Bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor

Herr talman! Jag ska börja med att säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande nöjer vi oss med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2. Banker är inte vilka företag som helst. Banksystemet och finansmarknaden är ekonomins blodomlopp. Om flödet bromsas eller stannar upp riskerar samhällsekonomin att lida skada. Affärer och projekt, stora som små, försenas eller ställs in. Tillväxten saktar in, arbetslösheten ökar. Europa lider fortfarande svårt av sviterna efter den senaste finanskrisen. Vi kan se tillbaka på flera år av recession i de värst drabbade länderna - massarbetslöshet, inte minst bland ungdomar, förlorad framtidstro, växande ohälsa och massiv resursförstöring i spåren av de stora åtstramningsprogrammen. Allt kan inte skyllas på bristerna i bank- och finansmarknaden, men åtskilligt. Det var på grund av ansvarslösa utsvävningar i finanssektorn som krisen triggades, och det var delvis därför som den blev så djup. Varje gång finanskriser drabbar oss påminns vi om att samhället till sist måste gripa in, rädda verksamheten och se till att den ekonomiska infrastrukturen fungerar. Staterna, politiken - det är där problemen till sist landar. Jag säger detta för att understryka att det är relevant att vi faktiskt lägger oss i, reglerar och aktivt deltar på bankmarknaden. Sedan en tid pågår ett omfattande arbete för att få ordning på bank- och finanssektorn, inte minst på europeisk nivå. Det handlar om att förbättra tillsynen och inrätta fungerande krishanteringsmekanismer, om skärpta kapitalkrav och om strukturåtgärder för att förbättra bankernas motståndskraft, som det heter, det vill säga att försöka isolera den riskabla verksamheten från den mer samhällsnyttiga. Det kommer in som en fråga om bankdelning. Banker är inte vilka företag som helst. Vad de gör och inte gör är en demokratisk angelägenhet, även om bankernas ägare och direktörer ibland ger uttryck för den uppfattningen att vi gärna får socialisera förlusterna, bara vi lämnar vinster och bonusar i fred. Herr talman! Det här principiella resonemanget om samhället, bankerna och vårt demokratiska ansvar är i högsta grad relevant också i de frågor jag kommer till även om de är mer jordnära, eller kanske just därför att de är mer jordnära har resonemanget relevans. Kravet på att bankerna ska åläggas att upprätthålla en viss kontanthantering är en sådan jordnära fråga som tas upp i en rad motioner. Det handlar om att medborgare, företag och föreningsliv, inte minst i glesbygden, måste kunna fortsätta använda kontanter, även om kontanthanteringen minskar och kommer att fortsätta minska. Den borgerliga utskottsmajoriteten menar att krav som innebär att vi vill ålägga bankerna att upprätthålla en viss kontanthantering är riskabla eftersom de "riskerar att leda till att banker på affärsmässiga grunder lägger ned bankkontor på landsbygden". Men detta är exakt poängen i mitt tidigare resonemang. Banker kan inte tillåtas att enbart handla på affärsmässiga grunder som de själva definierar. I så fall har de missuppfattat sitt uppdrag. De har ett samhällsuppdrag, och det är därför samhället inte kan låta banksystemet gå under när det hamnar i djup kris. Det är därför vi måste styra bankerna med de medel som krävs. Det här är egentligen ett väldigt konkret exempel. Herr talman! Liberala fundamentalister eller de som lyssnat för mycket på dem menar att marknaden på egen hand kan se till att allt utvecklas i gynnsammast möjliga riktning. Den kris Europa genomlider har väl gett den föreställningen rätt hårda törnar, men minnet är kort. Regeringen och den borgerliga majoriteten hyllar den föreställningen att staten ska nöja sig med att ange spelregler för bankmarknaden men inte själv vara en aktör på densamma, det vill säga att äga banker eller driva bankverksamhet. Vi socialdemokrater delar inte den uppfattningen. Man måste vara beredd till bådadera. Inte minst har det visat sig när bankkriser drabbat oss. Då blir staten plötsligt en stor aktör. Vi vill se en mångfald av ägare, pluralism och ökad konkurrens på bankmarknaden. Vi vill se affärsbanker, privata banker, kundägda banker, sparbanker och föreningsbanker, och vi vill också se statligt ägarengagemang. Det är därför vi motsatte oss utförsäljningen av Nordea och SBAB. Staten bör använda sin ägarroll, inte minst för att skapa stabilitet på marknaden och för att främja exempel på hur banker kan och ska uppträda när det gäller service, vinstnivåer och bonusar. Herr talman! Sparbanksrörelsen är ett viktigt bidrag till mångfalden och konkurrensen på bankmarknaden. Sparbankerna är unika, och särskilt viktiga i lokalsamhället, för föreningslivet och näringslivet. Sparbankerna kan däremot inte som andra banker ta in nytt kapital genom nyemissioner. Vi menar att sparbankerna måste få likvärdiga möjligheter med andra banker till kapitalisering utan att behöva ombilda sig till aktiebolag. Därför har vi återkommande, med viss envishet, framhållit behovet av att utreda frågan och peka ut lösningar för sparbankerna. Förra året i debatten konstaterade jag att regeringen hade funderat och fortsatt att fundera. Den hade då kommit fram till att frågan var rätt svår, och att man skulle fortsätta att utreda den. Regeringen lovade alltså att tillsätta en utredning, och vi lät oss den gången nöja med detta, eftersom vi egentligen är rätt snälla. Men med tanke på tempot ditintills lovade vi också att vi skulle följa arbetet noga och se vad det blev av det. Nu kan vi konstatera att frågan har hamnat i den berömda långbänken, som jag tror att Thorbjörn Fälldin uppfann, men det var länge sedan. Nu låter vi oss därför inte längre nöja oss med att vänta, utan vi reserverar oss till förmån för kravet att frågan skyndsamt ska utredas och att utredningen ska vara färdig till hösten 2014. (Applåder)

