gått med Vänstern, som inte har ändrat uppfattning. Man kan se att det här hänger ihop med vad det är för regeringsmajoritet. Man kan säga att alliansregeringen helt enkelt gör samma ställningstagande nu som tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort, att det är svårt att göra några förändringar. Därför står vi fast vid detta.

Fru talman! Det är intressant: I stället för att motivera varför regeringen tycker som den tycker läser Magdalena Andersson upp vad olika socialdemokratiska ministrar har sagt för länge sedan. Jag är väldigt glad att s, v och mp på den rödgröna sidan är överens om detta, och jag hoppas att det ska leda till att vi kan göra en förändring av det före valet. Men nu har alltså de borgerliga partierna svängt helt och hållet - för ni reserverade er tidigare, som Magdalena Andersson sade. Jag skulle gärna vilja veta: Vad är det som har gjort att ni har svängt? Menade ni ingenting med reservationen förut? Den andra frågan som jag skulle vilja ta upp igen gäller att riksnormen har blivit ett tak i stället för ett golv. Många som är hänvisade till samhällets yttersta skyddsnät upplever detta. Jag skulle vilja ställa några konkreta frågor. Är det inte rimligt att människor som har försörjningsstöd ska kunna förflytta sig i samhället med månadskort i kollektivtrafiken? Ska vi begränsa det så att man i olika kommuner kan säga: Nej, du ska sitta hemma i din lägenhet i Bergsjön, Rosengård, Stockholm eller var det nu är om inte den kommunen tycker att det ska ingå, som de rödgröna i Stockholm tycker. Är det rimligt? Ska vi inte se på människors möjligheter till ett värdigt liv även när de lever med samhällets yttersta skyddsnät? Man ska i alla fall kunna ta del av den kommunala och privata service som kan ges runt om. Finns det inte ett viktigt barnperspektiv i det här? Jag skulle vilja ha svar på den frågan, Magdalena Andersson.

Fru talman! Eftersom jag var en av dem som tidigare skrev under en reservation om ideellt skadestånd hyser jag stor sympati med det synsättet. Det vill jag framföra här. Däremot inser jag att frågan är mer komplicerad än så. Det var väl det som tidigare socialdemokratiska ministrar insåg, som också kände sympati för detta men som kom fram till beslutet att det inte är möjligt - inte så länge som vi har den syn på socialbidrag som vi har, att det är ett skyddsnät, för tillfälligheter. Däremot är det väldigt bra att man ska kunna göra individuella prövningar så att människor som farit illa ska kunna få del av ett skadestånd. När det gäller riksnormen har vi behandlat den tidigare på olika sätt, i alla fall när det gäller lokala resor, men kanske inte när det gäller Internet. Här måste jag säga att jag tycker att det är väldigt intressant. Denna fråga är Vänsterpartiet helt ensamt om - de har inte med sig sina tänkta samarbetspartner, inte Miljöpartiet och inte Socialdemokraterna. Jag tycker att det är rätt spännande att Vänsterpartiet vänder sig till oss i alliansen och vill ha en förändring. Det vore nästan mer intressant att veta: Hur ska vänsterkartellen klara ut det här när Vänsterpartiet säger en sak och inte har med sig sina tänkta kolleger i en kommande regering?