Riksdagens snabbprotokoll 1994/95:40 Måndagen den 12 december
ProtokollRiksdagens protokoll 1994/95:40
Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1994/95:40 Måndagen den 12 december Kl 10.00 12.56
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
_________________________________________________________________________
1 § Justering av protokoll Justerades protokollen från den 5 och 6 december.
2 § Meddelande om information från regering- en Talmannen meddelade att torsdagen den 15 de- cember kl. 14.30 skulle statsminister Ingvar Carlsson lämna information om frågan om bärgning av Estonia.
Meddelande om uppskjuten votering Talmannen meddelade att konstitutionsutskottets meddelanden KU15 och KU21, finansutskottets be- tänkanden FiU2, FiU3 och FiU4, lagutskottets betän- kande LU5, försvarsutskottets betänkanden FöU1 och FöU2, socialförsäkringsutskottets betänkanden SfU6 och SfU9, utbildningsutskottets betänkande UbU4, trafikutskottets betänkande TU3, jordbruksutskottets betänkande JoU9, näringsutskottets utskottets betän- kanden NU6, NU7 och NU11 samt bostadsutskottets betänkanden BoU7, BoU8 och BoU9 skulle avgöras i ett sammanhang vid arbetsplenum onsdagen den 14 december.
3 § Kyrkliga frågor Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU15 Kyrkliga frågor (prop. 1994/95:80).
Anf. 1 ANDERS SVÄRD (c): Fru talman! Jag vill först säga några ord om ut- skottsmajoritetens förslag när det gäller prästgårdar som inte längre är bostad åt präst, utan som med kyr- kokommunala medel byggts om för annan använd- ning. Utskottsmajoriteten skriver att 1993 års kyrkomö- te inte hade någon invändning mot den föreslagna ordningen beträffande tid för brytpunkt. 1994 års kyrkomöte föreslog 1932 som en lämplig brytpunkt. Det är möjligen att ta i. Att lägga brytpunkten i början av 1960-talet borde dock alla kunna ställa upp på. Då tar man i stort sett bort behovet av ekonomisk regle- ring mellan pastorat och egendomsnämnder som skulle höra ihop med investeringar som gjorts i de aktuella fastigheterna - investeringar som betalats med kyrkokommunala medel. Hos de berörda egendomsnämnderna och pastora- ten är enigheten stor om att gränsen bör sättas långt tidigare än den 1 januari 1989. De pekar på olika skäl för en tidigare brytpunkt. Med regeringens förslag kommer förvaltningen av ett stort antal f.d. prästgår- dar att fr.o.m. den 1 januari 1995 föras över från pas- toraten till egendomsnämnderna. Många av dessa prästgårdar har under senare årtionden byggts om av pastoraten till kanslilokaler eller församlingshem eller för att kunna användas för annat kyrkligt ändamål. De är i praktiken att jämställa med kyrkokommunal egendom. Pastoraten har alltså bekostat ombyggna- derna med skattemedel, och fastigheterna kan inte jämföras med annan kyrklig jord som är avsedd att ge avkastning. Jag kan utan överdrift påstå att utan dessa om- byggnader, som alltså bekostats med kyrkokommuna- la medel, skulle de flesta fastigheterna betinga ett mycket ringa värde. Egendomsnämndernas samarbetsorganisation och pastoratsförbundet förordar tillsammans en tidigare brytpunkt. Det gäller att få med tillräckligt många av de berörda fastigheterna samtidigt som man bör und- vika en så lång period att man får utredningssvårighe- ter. Den 1 januari 1962 nämns som en lämplig tid- punkt. Jag tar det som ett kraftfullt stöd för mitt för- slag om den 1 janauri 1961. Jag yrkar alltså bifall till reservation nummer 1. När det gäller arbetsgivarföreträdare i fråga om prästtjänster vill jag utöver de skäl för mitt förslag som jag angett i motionen peka på ett mycket allvar- ligt praktiskt problem med att behålla nuvarande förhållanden, nämligen problemet med olika perso- nalansvariga myndigheter i ett pastorat. Ibland hand- lar det om arbetsplatser med inte särskilt många an- ställda. Alltför ofta tas inte konflikter mellan präster och andra anställda, eller konflikter mellan präster och förtroendevalda upp i tid. Ingen har, på lokalpla- net, ett samlande ansvar. Domkapitlet får ofta inte ens kännedom om förhållandena förrän det i praktiken är för sent. Jag vill tillägga att jag inte föreslår någon ändring när det gäller domkapitlets tillsyn över prästernas ämbetsutövning. Jag är övertygad om att den föränd- ring jag föreslår måste genomföras; ju förr desto bätt- re. Till sist vill jag säga några ord om den kyrko- kommunala kompetensen. Svenska kyrkan är en rik- stäckande öppen folkkyrka. Det är viktigt att männi- skor får möta en generös attityd från kyrkans sida. Det innebär att det inte skall dras för snäva gränser när det gäller möjligheten att utan kostnad få del av de kyrk- liga handlingarna dop, konfirmation, vigsel och be- gravning i en församling som man har anknytning till men inte tillhör. I min motion hänvisar jag till en dom från rege- ringsrätten enligt vilken kyrkofullmäktige endast kan besluta att de som tillhör församlingen kostnadsfritt får del av de kyrkliga handlingarna. Det kan finnas många personliga band till en församling man tidigare tillhört. Det bör vara möjligt för varje församling att bestämma om en ordning som på ett rimligt sätt tar hänsyn till detta förhållande. Kyrkan som trossamfund får inte uppfattas som en så strikt byråkratiskt och formellt reglerad organisa- tion att inte ens beslutande lokala organ kan inta en generös attityd. Det handlar ju endast om personer med en särskild anknytning till församlingen. Det kan t.ex. vara en person som hela sitt liv bott i en försam- ling och som av någon anledning flyttat till en annan församling - det kan vara p.g.a. vårdbehov eller p.g.a. att barn eller andra släktingar bor där. Om den perso- nen dör efter några månader skall han enligt utskotts- majoritetens förslag behandlas som vilken utsocknes som helst. Det är inte bra. Det handlar ju inte om upplåtande av gravplats och sådana kostnadskrävande saker utan endast om de kyrkliga handlingarna. Det borde enligt min mening vara onödigt att, som ut- skottsmajoriten anför, vänta på en regeringsproposi- tion i ett så klart och enkelt ärende. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservation nr 2.
Anf. 2 CATARINA RÖNNUNG (s): Fru talman! KU:s betänkande nr 15 tar upp vissa ändringar i kyrkolagen som beräknas träda i kraft 1 januari 1995. Jag skall här beröra innehållet i dessa. I proposition nr 80 föreslås att en prästgård som inte används som tjänstebostad blir församlingskyr- kans fastighet. Pastoratet - inte stiftets egendom- snämnd - förvaltar fastigheten för att underlätta att denna vid byte av prästtjänst åter skall kunna tas i anspråk som tjänstebostad. Kyrkomötet och vårt betänkande tillstyrker försla- get. 1994 års kyrkomöte begärde en övergångsregel som innebär att en tidigare prästgård som upphört att vara tjänstebostad så tidigt som 1932 och som var kyrklig egendom vid utgången av 1994 skulle bli församlingskyrkans fastighet. En övergångsregel av den typ kyrkomötet skissat är motiverad. Men gränsen för hur lång tid tillbaka den gäller bör i stället av praktiska och administrativa skäl och av hänsyn till varaktigheten av de investe- ringar som gjorts sättas till 1 januari 1989. Även reservanten anser att tidpunkten 1932 är väl generöst tilltagen och föreslår i stället 1 januari 1961. Utskottsmajoriteten följer här propositionens förslag och stannar vid 1 januari 1989. Prästernas framtida löneförhållanden och arbetsgi- varföreträdare till prästtjänster tar inte riksdagen ställning till i dag. Vi avvaktar kyrkoberedningens förslag. Kyrkoberedningen har sagt att det är möjligt att frågan behöver en ytterligare utredning. Riksdagen är alltså inte beredd att i dag ta ställning till dessa frågor. Regeringen föreslog i en skrivelse till 1994 års kyrkomöte att de kommunala kompetensprinciperna - lokaliserings- och likställighetsprinciperna - skulle skrivas in i kyrkolagen. Kyrkomötet hade ingen erin- ran mot detta. En kommande proposition kommer att beröra de frågeställningar reservanten redan i dag vill att riksdagen skall ta ställning till. Betänkandet behandlar och avstyrker dessutom sex motioner från den allmänna motionstiden. Kyrko- beredningens slutbetänkande är för närvarande ute på remiss. En proposition förväntas därefter rörande förhållandet kyrka-stat. Den lämpliga tidpunkten för riksdagen att ta ställning i många av de intressanta och angelägna frågor som berörs i motionerna bör därför avvaktas. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets betän- kande.
Anf. 3 ANDERS SVÄRD (c) replik: Fru talman! Catarina Rönnung hänvisar till ut- skottsmajoriteten och säger att av praktiska och ad- ministrativa skäl och med tanke på varaktigheten av gjorda investeringar bör man sätta brytpunktsåret till 1989. Av exakt samma skäl är de berörda pastoraten och egendomsnämnderna överens om att man bör sätta en tidigare brytpunkt, nämligen för att inte få administrativt trassel, för att inte behöva göra värde- ringar av vad som är kvar av gjorda investeringar i form av icke avskrivna delar osv. Utskottsmajoriteten har uppenbarligen inte förstått själva poängen. Det kan jag inte göra mycket åt.
Anf. 4 CATARINA RÖNNUNG (s): Fru talman! Utskottsmajoriteten har ansett att det är ganska opraktiskt med en tidsgräns som gäller 33 år tillbaka i tiden. Vitsen med att pastoraten skall ta hand om dessa f.d. prästgårdar och att de skall vara församlingskyr- kans egendom är ju att de på nytt skall kunna förvand- las till någorlunda praktiska och välfungerande tjäns- tebostäder för präster. Då tycker vi inte att de skall ha använts som församlingshem eller dylikt alltför länge. Därför har vi stannat vid att gränsen skall sättas till 1989. Dessutom är det egendomsnämnderna som medde- lar föreskrifter om hur prästgårdarna skall skötas. De meddelar om prästgårdarna är särpräglade miljöer och är av kulturhistoriskt intresse. Egendomsnämnderna har ansvaret för hur prästgårdarna skall ses om.
Anf. 5 ANDERS SVÄRD (c): Fru talman! Problemet är ett annat än det som Catarina Rönnung bemöter. Om man har gjort investeringar med kyrkokom- munala medel för t.ex. 5-10 år sedan i de fastigheter som berörs uppstår ett problem i fråga om hur den ekonomiska regleringen mellan egendomsnämnderna och pastoraten skall gå till. Man kan nämligen inte anse att byggnadsinvesteringar skall vara avskrivna på kortare tid än t.ex. 30 år. Det är därför jag föreslår 30 år. Jag tycker fortfarande att det är ett mycket välmo- tiverat förslag.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
4 § Följdlagstiftning till förlängningen av val- perioden och riksmötet Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU21 Följdlagstiftning till förlängningen av valperioden och riksmötet (prop. 1994/95:87).
Anf. 6 CATARINA RÖNNUNG (s): Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
5 § Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1993/94 Föredrogs finansutskottets betänkande 1994/95:FiU2 Riksdagens revisorers verksamhet under budgetåret 1993/94 (redog. 1994/95:RR1).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an- mäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
6 § Riksbankens och Finansinspektionens be- redskapsansvar Föredrogs finansutskottets betänkande 1994/95:FiU3 Riksbankens och Finansinspektionens beredskapsansvar (prop. 1994/95:47).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an- mäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
7 § Ett Sverigehus i S:t Petersburg Föredrogs finansutskottets betänkande 1994/95:FiU4 Ett Sverigehus i S:t Petersburg (prop. 1994/95:78).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an- mäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
8 § Oskäliga avtalsvillkor m.m. Föredrogs lagutskottets betänkande 1994/95:LU5 Oskäliga avtalsvillkor m.m. (prop. 1994/95:17 och 1994/95:44).
Talmannen konstaterade att ingen talare var an- mäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
9 § Totalförsvarsplikt Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1994/95:FöU1 Totalförsvarsplikt (prop. 1994/95:6 och 1994/95:87).
Anf. 7 ANNIKA NORDGREN (mp): Fru talman! 218 män totalvägrade 1993. Det handlar alltså om män som vägrade göra värnplikt med eller utan vapen. Av dessa vägrade de flesta redan vid grundutbildningen. En liten del vägrade först när det blev aktuellt med repetitionsutbildning. 1993 dömdes 101 personer till fängelse för brott mot vapenfrilagen och 255 till fängelse för brott mot värnpliktslagen. Alla är dock inte totalvägrare, som ni förstår med tanke på de siffror som jag nämnde allde- les nyss. Försenad inryckning och rymning är exem- pel på andra handlingar som kan vara brott mot va- penfri- och värnpliktslagen. De som vägrar göra värnplikt av samvetsskäl re- dovisas inte särskilt. Straffskalen i vapenfrilagen är böter eller fängelse i högst ett år och i vapenfrilagen böter eller fängelse i högst sex månader. I fjol dömdes 356 personer till fängelse för brott mot vapenfri- och värnpliktslagen. I genomsnitt satt dessa män fängslade i 1,25 månad. Fru talman! Det här kostar pengar. Jag har roat mig med att räkna ut den ungefärliga kostnaden för detta, som samhället får bära. Jag har kommit fram till en siffra på ca 11,4 miljoner kronor. Det kostar samhället 929 kr per dygn att hålla en person fängslad vid en öppen lokal anstalt, som dessa män oftast ham- nar på. Till detta skall man räkna kostnaderna för rättegångar, förlorade skatteintäkter och det faktum att dessa män inte gör någon samhällelig nytta när de sitter inne. Enligt min mening skulle dessa pengar kunna an- vändas bättre, t.ex. till brottsförebyggande verksamhe- ter eller till förbättringar för dem som gör värnplikten. Det är givetvis inte bara ekonomiska aspekter som får mig att förkasta fängslandet av totalvägrare. Enligt min mening är fängelse i första hand till för att män- niskor skall vårdas, så att de blir friska. Tror någon att totalvägraren efter avtjänad strafftid lämnar fängelset jublande glad och övertygad om det fantastiska i att göra värnplikt? Förmodlingen inte. Jag vill avslutningsvis skicka med följande histo- ria från verkligheten till er här i kammare men kanske framför allt till Straffsystemkommittén, som just nu arbetar med frågan om ett nytt påföljdssystem. Shalish Patel hotas av konkurs, inte för att han har misskött sig eller sin verksamhet utan för att han hotas av fängelse. Han fick inte slippa eller skjuta upp sitt deltagande i en militärövning. Shalish blev inkallad när han som bäst höll på att bygga upp sitt företag. Han hade inte någon som kun- de ta vid under den tid som övningen ägde rum. När han kom i gång med sin restaurang i Skövde skrev han ett nytt brev till berörda myndigheter och skick- ade med ett intyg från fastighetsägaren, som bekräfta- de hur viktigt det var för Shalish att kunna fortsätta att driva sin rörelse utan ett avbrott och att han inte hade någon som kunde rycka in för honom. Det blev ett nytt avslag på ansökan, och nu skall hans öde avgöras i rätten den 24 januari. Min förhoppning är att Straffsystemkommittén skall komma med ett förslag som lämnar utrymme för logiska och mänskliga ställningstaganden i dessa frågor. Under den tid som kommitténs arbete pågår anser jag att fängelsestraff för totalvägrare inte skall utdö- mas, av ideologiska, medmänskliga och - i och för sig av mindre betydelse - ekonomiska och kostnadsmäs- siga skäl. Fru talman! Jag förutsätter att de riksdagsledamö- ter som har motionerat angående detta kommer att stödja reservationen, även om det inte är deras par- tilinje. Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio- nen.
