Vissa begravningsfrågor

Herr talman! De flesta frågor vi diskuterar i den här kammaren är sådana som påverkar oss under vår livstid. Det gäller dock inte alla frågor. Dagens ämne handlar faktiskt om sådant som kommer att påverka oss efter vår död. Betänkandet heter nämligen Vissa begravningsfrågor.

Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 2.

Under lång tid har Sverige och svenskarna varit duktiga på att källsortera och återvinna. Att hävda att man vill vara miljövänlig är nog det minst kontroversiella en svensk kan göra i dag, och naturligtvis håller de flesta med om att det är viktigt att vi politiker diskuterar miljöfrågor.

Frågan är då om miljöpolitiken kan gå för långt? Kan vår iver att vara miljövänliga gå för långt? Kan vi källsortera och återvinna för mycket? Fram till för en tid sedan skulle jag nog själv spontant ha svarat nej. Men när regeringen för en tid sedan presenterade det lagförslag vi i dag ska diskutera och debattera höll jag faktiskt på att sätta kaffet i halsen.

Vad handlar då det här lagförslaget om? I stora delar handlar det om precis det som titeln säger, nämligen vissa begravningsfrågor. Flera delar av förslaget är egentligen helt okontroversiella och oproblematiska. Men sedan kommer vi till de stycken som Löfven sannolikt under en stressig dag på jobbet överlät åt någon klämkäck miljöpartist att skriva. För att förklara detta ytterligare tänker jag läsa några rader ur vårt betänkande.

"Av miljökvalitetsmålen har målet Giftfri miljö tydligast kopplingar till frågan om återvinning av metaller efter kremering. I propositionen anges att metall är en ändlig naturresurs som det är viktigt att hushålla med och att återvinning av metaller bidrar till att nå målet om en giftfri miljö.

Regeringen skriver att en annan aspekt är att metalldelar som inte förbränns vid kremeringen och som grävs ned i marken betraktas som" - hör och häpna, herr talman - "avfall enligt miljöbalken och avfallsförordningen . För hantering av avfall gäller enligt Europaparlamentets och rådets direktiv . om avfall och om upphävande av vissa direktiv (Avfallsdirektivet) den s.k. avfallshierarkin som lyfts fram som prioriteringsordning för lagstiftning och politik. Avfallshierarkin innebär att återvinning som huvudregel ska väljas före bortskaffande."

För att sammanfatta detta kort, herr talman: Regeringen vill alltså att det i dag beslutas att metaller som vi har i våra kroppar, exempelvis tandguld och annat, helst ska skickas på återvinning i stället för att läggas i urnan. Man menar seriöst att detta är ett stort problem, vilket framstår som lika seriöst som då man i den tidigare miljödebatten, som ni kanske minns, på allvar hävdade att hela vår framtid avgörs av hur mycket kor fiser. Vi ska inte längre nöja oss med att återvinna och källsortera under vår livstid, utan ska även återvinnas och källsorteras efter vår död, om den klämkäcka Gustav och Stefan får som de vill.

Enligt propositionen bör ädelmetaller av mer personlig karaktär tillsammans med andra metaller vid samma maskinella förfarande skiljas från askan. Vidare framgår att avsikten är att inte heller sådana ädelmetaller ska betraktas som en del av askan då de sorterats bort och att de därmed ska kunna återvinnas.

Vi anser av etiska skäl att detta inte är acceptabelt, åtminstone inte vad gäller rester av metallföremål av mer personlig karaktär. I största möjliga utsträckning bör sådana metallrester tillföras askurnan. Så bör även ske om det krävs en viss manuell hantering. Det menar vi är mer etiskt försvarbart.

Enligt den nuvarande lagstiftningen gäller att alla delar av stoftet som inte förbränts ska tillföras askurnan. Undantag från detta får endast göras om tillförande till askurnan inte kan ske, exempelvis beroende på att föremålet är för stort. Vi menar att dagens bestämmelser om detta är en bättre ordning, framför allt ur ett etiskt perspektiv.

