En ny strafftidslag

Herr talman! Vi befinner oss i ett politiskt skede där det talas otroligt mycket om längre straff och hårdare tag. Då kan det vara bra att påminna sig om att det inte alltid har sett ut så i den kriminalpolitiska debatten. Precis som under alla politiska tidsperioder varierar politikernas vilja att markera sina ställningstaganden. Tittar vi lite bakåt i tiden skedde det däremot debatter om hårdare tag under valrörelserna 1982, 1991 och 2006. Nu är vi här igen. Allt kommer igen, både i mode och i politik.

En ny strafftidslag

I en sådan här debatt om straff ska vi ändå påminna oss om hur straffrätten fungerar i Sverige. Straffet ska vara relaterat till brottets allvarlighetsgrad, samtidigt som liknande brott ska bestraffas likartat. Men ser vi tillbaka i historien har inget land kunnat avhålla människor från att begå brott enbart genom att använda straffet som avskräckning.

Vänsterpartiet ser ändå positivt på att lagstiftningen moderniseras och förenklas. Det förslag som vi debatterar i dag är vi i Vänsterpartiet överlag nöjda med. Vi står bakom regeringens förslag, förutom på ett par för oss centrala punkter. Vi vill ändå avslå förslaget av två olika anledningar.

Regeringen föreslår i propositionen att om ett fängelsestraff har börjat verkställas och hovrätten skärper fängelsestraffet ska hovrättens dom eller beslut gälla omedelbart, om inte rätten beslutar någonting annat. Man föreslår detta för att det annars kan bli ett avbrott i verkställigheten i det fall den dömde hinner avtjäna straffet enligt tingsrättens dom innan hovrättens skärpta dom har vunnit laga kraft.

Regeringens förslag innebär alltså ett avsteg från huvudregeln om att ett fängelsestraff får verkställas först sedan det vunnit laga kraft.

Vi i Vänsterpartiet har förståelse för att det i praktiken är enklare om verkställigheten kan pågå utan avbrott vid en skärpt hovrättsdom. Vi har förståelse för det. Men rent praktiska bekymmer för Kriminalvården som myndighet kan inte motivera ett så pass stort avsteg från huvudregeln som regeringen nu föreslår.

Den andra anledningen är att Vänsterpartiet ställer sig tveksamt till att regeringen i propositionen föreslår en ökad flexibilitet när det gäller möjligheten att ta in en dömd i häkte i samband med att hen ska överföras till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff. Redan i dag finns möjligheter att tillfälligt ta in den som ska förpassas till kriminalvårdsanstalt i häkte eller i polisarrest i avvaktan på beslut om anstaltsplacering.

Jag säger återigen att Vänsterpartiet har full förståelse för att dömda personer tillfälligt kan behöva tas in i häkte eller i särskilda fall i polisarrest i samband med att de ska transporteras vidare till kriminalvårdsanstalt, men vi anser inte att dagens reglering är fullt tillräcklig för att hantera uppkomna behov av sådan tillfällig förvaring.

Häktning i sig innebär en stor påfrestning för den som är häktad. Redan genom själva frihetsberövandet av den häktade har den häktade fått sina fri- och rättigheter inskränkta på ett omfattande sätt. Vi är emot en utvidgning av möjligheten till förvaring av dömda i häkte och polisarrest eftersom den miljön är dokumenterat nedbrytande för den intagne. Barn under 18 år bör enligt vår mening över huvud taget inte placeras i häkte eller arrest.

Det är alltså två rent praktiska åtgärder som propositionen vill komma åt genom lagstiftning. Jag är tveksam till om det verkligen är lagstiftningen som ska lösa praktiska svårigheter för myndigheter. Lagstiftning ska i första hand vara rättssäker, konsekvent och stabil. Ja, det här kommer att innebära mer krångligheter för Kriminalvården, men jag kan inte se motivet att rucka på rättssäkerheten för att underlätta för en myndighet. I sådana fall är det en betydligt bättre lösning att anställa mer personal på myndigheten. Men det är en helt annan debatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny strafftidslag

Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen, och jag yrkar bifall till reservation 1.

