Lag (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall

Svensk författningssamling 2012:663
SFS nr: 2012:663
Departement/myndighet: Socialdepartementet
Utfärdad: 2012-11-15
Ändringsregister: SFSR (Lagrummet)
Källa: Regeringskansliet / Lagrummet.se

Ersättning

1 § Den som någon gång under perioden den 1 januari 1920 till
och med den 31 december 1980 har varit omhändertagen för
samhällsvård har rätt till ersättning av staten enligt denna
lag om det kan antas att han eller hon har utsatts för sådana
övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art i samband
med vården och omhändertagandet har skett med stöd av
1. lagen (1902:67 s. 1) angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn,
2. lagen (1918:422) om fattigvården, om omhändertagandet skett
senast den 31 december 1925,
3. lagen (1924:361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd,
eller
4. lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom.

Om övergreppen eller försummelserna har varit av allvarlig art
ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för
händelserna.

2 § Ersättningen uppgår för var och en till
tvåhundrafemtiotusen (250 000) kronor.

3 § Rätten till ersättning är personlig och får inte
överlåtas.

Rätten till ersättning upphör om sökanden avlider innan beslut
om ersättning har meddelats. Om sökanden avlider efter att ett
beslut om ersättning har meddelats, tillfaller ersättningen
dödsboet.

Ansökan och prövning

4 § En ansökan om ersättning ska göras av den som avses i 1 §. Ansökan ska vara skriftlig och ges in till en särskild nämnd
som prövar frågor om ersättning.

5 § En ansökan om ersättning får inte prövas om den kommer in
till nämnden efter den 31 december 2014. Sådana ansökningar
ska avvisas.

6 § Beslut om ersättning enligt 1 § fattas av en avdelning
inom nämnden. Ordföranden för en avdelning ska vara eller ha
varit ordinarie domare.

Regeringen meddelar föreskrifter om nämndens och
avdelningarnas sammansättning och arbetsformer samt utser
ledamöterna i dem.

7 § Nämnden ska se till att ett ärende blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver. Vid behov ska nämnden anvisa hur
utredningen bör kompletteras.

Nämnden får med sökandens samtycke begära upplysningar om
sökanden från andra myndigheter om det behövs för utredningen
av ärendet. Utredning som inte behövs får avvisas av nämnden.

Myndigheters uppgiftsskyldighet

8 § Sekretess till skydd för enskild hindrar inte att
myndigheter på begäran lämnar nämnden uppgifter som är av
betydelse för bedömningen av rätten till ersättning enligt
denna lag.

Muntlig förhandling

9 § Nämnden ska hålla muntlig förhandling om sökanden begär
det och det inte är uppenbart obehövligt.

En muntlig förhandling ska vara offentlig.

Om det kan antas att det vid en förhandling kommer att lämnas
någon uppgift för vilken det hos nämnden gäller sekretess som
avses i 26 kap. 14 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), får ordföranden vid förhandlingen besluta att den
ska hållas inom stängda dörrar.

10 § Till en muntlig förhandling ska sökanden kallas. Sökanden
får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd att
ärendet kan komma att handläggas och avgöras även om han eller
hon uteblir.

11 § Nämnden får besluta om förhör med vittnen och sakkunniga. Ett sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret
får hållas under ed. I fråga om förhör med vittnen gäller 36 kap. 1, 2, 4-6 och 9 §§, 10 § första och tredje styckena samt 11-18 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. I fråga om
förhör med sakkunniga gäller 36 kap. 9 § andra stycket, 15 och 18 §§ och 40 kap. 9-10 §§ rättegångsbalken i tillämpliga
delar.

12 § Sökanden, vittnen och sakkunniga får delta i en muntlig
förhandling genom ljudöverföring eller ljud- och
bildöverföring under samma förutsättningar som gäller enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken.

13 § En sökande som har inställt sig till en muntlig
förhandling får beviljas ersättning av allmänna medel för
kostnader för resa och uppehälle, om nämnden finner det
skäligt att ersättning betalas ut. Vittnen och sakkunniga har
rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader för sin
inställelse.

Om ett vittne eller en sakkunnig har kallats på begäran av
sökanden och det visar sig att sökanden saknade godtagbart
skäl för sin begäran, får nämnden besluta att sökanden ska
ersätta staten i fråga om vittnets eller den sakkunniges
kostnader för sin inställelse.

Nämnden får bevilja förskott på ersättning för resa och
uppehälle.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om ersättning och
förskott.

Beslut och överklagande

14 § Nämndens beslut ska grundas på det som handlingarna
innehåller och det som i övrigt förekommit i ärendet.

De skäl som ligger till grund för beslutet ska framgå av det.

15 § Ett beslut enligt denna lag får inte överklagas.

Inkomstprövade förmåner och avgifter

16 § För den som har fått ersättning enligt denna lag ska
tillgångar uppgående till ett belopp om tvåhundrafemtiotusen (250 000) kronor anses som förmögenhet och inte beaktas vid
tillämpning av
1. 97 kap. 6-10 §§ och 102 kap. 10-13 §§ socialförsäkringsbalken,
2. 26 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763),
3. 19 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
4. 2 kap. 7 § och 4 kap. 14 § studiestödslagen (1999:1395),
eller
5. 4 kap. 1 § och 8 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453).

Intyg

17 § Om ersättning har beviljats ska ett intyg om detta
utfärdas av den myndighet som regeringen bestämmer. Den
myndighet som utfärdar intyget ska, på begäran av en kommun
eller en myndighet som fattar beslut om förmåner eller
avgifter enligt 16 §, lämna information om att en viss person
har beviljats ersättning enligt denna lag.