Riksdagens snabbprotokoll 1993/94:73 Onsdagen den 16 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1993/94:73

Riksdagens snabbprotokoll Protokoll 1993/94:73 Onsdagen den 16 mars Kl. 9.00

1 § Meddelande om ändring i kammarens
sammanträdesplan

Förste vice talmannen meddelade att det
sammanträde som i kammarens sammanträdesplan
utsatts till torsdagen den 24 mars kl. 12.00 för
interpellationssvar ändrats till
bordläggningsplenum kl. 14.00.

2 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades

Propositionerna

1993/94:135 till kulturutskottet

1993/94:236 till jordbruksutskottet

Redogörelse

1993/94:RR6 till utbildningsutskottet

Motionerna

1993/94:N17--N26 till näringsutskottet

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1993/94:SfU11

4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 2 mars

SoU17 Vissa ändringar i tobakslagen (1993:581)

Mom. 1 (avslag på propositionen)

1. utskottet

2. mot. So33 (m)

Votering:

247 för utskottet

13 för mot.

34 avstod

55 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

114 s, 41 m, 26 fp, 26 c, 24 kds, 5 nyd, 10 v, 1 -

För mot.:

7 m, 1 c, 5 nyd

Avstod:

1 s, 24 m, 8 nyd, 1 -

Frånvarande:

23 s, 8 m, 7 fp, 4 c, 2 kds, 5 nyd, 4 v, 2 -

Mom. 5 (förtäckt tobaksreklam)

1. utskottet

2. res. (m, fp, c, kds)

Votering:

147 för utskottet

145 för res.

8 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

113 s, 1 m, 5 fp, 2 c, 8 kds, 6 nyd, 11 v, 1 -

För res.:

2 s, 71 m, 22 fp, 25 c, 16 kds, 8 nyd, 1 -

Avstod:

2 s, 1 m, 5 nyd

Frånvarande:

21 s, 7 m, 6 fp, 4 c, 2 kds, 4 nyd, 3 v, 2 -

Ulrica Messing (s) och Claus Zaar (nyd) anmälde
att de avsett att rösta ja men markerats ha röstat
nej.

Charlotte Cederschiöld (m) anmälde att hon avsett
att rösta nej men markerats ha röstat ja.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU16 Ansökningsförfarandet enligt lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall

Mom. 1 (avslag på propositionens förslag)

1. utskottet

2. res. (s)

Votering:

171 för utskottet

130 för res.

1 avstod

47 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

73 m, 27 fp, 28 c, 24 kds, 18 nyd, 1 -

För res.:

118 s, 11 v, 1 -

Avstod:

1 nyd

Frånvarande:

20 s, 7 m, 6 fp, 3 c, 2 kds, 4 nyd, 3 v, 2 -

Simon Liliedahl (nyd) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU11 Svenska företags verksamhet i Sydafrika

Mom. 2 (bedömningsgrunder för investerings- och
exportkreditgarantier)

1. utskottet

2. res. 1 (nyd)

Votering:

282 för utskottet

19 för res. 1

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

118 s, 72 m, 27 fp, 28 c, 24 kds, 11 v, 2 -

För res. 1:

19 nyd

Frånvarande:

20 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 2 kds, 4 nyd, 3 v, 2 -

Mom. 3 (finansiering av stödåtgärder för svenska
företags investeringar i Sydafrika)

1. utskottet

2. res. 2 (nyd)

Votering:

280 för utskottet

19 för res. 2

1 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

118 s, 72 m, 26 fp, 27 c, 24 kds, 11 v, 2 -

För res. 2:

19 nyd

Avstod:

1 fp

Frånvarande:

20 s, 8 m, 6 fp, 4 c, 2 kds, 4 nyd, 3 v, 2 -

Karin Pilsäter (fp) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

FöU6 Strålskydd

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU14 Stöd till trossamfund m.m.

Mom. 1 (Stöd till trossamfund m.m.)

1. utskottet

2. res. (fp,m,c,kds)

Votering:

137 för utskottet

160 för res.

3 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll res.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

116 s, 1 m, 19 nyd, 1 -

För res.:

2 s, 72 m, 25 fp, 28 c, 24 kds, 8 v, 1 -

Avstod:

3 v

Frånvarande:

20 s, 7 m, 8 fp, 3 c, 2 kds, 4 nyd, 3 v, 2 -

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Meddelande om samlad votering

Talmannen meddelade att trafikutskottets
betänkanden TU16, TU1 och TU12--TU15 skulle
avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

5 § Trafikpolitikens mål

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU16 Trafikpolitikens mål

Anf. 1 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Det finns starka skäl till kritik mot
1993 års beslut om investeringar i trafikens
infrastruktur fram till år 2003, främst därför att det
inte bygger på en helhetssyn på
kommunikationerna i vårt land. I stället för att
presentera en samlad plan för utveckling och
utbyggnad av kommunikationssystemet
presenterar regeringen i realiteten en
järnvägsproposition och en vägproposition. Vi
anser att regeringen inför propositionsarbetet
borde ha utvärderat 1988 års trafikpolitiska beslut
och utifrån denna utvärdering presenterat en
proposition om ett samlat kommunikationssystem i
Sverige.

Förutom järnvägar och vägar har också sjöfarten,
luftfarten, posten och telekommunikationerna
ingått i en helhet. Mot denna bakgrund är det
beklagligt att vi socialdemokrater inte har fått
gehör för vårt motionskrav om inriktning på ett
långsiktigt bärkraftigt transportsystem utan har
tvingats foga en reservation till utskottets
betänkande.

Om jag har tolkat utskottets ledamöter rätt, är det
väl ändå så att vi alla är överens om att väl
fungerande kommunikationer är av grundläggande
betydelse för att människor skall kunna leva och
arbeta under jämlika villkor i hela landet. En god
infrastruktur är också en förutsättning för en god
näringsutveckling liksom tillgång till snabba och
säkra gods- och persontransporter såväl inom
landet som till marknader i Europa vilka är en del
i detta system. Det verkar därför ofattbart att det i
den programförklaring som finns i
budgetpropositionen om framtidens trafiksystem
saknas förslag om konkreta åtgärder och en analys
av vad EES-avtalet och ett eventuellt kommande
medlemskap i EU kommer att medföra för
trafiksektorn.

Budgetpropositionens brister kan nu riksdagen
rätta till genom ett bifall till den socialdemokratiska
reservationen, som innehåller inte mindre än tio
konkreta punkter om hur ett långsiktigt och
hållbart trafiksystem bör utformas. Låt därför inte
nu av missvisande lojalitet ett dåligt
regeringsförslag bli ett hinder för att vi skall lyckas
uppnå det som vi alla verkar vara eniga om: ett väl
fungerande kommunikationssystem.

Vår bedömning är att det under den kommande
tioårsperioden krävs investeringar i
kommmunikationssystemet i storleksordningen
2 % av BNP. Det gäller vägar och järnvägar men
även sjö- och luftfart inklusive satsning på den
moderna informationsteknologin,
datakommunikationer, multimedier m.m.

Vi måste också vara beredda att göra omprövningar
av resursfördelningarna t.ex. mellan vägar och
järnvägar och från de traditionella
kommunikationsslagen till en utbyggnad av
telekommunikationer, om detta visar sig
nödvändigt. Vår bestämda uppfattning är att det av
denna anledning behövs en kommission för att
utarbeta en nationell plan för kommunikationerna
i Sverige.

1988 års trafikpolitiska beslut syftade till att uppnå
en helhetssyn på gods- och persontransporter
inkluderande hamnar och sjöfart. Det bör ligga till
grund för kommissionens arbete.

I utskottets betänkande finns en majoritet för att en
kommission skall tillsättas för att få en samordnad
investeringsplanering. Det är beklagligt och
häpnadsväckande att vi i utskottet inte lyckades bli
helt överens. Osökt ställer man sig frågan varför
den borgerliga fyrklövern måste reservera sig mot
en kommission. Är det ett behov av att dölja
regeringens ofullständiga proposition, eller är det
ett gammalt behov av att vid varje tillfälle markera
en negativ inställning till goda socialdemokratiska
motionskrav?

Herr talman! Med dessa korta kommentarer vill jag
yrka bifall till reservation nr 1 och i övrigt till
utskottets hemställan.

Anf. 2 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Herr talman! Sven-Gösta Signells anförande var
föredömligt kort. Jag skall också fatta mig kort.

Först vill jag bara säga att jag i natt kom tillbaka
från Tel Aviv och att jag har med mig en hälsning
till kammaren från det israelitiska parlamentet.
Man är mycket nöjd med att enskilda riksdagsmän
åker till Israel emellanåt.

Nu gäller det emellertid trafikpolitikens mål. Jag
vill framhäva vissa delar där jag tycker att det är
mycket märkligt att framför allt Moderaterna inte
ställer upp. Vi vill alltså förbjuda biltullarna. Innan
jag kom in i riksdagen trodde jag att Moderaterna
verkligen var ett parti som var emot den här typen
av straffbeskattning av bilismen, för det är ju vad
biltullar är.

Vi har en ganska lång motion. Jag skall inte läsa
innantill ur den. Däremot tar jag fasta på
betänkandet. Där står det att man bör använda
andra typer av styrmedel i trafikpolitiken i stället
för att straffa ut bilismen, som man försöker göra i
dag.

Vi menar att det behövs tydliga och långsiktiga
spelregler så att den svenska bilindustrin kan arbeta
i en lugn takt. 10 % av Sveriges befolkning är
nämligen beroende av svensk bilindustri. Det
skulle vara märkligt om bilindustrin skulle tvingas
ner på knä just i vårt lilla land. Sverige borde väl
vara ett av de sista länderna som inför regler som
gör att den egna bilindustrin slås ut. Vi borde i
stället införa sådana regler som gynnar svensk
bilindustri. I min egen valkrets är faktiskt 40 % av
befolkningen beroende av bilindustrin. Det här är
viktiga saker, vilket vi framhåller i vår motion.

Så några ord om den samordnade
investeringsplaneringen, som Sven-Gösta Signell
talade om. Vi har en egen motion i det
sammanhanget. Vi tycker att det borde vara
mycket enkelt att slå ihop planeringsavdelningarna
på de olika verken -- Banverket, Vägverket,
Luftfartsverket och Sjöfartsverket -- till en enda
enhet för att på det sättet kunna styra och fördela
pengarna på ett förståndigt sätt. Så enkelt är det
dock tydligen inte. Vi får inte stöd av en majoritet.
Därför yrkar vi bifall till vår reservation. Men vi
kommer att stödja utskottets hemställan. Vi
kommer alltså att stödja Socialdemokraternas
motion som handlar om att en kommission skall
tillsättas. Det är på tiden att vi har en enhetlig syn
på det svenska trafiksystemet.

Emellanåt använder sig kds av följande enkla
beskrivning: Om man lägger fyra genomskinliga
overheadbilder på varandra -- en med
järnvägsinvesteringar, en med väginvesteringar, en
med hamnar och en med alla lufthamnar -- ser man
vilka kolossala dubbelinvesteringar som görs i det
här landet. Det finns ju faktiskt bara 9 miljoner
invånare i vårt land. Men ibland skulle man kunna
tro att det fanns 20--25 miljoner invånare. Vi måste
skärpa oss litet i det avseendet. Mot den
bakgrunden kommer vi att så att säga följa
utskottet.

Jag har faktiskt försökt att övertala
regeringsrepresentanter att titta på dessa saker för
att vi skulle kunna undvika att det blev så här. Men
det har jag gått bet på.

När det gäller den elektroniska infrastrukturen är
partierna däremot i hög grad överens. Det måste
jag tillstå. Socialdemokraterna och även den
borgerliga sidan är väldigt framåt. I det avseendet
finns inget speciellt att tillägga.

Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 4.

Anf. 3 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! De trafikpolitiska ståndpunkter som
Vänsterpartiet bygger sina krav och motionsförslag
på kan sammanfattas enligt följande:

1. Kommunikationsstrukturen måste förändras i
grunden för att miljön skall räddas, samtidigt som
kommunikationsbehoven tillgodoses. Därför
måste en långsiktig samhällsplanering bidra till ett
minskat behov av gods- och persontransporter.
Varje trafikslag bör bära sina egna
samhällsekonomiska kostnader.

2. Frågan om en fungerande kollektivtrafik är en
viktig jämställdhetsfråga. Alla vuxna individer har
inte tillgång till bil. Kvinnor, äldre, barn och
ungdomar har ett större behov av en fungerande
kollektivtrafik.

3. Spårbundna trafiksystem och miljövänliga
sjötransporter skall prioriteras. Vägtrafik, särskilt
tunga landsvägstransporter, och flygtrafiken måste
minskas.

4. Järnvägsnätet måste byggas ut och rustas upp så
att de behov som Banverket har redovisat kan
tillgodoses.

5. Regering och riksdag måste agera aktivt för en
svensk medverkan i en samordnad alleuropeisk
järnvägspolitik. Som ett led i detta arbete behöver
det nordiska nätet för snabb- och högfartståg
byggas ut.

Det som sägs i trafikutskottets betänkande om de
trafikpolitiska målen är motsägelsefullt. Det finns
alltså stora brister här som vi ser saken.

Å ena sidan höjer man bensinskatten. Å andra
sidan planerar man att bygga nya motorvägar.

Å ena sidan vill man minska kväveutsläppen. Å
andra sidan vill man bygga en Öresundsbro. Men
trafiken på denna kommer att generera höga
kväveoxidutsläpp. På punkt efter punkt är det
tydligt att starka särintressen -- såsom bilindustrin,
oljeindustrin och byggföretagen -- styr regeringens
beslut.

Det är olyckligt att bromsa när det gäller den
modernisering av samhället med miljöanpassad
inriktning som är nödvändig. Regeringen redovisar
och understryker att ett av de fyra målen
beträffande luftföroreningarna uppnås. Utsläppen
av svaveloxid, koldioxid och kväveoxid ligger på
högre nivåer -- ja, långt över vad naturen tål.

Trots detta skriver utskottet att man måste ställa
krav på ett långsiktigt tänkande, och man
förstärker det hela med tal om ett samlat
åtgärdsprogram för att angripa miljöhoten på bred
front.

Man kan då fråga sig om det handlar om ett
långsiktigt tänkande när man skriver som man gör
i betänkandet. I stället skulle jag vilja säga att det
handlar om ett långsamt tänkande. På punkt efter
punkt redovisar man att uppsatta mål inte uppnås.
Man uppnår alltså bara ett av de fyra mål som har
satts upp när det gäller miljöutsläppen. Mot den
bakgrunden kan man alltså inte tala om ett
långsiktigt tänkande.

Det är litet märkligt att man säger att en väl
utbyggd infrastruktur har avgörande betydelse för
Sveriges möjligheter till ekonomisk tillväxt.
Samtidigt minskar man ju förutsättningarna för en
långsiktig utveckling.

Den snabba teknologiska utvecklingen bör i fråga
om de långsiktiga målen för trafikpolitiken
prioriteras på ett annat sätt än som i dag är fallet.
Sven-Gösta Signell sade att informationsteknologin
går framåt. Det är den vägen vi skall gå när det
gäller att skapa bättre förutsättningar för en god
infrastruktur i vårt land. Vi skall inte välja ökade
satsningar på nya gigantiska motorvägsprojekt,
vilket förespråkas från regeringshåll.

Utskottet har också diskuterat långsiktigheten i
infrastruktursatsningarna. Det kommer att bli så
att vi bygger nya gigantiska motorvägar, samtidigt
som det finns brister i underhåll beträffande
väginvesteringar som redan i dag gäller. Samma sak
kommer att gälla framöver om vi fortsätter med en
utbyggnad av tågtrafiken och samtidigt minskar
anslagen till en upprustning av befintliga
järnvägssträckor. Men de sakerna kommer vi till
senare i dag i diskussionerna om andra
betänkanden.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till mom. 1
i min meningsyttring som är fogad till detta
betänkande.

Anf. 4 ROLF CLARKSON (m):

Herr talman! Efterkrigstiden har präglats av
bilismens expansion. Den har inneburit en
neddragning av järnvägstrafiken. Sveriges riksdag
har under efterkrigstiden fattat ett antal
trafikpolitiska beslut som i grunden egentligen har
varit järnvägspolitiska. I 1963 års trafikpolitiska
beslut fastlades konkurrensprincipen inom de olika
trafiksektorerna. I 1979 års trafikpolitiska beslut
fastslogs att man skulle tänka
marginalkostnadstekniskt. 1988 års trafikpolitiska
beslut var i grunden också ett järnvägspolitiskt
beslut. För min del, och jag hoppas att övriga
partiföreträdare har samma uppfattning, anser jag
att dessa trafikpolitiska beslut fattades med bred
enighet i Sveriges riksdag.