Herr talman! Denna lite sena eftermiddag är vi inte så jättemånga från justitieutskottet på plats, men några av oss tycker att det är viktigt att få redogöra för detta betänkande om en ny strafftidslag.

Frågan kan låta teknisk, och det är många av de frågor vi i justitieutskottet har att behandla. Men de är likväl viktiga. Det här betänkandet handlar om att underlätta arbetet för domstolarna om när ett fängelsestraff ska utdömas och hur tiden för verkställigheten ska beräknas.

Senast man gjorde en översyn av den svenska strafftidslagen var år 1974, och de förarbeten som utgör vägledning för domstolarna vid tillämpning av lagen är uppemot 40 år gamla. Det har skapat en svåröverskådlig och föråldrad lagstiftning som många gånger har inneburit problem vid själva tillämpningen. Även Kriminalvården har uppmärksammat lagens brister, som i värsta fall kan riskera att generera felaktiga frihetsberövanden.

Herr talman! Internationella konventioner, inte minst Europakonventionen, anger rätten till privatlivet som en av de mest grundläggande rättigheterna. Privatlivet får enbart begränsas av det allmänna om vissa kriterier är uppfyllda. Oftast handlar det om frihetsberövanden i relation till brottslig gärning.

Den svenska grundlagen reglerar förbudet mot frihetsberövande i regeringsformen. För att begränsa denna rättighet krävs uttryckligen stöd i lag. Inskränkningar får enbart göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Lagar som begränsar rörelsefriheten förekommer inom hälso- och sjukvården och omfattar de områdena men främst vad gäller den som misstänks eller är dömd för brott.

Eftersom åtgärderna är så pass ingripande mot den enskildes rätt till privatliv finns bland annat garantier om legalitet, det vill säga att ingen kan dömas till ett straff för en gärning som inte var belagd med påföljd när den begicks. Inte heller får någon dömas till en svårare påföljd. Därtill finns regler om en rättvis rättegång och tidsfrist inför domstolsprövning.

Allt detta handlar om att säkra individens rättigheter inför det allmänna. Att det i dag råder tolknings- och tillämpningssvårigheter med vår strafftidslag är därför mycket allvarligt.

Herr talman! Den nya strafftidslagen ska reglera när och hur verkställigheten av fängelsestraffet ska inledas och hur strafftiden ska beräknas. Lagen ska vara tillämplig på alla fängelsestraff som utgör konsekvensen av en brottslig gärning. Huvudregeln som föreslås är att ett fängelsestraff får verkställas när en dom eller ett beslut vunnit laga kraft mot den dömde. Några undantag har dock godtagits. Det gäller när behandlingsinsatser behövs utan avbrott eller vid förverkande av villkorligt medgiven frihet vid misskötsamhet. Ett annat exempel är om en dömd påbörjat verkställigheten av ett fängelsestraff men högre instans skärper straffet. Då ska beslutet börja gälla omedelbart.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny strafftidslag

En grundläggande utgångspunkt som föreslås i betänkandet är när fängelsestraffet ska påbörjas. Vi menar att det ska ske så snart som möjligt utan onödiga dröjsmål efter det att straffet blivit verkställbart. Enbart exceptionella situationer hos Kriminalvården får innebära undantag. Den som är häktad i avvaktan på beslut ska vara i häkte max sju dagar om det inte finns särskilda skäl för längre tid. Den som befinner sig i polisarrest ska så skyndsamt som möjligt få en placering. Enbart hänsyn till transportförhållandena godtas enligt förslaget i det här betänkandet.

Avslutningsvis vill jag kommentera unga frihetsberövades situation eftersom frågan har kommit på tal. Det är en oerhört angelägen grupp att se över.

Fastän det finns bestämmelser som syftar till att säkerställa restriktivitet med att döma unga till frihetsberövande påföljder döms varje år ett fåtal unga till fängelse. Särskilda ansträngningar ska göras för att unga inte ska behöva hamna i polisarrest. Utöver detta ska man ta hänsyn till barns och ungas behov vid själva placeringen.