Anf. 8 LENNART ROHDIN (fp): Fru talman! Det är ett stort steg som tas när riks- dagen antar föreliggande förslag till lag om totalför- svarsplikt. Det är resultatet av en lång och utdragen process. Därför är det så mycket mer glädjande att detta nu kan ske i en bred parlamentarisk enighet. Paradoxen i det svenska totalförsvaret har länge varit att hundratusentals värnpliktiga har kallats in till en värnpliktsutbildning som inte har lett till någon krigsplacering. Det ledde till att civilförsvaret inte fick en i sak önskvärd föryngring och kvalitetshöj- ning. Men detta pris ansåg man tydligen vara värt att betala för att vidmakthålla principen om det militära försvarets absoluta företräde. Det kan finnas anledning att påminna sig om detta förhållande när den mytomspunna diskussionen om den allmänna värnplikten nu åter blossar upp. För- hoppningsvis är det bara en sista flämtning. Fru talman! 1992 föreslog en enig pliktutredning att en lag om totalförsvarsplikt skulle ersätta hittills- varande lagar om värnplikt, civilförsvarsplikt, vapen- fri tjänst och olika civila tjänsteplikter. Hur många som skall skrivas in med plikt och hur lång utbildning som skall ges för olika funktioner skall styras av be- hovet av pliktpersonal under höjd beredskap. Mot den här bakgrunden är det självklart att Folk- partiet liberalerna finner det utomordentligt angeläget att beslut nu kan fattas. Några bärande principer i propositionen kan redan sägas vara i kraft genom moment i 1992 års försvarsbeslut. Det viktigaste var att riksdagen då slog fast att utbildningen av pliktper- sonal skall styras av krigsorganisationens personalbe- hov. Principen om totalförsvarsplikt kan sägas innebära den viktigaste principiella förnyelsen sedan 1901 års beslut om att avskaffa indelningsverket och basera försvarets personalförsörjning på värnplikt. Det beslu- tet hade föregåtts av mer än 40 års plädering för värnplikt, med liberaler som Viktor Rydberg, August Blanche, S.A. Hedlund, Adolf Hedin och Julius Man- kell som starkt pådrivande. I det perspektivet bör de principiella aspekterna på införandet av en totalför- svarsplikt sättas i främsta rummet. Fru talman! Införandet av en totalförsvarsplikt ger möjligheter att använda pliktlag för att tillgodose väsentliga samhällsfunktioner under beredskap och krig. Detta måste slås fast med stort eftertryck, vilket utskottet också har varit enigt om. Pliktutredningen gav förslag och exempel på en rad civila verksamhe- ter som i krig behöver personella förstärkningar. I krig kommer det att vara brist på viktiga kategorier perso- nal. Exakt vilka uppgifter som till mindre eller större del kräver särskild utbildning inom ramen för en pliktlag kan knappast fastläggas för en lång tid. Inför varje försvarsbeslut bör man därför analysera vilka funktioner som behöver tillföras mer pliktpersonal med grundutbildning och vilka som kan klara sig med mindre personal än tidigare. Fördelning och utveck- ling av personaltillgången blir därmed ett av de vikti- gaste inslagen i framtida totalförsvarsbeslut. Utskottet delar, som framgår, denna uppfattning. "Rätt individ på rätt plats" hellre än det gamla "rätt man på rätt plats" - bör vara målet för totalförsvarets personalhantering. Genom åren har många upplevt hur svårt detta varit att uppfylla i verkligheten, både vid uttunning till värnpliktsutbildning och vid överför- ingar till civila totalförsvarsuppgifter. Pliktutredningen har ganska ingående behandlat frågor kring uttagning till utbildning av pliktpersonal. Det måste enligt vår mening i det enskilda fallet bli en sammanvägning av medicinska och andra egenskaper, vederbörandes utbildning, den enskildes egen önskan och operativa förhållanden. Fru talman! Ett problem som vi blivit alltmer uppmärksammade på, som en följd av mer eller mind- re tragiska händelser, ligger i att utbildning på han- deldvapen och sprängämnen minst av allt är önskvärd för personer som kan missbruka denna utbildning genom våld eller hot mot andra. Problemet ligger inte bara i att vederbörande ges kunskap i hantering av vapen utan också i att han under utbildningen olovligt kan komma över ammunition, handgranater, rökam- munition eller andra farliga produkter. Så länge inriktningen var att utbilda så många män som möjligt fanns knappast utrymme för att undanta personer med hänsyn till dessa risker. Men i det nya systemet borde det vara en strävan att undvika att ge vapenutbildning åt våldsbenägna personer. För all- mänheten måste det te sig stötande att staten utbildar våldsmän i bruk av vapen. Frågan är naturligtvis vilka möjligheter som finns att vid tidpunkten för inskrivningen bedöma riskerna för att en individ överlagt eller impulsivt kommer att kunna använda vapen på detta sätt. Det brukar emel- lertid sägas att avancerade vanebrottslingar i allmän- het visat klara missanpassningar redan i tidiga tonår. Den som visat våldstendenser och annan kriminalitet redan tidigt har därför i många fall uppmärksammats genom detta hos skolan, polis, sociala myndigheter, sjukvården, domstolar och andra organ. Fru talman! Ett specialfall utgörs av organiserade extremistgrupper som hyllar våldsutövning och i en del fall kanske också aktivt utövar eller hotar med våld mot olika etniska grupper eller mot företrädare för demokratiska synsätt. I det gamla systemet fanns få möjligheter att förvägra extremister militärutbild- ning, men i det nya systemet borde möjligheterna vara betydligt större. Individer i den här kategorin säger sannolikt att de har ett stort intresse av att få en kraftfull militär ut- bildning. Men självfallet finns starka allmänpreventi- va skäl för att söka undvika att ge dem en utbildning som riskerar att missbrukas. Frågan om möjligheten att undanta våldsbenägna personer från vapenutbildning är inte bara teoretisk. Senare tid har givit allvarliga exempel på hur militärt utbildade använt sina kunskaper för att döda eller för att begå avancerade brott. Fru talman! 1992 slog riksdagen fast att pliktut- bildning skall få åläggas den enskilde endast om detta krävs för att fylla uppgifter inom totalförsvaret. Tidi- gare hade allmän värnplikt tolkats som att i princip alla män skulle utbildas, oavsett behoven i krigsorga- nisationen. Att motståndet varit stort - och fortfarande inte är nedkämpat - har visat sig inte minst under de senaste veckorna. Det är möjligt att en del aktörer motiverade för- ändringen med hänvisning till ekonomiska skäl. För- svaret hade under lång tid en svår obalans mellan kvalitet och numerär. Från 1987 hade statsmakterna drivit på för en omstrukturering syftande till en mind- re men bättre utrustad och bättre utbildad organisa- tion. Den minskade militära organisationen kräver därmed färre värnpliktiga, vilket i sin tur också är en förutsättning för att få loss pengar till den nödvändiga moderniseringen. Folkpartiet liberalerna har däremot - inte minst min företrädare på Gävleborgsbänken Hans Lindblad - i över 20 år pläderat för en sådan strukturomvand- ling. Men principen om att totalförsvarsplikten endast skall få användas för den utbildning som krävs för uppgifter inom totalförsvaret har för Folkpartiet aldrig varit en budgetfråga. Oavsett ekonomisk ram måste gälla att man inte skall slösa med skattebetalarnas pengar utan söka få ut så god effekt som möjligt för varje satsad krona. Men lika viktigt är ett moraliskt skäl gentemot den enskilde. Att ge en effektiv utbildning för en uppgift i totalförsvaret går att motivera. Men hur skall man kunna förklara för en person att han eller hon med plikt tas ut för ett antal månaders försvarsutbildning som inte motsvaras av något behov? Fru talman! En grundläggande princip sedan 1992 är således att totalförsvarets personalbehov skall styra hur många som tas ut till grundutbildning. Samma princip leder till att utbildningstiderna måste komma att variera kraftigt mellan olika funktioner. Sannolikt kommer vi inom de civila delarna av totalförsvaret att få se ett spektrum av starkt skiftande utbildningstider. I princip bör detsamma gälla också på militär sida. Ingen skall ges en längre utbildning än som behövs för att på ett bra sätt kunna sköta sin uppgift. Fru talman! Att utbilda värnpliktiga utan inrikt- ning på krigsplacering vore således ett stort steg till- baka och skulle innebära ett övergivande av den prin- cip som riksdagen slog fast 1992. Skulle man försöka införa en icke försvarsbetingad pliktutbildning vore det fråga om en ny statlig verksamhet. I Sveriges statsfinansiella situation borde det betraktas som ute- slutet - men i princip vore det lika fel även om staten haft mer pengar. En sådan ordning skulle vara direkt destruktiv ge- nom att en icke försvarsmotiverad värnpliktsutbild- ning skulle innebära att vi psykologiskt och praktiskt kom tillbaka till det träsk som förstörde så mycket inom försvaret under 60-, 70- och 80-talen, då en överdimensionerad värnpliktsutbildning tog pengar som hade behövts från angelägna ändamål som sjuk- vårdstransporthelikoptrar, skyddsvästar och modern elektronik. Ur allmän samhällssynpunkt kan det inte heller rimligen finnas ett intresse av att vapenutbilda fler än som behövs för att bemanna försvarsmaktens förband. Vill man av något skäl öka det antal personer som genomgår pliktmässig grundutbildning inom totalför- svaret finns långt större skäl att ge fler utbildning för att i krig kunna biträda i vården av gamla och sjuka, eftersom den fredstida vårdorganisationen är mindre än den som erfordras i krig. Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i för- svarsutskottets betänkande.
Anf. 9 ÅKE CARNERÖ (kds): Fru talman! Förslaget till lag om totalförsvarsplikt inleds med bestämmelsen att "totalförsvaret är en angelägenhet för hela befolkningen". Personalför- sörjningen vid totalförsvaret skall därför tryggas ge- nom att var och en som är bosatt i Sverige är pliktig att tjänstgöra inom totalförsvaret i den omfattning som hans eller hennes kroppskrafter och hälsotillstånd tillåter från 16 års ålder t.o.m. 70 års ålder. Skyldigheten att tjänstgöra inom totalförsvaret regleras genom olika lagar. Inom det militära försva- ret sker personalförsörjningen genom yrkes- och re- servofficerare, andra anställda, värnpliktiga, hälso- och sjukvårdstjänstepliktiga och frivilliga. Inom det civila försvaret sker personalförsörjningen genom dem som omfattas av allmän tjänsteplikt, civilför- svarspliktiga, förstärkningspersonal inom kommunal räddningstjänst, hälso- och sjukvårdspersonal, polis- personal, beredskapspoliser, vapenfria tjänstepliktiga samt frivilliga. Tjänstgöringsskyldigheten blir nu gemensam för hela totalförsvaret, och det är behovet av personal för att lösa det militära och civila försvarets uppgifter i krig som skall styra inskrivning och utbildning. Be- träffande det civila försvaret är det viktigaste inte att i förväg ange ett visst antalsmässigt behov av pliktper- sonal, utan det centrala är att det civila försvaret får en kvalitetshöjning genom tillförsel av yngre perso- nal. Tjänstgöringen skall fullgöras som värnplikt, ci- vilplikt eller allmän tjänsteplikt. Både värnplikt och civilplikt omfattar grundutbildning, repetitionsutbild- ning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den allmänna tjänstgöringsplikten innebär endast tjänstgöringsskyldighet under höjd beredskap. Fru talman! Övergången till en totalförsvarsplikt är värdefull och har stor principiell betydelse. Inne- börden är att totalförsvaret ses som en helhet, där olika behov vägs mot varandra och där tillgängliga personalresurser fördelas på ett rationellt sätt. Krig och beredskap innebär alltid mycket stora påfrest- ningar. Genom att utnyttja hela befolkningens kun- skap och kompetens inom totalförsvarets alla viktiga områden, får vi bästa möjliga förutsättningar att värna vårt land. Direktrekryteringen till det civila försvaret kommer att innebära en föryngring samt medföra att statusen av det civila försvaret höjs. Totalförsvaret förmåga grundas främst på det fredstida samhällets resurser och dess förmåga till omställning. Målet för inskrivning bör vara att utbilda den som är bäst lämpad för en befattning. Enligt förslaget bör därför alla män mönstras och alla frivilliga kvinnor antagningsprövas. Om den totalförsvarspliktige därvid bedöms ha förutsättningar att tjänstgöra inom totalför- svaret bör han eller hon inskrivas. Den myndighet som skall handha registreringen av all pliktpersonal är Totalförsvarets pliktverk. Inskrivning är en förutsätt- ning för att en totalförsvarspliktig skall vara skyldig att göra värnplikt eller civilplikt. Fru talman! Den vapenfria tjänsten föreslås inte längre regleras som ett undantag från värnpliktstjänst- göring utan som ett av flera tjänstgöringsalternativ. Den som har en allvarlig personlig övertygelse om att inte använda vapen mot någon annan skall ges rätt att efter ansökan slippa tjänstgöring som är förenad med vapenbruk. Beslutet 1991 om förenklat prövningsförfarande innebar att en ansökan skulle bifallas utan ytterligare utredning om det inte fanns särskilda skäl för närmare prövning av den sökandes inställning till bruk av vapen. Enligt den statistik som utskottet tagit fram har antalet ansökningar om vapenfri tjänst inte ändrats nämnvärt medan antalet bifallna ansökningar ökat från 77,9 % år 1991 till 99,7 % år 1994. Propositio- nens förslag överensstämmer i stort med gällande regler. Fru talman! Det finns ingen utvidgning i lagen till att kvinnor skall bli skyldiga att mönstra, s.k. köns- neutral totalförsvarsplikt. Regeringen skriver i pro- positionen att det i ett läge med krympande resurser och där inte alla män tas ut inte finns några skäl att utvidga pliktlagen. Dock betonas det att kvinnor bör ha samma möjlighet som män att delta i det svenska totalförsvaret. Eftersom frivillighet råder finns bestämmelser om antagningsprövning av kvinnor som vill fullgöra värnplikt eller civilplikt samlade i en särskild lag. När en kvinna samtycker till inskrivning för värnplikt eller civilplikt omfattas hon av samma bestämmelser som män. Därmed blir kvinnorna jämställda med männen i plikthänseende, vilket stärker kvinnnornas roll i total- försvaret. Utskottet har dock vid behandlingen av frågan om kvinnors tjänstgöring gjort ett tillägg. För att ta till vara kvinnors positiva försvarsintresse skall kvinnor, efter frivilligt åtagande, ges möjlighet att placeras i utbildningsreserven. Detta medför också en likabe- handling av män och kvinnor. Placeringen i utbild- ningsreserven upphör vid utgången av det år när den totalförsvarspliktige fyller 30 år. Fru talman! Statsmakterna har ansett det nödvän- digt att tillgripa straff när totalförsvarspliktiga inte fullgör sin skyldigheter enligt rådande bestämmelser. Brott mot totalförsvarsplikten föreslås ge böter eller fängelse i högst ett år. Propositionen innehåller inga förslag om nytt påföljdssystem vid totalvägran. Ut- skottet utgår från att den pågående utredningen be- nämnd Straffsystemkommittén kommer att ge förslag till påföljder vid brott mot pliktlagen. Fru talman! Med denna lag utökas möjligheterna för medborgarna till aktiva insatser inom olika delar av totalförsvaret. Utskottet poängterar behovet av kvalitetsförstärkning inom vissa delar av det civila försvaret. Totalförsvarsplikten ger oss möjlighet att tillgodose viktiga samhällsfunktioners behov av utbil- dad personal. Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan i betänkandet.
Anf. 10 ULLA HOFFMAN (v): Fru talman! Nyligen utbröt en stor debatt i media angående de aviserade besparingarna på försvaret. ÖB ville spara genom att öka på den s.k. utbildningsreser- ven, dvs. öka på antalet unga män som inte kommer att göra sin militära grundutbildning. Bland dem finns säkert många som gärna skulle vilja fullgöra sin värnplikt eller civilplikt. Samtidigt bestraffas de som av olika skäl inte vill fullgöra sin plikt. I det läget verkar det helt osannolikt att vi fort- sätter att döma s.k. totalvägrare till fängelsestraff. När försvaret inte klarar av att ta emot alla unga män, borde man snarast vara tacksam över att det finns människor som inte ställer dessa krav. I stället bestraffas de med fängelsevistelse av varierande längd. Frågan om ett nytt påföljdssystem för totalvägrare utreds för närvarande av Straffsystemkommittén. Den förväntas redovisa sina förslag under våren 1995. I uppdraget ingår också att utreda en vidgad samhäll- stjänst som påföljd. Ett beslut om ett nytt påföljdssys- tem kan träda i kraft tidigast sommaren 1995. Fram till dess kommer uppskattningsvis 750 totalvägrare att ha avtjänat fängelsestraff om vardera fyra månader till en total kostnad för samhället på över 75 miljoner kronor. Om kostnaden för fängelsestraff för totalvägrarna hade bokförts på försvaret, hade det inneburit att ÖB hade tvingats skära ned ytterligare på grundutbild- ningen. I dessa dagar då finansministern jagar miljo- ner borde försvarsutskottet hjälpa honom att spara 75 miljoner kronor genom att ge amnesti till totalvägrare till dess ett nytt påföljdssystem har trätt i kraft. Fru talman! Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets motion och därmed också till reservationen om am- nesti för totalvägrare, mom. 6.