Herr talman! Jag nämnde tidigare mina misstankar om att detta lagförslag sannolikt är en miljöpartistisk produkt, och jag får nog erkänna att mina tankar om detta parti inte är så höga. Personligen hade jag hoppats på att slippa miljöpartistisk miljöpolitik, åtminstone efter min död.

Herr talman! Konstitutionsutskottet har ställt sig bakom regeringens förslag till ändringar i begravningslagen. Men vi är inte helt eniga om att tillstyrka regeringens förslag i alla delar. Från Centerpartiet kritiserar vi regeringen för att man låter Stockholms och Tranås kommuner stå utanför systemet med enhetliga begravningsavgifter, som gäller i landet i övrigt. Vi i Centerpartiet vill att det ska gälla i hela landet.

Vi har från Centerpartiet väckt en motion om införande av en enhetlig begravningsavgiftssats i hela landet. Jag har i konstitutionsutskottet reserverat mig till förmån för förslaget i vår motion.

Sedan den 1 januari 2016 gäller en enhetlig begravningsavgiftssats för Svenska kyrkan, som är huvudman för begravningsverksamheten i hela landet utom i Stockholm och Tranås, där kommunerna är ansvariga för begravningsverksamheten. I betänkandet av Utredningen om vissa begravningsfrågor, SOU 2013:82, som ligger till grund för propositionen, föreslogs att Stockholm och Tranås skulle vara med i systemet med utjämning av begravningsavgifterna. Men regeringen har, liksom nu alla partier i KU utom Centerpartiet, valt att inte ta med förslaget om att Stockholm och Tranås ska vara med i utjämningssystemet.

Utredningen konstaterade att högre begravningsavgifter är vanligare i områden där invånarna har lägre inkomster och att avgifterna är lägre där invånarna har höga inkomster. Utredningen fann därför att en i hela landet, inklusive Stockholm, enhetlig begravningsavgiftssats skulle få positiva fördelningseffekter.

Överst på s. 21 i betänkandet från konstitutionsutskottet refereras till utredningens överväganden. Enligt utredningen framstår det helt enkelt inte som rimligt att begravningsavgiften varierar mellan invånarna i olika kommuner, särskilt som det är en obligatorisk avgift. De ekonomiska skälen och utjämningsskälen utgör de huvudsakliga motiven till att utredningen anser att Stockholm och Tranås bör vara med i systemet med enhetlig begravningsavgiftssats. Vi i Centerpartiet instämmer; Tranås och Stockholm borde ha varit med.

Herr talman! Jag yrkar bifall till Centerpartiets reservation om en enhetlig begravningsavgiftssats i hela landet. De övriga av utskottets förslag, bland annat om att metallföremål som finns kvar i askan efter kremation ska återvinnas, vill jag tillstyrka.

Herr talman! I dag har vi svenskar rätt till en gravplats. Men vi har rätt till den gravplatsen på det ställe där vi är folkbokförda. Nu är det dock så att många människor vill bli begravda någon annanstans än där de råkar bo just för tillfället.

De kanske, vilket ofta är fallet i till exempel Stockholm eller i andra storstäder, är uppvuxna någonstans ute i landet, och det är där de vill bli begravda. De kan ha som tradition att familjen begravs på ett särskilt ställe i landet eller av några andra personliga skäl vill bli begravna på något annat ställe än där de är folkbokförda.

Då måste ersättningen för detta hanteras så att den platsen de blir begravda på får ersättning för den kostnad som det innebär att tillhandahålla gravplatsen under 25 års tid. Vi har haft ett system för att hantera detta som kallas begravningsclearing. Det är vad regeringen nu föreslår att man ska ta bort. Vi från Liberalernas sida är rädda för att det minskar drivkrafterna runt om i landet för att se till att man har gravplatser till personer som bor utomsocknes.

Valfrihet är viktigt i hela livet. Men det är också viktigt efter döden att man respekterar den sista viljan från en person att få begravas där den vill. Då måste det finnas gravplatser för de personerna att tillhandahålla. Det är ingenting som man bara kan skaffa fram precis när behovet uppstår. Det måste finnas förberett för att det ska kunna fungera.