Nu finns en utredning klar, Färre i häkte och minskad isolering, som bereds i Regeringskansliet. Den ska leda till lagförslag som ska läggas fram för riksdagen. Utredningen har föreslagit att barn inte ska häktas utan i stället förvaras på ungdomshem. Det är oerhört viktigt.

Regeringen har dessutom gett Kriminalvården i uppdrag att analysera hur situationen för barn och unga som frihetsberövas kan förbättras.

Utöver detta föreslår man i betänkandet att strafftiden ska renodlas. I betänkandet regleras tidpunkten för strafftidens början, beräkningsgrunden, strafftidsbeslutet, situationer av avvikelse utanför anstalt och avbrott i verkställigheten. Syftet är att detta ska vara domstolarna behjälpligt och att regelverket ska bli mer effektivt och rättssäkert. Det är så jag tror att vi kan hjälpa domstolarna att arbeta vidare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Med risk för att bli tjatig vill jag ändå än en gång påminna kammaren om att den rödgröna feministiska regeringen arbetar systematiskt och målmedvetet med att bygga ett långsiktigt och hållbart välfärdssamhälle. Det sker på flera olika plan.

Vi investerar i ny hållbar transportinfrastruktur, vi stimulerar utvecklingen mot hållbart byggande och vi utvecklar ekonomiska styrmedel för att det ska bli enklare för medborgarna att göra de långsiktigt hållbara valen i sina vardagsliv.

Att förebygga att ohälsa uppstår är självklart även det en viktig del i bygget av ett långsiktigt hållbart samhälle. Regeringen har därför valt att öka resurserna för Folkhälsomyndigheten och göra riktade satsningar inom vårdområdet för att förebygga ohälsa.

Men, herr talman, det är inte alla partier som har de här ambitionerna. Under alliansregeringens åtta år minskades nämligen antalet anställda i välfärden från 134 till 128 personer per 1 000 invånare, en minskning med 6 personer per 1 000 innevånare eller en personalminskning med 4 ½ procent. Alliansåren var således värre för välfärden än den omfattande budgetsanering av landets finanser som genomfördes på 1990-talet, då man tvingades minska antalet anställda i välfärden med 5 personer per 1 000 invånare.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny strafftidslag

Nu har den feministiska regeringen på bara fyra år återställt välfärden efter alliansregeringens nedmontering. Antalet anställda är till och med högre nu än när alliansregeringen tillträdde 2006, med 135 anställda per 1 000 invånare eller en personalökning med 5 ½ procent under rödgrönt styre. Det är ett kvitto på att välfärden växer - och observera att de här siffrorna omfattar anställda hos både privata och offentliga arbetsgivare.

Men, herr talman, den rödgröna regeringen reformerar även lagstiftningen - även om betänkandet En ny strafftidslag inte innebär de stora förändringar på vägen mot visionerna om det gröna samhälle och den bättre värld som vi vill skapa.

Den så kallade strafftidslagen har enligt regeringens bedömning blivit föråldrad och, på grund av att det har gjorts ett flertal mindre justeringar de senaste 40 åren, även svåröverskådlig och svårtolkad. Det är nog något som de flesta lagar råkar ut för med tiden, tror jag. Men det är inte bra när myndigheter anser att det allt oftare uppstår tolknings och tillämpningssvårigheter i en lag, så det måste vi naturligtvis rätta till.

Den nya strafftidslagen ska enligt regeringen skapa klarhet i frågor som när och hur verkställighet av fängelsestraff får inledas och hur strafftiden ska beräknas. Lagen ska även hantera domar som utdömts i andra länder och många andra frågor kring verkställigheten för dem som dömts till påföljd på grund av brott.