Bilismens expansion har naturligtvis medfört att
landets vägnät har byggts ut ordentligt. Det
satsades väldigt mycket på byggandet av järnvägar
de närmaste årtiondena efter andra världskriget.
Många järnvägar lades också ned. Nu har vi fått en
ändrad syn på trafikutvecklingen. Vi har fått ett
mer miljömedvetet tänkande. 1988 års
trafikpolitiska beslut var i själva verket en satsning
på järnväg. Sedan SJ hade delats upp i ett banverk
och ett åkeriföretag uppdrogs åt åkeriföretaget att
under några år framöver strukturera om sig till ett
företagsekonomiskt lönsamt företag.

Därför är det oberättigat av Sven-Gösta Signell att
nu anklaga regeringen för att ha satsat 100
miljarder på en tioårsperiod utan att ha utvärderat
1988 års trafikpolitiska beslut. Man kan inte göra
en utvärdering förrän strukturomvandlingen är
färdig. Men det ligger samtidigt fara i dröjsmål. Vi
måste satsa på järnvägstrafik och vi måste bygga
nya vägar.

Karl-Erik Persson klandrar regeringen och
regeringspartierna för att man bygger motorvägar.
Det gör regeringen av inte annat än
trafiksäkerhetspolitiska skäl. Man bygger samtidigt
ut kollektivtrafiken och satsar på järnvägar. Jag
trodde att vi var överens -- även med
Vänsterpartiet -- om att vi skulle ha ett antal
transportsektorer i landet med konkurrens inom
varje sektor och mellan sektorerna på lika villkor.
Riksdagen har också, sedan trafikutskottet tagit
initiativ till det, uttalat att den vill att regeringen
skall förelägga riksdagen sina planer på
trafikinvesteringar och trafikplaneringar så att vi
kan yttra oss om dem.

Man har också begärt att regeringen, när den
verkställer riksdagens beslut, återkommer med
rapporter till riksdagen. Det har stärkt riksdagens
inflytande och betydelsen av vårt arbete. Men det
behöver inte betyda att man skall tillsätta ett antal
kommissioner. Kommissioner och utredningar tar
tid. Som läget är i Sverige i dag när det gäller
infrastrukturen har vi inte tid med långvariga
kommissioner. Vi måste redan med de befintliga
organen försöka verka långsiktigt.

Jag skall också nämna några ord om Attefors
syrliga kommentar till oss moderater om att vi går
med på biltullar. Vi är inte längre ett
oppositionsparti. Vi är ett regeringsparti i en
koalition. Vi tycker inte om biltullar, Kenneth
Attefors. Men i den gemensamma sakens namn får
vi kompromissa. Alla partier här i riksdagen är
vana vid att kompromissa, Socialdemokraterna
också. Kompromisser betyder ju att man från båda
sidor inte är riktigt nöjd, men inte heller riktigt
missnöjd. Så är det för oss med biltullar. Vi är emot
höjda bensinskatter, men vi har fått gå med på det i
samma kompromissanda. Det är inte så enkelt som
Kenneth Attefors säger, att man kan ta fyra stycken
ölbackar och stapla dem. Så enkelt är det inte. Det
trodde jag att Kenneth Attefors och hans
partikamrater hade upptäckt under sina år här i
riksdagen. Att styra landet är en komplicerad,
känslig och ömtålig uppgift. Det går inte att vara för
populistisk i det sammanhanget.

Jag tycker att det är ledsamt att
Socialdemokraterna inte uttalar den enighet som ni
under så många år har haft om vikten av
investeringar i infrastrukturen. Jag tycker att det är
ledsamt att man inte bekänner sig klarare till att det
skall finnas konkurrens mellan de olika
trafiksektorerna och inom var och en av dem och
att man med varlig hand skall använda ekonomiska
styrmedel för att få konkurrens på lika villkor. Jag
trodde att vi var överens om detta. Det är väldigt
viktigt.

Jag tycker att regeringskoalitionen med stolthet
kan se tillbaka på 1993 års beslut. I det rådande
besvärliga budgetunderskottsläget beslutade vi att
praktiskt taget 100 miljarder skulle satsas under en
tioårsperiod. Jag skall gärna tillägga att jag hellre
hade sett att man hade kunnat satsa ytterligare
några miljarder på underhållet av våra vägar. Men
det har inte funnits plats för detta i den budget som
regeringen med sin översiktliga position har kunnat
göra. Men jag hoppas att mer medel i framtida
trafikpolitiska beslut här i kammaren skall kunna
satsas på just underhållet av vårt vägnät.

Luftfarts- och sjöfartspolitiken är styrd på ett annat
sätt än vad järnvägs- och vägpolitiken är. Det är
svårt att utan vidare föra dem under samma hatt.
Men jag vill understryka att regeringen redan har
tillsatt delegationer som samverkar mellan
Banverket och Vägverket i planeringshänseende.
Med de olika delegationer som regeringen har
tillsatt avser den att utforma ett förslag till en
långsiktig trafikpolitik som kan föreläggas
riksdagen.

Med det yrkar jag bifall till lämpliga delar av
utskottets hemställan samt till vår reservation 3 i
trafikutskottets betänkande 16.

Anf. 5 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Rolf Clarkson hänvisar bl.a. till 1988
års trafikpolitiska beslut. Men vad jag känner till
om 1988 års trafikpolitiska beslut är att det skulle
göras en utvärdering av det beslutet. Det har inte
skett. Jag förstår att man vill tillsätta en
kommission för att försöka utreda satsningarna till
följd av 1988 års trafikpolitiska beslut. Var de
riktiga? Fick vi ut det som vi egentligen ville med
det beslutet? Var delningen av Banverket till ett
eget verk under SJ lycklig? Ingenting av detta har
kommit fram i något betänkande sedan dess. Det är
litet magstarkt att bara hänvisa till tidigare fattade
beslut när vi inte vet vad dessa pengar egentligen
har inneburit.

Jag tror inte att det bara är för trafiksäkerheten som
man bygger ut motorvägarna. Enligt de
trafikmätningar som har gjorts har det kommit
fram att det finns områden där någon trafikökning
inte kommer att ske. Ändå fortsätter man med det
gigantiska motorvägsbyggande som är planerat för
ökade transporter. Frågan är egentligen om man
skulle försöka styra över transporterna på ett annat
och miljövänligare sätt och få mer ut av de pengar
som vi har satsat.

Man kanske skulle kunna se över om man skulle
kunna få mera nytta av pengarna. Som Rolf
Clarkson också nämnde är statens kaka inte så stor.
Vi har ett stort budgetunderskott. Därför tycker jag
att man skall försöka satsa pengarna på det som
man får ut det mesta möjliga av. Jag är inte säker
på att vi gör det i och med de beslut som nu fattas.

Anf. 6 ROLF CLARKSON (m) replik:

Herr talman! Jag sade redan i mitt anförande från
talarstolen att vi stod i valet och kvalet mellan att
antingen utreda 1988 års trafikpolitiska beslut eller
omedelbart satsa på såväl järnvägar som vägar.
Man valde av tidsnödsskäl den konkreta
handlingslinjen. Om vi skulle ha utvärderat 1988
års trafikpolitiska beslut, hade det tagit sin tid. Det
har säkert Karl-Erik Persson förståelse för. Det
kanske inte ens varit under denna mandatperiod
som vi hade kunnat göra de viktiga
framtidssatsningar på 100 miljarder som nu har
gjorts. Det är skäl nog.

I fråga om motorvägarna ger man uttryck för något
slags gammaldags kostigstänkande när man är
motståndare till motorvägar. Det är inte en enorm
satsning på motorvägar som vi gör. Det gäller
sträckorna mellan de tre huvudpunkterna i landet:
Malmö--Göteborg--Stockholm. Man sparar i själva
verket människoliv i mycket stor utsträckning och
får billiga transporter i den mån de går på dessa
motorvägar.

Med vår satsning på järnvägar och kollektivtrafik i
övrigt avlastar vi -- både från persontrafiksynpunkt
och från godstrafiksynpunkt -- trafiken på
motorvägar och andra vägar genom att vi gör
järnvägstrafiken mer konkurrenskraftig. Glöm
inte, alla järnvägsvänner, att vi satsar ur statskassan
någonstans runt 6--7 miljarder årligen för att hålla
ett järnvägsnät av den typ vi har i gång. Vi gör alltså
en mycket positiv miljöinsats.

Anf. 7 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Det är inte säkert, Rolf Clarkson, att
man handlar rätt om man handlar snabbt. Därför
menar jag att det kanske hade varit bättre att titta
på vad 1988 års trafikpolitiska beslut egentligen har
inneburit. Det kanske har inneburit att vi inte hade
behövt handla så fantastiskt snabbt utan handla
rätt. Det måste vara det man utgår ifrån.

Frågan är om 1988 års trafikpolitiska beslut över
huvud taget kommer att utredas. Ingen av
regeringspartiernas företrädare har svarat på
frågan, utan man säger att det gäller att handla
snabbt. Det är det viktigaste. Vad vi får ut av detta
kan ingen i dag säga. Om man bygger en stor
motorväg och drar all trafik på den motorvägen
ökar miljöbelastningen på den vägsträckan. Det är
kanske bättre att ha bra och trafiksäkra vägar på
flera ställen i landet än en stor motorväg dit all
trafik kommer att koncentreras. Det är inte säkert
att trafikolyckorna då kommer att minska.
Trafikolyckor händer även på motorvägar. Det var
för inte så länge sedan en stor trafikolycka i södra
Sverige på en motorväg. Man undgår inte
trafikolyckor genom att bygga motorvägar. Det tror
jag att Rolf Clarkson håller med mig om.

Anf. 8 ROLF CLARKSON (m) replik:

Herr talman! Jag råkar i en omfattande debatt med
Karl-Erik Persson. Jag fullföljer den av det skälet
att jag för honom hyser en personlig tillgivenhet
som närmast är gränslös, men det gäller inte hans
åsikter utan hans personliga egenskaper.

Satsningen 1993 med 100 miljarder var en satsning
på trafiksäkerheten, dvs. sparade människoliv och
sparat lidande. Det var också en miljösatsning,
framför allt satsningen på järnvägar som i sina
proportioner, i den mån trafiken är utvecklad, var
mycket stor. Hade vi följt den linje som Sven-Gösta
Signell och Karl-Erik Persson företräder, nämligen
att vi först borde ha tillsatt en kommisssion och
utvärderat och sedan börjat satsa, då hade många
goda satsningar blivit fördröjda. Vi har naturligtvis
gjort rätt. Medan satsningarna pågår kan de
delegationer som regeringen har tillsatt, och som
den bereder att tillsätta, göra utvärderingar. Sedan
kan regeringen förelägga riksdagen ett fullödigt
material under kommande år. Det är rätt handlat,
det är bra gjort, och jag är mycket nöjd med detta.

Anf. 9 KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:

Herr talman! Först vill jag kommentera detta med
de 100 miljarderna. Jag tycker faktiskt att det är en
bra nivå. Socialdemokraterna föreslog i sin motion
200 miljarder. Det är totalt vansinne. Såvitt jag hört
och fått rapporter staplas det inom Banverket både
räls och allt möjligt på hög, för man kan inte göra
sig av med dem. Det finns inte plats att lägga rälsen
på. 200 miljarder är fantasier. Jag trodde att det var
jag som skulle stå för populismen i denna kammare,
men det är faktiskt Signell och socialdemokraterna
som tagit över.

Anf. 10 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Repliken gäller inte socialdemokraterna utan
trafikutskottets ordförande.

Anf. 11 KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:

Herr talman! Ursäkta mig, herr talman. Jag går
tillbaka till frågan om biltullar. Jag har i alla fall ett
mål med anledning av Rolf Clarksons anförande,
och det är att inte komma i regeringsställning, för
då måste jag ändra mig för att vara för biltullar. Jag
vill inte vara för biltullar. Jag tycker att det faktiskt
är en social olägenhet. Bara de rika kan ta sig till
stan. Socialdemokraterna . . . Ursäkta mig, herr
talman, nu är jag inne på socialdemokraterna igen.
Det är farligt. Jag måste övergå till ölbackar.

Hur kan man få fyra ölbackar på en
overheadapparat? Det förstår jag inte. Jag undrar
var vi skall ha dessa ölbackar under sommaren för
att förklara vad vi menar med den ekonomiska
situationen i Sverige med plus och minus i den
ekonomiska balansen. Det är det vi använder
ölbackarna till, herr Clarkson.

Det är bättre att välja det näst bästa alternativet,
som i det här fallet är att tillsätta en kommission.
Eftersom vi själva inte kan få igenom vår motion
där vi vill ha en samordnad
infrastrukturplanering -- socialdemokraterna har
tydligen tittat på vår motion -- kommer vi att
tillstyrka socialdemokraternas förslag. Vi behöver
en mera samordnad infrastrukturplanering. I dag
får vi Vägverkets, Banverkets, Sjöfartsverkets och
Luftfartsverkets olika planer och broschyrer olika
utformade. Det är nästan omöjligt för en enskild
ledamot att sammanföra dessa och få en vettig
övergripande bild av det hela. Därför tycker vi att
när ärendet presenteras i kammaren skall det redan
vara klart på ett nationalekonomiskt bra sätt.

Anf. 12 ROLF CLARKSON (m) replik:

Herr talman! Jag vill åter understryka att
regeringen tillsätter en kommission för
informationsteknologisk utveckling. Det är i linje
med vad Kenneth Attefors och även
socialdemokraterna har begärt. Men jag påminner
också om vad jag sade, att regeringen skall styra
landet. Regeringen skall vara den övergripande
instans som ser till att det sker en samordning
mellan de olika trafiksektorernas
planeringsavdelningar. Det är också vad som görs
och som riksdagen har begärt att regeringen skall
göra och sedan förelägga riksdagen planer för
trafikpolitikens utveckling i landet.

Det finns en del delegationer redan utnämnda som
gör delinsatser på det trafikpolitiska området. Det
får räcka med det. Att tillsätta en övergripande
trafikpolitisk kommission för samordning skulle
enligt min uppfattning fördröja utvecklingen, som
kräver skyndsam handling.

Anf. 13 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s)
replik:

Herr talman! Rolf Clarkson har nu som vanligt på
ett mycket skickligt sätt försvarat borgerlig politik.
Jag tror inte att någon annan när det gäller
trafikpolitik på ett så skickligt sätt skulle kunna
försvara en ofullständig proposition. Rolf Clarkson
har presenterat propositionen som om den skulle
vara en väldigt stor framgång för svensk
trafikpolitik. Jag hyser all beundran för Rolf
Clarksons sätt att debattera.

Rolf Clarkson sade att flera kommittér skulle
medföra en fördröjning och att det skulle vara
besvärligt med kommissioner. Vi har inte krävt
flera vare sig kommittér eller kommissioner, utan vi
kräver att det skall tillsättas en kommission som
parallellt med de satsningar som nu görs skall se till
att det inte blir några felinvesteringar. I mitt
huvudanförande räknade jag upp vissa punkter där
det är viktigt med en samordning.

Rolf Clarkson sade att en utvärdering av 1988 års
beslut skulle innebära en fördröjning och ta lång
tid. Men redan när vi fattade beslutet sade vi att det
skulle utvärderas. Och en sådan utvärdering skulle
väl inte behöva ta så lång tid om den görs parallellt.
Sedan kan den utvärderingen användas som
underlag för kommissionens arbete.

Regeringen föreslår nu att det skall satsas 98
miljarder. Vi var inte överens om detta. Det skall
erkännas. Vi ville göra mycket större satsningar.
Vår målsättning som vi arbetar utifrån är 2 % av
bruttonationalprodukten. Är detta en
överbudspolitik? Nej, tvärtom. Det är viktigt att
satsa på infrastrukturen under en tid då det är
lågkonjunktur. Det är alla överens om. Vi vet också
att behoven är stora. Rolf Clarkson beklagade ju
att det inte satsas nog mycket när det gäller
underhåll och drift av vägarna. Vi är nog alla
överens om att det är beklagligt att vägnätet i dag
håller på att slitas ned så kraftigt och att det inte
satsas tillräckligt på underhåll.

Rolf Clarkson beklagade också att jag inte erkände
att vi är eniga om trafiken i stort. I mitt
huvudanförande nämnde jag faktiskt att vi är det.
Det var mot den bakgrunden som jag beklagade att
vi inte kunde enas om en kommission.

Anf. 14 ROLF CLARKSON (m) replik:

Herr talman! Sven-Gösta Signells vänliga ord till
mig i början av hans inlägg gjorde att jag känner
mig mera försonlig i min attityd till vad han senare
sade än vad jag annars hade gjort.

Jag tror att det i själva verket finns en stor samsyn
mellan praktiskt taget alla partier i riksdagen när
det gäller hur den framtida trafikpolitiken skall
utvecklas. Vad som kan skilja oss är när vi
respektive ni sitter i regeringsställning och är
tvungna att i större utsträckning än
oppositionspartierna beakta de ekonomiska
realiteterna, och det är vad vi har gjort.

Jag vill upprepa att jag tycker att det är fantastiskt
att en regering med ett budgetunderskott på mer än
200 miljarder över en tioårsperiod likväl satsar
nästan 100 miljarder. Jag tror att Sven-Gösta
Signell i själva verket är mycket nöjd med den
satsningen.