Herr talman! Bankväsendet är, precis som Bo Bernhardsson tidigare påpekade, av väldigt stor vikt för samhället. Bank- och finansverksamhet bidrar i hög grad positivt till att göra viktiga investeringar i vårt samhälle. Men det medför också, som vi har sett många exempel på, stora risker för länder och världsdelar - ja, till och med för hela världsekonomin. Ibland kan man fråga sig vad det är som driver bank- och finanssektorn. När man ser hur ersättningar för ledande personer på ett år stiger med över 70 procent genom ett enda beslut, undrar man ibland om det inte är ren och skär girighet som styr. Vi hoppas ju att det finns fler drivkrafter än bara det, och vi vill gärna att det ska finnas banker som drivs av andra skäl än att bara tjäna så mycket pengar som möjligt på sin verksamhet. Därför har vi sett att sparbankerna fyller en viktig funktion i vårt land och i vår ekonomi. Framför allt i många lokalsamhällen runt om i vårt land har sparbankerna en viktig funktion att fylla. De kompletterar de stora banker som finns på de övriga marknaderna. De har ofta en stor lokalkännedom och ett brett kontaktnät i de lokalsamhällen där de verkar, och de bidrar också till att ge kapital till det lokala näringslivet. De har också ett väldigt stort samhällsengagemang för orterna där de bedriver sin verksamhet. Därför anser vi att sparbankerna behöver ha goda förutsättningar för att verka, och vi oroar oss därför över att man inte har gett sparbankerna de instrument som behövs för att de ska kunna arbeta på liknande sätt som de stora bankerna gör i dag. Vi ser nu hur många stora bankkedjor, i stället för att utveckla sin verksamhet, lägger ned bankkontor runt om i landet. Sparbankerna skulle nog kunna fylla en viktig funktion genom att minska de samlade finansiella riskerna i banksektorn just för att de har en helt annan nisch och verksamhet än vad de stora bankerna har. Därför anser vi att sparbankerna behöver ha bättre förutsättningar och möjligheter att verka och också att sprida sig till nya regioner och kommuner där man i dag inte har någon lokal sparbank. Ett av de stora problem som sparbankerna har i dag är att man inte har möjlighet att ta in externt kapital på liknande villkor som de stora bankerna har. Där andra banker helt enkelt kan ge ut nya aktier när de behöver kapital har sparbanker i dag inte den möjligheten, utan man tvingas till att antingen använda sig bara av intjänade medel eller att konvertera till att bli ett bankaktiebolag. Vi är ju ett parti som inte anser att lagstiftningen ska styra bolag till vissa typer av ägande, utan bolaget ska kunna välja den modell som ägaren själv anser är lämplig. Därför anser vi att sparbankerna ska få samma möjligheter att ta in kapital som sina konkurrenter utan att de ska tvingas till att till exempel ombildas till aktiebolag. Här har vi i finansutskottet i väldigt bred enighet flera gånger uppmanat regeringen att utreda den här frågan för att hitta en snabb lösning på hur sparbankerna ska kunna få tillgång till kapital på bättre villkor än i dag. Vi i finansutskottet är bekymrade över att regeringen hittills inte har hörsammat de önskemålen och kraven. Processen från regeringens sida har varit väldigt långsam, och man frågar sig om man inte ser behovet av åtgärder på det här området. Nu tar vi återigen nya tag. Vi föreslår att regeringen snabbt ska utreda frågan om sparbankers tillgång till kapital och att man också ska undersöka möjligheterna till att ge sparbankerna rätt att utfärda egenkapitalbevis eller förlagsinsatser som ett sätt att få in nytt kapital. Eftersom det har tagit väldigt lång tid och frågan är akut anser vi att utredningen måste göras skyndsamt, och vi vill gärna att den ska vara klar redan hösten 2014. Herr talman! I dessa tider med svåra finansiella kriser som orsakats av oansvarig utgivning av finansinstrument och oansvarig spekulation i ofta oprövade finansiella produkter är det lätt att man glömmer bankernas historia och vad som egentligen drev fram ett bankväsen i världen. Ursprungligen kom ju banker till för att sköta in- och utlåning och därmed ge dels trygghet åt sparare, dels kapital till investerare. Det är kärnan i bankverksamhet. Nu har i stället handeln med värdepapper och olika typer av ganska komplicerade finansiella innovationer vuxit fram och utgör en allt större del av många bankers verksamhet och omsättning. Staten stöder banker som hamnar i kris, eftersom banker har en väldigt viktig funktion i våra samhällen för att få ekonomin att fungera. Om banker är på väg att gå under har man ofta ett ansvar för att gå in och stötta dem. Vi har sett detta ske under 1990-talet under den svåra ekonomiska krisen i Sverige. Vi har sett det under den senaste finanskrisen i Spanien och Irland. Det här brukar ibland kallas för en implicit bankgaranti. Har man en stor verksamhet kan man känna sig ganska trygg med att staten går in och stöttar verksamheten om man hamnar i ekonomisk osäkerhet. Bankgarantin är i praktiken värd många miljarder kronor. Vi anser att det inte är rimligt att en sådan här implicit garanti från skattebetalarna ska utgå även till de banker som har spekulerat oförsiktigt och tagit stora risker för att få till snabba vinster. Även om EU och Sverige nu höjer kapitaltäckningskraven för bankerna är vi inte alls övertygade om att det kommer att utgöra något verkligt skydd mot nya bankkriser. Vi anser att det behövs mer genomgripande strukturreformer i finanssektorn för att vi ska få ett skydd mot upprepningar av den typen av finanskriser som Europa har sett, framför allt under de senaste åren. De starka kopplingar som i dag finns mellan traditionell bankverksamhet - in- och utlåning - och spekulation och oförsiktig trading utgör en stor risk för bankerna i Sverige. Vi anser att skattebetalarna inte än en gång ska tvingas att gå in och rädda banker som hamnat i kris på grund av att man har tagit för stora risker, att man har varit för oförsiktig i sin tradingverksamhet. Vi föreslår därför att regeringen ska tillsätta en utredning som ska föreslå en ny lagstiftning som separerar affärsbankernas traditionella in- och utlåningsverksamhet från tradingverksamhet och investmentbanker. Vi tror att det skulle vara ett sätt att höja skyddsvallarna mot en finansiell kris och mot att skattebetalarna återigen ska tvingas att gå in och täcka upp för oförsiktiga bankspekulationer. Vi tycker därför att den statliga bankgarantin ska begränsas till att bara gälla för affärsbankernas traditionella in- och utlåning och inte för vidlyftig spekulation. Det skulle vara ett sätt att skydda skattebetalarna från konsekvenserna av nya finansiella kriser i framtiden. Man brukar ibland säga att mångfald ger styrka och enfald ger sårbarhet, och vi är övertygade om att det gäller även på finansmarknaden. I Sverige domineras finansmarknaden av fyra storbanker som utgör en väldigt stor del på den svenska finansmarknaden. Detta medför såklart risker. Om en av bankerna skulle få ekonomiska problem kan det drabba hela den svenska ekonomin. I många andra länder i vår omvärld finns det en större mångfald av kreditinstitutioner. I till exempel Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA finns det olika exempel på investmentbanker där kapital från staten eller delstaten går in för att se till att det blir en större mångfald på finansmarknaden. Från Miljöpartiet anser vi att det behövs en ny typ av finansinstitut som främjar en grön omställning i vårt land. Vi har sett exempel på det från bland annat Storbritannien, där man har inrättat en green investment-bank som används för att finansiera och stimulera investeringar i framtidens gröna teknik och gröna innovationer. Vi tycker att det skulle behövas en sådan grön investeringsbank även i Sverige just för att få fart på innovationer och företagande i gröna branscher. Miljöpartiet gör stora offentliga investeringar för omställning genom skattesystemet, men det behövs även stimulanser till de privata marknaderna. I dag ser vi hur många företag med verkligen innovativa och miljövänliga idéer inte får kapital därför att kapitalmarknaderna är för försiktiga. Här behövs det nya källor för kapital för att vi inte ska få en stagnerande näringslivssektor. Vi föreslår därför att regeringen ska tillsätta en utredning som undersöker hur en grön investeringsbank skulle kunna etableras i Sverige. Herr talman! Vi i Miljöpartiet står självklart bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid vill jag yrka bifall bara till reservation nr 2.

Herr talman! Jag tycker att situationen med den höga skuldsättningen på den svenska bolånemarknaden är oroväckande, och jag tycker att det är oroande att vi i alltför hög grad förlitar oss på frivilliga branschöverenskommelser och lösningar. I den bästa av världar skulle det naturligtvis vara tillräckligt, men när så inte är fallet måste vi från politikens håll vara beredda att ta ansvar och tvinga fram lösningar. Sverigedemokraterna är positivt inställda till Bankföreningens rekommendation om att nya bostadslån ska amorteras ned till 75 procent. Vi är också positivt inställda till om man från branschens sida skulle komma fram till överenskommelser om amorteringar på lägre nivåer än så. Vi vill dock förtydliga att gränsen på 75 procent inte bör vara någon frivillig nivå, vare sig för bolånekunderna själva eller för bankerna, och vi vill därför reglera detta i lag. Det är helt enkelt nödvändigt att vi kommer till skott med tydligare regelverk kring bolånemarknaden. Riksbanken har vid ett flertal tillfällen det senaste året framhållit att man håller reporäntan på en högre nivå än vad som är motiverat med hänsyn tagen till inflationen och resursutnyttjandet. Detta har man motiverat med att man vill minska riskerna med en alltför hög skuldsättning hos hushållen. Såväl Riksbanken som Konjunkturinstitutet påpekar dock att reporäntan inte är något effektivt verktyg för att påverka hushållens skuldsättning, och i Riksbankens egna analyser framhåller man att det krävs stora förändringar av reporäntan för att påverka skuldkvoten. Riksbanken själv säger att de vill men inte vågar föra en mer expansiv politik och tvingas i stället använda ett trubbigt vapen i form av reporäntan därför att politiker och banksektorn inte har förmått att ta sitt ansvar. Vi tror inte att ett lagstiftat amorteringskrav är lösningen på finansmarknadens alla problem, men vi tror att det är ett steg på vägen till en mer sund bolånekultur och till en mindre riskfylld tillvaro för de svenska hushållen. Herr talman! Gällande kreditupplysningar tycker vi att det är obefogat och omotiverat att juridiska personers betalningsförelägganden registreras utan att vederbörlig myndighet har fastställt eller ens prövat ärendet. För fysiska personer gäller att kreditupplysningar inte får ange uppgifter om betalningsförsummelser med mindre än att de slagits fast på vederbörligt sätt, exempelvis genom domstols avgörande. Det är också den rimliga ordningen. Att detta inte gäller också för juridiska personer, exempelvis småföretagare eller mindre näringsidkare, är för oss ett mysterium. Det innebär att den som ställer ut oseriösa så kallade bluffakturor mot dessa bolag många gånger också får betalt för dem, helt enkelt för att man vill undvika att dyka upp i ett kreditregister, trots att man vet att fakturan inte är seriös och trots att man vet att man skulle få rätt efter en mer eller mindre krånglig process. Detta är inte skäligt, och det är direkt orättvist gentemot många företag, framför allt de mindre företagen. Sverigedemokraterna vill att samma regler ska gälla för fysiska som för juridiska personer och att betalningsförsummelser ska registreras och anges av kreditupplysningsföretag först när det har fastställts att de är riktiga och att det inte rör sig om så kallade bluffakturor. Vi tycker också att inkassoföretag borde ställa ut längre betalningstider än vad som i dag är fallet. I dag anges i den interna branschöverenskommelsen att åtta dagar är en lämplig tidsfrist från det att man skickar själva fakturan. Detta kan naturligtvis skapa stora problem för den enskilde, i synnerhet om fakturan i sig är oriktig och man vill bestrida den. Vi tycker att 30 dagar är en mer lämplig period, och detta bör fastställas på lämpligt sätt. Herr talman! Vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 5.

