Riksdagens Skrifvelse N:o 91

Riksdagsskrivelse 1895:91

Riksdagens Skrifvelse N:o 91.

lfa*

N:0 91.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 16 mnj 1895.
— —- — — Andra Kammaren den 16 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen om utarbetande och framläggande
af förslag till lärlingslag.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 14.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 4) utlåtande n:o 15.)

Till Konungen.

I en hos Riksdagen väckt motion har hemstälts, att Riksdagen
måtte hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande
för en kommande Riksdag af förslag till lärlingslag, och har till stöd
för denna hemställan anförts följande:

Medan Sverige inom allmänbildningens område onekligen stält sig
i do främsta leden bland Euro])as kulturländer, hade man emellertid
försummat eu för landets sunda utveckling ytterst vigtig fråga, nemligen
uppfostringsväsendet inom handtverkcriorna, eller med ett ord lärlingsfrågan.

Med näringsfrihetens införande 1864 hade det patriarkaliska förhållande,
som förut, varit rådande emellan mästaren och lärlingen, nästan
helt och hållet upphört, och verkningarna häraf hade icke uteblifvit.
Yrkeslärlingarne ansågo. sig nemligen icke mera nu som förr bundna
vid sina läromästare, utan missbrukade ofta sin frihet på ett. sjelfsvåldigt,
och för dem sjelfva och yrket ytterst, skadligt sätt.

17

Riksdagens Skrifvelse N:o 91.

I saknad af någon som helst lag, hvilken bestämde lärlingens och
läromästarens ömsesidiga förhållanden och förpligtelser, hade å andra
sidan den senare, som dock borde vara i målsmans ställe, nu knappast
vidare med sin lärling att skaffa, än att betala honom hans lön samt
att af honom söka få det mesta möjliga arbete verkstäldt. Derför
plägade de också åtskiljas lika lätt, som sambandet emellan dem varit
lösligt, eller så fort den ene ej längre tyckte sig behöfva den andre.

Visserligen angåfve § 15 mom. 1 af 1864 års näringsförfattning
sättet för fabriks- och handtverksarbetares antagande, i det att nämnda
lagrum föreskrefve, det sådant borde ske i närvaro af vittnen och att
skriftlig öfverenskommelse dervid borde träffas, som noga bestämde
tjenstetiden och vilkoren i öfrig!, hvarförutom mom. 2 och 3 af samma
paragraf stadgade dels näringsidkares föräldrarätt öfver af honom i
tjenst antaget fattigt barn, som saknade målsman, dels ock under vissa
vilkor näringsidkares husbondevälde öfver andra biträden och arbetare.
Erfarenheten hade emellertid visat, att dessa lagbestämmelser icke
egnade sig att tillämpas med afseende på handtverkslärlingen, ty denne .
hade aldrig, hvarken förr eller nu, kunnat betraktas som tjenare, emedan
han ej vore antagen för att tjena, utan för att lära yrket och sålunda
utbilda sig för sin framtida uppgift.

Den fostran, som ynglingen i början finge, verkade merendels
för hela lifvet och blefve för honom en inflytelse till godt eller ondt.
Derför vore det lagstiftarens förnämsta uppgift att så afväga lagen, att
den i möjligaste mån främjade en god uppfostran för de uppväxande
och sålunda blefve till verklig nytta icke allenast för den näringsklass,
för hvilken den vore afsedd, utan för hela samhället.

En sådan lag för handtverkerierna saknade man i Sverige fullständigt,
ty begreppet handtverkslärling och lärlingens uppfostran för
sitt yrke vore allt för litet beaktadt i näringsförfattningen.

I många af Europas länder existerade en lärlingslag, och i flera
af dessa hade man på senare tid återinfört det obligatoriska utlärlingsprofvet.
Föreskriften om detta prof manade ynglingen till sträfvan att
så lära sitt yrke, att han vid lärotidens slut kunde genom afläggande!
af ett hedrande prof gifva ett åskådligt bevis på sin inhemtade kunskap
i detsamma.