Anf. 11 SIGRID BOLKÉUS (s): Herr talman! Jag har anmält mig till debatten med anledning av min motion Fö3. Propositionen innehöll inga förslag om frågan om värnpliktigas totalvägran, och även om motionen blir avslagen ger jag inte upp hoppet om att ingen total- vägrare skall kallas in på nytt när en lagändring är på gång. Möjligheten att bestraffa finns ju kvar, men senareläggs. Utskottet har i motionssvar under årens lopp visat en otålighet över att frågan om totalvägran har dragits i långbänk. En rad utredningar har tagit upp frågan om sam- hällstjänst som alternativ till fängelse. När samhäll- stjänst infördes på prov 1990 kunde totalvägrare inte komma i fråga. De har inte behov av övervakning. I min första motion väckt 1991/92 ville jag ha en utredning om avkriminalisering av totalvägran mot värnplikt och möjligheten att, som i Nederländerna, överföra handläggning av samhällstjänst för totalväg- rare till t.ex. Socialdepartementet. Förslag om avkri- minalisering finns också med i detta betänkande i motion Fö1 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfver- strand. Genom att återigen hänvisa till Straffsystem- kommittén har utskottet gett besked om att totalväg- ran skall ses som ett brott även i framtiden. Jag är ledamot av Straffsystemkommittén, och vi har inte i uppdrag att överväga avkriminalisering av något slags brott. År 1990/91 avslogs motionerna om totalvägran, och utskottet erinrade om att Pliktutredningen skulle tillsättas. Året därpå ansåg utskottet att Pliktutredningen skulle avvaktas. Samma år, den 24 april 1992, i en interpellationsdebatt, fick jag följande besked av för- svarsminister Anders Björck: "Jag kan försäkra att plikturedningen sysslar med denna problematik in- klusive de utländska alternativ som finns - - -." Var- för kom det inte något förslag från utredningen? Jag har inte ens hört talas om något underlag för fortsatt beredning. Eftersom historien är intressant, fortsätter jag med försvarsutskottets betänkande år 1992/93. Där fram- gick det att Plikturedningen ansåg att det var angelä- get att överväga frågan och att detta bör ske inom den s.k. Straffsystemkommittén. Utskottet utgick från att regeringen skulle ta erforderliga initiativ. Där fanns en otålighet från utskottets sida. Inte kom det något uppdrag till utredningen. För ett par veckor sedan tog jag upp frågan vid ett sam- manträde. Vi fick veta att en informell kontakt togs för cirka två år sedan från departementet med utred- ningens sekretariat. Frågan dryftades om Straffsys- temkommittén kunde ta sig an ett nytt påföljdssystem för brott mot pliktlagarna. Resultatet blev att depar- tementet önskade ett snabbare förfarande än vad vi kunde åstadkomma. Under 1993/94 har utskottet erfarit att Pliktutred- ningen i den del som avser överväganden om nytt påföljdssystem har överlämnats till Justitiedeparte- mentet, där frågan för närvarande bereds. Utskottet förutsätter att frågan om påföljden för värnpliktsväg- rare härvid behandlas. När jag nu har läst min interpellationsdebatt med försvarsminister Anders Björck den 24 april 1992, är jag inte förvånad över att frågan förhalats och bollats hit och dit. Han sade: "Vi skall behålla den värn- pliktslagstiftning som vi har i sina grunddrag." Jag påtalade att Sverige står på Amnestys lista över länder som har samvetsfångar och att FN:s kommission för mänskliga rättigheter förordar att vapenfri tjänst skall vara i överensstämmelse med vägrarens övertygelse. Så svarade Anders Björck: "Talet om samvetsfångar är ett mycket farligt reso- nemang. Jag har träffat människor som anser sig vara samvetsfångar därför att de tvingats betala skatt på ett sätt de djupt ogillar." Ulla Hoffmann nämnde andra siffror angående kostnader. Men i interpellationssvaret fick jag veta att det kostade 15 miljoner kronor, förutom dom- stolskostnader, att hålla värnpliktiga i fängelse år 1991. Jag misstänkte att det var en alldeles för låg siffra. Jag skall hålla mig till totalvägrare. De hamnar först i tingsrätt, och de får oftast 60 dagsböter och villkorlig dom i två år. Många överklagar till hovrät- ten, som fastställer domen. Högsta domstolen tar i regel inte upp dessa fall. Efter cirka två år kommer en inkallelse igen, och totalvägraren döms till fyra må- naders fängelse. Anders Björck ansåg det vara ett fullkomligt ab- surt resonemang att göra en ekonomisk bedömning och frågade: "Är t.ex. våra kostnader rimliga att hålla rånare i fängelse? Är det rimliga kostnader att hålla ekonomiska brottslingar i fängelset?" Den inställning- en kan vara förklaringen till att Försvarsdepartementet inte har tagit de initiativ som utskottet har utgått från. Nog om den debatten. Nu har vi en ny försvars- minister. Sedan den 1 juli 1992 skall befälslämplighet vara ett kriterium för värnpliktsutbildning. Totalväg- rare kan ju inte fylla det kravet, även om många av dem är fritidsledare, socialarbetare, blivande lärare och präster. Enligt uppgifter i media anser sig försva- ret av besparingsskäl inte ha råd att kalla in mer än två tredjedelar av det totala antalet värnpliktiga nästa år. Herr talman! Utskottet skriver att en del totalväg- rar av ekonomiska eller andra skäl, t.ex. bekvämlig- het. Bengt som avtjänar sitt straff nu har betalat 7 200 kr i böter, han förlorar 27 000 kr i lön, sex semester- dagar samt har fått ta ledigt för de dagar det har varit rättegångar, förhör, m.m. Jag har brevväxlat med flera totalvägrare, och jag vet att det slipper inte ekonomiskt lindrigt undan. Tror verkligen någon i denna kammare att det är bekvämt att förhöras, flera gånger åtalas inför domstol och att sitta i fängelse? Ni skall veta att dessa grabbar sällan eller aldrig begått något som helst brott tidigare. För min del känner jag mig medskyldig till vad dessa unga grabbar och deras familjer får utstå och till att vi bestraffar dem för att fostran och skolundervis- ning satt så djupa spår. Jag har varit lärare i 25 år. Jag minns fredsmar- scher, fredsdemonstrationer, fredssånger och dikter om fred, vänskap och skrotade vapen. Hur många duvor, fredens symbol, har inte Sveriges elever klippt och ritat? Vi avbryter slagsmål och ägnar en stor del av undervisningstiden i skolan till konfliktlösning utan att ta till våld. Inom barnomsorgen förmanar vi skjut- glada grabbar med leksakspistoler. Vi, dvs. samhället, stöder att det inte skall finnas krigsleksaker att köpa. När denna ickevåldsfostran leder till en ickevåldsideo- logi hos dem så att de totalvägrar, får de samma sam- hälles hårdaste straff - nämligen fängelse. Ja, jag tycker att det är ovärdigt vårt land. Jag be- undrar Bengts föräldrar som oavlönade tar hand om unga samhällstjänstdömda och är handledare inom nykterhetsrörelsen, medan deras egen son just nu sitter i fängelse för totalvägran och längtar sig nästan sjuk efter sambon och dottern på tio månader. Det flesta som hittills dömts till samhällstjänst har begått våldsbrott. Det finns även många inom polisen, domstolarna och kriminalvården som tycker att det är orimligt att totalvägrare skall avtjäna fängelsestraff. Visst kan hotet om fängelse tänkas få några att acceptera vapen- fri tjänst inom försvaret. Men det beror inte på respek- ten för försvaret utan på rädsla för fängelsevistelsen. I utskottsbetänkandet motiverar utskottet sitt av- styrkande av min motion med att Straffsystemkom- mittén nyligen erhållit tilläggsdirektiv. I dessa tilläggsdirektiv gavs vi i uppgift att följa försöksverk- samheten om samhällstjänst. Vi befriades från att lägga fram ett särskilt delbetänkande om villkorlig frigivning. Den borgerliga regeringen kunde inte invänta utredningens förslag utan genomdrev tvåtredjedelsfrigivning i stället för halvtidsfrigivning för alla utom långtidarna. Varken sekretariatet eller vi som ingår i utred- ningen känner till att vi har fått några som helst di- rektiv föra att överväga påföljder för brott mot plikt- lagarna och inte heller några andra utpekade brottsty- per. Vad kan då vi i Straffsystemskommittén göra? Jo, vi kan utvidga möjligheten att dömas till t.ex. sam- hällstjänst i stället för fängelse. Det gör vi bl.a. genom att föreslå att kravet på övervakning skall tas bort. Det har varit den stötesten som har gjort att bl.a. totalväg- rare inte kommit i fråga för samhällstjänst. Totalväg- raren vill göra samhällstjänst bortkopplad från försva- ret. Den önskan uppfylls med vårt förslag. Om total- vägraren inte går med på samhällstjänst återstår, som för övriga brott, att straffet avtjänas i fängelse. Även om utskottet talar om att förslag och beslut skall fattas utan dröjsmål kommer det att ta tid innan den nya lagen om samhällstjänst träder i kraft. Den 31 oktober 1995 skall vårt stora betänkandet, där sam- hällstjänsten är en del, ha lämnat tryckeriet. Därefter skall vi ha en remissomgång som inte kan hastas igenom, propositionsskrivande och riksdagsbehand- ling. Skall vi låta ännu fler av våra unga normalt sköt- samma pojkar sitta i fängelse medan vi väntar på att den nya lagen om samhällstjänst skall träda i kraft? Det är min innerliga önskan att militära myndighe- ter avhåller sig från att på nytt kalla in totalvägrare när en lagändring är förestående. Jag frågar: Ställer försvarsministern och utskottet upp på en sådan vädjan eller rekommendation? Herr talman! Jag har inget yrkande, men jag kommer att stödja Miljöpartiets reservation.
Anf. 12 EVA FLYBORG (fp): Herr talman! I dag debatterar vi totalförsvarsplik- ten och lag om civilt försvar. Förslaget innebär en flexiblare användning av totalförsvarets personalre- surser. Hur många som skall skrivas in till plikttjänst- göring och hur lång utbildning de skall genomgå skall styras av behovet av pliktpersonal. Detta kan anses som självklart, men det har ingalunda varit fallet under tidigare år. Det är utmärkt att vi nu får en sådan ändring till stånd. Att också att samordna all plikt inom både den civila och militära delen i en totalför- svarsplikt är en nödvändig åtgärd för effektivitet i planeringen. I betänkandet föreslås också att kvinnor skall ha rätt att frivilligt fullgöra värnplikt utan att behöva binda sig för en fortsatt officerskarriär. Kvinnor som mönstrat skall också ha rätt att ingå i utbildningreser- ven. Men detta räcker inte. Samma grundkrav på deltagande i rikets totala försvar måste ställas på både kvinnor och män. Vi måste ta ytterligare steg framåt och likställa flickor med pojkar även inom försvarsmaktens område. Vi måste som ett litet land tillvarata all den kompetens som vi förfogar över och inte välja bort halva natio- nen innan vi ens har prövat dugligheten. Därför menar jag att underlaget för värnpliktstjänstgöring skall utökas till att gälla såväl kvinnor som män. Med den totalförsvarsplikt som nu föreslås finns också möjligheten att övergå till en könsneutral till- lämpning. Antalet värnpliktiga påverkas inte eftersom det är krigsorganisationens storlek som styr det årliga rekryteringsbehovet. Den förändring det skulle inne- bära är att vi breddar rekryteringsunderlaget och där- med ökar möjligheten till kvalitativa förbättringar. Under de snart 20 år som Folkpartiet pläderat för en totalförsvarsplikt har partiet envist hävdat att denna bör göras könsneutral. Då skulle man tillgodose de samlade personalbehoven inom civilt och militärt försvar genom att utgå från hela befolkningen. Det hittillsvarande talet om en allmän värnplikt har i själ- va verket varit en manlig värnplikt. Vi anser att det skall vara hela folkets försvar och inte halva folkets. Förslaget att göra män och kvinnor lika skyldiga att på olika sätt vara med och försvara sitt land är alltså främst kvalitativt. Men det finns också en jäm- ställdhetsaspekt som är väl värd att anföra. Kvinnors rätt att försvara sig är något som man sällan talar om. Vi är mer vana att se kvinnan som ett försvarslöst offer såväl i krig som i fred. Men som jag ser det är det alla kvinnors rätt att lära sig att försvara sig själva, sina barn och sitt land. Vad är det egentli- gen för gudomlig lag som säger att den rätten bara är mannens? Det hela handlar egentligen bara om tradi- tioner och attityder. Där förväntas vi politiker gå före och utmana systemen så att de utvecklas och förbätt- ras i takt med tiden. Särskild vikt bör därför läggas vid hur Sverige som nation och statsmakt ser på sina unga kvinnor och män. Detta synsätt anger, som jag ser det, tonen för alla i samhället om hur kvinnor och män skall bemötas, bedömas och behandlas, dvs. vad man duger till. Det är på detta sätt och på tusen andra sätt som attityder grundas och könsroller cementeras. Därför är det av yttersta vikt att staten behandlar alla lika. Herr talman! Jag har i dag inget särskilt yrkande att göra, men jag vill på detta sätt peka på ett antal argument för ett likställd deltagande för kvinnor i rikets försvar. Inte minst måste frågan noga utredas inför 1996 års försvarsbeslut. Detta kommer att bidra till en kompetenshöjning inom vårt totalförsvar och samtidigt bidra till den viktiga jämställdheten i vårt land. Man har sagt: Hela lönen, halva makten och delat ansvar även i försvaret.
Anf. 13 KARIN WEGESTÅL (s): Herr talman! Försvarsutskottets betänkande Total- försvarsplikt behandlar den i proposition 1994/95:6 föreslagna lagen om totalförsvarsplikt. Propositionen bygger på Pliktutredningens förslag som lämnades till den föregående regeringen i december 1992. Samtliga riksdagspartier stod bakom detta förslag. Lagen om totalförsvarsplikt reglerar skyldigheten för hela svenska folket att stå till försvarets förfogan- de fr.o.m. 16 års ålder till dess man fyller 70 år. La- gen är föreslagen att träda i kraft den 1 juli 1995. Tjänstgöringsskyldigheten, som benämns totalför- svarsplikt, skall kunna fullgöras som värnplikt, civil plikt eller allmän tjänsteplikt. Hur många personer som skall skrivas in med plikt och hur lång utbildning de skall genomgå kommer att styras av behovet av pliktpersonal vid förhöjd beredskap. Förslaget innebär att möjlighet skapas för flexiblare användning av totalförsvarets personalresurser. Alla män som är svenska medborgare föreslås, liksom i dag, vara skyldiga att mönstra och fullgöra värnplikt med s.k. lång grundutbildning. De skall också kunna direktrekryteras för tjänstgöring i det civila försvaret. Betänkandet följer propositionens förslag utom i tre avseenden. För det första. Propositionen föreslår en begräns- ning av antalet civilpliktiga i förhållande till Pliktut- redningens förslag. I propositionen bedöms behovet vara minst 1 500, dvs. samma antal som i dag gör vapenfri tjänst. Det stämmer inte överens med Pliktut- redningens intentioner att det civila försvarets behov av utbildad personal skall ges större tyngd inom total- försvaret. Beträffande det civila försvaret är det vikti- gaste att det ges en väsentlig kvalitetshöjning genom tillförsel av yngre personal. Pliktutredningen har gjort en omfattande kart- läggning av behovet av pliktpersonal som skulle kun- na direktrekryteras till det civila försvaret. Denna bedömning bör kunna ligga till grund för rekryte- ringsbehovet utan att man på förhand binder sig för just detta antal. Utskottet anser därför mot denna bakgrund att riksdagen med anledning av motionerna Fö4 och Fö6 yrkandena 1 och 2 bör ge regeringen till känna vad utskottet har anfört om behovet av kvali- tetsförstärkning inom vissa områden av det civila försvaret. För det andra. Propositionen föreslår att den kor- taste utbildningstiden för totalförsvarspliktiga inom det militära försvaret skall vara 220 dagar. Detta av- viker från en annan viktig princip i Pliktutredningens förslag, nämligen att utbildningsmålet skall bestämma utbildningens längd och att ingen, varken inom det militära eller det civila försvaret, skall utbildas längre än nödvändigt med hänsyn till detta mål. I motionen Fö4 anses att då propositionen ställer sig bakom dessa värderingar bör lagen om totalför- svarsplikt inte ange en kortare tid för grundutbildning av värnpliktiga och att lagförslaget bör omformuleras i enlighet härmed. Utskottet anser att grundutbildningen skall syfta till att ge de totalförsvarspliktiga sådana grundläggan- de färdigheter att de kan fullgöra sina krigsuppgifter i förband och i organisationer där de tjänstgör. Utbild- ningens teoretiska och praktiska innehåll skall styras av detta mål, vilket framgår av både Pliktutredningen och propositionen. Härav följer att ingen skall ges längre utbildning än vad som behövs med hänsyn till uppgiften. Utskottet föreslår därför med bifall till motionerna FÖ4 yrkande 2 och Fö6 yrkande 8 att riksdagen antar lagförslaget i denna del med den förordade ändringen. Den tredje ändringen som utskottet förslår i förhål- lande till propositionen består i att kvinnor i enlighet med Pliktutredningens förslag skall kunna välja att frivilligt ingå i utbildningsreserven. Under 1980-talet öppnades alla militära yrken för kvinnor. Förutsättningen för att kvinnor skall kunna genomgå grundutbildning inom det militära försvaret har dock hittills varit att de vid uttagningen har be- dömts lämpliga till befäl. En särskild lag kommer att ersätta lagen om militär grundutbildning för kvinnor. Där föreslås att de kvinnor som så vill skall få möjlig- het att fullgöra värnplikt och civil plikt med längre grundutbildning. Kvinnors antagning till grundutbildning föreslås ske efter ansökan om en särskild antagningsprövning som motsvarar mönstring. Kvinnornas antagningsför- hållanden kommer att behandlas i en särskild lag på grund av att deras ansökan är frivillig till skillnad från männens. Om kvinnan samtycker till inskrivning skall hon skrivas in för värnplikt eller sådan civil plikt där grundutbildningen överstiger 60 dagar. Därefter om- fattas hon av samma bestämmelser som en man då gör, med stöd av lagen om totalförsvarsplikt som har skrivits in för motsvarande utbildning.
Ansvaret för de totalförsvarspliktigas mönstring har det nyligen inrättade Totalförsvarets pliktverk, vars utredning om de totalförsvarspliktigas förutsätt- ningar skall ligga till grund för uttagning till det mili- tära eller civila försvaret. Den skall säkerställa att ingen åläggs uppgifter utöver sin förmåga, och ingen skall kallas till mönstring som uppenbart saknar för- måga att fullgöra såväl värnplikt som civilplikt. De nuvarande möjligheterna att befrias från tjänstgöring kommer att finnas kvar. Efter mönstring eller antagningsprövning skrivs den prövade in i total- försvarets pliktverk och placeras på grundval av resul- tatet i en befattningsgrupp. Hänsyn skall härvid tas till den enskildes önskemål. De som tas ut till utbildning skall vid utbildningstillfället få besked om vilken befattning som utbildningen syftar till samt var och när utbildningen skall äga rum. Bara så många total- försvarspliktiga som behövs för krigsorganisationen och för den fredstida beredskapen skall tas ut till utbildning. Resten placeras i utbildningsreserven, som är gemensam för det militära och det civila försvaret. Utbildningsreserven kan bara tas i anspråk efter beslut av regeringen om det med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap behövs. Bara de i utbildningsreser- ven som är yngre än 30 år kan komma i fråga för utbildning. Vid normala förhållanden gäller att bara den som inkallats före det år som vederbörande fyller 24 år är skyldig att fullgöra grundutbildning. Personer som placerats i utbildningsreserven kan vid behov rekryteras till utbildning inom det civila försvaret, men bara om utbildningen är kortare än 60 dagar. Som redan har nämnts anser utskottet, till skillnad från vad som föreslås i propositionen, att även kvin- nor skall kunna ingå i utbildningsreserven, om de så önskar. Detta föranleder motsvarande lagändring. Motiveringen härtill är lika behandling av män och kvinnor, och att de kvinnor som ansetts lämpliga för olika uppgifter inom totalförsvaret, men som inte har kunnat beredas plats, är en viktig resurs som skall tas till vara. Den vapenfria tjänsten föreslås inte längre regleras som ett undantag från värnpliktstjänstgöring utan som ett av flera tjänstgöringsalternativ inom ramen för totalförsvaret. Ansökningsförfarandet har redan tidi- gare förenklats, och nu anpassas lagen om vapenfri tjänst till den nya lagstiftningen fr.o.m. den 1 januari 1995 genom att lägsta antal tjänstgöringsdagar inte längre lagregleras för vapenfria tjänstepliktiga. Va- penfria kommer därmed att kunna tas ut till befatt- ningar inom det civila försvaret där utbildningstiden är kortare än 220 dagar. I de fall tjänstgöring har påbörjats före den 1 januari 1995 kan utbildningstiden förkortas om den tjänstgöringsskyldige så önskar. I flera motioner tas frågan om straffpåföljd vid totalvägran upp. Utskottet konstaterar att propositio- nen inte innehåller några förslag om ett nytt påföljds- system vid totalvägran. Man vill avvakta den översyn av straffrättsliga system som pågår inom Straffsys- temkommittén. Utskottet anser att den pågående utredningen bör slutföras, och man förutsätter att regeringen snarast därefter återkommer till riksdagen avseende påföljder vid brott mot pliktlagarna. Detta har redan varit uppe till diskussion. Jag vill gärna påpeka att utskottet följer frågan. Vi förväntar oss att vi skall få ett besked så snart som möjligt. Samtidigt är det så att de vapenfria - de som inte vill göra tjänst med vapen - i dag har så stora möjligheter att få en tjänst som passar dem. Situationen är därför en helt annan än vad den tidigare har varit. De som kan ställas inför rätta på grund av vägran är de som inte vill delta på något sätt, inte delta vid bränder, inte hjälpa nödställda osv. Det är dessa vapenfria som vi talar om när det gäller totalvägran. Därför anser ut- skottet att riksdagen inte bör bifalla motionerna Fö1, s, Fö2, c, yrkande 2, och Fö3, s, yrkande 2. Utskottet utgår vidare från att till dess att riksda- gen har tagit ställning till ett nytt påföljdssystem skall de som har gjort sig skyldiga till brott mot pliktlag- stiftningen behandlas i enlighet med gällande lag. Riksdagen bör därför också avslå motionerna Fö2, c, yrkande 1, Fö3, s, yrkande 1, och Fö5, v. Herr talman! Lagen om totalförsvarsplikt är en viktig lag som understryker att det svenska försvaret skall vara hela folkets angelägenhet, dvs. det svenska försvaret är ett folkförsvar. Utskottets betänkande följer i stort sett Pliktut- redningens förslag som det råder stor politisk enighet om. Viktiga försvarsprinciper har i Sverige av tradi- tion antagits i stor enighet. Det är glädjande att för- svarsutskottet genom detta betänkande följer denna tradition. Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till hemstäl- lan i betänkandet Totalförsvarsplikt och avslag på reservationerna.