Jag ska, herr talman, inte förlänga debatten och uppta så mycket mer av kammarens begränsade tid men vill ändå passa på att koppla en sådan här fråga till det område jag själv huvudsakligen ansvarar för. En väl fungerande välfärdspolitik minskar nämligen risken för att medborgare hamnar snett i samhället och i värsta fall viker in på en livsstil som även omfattar någon form av brottslig verksamhet.

Grön politik har som huvudfokus att tidigt stödja och hjälpa så att ohälsa i olika former inte ska få fäste hos individen - och brott är utan tvivel ett ohälsosamt beteende. Miljöpartiets inställning är också att straff inte är stödjande eller fostrande, utan vi ser helst att behandling i syfte att bryta destruktiva beteenden prioriteras och att det sker så tidigt som möjligt i en brottskarriär. Jag vet att Kriminalvården delar uppfattningen att behandling är bättre än straff - även om det kan ta längre tid än den utdömda strafftiden. Men då har vi frivården, som är ett verktyg som borde användas i större utsträckning.

Förslagen som regeringen lägger i propositionen är egentligen inte kontroversiella, utan det är ganska praktiska sätt att ta hand om de problem som myndigheterna pekar på.

Eftersom jag är alldeles ny i justitieutskottet och detta är min första och troligen även min sista debatt i detta utskott vill jag undvika att gå i polemik med reservanterna om betänkandet. Förslagen i följdmotionen har jag i princip inte något emot; tvärtom tycker jag att de är ganska rimliga. Jag tycker också att det vore lite förment av mig, herr talman, att med bara två veckors erfarenhet av justitieutskottets arbete påstå att jag kan göra en annan bedömning än den som regeringen gjort när man skrivit sitt förslag. Det vore kanske lite märkligt. Regeringen har nog gjort en bra bedömning av vad som är möjligt att göra just nu, i den här situationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny strafftidslag

När det gäller reservationen som berör förslagen i betänkandet Färre i häkte och minskad isolering bereds detta, som föregående talare sa, i Regeringskansliet. Som man säger i sådana sammanhang: Det bör inte föregripas.

Jag uppfattar ändå, och det har väl också framkommit i debatten, att det i huvudsak inte finns några stora motsättningar i dessa frågor. Därmed yrkar jag bifall till förslaget och avslag på reservationerna.

Herr talman! Dwight David Eisenhower blev sedermera USA:s president, men innan dess var han brigadgeneral och anförde de allierades styrkor mot nazisterna under andra världskriget. Det kriget kunde vinnas, och friheten kunde segra mot mörkrets krafter den gången. En absolut avgörande komponent i segerns recept var utan tvivel ledarskap. Det politiska ledarskapet var naturligtvis oerhört viktigt, och det är inte sällan tillfälle bjuds att citera en av den tidens allra största, Winston Churchill. Men även ledarskapet bland dem som var satta att utföra de beslut som fattades av de politiska ledarna var av största betydelse.

Just Eisenhower är tillskriven ett citat som jag ofta tänker på. Det har förekommit i några olika varianter, för Eisenhower tryckte ofta på just detta: att planer oftast är värdelösa men att planering är oundgänglig. Just så är det: Planer är värdelösa, men planering är oundgänglig.

I vår kontext som lagstiftare och opinionsbildare baserar vi normalt våra planer på ideologisk övertygelse. I idévärlden är allt perfekt, men även den mest logiska tankemodell kan stöta på patrull i verklighetens buskiga snår. Verkligheten är föränderlig. Ny information kommer till, och det som var viktigt i går kan hamna i skymundan bakom sådant som är akut i dag. Vi kan se eller inte se att dessa planer tillämpade i praktiken inte uppnår det vi avsåg. I värsta fall blir de kontraproduktiva och motverkar i själva verket våra politiska mål.

Planer kan alltså visa sig värdelösa. Men att ha tänkt igenom alla aspekter som följer av planering, att staka ut en riktning och - kanske viktigast av allt - bestämma sig för vad riktningen ska vara är, precis som Eisenhower uttryckte det, oundgängligt.