Sverige vore härutinnan i saknad af hvarje lagbestämmelse, och
derför vore det ej underligt, att i många fall lärlingarne, obenägna för
allt tvång, lemnade sina läromästare, innan de ens hunnit inhemta de
enklaste grunderna för sitt yrke.

Men då dessa merendels fattiga ynglingars enda tillgång oftast
Bill. till Riksd. Prof. 1895. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 21 Käft. 3

18

Biksdagens Skrifvelse N:o 91.

bestode uti de kunskaper, de kunnat inhemta under lärotiden, insåges
lätt af huru stor vigt det vore, att deras lärotid ej finge planlöst tillbringas
eller när som helst och på godtyckligt sätt afbrytas.

Handtverks- och industriföreningarna i riket hade visserligen med
sällspord energi sökt bevara åt handtverkerierna afläggandet af utlärlingsprof
samt bildat fonder för utdelande af belöningsmedaljer åt dem, som
visat sig deraf förtjenta; men då medlemskap af dessa föreningar vore
en frivillig sak, så hade deras verksamhet ej i vidsträcktare mån kunnat
vara tillfyllest. Derför hade ock dessa föreningar samt de framsynte
och erfarne handtverksidkarne i landet ständigt hyst den meningen, att
en för vår tid lämpad lärlingslag vore af behofvet påkallad, och i
många år hade handtverksindustriens män på sina industriidkaremöten
stält denna fråga ibland de främsta på dagordningen.

Behofvet af en dylik lag hade äfven uttalats såväl vid det sjunde
allmänna industriidkaremötet i Norrköping år 1893, dervid jemväl ett
»förslag till lärlingslag» blifvit antaget, som ock vid ett sammanträde
med ledamöterna i Stockholms handtverksförening den 10 december 1894.

1 Sverige gälde vid tiden för utfärdandet af förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 fabriks- och handtverksordningen
af den 22 december 1846.

I nämnda handtverksordning fans visserligen ej föreskrift derom,
att lärling skulle vid lärotidens slut aflägga prof, men var med afseende
på de flesta yrken stadgadt, att för rättighet att utöfva yrket som
mästare skulle presteras arbetsprof, hvilket i föreskrifven ordning underkastades
granskning. Godkändes detta arbetsprof, erhölls det för yrkets
utöfning nödiga mästarebrefvet.

I vår nu gällande näringslagstiftning saknas deremot hvarje bestämmelse
derom, att den hos handtverksidkaren anstälde lärlingen,
eller som han i näringsförordningen kallas »arbetaren», bör bibringas
den utbildning i yrket, att han vid anställningstidens utgång må vara i
stånd att afgifva läroprof.

Visserligen angifves uti §§ 13 och 14 af 1864 års förordning, att
idkare af samma yrke eller olika yrken må bilda förening för angelägenheter,
som röra yrkena, samt eg a antaga och i föreskrifven ordning
erhålla fastställelse å reglemente för sin verksamhet, och väl hafva,
såsom ofvan anförts, de på grund af dessa stadganden existerande

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 91.

handtverksföreningar sökt hos lärlingarne väcka håg för afläggande af
läroprof, men då dessa föreningar sakna det stöd för sin verksamhet
i dylik rigtning, som tillvaron af lämpliga lagbestämmelser derom skulle
gifva, hafva de af föreningarna i berörda hänseende uppnådda resultat
visat sig icke tillfredsställande, i det att de unga yrkesarbetarne mindre
allmänt, än önskligt vore, söka vinna det erkännande af förvärfvad yrkesskicklighet,
som godkännande utaf ett aflagdt arbetsprof innebär. Att
detta bland vårt lands handtverksidkare ganska allmänt, för att ej säga
enstämmigt, anses som ett för yrkesduglighetens upprätthållande synnerligen
menligt förhållande, framgår såväl af uttalande vid ofvan omförmälda
allmänna industriidkaremöte i Norrköping år 1893 och vid
mötet hos Stockholms handtverksförening den 10 december 1894, som
ock af den tillslutning, ofvanberörda motion på många håll i landet
vunnit från nämnde näringsidkares sida, en tillslutning hvarom vittna
de utaf handtverks- och fabriksföreningar flerstädes gjorda uttalanden,
innefattande förordande af ifrågavarande framställning.