Regeringen hoppas i sitt förslag att det inte ska bli sämre om man tar bort begravningsclearingen. Det enda vi kan veta är att det kommer att bli sämre. Man får verkligen hoppas att det inte blir någon större skillnad och inte någon kraftig försämring. Men det kan man inte på något sätt utesluta. Det enda vi vet är att det kommer att blir sämre. Det kan förhoppningsvis bli marginellt, men det kan bli värre än så.

Man har tittat på det tidigare i en utredning från 2009. Man gick igenom systemet och konstaterade att begravningsclearingssystemet fungerade i allt väsentligt bra. Om det redan fungerar bra finns det inte någon anledning att fixa det. Fixa inte det som inte är trasigt. Därför vill vi behålla det nuvarande systemet och valfriheten. Vi vill se till att det finns ordentligt med gravplatser runt om i landet och att man får ersättning fullt ut för det så att det inte blir någon brist på gravplatser.

Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation nr 1.

Herr talman! Min mommo, eller mormor som ni säger här i södra Sverige, gick bort när jag var 16 år gammal. Men jag minns ännu en sak som hon sa till mig. Det är någonting som mamma sedan har upprepat.

Jag ville nämligen jobba i LKAB:s underjordsgruva, det vill säga under jord. Mommo var emot det, för hon visste att det var ganska farligt. Hon hade också ett argument för det: Tids nog hamnar du under jorden ändå. Du behöver inte vara där medan du lever. Jag följde mommos råd och började jobba på LKAB:s bangård i stället.

Var har då denna anekdot med dagens debatt att göra? Jo, vi ska diskutera förändringar i begravningslagen och däribland frågan om metallåtervinning. En av de förändringar som regeringen föreslår i sin proposition, som vi har behandlat i utskottet, är att metaller som inte förbränns vid kremering ska återvinnas. I dag grävs dessa metaller i stället ned i marken vilket både är ett slöseri med våra ändliga resurser och någonting som kan förgifta miljön omkring platsen där metallen grävs ned.

Vi har kommit långt när det gäller metallåtervinningen i Sverige, som tidigare har sagts. För de generationer som kommer efter oss är det en viktig fråga. Metaller kan återvinnas om och om igen utan att deras funktioner försämras eller förstörs. Man kan se till hur gruvindustrin ser ut runt om i världen. Det är inte en helt ren industri, om man säger så, när det gäller förhållandena på arbetsplatserna eller miljön.

Det är därför till nytta för oss alla om vi kan öka återvinningen. Även om vi skulle lyckas återvinna alla metaller vi i dag plockar upp krävs fortsatt brytning för att tillgodose det ökande behovet. Vi vet alla att en dag tar allting slut, även metallerna i jorden.

Herr talman! Med propositionen strävar regeringen efter en ordning som präglas av respekt för den avlidna och anser att en manuell hantering av stoftet bör undvikas så långt det bara är möjligt. I stället ska metaller skiljas från askan genom ett maskinellt förvarande och därefter återvinnas. Förslaget är också att överskottet efter återvinningen ska tillföras Allmänna arvsfonden, någonting vi anser är rimligt.

Herr talman! Andra saker som föreslås i propositionen och som majoriteten i utskottet också kan ställa sig bakom gäller begravningsclearing och kostnaden för utbildning av begravningsombud. När det gäller begravningsombud står de i dag för sina egna kostnader och begär i efterhand in pengar för dem. Det är en ordning som vi tycker ska förändras.

Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och därmed avslag på samtliga motioner.

(Applåder)

Herr talman! Vi från Moderaterna yrkar också bifall till det förelagda förslaget. Vi tycker att det är ett bra förslag.

Det är lite spännande att lyssna på återvinningsdebatten. Min svärfar startade ett återvinningsföretag 1948. Även Miljöpartiet var nämnt. Det var säkert nästan 40 år innan Miljöpartiet ens kom på tanken att bilda sig självt.

Jag delar den uppfattning som flera har framfört här. Vi ska inte gräva ned metall i marken. Jag läste i Pia Hallströms motion att det var 20 ton per år som grävdes ned. Det är inte bra. Av 1 600 ton nyproducerade stålprodukter kommer 570 ton från återvinning av metallvaror. Det är så det ska vara.