Den motsatta hållningen är att agera helt utan plan, att ta dagen - och debatten - som den kommer, att lägga mycket omsorg på att försöka ta reda på vad opinionen för tillfället önskar och jaga efter den med mer eller mindre genomtänkta policyförslag.

Den senare varianten är sällan framgångsrik, men det är grepp som inte sällan tas till när ledarskapet är svagt och man är satt under press. Det är då normala spärrar för anständighet och rimlighet alltför lätt passeras. Det är då förslag om att sätta in militär mot sin egen befolkning lyfts fram. Så gjorde statsministern; sedan fick han naturligtvis backa från en sådan orimlighet. Ett annat obehagligt passerande av anständighetens gräns var när justitieministern och socialdemokraten Morgan Johansson i ett meningsutbyte på Twitter stoltserade med att ha stramat åt migrationspolitiken och att man därför kan dela ut gratis busskort till ungdomar, oavsett om de behöver dem eller inte.

Jag har all respekt för att man kan landa i en annan slutsats än den som Centerpartiet har landat i när det gäller förutsättningarna för migrationen till Sverige. Gud vet att det finns många problem för den som kommer ny till Sverige och ska försöka ta sig över trösklarna in till bostads och arbetsmarknaderna. Risken är hög att hamna i bidragsfällor och utanförskap. Risken att hamna i kriminalitet är också kraftigt förhöjd på grund av det ekonomiska och sociala utanförskap som de höga trösklarna ger upphov till. Dessa problem måste lösas - om det råder inget tvivel - och jag har som sagt all respekt för dem som söker lösningar på dessa problem även om det inte är precis de lösningar som vi i Centerpartiet förordar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny strafftidslag

Vad som inte föranleder respekt är de partier vars företrädare söker exploatera problemen, måla upp invandringen som grunden till alla samhällsproblem och underblåsa en sådan verklighetsbeskrivning. Det är naturligtvis för att det inte är så - det begriper varje tänkande människa - men också för att vi som politiska företrädare har ett ansvar för debattklimatet.

Något annat som inte bidrar till någon större känsla av respekt är när man vacklar mellan positioner, just - med all rimlighet - i brist på en plan och utan någon större idé om vad man vill åstadkomma med politiken eller vad som är själva meningen med ens maktinnehav.

Ett exempel är det hårdnackade motstånd som regeringen och främst socialdemokratiska företrädare bjöd mot att se behovet av mer resurser till polisen. Det var ett stolt motstånd som sedan, tre år in i mandatperioden, byttes till stolthet över den motsatta positionen.

Det är väl en sak när det handlar om budgetfrågan. Den är naturligtvis oerhört viktig, och regeringens underlåtenhet att agera och skjuta till nödvändiga medel i tid har förvärrat poliskrisen och gjort den svårare och dyrare att lösa. Men när man så lättvindigt byter fot i grundläggande ideologiska frågor som asylrätt, öppenheten mot omvärlden och människors lika rätt och värde urholkar man den grund på vilken rättsstaten och den moderna liberala demokratin vilar.

Jag noterar också att flera tunga socialdemokrater tar avstånd från denna omsvängning. En av våra kollegor här i riksdagen har valt att lämna sitt uppdrag i förtid i protest mot sitt partis, Socialdemokraternas, utveckling på just detta område. Socialdemokrater i Skåne meddelar att de inte vill stå på samma lista som en person som uttrycker sig så som Morgan Johansson gör om invandringen. Statsvetarprofessorn och förbundsordföranden för nätverket Socialdemokrater för tro och solidaritet, Ulf Bjereld, är starkt kritisk. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet säger han att det är att underblåsa främlingsfientlighet att annonsera på det sätt som Socialdemokraterna gör, med anledning av en reklamkampanj där man stoltserar med de nya hårdare tagen mot de asylsökande.

Jag hoppas att den del av Socialdemokraterna som står för öppenhet och, ännu viktigare, ett ansvarsfullt sätt att föra debatten vinner denna interna strid. Om så sker kan fler betänkanden från vårt utskott se ut som det vi debatterar i dag - en bred enighet om förbättrande lagar som gör tillvaron lite bättre och gör det lite lättare för de myndigheter som jobbar med dessa svåra och viktiga frågor att göra det på ett effektivt och bra sätt.