Herr talman! Allt fler banker har helt upphört med kontanthantering. Och utvecklingen har gått oerhört snabbt. Så sent som år 2009 hade alla bankkontor kvar kontanthanteringen i Sverige. År 2012 hade över 500 kontor som tog emot kontanter försvunnit, det vill säga knappt hälften av alla bankkontor. Lite mer än en tredjedel av de tre storbankernas kontor hade kontanthantering år 2012. En av tre storbanker har valt att behålla all kontanthantering. Samtidigt har antalet bankomater minskat. I Gävle, där jag bor, finns nästan 100 000 invånare, och vi kommer att ha två banker som hanterar kontanter. I grannkommunen Hofors finns det ingen bank kvar som tar emot kontanter, och i Sandviken med 30 000 invånare finns det en. I Gävleborg har nästan 2 000 personer mer än tre mil till närmaste bankomat eller uttagsställe. Drygt 7 000 måste åka lika långt om de vill gå in på ett bankkontor och få hjälp. Många av dem är över 80 år. Så här ser det ut inte enbart i Gävleborg utan runt om i landet. Många betalar ett högt pris för bankernas agerande och för regeringens bristande vilja att agera. Vi har inte beslutat att kontanthanteringen ska upphöra, och därför åligger det politikerna att ta ett ansvar i frågan. Det är ju bankerna själva som inte längre vill ta emot och hantera kontanter. Stora delar av landets befolkning har alltså svårt att kunna ta ut och sätta in kontanter på landets banker. De har fått rätten till sina egna pengar inskränkt, och detta utan att någon med politiskt ansvar har ingripit. Människor är upprörda över detta, av olika anledningar såklart. För en del är det viktigt att kunna ha kontanter för att det är lättare att se hur den egna ekonomin ser ut. Andra vill inte ha kort av integritetsskäl - de vill helt enkelt inte ha sina liv kartlagda. En del har problem med tekniken. Många affärer tar fortfarande inte kort. Och kort kostar. Många företag har faktiskt högre kostnader för korthantering än för kontanthantering, visar en nyligen gjord undersökning av Säkerhetsföretagen. Det blir svårt för många att betala sina räkningar om de inte får sätta in kontanter eller inte har täckning med mobilnät. Företag och föreningar har svårt att bli av med sina dagskassor och tvingas förvara dem på olika ställen. Många får oerhört långt till ett bankkontor där de kan ta ut sina egna pengar eller sätta in dem. Andra blir upprörda över att de inte får bestämma över sina egna pengar, sätta in dem och ta ut dem i kontanter, trots att det är deras egna pengar. Men banken verkar tro att det är deras. Bankerna motiverar sitt agerande med att bankkontor är säkrare utan kontanter och hänvisar i stället bankkunderna till livsmedelsaffärerna. Jag menar att det är direkt felaktigt och osolidariskt. Bankerna har trots allt en mycket högre säkerhet. Statistik visar att butiksrån är mycket vanligare än bankrån. Antalet butiksrån ökade med hela 17 procent i fjol, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Bankerna kan självklart styra över människor till att i större utsträckning undvika kontanter, vilket är bra: billiga eller gratis kortavgifter, sänkta kostnader för handlare, högre ränta på konton där man väljer att inte ta ut kontanter eller sätta in och så vidare. Men det väljer inte bankerna, för då får de själva betala för den minskade kontanthanteringen. Vi menar att Finansinspektionen genom föreskrifter kan ålägga bankerna att upprätthålla viss kontanthantering, och vi tycker att det vore en rimlig väg. Detta berör väldigt många människor. Jag har fått många mejl efter att jag har debatterat frågan i flera år. En person skrev till mig att om bankerna slutar med kontanter är det som att apoteken skulle sluta med medicin. Det ligger faktiskt någonting i det. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 1. Herr talman! Sparbankernas betydelse för landsbygdens utveckling kan inte nog betonas. Vänsterpartiet har lyft upp deras betydelse och lagt fram förslag för att stärka dem i deras arbete för lokal och regional utveckling sedan sex år tillbaka. I dag är det allt fler partier som har ställt sig bakom våra förslag och driver dem, vilket vi tycker är mycket bra. Våra förslag handlade bland annat om att införa egenkapitalbevis, en särskild aktieform som gör att de som äger sådana aktier inte har tillgång till bankens förmögenhet. De ger också lägre utdelning än en vanlig aktie. Egenkapitalbevis eller sparbanksaktier, som Sparbanken har valt att kalla dem, är ett sätt att låta dem som bor i bygden vara med och bidra till att stärka banken och bli delägare i den. En annan fråga vi har lyft fram i flera års tid är att de administrativa kraven på de små lokala bankerna blir allt tyngre och behöver ses över. Till slut fick vi faktiskt respons från regeringen, och en utredning skulle tillsättas. Jag tror att den skulle vara klar i början av 2012. Den utredningen visade sig vara en hägring, för ingen utredning tillsattes. Efter press från framför allt oss gjorde Finansdepartementet en egen liten snabbutredning och lade fram ett förslag - två år efter att den riktiga utredningen som aldrig tillsattes skulle ha varit klar. Snabbutredningen kom fram till att den modell vi hade föreslagit med egenkapitalbevis, en modell som man framgångsrikt infört i Norge, inte var något för Sverige. Här krävdes helt andra insatser för att stärka sparbankernas kapitalbas. Det skulle regeringen återigen hugga tag i direkt, fick vi besked om. Ett år senare hade fortfarande ingenting hänt mer än att regeringen nu meddelade att en utredning skulle tillsättas för att se över om sparbankernas kapitalbas kunde stärkas på något annat sätt och för att underlätta deras regelbörda. Efter ungefär fyra år har vi alltså inte kommit någonstans i denna fråga som är så viktig för landsbygden utveckling. Det verkar som att om folk på landsbygden ska få bättre tillgång till lokala banker måste de vänta på ett regeringsskifte i höst. Därför yrkar jag bifall till reservation 2, där vi också har lagt fram ett datum i höst då vi tycker att den utredning som nu återigen ska tillsättas ska vara klar. Herr talman! Jag tänker nu ta upp en mycket central fråga för hela Sveriges ekonomi, och det är frågan om de fyra storbankernas omsättning. Sverige har nämligen hamnat i en gisslansituation. Sveriges banksektor växer sig allt större och utgör nu fyra gånger vår bnp, vilket är ohållbart. Samtidigt vet vi att en grundläggande orsak till att Sveriges banksektor vuxit sig så stor är att staten garanterar dess verksamhet. Med staten i ryggen lånar de fyra storbankerna själva billigare på marknaden och blir dessutom mindre granskade av sina långivare. Statens garantier innebär alltså en direkt subvention av storbankernas verksamhet motsvarande ca 30 miljarder kronor per år, enligt Riksbanken. Det motsvarar hälften av bankernas vinster efter skatt under de här åren. Vår gemensamma verklighet är numera sådan att vi har en banksektor som är för stor för att tillåtas gå omkull och för stor för att rädda, en banksektor som med statsstöd i ryggen snedvrider konkurrensen och utgör ett hot mot den finansiella stabiliteten oavsett hur strikt reglerad den är. Att vi har en oligopolistisk bankmarknad - det vill säga en marknad där fyra banker är helt dominerande - får konsekvenser för dessa bankers agerande, vilket påverkar hushållens möjligheter att påverka sina kostnader för lån och avgifter. Ja, till och med en så grundläggande sak som att kunna ta ut kontanter - sina egna pengar - påverkas av den bristande konkurrensen. Bankerna kan utnyttja sin ställning och gör det. Bankernas vinster är enorma. I fjol var de ca 90 miljarder före skatt. Det betyder att de fyra bankerna gör en vinst på 246 miljoner kronor per dag. Samtidigt har aktieutdelningen ökat med 40 procent, och bonusfesten pågår för fullt. Med avkastningskrav på 15 procent från ägarna medan vi har en tillväxt på 2-3 procent per år utgör bankerna ett direkt hot mot den finansiella stabiliteten. Det får vi alla betala ett högt pris för, inte minst bankkunderna. Det syns inte minst på de lånemarginaler bolånekunderna tvingas betala. Räntenettot, det vill säga skillnaden mellan det banken själv betalar för att låna pengar och det kunden får betala, har successivt ökat sedan 2010 trots den intensiva debatt som pågått om hur bankerna ökar sina vinster på bolåntagarnas bekostnad. Bolånen ger bankerna ungefär dubbla vinsten jämfört med övriga banktjänster. Medan bankerna gnuggar händerna av förtjusning sliter de högt belånade bolånekunderna sitt hår i förtvivlan över hur de ska få det här att gå ihop. Var tredje bolåntagare känner oro för sina höga kostnader. Men var och en av oss blir nog upprörd över bankernas oansvariga beteende och utsugning av sina kunder. Även företagen drabbas hårt av bankernas höga räntenetto och ovilja att låna ut till företagens investeringar. Företagarnas vd menar att småföretagen diskrimineras av bankerna. De har gjort undersökningar som visar på orimliga skillnader i räntenettot regionalt men också mellan företag av olika storlek. Finanssektorns huvudsakliga uppgift måste vara att se till att in- och utlåning fungerar så att nödvändiga investeringar kommer till stånd. Så är det tyvärr inte i dag, vilket inte minst Företagarnas rapport visar. Det är inte heller så lätt att byta bank som regeringen gärna vill påskina. Bolåne- och företagskunder knyts upp på alla sätt och vis för att få det så svårt som möjligt att byta bank. Med statsstöden i ryggen påverkar de fyra bankerna även konkurrensen på bankmarknaden. Ingen annan bank än de fyra stora kan räkna med att staten garanterar dess verksamhet. Med subventionen på ungefär 30 miljarder per år har de mycket större möjligheter att låna billigare än sina konkurrenter. Därmed får konkurrenterna sämre möjligheter att ge sina kunder bättre villkor. Det är inte rimligt att staten agerar på ett sådant sätt att konkurrensen på bankmarknaden snedvrids. Vi menar att detta inte kan fortgå. Det behövs en politik som tar ett helhetsgrepp om situationen. De statliga garantierna måste bort eller åtminstone minska kraftigt. Samtidigt måste vi få fler lokala banker och banker som sätter samhällsuppdraget före vinsten. Vi föreslår därför att man ska ha en bankdelningslag som tvingar bankerna att dela upp sin verksamhet i en samhällsnyttig del med in- och utlåning till företag och hushåll och en särskild del där spekulation får ingå. På så sätt skulle skattebetalarna inte behöva garantera den spekulativa verksamheten. Ett annat förslag vi har är att låta bolåne- och företagskunder förhandla utifrån reporäntan. Alla eventuella påslag ska redovisas för sig, och banken och kunden ska komma överens om dem. Vi menar dessutom att staten ska underlätta byte av bank och starta upp nya banker genom till exempel lånegarantier. Inte minst borde det statliga bankägandet öka för att garantera medborgarnas inflytande. Vänsterpartiet har också föreslagit en finansskatt på bankerna, som vi presenterade i fredags. Bankernas vinster plus löner ska beskattas med 15 procent. Det skulle skapa finansiell stabilitet. Herr talman! Det finns alltså saker vi kan göra. Vi skulle kunna börja med att tillsätta en bankkommission, införa en bankdelningslag, tvinga bankerna att förhandla utifrån reporäntan samt införa statliga lånegarantier för att öka bankkonkurrensen.