Men ehuru Riksdagen anser önskligt, att läroprofs afläggande
genom lagstiftningen främjas i vidare mån än nu är förhållandet, anser
dock Riksdagen att dessa prof icke böra blifva obligatoriska, åtminstone
icke för så vidt dermed åsyftas att åt läroprofven gifva den betydelse,
som dem är tillmätt i den norska lagen af den 29 juni 1894, nemligen
att utgöra vilkor för rättighet att etablera sig som idkare af handtverk.
— Sådant skulle stå i fullständig strid med den genom ordet »näringsfrihet»
uttryckta princip, på hvilken hela vår nuvarande näringslagstiftning
hvilar, men denna princip, som i förordningen af den 18 juni
1864 funnit sitt uttryck i bestämmelsen, att såsom vilkor för svensk
mans rätt att idka handels- eller fabriksrörelse, handtverk eller annan
handtering i allmänhet endast fordras att hafva god frejd samt råda
öfver sig sjelf och sin egendom, bör efter Riksdagens mening fasthållas.

Enligt Riksdagens åsigt skulle en lagstiftning uti ifrågavarande
hänseende lämpligast kunna åvägabringas efter danskt mönster. Om,
såsom i Danmark skett, genom iagbestämmelse dels föreskrefves, att
tillfälle till afläggande af frivilliga läroprof inom handtverksyrkena skulle
beredas, dels ock angåfves den ordning, hvari de för sådana profs fullgörande
nödiga regler skulle fastställas, föreställer sig Riksdagen att
det afsedda målet skulle i väsentlig grad främjas, utan att man likväl
bröte med den grundsats, hvarpå, såsom ofvan är nämndt, vår nuvarande
näringslagstiftning är byggd.

Riksdagen håller också före, att i sammanhang härmed erfordras
vissa förändringar i och tillägg till redan nu befintliga föreskrifter

20

Riksdagens Skrifvelse N:o 91.

rörande de handsverksidkaren och lärlingen ömsesidigt åliggande förpligtelse^
särskild! beträffande skyldighet för den förre att tillse, det
lärotiden så användes, att lärlingen vid densammas slut må hafva så
fullständigt som möjligt lärt yrket, och i sådant syfte, bland annat
genom lärlingens undervisande i tekniska yrkesskolor, der sådana finnas
på platsen, söka bringa hans skicklighet derhän, att han kan aflägga
godkändt läroprof. Utan att i deras enskildheter angifva dessa bestämmelser,
vill Riksdagen dock rörande lärotiden erinra om en föreskrift,
som i vår nu gällande lagstiftning saknas, men torde vara af vigt,
nemligen att en kortare del af sagda tid betraktas såsom ömsesidig
pröfvotid. En sådan bestämmelse fans jemväl i 1846 års handtverksordning
och återfinnes äfven i flere främmande länders lagstiftning.
Den är gemenligen bestämd till tre månader, en tid, som synes Riksdagen
lämplig. Äfven om, såsom Riksdagen antager, det är temligen
vanligt att i lärlingskontraktet göra bestämmelse om sådan pröfvotid,
synes det dock Riksdagen att stadgandet borde vara i lagen intaget.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen anhålla,
det Eders. Kongl. Maj:t ville låta bringa under utredning frågan om
åvägabringande af lagbestämmelser i syfte att — utan rubbning af den
grundsats om fri näringsutöfning, hvarpå förordningen om utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864 hvilar — bereda tillfälle för handtverksbiträden,
som sådant önska, att aflägga läroprof, samt i sådant afseende
och jemväl i öfrigt, derest utredningen dertill föranleder, föreslå förändringar
i eller tillägg till gällande lagstiftning.

Stockholm den 16 maj 1895.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDA RES TRYCKERI. 1895.