Skadeståndslag (1972:207)

Svensk författningssamling 1972:207
t.o.m. SFS 2010:1458
SFS nr: 1972:207
Departement/myndighet: Justitiedepartementet L2
Utfärdad: 1972-06-02
Omtryck: SFS 2001:732
Ändrad: t.o.m. SFS 2010:1458
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet.se


1 kap. Inledande bestämmelser

1 § I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas,
om ej annat är särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal
eller i övrigt följer av regler om skadestånd i
avtalsförhållanden.

2 § Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan
ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider
person- eller sakskada.

3 § Har upphävts genom lag (2001:732).


2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande

1 § Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada
eller sakskada skall ersätta skadan. Lag (2001:732).

2 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall
ersätta skadan. Lag (2001:732).

3 § Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som
innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller
ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär. Lag (2001:732).

4 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han
har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är
skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens
beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra
ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. Lag (2001:732).

5 § Den som i fall som avses i 1-3 §§ vållar skada under
påverkan av en allvarlig psykisk störning eller av någon annan
psykisk störning som inte är självförvållad och tillfällig
skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till
hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga
omständigheter. Lag (2001:732).

6 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott
skall ersättning enligt denna lag inte betalas enbart på den
grund att straff för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken. Lag (2001:732).


3 kap. Skadeståndsansvar för annans vållande och för det
allmänna

1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta
1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom
fel eller försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar
genom brott, och
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på
sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse i
tjänsten.

I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller
även vad som sägs nedan i detta kapitel. Vad som där sägs om en
kommun gäller också ett landsting och ett kommunalförbund. Lag (2001:732).

2 § Staten eller en kommun skall ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som
vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i
verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar,
och
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan
myndighetsutövning. Lag (2001:732).

3 § Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada
som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse
lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till
omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt
beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med
myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de
lämnades. Lag (1998:715).

4 § Har upphävts genom lag (1989:926).

5 § En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta
1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott,
och
2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt
som anges i 2 kap. 3 §.

Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje
skadehändelse begränsat till en femtedel av det prisbasbelopp
enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gäller
för det år då skadehändelsen inträffade. Står barnet under
vårdnad av två föräldrar, gäller begränsningen för dem
gemensamt.

Om beloppet som anges i andra stycket inte räcker till full
ersättning åt flera som lidit skada till följd av
skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel
för var och en av de skadelidande. Lag (2010:704).

6 § Ersättning enligt 1 eller 2 § för sakskada kan jämkas, om
det är skäligt med hänsyn till föreliggande försäkringar eller
försäkringsmöjligheter.

Ersättning enligt 5 § kan jämkas, om det är uppenbart oskäligt
att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till
förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder
föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår
brott. Lag (2010:703).

7 § Talan om ersättning enligt 2 § får inte föras med anledning
av beslut av riksdagen eller regeringen eller av Högsta
domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, om inte beslutet
upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte heller föras med
anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter
överklagande prövats av regeringen, Högsta domstolen eller
Högsta förvaltningsdomstolen, utan att beslutet upphävts eller
ändrats. Lag (2010:1458).

8 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan
skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållats av
fordonets förare, i den mån trafikskadeersättning kan utgå för
skadan enligt trafikskadelagen (1975:1410). Lag (1975:1411).

9 § Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej staten
eller kommun med anledning av fel eller försummelse vid
lotsning.

10 § Talan om ersättning enligt 2 § med anledning av dom eller
beslut av Högsta domstolen, Högsta förvaltningsdomstolen,
hovrätt eller allmän underrätt väcks vid den domstol som
enligt 2 kap. 2 § eller 3 kap. 3 § rättegångsbalken är behörig
att ta upp där angivna mål på grund av brott av domare vid den
domstol som meddelat domen eller beslutet. Motsvarande gäller
i fråga om ersättningstalan enligt 2 § med anledning av beslut
eller åtgärd av någon som anges i nämnda lagrum i
rättegångsbalken. Sådan talan med anledning av beslut av
riksdagen eller regeringen väcks i Högsta domstolen. Lag (2010:1458).