Herr talman! Vi behandlar alltså bank-, försäkrings- och kreditupplysningsfrågor. Betänkandet innehåller 34 motioner, 41 yrkanden och 9 reservationer. Låt mig för ordningens skull börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Det här är ett årligt återkommande motionsbetänkande, och det innehåller en rad angelägna frågor. Jag har tänkt lyfta fram några av dem men lämnar ett antal andra utan vidare diskussion, mest av tidsskäl. Den första frågan gäller kontanthanteringen. Det är väl uppenbart för alla att vi befinner oss i en brytningsperiod och har gjort det under lång tid, där teknikutvecklingen har inneburit en väsentlig nedgång i tillgången till kontanter i samhället. Det innebär en omställning som inte är helt oproblematisk. Å ena sidan innebär det en positiv utveckling med både enklare och säkrare hantering av betalningsmedel. Trenden och processen ska nog inte heller anses avslutad; tvärtom tror jag att den här utvecklingen fortsätter och att ytterligare teknikutveckling sannolikt kommer att anammas. Men, som sagt: Det skapar också problem och bekymmer för andra, och det är nog helt klart att kontanter i form av sedlar och mynt fortsatt kommer att ha en viktig funktion som betalningsmedel. Riksdagen har beslutat om ett mål att alla ska ha grundläggande tillgång till betaltjänster. Post- och telestyrelsen har regeringens uppdrag att arbeta för regionala stöd och utvecklingsinsatser för att säkerställa detta. Utskottets mening är dock inte att införa tvång för banker och näringsidkare att hantera kontanter - risken finns nämligen att det kan ha motsatt effekt och att till exempel bankerna väljer att lägga ned lokalkontor. Själv tror jag på konsumentmakt. Finns det en bank som väljer att som konkurrensfördel faktiskt tillhandahålla den här servicen, ja, då är det kanske naturligt att välja just den banken. Jag tror att kundens krav kan förändra bankernas inställning och beteende väsentligt. Med andra ord måste målen om servicen när det gäller betalningsmedel i form av sedlar och mynt i första hand tillgodoses via marknadskrafter. När det gäller värdetransportföretagens del i kontanthanteringskedjan och regelverket omkring detta med anledning av Panaxias konkurs pågår en utredning som väntas vara klar den 1 september innevarande år. Jag har inte tänkt gå in på detta och föregripa den utredningen. När det gäller sparbankernas möjligheter att kapitalisera sig har det under ett antal år motionerats om så kallade egenkapitalbevis, vilket vi också behandlat tidigare. En utredning har tittat på hur dessa egenkapitalbevis skulle kunna införas på liknande sätt som gjorts i till exempel Norge. Vi är många som otåligt väntar på ett sådant förslag. Det skulle redan ha kunnat presenteras, då vi är många som insett det värde och den betydelse som sparbankerna har för stora delar av landet. Dess värre fick vi under förra årets behandling beskedet att just egenkapitalbevis visat sig vara svårt att införa i svensk lagstiftning och att det helt enkelt inte skulle vara förenligt vare sig associationsrättsligt eller med sparbankslagen. Det som många av oss trodde skulle vara en välsignelse för lokala sparbanker visade sig således vara en återvändsgränd. Däremot fick utskottet nytt hopp i och med att Finansdepartementet i samråd med sparbanksrörelsen tittade på alternativa lösningar för sparbankernas möjligheter att kapitalisera sig. Detta är nu ett arbete som breddas och utvecklas till att också omfatta en översyn av små bankers förutsättningar utifrån till exempel regelbördans och rapporteringsskyldighetens betydelse i relation till storbankerna. Det här är ett angreppssätt jag välkomnar och som jag tror är viktigt och relevant ur ett konkurrensperspektiv. Kan vi i samråd med sparbankerna hitta både nya finansieringslösningar och en bättre konkurrenssituation för mindre banker gynnar det hela det finansiella systemet, enligt min uppfattning. Delning av banker är något som förespråkas av många enligt en modell som har grund i 30-talets Glass-Steagall Act. Det har naturligtvis också sin grund i den senaste finanskrisen, som skakade om och visade på en systemkris som med all önskvärd tydlighet synliggjorde obalanserna i finanssystemet. Framför allt skakade den om oss när det gäller den utsatthet för hela staters ekonomier som stora finanssektorer kan innebära. Det finns en rimlig tanke i att skattekollektivet inte ska täcka upp för överdrivet risktagande i en svällande finanssektor. Det finns en rimlig tanke i att banker inte med hjälp av implicita statliga garantier ska ägna sig åt spekulativ verksamhet. I den bästa av världar vore det en enkel sak att helt enkelt dela upp verksamheterna i nyttig och onyttig finansiell verksamhet, där bankernas in- och utlåning som betraktas som systemviktig kan komma att backas upp av statsfinanserna när så krävs, medan de onyttiga investmentdelarna inte ska räkna med samma stöd. Det finns starka krafter som verkar i en sådan riktning, och det kan säkert uppfattas som rimligt och nödvändigt. Vi vet till exempel att det finns ett förslag från kommissionen som ska förhandlas i närtid. Utskottet har naturligtvis inte för avsikt att föregripa dessa förhandlingar. Personligen vill jag ändå problematisera lite runt tanken på en bankdelning. Först och främst tror jag att det möjligen är en aning naivt att tro att en sådan åtgärd löser problemen; detta av flera anledningar. Jag tror att det är en väldigt svår gränsdragning när det gäller vad som är normal bankverksamhet och inte: Här finns många komplikationer. Gränsdragning mellan vad som i dag är normal bankverksamhet och vad som inte är det är svår. Att sätta en gräns för vad som är förväntad kundservice och som är integrerad i normal in- och utlåning i dagens bankverksamhet är komplicerat. Till exempel kan marknadslikviditeten i vissa fall hämmas och försämra både för bankerna och för kunderna. Jag tror också att den uppenbara sammanflätning som finns mellan olika verksamheter, framför allt också genom den globala sammanflätningen inom den finansiella sektorn, i sig gör att det är svårt att begränsa en spridning av en kris bara genom att dela upp bankernas verksamheter. Tvärtom finns det en risk för att det försvagar vissa institut genom försvagade balansräkningar. Jag tror att det är svårt att hitta stöd för att finanskrisens effekter i någon större utsträckning skulle ha kunnat undvikas genom en bankdelning. Jag tror att vi fortsatt måste hålla finanssektorn i herrans tukt och förmaning. Jag tror att vi måste fortsätta ställa höga krav på ansvarstagande och verka för stabila finansiella system och att till exempel bankerna fortsatt måste hålla en hög kapitaltäckning. Dessa åtgärder ska företrädesvis också baseras på och utgå ifrån vilken riskprofil man har. Det tror jag är en effektiv metod. Sannolikt är den långsiktigt mer effektiv än vad en bankdelning skulle tänkas vara, utan att jag personligen för den skull helt vill utesluta en bankdelning som åtgärd. Vi måste också förstå att finanssektorn spelar en viktig roll, och vi måste nog inse att skruvar vi tillräckligt mycket på finanssektorns möjligheter att agera enligt de förväntningar vi har på dess roll för tillväxt, kommer vi sannolikt till slut att hamna i ett läge där vi i stället för att undvika en kris kan komma att skapa en kris. Med andra ord finns det anledning att fundera över hur vi på bästa sätt balanserar åtgärderna och noga utvärderar effekterna av alla åtgärder, var och en för sig och alla åtgärder sammantaget. Till sist låt mig bara säga ett par ord om frågan om betalningsanmärkningar och försäkringspremier. Jag har tagit upp detta tidigare men vill ändå belysa den frågan igen. Jag vill börja med att säga att jag inte kan avfärda teorin om att den som dragit på sig betalningsanmärkningar också har en större riskbenägenhet, men samtidigt kan jag inte hävda att det är en direkt felaktig teori heller. Jag kan bara konstatera att det finns många exempel på individer som av den ena eller andra anledningen fått en betalningsanmärkning men som har till exempel både 10, 20 och 30 skadefria år i bilförsäkringen bakom sig. Det förefaller orimligt att man då skulle belastas med en högre premie än någon utan betalningsanmärkning som kanske har nytaget körkort och flera försäkringsärenden bakom sig. Detta nämner jag som ett exempel på hur konstigt det kan te sig. Jag frågar mig om det verkligen finns något stöd för teorin om högre riskbenägenhet. Icke desto mindre har jag svårt att se varför man skulle lagstifta i frågan. Återigen förespråkar jag en större kundmakt och att marknadskrafterna ska styra i den frågan. Jag förespråkar större transparens och tydlighet gentemot kunderna om på vilket sätt försäkringsbolagen sätter sina premier. Samtidigt kan jag konstatera att det finns ett stort utbud av bolag på marknaden och att det bör finnas aktörer som passar för respektive kunds önskemål och förväntningar. Det är dock viktigt att belysa denna fråga och uppmärksamma frågeställningens existens. Herr talman! Det finns många fler intressanta perspektiv och frågeställningar och mycket att säga om dessa. Jag har bara berört några av de avvägningar vi måste göra när vi behandlar dessa frågor. Vi får med största sannolikhet anledning att återkomma i en del av dessa frågor, inte minst i samband med nästa års motionsbetänkande men säkert också innan dess.