En kommission skulle nog kunna ha ett
psykologiskt värde för samsynen när det gäller
trafikpolitikens konkreta utformning. Men
kommissionen skulle kanske också bli en
sidoorganisation till regering och riksdag, som
skulle fördröja utvecklingen. Vi har inte längre råd
med en sådan fördröjning. Vårt vägnät är utsatt för
en växande kapitalförstöring som det måste göras
någonting åt, antingen vi befinner oss i opposition
eller i regeringsställning. Vi måste se till att detta
rättas till. Men de satsningar som vi har gjort på nya
infrastruktursområden är berättigade och kloka
inför framtiden. Satsningarna är i grunden gjorda
med framsynthet och långsiktighet.

Anf. 15 KENTH SKÅRVIK (fp):

Herr talman! Som liberal vill jag vara med och
skapa ett samhälle där människor, idéer och varor
kan resa, förmedlas och transporteras snabbt och
effektivt. Väl utbyggda kommunikationer inom
Sverige är nödvändigt för näringsliv och
sysselsättning i alla delar av landet. Resor till och
från arbetet, serviceställen och fritidsaktiviteter är
viktiga för ett fungerande vardagsliv. Goda
kommunikationer med utlandet är en förutsättning
för Europasamarbetet. Vid ett EU-medlemskap är
det viktigt både för oss i Sverige och för
medborgarna i övriga EU att vi kan erbjuda ett
kommunikationsnät av högsta standard och
kvalitet.

Det är alltid samhället som har ett övergripande
ansvar för att kommunikationerna fungerar. Men
detta faktum hindrar inte att trafikföretagen drivs i
annan regi, tvärtom. Trafiknäringen kännetecknas
fortfarande av alltför många regleringar och
monopolbildningar.

Folkpartiet liberalerna vill främja konkurrens
mellan trafikföretag för att konsumenternas behov
skall tillgodoses till rimliga priser. Som det ser ut i
dag är priserna inom många transportgrenar alltför
höga, eftersom konkurrensen är eftersatt.
Privatiseringarna måste dock genomföras på ett
rimligt sätt, så att konkurrensen främjas och
kostnaderna för statsverket hålls nere.

Även om bilar påverkar miljön i negativ riktning,
är bilen oumbärlig i dagens samhälle. Bilen
kommer att så långt vi kan skåda framöver vara det
bästa transportsättet för en stor del av resorna och
godstransporterna. Åtta av tio persontransporter
företas av privatbilismen. Det är därför viktigt att
tekniken på bilarna utvecklas så, att de blir mindre
skadliga för miljön i framtiden. Mycket har gjorts,
men tillverkarna behöver göra ytterligare för att
främja utvecklingen på området.

Bilismen kräver dock ett väl fungerande vägnät.
Under den borgerliga regeringens tid har stora
summor satsats på att förbättra vägnätet. På många
håll höjs vägarnas standard och kapacitet nu rejält.
Detta är välkommet, då underhållet av våra vägar
eftersattes radikalt under 1970- och 80-talet.
Vägarna måste i hela landet hålla en sådan standard
att säkerhet garanteras och att transporter med
t.ex. råvaror kan nå fram till industrin. En god
vägstandard är en förutsättning för att hela Sverige
skall leva och utvecklas. Det är därför viktigt att vid
kommande budgetarbete ställa medel till
förfogande till underhåll och förbättringsarbete till
speciellt vägnät av lägre kvalitet i Norrlands inland,
Dalarna, Värmland och Dalsland.

Herr talman! Det ligger stora värden i ett
välfungerande och välutbyggt järnvägsnät. I det
beslut om stora satsningar på infrastruktur som
riksdagen antog våren 1993 satsas det mycket på
nyinvesteringar i järnvägen.

Under 1980-talets högkonjunktur byggdes det upp
flygplatser på många håll runt om i Sverige.
Speciellt i glesbygden är flygplatserna viktiga för
bygdens överlevnad. Problemet är att många av de
små flygplatserna i bl.a. Norrland brottas med stora
ekonomiska problem. I många fall är det
kommunerna som äger och driver flygplatserna,
och då kan en olönsam flygplats som är en
nödvändighet för bygden bli en hård belastning för
den kommunala ekonomin. För att dessa
flygplatser, främst i Norrlands inland, skall kunna
överleva är det av största vikt att de kan få del av
någon form av regionalpolitiskt stöd.

För många regioner runt våra kuster är
färjetrafiken av stor betydelse. Speciellt Gotland
har av naturliga skäl anledning att slåss för en
fungerande färjetrafik med Sveriges fastland.
Frågan om Gotlandstrafiken och dess framtid
utreds för närvarande, och det är mycket positivt.
För Gotland och alla övriga orter i Sverige med
färjetrafik är trafiken av stor betydelse för bygden
och dess framtid. Färjorna ser till att folk på resa
passerar en ort och är därmed en källa till ökad
turism. Dessutom medför färjetrafiken många
välbehövliga arbetstillfällen till orten. Det är viktigt
att vi kan bevara och utveckla den svenska
färjetrafiken.

Herr talman! Att vi har ett bra infrastrukturnät är
en förutsättning för att Sverige även i fortsättningen
skall vara ett land med både en väl utvecklad
välfärd och livskraftiga företag. Därför är det
angeläget att Sverige också efter den 18 september
i år får en regering med ett stort liberalt inslag som
kan vara en garant för en positiv syn på goda
kommunikationer i hela Sverige och dess farvatten.

Anf. 16 KENNETH ATTEFORS (nyd)
replik:

Herr talman! Kenth Skårvik började sitt anförande
med att säga att han var en god liberal. Men jag
måste tillstå att han talade för hela utskottet. Vi vill
alla ha goda vägar, goda järnvägar, goda
färjeförbindelser och allting gott. Så jag kan bara
instämma i det som Kenth Skårvik sade.

Anf. 17 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Centerpartiet ingår som
regeringsparti naturligtvis i den majoritet som står
bakom det framlagda betänkandet. Jag tycker att
Rolf Clarkson på ett utomordentligt sätt har
redovisat regeringens och majoritetens
ställningstaganden i dessa frågor, bl.a. att det
fortsättningsvis kommer att bedrivas en del
utredningar.

Jag vill understryka vad Rolf Clarkson och många
andra här har sagt om att vår regering inte är till
bara för halva svenska folket utan självfallet för
hela svenska folket. Att vi har en parlamentarism
med majoritet och opposition är en annan sak.
Regeringen skall vara till för hela Sverige och hela
svenska folket. Det innebär också att regeringen,
liksom jag hoppas att också den socialdemokratiska
regeringen på sin tid gjorde, läser vad oppositionen
skriver.

Jag säger inte detta därför att jag har särskilt
mycket att anmärka mot det som
socialdemokraterna har anfört i sin reservation. De
framhåller att det saknas konkreta åtgärder från
regeringens sida. Så är inte fallet. Regeringen har
anmält dessa frågor i propositionen och fortsätter
att arbeta på dem. Socialdemokraterna tar
visserligen numera, när de är i opposition, fram
sådana här frågor men var mycket dåliga på detta
medan de själva var i regeringsställning.

För Centerpartiet är trafikpolitikens mål självfallet
mycket viktiga, och vi försöker på olika sätt att
påverka dem i den regering som vi sitter i. Vi har
ansvaret för Miljödepartementet, som har hand om
många frågor som berör trafiken, och dessa driver
vi mycket hårt. Vi ansvarar också för
Jordbruksdepartementet, som handlägger frågor i
anslutning till inriktningen att hela Sverige skall
leva. Via jordbrukssektorn kommer vi i framtiden
kanske också att kunna få fram ett bränsle som skall
kunna ge ganska många positiva effekter. På detta
sätt kan man samtidigt nå två goda syften, dels ett
levande landskap, dels en bättre miljöpolitik och
bättre bränsle i våra bilar.

Vi har också ansvaret för
Arbetsmarknadsdepartementet, som har att driva
en aktiv regionalpolitik, något som också berör
frågor som gäller de olika trafikslagen.

Herr talman! Den främsta anledningen till att jag
ville säga några ord här i kammaren i dag är vissa
funderingar som framförts dels i propositionen,
dels från oppositionen. Vi kan se att det är svårt att
få pengarna att räcka. Vi vill bygga järnvägar och
vägar, och vi måste underhålla de järnvägar och
vägar som vi har. Vi kan ha litet olika uppfattningar
om hur detta skall styras.

Det framhålls i propositionen att olika trafikslag
skall bära sina egna kostnader. För någon dag sedan
redovisade Dagens Nyheter skillnaderna mellan
hur lastbilar och personbilar bär sina kostnader. Jag
instämmer i det av Rolf Clarkson nyss gjorda
påpekandet att vi bygger motorvägar av
trafiksäkerhetsskäl. På dessa vägar går tunga
långtradare och stora bussar i långväga trafik. Det
är kanske inte riktigt säkert att de borde få gå där.

Jag har ingen patentlösning på hur man skulle styra
detta, men på sikt måste vi börja fundera över
denna fråga. Vi kan inte använda järnvägen för att
hämta timmer i skogen eller för andra sådana
uppgifter ute i glesbygden. Där måste vi ha vägar
som håller för lastbilarnas körning.

En byggare sade för en tid sedan till mig: Om du
visste hur mycket motorväg vi skulle kunna anlägga
för samma pengar, om vi skulle bygga dem bara för
personbilstrafik! Genom att man måste bygga för
den tunga trafiken blir de oerhört mycket dyrare.

Vi bör, precis som man gör i vissa andra länder,
bl.a. av miljöskäl, börja fundera över på vilket sätt
vi skall styra den tunga trafiken. Den skall
användas där det är nödvändigt, men där så inte är
fallet bör den i stället mer föras över till järnväg. Vi
i Centern tycker att man här förbrukar pengar på
ett kanske litet felaktigt sätt.

Räcker då pengarna till allting? Det är fråga om
stora projekt. Ett sådant som har debatterats här
vid många tillfällen är Öresundsbron. Andra är
Dennisöverenskommelsen och Adelsohnprojektet
i Göteborg, det som man numera kallar
Göteborgsöverenskommelsen. Jag hittar inte Sven-
Gösta Signell bland dem som har haft synpunkter
på och varit tveksamma till dessa oerhört stora
miljardsatsningar. Fler och fler börjar ha sådana
funderingar över Öresundsbron, inte bara ur
miljösynpunkt utan framför allt också ur
ekonomisk synpunkt.

Skall vi svenska skattebetalare vara med om att
betala Öresundsbron? Om det finns pengar kan
man säga att det är bra, men en satsning av
samhällets medel på detta innebär kanske att man
måste minska samhällets byggande av vägar i
Norrland, i östra Småland eller på andra håll i
landet, kanske t.ex. på järnvägsbyggandet. Är det
kanske därför som SSU har sagt nej till
Öresundsbron? Också Broderskapsrörelsen i Sven-
Gösta Signells hemlän sade nyligen nej till
Öresundsbron. Kanske är det sådant här som ligger
bakom detta.

Många åkare börjar tala mer om sjöfart än om
Öresundsbron. Detta är även ur deras synpunkt en
kostnadsfråga.

Jag hör inte särskilt mycket av Sven-Gösta Signells
partivänner i diskussionerna om
Göteborgsöverenskommelsen. Den innehåller
utöver många kostsamma vägar som jag och
Centern ifrågasätter också inslag av biltullar. Även
på den punkten är jag litet bekymrad. Snart finns
det kanske ingen kvar som tycker om biltullar.
Moderaterna sade nyss att de inte gör det, och inte
heller nydemokraterna gör det.

Vi har från Centerns sida i och för sig ställt oss
bakom någon form av bilavgifter, om de används
för att styra trafiken, men så skall man inte göra i
Göteborg. Det kommer inte att finnas något annat
alternativ för genomfartstrafiken än E 6.
Bilavgifter blir då inget styrinstrument. De kan inte
heller användas för att betala byggandet av den nya
E 6 -- den skall betalas på annat sätt.

Vi tycker att detta är fel och har därför sagt nej till
biltullar i Göteborg. Vi har däremot i
Storstadstrafikkommittén, den s.k. Storken, sagt ja
till styrinstrument syftande till att leda trafiken in i
Göteborg eller in i Stockholm. Vi kan tänka oss ett
sådant styrinstrument t.ex. för att betala en ny väg
för direkt genomfartstrafik någonstans, t.ex. vid
Svinesund. Man kan alltså fundera på sådana
alternativ, men det är inte säkert att de är de bästa.

Det börjar uppstå en reaktion ute i landet, som jag
själv som politiker men även övriga här i kammaren
bör fundera över, mot att vi uppifrån bestämmer
om allting. Låt mig ge några exempel.

Det börjar uppstå vissa tveksamheter omkring
några motorvägsbyggen, bl.a. om riksväg 40 och
om E 45. Det är viktigt att Vägverket ytterligare
penetrerar dessa projekt.

Ett annat projekt som förekommit i media gäller
riksväg 50 från Örebro till Jönköping. Man har sagt
att det skall vara en 13 m bred 110-kilometersväg.
Inte bara miljövänner utan även kommuner börjar
nu säga att de skulle kunna tänka sig en något
smalare väg och då även att ändra den nuvarande
vägen. Man skulle också kunna tänka sig att vid
Omberg och Tåkern, i ett mycket vackert område,
ha en högsta hastighet om 90 km i timmen. Man
säger dock att det inte är möjligt, eftersom ni där
uppe har beslutat att det skall vara en 13 m bred
110-kilometersväg.

Jag tror inte att tanken bakom trafikpolitikens mål
var att allt skulle bestämmas så exakt. Om man
tycker att det är rimligt med en något smalare väg
förbi Omberg och Tåkern och med en något lägre
hastighet, tror jag att det är ganska klokt att
tillgodose sådana önskemål. Det gäller framför allt
om vi, vilket jag hoppas, i framtiden kommer att
styra över mera av främst den tunga trafiken till
järnväg.

Herr talman! Detta var några allmänna synpunkter
på trafikpolitiken som jag menar att vi är tvungna
att ta till oss när vi fortsätter diskussionerna om hur
vi skall få pengarna att räcka till såväl vägar som
järnvägar. Jag tror inte att vi kan undvika sådana
ställningstaganden, oavsett om vi sitter i majoritet
eller i minoritet. Det viktiga är att vi ser till
helheten i trafiksammanhangen.

Anf. 18 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s)
replik:

Herr talman! Rune Thorén tar upp Öresundsbron,
Dennispaketet och Göteborgsöverenskommelsen,
men det är ju inte dem vi diskuterar nu. Har han
några frågor om de projekten, måste det väl vara
fel att ställa dem till oppositionen. Ni har ju en
regering i alla fall. Även om Rune Thorén har
samma uppfattning som jag, att det är en mycket
svag regering, och han därför inte vill prata med
den, är det väl en annan sak. Det får inte hindra att
Rune Thorén tar kontakt med regeringen.

När man lyssnar på Rune Thorén, får man
uppfattningen att det skulle vara Centern som är
pådrivande i trafikfrågor här i landet och att
Centern skulle försvara landsbygden och
glesbygden. Jag tror att många har samma
uppfattning som jag därvidlag. Vi uppfattar i stället
Centern för närvarande som mycket passiv och att
ni sväljer allt som kommer från
Kommunikationsdepartementet. Även om ni gör
uttalanden ute på möten, så sväljer ni praktiskt
taget allting när ni kommer till riksdagen.

Jag vill nu ge Rune Thorén en chans att tala om vilka
frågor som Centern har drivit till förmån för
landsbygden och glesbygden och som andra
partier -- säg gärna Socialdemokraterna då -- inte
har varit med på.

Är det bolagiseringen av Posten som Rune Thorén
syftar på? Var det någonting som var bra för
Sveriges landsbygd och glesbygd?

Var det frågan om köp av olönsam järnvägstrafik
som Rune Thorén syftade på? Tjänade landsbygden
och glesbygden på att det inte satsades mer pengar,
när vi ville köpa olönsam trafik för några kronor
mer?

Är det avregleringen av flyget som har varit bra för
de mindre orterna? Eller vad är det för någonting?

Jag lovar att jag med mycket stort intresse skall ta
del av de svar som Rune Thorén ger. Vilka frågor är
det som Centern har drivit på och där vi har varit
motståndare? I vilka frågor har ni gjort någonting
som har varit bättre för landsbygd och glesbygd?

Anf. 19 RUNE THORÉN (c) replik:

Herr talman! Jag ber om ursäkt. Jag trodde faktiskt
att Öresundsbron, Dennisöverenskommelsen och
Göteborgsöverenskommelsen tillhörde
trafikpolitikens mål. Herr talmannen får rätta mig,
om de projekten skulle ha mindre med denna fråga
att göra än Postens bolagisering, som
trafikutskottets ordförande nu tar upp och ställer
en fråga till mig om.

Det är självklart att en Öresundsbro, som kanske
kommer att kosta de svenska skattebetalarna 30
miljarder kronor, Dennisöverenskommelsen som
också kommer att kosta miljarder för
skattebetalarna både här i Stockholm och i landet i
övrigt, liksom Göteborgsöverenskommelsen
kommer att göra, påverkar övriga landet. Det är
precis den diskussionen vi håller på att föra här nu,
hur vi skall få pengarna att räcka.