Anf. 14 ANNIKA NORDGREN (mp) re- plik: Herr talman! Karin Wegestål anförde att de nuva- rande möjligheterna att befrias från utbildning finns kvar. Det kan förvisso vara så. Men möjligheter för totalvägrare att bli befriade från utbildning har inte funnits och kommer inte att finnas, enligt propositio- nen. Tillåt mig också att notera att vi inte har hört nå- gon från försvarsutskottet som har kunnat förklara varför eller försvara att man skall fängsla totalvägra- re.
Anf. 15 KARIN WEGESTÅL (s) replik: Herr talman! För det första väntar vi på en sittande utredning. Det är detta som vi har anfört i betänkan- det. För det andra: Att man i dag döms till fängelse vid totalvägran beror på att det är stadgat så i svensk lag tills det kommer ett nytt lagförslag som skall antas av riskdagen.
Anf. 16 SIGRID BOLKÉUS (s) replik: Herr talman! Jag har redan talat om att Straffsys- temkommittén öppnar möjligheterna till samhäll- stjänst genom att övervakningsbehovet tas bort. Som jag fattar det skall regeringen nu överväga en särbehandling av pliktlagarna, vilket alla dessa utred- ningar borde ha gjort under de fem år som har gått. Ställer ni inte upp på samhällstjänsten? Det har jag tagit för givet. Det finns stora möjligheter för totalvägrarna, sade Karin Wegestål. Nej, det finns det inte. Kalla det tjurighet eller icke-våldsideologi, men totalvägrarna vill inte vara inom försvaret. De menar att om man är på en isbrytare kan man bara bereda väg för de andra. De får hålla i bössan och skjuta. Det står i FN:s konvention om mänskliga rättighe- ter att den vapenfria tjänsten skall vara i överens- stämmelse med vägrarens övertygelse. Så är det ju inte. Jag vill i alla fall ställa frågan till Karin Wegestål: Skall vi låta ännu fler av våra unga normalt skötsam- ma pojkar sitta i fängelse medan vi väntar på att den nya lagen om samhällstjänst skall träda i kraft?
Anf. 17 KARIN WEGESTÅL (s) replik: Herr talman! Förslaget till lagändring diskuterades ganska genomgående i Pliktutredningen. Åsikten där var att om det fanns någon möjlighet att i lagrummet använda sig av samhällsplikt var i alla fall Pliktut- redningen positiv till detta. Men jag tycker inte att vi kan föregripa detta. Det måste bli en behandling när det föreligger ett förslag till ny lagstiftning.
Anf. 18 SIGRID BOLKÉUS (s) replik: Herr talman! Det har ju tagit sorgligt lång tid. Visst kan vi föregripa. Jag kan inte förstå varför man inom försvaret inte kan visa tålamod med dessa total- vägrare när man har ett sådant tålamod med dem som vägrar att lämna in sina vapen. Det fattas t.ex. 2 000 M 40. Det är reservofficerare och yrkesofficerare som vägrar att lyda order. De har haft två år på sig. Det var Bengt Gustafsson som gav den ordern - det var ingen rekommendation. Varför kan man då inte ha samma tålamod med de totalvägrande unga grabbarna som man har med dessa äldre män som förväntas kunna lyda order? Jag ser inga rimliga proportioner i detta.
Anf. 19 HENRIK LANDERHOLM (m): Herr talman! Det är inte utan att man känner sig litet högtidlig i dag den 12 december 1994. Det är en stor dag då vi skall göra ett viktigt principiellt ställ- ningstagande. Jag skulle t.o.m. vilja säga att detta är en milstolpe i försvarets och personalrekryteringens historia. Den svenska värnplikten har en lång historia, från medeltidens truppmassor som togs ur den svenska befolkningen och som gick man ur huse för att försva- ra sin hembygd ända fram till 1901 års beslut om indelningsverkets avskaffande. Under detta århundrade - från 1901 och framåt - har värnplikten haft olika utformning. Det har förts många diskussioner om hur många som skulle tas ut och hur lång tid de skulle göra. Efter 1925 års för- svarsbeslut handlade det om huruvida alla skulle ge- nomgå vinterutbildning eller inte. Kategoriklyvningen under den tidsperioden var ett annat kärt debattämne. Under beredskapsåren kom värnplikten att bli en del av den svenska folksjälen. Värnpliktens betydelse för den folkliga förankringen framstod efter den tiden som klar för alla. Vi bör också komma ihåg att för väldigt många människor är försvarspolitiken ibland - tyvärr - väl- digt mycket en fråga om just värnplikten. Men värnplikten är ingen princip som kan förbli oförändrad århundraden igenom. Till skillnad från Napoleonkrigen då värnplikten började tillämpas räknar det moderna kriget inte främst antalet mannar utan kvaliteten och kompetensen när det gäller att hantera olika vapensystem. Det är detta som styr den moderna tillämpningen av värnplikten. Sverige är ett stort land och måste därför har täm- ligen många men framför allt skickliga soldater. 1991 tillsatte den dåvarande regeringen en utred- ning som flera härvarande ledamöter satt med i. Den blev färdig vid nyåret 1992. Den viktigaste uppgiften för den utredningen var att definiera behovet av pliktpersonal och annan typ av personal i vårt totalförsvar. Vi utvärderade varje funktion för att se vilken typ av personalrekrytering som behövdes. Vi undersökte om frivillig rekrytering var möjlig, vi utvärderade yrkesrekrytering och pliktrekrytering. Vi kom dels med förslag, dels med litet lösare bedömningar av hur man skulle kunna tillämpa pliktsystemet. Resultatet blev i stort sett det som nu ligger på riksdagens bord, ett förslag till lag om totalför- svarsplikt som är en sammanslagning, precis som tidigare talare har framhållit, av en mängd äldre lagar kombinerad med delvis nya principer. Syftet är att pliktrekrytera personal till vårt total- försvar. Den breddar grundutbildningen för det tradi- tionella militära försvaret till att också gälla de civila delarna i mån av behov. Avvägningen, dvs. vilket antal som skall tas ut till plikttjänstgöring i fred, görs i samband med varje försvarsbeslut. Jag vill ändå framhålla - det var långa diskussioner om det i ut- redningen - att grundanledningen till att vi har valt en så pass hård pålaga på befolkningen som plikttjänst- göringen ändå utgör är det militära försvarets behov av många soldater. Till skillnad från tidigare utbildar vi inte alla va- penföra män. Det var en grundprincip i den gamla värnpliktslagen. I utskottets betänkande fastslås att behovet i krigsorganisationen, alltså oavsett om det är den militära eller den civila krigsorganisationen, skall vara styrande för vilket antal som tas ut till grundut- bildning, utbildas och krigsplaceras. Övriga lämpliga förs till en utbildningsreserv. Jag tycker att det är en bra förändring. Ibland kan värnpliktsdebatten ge in- tryck av att försvaret är till för att utbilda soldater. Utskottets lagförslag klargör enligt min uppfattning det faktum att vi skall utbilda det antal soldater och andra pliktiga för att fullgöra viktiga samhällsfunktio- ner som behövs för att försvara landet militärt eller civilt. Herr talman! Till slut vill jag säga några ord om enighet. Frågan har stötts och blötts i en utredning. Jag vill passa på att skänka en tanke åt Roland Brännström, som på ett mycket förnämligt sätt ledde utredningen i mål. Frågan har blötts i departement och i en försvarsberedning för att slutligen hamna i en ganska långvarig beredningsprocess i försvarsutskot- tet. Frågan om medborgarnas skyldigheter gentemot det gemensamma kräver enligt min uppfattning sam- syn och samstämmighet. Plikten i fred genom en grundutbildning eller i krig är ett av de kraftigaste tvångsmedel som samhället förfogar över. Därför är det en oerhörd styrka för det svenska försvaret att utskottets förslag är enhälligt. Just det allvarliga med tvångsmedlen gör att vi måste ha ett sanktionssystem som upprätthåller dem. Land skall med lag byggas. Vi i utskottet är eniga om att lagarna skall tillämpas. Precis som Karin Wegestål påpekade är det en dis- kussionsfråga vilken typ av sanktioner och påföljder som skall finnas, en fråga som är under beredning just nu. Förhoppningsvis kommer man fram till en lösning där. Jag vill bestämt vända mig mot att man inte skall tillämpa de lagar som finns. Min uppfattning är att år 1994 i försvarshistorien kommer att bli ett lika viktigt år som år 1901. Det beslut som kammaren kommer att fatta är ett lika viktigt beslut som beslutet 1901. Vi får en modern krigslagstiftning där rätt mängd, rätt kompetens och rätt plats är de styrande slagorden - om jag får ut- trycka det så. Jag yrkar på utskottets vägnar bifall till förelig- gande förslag.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
10 § Lag om civilt försvar Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1994/95:FöU2 Lag om civilt försvar (prop. 1994/95:7).
Anf. 20 ANDERS SVÄRD (c): Herr talman! I lag om civilt försvar föreskrivs att staten skall betala ersättning till kommunerna för deras beredskapsförberedelser med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och risker i krig. För lands- tingens vidkommande föreslås att ersättning skall utgå för sådan utbildning som utgör ett led i beredskaps- förberedelserna, dvs. samma ersättningssystem som för närvarande. Men de kyrkliga kommunerna ställs utanför varje form av ersättning, vilket innebär att hänsyn inte tas till CFR-utredningens förslag i detta avseende. Utredningen föreslog i sitt förslag till lag om civilt försvar att staten skulle betala ersättning också till den kyrkliga kommunen med hälften av kostnaderna för beredskapsförberedelser, utbildning och övning i den mån kostnaden var skälig. Ersättning skulle utgå till såväl de lokala kyrkliga kommunera som stiften. Enligt lagförslagets andra stycke blir, till skillnad från dagens förhållanden, de lokala kyrkokommuner- na skyldiga att bedriva verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner och för utlänningar som söker skydd i Sverige på samma sätt som gäller för dem som bor i den egna kyrkliga kommunen. Det här åläggandet kommer i första hand ställa väsentligt ökade krav på planeringen av begravnings- verksamheten, särskilt som ansvar på det området också omfattar såväl andra kristna samfunds som icke-kristna trossamfunds medlemmar. I samman- hanget förtjänar att påpekas det förhållandet att det i dag finns ca 1 miljon människor i Sverige som tillhör andra trossamfund än Svenska kyrkan, av vilka ca 150 000 är muslimer som utifrån sin religiösa hållning och tradition kommer att ställa alldeles särskilda krav på begravningsverksamheten och dennas praktiska hantering. Svenska kyrkan förväntas också ta ett sär- skilt ansvar på områdena diakoni och själavård i hän- delse av en kris- eller krigssituation. Inte minst med hänsyn till den förändrade eko- nomiska situation som nu också gör sig alltmer känn- bar inom Svenska kyrkan finns det anledning att ut- trycka bestämda farhågor för att det här arbetet inte kan ges den prioritet som vore önskvärt, om den i sin helhet skall bekostas inom ramen för kyrkans krym- pande resurser. Jag kan, herr talman, inte säga hur mycket pengar det hela kan handla om, men principen är viktig, lika viktig som när det gäller de borgerliga kommunerna. Det är frestande att påstå att det här är ett exempel på njugghet från statens sida mot Svenska kyrkan, som jag tycker är alldeles onödig. Jag yrkar därför bifall till reservation 1 och i öv- rigt bifall till utskottets förslag.
Anf. 21 ANNIKA NORDGREN (mp): Herr talman! I propositionens förslag till lag i 9 kap. 2 § heter det att "en befattning hos en kommun eller ett landsting vars innehavare i inte obetydlig omfattning får ta del av uppgifter som omfattas av sekretess enligt 2 kap. 2 § sekretesslagen - - - får innehas endast av den som är svensk medborgare och pålitlig ur säkerhetssynpunkt". Detta innnebär att man måste bedöma berörda be- fattningshavares pålitlighet utan stöd av personalkun- görelsen, eftersom den inte tillämpas i kommuner och landsting. Detta lämnar enligt min mening öppningar för godtyckliga bedömningar och möjligheter att vägra människor vissa befattningar av olika orsaker. Denna lag kommer också att innebära mycket stora inskränkningar för utländska medborgares rättigheter i Sverige utan att man har något konkret att peka på, som personalkungörelsen. För närvarande ser Säker- hetsskyddsutredningen över personalkontrollförfaran- det, liksom frågan om lagregleringen av säkerhets- skyddet hos myndigheter m.m. Resultatet av det ut- redningsarbetet kan bli att ett förslag till en ny lag om säkerhetsskydd snart kommer att ligga på våra skriv- bord. Jag anser att riksdagen i avvaktan på detta förslag bör avslå regeringens förslag till lag om civilt försvar vad gäller just denna paragraf. Herr talman! Jag yrkar bifall till Miljöpartiets re- servation.
Anf. 22 ÅKE CARNERÖ (kds): Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i övrigt till utskottets hemställan i sin helhet. Det moderna kriget är totalt och drabbar därför hela samhället. För att kunna stå emot och lindra krigets verkningar är det nödvändigt att civila och militära resurser samverkar. Det är detta vi kallar för totalförsvaret. Det samhälle som skall skyddas, dvs. fredssam- hället, är därför själva basen för alla försvarsresurser. Vår beredskap utgår alltså från samhällets inneboende förmåga att möta kriser och krig. Totalförsvaret skall i första hand vara fredsbevarande genom att ha sådan styrka, sammansättning och beredskap att en angripa- res förluster och andra uppoffringar i samband med försök att utnyttja vårt land inte ter sig rimliga i för- hållande till fördelarna. För att vi skall ha en god beredskap att möta hot av olika slag måste en mängd verksamheter kunna fungera såväl i kriser som i krig. Förberedelserna på civil sida blir lika viktiga som på militär sida. Bered- skapsfrågorna är en angelägenhet för hela samhället, vilket innebär att såväl statliga myndigheter, kommu- ner, landsting och kyrkliga kommuner som organisa- tioner, företag och enskilda skall samverka mot en gemensam hotbild både i fredstid och under krigsför- hållanden. I samband med försvarsbeslutet 1992 fastställdes uppgifterna för den civila delen av totalförsvaret. Dessa är att värna civilbefolkningnen mot verkningar av krigshandlingar under kriser och krig, trygga en livsnödvändig försörjning, att under kriser och i krig stödja försvarsmakten samt att för fullföljandet av dessa uppgifter under kriser och i krig upprätthålla de viktigaste samhällsfunktionerna. Den nuvarande lagstifningen om civilförsvaret härrör från 1944 års civilförsvarslag. Det regelbruk som finns numera är svåröverskådligt. Därför har det blivit angeläget att sammanföra de olika lagar som finns. Synen på samhällets beredskapsåtgärder har genomgått förändringar. Principen att den som har ansvaret för en verksamhet i fred skall behålla detta ansvar under krig, den s.k.ansvarsprincipen, har ac- cepterats, och kommunerna har tilldelats en viktig roll när det gäller det civila försvaret på lokal nivå. Herr talman! I den föreslagna lagen om civilt för- svar fastläggs kommunernas, landstingens och de kyrkliga kommunernas ansvar för de beredskapsför- beredelser som behövs för deras respektive verksam- het under höjd beredskap. Detta innebär att kommun- styrelse, landstingsstyrelse och kyrkoråd skall ansvara för att beredskapsförberedelserna får en enhetlig in- riktning och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. I lagförslaget betonas vikten av samverkan mellan berörda myndigheter, kommuner och landsting samt kyrkliga kommuner. Den kyrkliga kommunen skall även samverka med övriga trossamfund, såväl kristna som icke-kristna, som finns på lokal nivå. Herr talman! Enligt lagförslaget skall kommuner- na få ersättning av staten för sina beredskapsåtgärder. Ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i varje kommuns utsatthet och risker i krig. Landsting- en skall få ersättning för utbildning som är ett led i beredskapsförberedelserna. Vi kristdemokrater finner det dock anmärkningsvärt att de kyrkliga kommuner- na inte föreslås få ersättning. Principen lika för alla bör här råda, varför vi ställer oss bakom och yrkar bifall till reservation 1. I lagförslaget betonas att varje kyrklig kommun är skyldig att bedriva verksamhet för invånare från andra kyrkliga kommuner och för ut- länningar som söker skydd i Sverige, på samma sätt som gäller för dem som bor inom den egna kyrkliga kommunen. Herr talman! I motion Fö9 har Kristdemokraterna lyft fram hur viktigt det är att samhällets förmåga att möta störningar under kriser och i krig upplevs som en angelägenhet för oss alla och att medvetenheten om dessa frågor sprids. Hemskyddet, som nu blir lagreglerat, skall vara en beredskapsorganisation som skall fungera som en informationslänk mellan de kommunala myndigheterna och befolkningen. Det skall även verka för att skydda, rädda och hjälpa be- folkningen i samband med stridshandlingar och verka för att trygga en sådan försörjning som är nödvändig för befolkningens överlevnad. Respekten för människovärdet ålägger oss att i allt samarbete se på den enskilda människan och skapa sådana regler att riskerna för kränkningar av männi- skovärdet förhindras. Den kommunala äldre- och handikappomsorgen kommer att utsättas för stora påfrestningar i ett kris- och krigsläge. Antalet äldre ökar i vårt land och allt fler får hemtjänst, och efter- som hemtjänsten i ett krisläge kan behöva avlasta akutsjukvården innebär detta stora krav på hemtjänst- personalen. Hemskyddet blir här en viktig och användbar or- ganisation - särskilt i storstädernas innerområden, där många gamla lever anonymt med inga eller få kontak- ter med närboende. I samarbete med Socialtjänsten kan hemskyddet bli en värdefull resurs i arbetet med att planera för omhändertagande av äldre och handi- kappade. Genom att kommunerna nu får en sammanhållan- de roll i beredskapsföreberedelserna och skall ta ini- tiativ till samråd som krävs med andra myndigheter är grunden lagd för en god planering av Socialtjänstens åtaganden. Herr talman! För att de statliga myndigheterna skall kunna få en så heltäckande sammanställning som möjligt av beredskapsläget i kommunerna är det nödvändigt att systematisera de samlade redovisning- arna. Staten behöver också få veta vilket stöd kom- munerna önskar vad gäller utbildning och materialut- veckling. I Kristdemokraternas motion framhålls därför att länsstyrelsernas roll som stödresurs måste uppmärksammas. Även när det gäller skyddsrums- byggandet är länsstyrelsernas medverkan av stor be- tydelse. De har en bättre överblick över planeringsun- derlaget och större möjligheter att bedöma skyddsbe- hoven ur ett regionalt perspektiv än vad den enskilda kommunen har. Både större och mindre kommuner kan alltså behöva hjälp med planering. Försvarsut- skottet har aktualiserat frågan genom en särskild rap- port rörande problem inom den kommunala beredska- pen. De förändringar som nu planeras kommer att medföra omställningar såväl i länsstyrelsernas arbets- sätt som i personalens kompetens. Bättre metoder för uppföljning betonas. Utskottet menar att länsstyrelserna självklart måste ha för ändamålet anpassade resurser till sitt förfogande och har erfarit att regeringen kommer att beakta dessa synpunkter i kommande föreskrifter. De synpunkter som finns i Kristdemokraternas motion kommer därmed i allt väsentligt att bli tillgodosedda. Herr talman! Kristdemokraterna anser att Sverige skall upprätthålla ett effektivt totalförsvar. Detta inne- bär för oss att det civila försvaret måste ha tillräckliga resurser för att kunna garantera befolkningen ett gott skydd mot effekterna av aktuella hotbilder. Den nya lagen förankrar det civila försvaret nära medborgarna och blir ett viktigt instrument i arbetet med att förbe- reda oss alla på de stora påfrestningar och förändring- ar som vi kan ställas inför i ett kris- eller krigsläge. Jag yrkar därför bifall till reservation 1 och till hemställan i utskottets betänkande.