Herr talman! Jag vet inte hur det ser ut hemma hos Jörgen Andersson. Men jag kan i alla fall veta hur det ser ut hemma hos mig och även ge bilder från andra delar av landet som jag har tagit del av. Man kan säga att det pågår ett uppror runt om i landet på grund av att bankerna har slutat hantera kontanter. Det är företagare som inte får möjlighet att göra sig av med sina dagskassor - de får förvara dem på ett sätt som medför en ökad rånrisk. När de väl får tillgång till en bank blir det väldigt dyrt att bli av med dagskassorna. Det är föreningar som har lotterier och som inte heller blir av med sina kontanter. Det är pensionärer som har svårt med tekniken. Men det är också så att vi bor i olika delar av landet och har lite olika förutsättningar när det gäller fiber, mobiltäckning och så vidare. Det är alltså inte lätt att göra bankärenden via nätet. Ibland måste man dessutom besöka en bank. Samtidigt som bankkontoren slutar att hantera kontanter ser vi att antalet bankomater minskar kraftigt. Det är alltså ett dubbelt problem. Människor har i dag väldigt långt till ett bankkontor. Bankerna finns inte där människor lever och verkar i samma utsträckning som tidigare. Det här har gått väldigt fort. På bara några år har ungefär hälften av alla bankkontor slutat med kontanthantering. Det är ett problem i sig. Då hänvisar Jörgen Andersson till en utredning som pågår. Men enligt finansmarknadsministern hanterar inte den utredningen frågan om hur bankerna hanterar kontanter och den bristande tillgängligheten till kontanter. Jag har lite svårt att förstå hur ni kan hänvisa till en utredning som inte hanterar den frågan. Problemet finns på vårt bord, och ett politiskt ansvarstagande måste till. Därför undrar jag: Vad tänker Jörgen Andersson göra?

Herr talman! Låt mig först försöka ge en bild av hur det ser ut hemma hos mig, eftersom Ulla Andersson tydligt frågade. Jag ska gärna beskriva den situationen. Jag bor nämligen på landsbygden, och jag bor på en ort där bankkontoret har lagt ned och där man har tagit bort bankautomaten. Jag tvingas åka rätt långa sträckor för att få kontanter över huvud taget. När jag behöver kontanter beror det i huvudsak på att jag ska stödja den lokala ridklubben och köpa lotter och kaffe och vad det nu är man säljer. Det här är definitivt ett problem. Jag inser den problematiken, och jag inser att problematiken kanske är allra störst för dem som är lite äldre och som inte har anammat den teknik som finns. I motsats till Ulla Andersson bejakar jag den teknikutveckling som finns. Jag har inte på något sätt för avsikt att gå tillbaka till en svunnen tid. Jag tror att det skulle vara väldigt besvärligt att ställa krav på bankerna om etableringar och att tvinga dem att hantera kontanter i form av sedlar och mynt. Hur det än är med den saken måste även Ulla Andersson förstå att det här inte kommer utan en kostnad, och den kostnaden skulle i så fall övervältras på konsumenterna. Nej, jag tror tvärtom att vi ska anamma den teknikutveckling som finns. Det finns faktiskt lösningar. Man kan till exempel betala i dag via sina mobiltelefoner. Det är någonting som jag hoppas att föreningarna också kan börja använda sig av. Jag tror att teknikutvecklingen kommer att göra att det underlättar, särskilt för oss på landsbygden.