Jonas Millard frågade: Återvinner vi för mycket? Ja, på sätt och vis gör vi det. Vi får köpa sopor, eftersom vi inte har tillräckligt med blandade sopor som ska förbrännas till fjärrvärme.

Detta var en liten utvikning från själva begravningsfrågan. Men som vi talade om i går på vårt gruppmöte är detta en blodfattig fråga. Det finns kanske inte så mycket mer att säga om just detta.

Emilia var också inne på detta. Begravningarna har ändrat sig sedan förr i världen. Jag var på min första begravning när jag var sju år. Hela klassen var där, för två klasskamrater hade drunknat när de hade hoppat på isflak. Efter det bestämde jag mig för att alltid gå på alla begravningar, för det är så betydelsefullt för de anhöriga att man är där. Det är fruktansvärt att vara med, men den uppskattning vi fick av Arnes och Rubens föräldrar för att vi var där har jag burit med mig hela livet.

Tidigare spelades ofta Blott en dag eller Härlig är jorden på begravningar. I dag spelar man Prince, Beatles, Dire Straits eller vad som helst. Jag tycker att det är helt i tiden att vi har sett över detta.

Vi från Moderaterna är nöjda, och jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Att få till stånd fungerande strukturer för återvinning är oerhört centralt om vi över huvud taget ska kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Det gäller generellt, och det gäller förstås i högsta grad när vi talar om metallåtervinning - inte bara för att metaller är en ändlig resurs och för att gruvdriften riskerar att skapa stora sår i naturen, utan också för att det är så oerhört mycket mer energieffektivt att återvinna metall än att tvingas bryta ny malm.

Det tydligaste exemplet är aluminium. Där har vi 95 procent mer energieffektiv hantering om vi återvinner än om vi producerar nytt aluminium. Men även för andra metaller är energieffektiviseringen stor. För järn handlar det om 75 procent mindre energiåtgång om vi återvinner järn i stället för att tvingas bryta ny järnmalm.

Metallåtervinning är därför också en stor klimatfråga. För varje ton metall vi kan återvinna minskar vi koldioxidutsläppen med tio ton. Då frågar sig någon: Kan det handla om så stora mängder metall som vi lyckas återvinna med metallrester från kremeringsaska? Ja, beräkningarna visar att många bäckar små gäller också här. Det handlar om 20 ton metall per år som det i dag alltså enligt nuvarande begravningslag är förbjudet att återvinna. Med detta förslag till beslut möjliggör vi en återvinning.

Detta är naturligtvis inte på något sätt lösningen på klimatfrågan i sig, men det är ett litet viktigt steg i rätt riktning. Jag är därför glad att vi faktiskt har sju miljöpartier i riksdagen i denna fråga. Det är sju partier som ställer sig bakom regeringens proposition. Samtidigt beklagar jag att Sverigedemokraterna inte förnekar sig. De vägrar att gå med på detta, och de vägrar att ha ett miljö- och klimatperspektiv i frågan. De talar om att vi driver återvinningen för långt, och de ifrågasätter att metanavgången på något sätt skulle vara ett problem för klimatet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

(Applåder)

Herr talman! Jag kan inte låta bli att fundera över en sak när man använder detta begrepp och säger att det finns sju partier som står upp för miljön i den här kammaren. Det här är frågor som jag känner att man bör problematisera mer än vad Miljöpartiet gör.

Jag kanske raljerade till viss del när jag menade att det var en miljöpartist som under en dålig dag på jobbet fick ansvaret för att skriva just det stycke i propositionen som handlar om att vi ska återvinna oss själva även den dag vi dör och kremeras. Men jag måste ändå fråga om det inte finns frågetecken även från Miljöpartiets sida om de etiska aspekterna på hanteringen av det här. Kan det inte för vissa människor finnas ett värde i att begravas med de delar i kroppen som man har fått, exempelvis i form av guldtänder, ringar och andra tillbehör? Jag tror att det finns människor som uppskattar att få begravas tillsammans med detta.

Herr talman! Det är uppenbart att Jonas Millard inte har läst propositionen i alla delar. Om han hade gjort det skulle han ha sett att den utredning som har föregått förslaget till beslut har belyst både miljöperspektiv och etiska perspektiv. Utredningen konstaterar att det vore mer vördnadsfullt att ta hand om metallföremål och låta dem återgå till kretsloppet.