Anf. 23 ARNE ANDERSSON (m): Herr talman! I stället för att hålla ett litet längre anförande tänker jag på grund av en synnerligen be- svärande snuva begränsa mig till ett yrkande och helt kort till ett par synpunkter. Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan i betänkandet på samtliga punkter. Det civila samhällets möjligheter att upprätthålla alla sina funktioner i händelse av krig är av avgörande betydelse såväl för det civila samhällets möjligheter att fungera som för, och icke minst, det militära för- svarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Att det civila samhället har möjligheter att funge- ra, och då under sämre betingelser än eljest, är vad som krävs. Detta kräver en särskild lagstiftning. Det är en sådan vi nu tar ställning till när det gäller den förnyade lagen. När vi nu antar en ny lag om civilt försvar handlar det om regler för kommunernas, landstingens och kyrkans ansvar inom det civila försvaret. Vi har hört av Anders Svärd att det kan föreligga meningsskiljaktigheter i fråga om ersättningen avse- ende de här nya uppgifterna. Härvidlag säger utskottet att kommunerna får ersättning för det som överförs från staten till kommunerna, nämligen avseende be- redskapsplanläggningen. Någon motsvarande överfö- ring av uppgift till kyrkan och landstingskommunerna har inte gjorts. Vi tar oss t.o.m. friheten att säga att de uppgifterna är av mindre omfattning och för den skull kanske inte i detta fall berättigade. Detta ansluter jag mig till. Men därmed är det inte sagt att det är en oberättigad synpunkt som framförs i motionen. I ut- skottet har man emellertid inte varit beredd att ställa sig bakom detta. Med dessa ord, herr talman, yrkar jag ännu en gång bifall till utskottets hemställan.
Anf. 24 ANDERS SVÄRD (c) replik: Herr talman! Tveklöst kommer Svenska kyrkan genom det här beslutet att få nya och vidgade uppgif- ter. Det är alldeles klart. I ett annat betänkande som vi har behandlat tidiga- re i dag, nämligen KU15, slås fast att Svenska kyr- kans församlingar inte får döpa, konfirmera eller hålla begravningsgudstjänst utan att ta ut avgift när det gäller andra än församlingsmedlemmar. I detta betänkande tvingas samma kyrkliga kom- muner att utan ersättning ta ett ansvar utanför det egna ordinarie kompetensområdet. Jag tycker att det är en betydande inkonsekvens i fråga om dessa två bety- dande beslut som kommer att fattas på onsdag.
Anf. 25 BRITT BOHLIN (s): Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort, även om detta lilla betänkande kunde förtjäna långa litanior från denna talarstol. Den lag om civilt försvar som riksdagen i över- morgon skall fatta beslut om handlar, precis som flera har sagt, om sättet, reglerna och formverket för hur vi värnar civilbefolkningens liv. Det är egentligen det som är det viktiga med denna lilla lag. Vidare handlar det om hur samhällets robusthet kan öka just av samma skäl - dvs. för att skydda och värna människors liv samt när det gäller allt det andra, som ju inte alls kan betraktas såsom varande lika viktigt. När vi pratar om den lagen och om vilken betydel- se den egentligen har för vårt totalförsvar kan jag inte låta bli att tänka på en i varje fall för mig jämförande sinnebild. Det handlar då om hur en enda prickskytt i Bosnien genom sitt terrorskjutande mot Bosniens barn kan skada mycket, mycket mer än vad tio stridsvagnar kan göra i kampen mot tio andra stridsvagnar. Det är en bild som man kanske skall ha på näthinnan när det talas om hur viktig den här lagen är med tanke på vår utsatthet och vår förmåga att tåla saker och ting i ett utsatt läge. Den här lagen ger oss egentligen verktygen och möjligheterna att bygga detta robusta samhälle. Frå- gan om på vilket sätt vi skall göra det får vi återkom- ma till när vi går in i arbetet på ett nytt försvarsbeslut. Jag är övertygad om att vi då kommer att lägga be- tydligt ökad vikt vid möjligheterna att skapa det ro- bustare samhälle som vi alla så gärna vill skapa - kanske på bekostnad av det militära försvaret. Sedan skulle jag något vilja kommentera de två re- servationerna. Herr talman! Nog är det så, Anders Svärd, att kommunerna har väsentligen utökade arbetsuppgifter i och med denna lag. För att klara detta har kommu- nerna fått ett tillskott. Det är inte så stort. Men något litet har de i alla fall fått för att bättre kunna hantera detta. Att jämföra med kyrkans nya uppgifter tycker jag inte är riktigt rätt. Det är ju en väsentlig skillnad mel- lan den tyngd och den ansvarsfördelning som vi nu åstadkommer för borgerliga och kyrkliga kommuner. Det tror jag är svårt att förneka. När det sedan gäller Miljöpartiets reservation vill jag bara säga att det är enkelt att fastslå att vi i utskot- tet tyckt att det har varit väsentligt att säkerhetsskyd- det följer den uppgift som vi vill skydda. Vi gör ingen skillnad mellan dem som utför den uppgiften - det handlar då om vilken myndighet som har ansvaret. Det är i stället uppgiften som sådan som skall säker- hetsskyddas. Det är detta som vi har försökt att slå fast i detta betänkande. Det föreslår vi också att riks- dagen ställer sig bakom. Jag yrkar således avslag på de två reservationer som finns här samt bifall till hemställan i betänkandet.
Anf. 26 ANNIKA NORDGREN (mp) re- plik: Herr talman! Jag konstaterar att frågan om en lag- reglering av säkerhetsskydd ses över av Säkerhets- skyddsutredningen. Enligt utskottets egen bedömning i betänkandet kommer det tämligen snart en ersättan- de lag här. Därför förstår jag inte varför man inte kan avvakta när det gäller detta med att tjänst som vi här pratar om skall innehas av svensk medborgare som är pålitlig från säkerhetssynpunkt. Varför skall man driva igenom detta när det inte finns någonting kon- kret att peka på? Om jag vore ansvarig för personaltillsättningar, anställningsintervjuer osv. skulle jag vilja ha något att luta mig emot när jag skall bedöma en person från säkerhetssynpunkt.
Anf. 27 BRITT BOHLIN (s) replik: Herr talman! Medan vi avvaktar nya förslag och kanske bättre underbyggda former för hanteringen av säkerhetsfrågorna kan vi inte leva i ett laglöst land. Vi har helt enkelt valt att fram till den dag då vi har ett underlag på bordet använda oss av det lagutrymme och de regelverk som finns i dag och som vi arbetat med väldigt länge när det gäller statens ansvar för exakt samma uppgifter. Därför har det varit och är naturligt att om uppgiften flyttas, följer också säker- hetsskyddet med på exakt samma sätt. Denna hante- ring har varit naturlig för oss. Vad som händer i framtiden får vi avvakta. Det återstår att se om det blir förändringar i säkerhets- skyddet eller om det är det nuvarande säkerhetsskyd- det som skall fortsätta att gälla.
Anf. 28 ANDERS SVÄRD (c): Herr talman! Britt Bohlin säger att lagstiftningen innebär att kommunerna åläggs väsentligt större och mer omfattande uppgifter, om man jämför med de som åläggs kyrkans församlingar. Jag har inte tagit upp den frågan. Självfallet är det mycket mer omfat- tande. Vad jag har hävdat är att principen om ersätt- ning borde vara densamma för alla kommuntyper som åläggs nya arbetsuppgifter. Jag hänvisar än en gång, herr talman, till det beslut som vi kommer att fatta i anledning av KU:s betän- kande nr 15 gällande kyrkans församlingars möjlighe- ter att utföra tjänster utanför deras kompetensområde. Som jag tidigare sade råder det en betydande inkon- sekvens i de två betänkandena.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
11 § Förändringar i finansieringen av det all- männa pensionssystemet Föredrogs socialförsäkringsutskottets betänkande 1994/95:SfU6 Förändringar i finansieringen av det allmänna pensionssystemet (prop. 1994/95:41).
Anf. 29 ULLA HOFFMANN (v): Herr talman! Genom att ge sken av att ATP- systemet står inför omedelbar konkurs antogs här i riksdagen sent i våras en principuppgörelse om ett nytt pensionssystem, som inte bara kraftigt försämrar pensionerna utan också innebär ett ideologiskt sys- temskifte. Vi går från ett stort offentligt sparande till ett privat sparande i ett premiereservsystem. Vi går från ett förmånsbaserat system till ett avgiftsbaserat system. Vi går från ett helt arbetsgivaravgifts- och skattefinansierat system till ett delvis egenavgiftsfi- nansierat system. I dag finansieras ålderspensionen med arbetsgi- varavgifter, AP-fondernas avkastning och skatteme- del. Genom den uppgörelse som Socialdemokraterna och de borgerliga partierna förbundit sig att vårda ömt kommer ena hälften av ålderspensionsavgiften att utgöras av en arbetsgivaravgift och andra hälften av en egenavgift. Meningen är att sänkningen av arbets- givaravgifterna - så när som på 1 procent - skall växlas mot höjd lön. Anledningen till denna föränd- ring är att borgarna och socialdemokraterna vill skapa ett löneutrymme och sänka kostnaderna för arbets- kraften. Ett annat skäl är att det skall bli synligt för medborgarna vad de olika socialförsäkringarna kostar. Mot detta finns flera argument. Genom egenavgifter försvagas den kollektiva tan- ken, det samhällskontrakt som arbetarrörelsen bygger på. Egenavgifter skall inte heller betalas vid inkoms- ter som ligger över taket 7,5 basbelopp. Pensionssys- temet kommer att förlora ekonomiskt samtidigt som solidariteten mellan kvinnor och män samt mellan klasserna försvagas. Den starkes rätt blir den som gäller. När förslaget om egenavgifter blev känt ledde det till en kraftig debatt. De flesta fackliga organisationer, lika väl som många arbetsgivare, satte tummen ner. Ingen trodde på att arbetsgivarna skulle ge full kom- pensation för alla. 1 procent av egenavgiften kommer dock icke att växlas. Den tas ut redan från den 1 janu- ari 1995. Egenavgiften kommer att göras avdragsgill, vilket innebär att den kommer att slå olika för olika in- komstskikt. Höginkomsttagaren får en lägre skatte- höjning än låginkomsttagaren. Riksrevisionsverket har i en publicerad undersökning gjort beräkningar på hur nuvarande egenavgift på 1,95 % inom sjukförsäk- ringen och arbetslöshetsförsäkringen slår skattemäs- sigt i olika inkomstskikt. Resultatet visar att högin- komsttagarna har fått en mindre höjning än låg- och medelinkomsttagarna som alltså fått en större höjning. Att synliggöra kostnaderna för arbetstagaren hade kunnat genomföras mycket enklare, om de nu var detta som Socialdemokraterna och de borgerliga par- tierna var ute efter. Arbetsgivaravgifter är avstått löneutrymme, så i den meningen är det ingen skillnad på arbetsgivaravgifter och egenavgifter. I båda fallen får vi avstå. Med andra ord skulle de sociala avgifter- na redan nu kunna benämnas egenavgifter. De sociala avgifternas innehåll skulle kunna redovisas på varje lönebesked. Därmed skulle man åstadkomma den tydlighet och tacksamhet som eftersträvas. Den egenavgift på 1 procent som nu föreslås för att finansiera det nya pensionssystemet skall inte tas ut på inkomster över tak. Alla inkomster skall utgöra underlag för avgiften, dvs. även ersättningar vid ar- betslöshet, sjukpenning etc. Vänsterpartiet är princi- piell motståndare till egenavgifter. Vi anser att social- försäkringssystemen skall betalas solidariskt via so- ciala avgifter och skatter. Vi anser också att alla avgif- ter skall tas ut från alla inkomstlägen - även de över tak. Om enprocentaren till pensionssystemet togs ut över tak skulle det inbringa ca 500 miljoner kronor. Om även egenavgifterna i sjukförsäkringssystemet togs ut över tak skulle det inbringa strax under 1 mil- jard. Jag är förvånad över att biträdande socialminis- tern anser sig ha råd att avvara dessa 1,5 miljarder kronor. Av 18,5 % i ålderspensionsavgift kommer 16,5 % att användas till fördelningssystemet, dvs. de skall betala dagens utgående pensioner. De återstående 2 procentenheterna kommer att avsättas i en s.k. premi- ereserv. Pensionen kommer därmed att till en del bli avhängig olika kapitalförvaltares skicklighet och den enskilda individens kännedom om kapitalmarknaden. Ju skickligare placering, desto högre avkastning och därmed högre pension. Efter det att riksdagen antagit riktlinjerna till nytt pensionssystem jublade finansmarknaden. De nya premiereservfondernas kapital, som fullt utbyggda kommer att uppgå till 1 700 miljarder kronor, ses som en väldig kapitalinjektion på marknaden. AP-fonderna kom till för att utgöra en buffert, dels vad gäller sparandet, dels för att förhindra alltför snabba svängningar i avgiftsuttaget och pensionsutbe- talningarna. Fonderna ökade kraftigt det offentliga sparandet, vilket haft stor betydelse för 60- och 70- talens samhälls- och bostadsbyggande. Uppbyggnaden av stora kapitalfonder hos privata fondförvaltare inne- bär att samhället förlorar möjligheten att använda kapitalet för nationens bästa. Staten kommer dess- utom att tvingas låna pengar till ockerräntor hos priva- ta kapitalinstitut som därigenom kan utöva påtryck- ningar på staten. Därmed blir demokratin lidande, och det blir marknaden som styr. AP-fonderna är av stort och viktigt ideologiskt in- tresse. Omvandlingen av sparandet i AP-fonderna till ett sparande i ett premiereservsystem är ideologiskt. Starka privata kapitalintressen får styra. Vi skall inte glömma bort att utländska pensionsfonder bidrog till spekulationerna mot kronan. Av de skäl som jag här har anfört reserverade sig Vänsterpartiet i Pensionsarbetsgruppen mot införandet av en premiereserv av den typ som Pensionsarbets- gruppen föreslog. Vi reserverar oss fortfarande mot en premiereserv. I proposition 1994/95:41 om förändringar i finan- sieringen av det allmänna pensionssystemet föreslår statsrådet en interimistisk förvaltning av den s.k. premiereserven. Den interimistiska förvaltningen innebär att antingen Riksgälden eller AP-fonderna får stå för den. Avkastningen skall vara marknadsmässig och "poolas". Detta förslag innebär ett fortsatt offent- ligt sparande och därmed minskad spekulation. Av- kastningen blir inte beroende av den enskildes skick- lighet och intresse för kapitalmarknaden. Förslaget till nytt pensionssystem som antogs i vå- ras håller nu på att bearbetas i en särskild genomfö- randegrupp som arbetar under största sekretess. Riks- dagen har ingen insyn i arbetet och därför inte heller möjlighet att påverka. Vi har nu en ny majoritet i riksdagen, vilket innebär att de parlamentariska för- hållandena är förändrade. Jag menar inte att det löfte som de fem partierna givit varandra om att vårda överenskommelsen skall brytas. Däremot borde man se över innehållet i överenskommelsen och se vad som kan göras åt detta. Att låta den interimistiska förvaltningen av premiereserven bli den som skall gälla även framgent innebär inte något brott mot överenskommelsen om ett premiereservsystem, utan bara att det blir ett annat innehåll i premiereserven. I vår motion med anledning av det nya pensions- systemet anger vi hur vi tycker att riktlinjerna för ett nytt pensionssystem skall se ut. Jag tycker att rege- ringen borde läsa motionen noggrant. Vi föreslår ändringar i nuvarande system som leder till att pen- sionssystemet blir samhällsekonomiskt billigare än det system som genomförandegruppen i stor hemlig- het håller på att genomföra. Herr talman! Jag yrkar bifalll till Vänsterpartiets motion beträffande allmänna egenavgifter, mom. 1, och Vänsterpartiets reservation beträffande avsättning till premiereservsystemet, mom. 2.