Vem kommer i första hand att få lida av
satsningarna på Öresundsbron, Dennispaketet och
Göteborgsöverenskommelsen? Jo, det är
glesbygden som kommer att få göra det. Pengarna
kommer inte att räcka.

Dessutom vill jag säga att Sven-Gösta Signell följer
väl med både i etermedia och i tidningar. Är det
helt obekant att Centerpartiet har haft en del
uppfattningar inom regeringen i
Öresundsbrofrågan, att den proposition som har
kommit om Dennisöverenskommelsen inte saknar
Centerprägel och att det naturligtvis är så med
Göteborgsöverenskommelsen också?

Vi arbetar såväl lokalt som i regeringen och i
riksdagen i de här frågorna. Det gör vi därför att vi
tror att det därmed blir en bättre miljö och en bättre
trafik i Stockholm och i Göteborg men också bättre
i landet i övrigt. Likadant är det när det gäller
Öresundsbron. Vi tror att det som vi arbetar för blir
bättre för landet. I likhet med en mängd åkare tror
vi också att det därmed blir en bättre trafik även
internationellt.

Anf. 20 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s)
replik:

Herr talman! Jag vet inte om det beror på min
dåliga fattningsförmåga, men jag hade väldigt svårt
att i Rune Thoréns replik hitta något svar på de
frågor jag ställde. Jag vet inte om någon annan fick
någon klarhet i fråga om Centerns insatser till
förmån för landsbygd och glesbygd.

Rune Thorén talade återigen om Öresundsbron,
Göteborgsuppgörelsen och Dennispaketet, och
han riktade på nytt kritik mot Socialdemokraterna.
Jag upprepar för Rune Thorén: Landet har en
regering, där Socialdemokraterna inte ingår.
Varför vänder Rune Thorén sig till oss i de här
frågorna? Visst har han rätt att diskutera de
frågorna -- jag har inte påstått något annat -- men
varför gå in så intensivt just i dem, när vi diskuterar
en del andra saker?

Jag behöver kanske inte upprepa frågorna till Rune
Thorén, men jag gör det ändå för säkerhets skull.

I vilka frågor har Centern drivit uppfattningar som
har varit mer landsbygds- och glesbygdsinriktade
än övriga partiers -- säg gärna Socialdemokraterna?

Var det köpet av nattrafik till Norrland, som ni inte
ville vara med på?

Är det bolagiseringen av Posten? Det hör inte hit,
säger Rune Thorén. Jo, frågan gällde om det var till
fördel för landsbygden och glesbygden.

Har avregleringen av flyget varit till fördel för de
mindre orterna?

Det är detta jag har frågat om, Rune Thorén. Kan vi
inte ta debatten om Göteborgsöverenskommelsen,
Dennispaketet och Öresundsbron när dessa frågor
kommer upp i riksdagen vid ett senare tillfälle? Ge
mig nu svar på de frågor som jag har ställt!

Anf. 21 RUNE THORÉN (c) replik:

Herr talman! Jag har blivit beskylld många gånger,
inte bara av Sven-Gösta Signell utan även av andra,
för att tala för fort. Det är möjligt att jag gjorde det
i mitt förra inlägg och att det var därför
trafikutskottets ordförande inte riktigt ville hänga
med. Jag skall försöka ta det litet lugnare.

Om 100 miljarder kronor satsas på det svenska
vägnätet och järnvägsnätet, då är det tänkt från
Ystad till Haparanda. Öresundsbron börjar i
Sverige och går över till Danmark.
Dennisöverenskommelsen omfattar vägar i
Stockholm och Göteborgsöverenskommelsen
vägar i Göteborg. Pengarna till detta tas av de 100
miljarderna, och då räcker inte pengarna även till
vägar på landsbygden och i glesbygden.

När Socialdemokraterna satt i majoritet hade de
inte ens pengar så att det räckte till Inlandsbanan.
Det avsatte vi ändå från den borgerliga sidan. Vi
vill alltså göra satsningar.

Pointen i mitt svar till Sven-Gösta Signell var: Kan
man spara in på satsningarna i våra
storstadsområden, blir det mer pengar över till
övriga landet, utan att det -- som jag ser det och
som Centern ser det -- blir någon sämre miljö eller
sämre trafik.

Jag gav, herr talman, en eloge till Sven-Gösta
Signell. Det som står i Socialdemokraternas
reservation på de punkterna har jag ingenting
emot. Jag tycker att det är bra. Men ni har inte visat
tidigare och har fortfarande inte gjort det, hur ni
vill spara på de andra satsningarna. Det är därför
Sven-Gösta Signell försöker springa ifrån mina
invändningar och skylla på att han inte fattar vad
jag säger. Jo då, det gör Sven-Gösta Signell, men
han vill inte erkänna det.

Anf. 22 KENNETH LANTZ (kds):

Herr talman! Att vi är inne i en satsning på
infrastruktur råder det ingen som helst tvekan om.
Regeringspartierna visar gång på gång att vi menar
allvar med att bygga ett långsiktigt och bärkraftigt
transportsystem. Det är ett transportsystem som ur
miljösynpunkt kommer att vara hållbart, och vi
ställer krav på att det inte får ge några långsiktigt
bestående skador, varken på människor, natur,
kultur eller miljö och klimat.

Att det behövs en samordning av olika
transportslag inser vi i dag, då vi konstaterar att
man ibland satsar på enskilda projekt utan att ta
vara på samordningseffekterna.

För att vi skall kunna förbättra miljöläget i vårt land
och utmed våra kuster krävs en samlad bild av hela
trafikflödet. Att erbjuda trafikanterna kollektiva
resalternativ måste bli en självklar inriktning på
vårt byggande av infrastruktur. Detta är möjligt
t.ex. genom att man erbjuder p-platser i anslutning
till stationer och genom att byte av transportslag
förenklas för kollektivresandet. Ett lysande
exempel på detta är vår för inte så många år sedan
invigda stationsbyggnad i Helsingborg.

Herr talman! För oss kristdemokrater är det viktigt
att arbetet med skatteväxling får en fortsättning
även inom trafiksektorn. Genom att skatteväxla
kan beskattningsbördan flyttas från arbete till
ändliga resursuttag. Detta måste även gälla våra
transporter. Alltför ofta missbrukar vi fossila
bränslen genom fartyg, bilar och flyg. Det måste gå
att tänka i helt nya banor. Det måste gå att skapa
helt nya transportmodeller. Därför är det
synnerligen viktigt att regeringens utredning
inväntas. Vi måste enas om att det är viktigt att vi
får fram svar på våra frågor om framtida
transportrationaliseringar.

Signell var förvånad över att vi inte stöder det
uttalande som gjordes om en kommission. Det
fanns tillfälle för socialdemokraterna att ta upp
frågan i ett tidigare skede, då man hade
regeringsmakten. Nu vet vi emellertid genom
propositionen att det aviserats ett
utredningsarbete. Vi förutsätter att regeringen
återkommer med klara ställningstaganden.

Vi kristdemokrater har vid flera tillfällen visat att vi
såväl här i riksdagen som i regeringen satsar på
miljö vad gäller all transport. Det är inte minst
viktigt att det t.ex. görs en fortsatt satsning på och
forskning om säkrare transporter av farligt gods.
Det borde kunna ske klara förbättringar och uppstå
samordningseffekter på samtliga transportområden
när det gäller farligt gods.

Regeringens satsning på långsiktiga och bärkraftiga
transportsystem måste också leda till att t.ex.
kemiindustrin känner en större trygghet och
förståelse för transporterna. Vi känner alla till att
en växande mängd farligt gods transporteras i vårt
land. Transporterna måste bli betydligt säkrare.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att
regeringens satsning för att nå trafikpolitikens
långsiktiga mål har en klok inriktning.

Anf. 23 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för anförande
därför att jag inte hade någon replikrätt på Rune
Thoréns anförande.

Jag vill gärna säga till Rune Thorén att jag har fattat
de svar som gällde Öresundsbron,
Göteborgsuppgörelsen och Dennispaketet. Jag har
också tagit del av hans kritik av förslaget om 110
kilometer i timmen som högsta hastighet på riksväg
50. Riksdagen bestämmer i och för sig inga
hastighetsgränser, men jag har fått klart för mig allt
detta.

Jag har frågat en del av kollegerna, och det är inte
bara jag som har misslyckats. Jag har inte lyckats
att uppfatta något svar från Rune Thorén på de
konkreta frågor jag ställde om Posten,
avregleringen av flyget och nattågstrafiken på
Norrland. Är besluten till fördel för landsbygd och
glesbygd?

Jag ger nu Rune Thorén ytterligare en chans. Han
har rätt till replik på mitt anförande. Ta chansen
och svara! Det skulle vara litet underligt för dem
som kommer att läsa protokollet att se att jag inte
har fått något svar på dessa frågor. Jag tror att
många är intresserade av det.

Jag lovar som jag sade tidigare att med stort
intresse följa upp det svar som Rune Thorén
kommer att lämna. Jag har bara tagit upp tre
punkter. Har besluten varit till fördel för
landsbygden och glesbygden? Jag vädjar till Rune
Thorén om ett svar. Börja inte att skälla på
socialdemokraterna om Öresundsbron,
Göteborgspaketet och Dennispaketet! Rune
Thorén bör hålla sig till mina frågor.

Anf. 24 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Jag har också en fråga till Rune
Thorén.

I debattens hetta kan ett och annat förfluget
påstående komma. Men Rune Thorén gjorde ett
påstående som låg mer än lovligt långt utanför
sanningens råmärken. Han påstod att
Öresundsbron skulle kunna komma att kosta
skattebetalarna 30 miljarder.

Nu vill jag veta på vilket underlag Rune Thorén
grundar det påståendet. Är det inte så att Rune
Thorén och en del andra motståndare till bron
använder de grövsta lögner och tillmälen för att
fördunkla all sanning i denna fråga?

Rune Thorén har ju suttit i riksdagen och vet att
Öresundsbron skall finansieras av trafikanterna
med trafikantavgifter. Han vet hur
kostnadskalkylen ser ut. Han har fått information
av konsortiet, som har gjort upprepade noggranna
kostnadsanalyser.

Påståendet om 30 miljarder är fel. Skattebetalarna
skall inte finansiera Öresundsbron, utan det skall
ske med trafikantavgifter.

Jag tycker att det skulle rensa debatten om Rune
Thorén ville ta tillbaka påståendet och erkänna att
det var felaktigt. Jag kräver det. Om förtroendet
för politiken och politiker skall kunna upprätthållas
får vi inte ägna oss åt buskpropaganda. Det kan
hända att den går hem ute i buskarna där man inte
har sakkunskap, men här finns ju sakkunskapen.
Rune Thorén har tagit del av sakinformationen.

Det är höjden av fräckhet att försöka få in ett
påstående om att skattebetalarna skulle komma att
drabbas av en nota på 30 miljarder för
Öresundsbron i protokollet -- som något slags
bestående sanning. Hur skall man kunna få en
vettig debatt om stora och viktiga frågor om man
inte har högre ambitioner än vad Rune Thorén
ådagalägger när det gäller att informera och lämna
sakinformation?

Jag uppmanar än en gång Rune Thorén att också
klart och entydigt ta avstånd från detta påstående
när han svarar på Sven-Gösta Signells frågor.

Anf. 25 RUNE THORÉN (c) replik:

Herr talman! Även Sven-Gösta Signell åhörde den
kammardebatt som hölls då vi antog förslaget om
bolagisering av Posten.

Anf. 26 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Denna replik gäller Georg Anderssons anförande.

Anf. 27 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig i debatten
om Öresundsbron, men jag har en fråga till
Kenneth Lantz.

Han berömmer regeringens satsningar på
miljöpolitiken inom transportsektorn. Enligt
budgetpropostitionen uppnår man ett enda mål av
fyra när det gäller luftföroreningar. Man måste då
fråga sig om det är ett bra miljömål som
Kommunikationsdepartementet har uppnått.

Anf. 28 KENNETH LANTZ (kds) replik:

Herr talman! De satsningar som
Kommunikationsdepartementet presenterar för
samtliga transportslag i vårt land är klart
miljövänliga. Det råder ingen tvekan om att
Kommunikationsdepartementet verkligen har gjort
satsningar på miljön under denna mandatperiod.

Anf. 29 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Herr talman! Kenneth Lantz kan inte slingra sig
ifrån frågan.

Regeringen skriver i budgetpropositionen att ett
enda mål av fyra uppnås beträffande
luftföroreningar. Är detta en bra miljöpolitik för
transportsektorn? Det var frågan. Vad regeringen
gör för övrigt när det gäller transportslagen har jag
inte talat om.

Det är ett enda mål som uppnås. Det står tydligt
och klart att läsa i budgetpropositionen. Om
Kenneth Lantz inte tror mig kan han få säker
sakkunskap av trafikutskottets tjänstemän. De kan
visa var det står i budgetpropositionen.

Anf. 30 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Utöver de frågor som Sven-Gösta
Signell ställde i senaste inlägget hade han även
tidigare frågor. Han frågade: Vad har Centerpartiet
gjort för den svenska landsbygden och för
glesbygden?

Centerpartiet står självfallet bakom det paket som
regeringen har lagt fram när det gäller både
järnvägar och vägar, och som omfattar upp till 100
miljarder kronor. Vi vet, och det vet även Sven-
Gösta Signell, att vi i Centern genom åren mycket
starkt har slagits för bl.a. beläggning av grusvägnät
osv. Sven-Gösta Signell kan också under den
regeringsperiod då vi i Centern har varit med och
delat ansvaret följa de insatser som har gjorts inte
minst på arbetsmarknaden för att öka på anslag för
att bl.a. förbättra på många håll i den svenska
glesbygden.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag glömde
av mig i mitt förra anförande. Jag ville rikta mig till
Sven-Gösta Signell. Sven-Gösta Signell hörde väl
anförandet av Elving Andersson, som hade att föra
talan inte bara för Centerpartiet utan även för
utskottet i frågan om Postens bolagisering?

Vi i Centern har ställt som krav att man skall kunna
ge en bra service i den svenska glesbygden även när
Posten har bolagiserats. Vi skulle aldrig ha gått med
på en bolagisering om vi trott att det därmed skulle
blir stora försämringar ute i den svenska
glesbygden. Detta ligger i det krav som vi har ställt.

Det är inte jag som har kommit fram till 30
miljarder, Georg Andersson. Det man säger i
tidningsuppgifter är att det finns risk för att det kan
bli fråga om det beloppet för de svenska
skattebetalarna. Jag tror heller inte för egen del att
man skulle behöva komma upp i den summan i
skattemedel. Det skulle i så fall betyda att det inte
tas ut några avgifter alls. Tanken bakom är ju att
det skall bli avgifter på Öresundsbron.

Jag tror att det är lika viktigt att Georg Andersson
frågar sig om Öresundsbron,
Dennisöverenskommelsen och
Göteborgsöverenskommelsen: Var finns den
politiker som kan garantera att inget av det jag nu
nämner kommer att kosta de svenska
skattebetalarna pengar?

Det som är viktigt när vi diskuterar dessa frågor är
att vi försöker att minska de s.k. betongprojekten
och kostnaderna för dem för att i stället få ut mer
medel i Sverige som helhet. Det är därför som vi
från Centerpartiet för den debatten när det gäller
dessa frågor -- Öresundsbron, Dennispaketet och
Göteborgsöverenskommelsen.

Anf. 31 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! Det var inte mycket till svar. Rune
Thorén stod här nyss och sade att Öresundsbron
kommer att kosta skattebetalarna 30 miljarder. När
jag frågar varifrån han hämtar den uppgiften och
var i avtalet det finns sådana indikationer säger
han: Det är inte jag som har sagt det.

Det var precis vad Rune Thorén sade. Nu hänvisar
han till att ''man'' sagt detta. Vilken ''man''? Jag
känner ingen annan ''man'' här i kretsen än Rune
Thorén som just nu har sagt att Öresundsbron
kommer att kosta skattebetalarna 30 miljarder. Om
en framträdande ledamot i trafikutskottet lyssnar
på rykten och allmänna påståenden och saluför
dem här måste faktiskt ledamoten i trafikutskottet
ta ansvar för vad han säger.

Rune Thorén vet att Öresundsavtalet bygger på att
projektet skall finansieras av trafikantavgifter. Det
finns en överenskommelse med den danska
regeringen, godkänd av parlamenten i de båda
länderna. Alla kalkyler som har gjorts på ett seriöst
sätt pekar på att detta är fullt möjligt och att
skattebetalarna inte skall drabbas av denna
kostnad.

Om nu Rune Thorén tvivlar på detta är han fullt
berättigad att hysa tvivel. Men lösa påståenden om
30 miljarder i kostnader för skattebetalarna
förstärker naturligtvis den motpropaganda som på
osakliga grunder angriper detta projket. Det vore
snyggt av Rune Thorén att ordentligt ta avstånd från
sådana påståenden.