11 § Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken skyldig att i samband med
åtalet förbereda och utföra målsägandens talan om sådant
skadestånd som avses i 5 §. Lag (2010:703).


4 kap. Arbetstagares skadeståndsansvar

1 § För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån
synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes
intresse och övriga omständigheter.


5 kap. Skadeståndets bestämmande

1 § Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar
ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande,
inbegripet skälig kompensation till den som står den
skadelidande särskilt nära,
2. inkomstförlust,
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och
värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande
men) samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den
inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han
icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har
eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att
uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och
färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn
till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan
liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed
jämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med
inkomst likställs värdet av hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).

2 § Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas
för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad
till följd av dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som
stod den avlidne särskilt nära.

Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som
enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som på
annat sätt var beroende av honom för sin försörjning, om
underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan
antas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära
framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är
skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och
möjligheter att genom eget arbete eller annars, på annat sätt
än genom förmån som avses i 3 §, själv bidra till sin
försörjning. Med underhåll likställs värdet av den avlidnes
hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).

3 § Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller
förlust av underhåll avräknas förmån som den skadelidande
med anledning av förlusten har rätt till i form av
1. ersättning enligt socialförsäkringsbalken eller någon
annan likartad förmån,
2. pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön,
om förmånen betalas av en arbetsgivare eller på grund av
en försäkring som är en anställningsförmån. Lag (2010:1213).

4 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av
underhåll fastställes i form av livränta eller engångsbelopp
eller som livränta jämte engångsbelopp. Är ersättningen av
väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall
den utgå som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot.

Fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis
utbytas mot engångsbelopp. (Lag 1975:404).

5 § Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts
slutligt genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas,
om förhållanden som enligt detta kapitel låg till grund för
ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som har
fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.

Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar
i penningvärdet finns särskilda bestämmelser. Lag (2001:732).

6 § Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som
är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller
hälsa,
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin
personliga integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller
förtroendeförhållande, eller
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik
brottslig gärning eller som annars är skadeståndsskyldig med
anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål
om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta
tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Lag (2001:732).

7 § Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning
för
1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning,
2. annan kostnad till följd av skadan,
3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. (Lag 1975:404).


6 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den
skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har
medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet
fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt
rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom
vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett
till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 § också jämkas,
om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren
förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes
sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker
efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på
ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Lag (2001:732).

2 § Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med
hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden,
kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt, varvid även
den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga
omständigheter skall beaktas. (Lag 1975:404).

3 § Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande
samt för särskilda olägenheter faller bort, om den skadelidande
avlider innan krav på sådan ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för kränkning. Lag (2001:732).

4 § Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de
solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att
begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon
av dem. (Lag 1975:404).

5 § Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare
1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om
totalförsvarsplikt och annan som fullgör i lag föreskriven
tjänstgöring,
2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt
utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen
utföres av arbetstagare,
3. den som för annans räkning eljest utför arbete under
omständigheter liknande dem som förekommer i
anställningsförhållande. Lag (1994:2065).

6 § En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för
kränkning skall inte förpliktas att ersätta den
skadeståndsskyldiges rättegångskostnader i ett mål där
skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller dock inte
om särskilda skäl föranleder annat.

Om det finns särskilda skäl gäller vad som sägs i första
stycket första meningen också en skadelidande som har
tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande eller
för särskilda olägenheter på grund av brott.

Undantag från vad som sägs i första och andra styckena får
göras i fråga om sådana kostnader som den skadelidande har
orsakat genom att uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken. Lag (2001:732).


Övergångsbestämmelser

1994:2065

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. Äldre bestämmelser
tillämpas beträffande den som före ikraftträdandet antagits
till grundutbildning enligt lagen (1980:1021) om militär
grundutbildning för kvinnor.

1995:24

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. I fråga om beslut
som har meddelats av Försäkringsöverdomstolen före
ikraftträdandet gäller 3 kap. 7 § i sin äldre lydelse.

2000:126

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000. Den nya bestämmelsen
skall dock endast tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd
har framställts efter ikraftträdandet.

2010:1213
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
2. Äldre bestämmelser gäller för förmåner som avser tid
före ikraftträdandet.