Anf. 30 RAGNHILD POHANKA (mp): Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, mom. 1, och stöder även reservation 2, mom. 2. Det är inte läge att här föra en allmän pensionsde- batt, då pensionsöverenskommelsen ligger fast. Men då vi inte deltagit i överenskommelsen vill jag ange några riktlinjer om var vi står i denna fråga. Dock är det så att pensionerna tidigare och nu ännu tydligare gör att orättvisorna lever kvar ända från födelsen och fram till begravningen. Det beror bl.a. på olika föräld- raförsäkringar. En studerande mammas föräldrapenning jämfört med en höginkomsttagares höga ersättning ligger ljusår från varandra. Likaså finns skiktningen kvar efter pensioneringen. Tidigare har ju folkpensionen varit en rättighet för alla, även vid inflyttning och bosättning efter endast tre år, medan det nu krävs 40 års bosättning i landet eller 30 års förvärvsarbete för att få full folkpension. Våra äldre invandrare blir alltså hänvisade till social- hjälp i stället för folkpension, pensionstillskott och gamla KBT. En visserligen knaper men dock regelbunden bastrygghet övergår på detta sätt från rättighet till pension till att få nådegåvor. Man blir vänd ut och in vid socialen osv. Självtilliten suddas ut, och landets ekonomi har inte blivit bättre av den här hanteringen. Låt det viktiga sociala skyddsnätet få täppa till luck- orna vid ålderspensioneringen! Jag vänder mig också starkt emot att det skall krä- vas 40 års tjänstgöring för full ATP, även om studier, värnplikt, arbetslöshet och vård av små barn får räk- nas in i den tiden. Det kommer främst att diskriminera kvinnor och de ungdomar som gått direkt från studier till arbetslöshet. Livsinkomsten blir grunden, vilket också försämrar för tidigare nämnda grupper och även för den stora grupp som under långa tider arbetat deltid. Den lägsta medelinkomsten har ju oftast lågutbildade, både män och kvinnor, samt deltidsarbe- tande. Men detta ärende behandlar i första hand finansi- eringen av pensionssystemet. Tidigare har finansie- ringen skett genom skattemedel, arbetsgivaravgifter och AP-fondernas avkastning. AP-fonderna, som ensamma skulle räcka till fem års pensionsutbetal- ningar. Eftersom ATP anses vara för dyrt skall det före- slagna systemet bli billigare för staten, och det bety- der att det drabbar några. Det har tidigare varit en solidarisk och fördelningspolitiskt någorlunda rättvis finansiering. Miljöpartiet vänder sig med skärpa mot egenavgif- ter både i sjukförsäkringen och inom pensionssyste- met. Vi vill ha ett solidariskt och skattefinansierat pensionssystem, med avgifter även på inkomster över förmånstaket 7 ½ basbelopp. Vi vänder oss också emot premiereservsystemet, där 2 % av hela svenska folket skall placeras. Hela folket kommer att delta i ett jättestort Bingolotto, eller aktielotto kanske passar bättre. Pengarna undandras från att användas inom det allmänna pensionssyste- met. Jag har som sagt redan yrkat bifall till reservation nr 1.
Anf. 31 LENNART KLOCKARE (s): Herr talman! Riksdagen beslöt den 8 juni 1994 att godkänna förslag till en genomgripande reformering av det allmänna ålderspensionssystemet. I propositio- nen som låg till grund för det här förslaget angavs riktlinjer för en reformering av nuvarande system och förslag till hur ett reformerat system för allmän ålder- spension och övergång till detta skulle utformas. Propositionen baserades på de förslag som Pen- sionsarbetsgruppen lämnat i sitt betänkande, Refor- merat pensionssystem (SOU 1994:20). Pensionsarbetsgruppens förslag var resultatet av en överenskommelse som träffats inom arbetsgruppen mellan företrädare för Socialdemokraterna, Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och kds. Företrädare för dessa partier deltog också i beredningen av propositionen och står bakom de revi- deringar som gjorts i det ursprungliga förslaget med anledning av remissförfarandet. Utgångspunkten för propositionen om reformering av det allmänna pensionssystemet var att lägga fast principerna för det framtida pensionssystemet. Pen- sionerna skall grunda sig på livsinkomstprincipen, vilket gör att det blir en bättre samstämmighet mellan inbetalda avgifter och de pensioner som man sedan får utbetalda. Det innebär vidare att inkomsterna väger lika tungt oavsett när under den yrkesverksamma tiden som de är intjänade. Den inkomstrelaterade ålderspensionen skall kompletteras med en garantipension för den som har låg eller inga inkomster under livet. På några punkter togs inte ställning till den slutliga utformningen av reformen, utan hänvisades till fort- satt beredning. Den förra regeringen tillsatte därför den s.k. genomförandegruppen med representanter för de partier som stod bakom uppgörelsen. Avsikten är att under våren 1995 lägga fram för- slag till lagstiftning om bl.a. intjänande och uppräk- ning av den inkomstrelaterade pensionsrätten. Det reformerade ålderspensionssystemet är avsett att träda i kraft den 1 januari 1996. I vissa delar, bl.a. vad beträffar intjänande av pensionsrätt, har dock reformen betydelse redan från år 1995. Enligt propo- sitionen och utskottets bedömning bör vissa föränd- ringar som föranleds av reformen ha sin verkan redan från den 1 januari 1995. Det gäller pensionssystemets finansiering och avsättning av medel till ett system med individuella pensionskonton inom ramen för ett premiereservsystem. Fr.o.m. den 1 januari 1995 föreslås en finansiell förstärkning av pensionssystemet. Den föreslås ut- formas så att en avgift införs på 1 % av avgiftsunder- laget, vilket motsvaras av de inkomster som är pen- sionsgrundande och som den enskilde har betalnings- ansvar för. Avgiften tas ut på inkomster upp till 7,5 basbe- lopp. Från den 1 januari 1996 föreslås även en ålder- spensionsavgift på socialförsäkringsförmåner som är pensionsgrundande, t.ex. sjukpenningen. Vidare skall den del av inbetalda tilläggspen- sionsavgifter som kan anses belöpa på inkomster över 7,5 basbelopp fr.o.m. 1995 föras löpande till statsbud- geten. Summan motsvarar 11 % av inbetalda medel och placeras på konton hos Riksgäldskontoret för att användas inom premiereservsystemet inom det refor- merade ålderspensionssystemet. 16,5 % av inbetalda avgifter skall användas till att betala utgående pensioner inom ramen för ett fördel- ningssystem. 2 % skall avsättas till ett premiereserv- system. I detta system kan en enskild få medel över- förda till sitt individuella pensionskonto, men först sedan pensionsrätten fastställts i samband med taxe- ring av föregående års inkomster. Avgifter skall inte tas ut av den som vid årets in- gång fyllt 65 år. I en motion har Ulla Hoffmann, Vänsterpartiet, anfört vissa invändningar mot införandet av egenav- gifter. Ulla Hoffmann har vidare framfört Vänster- partiets synpunkter på ett premiereservsystem. Utskottet finner att regeringens förslag ligger helt i linje med de beslut som riksdagen antog i juni 1994 och att dessa bör ligga fast. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem- ställan och avslag på Vänsterpartiets motion, dvs. reservation 1, som även biträds av Miljöpartiet, och reservation 2.
Anf. 32 ULLA HOFFMANN (v): Herr talman! Jag var den person som represente- rade Vänsterpartiet i Pensionsarbetsgruppen och som även reserverade mig. Jag framförde synpunkten att det var en väldig brådska beträffande genomförande- tiden som absolut inte var påkallad med tanke på de pengar som fanns i AP-fonderna. Svenska folket hade ingen som helst möjlighet att ta ställning. På ungefär två månader skulle förslaget ut på remiss och förank- ras hos människor som på den tiden skulle hinna sätta sig in i systemet och försöka komma med åsikter. Det som därför var positivt i detta - det var nega- tivt att det fattades beslut om riktlinjerna - var att man sköt upp genomförandetiden till den 1 januari 1996. Det visar att loppet inte på något sätt är kört. Jag tycker alltså att vi, på grund av att vi har en ny majoritet, borde starta en debatt här i kammaren igen om hur systemet skall se ut, hur riktlinjerna skall utformas och vad vi kan göra åt systemet. Framför allt måste vi föra ut det till folk, så att de kan få en chans att sätta sig in i det hela.
Anf. 33 LENNART KLOCKARE (s): Herr talman! Ulla Hoffmann talar om premiere- servsystemet och att det var mycket bråttom med remissförfarandet. Det är klart att det gick undan, men det var en bred politisk majoritet som stod bakom överenskommelsen. I de principer som man har lagt fast finns trots allt saker som inte är utredda. Här har också regeringen gett direktiv, bl.a. om hur kapitalförvaltningen skall skötas och hur premiereservsystemet bör utformas.
Anf. 34 ULLA HOFFMANN (v): Herr talman! Att det var en bred politisk majoritet må vara en sak, och det är möjligt att den breda poli- tiska majoriteten bestod av socialdemokrater och de borgerliga partierna. Vänsterpartiet uteslöts ur den hemliga arbetsgrupp som jobbade med pensionssys- temet. Det må vara att det fanns en bred politisk majoritet där. Men folkets breda lager hade inte en möjlighet att hinna ta ställning till hur det här skulle se ut. Först och främst vill jag påpeka att loppet inte är kört vad gäller pensionssystemet. Det är den ena sa- ken. Dessutom vidhåller jag att det vore bra om vi kunde starta en debatt här i kammaren igen om hur pensionssystemet skall utformas.
Anf. 35 LENNART KLOCKARE (s): Herr talman! Jag skall inte tillägga något mer än att de frågor som trots allt inte är klara nu kommer att beredas vidare. Hur de frågorna kommer att behandlas i utskottet får vi se när de kommer dit.
Anf. 36 ULLA HOFFMANN (v): Herr talman! Jag vill också påpeka en annan sak. Det är att förslaget till nytt pensionssystem inte prö- vades ur jämställdhetssynpunkt, vare sig ur kvin- noperspektiv eller ur mansperspektiv. Med de nya direktiv som nu har kommit från jämställdhetsminis- tern tycker jag att det vore en bra sak att man också ser till att pröva förslaget till nytt pensionssystem och det som kommer ut av den debatt som förhoppnings- vis kommer i gång i kammaren ur ett jämställdhet- sperspektiv.
Anf. 37 LENNART KLOCKARE (s): Herr talman! När det gäller rättvisan med pen- sionssystemet vill jag säga att det är livsinkomstprin- cipen som skall gälla. Det kan vara till fördel för den som är verksam under ett långt yrkesliv och som då får större delen av sin inkomst tillgodoräknad. Det som kan betraktas som orättvist är kanske en tolk- ningsfråga.
Anf. 38 ULLA HOFFMANN (v): Herr talman! Jag vill bara påpeka att livsinkomst- principen kommer att verka negativt för kvinnor, därför att vi har lägre lön än män oberoende av var vi arbetar någonstans. I och för sig kan inte ett pensionssystem ta ansvar för arbetsmarknadens parters misslyckanden i den här frågan. Men ett pensionssystem kan antingen förstär- ka de här effekterna eller försöka att lindra dem. Där- för menar jag att det är viktigt att ett sådant här för- slag granskas ur ett jämställdhetsperspektiv.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
12 § Vissa studiestödsfrågor
Föredrogs socialförsäkringsutskottets betänkande 1994/95:SfU9 Vissa studiestödsfrågor (prop. 1994/95:98).
Anf. 39 ULF KRISTERSSON (m): Herr talman! Dagens Nyheter införde nyligen vinjetten "Dagens återställare" på sin politiksida, och det är väl under den rubriken som dagens debatt och beslut kan antas falla. Studiestödet är en liten men ganska viktig del av landets samlade politik för den högre utbildningen. Praktiskt taget alla seriösa debattörer är i dag rätt eniga om analysen av de fundamentala problemen i svensk högre utbildning. För det första är tiden nu förbi för den idé som vi under många år hade om Sverige som landet med den breda och djupa kompetensen och om att kompeten- sen var vårt främsta konkurrensmedel. Det är mera en önskebild än en sann bild av hur Sverige ser ut. Sveri- ge har halkat efter när det gäller en djupgående och bred kompetens. För det andra har Sverige en lägre andel än många andra länder av personer med akademisk utbildning och akademiska examina. För det tredje har de som har akademiska utbild- ningar ganska korta sådana. En mycket liten andel har en treårig eller längre akademisk utbildning. För det fjärde är andelen oavslutade studier stor i Sverige. Inte minst denna kammare uppvisar en god provkarta på personer med oavslutade studier. Det gäller också människor som studerar lång tid utan att bli färdiga och sådana som har ovanligt hög ålder för att vara studenter på grundnivå. För det femte återfinns en extremt hög andel av våra akademiker i offentlig sektor. Omvänt har vi i Sverige en extremt liten andel av akademiker inom den privata sektorn. För det sjätte har vi en spännande debatt om livs- långt lärande, om lärande i organisationer, om en kompetensutveckling som sträcker sig över många år och som inte bara handlar om att studera några år omkring 20-årsåldern utan om att återkomma i omfat- tande och avancerade studier litet senare. Det handlar då inte om tvåveckorsutbildningar på någon elegant konferensgård utan om ett till ett och ett halvt års kunskapsfördjupning. Härför krävs att vi har system som gör att människor får råd att studera under sådana förhållanden. För det sjunde och sista handlar det om att alltför många, av kulturella eller historiska skäl, inte tar sig in. Det är ett bekymmer att utbildningslinjerna domi- neras av medelklassens medelmåttor, som i realiteten utestänger många av arbetarklassens begåvningar från svenska universitet och högskolor. Detta är problem och frågor som diskuteras i en seriös svensk debatt om högre utbildning vid universi- tet och högskolor. Det handlar långt ifrån bara om studiestöd, men studiestödet påverkar nästan varje del av denna debatt. Ett dåligt studiemedelssystem och studiestödssystem kan försvåra lösningen av alla dessa frågor och problem. Dagens återställare syftar till att riva upp ett beslut som tagits för att lösa en del av de problem som vi står inför. Det syftar över huvud taget inte till något annat. Jag har respekt, herr talman, för socialdemokra- ternas resonemang att den utredning som kommer på det här området - det skall möjligen påpekas att vi har haft gott om sådana utredningar - inte skall föregripas av en mängd beslut. Jag skulle ha haft ännu större respekt för social- demokraterna om de hade haft en egen idé om i vilken riktning vi skall gå, en egen idé om vad som är de lösningarna på dessa problem - inte bara idén att riva upp det som någon annan har gjort. Men i brist på egna idéer på det här området nöjer man sig nu med att upphäva ett försök att komma till rätta med återbe- talningssituationen, och det tycker jag är synd. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva- tionen vid betänkandet.
Anf. 40 MONA BERGLUND NILSSON (s): Herr talman! En parlamentariskt sammansatt kommitté kommer inom kort att tillkallas. Den får till uppgift att dra upp riktlinjer för en reformering av studiestödssystemet. I proposition 1994/95:98 föreslås att riksdagens beslut i juni 1994 om vissa förändringar i studiestöds- systemet skall upphävas. Det gäller besluten om att studiebidraget i studiemedlen skall avpassas till upp- nådda studieresultat. Det gäller även besluten om att studiestödet vid deltidsstudier på mer än halvtid i kommunal och statlig vuxenutbildning avpassas i förhållande till studiernas omfattning, att återbetal- ning av studielån skall kunna ske genom annuiteter och att avskrivningen av studielån vid 65 års ålder skall upphöra. Ändringarna skulle ha trätt i kraft den 1 juli 1995. Också beslutet om den höjning av bidragsdelen i studiemedlen som skulle ha genomförts den 1 januari 1996 föreslås bli upphävt. Regeringen anmäler i pro- positionen dessutom sin avsikt att återinföra rätten till särskilt vuxenstudiestöd för studerande vid de s.k. YTH-utbildningarna. Herr talman! Eftersom det nu skall tillsättas en kommitté med uppgift att utreda studiestödssystemet, är det motiverat att även dessa frågor förs dit. Den parlamentariskt sammansatta kommittén aviserades i proposition 1993/94:156. Den välkomnades då av ett enigt socialförsäkringsutskott. Av direktiven till kommittén kommer att framgå att den skall göra en övergripande översyn av studi- estödets funktion och effekter och överväga behoven av förändringar i ett helhetsperspektiv. Jämställdhet- saspekter skall särskilt redovisas. Meningen är att kommittén skall utreda förutsättningarna för ett mer sammanhållet studiefinansieringssystem, där både de stödformer som faller inom Utbildningsdepartemen- tets område och de som faller inom Arbetsmarknads- departementets område innefattas. Herr talman! Det finns därför enligt utskottsma- joriteten goda skäl för att inte nu göra de förändringar i systemen som tidigare beslutats men som ännu ej trätt i kraft. Det är, som jag tidigare framhållit, viktigt att ut- redningen om det framtida studiestödet får utformas i ett helhetsperspektiv. Det är ytterst angeläget att inte förhastat vidta förändringar i studiestödssystemet innan sambanden inom detta system och mellan det och övriga delar av utbildningssytemet har belysts betydligt grundligare än vad som hittills redovisats. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hem- ställan och avslag på reservationen.
Anf. 41 RAGNHILD POHANKA (mp): Herr talman! Miljöpartiet de gröna välkomnar att en parlamentarisk kommitté för att utreda det framtida studiestödssystemet tillsätts. Behovet av en utredning är stort för studerande såväl vid landets universitet och högskolor som vid komvux. I komvux kan elever som sitter sida vid sida ha helt olika ekonomiskt stöd. Förra året genomfördes att studerande ofta får 65 % av arbetslöshetsersättningen, som nu är 80 % av lönen. Detta motsvarar ungefär 51 % av den tidigare lönen. Detta har resulterat i en minskning av antalet ansökningar. Hela tanken att man skall få mindre när man stu- derar än när man inte gör någonting är helt absurd. Är detta att uppmuntra vuxna arbetslösa att studera? Med avseende på mitt eget hemlän Dalarna, som tillsam- mans med Blekinge och Gotland har flest lågutbildade i landet, känns den tanken ännu mer galen. Kds yttrande att studiestödet vid deltidsstudier på mer än halvtid i kommunal och statlig vuxenutbild- ning skall avpassas i förhållande till studiernas om- fattning bör beaktas i den kommande utredningen. Ibland blir det svårt att få ihop tillräckligt många poäng för att få studiestöd, och också det kan leda till att personer inte kan studera. Det kan även gälla i fall där man redan har läst en del ämnen. Dessa fråge- ställningar är dock tillgodosedda i betänkandet. Angelägenheten av att upphäva beslutet att man även efter 65 års ålder skall fortsätta att avbetala sina studielån var stor, och Miljöpartiet ser med glädje att vi på onsdag kommer att fatta ett sådant beslut. När det gäller bidragsdelen i studiemedlen är det Miljöpartiets åsikt att den bör utgöra hälften av studi- emedlen. Det är angeläget att studenterna vågar satsa på studier utan att behöva dra på sig hundratusentals kronor i studielån, särskilt i dag när de inte ens är säkra på att få något arbete alls, ännu mindre ett arbe- te som gör att de någorlunda snabbt kan betala av sina studielån. Miljöpartiet ställer sig bakom s-förslaget att gå tillbaka till att ett uppnått studieresultat om 15 poäng skall räcka för erhållande av fortsatta lån. För närva- rande kan en ordentlig halsfluss räcka för att man skall bli av med lånet för följande termin. Dessutom bör inte enbart snabbhet prioriteras när det gäller studier. I övrigt yrkar Miljöpartiet i avvaktan på den par- lamentariska utredningen bifall till propositionen.