Anf. 32 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Herr talman! Rune Thorén redovisade här att
Centern sitter med i regeringen och ställer upp på
den proposition som har lagts fram och de förslag
som finns om utbyggnader av vägar och järnvägar.
Det är vi fullt överens om.

Han säger att Centern har slagits för grusvägar. Jag
frågar mig än en gång om Centern har slagits mer
än de andra politiska partierna. Jag vet inte något
av de andra borgerliga partierna som har gått emot
detta. Vi socialdemokrater har inte gjort det. Det
är en fråga där vi är överens om de satsningar som
har gjorts.

Nu gav Rune Thorén svar på en av de tre konkreta
frågor som jag ställde. Den gällde Posten. Rune
Thorén sade att jag borde ha lyssnat på Elving
Andersson. Ja, det gjorde jag. Jag hade en debatt
med Elving Andersson i kammaren om just Posten.
Det jag då kritiserade var att det inte gavs någon
garanti för att man skulle kunna bevara en ordentlig
postservice i hela Sverige. Det sägs att alla
människor skall ha postservice. Men vi är mycket
tveksamma till under vilka förhållanden
verksamheten kommer att bedrivas i bolaget.

Om nu Rune Thorén tvivlar på mig i detta fall tycker
jag att han kan fråga sin, för tillfället, bisittare i
bänken Tage Påhlsson, som kan dessa frågor och
som också är partivän. Fråga honom vad han har
för uppfattning i dessa frågor! Kan jag också få svar
på de två andra frågor jag ställde, Rune Thorén, om
nattrafiken och avregleringen av flyget? Till vilken
fördel har det varit för svensk landsbygd och
glesbygd?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

6 § Överstyrelsen för civil beredskap

Föredrogs

trafikutskottets betänknade

1993/94:TU1 Överstyrelsen för civil beredskap
(prop. 1993/94:100 delvis).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 10 §).

7 § Viss internationell verksamhet

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU12 Viss internationell verksamhet
(prop. 1993/94:100 delvis).

Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 10 §).

8 § Banverket m.m.

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:13 Banverket m.m. (prop. 1993/94:100
delvis).

Anf. 33 JARL LANDER (s):

Herr talman! Så är det dags att fortsätta
diskussionen från år 1988. Det var ju i och med 1988
års trafikpolitiska beslut som den verkliga
satsningen på jänvägstrafik gjordes här i landet. I
slutet på 1980-talet låg investeringsnivåerna på ca
600 miljoner kronor om året. Nu är vi uppe i nivåer
på drygt 6 000 miljoner i nyinvesteringar i
järnvägssystemet. Mätt per capita betyder detta att
Sverige i dag är ett av de främsta länderna i Europa
vad gäller investering i järnvägar.

Järnvägstrafiken har, i motsats till många andra
trafikslag, fortfarande stora
utvecklingsmöjligheter. Det gäller både i fråga om
att höja hastigheterna och möjligheterna att öka
transportkapaciteten. Dessa omfattande
investeringar motiveras också av de krav som vi
ställer på hushållningen av miljön och
hushållningen med resurser, och som riksdagen
tidigare uttalat sig om. Det gör att vi måste fortsätta
att sträva efter att överflytta ytterligare person- och
godstrafik till järnvägen.

Vi beslöt i denna kammare under förra riksmötet
om treåriga planeringsramar för Banverkets
investeringar i spårnätet. Vi socialdemokrater står
fast vid att det behövs nyinvesteringar i
storleksordningen 45 000 miljoner kronor under
den nu pågående tioårsperioden.

Eftersom det nu i budgetpropositionen föreslås ett
anslag för kommande budgetår som ligger på den
nivå, drygt 6 000 miljoner kronor, som vi tidigare
föreslagit, har vi från vårt håll inte haft anledning
att föreslå annat belopp. Men jag vidhåller dock
vad jag sade tidigare om storleken på
investeringarna inom tioårsperioden.

För att trafiken på järnvägarna skall kunna
konkurrera med bil och flyg räcker det naturligtvis
inte med att bara bygga upp nya spåranläggningar.
Det måste till satsningar på de trafikslag som
används på spåren, t.ex. moderna vagnar för både
gods- och persontrafik. Dessutom behövs
naturligtvis en effektivisering av transportsystemet
över huvud taget. Men det är en diskussion som vi
får återkomma till i ett annat sammanhang. I dag
gäller debatten förslaget i regeringens
budgetproposition om hur många kronor som skall
satsas på infrastrukturen som sådan.

Det hjälper inte järnvägstrafiken på längre sikt att
vi nyinvesterar ca 6 miljarder kronor om året om vi
inte är beredda att underhålla och reinvestera i det
bannät vi redan har och nu håller på att bygga upp.
Regeringsförslaget säger visserligen, i ord i alla fall,
att statens ansvar är att vidmakthålla det samlade
järnvägskapitalet.

Jag skall be att få citera en mening ur
budgetpropositionens bil. 7. Där står det: ''Med
dagens nivå på anslaget för järnvägarnas drift och
vidmakthållande finns utrymme för ungefär halva
behovet av det långsiktiga åtgärderna för att
vidmakthålla det investerade järnvägskapitalet.''

Det betyder alltså att regeringen föreslår att
Banverket skall få ett anslag för drift och underhåll
som täcker halva behovet. Jag skall be att få citera
en annan mening som också finns i
budgetpropositionen. Den hänvisar till att
pengarna inte riktigt räcker. Det skrivs i
regeringsförslaget: ''Detta leder i sin tur till att
utrymmet för långsiktiga åtgärder minskar allt mer
vilket medför att järnvägskapitalet urholkas och
kostnaderna för underhållet ökar i allt större
omfattning.''

Vad menas med detta? Menas det att vi nu skall
göra stora investeringar i bannätet men inte
underhålla det? Skall vi med öppna ögon gå in och
se till att det bannät som vi har byggt upp för dyra
pengar snabbt urholkas och rivs ner?

Ungefär så kan man tolka skrivningen i
majoritetstexten i det betänkande vi nu behandlar.
I betänkandet sägs det att vi är på väg mot en
urholkning av järnvägskapitalet. Man skickar inte
med pengar för att förhindra denna urholkning.
Däremot pekas det i betänkandet på att även om
Banverket inte får mer än ca 2,8 miljader genom
anslaget från majoriteten -- man skulle behöva
ytterligare ca 1 miljard -- finns det kanske andra
anslag som Banverket kan få pengar ifrån.

Majoriteten pekar på ett anslag som heter A 15.
Det används i dag i huvudsak till det som Rune
Thorén var inne på förut, nämligen grusvägar i
glesbygden. Är det meningen att vi skall använda
pengarna till glesbygdsvägarna, som Rune Thorén
har sagt att Centern kämpar för, till att underhålla
järnvägarna? Vart skall nu pengarna i A 15 ta
vägen, Rune Thorén?

Jag tror att det hade varit bättre om ni ökade på
anslaget till Banverket för underhåll med en gång,
precis som vi socialdemokrater har föreslagit. Då
ger vi i alla fall Banverket en rimlig chans att bevara
det järnvägskapital som finns. I stället pratar ni om
att Banverket kanske har andra medel som kanske
kan användas till drift och vidmakthållande.

Herr talman! Så några ord om varför vi i
betänkandet föreslår en minskning av anslaget till
Banverkets administration. Det är ett anslag på
drygt 300 miljoner kronor. Vi vill minska det med
5 miljoner, dvs. med knappt 2 %. Det vill vi göra
för att kunna finansiera en nödvändig
regionalpolitiskt motiverad trafik inom landet som
annars skulle bli nerlagd. Med tanke på den
diskussion vi hade i det tidigare ärendet kan man
undra om det är viktigt att ha ett högt
administrationsanslag till Banverket, Rune Thorén.
Kan det vara realistiskt att minska det med knappt
2 % för att klara en regionalpolitiskt motiverad
trafik här i landet?

Vi får nog anledning att återkomma till dessa
frågeställningar. Men jag vill påstå att Banverket
kommer att klara av en nerdragning med knappa
2 %. Det kommer att få mycket svårare att klara av
underhållet, som jag pekade på tidigare.

Herr talman! Vi har även lagt fram ett annat förslag
i det här betänkandet. Det gäller en förändring av
trafikavgifterna på spåret. Efter 1988 års
trafikpolitiska beslut infördes banavgifter. De
skulle i princip motsvara kostnaden för slitaget på
banan. Vi anser inte att den nuvarande
utformningen av avgifterna på något sätt stimulerar
till en ökad järnvägstrafik. Det är tvärtom så att
den koncentrerar och tränger ihop all trafik på de
moderna stråken.

Därför föreslår vi att regeringen återkommer med
ett förslag till riksdagen som bygger på att det skall
vara lägre kostnad för trafik på banor med sämre
standard. Högre avgifter skall debiteras på banor
där intresset för trafik är större. Det skulle
dessutom kunna tas hänsyn till tiden på dygnet i det
här förslaget. Utifrån det skulle vi kunna få en
differentierad avgift, dvs. högre avgift i
rusningstrafik och lägre däremellan. Då skulle
trafikavgifterna kunna bli ett styrmedel på de olika
trafikflödena, både över dygnets timmar och på
alternativa sträckor.

Låt mig som avslutning få påpeka för Rune Thorén,
som är majoritetens talesman, att det brådskar med
att regeringen återkommer till riksdagen med
någon form av banlag. Det är nu ett antal månader
sedan vi hade den förra debatten om detta. Då kom
löftet att regeringen skulle återkomma ganska snart
med ett sådant förslag. Vår uppfattning ligger fast.
Regeringens dröjsmål med att presentera förslag är
utmanande och innebär ett allvarligt hinder för
järnvägstrafikens utveckling.

Herr talman! Med detta har jag något kommenterat
de delar av betänkande TU13 där vi
socialdemokrater har en avvikande mening. Jag
förväntar mig att jag får några klarläggande svar
från utskottets talesman på de frågor jag har.

Jag skall avsluta med att yrka bifall till
reservationerna nr 1 och nr 2.

Anf. 34 KARL-ERIK PERSSON (v):

Herr talman! Med rejäla satsningar på järnväg
skapas också många meningsfulla arbeten på olika
områden från industriproduktion till servicearbete.
Det innebär att samtidigt som vi kan få en
överföring av transporter till järnväg kan
kommunikationssektorn på sikt bli en del av ett
bärkraftigt samhälle.

Enligt initierade bedömare är det totala
investeringsbehovet i den inhemska svenska
järnvägssektorn en satsning på ca 100 miljarder
kronor under en tioårsperiod. Den nuvarande
regeringen, liksom den förra, hoppades att
näringslivet kunde ställa upp med kapital.
Regeringen hoppades dock förgäves. Näringslivet
har deklarerat att man inte är intresserade utom när
det gäller speciella lönsamma projekt.

Det är också oförsvarligt att regeringen fortsätter
att dra ner på anslagen till köp av interregional
tågtrafik om den menar allvar med ändringen av
transportslagen och överföringen av transporter till
järnväg.

Om 1988 års trafikpolitiska beslut, som vi har varit
inne på flera gånger förut här i dag, hade utretts
ordentligt, kunde man kanske ha kommit till
slutsatsen att dragning av industrispår fram till
industrier som är nära belägna järnvägsspåren
skulle ha kunnat lett till att gods hade förts över
från lastbils- till järnvägstrafik. På så sätt hade man
kunnat få ett bättre utslag av den järnvägssatsning
som nu görs.

Jag tror faktiskt inte att industrin i dag först lastar
på lastbil för att sedan lasta om till
järnvägstransport, särskilt inte om industrin ligger
i närheten av befintligt spår. Därför hade det varit
bättre om man utifrån detta hade satsat på
industrispår och kanske gjort upp kontrakt med
dessa företag, kontrakt som inneburit att
företagen, om de fick spår dragna fram till sin
befintliga industri, också skulle fortsätta
transportera på järnväg.

Detta kunde ha undersökts om man hade utrett det
trafikpolitiska beslutet från 1988, men det har man
alltså inte gjort. Det är litet bekymmersamt att man
inte har tagit sådana hänsyn. De järnvägssatsningar
och den upprustning som nu sker är bra, men man
hade kanske kunnat få ut mer av dessa pengar om
man hade gjort som jag har sagt.

Den satsning på järnvägar och underhåll som Jarl
Lander tog upp är helt rätt. Men denna satsning
skulle också kunna leda till att arbete skapas, och
det skulle väl inte vara illa i dessa tider, med en så
hög arbetslöshet. Underhåll av järnvägar skulle
nämligen också skapa arbetstillfällen. Som Jarl
Lander säger satsar vi ju nu otroligt mycket pengar
på nyinvesteringar i järnväg, men vi minskar
underhållet.

Det är samma sak som vi har kritiserat regeringen
för när det gäller nyinvesteringar i vägar. Vi kan
inte fortsättningsvis bygga upp en infrastruktur och
satsa på nyinvesteringar samtidigt som vi minskar
anslagen på underhållssidan. Fortsätter vi att på
detta sätt bygga nya järnvägar och vägar, kommer
ju underhållskostnaderna att stiga, om vi inte skall
låta järnvägarna och vägarna förfalla och ligga för
fäfot. Jag tror ingen är betjänt av att man går den
vägen. I så fall är det bättre att vi ökar
investeringskostnaderna när det gäller underhåll.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till mom.
5 i min meningsyttring till detta betänkande, och för
övrigt står jag bakom mom. 4.

Anf. 35 RUNE THORÉN (c):

Herr talman! Det är i stort sett ett ganska enigt
betänkande som föreläggs kammaren. Visserligen
vill, med all respekt, Socialdemokraterna och
vänstern ge Banverket mer pengar -- i det ena fallet
föreslås mer pengar till underhåll, och i det andra
fallet föreslås mer pengar till både underhåll och
nyinvesteringar.

Från regeringspartiernas sida har vi bara att
erkänna att vi inte har ansett detta möjligt med den
budget vi har. Vi har ansvaret för totalbudgeten,
och vi har inte klarat av att ta fram mer pengar.

Jarl Lander gjorde det egentligen ganska lätt för
mig som talesman för utskottet, eftersom han
svarade nästan på varje fråga han ställde genom att
direkt citera både ur propositionen och ur
utskottsmajoritetens text. Det var bra, eftersom
han på det sättet fick samma svar som jag kan ge.

Nästa fråga gäller förändringen av banavgifter, och
precis som framgår av dagens betänkande
förutsätter vi att den frågan kommer att bli föremål
för en utredning. Detta står också i det betänkande
som föreläggs kammaren i dag. Vi tycker därför att
denna fråga är tillgodosedd, och vi yrkar avslag på
motionen i fråga.

Detsamma gäller banlagen, som har varit föremål
för rätt många diskussioner i utskottet. I
propositionen framgår det tydligt att man håller på
att ta fram ett förslag i denna fråga.

Därmed är det inte mycket mer att säga i de här
frågorna, herr talman. Jag vill inte förlänga
kammarens debatt, utan hänvisar till
utskottsbetänkandet och även till vad Jarl Lander
uttryckte tidigare här i debatten om hur vi har
svarat på de frågor han tog upp. Därmed vill jag
yrka bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter i trafikutskottets betänkande nr 13 och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 36 JARL LANDER (s) replik:

Herr talman! Jag tycker nog att Rune Thorén gör
det ganska enkelt för sig -- jag vet inte om luften
gick ur honom i den förra debatten.

Rune Thorén påstår att jag, när jag citerar ur
budgetpropositionen och ställer frågor omkring
det, själv svarar på mina frågor. Jag tror inte att
Rune Thorén har lyssnat på det jag har sagt. Jag har
ställt frågor, Rune Thorén, och jag har inte funnit
några svar på dem -- det var därför jag ställde
frågorna.

Frågan är: Hur kan ni med öppna ögon gå in i den
här verksamheten och investera så mycket pengar
på järnvägssidan men inte medverka till att vi får
ett realistiskt underhåll av dessa investeringar?
Både regeringen och kommunikationsministern
säger ju att det är nödvändigt, och ni i
utskottsmajoriteten säger detsamma.

Sedan hänvisar ni till att det skall komma pengar
från andra håll, bl.a. genom ett anslag som heter
A 15 och som motsvarar 1,2 miljarder, ett anslag
som är framtaget för att något förbättra det svåra
sysselsättningsläge som vi har här i landet. Tänker
ni använda de pengarna för att underhålla
järnvägsnätet? Det var min fråga, och den fick jag
inget svar på, Rune Thorén.

Rune Thorén säger också att man i
budgetpropositionen tar upp frågan om en banlag
och möjligheterna till lagstiftning. Problemet är,
Rune Thorén, att det liksom inte vill komma fram
något förslag från Kommunikationsdepartementet.
Precis samma saker sades vid en debatt i november
månad. Sedan skrevs budgetpropositionen och
lades på riksdagens bord i januari månad. Där står
samma sak, att man snabbt skall återkomma. Nu
har vi snart slutet på mars månad, och samma sak
sägs nu, att man snabbt skall återkomma med
förslag. Vad innebär det att ''snabbt återkomma
med ett förslag'', Rune Thorén, när det sägs i mitten
på november och precis samma sak sägs i mars
månad? Är det att snabbt återkomma? Vi saknar ju
fortfarande de här förslagen.