Herr talman! Nu försöker Jörgen Andersson påstå något som jag aldrig har sagt. Jag är också för teknikutveckling. Kom inte och påstå någonting annat. Det jag däremot inte gillar är att vi lämnar många människor i sticket i det skeende som är just nu. Många människor har faktiskt inte tillgång till sina egna pengar längre, och man får stora problem på landsbygden. Det är det jag vill problematisera. Bankerna gjorde vinster på 90 miljarder i fjol. 30 miljarder av dem kommer från att staten subventionerar bankernas verksamhet. Jag tycker därmed att staten kan ålägga bankerna ett visst ansvar i den här frågan och ge föreskrifter som tvingar dem att upprätthålla kontanter så länge vi har kontanterna kvar i samhället. Jag tycker inte att Jörgen Andersson gav något bra svar på frågan. Jag vill också ta upp frågan om sparbankerna, som jag har drivit hårt i många år. Jag kan säga att jag ibland har känt visst hopp. Sedan har jag bara ramlat ned igen, för regeringen har inte hanterat frågan bra. Man lovade att tillsätta en utredning. Den utredningen kom aldrig. Till slut blev det en enskild tjänsteman på Finansdepartementet som i all hast fick tvinga fram ett svar till oss i finansutskottet efter att vi ställt krav på regeringen. Det var flera år efter det att man först sade att en utredning skulle komma. Svaret var: Nej, det är inte möjligt enligt sparbankslagen att införa det som föreslås. Nej, det var just därför man skulle utreda det, för att göra det möjligt. Då kom man igen och sade: Ja, men vi ska utreda det här igen. Ett år senare hade man fortfarande inte utrett frågan. Då fick vi återigen ett svar: Nej, nu ska vi utreda frågan. Där står vi i dag, flera år senare, utan att någonting konkret har hänt. Det är bra att man håller kontakt med sparbanksrörelsen. Men det måste också ske någonting. Det måste vara en verkstad, helt enkelt. Jag tycker inte att man hanterar den här frågan bra. Man har skött den med yttersta kanten på lillfingernageln. Jag tycker inte att det är respektfullt mot alla dem som bor på landsbygden och som behöver en fungerande bankverksamhet. Det kan till exempel gälla utlåning till företag så att man kan skapa fler arbetstillfällen på landsbygden.

Herr talman! Låt mig först avsluta den tidigare diskussionen om kontanthanteringen. Naturligtvis ser vi inte inom överskådlig tid att hanteringen av sedlar och mynt på något sätt kommer att försvinna. Naturligtvis bejakar vi och vill att alla ska ha tillgång till betaltjänster. Det säger jag bara för att vara tydlig. När det gäller sparbankerna tror jag att Ulla och jag egentligen är rätt överens om sparbankernas roll. Det råkar vara så att jag är kund i en sparbank, så jag har stor förståelse för Ullas frustration. Jag kan dela den. Men om man nu har sett att det här inte är en framkomlig väg måste man väl ändå försöka hitta en väg som fungerar, så att man gör saker så att det blir rätt. Man kan lyssna på sparbankerna. De ser att problemet med konkurrensneutraliteten och proportionaliteten i regelbördan och rapporteringsskyldigheten kanske är ett ännu större problem än just finansieringen. Därför tycker jag att det är jättebra om man nu breddar utredningen och förslagen som ska komma, så att även det perspektivet omfattas. Det måste på något sätt gynna sparbankerna och alla småbanker i förlängningen. Att utredningen blir breddad så att den inte bara omfattar just egenkapitalbevis, som visade sig vara en återvändsgränd, tycker jag är bra. Vi får väl tillsammans se till att sätta tillräckligt hård press på regeringen så att utredningen kommer framåt i närtid.

Herr talman! Också jag ska anlägga några synpunkter på det här med teknikutveckling. Jörgen Andersson säger att han är för teknikutveckling. Ja, det får jag väl tro på, även om jag i andra sammanhang är lite tveksam till om teknikutveckling är regeringens och Moderaternas huvudspår. När det gäller ekonomisk politik i stort är det sänkta trösklar, sänkta skatter och sänkta löner - inte produktivitetsutveckling, kompetenshöjning och teknikutveckling - som är den bärande tanken. Men det är delvis en annan diskussion. När det gäller teknikutveckling i det här sammanhanget vill jag understryka något. Vi är inte heller mot teknikutveckling, tvärtom. Vi är verkligen för det. Men det är egentligen inte den frågan det handlar om, utan det handlar om att det är ett vinstintresse. Det är ett orimligt högt vinstkrav som lämnar människor utanför i de här sammanhangen. Det är inte tekniken. Det är klart att den är en möjlighet för alla. Tekniken får inte heller lämna människor bakom sig - det tycker jag inte. I det här sammanhanget är det bankernas orimliga krav på vinster, samtidigt som de skyddas av samhället och skattebetalarna, som lämnar människor i glesbygden och på andra ställen bakom sig. Det är inte tekniken som är hotet. Det egentliga skälet till att jag begärde replik var när jag hörde Jörgen Anderssons långa och omständliga utläggning om hur man på allvar ska utreda frågan om sparbankernas finansiering. Den utläggningen gjorde mig orolig just för att den var så lång. Nu breddar man uppdraget. Ulla Andersson har tydligt beskrivit hur uppdraget har förhalats i fyra år. Nu är svaret att uppdraget ska breddas och att en rad andra aspekter ska tas med, bland annat europeiska regelverk. Det gör mig inte lugnare utan ännu mer oroad för att uppdraget ska förhalas i ytterligare fyra år.

Herr talman! Låt mig börja med att bara kommentera och reflektera över Bo Bernhardssons syn på regeringens politik när det gäller produktivitetsutveckling. Jag tror att Bo Bernhardssons uppfattning är något skev och har kanske influerats av den svartmålning som har blivit kutym för Socialdemokraterna. Jag ser inte hur produktivitetsutvecklingen skulle missgynnas av att människor flyttas bort från utanförskap och till ett innanförskap. Vi kan naturligtvis tycka att det finns orimliga krav på vinster från bankerna och att det finns en kultur som gör att avkastningskraven är alldeles helt skeva. Men att tro att bankerna av sitt hjärtas godhet inte skulle övervältra kostnaderna på konsumenterna om man ställer ytterligare krav på dem är en otroligt naiv syn på hur bankerna fungerar. Jag tror inte att det skulle gagna konsumenterna, och jag tror definitivt inte att det skulle gagna tillgängligheten för betaltjänster i ett bredare perspektiv. När det gäller etableringar av sparbanker och möjligheterna för nya sparbanker att växa till måste både Bosse och jag förstå att regelbördan och rapporteringsskyldigheterna i sig kanske är ett större etableringshinder än tillgången på kapital. Det måste vara positivt om man verkligen värnar om att det ska etableras nya sparbanker. Att bredda utredningen och se till hur en bättre konkurrensneutralitet relativt storbankerna skapas måste vara någonting som även Bo Bernhardsson bejakar.

Herr talman! Jag tror att det är så dystert att någonstans kommer alla kostnader till sist att landa hos konsumenterna eller skattebetalarna. Just därför måste man ha en bra reglering av bankverksamheten. Just därför måste det finnas en konkurrens som begränsar möjligheterna att plocka ut vinster. Det är just därför vi måste agera och därför som staten måste vara en stark aktör på bankmarknaden. Om bankerna släpps helt fria kommer de att plocka ut orimliga vinster, lämna människor bakom sig och vältra över alla kostnader på konsumenten. Det är därför vi ska vara aktiva och ha en bättre bankpolitik. Jag blir bekymrad. I fyra år har regeringen funderat, utrett sparbankerna internt och talat om att göra grundligare utredningar. Nu vidgas uppdraget till att ta in andra utredningsuppgifter. Det är kanske inte fel, men jag blir inte lugnare - just därför att det har gått så långsamt tidigare. Av betänkandet framgår att frågan om egenkapitalbevis kan belysas - kan , det står inte ska. Det gör mig också orolig. Jag läser hela tiden in att regeringen och majoriteten egentligen inte är intresserad. Jag kan inte värja mig mot den misstanken. Man är egentligen inte särskilt intresserad. Frågan kan utredas. Ska den utredas? Vi tycker att den ska utredas och att en lösning ska presenteras för att öka mångfalden och konkurrensen i banksektorn och säkra sparbankernas framtid. Varför drar man frågan i långbänk? I många fall beror det på att man inte tror att man ska få majoritet i kammaren för olika förslag. I det här fallet tror jag att ni skulle få majoritet om ni lägger fram ett vettigt förslag.