Anf. 42 ULF KRISTERSSON (m): Herr talman! Ingenting är lättare än att föreslå ökningar av bidragsbeloppen. Ingenting är heller just nu svårare än att finansiera den typen av ökningar. Men det är på ett principiellt plan inte bara fråga om hur generös man skall vara med skattebetalarnas pengar utan också en fråga om högre utbildning är en individuell investering och i vilken mån det gäller en gemensam investering, som kommer hela samhället till godo. Jag inser mycket väl att det inte bara är en indivi- duell investering. När vi ser på kompetensutveckling i ett längre perspektiv, där det handlar om att införa ganska omfattande och återkommande studieperioder, kan vi inte lura oss själva att tro att detta är något som staten eller kommunerna kan betala åt den enskil- de.Det kommer att krävas ganska ordentliga personli- ga investeringar, en vilja att uppoffra någonting per- sonligen, men också system som täcker in de risker som finns för att man inte lyckas i sitt uppsåt och inte får ett bättre arbete som är mer kvalificerat och ger högre lön. Det finns ganska spännande resonemang just nu om kompetenskonton och mycket annat som ligger utanför just den här debattens ram. Men jag tycker att den gamla debatten, som gick ut på att tävla om att höja bidragen mest av alla, är en debatt som vi som tur är inte längre har råd med.
Anf. 43 RAGNHILD POHANKA (mp) re- plik: Herr talman! Staten lånar upp pengar och får ligga ute med dem under så lång tid, med ränta på utlands- lån t.ex., så det är tveksamt vad staten tjänar på det. Vår riktiga plan är egentligen att det skall finnas en studielön med samma krav som för lån. Det skulle i längden inte kosta så mycket pengar som man har talat om. Vi gjorde en utredning förra gången vi satt i riksdagen, men den är naturligtvis föråldrad i dag. Den visar att ett system med studielön inte är så dyr- bart. Centern gjorde på samma sätt. En studielön skulle löna sig, för man skulle få en rekrytering av högskoleutbildade människor som det finns brist på i dag. Det handlar om det också. Vi har brist på högkompetent personal inom många områden. Studielön skulle ge människor en möjlighet att satsa på en ordentlig utbildning. Vi behöver det. Som tur är har doktorandbidragen börjat sprida sig bland olika universitet och högskolor. Doktoranderna har lättare att satsa på en vidare forskningsutbildning. Inom humaniora är detta inte klart än. Det finns mycket att göra - även ekonomiskt. Studielön lönar sig i längden.
Anf. 44 ULF KRISTERSSON (m) replik: Herr talman! Jag tycker att det är litet väl enkelt att säga att allting lönar sig i längden varje gång man skall motivera en ny kostnad. Det är många saker som samverkar när vi inte lyckas rekrytera duktiga männi- skor till akademisk utbildning. En sak som jag tycker är mer fundamental är att vi har elever i skolan under tolv års tid och ändå misslyckas med att ge dem den kick de skulle behöva för att gå vidare till universitet och högskolor. Det handlar mer om det misslyckandet än om misslyckande med t.ex. studiemedel eller stu- dielön. "Studielön" antyder dessutom att det är en i allt väsentligt statlig eller samhällelig sak att man skall få betalt för att utveckla och investera i sin egen kunskap och kompetens. Jag tror att det är helt fel tänkt. Jag tror att vi kommer att förvrida människors motiv att satsa på utbildningar som de själva tycker är viktiga och som de själva tror kommer att ge någonting på lång sikt. Det finns också mer praktiska problem. Pohanka säger att vi skall behålla rätten att avskriva skulderna vid 65 års ålder. Det är en av de saker som samverkar i ett slags skuldspekulation i studiemedel i dag. Män- niskor vet att man inte kommer att ha någon rimlig chans att betala tillbaka sina studieskulder om de är tillräckligt höga. Det är orimligt att ha system som gör att människor vid 20-25 års ålder leds in i ett resone- mang om att någon annan får betala till slut och spe- kulerar i detta. Därför vore det bättre att genomföra de regler som säger att skulden skall betalas så länge som möjligt.
Anf. 45 RAGNHILD POHANKA (mp) re- plik: Herr talman! Det är klart att man skall betala sina skulder, men varför kan man ofta inte göra det före 65 års ålder? Det beror på deltidsarbete - man har kanske småbarn - och som det ser ut i dag kan det också bero på att man är arbetslös. Vi menar att personen skall få betala så mycket som den orkar. Om det skulle bli något kvar vid pensioneringen avskrivs lånet. Jag tycker att det är naturligt. Om Ulf Kristersson har lyssnat på pensionsdebatten tidigare skulle det som sagts där också kunna ge honom en tankeställare. Om man hade studielön eller åtminstone höjde bi- dragsdelen skulle människor inte behöva kräva höga löner på grund av sina höga studieskulder. Staten skulle då inte behöva ge så höga löner som i dag. Har man 250 000 i studieskuld behöver man en hög lön för att lånen över huvud taget skall minska. Det är väl bara räntor man betalar.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
13 § Finska språkets ställning i Sverige Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 1994/95:UbU4 Finska språkets ställning i Sverige (skr. 1994/95:1).
Anf. 46 RUNE RYDÉN (m): Herr talman! Vi skall nu behandla regeringens skrivelse om det finska språkets ställning i Sverige. Låt mig först säga att jag tycker att betänkandet och framför allt den skrivelse som ligger bakom betän- kandet är utomordentligt föredömliga på flera sätt. För det första behandlar skrivelsen det finska språkets ställning i historisk belysning, och för första gången har vi en bra skildring av utvecklingen under histori- ens lopp. För det andra kommer det i skrivelsen fram en lång rad förslag om beslut som vi i utskottet ställer oss bakom och som vi tycker är viktiga för att ytterli- gare stärka det finska språkets ställning här i Sverige. Det är ett språk som har funnits här av hävd och som har en alldeles speciell ställning i det svenska samhäl- let. Låt mig därför, herr talman, utdela beröm till dem som har skött utredningen och som ligger bakom skrivelsen. Det är inte alltid man får del av så pass läsvärda tankegångar och framför allt konkreta och bra förslag. Den reservation till utskottets ställningstagande som jag skall tala för berör därför inte några stora skillnader i synen på det finska språkets ställning, utan mer skillnaden i uppfattning om de fristående skolornas ställning i Sverige. Vi reservanter instäm- mer i den uppfattning som kommer fram i skrivelsen, dvs. att möjligheten att stärka och driva fristående finska skolor är en av de enskilt viktigaste insatserna för det finska språkets utveckling här i Sverige. De ekonomiska villkoren för dessa skolor måste därför enligt vår uppfattning tryggas. Tyvärr är det så, herr talman, att vi reservanter inte känner oss särskilt trygga på denna punkt med den nya regeringen. Det finns uttalanden från bl.a. ledande företrädare i utbildningsutskottet som visar att dessa friskolor i framtiden kan komma att leva i en mycket farlig värld. Därför yrkar jag bifall till reser- vation nr 1 till utbildningsutskottets betänkande nr 4. Jag vill också säga, herr talman, att det är helt klart att vi i utskottet är helt eniga om de viktiga sa- kerna i regeringens skrivelse. Det gäller t.ex. tillsät- tande av en parlamentarisk beredning för att utreda om vi i Sverige skall underteckna Europarådets kon- vention om regional- och minoritetsspråk. I förstone kan det tyckas mycket enkelt att svara på den frågan. Svaret är självfallet "ja". Men när man analyserar frågan litet närmare finns det en hel del hållhakar och bekymmer som måste utredas innan vi i Sverige kan underteckna den konventionen. Det räck- er med att peka på det faktum att vi har flera andra stora minoritetsspråk. Vi har också en regional för- delning av de olika språken i Sverige som gör att vi inte ensidigt kan ställa upp på Europarådets konven- tion i den nuvarande lydelsen. Dessutom avser regeringen att besluta om särskil- da anordningar på skolans område som ytterligare stöder det finska språkets ställning här i Sverige. Skolverket har också i uppdrag att anordna språkprov i finska på grundskolenivå och gymnasienivå för att sprida information om undervisningen på finska osv. Allt detta tycker vi är väldigt bra. Vi vill dock peka på att finskan redan i dag har något av en särställning här i Sverige. Det gäller i hemspråksundervisningen, där det för finska språket - och för samiska och zigenska elever - inte finns nå- gon begränsning vare sig när det gäller elevantalet eller den tid eleverna kan få hemspråksundervisning. För övriga språk finns det som ni vet en begränsning som innebär att det skall vara grupper om minst fem elever och att eleverna kan få undervisning i max sju år. För finska finns inte denna begränsning, utan ele- verna kan få undervisning genom hela skolan. Detta tycker vi är riktigt och viktigt, och vi tycker att det skall fortsätta på det sättet. Vi anser det också väsentligt att vi i Sverige har en naturlig tvåspråkighet när det gäller finska och svens- ka, och att den skall utvärderas genom högskolan i Luleå, vilket nu sker. Vi kommer noggrant att följa utvecklingen på detta område. Slutrapport skall avges 1995 - alltså nästa år. Kort sagt, herr talman, tycker jag att regeringens skrivelse är något av ett föredöme för andra skrivelser som vi får ta emot. Jag ställer mig bakom utskottets betänkande, men jag yrkar bifall till reservation nr 1.
Anf. 47 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds): Herr talman! Jag vill säga några ord om den del i betänkandet som handlar om tvåspråkig undervisning för finskspråkiga elever. I betänkandet framgår att försöksverksamhet med tvåspråkighet bedrivs i 18 kommuner. Vidare framgår i betänkandet att verk- samheten har utvärderats och befunnits vara fram- gångsrik. Konkreta resultat som rapporterats från olika projekt talar t.ex. om förändringar av elevers studieval i för eleverna positiv riktning, ökad skrivlust hos elever, säkrare språkbehandling, förstärkt två- språkighet samt bättre samverkan med lärare. Regeringens förslag borde ha kompletterats med en diskussion av inte bara möjligheten till tvåspråkig undervisning utan också av en eventuell skyldighet. Tvåspråkig undervisning med goda resultat finns dokumenterad från många länder. Inte minst gäller det undervisningen i Finland för den svenskspråkiga mi- noriteten. Där finns det ingen anledning att längre bedriva s.k. försök med tvåspråkig undervisning.Den socialdemokratiska regeringen verkar inte vara beredd att visa finskans särställning. Den försöksverksamhet med tvåspråkig undervis- ning i grundskolan som hittills bedrivits har som sagt utfallit mycket väl. Ytterligare försök kan inte tillföra kunskap som är väsentlig för att riksdagen skall kunna fatta beslut. Därför bör det nu införas bestämmelser som anger under vilka omständigheter kommunerna är skyldiga att anordna tvåspråkig undervisning för finskspråkiga elever i hela grundskolan. Skolverket bör få i uppdrag att utforma förslag till timplan för sådan tvåspråkig undervisning i grundsko- lan. Det är nämligen inte klart uttalat i kommunernas skolplaner att det finska språket har en särställning. Det finska språket måste erkännas som ett inhemskt språk i Sverige. Skolverket bör få i uppdrag att utforma sitt förslag till timplan för tvåspråkig undervisning i enlighet med förslag från arbetsgruppen för stärkande av det finska språkets ställning. Förslaget bör utformas så, att det också kan gälla mindre grupper av elever än en hel klass och avse en sverigefinsk utbildningslinje inom grundskolan. Förslaget bör också innehålla regler om i vilka fall kommunerna har skyldighet att inrätta en sådan utbildningslinje. Timplanen bör innehålla mi- nimigränser för antalet undervisningstimmar både på respektive i svenska och på respektive i finska. Timplanen skall vara utformad så att studierna efter grundskolan kan fortsättas i ett svenskt gymnasium samt, efter finskt språkprov, även i ett finskt gymna- sium. Jag yrkar således bifall till Kristdemokraternas re- servationer nr 1 och nr 2.
Anf. 48 RUNE RYDÉN (m) replik: Herr talman! Vad Michael Stjernström säger kan i förstone verka väldigt bestickande och självklart, men vid närmare analys faller det på sin egen orimlighet. Han talar vältaligt för att tvåspråkig undervisning skall finnas tillgängligt för finskspråkiga elever i hela grundskolan, alltså överallt i Sveriges rike. Detta faller på sin egen orimlighet. Det finns inte förutsätt- ningar för att ge finskspråkiga elever möjligheter till undervisning på finska utöver hemspråksundervis- ningen, dvs. att införa tvåspråkighet i klasserna över hela riket. Jag kan som exempel ta min egen kommun. Vi hade, om jag inte har räknat fel, vid senaste folkräk- ningen 138 språk företrädda, och finskan är ett av de mindre språken. Det är inte det allra minsta, men det är helt klart ett av de mindre; i storleksordning kom- mer det ungefär på hundrade plats bland de 138 språ- ken. Det är ett litet språk med få företrädare. I den skola där mina egna barn går kan jag inte erinra mig någon enda finskspråkig elev. Det finns säkert någon här och där i de lundensiska skolorna. Skall man enligt Michael Stjernströms uppfattning ge möjligheter för dessa fåtal finskspråkiga elever att gå i tvåspråkig undervisning? De har ju, det vill jag peka på än en gång, möjligheter att ta del av hemspråksundervisning. De finskspråkiga eleverna är också undantagna från de begränsningar som gäller för andra hemspråkselever. Bland finskspråkiga ele- ver är det nämligen inte nödvändigt att vara minst fem elever i gruppen för att man skall få hemspråksun- dervisning, och det finns heller inte någon begräns- ning vad gäller i hur många år dessa elever kan få hemspråksundervisning. Borde inte detta, Michael Stjernström, vara till- räckligt i de delar av landet där de finska eleverna inte är så talrika? Man borde också betänka de tekniska problem som uppstår om vi i det här sammanhanget närmar oss Europarådets konvention om minoritets- språks ställning.
Anf. 49 MICHAEL STJERNSTRÖM (kds) replik: Herr talman! Som jag sade i mitt anförande är det viktigt att finskan får ställning av inhemskt språk. Det är inte orimligt att just det finska språket har en sär- ställning i Sverige. Finska språket har en mycket lång tradition i Sverige. Lika länge som den svenska natio- nen har funnits har det finska språket funnits med. En gång i tiden ingick faktiskt 90 % av alla finskspråkiga i det svenska riket. Det finns här en lång tradition. De närmare reglerna för detta får, som jag också sade, utformas av Skolverket. Jag tycker alltså att vi i jämförelse med vad som gäller i dag skall flytta fram positionerna för finska språket.
Anf. 50 RUNE RYDÉN (m) replik: Herr talman! Vi är helt överens om det Michael Stjernström sade sist, nämligen att man skall flytta fram positionerna för det finska språket i Sverige. Men jag vill ändå peka på att det, som jag tidigare nämnde, inte är fullt så enkelt som Michael Stjern- ström vill göra det till. Vi måste tänka också på de praktiska omständigheterna. För övrigt finns det olika uppfattningar om förde- larna med den tvåspråkiga undervisningen. Visserli- gen har man i de preliminära rapporter som har tagits fram vid Högskolan i Luleå pekat på positiva effekter, men jag skulle också kunna räkna upp en lång rad amerikanska erfarenheter, som pekar på motsatsen. Det vi utan att gå för långt kan säga här är att forskar- världen i allra högsta grad är delad vad gäller upp- fattningen om värdet av en absolut tvåspråkighet. Därför tycker jag att Michael Stjernström har gått litet för långt i sitt ställningstagande. Han borde ha kunnat ställa sig bakom utskottets hemställan i dess helhet.
Anf. 51 NALIN BAKSI (s): Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets hemställan. Utskottet delar regeringens och motionärernas uppfattning om att det finska språkets särställning bör beaktas på olika nivåer i det svenska samhället och att språkets ställning på skolområdet bör stärkas. Det är viktigt att finska elever i Sverige får undervisning i skolan i sitt modersmål. Av skrivelsen och av vad som redovisats tidigare framgår att finskans ställning har förbättrats inom skolväsendet. I samband med att en ny timplan för grundskolan införs nästa läsår sker en ytterligare förstärkning av finska språkets ställning. Genom skri- velsen har regeringen åter uppmärksammat finska språket och slagit fast dess särställning i det svenska samhället. Åtgärder aviseras i syfte att öka möjlighe- terna för skolhuvudmännen att anordna finsk under- visning och därtill stimulera den. Utskottet förutsätter sålunda att såväl skolhuvud- männen som elever och föräldrar skall få information om de möjligheter som finns till undervisning i och på finska. Utskottet avstyrker reservation 1, eftersom en fri- stående skola i vissa fall är ett alternativ till den un- dervisning som erbjuds i den kommunala skolan. Kommunerna kan emellertid inte fritas från sitt ansvar genom att hänvisa föräldrar och elever till möjligheten att starta egna finskspråkiga skolor. Utskottet avstyrker också den andra reservationen, men utskottet ser positivt på den försöksverksamhet som i dag bedrivs med tvåspråkig undervisning och noterar med tillfredsställelse regeringens avsikt i vad gäller tvåspråkig undervisning. Utskottet är däremot inte berett att redan nu föreslå att en skydlighet införs för kommunerna att anordna sådan undervisning, inte minst mot bakgrund av att det alltjämt pågår en veten- skaplig utvärdering av verksamheten. Utskottet utgår emellertid från att regeringen kommer att fastställa en timplan för den aktuella undervisningen. När det gäller radio- och TV-sändningar på finska språket följer utbildningsutskottet rekommendationen i kulturutskottets yttrande. Utskottet är enigt på den punkten, så det är inte mycket att orda om.
Anf. 52 RUNE RYDÉN (m) replik: Herr talman! Det är inte så stora skillnader mellan Nalin Baksis och min uppfattning rörande utbild- ningsutskottets hemställan vad gäller det finska språ- kets ställning i Sverige. Vi har dock olika uppfatt- ningar på en punkt, och det är där vi har reserverat oss. Det gäller de fristående skolornas ställning och risken för att de i framtiden kan råka ut för problem, vilket jag antydde i mitt anförande. Jag vill peka på att vi helt ställer oss bakom det Nalin Baksi sade om att kommunerna har det yttersta ansvaret för de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling. Kommunerna får sålun- da inte undandra sig ansvaret att anordna finskspråkig undervisning eller undervisning i finska i form av hemspråk eller B-språk. På den punkten skiljer sig våra uppfattningar inte åt. Vad vi vänder oss emot är den misstro som då och då utsås av socialdemokrater mot de fristående sko- lorna, en anda som också lyser igenom i den motion av Sinikka Bohlin som utskottet har behandlat. Det är skälet till att vi har reserverat oss på just den punkten. Vi har emellertid inte reserverat oss vad gäller kom- munernas ansvar, utan därom är vi helt ense.