Anf. 37 RUNE THORÉN (c) replik:

Herr talman! Jag hoppas att Jarl Lander inte
uppfattade det som något slags oförskämdhet eller
ointresse att jag var relativt kortfattad i talarstolen.
Det jag sade var inte illa menat. Som jag sade är det
när det gäller pengarna, vilket alltså är den stora
frågan, bara att öppet erkänna att vi i
riksdagsmajoriteten på den här tiden inte har
kunnat plocka fram ytterligare medel, och därför är
det inget vi kan göra.

I de andra frågorna tyckte jag att Jarl Lander
citerade vad som sägs i utskottsmajoritetens förslag
i betänkandet. Jag kan då bara läsa innantill när det
gäller t.ex. en banlagstiftning: ''I årets
budgetproposition anger regeringen att förslag till
lagstiftning för byggande av järnvägar som
tillgodoser moderna krav på en bred
planeringsprocess som är förankrad i kommunal
och regional planering och bland berörd allmänhet
kommer att utarbetas''. Mot bakgrund av den text
jag har läst är det ju inte särskilt underligt om man
i den processen redan nu försöker förankra olika
saker.

Jag skulle kunna åberopa vad Thorbjörn Fälldin
sade en gång då han var statsminister: Det är
betydligt fler beslut som har fattats alltför fort än
sådana som har tagit litet tid. Jag tror att det är
viktigt att en sådan här fråga blir allsidigt belyst och
att ett bra förslag sedan läggs fram i denna
kammare.

Anf. 38 JARL LANDER (s) replik:

Herr talman! Rune Thorén avlutade med att
hänvisa till Thorbjörn Fälldin och den taktik som
användes på hans tid när olika lösningar skulle
presenteras. Tyvärr kom ju ordet långbänk in i
diskussionerna då, och tydligen vill majoriteten
åter ha in långbänken i diskussionen om en
eventuell lag som reglerar möjligheten att bygga
järnvägar i Sverige.

Jag tror inte längre att ni menar allvar när ni säger
att ni snabbt skall återkomma med förslag, i
synnerhet som Rune Thorén nu hänvisade till den
''gamla tiden'' då Thorbjörn Fälldin var
statsminister. Då var det långbänk som gällde, och
tydligen är vi på väg åt det hållet igen.

Ni i majoriteten säger att medel till underhåll
behövs. Ni ger en viss summa, 2,8 miljarder, och
hänvisar till att det finns pengar i andra anslag. Jag
vill i ärlighetens namn föreslå att ni anslår dessa
pengar som ett enda anslag i stället för att vela
omkring och hänvisa till tre fyra olika anslag. De
skall ju dessutom användas till många olika saker.
Det är inte rättvist vare sig mot verket,
myndigheten som sådan, eller mot det järnvägsnät
vi i dag håller på att bygga upp.

Anf. 39 RUNE THORÉN (c) replik:

Fru talman! Jag håller inte med om att vi är ute
efter någon form av långbänk, något som ju i vissa
sammanhang fått en negativ klang. Men i likhet
med Thorbjörn Fälldin tror jag att det är viktigt att
vi tar den tid som behövs för att få fram ett bra
förslag.

Självfallet får man alltid tillbaka saker och ting som
man säger här i kammaren under årens lopp. Jarl
Lander angriper nu mig för att jag erkänner att
pengar behövs utan att plocka fram dem. Det är
precis samma sak -- fast tvärtom -- som jag angrep
Georg Andersson för, dvs. att ni på den tiden ni satt
i regering tillbakavisade alla behov av nya
järnvägar. Det behövdes helt enkelt inte!

Vi i den här regeringen har i stället sagt att vi är
överens om att vissa saker behövs. Men en regering
har många gånger inte samma möjligheter att
plocka fram pengar som oppositionen, vilket jag
tycker är naturligt. Detta är skillnaden, Jarl
Lander!

Men nu blir jag alltså angripen för att jag ärligt står
upp och säger att vi är överens om att detta är något
som behövs. Jag tycker att det är bra att vi är
överens, därför att då görs allt för att skaffa fram
pengarna. När ni var i majoritet tillbakavisade ni
varje sådan här sak och sade att det bara var
överbud.

Vi säger inte att det är överbud från er sida i fråga
om behovet. Däremot kan vi inte godta ert sätt att
finansiera det hela, och vi har inget eget sätt att
komma med. Därför menar vi att de pengar som
finns måste räcka just nu. Sedan får vi försöka
arbeta framåt, och det är därför som vi också har
anvisat ytterligare anslag, vilket vi återkommer till.

Anf. 40 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Fru talman! Jag hade strukit mig från talarlistan
men var tvungen att anmäla mig igen, eftersom jag
måste få säga något till Jarl Lander.

Det föreslogs att Banverket skulle skäras ned med
5 miljoner kronor. Jag skulle vara den förste att
tillstyrka en nedskärning av Banverkets
administration och Vägverket med 5 miljoner
vardera, om inte villkoret tyvärr hade varit att
pengarna skulle spenderas på annat håll. Därför
kunde jag inte tillstyrka nedskärningen. Annars
skulle jag gärna ställa upp.

Jag stöder den borgerliga majoritetens förslag när
det gäller drift och vidmakthållande av statliga
järnvägar o.d.

Min tanke är att kommissionen och den
samordnade infrastrukturplaneringen naturligtvis
skall innebära att vi kan frigöra stora mängder
kapital. Jag antar att detta är vad även
Socialdemokraterna avser när de nu vill tillsätta
den här kommissionen. Jag har väl inte
missuppfattat den saken?

Om vi gör en gemensam infrastrukturplanering
kommer det att visa sig att vi håller på att investera
oss fördärvade både här och där. Bl.a. skall vi lägga
7,9 miljarder kronor på Bothniabanan och 13
miljarder på Thoréns götalandsbana.

Med kommissionens hjälp kommer vi att se att
massor av pengar kan frigöras här. Dem kan vi
sedan lägga på att vidmakthålla redan byggda
järnvägar. Har jag förstått detta med
kommissionen rätt?

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

9 § Sjöfart

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU14 Sjöfart (prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 41 HÅKAN STRÖMBERG (s):

Fru talman! Det vi ser som det positiva inslaget i
budgetpropositionens avdelning om sjöfart, är att
regeringen nu ger upp sin halvårslånga
framförhållning när det gäller sjöfartspolitiken.
Den har varit regeringens kännetecken alltsedan
regeringstillträdet 1991.

Vi socialdemokrater har hela tiden hävdat att
sjöfartspolitiken, sedd från det politiska
inflytandets sida, måste ges en betydligt mer
långsiktig inriktning med tanke på de dyra
investeringar som fartygsnäringen innebär.

I och med innehållet i årets budgetproposition har
vårt tidigare påpekande om mer långsiktighet till
viss del blivit tillgodosett; regeringen har nu gått
från halvårslång till årslång framsynthet när det
gäller sjöfarten. Men det räcker inte! Man måste se
sjöfarten i ett betydligt längre tidsperspektiv om
den skall kunna utvecklas. Sjöfartsnäringen har ju,
med de rätta signalerna från regering och riksdag,
goda möjligheter att utvecklas.

Vår egen export och import fraktas till 95 % i någon
del på vatten. Med detta stora egenbehov har vi
också möjligheter att ta hem internationella
fartygstransporter mellan andra länder. Svensk
sjöfartsnäring kan alltså, om de rätta signalerna ges
från samhället, bidra betydligt mer till ökade
exportinkomster.

Fru talman! Till betänkandet har vi
socialdemokrater fogat fem reservationer.

Bl.a. pekar vi i reservation 1 på behovet av att
återställa den samförståndslösning som tidigare har
funnits inom den internordiska färjetrafiken. Den
är nu på väg att upplösas för att statliga
subventioner till den nordiska färjetrafiken skall
kunna undvikas.

Det norska Stortinget beslutade i december 1993
att införa ett statligt rederistöd på 340 miljoner
norska kronor, liknande det svenska rederistödet.
Enligt uppgift skulle man från norsk sida ha för
avsikt att låta det statliga rederistödet omfatta inte
bara fjärrtrafiken utan även norska färjor som går
i nordisk trafik. Om ett sådant stöd införs skulle
konkurrensen inom den nordiska färjetrafiken
snedvridas.

Nu har jag hört att kommunikationsministern
skrivit till den norske utrikeshandelsministern och
påpekat detta. Jag har inte sett brevet, men jag
hoppas att kommunikationsministern krävde ett
snabbt och klart besked om att även Norge verkar
för att den nordiska färjetrafiken skall vara
kostnadsneutral, utan statliga subventioner, och att
de regler som gällde fram till 1990 skall gälla också
i fortsättningen.

I reservation 2 tar vi upp kustsjöfarten, som skulle
kunna utvecklas betydligt mer, till gagn för miljö
och energibesparing. Vi har i vårt land 270 mil
kuststräcka, och då är inte de insjöar där man också
kan bedriva fartygstrafik inräknade.

Våra frakter består mestadels av tunga och
skrymmande varor som malm, stål, trämassa och
olja. Ett normalstort lastfartyg på 22 000 ton kan
ersätta 630 lastbilar med släp. Ur energisynpunkt
förbrukar samma fartyg 0,12 kWh per
tonkilometer. Ett godståg använder 0,29 kWh och
en lastbil med släp 0,55 kWh per tonkilometer.

Vi skulle med ett effektivt kustpendelsystem kunna
spara energi samtidigt som vi skulle få bättre
trafikmiljö i form av minskade utsläpp och ökad
framkomlighet på våra vägar.

Vi anser att regeringen bör ta initiativ till ett sådant
utvecklingsprojekt som ökar kustsjöfarten, men i
detta måste det också ingå effektivare och bättre
anpassade hamnanläggningar.

Sjöfarten borde också, mer än den hittills har gjort,
ingå i den övriga infrastruktursatsningen. Vi
behöver, som vi skriver i vår motion, en nationell
plan som omfattar hela kommunikationssystemet.

Fru talman! 1993 var ett mörkt år inom sjöfarten.
Då inträffade alltför många stora och svåra
sjöfartskatastrofer. Tankfartyg orsakade stora
oljekatastrofer, vilka medförde miljöskador som
kanske aldrig kan återställas. Fartygskatastroferna
tog också många människors liv. Därför måste
sjösäkerheten och miljön alltid uppmärksammas
och förbättras. Även bränsle och motorer måste
förbättras så att utsläppen minimeras.
Fartygsskroven måste göras så säkra att tankfartyg
förhindras att gå läck.

Detta är kostnadskrävande, men det går att
stimulera de redare som satsar på säkerhet och
miljö och att bestraffa dem som är försumliga. Man
kan ha ett differentierat hamn- och
farledsavgiftssystem med lägre avgifter för fartyg
med minskade avgasutsläpp och säkrare skrov.
Liknande system skulle också kunna införas i
försäkringssystemet.

I vår reservation nr 3 pekar vi på flera åtgärder som
skulle kunna stimulera redarna till att anskaffa
säkrare och miljövänligare fartyg.

Ett annat problem är bärgning av strandade och
sjunkna fartyg. Man borde, som vi påpekar i
reservation nr 4, se över reglerna om ansvar för
bärgning men också olycksberedskapen.

Det uppstår inte sällan tvister om vem som skall
bekosta räddningsinsatser och omhändertagande
av havererade fartyg vid haverier. Därför borde
man se över reglerna och utarbeta klarare
ansvarsregler så att onödiga tidsfördröjningar kan
undvikas.

Fru talman! Ibland är regeringen snabb. Det var
den när det gällde att avskaffa båtregistret. Men
särskilt klokt var det nog inte.

I och med det obligatoriska båtregistrets
avskaffande har man försvårat för Polisen och
Tullverket att få fast lagöverträdare. Det kan inte
vara överensstämmande med rättssäkerheten att
lagöverträdare lättare kan komma undan om de
befinner sig i en båt. Då saknas möjligheter att
identifiera lagöverträdare.

Vi anser att båtregistret ger polis- och
tullmyndigheter bättre förutsättningar att
upprätthålla ordning och kontroll till sjöss -- inte
minst när det gäller att beivra fartöverträdare. Det
underlättar också arbetet med att återfinna
drivande och stulna båtar. Därför anser vi att
båtregistret skall återinföras.

Slutligen, fru talman, vill jag yrka bifall till de
socialdemokratiska reservationer som har fogats till
betänkandet.

Anf. 42 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Det är roligt att sjöfarten har
intresserat så många som sju talare. Jag tror att det
är första gången -- i alla fall sedan jag kom med i
utskottet -- som så många har varit intresserade av
att tala om sjöfartspolitiken.

I dag har det mer eller mindre gjorts en
tillbakablick på historiska beslut. Det har talats om
1988 års trafikpolitiska beslut. Jag skall faktiskt
citera ur den motion som jag har väckt i samband
med sjöfartspolitiken; den går faktiskt tillbaka
ända till 1980:

''Riksdagen fastställde år 1980 inom ramen för ett
sjöfartspolitiskt program vissa allmänna riktlinjer
för sjöfartspolitiken. Programmet sägs bl.a. ha som
mål att skapa förutsättningar för att landets
utrikeshandel skall kunna bedrivas på ett effektivt
sätt till lägsta kostnad för samhället. Det sägs också
skapa förutsättningar för att man skall kunna trygga
landets transportförsörjning i politiska och
ekonomiska krissituationer.

Nu har det gått många år sedan programmet antogs
av riksdagen. På praktiskt taget alla områden där
programmet uttryckt målsättningar kan man
konstatera en kraftig försämring av situationen för
den svenska handelsflottan.''

Fru talman! Om 1988 års trafikpolitiska beslut
skriver man i utskottsbetänkande på s. 21 bl.a.:

''1988 års trafikpolitiska beslut innebar emellertid
ett fastslående av principen att staten inte skall
ingripa i företagens val av transportlösningar inom
ramen för en samhällsekonomiskt grundad
prissättning av trafiken. Kundernas krav måste
inom den ramen få styras av de fördelar som olika
transportalternativ kan erbjuda. Utskottet är inte
berett att förorda en omprövning av nämnda beslut
och avstyrker därför samtliga nu aktuella
motionsyrkanden.''

Detta är egentligen motsägelsefullt. Samhället har
ett övergripande ansvar för
kommunikationssektorn. Det har bl.a. företrädare
för de borgerliga partierna uttryckt tidigare i dag.
Men i det här fallet gäller det inte. Statens
satsningar på järnvägar och vägar är också ett led i
att styra politiken framdeles. Men i fråga om
sjöfarten gäller det inte. Det är ett märkligt synsätt.

Håkan Strömberg nämnde att sjöfarten borde ingå
i en helhetssyn över de olika transportslagen. Då
skall man också ge förutsättningar för dess
verksamhet.

Jag kan berömma regeringen för att det nu äntligen
har satsats 400 miljoner kronor på sjöfarten. På så
sätt har regeringen sett till att det finns
förutsättningar för att driva sjöfarten under ett helt
verksamhetsår. Då slipper man den ryckighet som
har varit. Näringen har inte vetat vilka spelregler
som har gällt.

Det skall bli intressant att höra talesmännen från
trafikutskottet. Det finns olika uppfattningar. Vissa
ledamöter i trafikutskottet säger alltid att bidrag är
av ondo. Nu ger vi bidrag till sjöfarten. Om inte
detta bidragssystem fanns för sjöfarten skulle den
svenska handelsflottan inte se ut som den gör i dag.
Jag tror att samtliga andra riksdagspartier är
överens om att en samordning av trafikslagen, där
sjöfarten ingår, på sikt måste fortsätta i den
riktningen att det ger samordningsvinster.

Något som också är positivt, som det skrivs om i
betänkandet på s. 18, är att det tillsätts en
parlamentariskt sammansatt utredning för att man
skall komma vidare med detta.

Det är något nytt att man från utskottets sida
försöker se över vad som gagnar sjöfartspolitiken
och att man på lång sikt kanske också ser till att
närsjötrafiken kommer i ett annat läge. Som jag ser
det har kust- och närsjötrafiken missgynnats till
förmån för andra trafikslag. En samordning av de
tre trafikslagen -- järnväg, väg och sjöfart -- skulle
kunna bidra till en positiv utveckling för detta land.

I Europa kommer man med all sannolikhet att öka
sjöfarten på den tunga lastbilstrafikens bekostnad.
Om vi inte är med på det tror jag att vi kommer på
efterkälken. Därför är det bra om man kan få till
stånd en utredning.

Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till min
meningsyttring avseende mom. 19. Jag står
dessutom bakom meningsyttringen när det gäller
de övriga tre momenten.

Anf. 43 TOM HEYMAN (m):

Fru talman! Det är glädjande att konstatera att
utskottet praktiskt taget är helt enigt i sin syn på
sjöfartsfrågorna.