Herr talman! Socialdemokraternas och Bo Bernhardssons aversion mot vinster är icke okänd. Den förekommer i olika sammanhang. Jag tror tvärtom att vinster skapar mervärden och tillväxt. Att det sedan finns överdrivna avkastningskrav inom finanssektorn - det begränsar sig kanske inte till finanssektorn - säger väl något om systemet som sådant. Där kan vi nog förenas i att det finns en hel del att göra. När det gäller sparbankerna är vi egentligen inte oense om att vi gärna vill se att villkoren för en bättre konkurrens och en tydligare konkurrensneutralitet är önskvärd. Jag tycker att det är bra och välkomnar när man nu så tydligt har signalerat att man har för avsikt att faktiskt verka i den riktningen. Jag hoppas att Bo Bernhardsson och jag tillsammans kan fortsätta att sätta press på regeringen att lägga fram förslag som ökar sparbankernas möjligheter samt stärka konkurrensen och konkurrensneutraliteten för sparbankerna. Vi är egentligen inte oense.

Herr talman! Låt mig börja med att instämma med Bo Bernhardsson. Han sade att banker inte är som andra företag. Det är naturligtvis riktigt. Vi har sett exempel på att banker och banksystem har blivit en stat i staten, kanske inte så mycket i Sverige men i andra länder, under bankkrisen. Sverige har särskilda bestämmelser för bankerna, och det finns en särskild finansinspektion. Det här pekar på ett grundläggande problem i banksektorn, som i och för sig inte är nytt utan har funnits i alla tider. Vi bygger upp olika regler som ska skydda mot bankers felanvändning av sina resurser. Vi kräver oktroj, och vi sätter upp olika typer av regler. Vi vidtar en mängd åtgärder som återspeglar att banker inte är som andra företag. Men dessa regler, staket och skydd skapar samtidigt vinster. De skyddar de existerande bankerna mot uppstickare och konkurrens. Det är därför på det sättet lättare att göra vinster i banker än i andra företag. De är mindre konkurrensutsatta. Därför försöker man noga reglera riskdrivna bonussystem. Höga ersättningar i bankerna är otvivelaktigt ett resultat av dilemmat att samtidigt som man vill skydda landet, medborgarna och företagen mot bankkollapser skapar man också risk för övervinster. Feta katter, fat cats, brukar det heta på engelska i banksektorn. Detta ligger också i botten på en del av de problem som har diskuterats. Vi har att hantera detta dilemma år efter år, årtionde efter årtionde och kanske faktiskt också århundrade efter århundrade. Diskussionen om konkurrens i banksektorn håller vi i stort sett alla med om. Samtidigt skapar vi och upprätthåller regler som begränsar konkurrensen. Sedan har vi frågan om kontanthantering. Jag ska försöka undvika att upprepa vad som har sagts, men jag tycker att vi måste vara medvetna om att om vi lagstiftar om att banker ska ha skyldighet att ha kontor kan vi få samma problem som med mackarna och mackdöden - bankerna stänger sina kontor därför att de är olönsamma. Då kommer man till den andra lösningen på detta. Det är delvis den som regeringen har aviserat i vårpropositionen, nämligen betydligt mer pengar till landsbygdservice. 700 miljoner kronor har anslagits, varav 400 miljoner kronor nu i vårbudgeten. Det är för olika typer av service på landsbygd, som jag förutsätter kan omfatta även banker, kontanthantering och kontanthanteringshjälp från affärer och mackar på landsbygden - jag höll på att säga lanthandlar, men sådana finns ju inte längre. Som Jörgen Andersson påpekar bör kontanthantering vara ett konkurrensmedel för en del banker. För Handelsbanken är det så. De säger: I varje kontor hanterar vi kontanter, vi i Handelsbanken. De andra bankerna gör inte det, men de bör fundera på om de inte skulle göra det. Det låter kanske lite rått att säga att man ska byta bank, men det ligger ändå något i det. Det har diskuterats om man är för eller emot ny teknik. Det är klart att vi är för ny teknik. Jag vill även på denna punkt påpeka att det i vårpropositionen finns mycket stora resurser för utbyggnad av bredband. Jag har skrivit att det är 3,25 miljarder fram till 2020. Det är alltså en mycket stor investering som görs, vilket underlättar för dem som vill göra bankaffärer genom internet. Så till detta med sparbankerna. Jag tycker att oppositionen undviker en grundläggande fråga. I betänkandet beskrivs att problemet - anledningen till att man inte bara kan införa egenkapitalbevis - är att banker då ska gå med enskilt vinstintresse. Det är en annan typ av bank än de traditionella sparbankerna. Det blir en hybrid mellan den traditionella sparbanken och en affärsbank med bankaktier. Man måste reda ut vad som menas med detta. Det jag tycker är viktigt i sammanhanget är att sparbankernas roll i svensk historia inte är någon Sörgårdshistoria. Tvärtom har sparbankerna under bankkrisen i början av 90-talet och i Baltikum dess värre varit de som har haft störst problem. Problemet har varit att de har haft svaga ägare och att en del sparbanker i praktiken har förefallit vara ägarlösa. Då blir det olika typer av excesser, som sedan leder till stora förluster. Då är frågan: Kommer egenkapitalbevis - som är ett sätt att införa enskilt vinstintresse i de här sparbankerna - att förbättra eller försämra situationen? Det är möjligt att det skulle medföra ett starkare ägarintresse, starkare ägare i sparbankerna som skulle minska riskerna för att sparbankerna går omkull och gör överdriven utlåning, som sedan leder till förluster. Det skulle tala för egenkapitalbevis. Det är lite lustigt att den person som allra mest har drivit denna fråga - om enskilt vinstintresse i en viss typ av banker - är en vänsterpartist, Ulla Andersson. Det är på något sätt ödets ironi. Vi kan återkomma till det om ni vill. Jag tycker som sagt att sparbankerna har varit svaga ägare. Hur kommer egenkapitalbevis att påverka? Det är en viktig fråga i sammanhanget. Uppdelning av banker har jag inte så mycket att tillägga om. Frågan har varit uppe här redan. I Sveriges fall är det lite att skjuta löss med kanon att säga att vi ska dela upp de fyra eller fem banker som skulle vara aktuella. Jag tror att det är enklare att man har en stark finansinspektion och går in med variationer beträffande kapitaltäckningskraven beroende på konjunkturen och att man har ett robust system för att ta hand om krisande banker i efterhand, som det står i utskottsmajoritetens text. Att dela upp bankerna är en mycket drakonisk åtgärd. Det tycker jag egentligen återspeglar situationen i en del andra länder, där banker faktiskt är stater i staten. Enda sättet att klippa ned bankerna är att dela upp dem. Men jag tror att vi har en så stark statsmakt och en så effektiv finansinspektion och nya stabilitetsråd och andra saker att vi i Sveriges fall inte behöver vidta denna drakoniska åtgärd. Jag kan inte se att det är en ideologisk fråga, utan det handlar mer om att anpassa åtgärderna för att kontrollera bankerna efter den lokala situationen i olika länder. Detta med konsumenterna har jag redan varit inne på, om bättre konkurrens är lösningen eller inte. Det var lite kul att Ulla Andersson började tala om utsugning. Äntligen marxistiskt språkbruk från en vänsterpartist! Jag har i flera år längtat efter att ge mig in i diskussionen om marxistisk ekonomi, men jag har alltid snuvats på den konfekten. Men låt mig fråga Ulla Andersson och andra som kanske tittar på detta: Vi som har suttit i riksdagen och håller på med ekonomi vet att det alltid finns ett krav på oss att man från statens sida måste se till att det finns mer kapital. Det kravet har kommit vare sig räntan är 5 procent, 4 procent eller som nu 0,75 procent. Det är alltid en brist på kapital. Men jag tror att det är ett feltänk. Om det finns projekt i svensk ekonomi som inte är lönsamma vid en riksbanksränta på 0,75 procent börjar man undra: Ska de projekten verkligen genomföras? Klarar man inte det är man inte särskilt lönsam - tvärtom. Senare kommer naturligtvis räntan att gå tillbaka till 3 eller 4 procent, och då ligger man ännu sämre till. Jag tror att man ska se det så att det finns en del hjältar i vardagen, på banker och på andra håll, som avstyrker investeringsprojekt. De personerna är nödvändiga. På samma sätt finns det hjältar i vardagen på Kronofogdemyndigheten och andra sådana ställen. Alla projekt ska inte genomföras. Alla banklån ska inte ges. Men ett problem i botten - med min syn att det finns ett antal projekt som inte ska genomföras - är att det förefaller finnas en brist på investeringsmöjligheter och projekt i Sverige. Vi har sedan flera år tillbaka ett jättelikt bytesbalansöverskott. Det är att exportera kapital. Varför investeras inte detta kapital i Sverige? En sektor som är underkapitaliserad eller som vi inte investerar tillräckligt mycket i är bostadssektorn, bostadsbyggandet. Där är hyresregleringen sedan 1943 enligt min mening en viktig förklaring. Men hur man än vill förklara detta är det alldeles uppenbart att det skulle krävas mer investeringar där och att det svenska finansieringssystemet inte har levererat detta. Men problemet där tror jag inte ligger så mycket på bankerna som på oss politiker och framför allt tidigare generationer av politiker.