Detta skulle kunna vara del i en rättspolitisk plan som inte handlar om att jaga efter en opinion som med rätta är upprörd över bristen på poliser och avsaknad av rättsstatens närvaro. Man är uppgiven för att utredningar alltför lättvindigt läggs ned och det inte finns tid och resurser att utreda vardagsbrotten - den brottskategori som är vanligast och som ofta fungerar som en olycklig instegsbrottslighet som i värsta fall blir början på en lång och svårbruten kriminell karriär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT En ny strafftidslag

Det skulle kunna handla om en större idé om hur vi på riktigt gör hela landet tryggare och återupprättar förtroendet för rättsstaten. Från Centerpartiets sida har vi en sådan plan. Det handlar dels om resurser. Redan i Annie Lööfs jultal 2015 aviserade vi storsatsningar på polisen. Dessa satsningar har vuxit över tiden och omfattar fler delar av rättskedjan så att vi inte bara flyttar fram flaskhalsarna i systemet.

Det handlar om att stärka åklagarverksamheten och vittnesskyddet. Det handlar också om att säkra och utveckla kapaciteten hos NFC, Nationellt forensiskt centrum, som genomför de tekniska utredningarna. Detta är i de flesta fall något som är alldeles nödvändigt för att få till fällande domar och som redan i dag halkar efter så att ärenden läggs på hög och drar ut på tiden. Detta gör inte bara att det tar längre tid för brottsoffer att få upprättelse utan ökar också avsevärt risken för att ingen döms för brottet, då den långa väntan gör att spår hinner kallna och vittnen hinner glömma.

Och resurserna, herr talman, är bara halva delen. I Centerpartiets långsiktiga plan för att göra hela Sverige tryggare ingår bland annat krafttag mot just vardagsbrottsligheten. Vi vill se över möjligheterna till direktavskrivning och åtalsunderlåtelse så att fler brott faktiskt utreds, dels för att även offren för dessa brott förtjänar att vi gör det, dels för att kväva kriminella karriärer i deras linda.

Vi ser företagen och företagarna som en nyckel. Dels är de jobbskapare som ser till att människor inte behöver leva i utanförskap, något som vi vet är grogrund för kriminalitet. Dels finns de på platser som skulle kunna bli spelplaner för kriminella om inte butiker och andra företag fanns där med sina verksamheter. De drar till sig vanligt folk och finns själva på plats och kan larma och vittna om något händer.

Samverkan mellan företag och mellan företag och det allmänna är en nyckel och en viktig del i det som kallas New York-modellen. En variant är så kallade business improvement districts, som har visat sig kunna skapa riktig och varaktig trygghet på ställen som tidigare varit hårt ansatta av brottslighet.

En mycket tydlig ansvarsfördelning är en annan viktig del. Dels handlar det om att alla kommuner ska ha fullständigt klart för sig vad som är deras ansvar när det gäller förebyggande av brott samt avhopparverksamhet och brottsofferfrågor. Dels handlar det om att ställa rätt typ av krav på våra rättsvårdande myndigheter och ge deras chefer ett tydligt mandat kopplat till ett tydligt ansvar. Precis på samma sätt måste de också kunna ge möjligheter för sina medarbetare att lösa tydligt definierade uppgifter och kräva ansvar för att detta sker så som det var tänkt.

Uppföljning är absolut nödvändigt och ökar rättsvårdande myndigheters effektivitet redan på kort sikt men möjliggör också bättre forskning så att metoder kan utvecklas och effektiviteten ökas på längre sikt. Detta och mycket mer är en del av det som skulle kunna vara, och kan bli, Sveriges bärande idé för hur rättsstaten ska utvecklas.

Det har förhoppningsvis framgått av mitt anförande, men jag yrkar alltså, å Centerpartiets och hela Alliansens vägnar, bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 13 juni.)