Man skräms nästan av enigheten. Den borgerliga
regeringen får t.o.m. beröm av Karl-Erik Persson
från Vänstern. Håkan Strömbergs anförande nyss
ändrade inte heller den grundläggande enigheten.

De socialdemokratiska reservationerna innebär
ingen ändrad målsättning för sjöfartspolitiken. Det
är snarare mer när det gäller detaljfrågor om hur
arbetet skall bedrivas som man har reserverat sig.

Vi har i utskottet enats om behovet av en ny
parlamentarisk utredning för att se över den
framtida sjöfartspolitiken. Vi tror att en sådan
utredning är nödvändig, inte minst i ett nordiskt
perspektiv och i ett Europaperspektiv. I dag finns
det ingen gemensam europeisk sjöfartspolitik, men
en sådan måste komma till stånd. I dag konkurrerar
nästan samtliga europeiska länder inbördes med
olika former av skattefrihet för sjöfarten -- en i
längden ohållbar utveckling. Jag har svårt att tro att
ens Håkan Strömberg kan tycka att det här är en
bra lösning.

Den glidande regeltolkning som skett inom den
nordiska färjetrafiken är en del av detta problem
och måste självfallet behandlas av utredningen och
på kort sikt även av regeringen. Därför krävs det
inte heller något speciellt påpekande till regeringen
om detta. Ärendet är redan under behandling.

Utskottet har också en gemensam
grunduppfattning om behovet av kustsjöfartens
utveckling, men ansvaret för denna utveckling
måste ligga på näringen själv. Staten har små
möjligheter att bedöma vad som är utvecklingsbart,
och staten skall därför ej heller ha ansvaret för
utveckling av fartyg och hamnanläggningar.
Måhända har Håkan Strömberg och Karl-Erik
Persson en större tro på statlig reglering och
kontroll än vad vi från regeringspartihåll har i
denna fråga. Aktuellt utredningsmaterial gällande
kustsjöfarten finns redan tillgängligt i det s.k.
Ostkustpendelprojektet. Men det måste också
finnas ett intresse både från redare och lastägare för
en sådan utveckling. Staten kan inte förutsättas lösa
sådana problem.

Även när det gäller säkerhets- och miljöfrågor finns
i grunden en stor samsyn. Från majoritetens sida
vill vi dock konstatera att det i dag bedrivs ett
omfattande och energiskt arbete av Sjöfartsverket.
Det har för övrigt redovisats mycket ingående till
utskottet. Vi är därför helt övertygade om att några
ytterligare påpekanden från riksdagens sida inte är
nödvändiga. Utvecklingen går även här åt rätt håll.
är det gäller reservation 4 är jag osäker på vad
reservanterna egentligen menar. Att höja
beredskapen för omfattande tung
bärgningsutrustning kostar mycket pengar, oerhört
mycket pengar, och ger samtidigt en väldigt
begränsad nytta. Förlisningar må vara aldrig så
spektakulära i TV-reportage, men sammantaget
har andra former av miljöpåverkan genom vanliga
och ofta diffusa utsläpp långt större betydelse. En
riktig prioritering av miljöarbetet bör därför i första
hand omfatta andra åtgärder än beredskapshållning
av tung bärgningsutrustning.

Beträffande farleden till Luleå har Ny demokrati
förenat sig med Socialdemokraterna och i utskottet
fått majoritet för en begäran om en tidsplan för
denna utbyggnad. Eftersom frågan är under
beredning vore det fel att nu göra ett påpekande
från riksdagen. Detta framgår av reservation 5, som
jag alltså yrkar bifall till.

Vänsterpartiet har en något motsägelsefull
meningsyttring. Å ena sidan förespråkar man
varmt en utökad kustsjöfart, å andra sidan vill man
inte inrätta Rödkobbsleden. Det är kanske den
bästa säkerhetshöjande åtgärd vi i dag kan göra i
någon svensk farled. Man vill också flytta
oljehamnen från Stockholm till Nynäshamn och
lösa transportfrågan med en ökande biltrafik på
landsvägarna över Södertörn. Resonemanget är
både ologiskt och inkonsekvent och stämmer dåligt
med de vackra orden om sjöfartens miljöfördelar
som finns i flera motioner från Vänsterpartiet.

Vänstern återkommer också till sitt gamla
lotsningskrav. Har man något belägg för att detta
ger någon högre säkerhet? Kan Karl-Erik Persson
nämna något enda haveri under senare år som kan
hänföras till avsaknaden av lots?

Slutligen, fru talman, vill Socialdemokraterna, som
vanligt, återinföra båtregistret. Den frågan har
tidigare ingående debatterats här. Jag kan bara
konstatera att registret nu är placerat hos
försäkringsbolagen där det kan göra nytta.
Båtägarna har ansvaret för registreringen.
Kostnaden är nu mycket lägre än när registret
fördes i statlig regi. Genom att registret nu inte
längre är någon offentlig handling så slipper vi
också funderingar hos kommunala politiker om att
man skall införa en kommunal planering av
fritidsbåtslivet baserad på registeruppgifter. Det
behövs inte. När det gäller invändningarna ifrån
tull och sjöpolis är det bara att konstatera att
registret, med den utformning det tidigare hade,
inte var juridiskt hållbart vid t.ex. åtal om
fartmissbruk. Vi slipper förhoppningsvis också
vidare funderingar på båtskatt.

Därmed, herr talman, ber jag få yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet med den
ändring som ett bifall av reservation 5 innebär och
avslag på övriga reservationer och
meningsyttringen.

Anf. 44 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Fru talman! Tom Heyman ondgör sig över att han
får beröm ifrån Vänsterpartiet. Jag tycker att han i
stället skall glädja sig över detta. Vi berömde ju
inte utskottet för hela betänkandet. I det här fallet
kanske ordspråket om att även en blind höna någon
gång finner ett korn passar. Det skulle vara
fantastiskt om det på sjöfartspolitikens område
alltid skulle bli konfrontationer med företrädare för
regeringspartierna. Försöker Tom Heyman slå in
på linjen att, på Kommunikationsdepartementets
område, regeringspartierna alltid skall vara på
kollisionskurs med de övriga partierna? Det är
bekymmersamt om det är så.

Vi har här diskuterat olika trafikslag. Vi har talat
om att vi i stort sett är överens. Men Tom Heyman
ondgör sig över att vi berömmer vissa delar. Jag
tycker att det är mycket konstigt. Det skall bli
intressant att se om Folkpartiets representant, som
snart skall tala, tycker likadant.

När vi diskuterar sjöfartspolitik brukar moderaten
Tom Heyman ha en egen linje, medan företrädare
för de övriga partierna i den borgerliga
fyrpartiregeringen har en annan syn. Det är väl
mera bekymmersamt än att Tom Heyman får
beröm från mig för vissa delar i utskottets
betänkande?

Tom Heyman ondgör sig också över att vi vill flytta
en del av hanteringen av farligt gods från
Stockholms innerstad till andra städer. Han
förutsätter automatiskt att transporterna måste ske
med lastbilstrafik. Detta är ytterligare ett exempel
på den inskränkthet som Tom Heyman har visat på
andra områden. Om det inte pasar honom så måste
all trafik ske med lastbil. Det står ingenting i
motionen om att transporten skall ske med lastbil.
Det är också en tolkning som får stå för Tom
Heyman.

Anf. 45 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Det är klart att man blir glad när man
får beröm, men det känns mycket ovant att få
beröm från Vänsterpartiet.

Karl-Erik Persson tar upp frågan om Nynäshamn
och säger att oljan inte skall transporteras med
lastbil. Men hur skall den då transporteras? Skall
man lagra oljan för all framtid i Nynäshamn?
Mellan Nynäshamn och Stockholm går en länsväg
av ganska dålig standard. Däremellan går också en
enkelspårig järnväg som är hårt belastad med
pendeltrafik. Det finns inte så stora möjligheter,
annat än med väsentliga investeringar, att flytta
oljehamnen till Nynäshamn om man inte vill ha en
ökad belastning på den vägen.

Anf. 46 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Fru talman! Nu är det samma visa igen. Enligt Tom
Heyman finns det bara ett alterntiv, och det är
transport på väg. Vi har här talat om gigantiska nya
satsningar på bl.a. järnväg. Det är inget som säger
att man inte kan göra så fortsättningsvis. Jag har
inte sagt att transporterna skall ske med lastbil. Jag
har inte heller sagt att transporterna behöver ske
med järnväg.

Det vore bra om man kunde få en diskussion kring
vilka förutsättningar det finns att flytta hanteringen
av farligt gods från Stockholms innerstad. Det är
detta som det handlar om. Farligt gods lagras väl
inte nu i Värtahamnen och andra hamnar och får
ligga kvar där för evigt, eller är det så? Jag förstår
att godset i dag transporteras med lastbil. Är det så
mycket bättre än att göra en satsning någon
annanstans? Måste man dra in allting i våra större
städer? Det är också ett märkligt synsätt.

Så till vårt beröm. Jag har faktiskt suttit i denna
riksdag i många år. Det finns andra frågor där
Moderaterna och Vänsterpartiet har haft samma
uppfattning. Vi kanske har haft olika
utgångspunkter men kommit till samma slutsatser.
Det finns ingen annan än Tom Heyman som blir så
rådlös när detta sker. Han kanske skulle fråga
andra företrädare för sitt parti om de är lika rådlösa
varje gång.

Anf. 47 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Jag återkommer till diskussionen om
Nynäshamn. Oljan flyttas till Stockholms innerstad
därför att en stor mängd olja förbrukas där. Oljan
behöver bara förflyttas från Värtan. Enligt
Vänsterpartiets motioner kan transporterna till
Värtan företrädesvis gå med det miljövänligaste
och säkraste transportalternativet, nämligen med
båt.

Anf. 48 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:

Fru talman! Tom Heyman talade om att vi nu
ställde upp på helheten i sjöfartspolitiken. Det gör
vi, eftersom man nu har övergett planerna på att
införa ett internationellt svenskt fartygsregister.
Man har ändrat detta för att göra svensk
sjöfartsnäring någorlunda neutralt i förhållande till
andra länder. Man har också valt ett rederistöd.

Det sägs att våra reservationer bara skulle gälla
detaljer, men det är viktiga detaljer i helheten.
Reservationerna pekar på miljöfrågorna och på att
vi skall se sjöfartsnäringen som en helhet. Det är
inte vi som har utarbetat reglerna för och
kontrollen av rederistödet. Det var regeringen som
pekade på att Sjöfartsverket skall bestämma
antalet ombordanställda. Vi tycker att redarna och
de ombordanställda själva skulle få avgöra det. Det
är inte heller vi som har pekat på strikta regler när
det gäller effektivisering och rationalisering för att
rederistödet skall utgå.

De borgerliga partierna har en reservation till
utskottets betänkande om Sandgrönnleden. Gång
på gång har regeringen skjutit upp viktiga frågor
som gäller infrastruktursatsningar på grund av att
man söker medfinansiärer. Det är nu när vi har
ledig arbetskraft och maskinerna står stilla som vi
kan göra bra upphandlingar. Det är då vi skall sätta
i gång sådana här projekt så att det är färdigt när
konjunkturen återvänder.

Det frivilliga båtregistret som ni talar om kommer
att bli upplöst. Det är lätt att plocka bort en
registreringsskylt från en stulen båt. Ingen kan
anmärka på att båten inte har registeringsskylt. Det
är totalt meningslöst att ha en typ av frivilligt
register. För att kontrollen i våra skärgårdar skall
bli effektiv är det viktigt att vi har ett sådant register
att man kan se vem som är skyldig till försummelser
i sjöfarten.

Anf. 49 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Jag skall bara ta upp frågan om
båtregistret. Även tidigare var det lika lätt att sätta
ett felaktigt nummer på båten. I ett antal fall
lyckades man stjäla båtar med registrets hjälp.
Köpen fick laga kraft, eftersom det gick att visa att
båtarna var registrerade innan de stals. Registret
var mycket dåligt. Det har varken bidragit till högre
säkerhet eller till någon bra försäkringslösning.

Anf. 50 HÅKAN STRÖMBERG (s) replik:

Fru talman! Orsaken till att vi tar bort ett register
kan inte vara att det finns möjligheter att
falskskylta. Ingen har kommit på idén att man skall
ta bort bilregistret därför att en och annan biltjuv
byter ut registeringsskyltar på bilar.

En sådan tanke är helt befängd.
Regeringspartierna och Ny demokrati har sagt att
de vill avskaffa båtregistret. Men länsstyrelserna i
samtliga kustlän har uttalat sig för att båtregistret
skall vara kvar. Polisen, tullmyndigheter och
Riksrevisionsverket -- dvs. praktiskt taget alla
myndigheter som berörs av eller handlägger dessa
frågor -- har sagt att båtregistret borde vara kvar.

Anf. 51 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Håkan Strömberg kommer sanningen
mycket nära när han jämför båtregistret med
bilregistret. Bilregistret är en väsentlig del i
bilskatteuppbörden. Parallellen mellan ett
båtregister och införandet av en båtskatt framstår i
den tydlighet som faktiskt återfinns i många
tidigare socialdemokratiska motioner.

Anf. 52 KENNETH ATTEFORS (nyd):

Fru talman! Jag är uppfostrad att inte tala så
mycket i egen sak. Men denna gång måste jag göra
det. Det gäller frågan om en parlamentarisk
sjöfartskommitté. På s. 17 i betänkandet står
följande: ''I motion T618 (nyd) framhålls att en
brett sammansatt parlamentarisk
sjöfartskommitté -- med förträdare för näringen
som experter -- bör tillsättas med uppgift att föreslå
en långsiktigt hållbar sjöfartspolitik. Den
nuvarande osäkerheten om den framtida
sjöfartspolitiken i EU understryker -- säger
motionärerna -- behovet av att från svensk sida
forma en egen politik, men med ett europeiskt
perspektiv, i syfte att kunna påverka den framtida
sjöfartspolitiken inom EU och den internationella
utvecklingen. En sådan sjöfartspolitik skall
självklart gynna en svensk handelsflotta under
svensk flagg.''

Vidare vill jag framhålla vad utskottet uttalar i
denna fråga: ''Utskottet anser att alla
ansträngningar därvid bör göras i syfte att nå en
bred enighet över partigränserna i den för nationen
centrala frågan om hur vårt behov av sjöburen
utrikeshandel bäst skall tillgodoses i ett långsiktigt
perspektiv. En parlamentariskt sammansatt
utredning bör därför tillsättas för ändamålet.
Arbetet bör bedrivas med största möjliga
skyndsamhet.''

Fru talman! Eftersom det inte är så ofta vi
nydemokrater får beröm, måste jag på detta sätt få
det fört till protokollet att det faktiskt är vår motion
som ligger till grund för att hela kammaren skall
fatta beslutet att tillsätta denna parlamentariska
kommitté. Jag är mycket glad för att det blir en
lösning. Som jag har förstått det hela kommer det
aldrig att bli någon rätsida på sjöfartspolitiken om
inte denna kommitté tillsätts. Jag tackar samtliga för
detta.

Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om en ny
farled i Luleå. Utskottet tillstyrker att arbetet
påskyndas. Det finns naturligtvis en baktanke,
vilket är att förbättra förhållandena för sjöfarten i
Norrland. Nu ser jag att Sten-Ove Sundström blir
glad. Men följande kanske inte gör honom så glad.
Sjöfarten är nämligen bra i norr, så det behöver inte
byggas så mycket järnväg. Allt skall ju vara i
samklang med den samordnade
infrastrukturplaneringen. Det finns faktiskt en
baktanke. Därför tillstyrker utskottet att man skall
se positivt på sjöfarten. T.o.m. Karl-Erik Persson
anser att kammaren är ovanligt positiv till sjöfart
numera.

Fru talman! Vidare har vi frågan om båtregistret.
Frågan går precis i den riktning som var vår
intention redan från början, dvs. att
försäkringsbolagen skall ta över registret. Det är
verkligen underligt att ett försäkringsbolag kan
försäkra båtar till ett värde av 200 000--300 000 kr
utan att begära att båtarna skall märkas på ett
sådant sätt att de kan identifieras om de blir stulna.
Det är försäkringsbolagens plikt att göra detta. Det
behöver inte alls vara statens plikt. Staten har bara
ett enda mål i sikte, nämligen att beskatta båtarna.
Samtliga vet att vi nydemokrater är emot
beskattning av det mesta.

Det är alltså bra att båtregistret inte finns. Vi
kommer att arbeta hårt för att det inte skall
återinföras. Jag vet och förstår att myndigheter vill
ha registret. Innan jag kom in i riksdagen var jag
själv en myndighetsperson. Jag var närmare
bestämt hamnchef. Det var lätt att från bryggan se
vilka som inte hade betalt sina hamn- och
båtavgifter. Det var jättelätt att inkassera avgifter.
Men någon frihet måste vi ha kvar i landet. Låt
båtarna vara fria.