Herr talman! Jag driver frågan om sparbankerna eftersom jag känner till deras roll på landsbygden. Om man tittar på finanskrisen kan man se: På de orter där sparbankerna fanns fick företagen fortsatt tillgång till kapital för sina investeringar och kunde fortsätta sin verksamhet, men på de orter där sparbankerna inte fanns, utan någon av de fyra storbankerna fanns, drogs beslutanderätten bort från de lokala kontoren, företagen fick ändrade lånevillkor, och det påverkade deras möjligheter att upprätthålla sysselsättningen. Sparbankerna har en otroligt viktig roll på landsbygden, och det är utifrån det - och helt enkelt för att öka bankkonkurrensen - som jag vill se till att de kan stärka sin ställning där. Därför tycker jag att det är allvarligt när regeringen inte tar den frågan på allvar. Jag undrar också om Folkpartiet verkligen gör det. Ibland undrar jag till och med om Folkpartiet verkligen ingår i en regering när jag hör Carl B Hamiltons inlägg här från talarstolen. Jörgen Andersson talar om herrans tukt och förmaning, och Carl B Hamilton hänvisar till att vi har Finansinspektionen. Men vi har en politik i dag som gynnar de fyra storbankerna på ett sätt som gör att det helt och hållet snedvrider konkurrensen på bankmarknaden. Det är ingen annan verksamhet som har staten bakom ryggen på det sätt som de fyra storbankerna har. Tittar man på vilken effekt det har kan man se att det är ungefär 30 miljarder per år som de fyra storbankerna tillsammans tjänar på detta, det vill säga hälften av deras vinster efter skatt. Då tycker jag att man ibland behöver vidta drakoniska åtgärder, till exempel en bankdelningslag, för att komma till rätta med den problematiken. Med denna garanti bakom ryggen ökar bankernas spekulativa verksamhet. Det är själva grunden för deras excesser, eftersom mycket vill ha mer. Det gör att de tar större risker, blir mindre granskade och lånar billigare själva och kan på det sättet ha ännu mer spekulativ verksamhet. För att komma till rätta med detta och förebygga en ny finanskris måste man göra någonting mer drastiskt än att öka kapitaltäckningskraven. Det är bara en droppe i havet om det smäller till.

Herr talman! Det är riktigt, som Ulla Andersson säger, att bankverksamheten till sin karaktär är sådan att regeringar och parlament sedan årtionden eller århundraden har infört olika regler som ska skydda resten av samhället mot en bank som går i konkurs. Detta sade jag också i mitt anförande. På den punkten är vi möjligen inte helt oense, även om vi självklart inte är ense. Min invändning handlar om att Ulla Andersson säger att bankdelningsreceptet bör tillämpas i Sverige. Jag tror att det är onödigt. Vi har en sådan stark stat, en sådan stark finansinspektion, stabilitetsråd, riksbank och så vidare. Därför är detta att skjuta löss med kanon. Jag tror att vi når syftet att kontrollera bankerna med de instrument vi har. Att dela upp dem tror jag är överdrivet. Jag tror, Ulla Andersson, att om vi delade upp dem och gjorde denna stora förändring i svensk bankverksamhet skulle vi möjligen lura oss själva att tro att vi har löst problemet. I själva verket tror jag att problemet i huvudsak skulle bestå. I Sverige är det en stark finansinspektion, kapitaltäckningsregler och en ständigt återkommande vaksamhet på överdrifter i banksystemet som är den effektivare lösningen.

Herr talman! Vi har i dag en banksektor som är ungefär fyra och en halv gånger vår bnp om vi räknar in bankernas verksamhet utomlands. De är alltså för stora för att tillåtas gå omkull, och de är för stora för att räddas. Då talar du, Carl B Hamilton, om att vi ska skjuta med hagelgevär eller vad det var. Swedbank var faktiskt nära att gå omkull. De var bara timmar från att gå omkull för några år sedan. SEB var några dagar från att gå omkull. Nu är det ungefär som om det aldrig har hänt. De har utdelningsfest, de har bonusfest, och det verkar som om de gör allt de kan för att slippa undan kapitaltäckningskrav och så vidare. När bankerna har staten, det vill säga skattebetalarna, bakom ryggen driver det fram en verksamhet som inte är samhällsnyttig. Oavsett hur strikt vi reglerar denna verksamhet kommer de att utgöra ett hot mot den finansiella stabiliteten så länge denna garanti finns kvar bakom ryggen. Eftersom de har staten bakom ryggen lånar de själva billigare på marknaden. Det är där som deras stora vinst kommer till stånd. Det gör att de själva kan sätta andra bankers konkurrensmöjligheter ur spel med hjälp av staten, och det är inte bra. Det gör också att de kan spekulera eftersom de spekulerar med andras pengar, kan man säga. Aktierna täcker ungefär bara 4 procent av deras omsättning. Det är en spekulativ verksamhet som drivs fram av att staten finns bakom ryggen - någon form av moral hazard som inleds. Det är själva grunden till hela denna problematik. Då måste man komma åt den. Det gör man inte med lite högre kapitaltäckningskrav. Så är det. Hur starkt och stort Finansdepartementet än blir går det inte att helt undgå själva kärnfrågan, att staten garanterar bankernas verksamhet. Det måste vi komma till rätta med. Det är därför som vi föreslår en bankdelningslag. Men vi föreslår också en finansskatt på bankerna. Det skulle också påverka den finansiella stabiliteten.

Herr talman! Vi har hört Ulla Andersson motivera sin ståndpunkt tidigare. Jag ska egentligen påpeka en företeelse snarare än att replikera, vilket jag tycker att jag redan har gjort. Det finns de i Sverige som är mycket negativa till samarbetet inom Europeiska unionen som syftar till att just hantera det problem som höll på att knäcka Swedbank och SEB i Lettland, nämligen bristen på gränsöverskridande bankinspektion och åtgärder som skulle hantera den typen av frågor. Det har blivit mycket viktigare sedan dess för svenska banker och för alla europeiska banker. Man måste ha en stark företrädare för det gemensamma europeiska intresset. I detta fall blir det väl ECB, till att börja med i alla fall, som håller bankerna i herrans tukt och förmaning och ser till att de inte spelar ut sina dotterbanker mot moderbanker, att de inte flyttar vinster och att de inte skapar finanskriser i enskilda medlemsländer som sedan sprider sig till andra länder. Jag skulle välkomna om till exempel Ulla Andersson med sitt starka intresse för bankerna och bankväsendet anslöt sig exempelvis till Folkpartiet som är mycket intresserade av en starkare europeisk tillsyn och en starkare europeisk mekanism för att ta hand om banker som håller på att gå omkull. På det sättet tror jag att man skulle minska de stora riskerna i sammanhanget, och det är de gränsöverskridande bankernas excesser. Det vore välkommet om vi så småningom kunde få en enighet i detta hus om att den europeiska vägen att lösa dessa problem är den rätta vägen och den nödvändiga vägen.