Detta är någonting som också kyrkogårdsförvaltningen i Stockholm har tagit fasta på i sitt remissvar. De säger att perspektivet i dag är sådant att många som arbetar på kyrkogårdarna ser det som ett arbetsmiljöproblem att de tvingas in i en hantering som man vet är ohållbar. Det är alltså en etisk fråga att få till stånd en fungerande återvinning.

Sverigedemokraterna missar inte bara miljöperspektivet; de missar också det etiska perspektivet och arbetsmiljöperspektivet.

Herr talman! Uppenbarligen gör vi olika bedömningar. Det är inte första gången Sverigedemokraterna gör olika och andra bedömningar i förhållande till Miljöpartiet. Det har hänt förr, och det kommer säkert att återupprepa sig flera gånger.

Jag delar inte den uppfattning som Niclas Malmberg ger uttryck för om att det exempelvis är mer oetiskt med en mänsklig hantering av kroppen efter döden. Jag vet inte om jag verkligen skulle kunna säga att jag tycker att det är mer etiskt att bli hanterad på ett maskinellt och industriellt sätt efter det att man har dött än att en mänsklig hand hanterar kroppen. Jag kan tycka att det senare är mer medmänskligt. Det vittnar om mer medmänsklighet och en högre etik.

När det handlar om den stora miljöfråga som man lyfter upp här tänker jag på en debatt som fördes för några år sedan - jag tror att det var 2007 senast - där bland andra Miljöpartiet var med och gjorde inspel om att kor släpper ut vissa gaser. Man menade att det är någonting fruktansvärt och någonting som vi måste göra någonting åt i vår framtid. Jag tror att detta är en fråga av ungefär samma karaktär. Jag tror inte att vårt tandguld är tillräckligt omfattande för att verkligen vara en ödesfråga för vår framtid.

Detta är en fråga av etisk karaktär och en fråga där jag tycker att Miljöpartiet och andra partier gör en totalt felaktig bedömning. Jag tycker att vi förtjänar att få en värdig begravning, och jag tycker inte att man får det med detta nya förslag.

Herr talman! Jag vill påminna Jonas Millard om att det i första hand handlar om metallbeslag från kistor. Det finns inte på något sätt något oetiskt i att återvinna detta, utan tvärtom. Som Stockholms kyrkogårdsförvaltning framhåller upplever många som arbetar på kyrkogårdarna det som ett etiskt problem och ett arbetsmiljöproblem att man inte får återvinna metallen utan tvingas deponera den trots att allting talar för att det ur ett långsiktigt hållbart perspektiv är bättre att återvinna metallen.

Det är någon sorts hemmasnickrad etik som Sverigedemokraterna ägnar sig åt här. Om ni i stället hade tagit fasta på det som utredningen lyfter fram och det som remissinstanserna har tyckt om utredningen skulle ni ha landat i perspektivet att det är mer etiskt korrekt att driva återvinningen och möjliggöra en återvinning som tyvärr är förbjuden i dag.

För Miljöpartiet är det självklart en utgångspunkt att få igång en återvinning så snart som möjligt. Som jag sa i mitt anförande tidigare skapar vi inte en hållbar utveckling enbart genom detta beslut. Men vi måste i alla delar skapa en utveckling som går åt det hållet - många bäckar små! Vi måste minska utsläppen.

Jonas Millard tar upp att det skulle finnas något slags mytbildning om att metanavgång är ett problem. Så är inte fallet. Sverigedemokraterna är uppenbarligen ett klimatförnekarparti. De tar inte klimatfrågan på allvar. Jonas Millard talar om att han är orolig för vad som händer efter hans död. Den stora oro som jag tror att alla vi andra delar gäller hur klimatfrågan skenar framöver. Vi måste på alla sätt medverka till att minska utsläppen. Det här är ett beslut i rätt riktning - ett beslut som leder till att vi minskar utsläppen med 200 ton per år. Skulle vi då inte göra det?

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Vissa begravnings-frågor

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)