Anf. 53 NALIN BAKSI (s) replik: Herr talman! Jag är glad över att Rune Rydén ställer sig bakom utskottets hemställan. Att vi tar avstånd från skrivelsen beror på att vi motsätter oss tanken att endast friskolorna skulle ha ansvaret för att bära det finska kulturarvet. Vi har inte för avsikt att hindra friskolor, utan möjligheten att välja friskola finns kvar. Vi håller nu på att se över denna fråga. Det är fortfarande kommunerna som har ansvaret för att varje invandrad elev får hemspråksundervis- ning.
Anf. 54 RUNE RYDÉN (m) replik: Herr talman! Hur Nalin Baksi kan få det till att re- geringens skrivelse skulle gå ut på att det enbart är de fristående skolorna som bär det finska kulturarvet vidare övergår mitt förstånd. Jag har tidigare i dag berömt den här skrivelsen för den utomordentliga täckning som där finns över vad som sker vad gäller det finska språkets ställning i Sverige och över utvecklingen på området. Verksam- het förekommer på väldigt många områden. Därtill, Nalin Baksi, trycks det i skrivelsen mycket starkt på att kommunerna har det övergripande ansvaret. Jag tror att det bara är socialdemokratisk illvilja mot friskolorna i Sverige som ligger bakom det här försö- ket till krypskytte mot friskolorna.
Anf. 55 NALIN BAKSI (s) replik: Herr talman! Som jag sade tidigare, håller Social- demokraterna på att titta på frågan när det gäller friskolor. Det finns inte någon illvilja. Jag hoppas att Rune Rydén har läst sidan 6 i skri- velsen. Det står exakt så här: "Fortsatt gynnsamma möjligheter att starta, driva och utveckla fristående skolor är, enligt regeringens bedömning, en av de enskilt viktigaste insatserna för det finska språkets ställning." Vi menar att det är kommunerna som har huvudansvaret. Vi kan inte ställa de fristående skolor- na till svars när saker och ting går fel, utan det är kommunerna som har det största ansvaret.
Anf. 56 LENNART ROHDIN (fp): Herr talman! När riksdagen nu äntligen slår fast det finska språkets särställning i det svenska samhället innebär det inte bara ett senkommet erkännande till våra finsktalande invånare, utan också att vi hittar tillbaka till vår egen historia. Det är inget nytt förhål- lande, utan det innebär bara att det som alltid varit nu också får ett stadfäst erkännande i Sveriges riksdag. 1809 års fred innebar inte att Sverige förlorade Finland, utan att det historiska Sverige delades och att de två konstituerande delarna gick varsin väg. Det finns ingen anledning att i dag gråta över det som skedde. Dagens Sverige respektive Finland har ut- vecklats till två skilda nationella samhällen, som står stabilt på egna ben. Men vi får aldrig - vilket det ibland funnits ten- denser till såväl i Sverige som i Finland - glömma eller förneka att våra rötter är gemensamma, att vår historia är gemensam och att vårt gemensamma kul- turarv binder oss samman. Det kan kanske ses som ödesbetingat att vi nu gemensamt tar steget in i den europeiska gemenskapen vid nyår, trots en historia de sista två seklerna som har präglats av geopolitiska stormaktsförhållanden i det nordiska området och som mera markerat åtskillnad än det gemensamma, såsom det var när Ålands hav och Bottenhavet var vårt ge- mensamma innanhav. Trots de 185 år som gått sedan freden 1809 är det svenska i Finland och det finska i Sverige ett histo- riskt och naturligt inslag och kan inte tänkas bort. Det undanskyms inte av att det finska i Sverige många gånger ringaktats eller gömts undan, också som resul- tat av myndigheternas agerande. Det kanske är ett resultat av ett långvarigt trauma som en följd av att våra vägar skildes i följderna av Napoleonkrigens härjningar för snart 200 år sedan. Herr talman! Det finska språket har således alltid varit i Sverige. Det gäller inte bara i Tornedalen, och det undanskyms inte heller av att den största delen av den finsktalande befolkningen i vårt land i dag är resultatet av en sentida invandring. Finnskog och finnmark är inte bara geografiska namn i södra Norr- land, Bergslagen, Dalarna och Värmland, utan speglar en närvaro som präglat dessa bygder och den folkliga kultur som är en del av vårt svenska kulturarv. Detta förhållande gör att frågan om det finska språkets ställning i Sverige är helt skild från andra invandrar- gruppers ställning i vårt land. Jag vill gärna instämma i det särskilda yttrande som Andreas Carlgren fogat till utbildningsutskottets betänkande. Det vore, för att hitta en rimlig hantering i praktiken av det finska språkets särställning, säkert värdefullt om Sverige kunde ansluta sig till Euro- parådskonventionen om regional- och minoritets- språk. Jag vill dock understryka att den parlamentariska beredning som aviserats har en viktig uppgift att klarlägga konsekvenserna av ett biträdande till kon- ventionen och också att klarlägga skillnaderna i för- hållande till de många invandrarspråken i vårt land. Detta arbete har försenats, men det principiella ställ- ningstagande riksdagen nu gör om det finska språkets särställning i det svenska samhället bör underlätta att hitta en hantering som inte får oförutsedda prejudice- rande effekter. Europarådskonventionen har som bekant funnits i åtskilliga år utan att de senaste regeringarna på allvar börjat bereda frågan om hur den skall tillämpas i vårt land. Det ger inte några bra signaler till de många invånare i Sverige som konventionen avses understöd- ja. Det är hög tid att arbetet med denna beredning kommer i gång. Herr talman! Som framhålls i den gemensamma reservationen är frågan om fristående finskspråkiga skolor kanske den viktigaste för att de finsktalande i Sverige skall kunna göra allvar av vårt uttalande om det finska språkets särställning i det svenska samhäl- let. Den förra regeringens beslut om skolpeng innebar ett stort steg i förverkligandet i praktiken av dessa mål, liksom det var värdefullt också för våra invand- rargrupper. Även om den nya regeringens inställning till skol- pengen motiveras av andra skäl, finns det stor anled- ning till oro inför hur de fristående finskspråkiga skolorna kan komma att drabbas och framför allt hur det blir med dem som ännu inte kommit i gång. Här står ideologiska jämlikhetsskäl mot lika angelägna krav på verklig rätt till valfrihet och mångfald - inte minst för att möjliggöra det mångkulturella samhälle som vi ändå har och ibland t.o.m. berömmer oss för. Detta kan givetvis inte frita kommunerna från deras skyldigheter gentemot finsktalande elever som inte går i en fristående finskspråkig skola. Nu är det finska språkets särställning i det svenska samhället fastslagen - nu gäller det att fylla det med innehåll. Det återstår. Det gäller inte minst hur frå- gorna om radio- och TV-sändningar på finska språket skall hanteras, vilket framhålls i flera av motionerna. Svårigheterna, t.ex. när det gäller de upphovsrättsliga förhållandena, är väl kända utan att något avgörande skett för att lösa problemen. Det är inte längre till- fredsställande. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i övrigt till utskottets hemställan.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
14 § Tillsyn av spårbunden trafik Föredrogs trafikutskottets betänkande 1994/95:TU3 Tillsyn av spårbunden trafik (förs. 1994/95:RR7).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
15 § Frivillig miljöstyrning och miljörevision Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1994/95:JoU9 Frivillig miljöstyrning och miljörevi- sion (prop. 1994/95:101).
Anf. 57 ROY OTTOSSON (mp): Herr talman! Det här ärendet gäller frivillig mil- jöstyrning och miljörevision, och det handlar om att Sverige nu i sin lagstiftning tar in en förordning från Europeiska unionen. Jag har inget avvikande yrkande. Jag tycker att det är bra att vi i svensk lagstiftning tar in regler som kan stimulera företagen att ackreditera sig för miljörevision. Det intressanta i sammanhanget är den diskussion om miljörevision som vi har fört i Sverige sedan många år tillbaka, där tanken har varit att man skulle införa en obligatorisk, årlig miljörevision för alla miljöfarliga verksamheter och att den skulle presente- ras offentligt, ungefär på samma sätt som den eko- nomiska revisionen. Detta tillfälle, med anledning av EU:s frivilligreg- ler, har nu gått regeringen förbi. Man har i propositio- nen lagt sig precis på den miniminivå som man kan lägga sig på och har inte tagit ett enda steg därutöver. Det bekräftar den misstanke jag och många med mig, inte minst inom miljörörelsen, har haft under hela den kampanj som förevar folkomröstningen om svenskt medlemskap, nämligen att Sverige inte kommer att utnyttja EU-reglerna som en plattform och avstamp för radikalare regler på miljöområdet, utan tvärtom lägger sig på en miniminivå. Det här är väldigt tydligt. Naturvårdsverket i Sve- rige har tidigare tagit fram krav på miljörevision och utformningen av en sådan, och de kraven är betydligt mera radikala än det här. Det sägs inte ett ord om det i propositionen, utan man går förbi det. Jag tycker att det är synd att regeringen inte utnyttjar den möjlighe- ten. Vi från Miljöpartiet de gröna återkommer under den allmänna motionstiden och tar upp mera radikala krav på utformningen av en miljörevision i Sverige. Vi hoppas också att vi kan få en bättre debatt här i riksdagens kammare än den vi fått i dag.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
16 § Ändring i lagen om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m.m. Föredrogs näringsutskottets betänkande 1994/95:NU6 Ändring i lagen om Konungariket Sve- riges stadshypotekskassa, m.m. (prop. 1994/95:82).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
17 § Införande i EES-avtalet av direktiv om insättningsgaranti Föredrogs näringsutskottets betänkande 1994/95:NU7 Införande i EES-avtalet av direktiv om insättningsgaranti (prop. 1994/95:113).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
18 § Ändringar i lagstiftningen för värdepap- persfonder Föredrogs näringsutskottets betänkande 1994/95:NU11 Ändringar i lagstiftningen för värde- pappersfonder (prop. 1994/95:107).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
19 § Förlängd försöksverksamhet med koope- rativ hyresrätt m.m. Föredrogs bostadsutskottets betänkande 1994/95:BoU7 Förlängd försöksverksamhet med kooperativ hyresrätt m.m. (prop. 1994/95:64).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
20 § Ändrat ikraftträdande av ändringar i plan- och bygglagen, m.m.
Föredrogs bostadsutskottets betänkande 1994/95:BoU8 Ändrat ikraftträdande av ändringar i plan- och bygglagen, m.m. (prop 1994/95:106).
Anf. 58 INGRID SKEPPSTEDT (c): Herr talman! De ändringar i plan- och bygglagen som antogs av riksdagen i juni 1994 med ikraftträdan- de i januari 1995 föreslås nu framflyttade till den 1 juli 1995. Anledningen är, enligt regeringen, Boverkets skri- velse om att tiden anses för knapp för att man skall hinna med de ändringar och förberedelser som måste göras. Andra som berörs har ju på ett eller annat sätt förberett sig på en ändring till den 1 januari. Det är kommuner och enskilda företag, och för dem blir det nu problem. Regeringen gör ingen annan bedömning, utan an- för för sin del att det finns behov av att ytterligare bereda de föreskrifter som Boverket skall utfärda till de nya lagreglerna. För vår del anser vi inte att det är påkallat att ändra tidpunkten för ikraftträdande. Det bör påpekas att de förändringar som ändringar i plan- och bygglagen syftar till är just förenklingar och inte tvärtom. De lagändringar i plan- och bygglagen, proposi- tion 1993/94:178, som vi föreslog och som riksdagen biföll var kända under lång tid. Vidare hade berörda parter god tid på sig för att vidta åtgärder och förbere- da de förändringar som regeringens och riksdagens ställningstagande innebar. Eftersom parterna redan är förberedda på ändringen i lagen och har planerat sin verksamhet utifrån det faktum att ikraftträdandet sker vid årsskiftet, kommer en ändring av tidpunkten nu att skapa onödig oreda. Därför bör den avslås. I och med de förslag vi presenterade gavs en klar rollfördelning, där tillverkarna har ett mer uttryckligt producentansvar. De förändringar som vi föreslog på tillsyns- och kontrollområdet bygger på EG:s helhets- syn på provning och kontroll. Staten fastställer egen- skapskrav som produkter skall uppfylla. Kommunen ger tillstånd, och byggherren har det odelade ansvaret för att kraven uppfylls. Den oklara ansvarsfördelning som i dag råder riskerar att förlängas om ikraftträdan- det skjuts på framtiden. Vi vet att det finns mängder av s.k. sjuka hus, som har som följdverkan att många människor mår dåligt. Att detta får fortsätta ytterligare ett halvår innan några förändringar sker är djupt beklagligt. Herr talman! Det förefaller rimligt att anta att byggandet kommer att öka under våren 1995. Under denna tid kommer projektering att ske och tillstånd för byggande att erhållas. Det vore synnerligen olyck- ligt att med detta som bakgrund fortsätta med en oklar ansvarsfördelning och ett till synes onödigt dubbel- kommando. Det torde inte råda någon oenighet om att dessa lagändringar är påkallade av praktiska skäl. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna till bostadsutskottets betänkande nr 8.
Anf. 59 RUNE EVENSSON (s): Herr talman! Det ärende vi nu behandlar avser ändrat ikraftträdande av ändringar i plan- och byggla- gen, PBL. Beslutet om dessa ändringar fattades av riksdagen i juni i år. Majoriteten bestod då av de bor- gerliga regeringspartierna och Ny demokrati. Vi socialdemokrater yrkade avslag på lagförslaget därför att vi ansåg att regeringen börjat i fel ände, när man i en genomgripande genomgång av hela lagen börjar med bygglovsbefrielse och kontroll. Vi ansåg att regeringen borde ha börjat med översiktsplanen eller lagt fram ett samlat förslag om hela PBL. PBL genomfördes en gång genom en kompromiss i riksdagen mellan Socialdemokraterna och Centern och till stora delar också Vänsterpartiet. Vi hade för- väntat oss att Centern efter ett maktskifte skulle sam- råda med oss om ändringar i lagen, eftersom vi ge- mensamt stod bakom den. Så blev det inte. Det visar att Centern inte är att lita på i dessa sammanhang, detta speciellt då frågan handlades av en centerpartis- tisk minister. Lagändringen har bara i begränsad omfattning sin grund i erfarenheter av tillämpningen av PBL. Den har i hög grad styrts av önskan att lämna mer av byggnaders utformning och kvalitet till den s.k. mark- naden. Jag är inte den som är långsint, utan jag har före- slagit Miljödepartementet samråd med andra partier inför de återstående delarna av PBL-utredningens behandling. Propositionen var hastigt ihopkommen och dåligt genomtänkt. Många frågor om det praktiska hanteran- det ute i kommunerna har inte fått någon tillfredsstäl- lande lösning. Jag anklagade utredaren för att ha dålig kontakt med handläggarna ute i kommunerna i de frågor som togs upp i propositionen. Denna kritik är självklart i lika hög grad riktad mot den förra rege- ringen. I beslutet i juni delades byggloven upp i två delar, en lokaliseringsprövning och en kontrolldel. Byggher- rens ansvar renodlas, och detta är bra - det var oklart innan. Kontrollen kan ske genom dokumenterad egenkontroll eller genom anlitande av godkänd kon- trollant. I undantagsfall kan kommunens byggnadsin- spektörer, som tidigare, få utföra kontrollen. Då uppstår en underlig situation. Kontrollen är inte tjänsteutövning utan skall utövas som konsul- tuppdrag, med det ansvar detta innebär. Den kommu- nalt anställde skall alltså kastas mellan olika anställ- ningssituationer beroende på det arbete han skall utföra. Denna lag är tillrättalagd för de stora kommu- nerna, de stora byggföretagen och de stora projekten. De utgör mindre än 10 % av alla bygglovsärenden. Frågan om hur de övriga ärendena skall behandlas har inte fått någon tillfredsställande lösning. I utskottets betänkande förtydligas nu dessa saker. Den framskjutning av ikraftträdandet som nu föreslås är mot denna bakgrund helt riktig. Även de myndighe- ter som handhar utbildning och information har krävt detta, så också Boverkets styrelse. Ute i kommunerna, som har att handlägga dessa frågor, råder stor osäker- het, för att inte säga förvirring, om den praktiska hanteringen av lagändringen. Centern ensam tycker att lagen bör träda i kraft vid årsskiftet. De andra partier som stod bakom la- gändringen tycker att det är rimligt att ikraftträdandet senareläggs. Nås inte Centern, som vi andra, av alla signaler och protester utifrån landet, från myndigheter som skall utfärda föreskrifter och sköta utbildningen, från handläggare ute i kommunerna som står villrådi- ga och inte vet vad som gäller? Under det halvår som ikraftträdandet nu skjuts upp får departementet ordentligt gå igenom lagändringen från i juni och eventuellt återkomma med förslag till ändringar. Resterande delar av PBL-utredningen bör behandlas i ett sammanhang. Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan och avslag på reservationerna.
Överläggningen var härmed avslutad. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
21 § Rätt för ett dotterbolag till SBAB att fatta vissa myndighetsbeslut Föredrogs bostadsutskottets betänkande 1994/95:BoU9 Rätt för ett dotterbolag till SBAB att fatta vissa myndighetsbeslut (prop. 1994/95:104).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare var anmäld. (Beslut skulle fattas den 14 december.)
22 § Förnyad bordläggning Föredrogs men bordlades åter Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU17 Finansutskottets betänkande 1994/95:FiU5 Skatteutskottets betänkanden 1994/95:SkU6 och SkU8 Justitieutskottets betänkande 1994/95:JuU7 Utrikesutskottets betänkande 1994/95:UU5 Kulturutskottets betänkande 1994/95:KrU6 Trafikutskottets betänkande 1994/95:TU7 Jordbruksutskottets betänkanden 1994/95:JuU6 och JuU10
23 § Anmälan om interpellation Anmäldes att följande interpellation framställts
den 9 december
1994/95:44 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet Leif Blomberg om svenska kvinnors rätt att fritt välja make
Interpellationen redovisas i riksdagen snabbproto- koll tisdagen den 20 december.
24 § Kammaren åtskildes kl. 12.56.
Förhandlingarna leddes av talmannen från sammanträdet början t.o.m. 12 § anf. 39 (delvis) och av förste vice talmannen därefter till sammanträ- dets slut.