Anf. 53 HUGO BERGDAHL (fp):

Fru talman! Mitt inlägg i debatten om sjöfarten
kommer att beröra avsnittet om den svenska
sjöfartens framtid. Jag tycker att det har sagts
ytterst litet i den frågan av de föregående talarna.

Konkurrenssituationen inom den internationella
sjöfarten har under de senaste åren inneburit att
sjöfartsnäringens utveckling i vårt land mycket nära
sammankopplats med statliga stödåtgärder. Men
det har samtidigt framgått klart att statliga
stödåtgärder inte utgör det enda villkoret för
svensk sjöfarts fortsatta överlevnad eller
utveckling. För allt fler framstår det som helt
nödvändigt att sjöfartsnäringen också måste bidra
med rationaliseringar och andra kostnadssänkande
insatser för att kunna öka de svenskflaggade
fartygens möjligheter att hävda sig i konkurrensen.
Denna insikt har också varit regeringens
utgångspunkt när man under de senaste åren har
arbetat med frågan om de sjöfartspolitiska
åtgärderna.

Tyvärr är jag övertygad om att man i dag måste
konstatera att den svenska sjöfartspolitiken trots
många lovvärda försök från regeringens sida kört
fast. Jag efterlyser de långsiktiga lösningarna. De
lyser med sin frånvaro.

Sjöfartsnäringens främsta parter,
Redareföreningen och Sjöfolksförbundet, har
misslyckats med det som andra sektorer av det
svenska näringslivet klarat av på ett bra sätt,
nämligen att lösa de problem som alltid uppstår när
en näringsgren måste rationaliseras och anpassas
till nya förhållanden.

Nu brådskar det, inte minst mot bakgrund av att
Sverige inom en kort tidsperiod kommer att bli
medlem i den europeiska unionen. Sverige måste
skyndsamt få en sjöfartspolitik som bidrar till att
stärka landets anseende som sjöfartsnation bland
konkurrenterna inom näringen.

Sjöfartsnäringen i hela dessa bredd, dvs. redarna
och fackliga organisationer, men också vi politiker,
måste visa att vi med gemensamma insatser och ett
gemensamt ansvartstagande kan prestera en
hållfast lösning för svensk sjöfartsnäring.

Fru talman! I det betänkande som vi nu behandlar
har uskottet ställt sig helt enigt bakom kravet att en
parlamentariskt sammansatt utredning bör
tillsättas för att finna en hållbar lösning för svensk
sjöfarts fortbestånd. Trafikutskottet konstaterar att
utredningsarbetet skall bedrivas med största
möjliga skyndsamhet. Jag vill gärna understryka
denna skrivning från utskottet. Det är min och mitt
partis starka övertygelse att en sådan utredning bör
arbeta med den fasta målsättningen att nå en bred
enighet över partigränserna. Det hela gäller svensk
sjöfarts framtid.

Anf. 54 BO G JENEVALL (nyd):

Fru talman! Jag blandar mig in i debatten av två
skäl. Först och främst har jag verkat hela mitt
yrkesverksamma liv inom shipping- och offshore-
verksamhet, och jag har naturligtvis en hel del
synpunkter. Dessutom har jag väckt en motion --
som jag för säkerhets skull har upprepat från förra
året med några smärre ändringar. Bakgrunden är
att jag tycker att vi borde lyfta blicken när vi talar
om något så internationellt som sjöfart.

I debatten har frågor behandlats som inriktar sig
nationellt på svensk sjöfart, visserligen med ett
vidgat europeiskt perspektiv. Jag tycker att man
skall höja blicken. Sjöfart är internationellt. Det
berör alla människor på jorden på ett likvärdigt
sätt.

Den motion jag har väckt gäller global
sjöfartspolitik. Motionen utgår från att man skall
handla på sikt. Jag är medveten om att det
verkligen är fråga om på sikt. När något skall göras
överstatligt, i detta fall inom FN:s regi, kommer det
att ta lång tid. Det kan ta 20--30 år innan något
genomförs. Men man måste börja någonstans och
någon gång.

Jag skrev som en helt vanlig medborgare i början
av 70-talet ett brev till dåvarande
generalsekreteraren U Thant och framförde
synpunkter på hur problemet kunde lösas. Jag fick
ett otroligt fint brev från generalsekreteraren. Han
höll med om att detta var något som man borde gå
vidare med. Han upplyste mig om något som jag
inte visste då, nämligen att det enbart är regeringar
som kan ta upp frågor i FN. Han rekommenderade
mig att ta kontakt med den svenska regeringen --
vilket jag senare gjorde. Det var den dåvarande
Fälldinregeringen. Jag fick ett brev från
statsrådsberedningen där det framgick att ärendet
hade överlämnats till Utrikesdepartementet. Det
var det sista jag hörde i den frågan. Ärendet
hamnade väl i någon ''file''. Detta hände för nära
20 år sedan. Man hade alltså kunnat göra något.

Då kommer vi till utskottets behandling av dessa
frågor. Av betänkandet framgår följande:
''Utskottet angav därvid ett flertal rättsliga
svårigheter som talade mot ett sådant register.'' Jag
kan inte förstå vad det är för rättsliga svårigheter
för Sverige som nation att lägga fram ett förslag i
denna riktning i Förenta nationerna. Jag undrar om
utskottet över huvud taget har läst motionen -- i
vanlig ordning förmodligen bara hemställan.
Utskottet har absolut inte förstått innebörden av
motionen.

Om ett register inrättas i FN:s regi och drivs igenom
långsiktigt, skulle vi kunna göra oss fria från först
och främst alla likkistor som flyter omkring på
världshaven. Vi skulle få enhetliga säkerhetsregler
för hela världen. Vi skulle få enhetliga
bemanningsregler. Vi skulle få enhetliga
ekonomiska villkor. Det skulle endast vara
respektive nations skicklighet i att bedriva
affärsverksamhet som skulle vara avgörande.

Jag kan inte förstå att ett land som Sverige med en
hög teknologisk standard och nivå på säkerheten,
och som verkligen försöker sköta sina fartyg på rätt
sätt, inte skulle vara intresserad av att lyfta den
övriga världens sjöfart upp till ungefär samma nivå.

Det är konstigt att utskottet behandlar frågan på
det sätt man gör. Det här är visserligen en enskild
motion, och jag är väl medveten om vad som
traditionellt händer med en sådan. Jag skulle ändå
vilja höra utskottsledamöternas kommentarer till
behandlingen av frågan och hur de ser på den över
huvud taget. Jag har nämligen svårt att inse att det
inte ligger i nationens intresse att göra den insatsen
att lägga fram ett förslag för FN som på sikt skulle
kunna medverka till att förbättra säkerheten i
sjöfarten världen runt. Sverige skulle samtidigt
kunna få ett ännu bättre läge och slippa konkurrera
med underbetalda besättningar och fartyg som har
låg kapitalkostnad. Villkoren för sjöfarten allmänt
sett skulle kunna bli likvärdiga.

En annan sak som inte har behandlats är
stuverimonopolet. Jag ställde tidigare en fråga om
det till ansvarigt statsråd. Har utskottet för avsikt
att göra någonting avseende stuverimonopolet?
Det är en enkel fråga i sammanhanget.

Hugo Bergdahl efterlyste i sitt anförande
långsiktiga lösningar. I min motion finns vad jag
kallar för långsiktiga lösningar. Vad jag däremot
inte riktigt förstod i Hugo Bergdahls anförande var
att Redareföreningen inte skulle ha gjort särskilt
mycket för svensk sjöfartsnäring, för att utforma
den på rätt sätt. Enligt min erfarenhet är det snarast
så att regering och riksdag uppställer sådana
förutsättningar att Redareföreningen inte kan göra
det som den, kanske med en mera förnuftig
affärspolitik, borde kunna göra.

Fru talman! Jag stannar där, och jag hoppas att jag
får några kommentarer från utskottets ledamöter.

Anf. 55 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Vi har självfallet i utskottet läst Bo G
Jenevalls motion. Däremot har vi kanske inte helt
förstått vilka problem han tror att man kan lösa
med någon form av FN-registrering av
världshandelsflottan.

Det är litet förvånande att en sådan här tanke förs
fram av just Bo G Jenevall, som representerar Ny
demokrati. Vad han egentligen säger innebär en tro
på att en överstatlig myndighet skulle kunna gå in
och reglera den internationella sjöfarten. Ny
demokrati har inte i andra sammanhang, i varje fall
inte i sina partiprogram, visat sig ha någon
förkärlek för vare sig överstatliga eller statliga
myndigheters regleringar.

Problemet med ett sådant här register är
naturligtvis att FN aldrig kan göra mer än att nå
enighet inom den egna organisationen. Den
enigheten når man vanligtvis på en mycket låg nivå.

De flytande likkistor som Bo G Jenevall tror att
man skulle kunna komma åt med ett sådant här FN-
register har i dag en flagga i aktern och en hemort
i något av de länder som är medlemmar i FN. De
länderna kommer naturligtvis inte att vara mer
entusiastiska för skärpta regler i fortsättningen än
vad de är i dag. Därför är ett FN-register ett slag i
luften. Utvecklingen inom FN och den verksamhet
som FN bedriver visar med all önskvärd tydlighet
att problemen att nå enighet om detaljer är väldigt
stora.

Den andra frågan som Bo G Jenevall tar upp rör
stuverimonopolet. Det är intressant, så till vida att
det egentligen inte är någonting som riksdagen kan
ägna sig åt, eftersom det inte finns något lagstiftat
stuverimonopol. Det finns en överenskommelse
mellan arbetsmarknadens parter om att det bara
skall vara ett stuveri i varje hamn. Denna
överenskommelse har nu tagits upp till debatt. Det
fackliga motståndet mot en ändring av
stuverimonopolet har varit en av de stora
bidragande orsakerna till de svårigheter som svensk
sjöfart har haft, och vi får hoppas att bl.a. den
förändringsansats som Socialdemokraterna visar i
dag innebär att den här frågan också kan avföras
från dagordningen relativt snart.

Anf. 56 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Tom Heymans replik bekräftar bara att
han inte har läst min motion. Den innebär nämligen
i förlängningen att vi skall ha ett enda register på
lång sikt och att de fartyg som är anslutna till detta
register också skall bära en FN-flagga. Det skulle
t.ex. kunna innebära rabatter på
försäkringspremier och på hamnavgifter. Jag är helt
övertygad om att detta så småningom skulle få de
effekter som jag har talat om.

Det finns ju register i de flesta länder i dag. Här är
det alltså tal om att samordna dem och få likartade
föreskrifter för samtliga länder. Jag vill inte kalla
det för överstatligt, utan för en samordning.

Stuverimonopolet regleras genom en internationell
överenskommelse, som den svenska staten antagit.
Det finns alltså saker som kan göras, vilket jag har
påpekat för det ansvariga statsrådet.

Anf. 57 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Bo G Jenevalls formuleringar om ett
världsregister i FN:s regi ger mig ett intryck av
superstaten Utopia, där staten kan bestämma allt.
Det är en hopplös tanke. Jag tror att möjligheten
att nå en världsvid enighet om alla sådana här
frågor är uteslutan.

Anf. 58 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Jag förstår att det inte är särskilt stor
mening att debattera den här frågan vidare med
Tom Heyman. Men Redareföreningen står i allra
högsta grad bakom dessa tankar. Som jag nämnde,
fann generalsekreteraren i FN förslaget mycket
intressant, och han ville gärna att det skulle
bearbetas vidare.

Anf. 59 HUGO BERGDAHL (fp) replik:

Fru talman! Bo G Jenevall har uppfattningen att vi
i utskottet inte har tagit del av innehållet i hans
motion. Jag vill nog påstå motsatsen: de flesta av
oss har tagit del av motionen -- jag har själv läst
den.

Inte heller jag finner någon långsiktig lösning i Bo
G Jenevalls motion. Jag tycker att han skulle vara
glad över att trafikutskottet inser att det finns
många problem att lösa när det gäller svensk
sjöfartsnäring. Utskottet har därför enhälligt -- jag
vill understryka det -- föreslagit att det skall
tillsättas en parlamentarisk utredning, som
fördjupar sig i de problemställningar som måste
lösas när det gäller den svenska sjöfartsnäringens
framtid. Det är ändock ett fall framåt. Det är viktigt
att en grupp av sjöfartsintresserade människor tar
upp, diskuterar och försöker komma fram till goda
förslag om framtidens svenska sjöfart.

Jag nämnde att Redareföreningen tillsammans med
de fackliga organisationerna inte har lyckats lösa
sådana problem som man har löst på ett bra sätt
inom andra sektorer av det svenska näringslivet.
Det är att beklaga, men jag anklagar inte bara
redarna för detta.

Jag hoppas att regeringen tillsätter en utredning
enligt utskottets förslag och att den tar sig an dessa
problem, för att hjälpa redarna och de fackliga
organisationerna att hamna på rätt spår i denna
fråga.

Anf. 60 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Jag tycker också att det är bra att
utredningen har tillsatts, vilket jag har förstått är
något som även vi nydemokrater har medverkat
till. Jag vill bara skicka med utredarna att de skall
lyfta blicken litet grand bortom den nationella och
kanske europeiska horisonten när det gäller något
så viktigt som internationell sjöfart.

Jag håller med om att det naturligtvis är två parter,
Redarföreningen och facket, som måste komma
överens och att detta borde lyckas bättre. Men
kanske är de litet bundna -- åtminstone med den
ena handen bakom ryggen -- av regler och
bestämmelser, vilket gör att deras förutsättningar
kanske blir sämre än andra länders. Men jag tycker
att det är bra att utredningen har tillsatts och
hoppas att man höjer blicken.

Anf. 61 HUGO BERGDAHL (fp) replik:

Fru talman! Jag skall inte förlänga denna debatt så
mycket. Vi tycks slutligen ha kommit fram till en
gemensam linje i dessa frågor.

Jag vill starkt understryka det som Bo G Jenevall
avslutade sitt inlägg med, att de i utredningen bör
lyfta blicken en bra bit bortom den svenska
gränsen. Vi ensamma här i Sverige har inte alltid de
goda lösningarna, utan jag tror att vi måste jämföra
våra synpunkter med våra konkurrenters utanför
Sveriges gränser.

Anf. 62 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Fru talman! Vi är samstämmiga i mycket, men jag
hävdar fortfarande att vi från svensk sida borde ta
ett initiativ i denna fråga.

Anf. 63 CLAUS ZAAR (nyd):

Fru talman! När det gäller betänkandet kommer
jag att uppehålla mig vid en viss färjetrafik,
nämligen den till Gotland.

Det är uppenbart att kraftfulla åtgärder måste
vidtas för Gotlandstrafiken. Som medborgare
frapperas man av att den överenskommelse som
träffats med rederiet Nordström & Thulin nu
kräver 175 miljoner kronor per år i bidrag. I det
sammanhanget bör noteras att trafikunderlaget
kraftigt har ökat och att rederiet dessutom har
infört prishöjningar. Kostnaderna i samhället i
övrigt har hållits nere medan man här kan se
kraftiga prishöjningar och en kraftig volymökning.

Det är bra att Gotlandstrafiken nu utreds. Det vore
oroande om det skulle få fortsätta på detta vis.
Behovet av subventioner på flera hundra tusen
kronor per dag förefaller att innebära en ohållbar
situation. Då måste man titta på vad det finns för
alternativ. Som det är nu tas pengarna in genom att
lastbilstransporterna åläggs ett Gotlandstillägg som
innebär att åkerierna tvingas ta ut ökade
fraktkostnader utöver vad som egentligen skulle
behövas.

Vi har tidigare i en motion framfört idéer om
förändringar av Gotlandstrafikens finansiering. Vi
har föreslagit taxfreeförsäljning på
Gotlandsfärjorna. Den frågan tror jag kommer att
bli mer aktuell än någonsin. Gotland är ju en ö. Vi
behöver bara jämföra den med Åland, där
förhållandet är det rakt motsatta. Där behöver inte
trafiken subventioneras. Åland har i
förhandlingarna med EU fått igenom ett avtal om
taxfreeförsäljning på färjetrafiken. Därför är det
inte så märkvärdigt som det ofta görs gällande att
försöka införa taxfreeförsäljning på färjorna just
till Gotland.

Jag tror att klassningen av nuvarande system för
inrättandet av taxfreeförsäljning måste ändras.
Rutterna är såväl långa som korta. Tidigare har
gällt att färjetrafiken skall gå mellan olika nationer.
Men jag tycker inte att vi skall behöva sälja
Gotland för att införa taxfreeförsäljning på
Gotlandsfärjorna. Det måste finnas andra kreativa
lösningar. Som jag sade blir det nu inte konkurrens
på lika villkor för lastbilstrafiken.

Fru talman! Skicklighet och kreativitet bör avgöra
den framtida färjetrafikens utveckling. Gotlands
färjetrafik är en oerhört viktig del i turistindustrin
och dess framtida expansion. En av de delar i
samhället där vi verkligen kan skapa ny
sysselsättning och ny framtid för många
medborgare är just turistindustrin, för den har varit
eftersatt. Jag hoppas därför på en öppen diskussion
om en förändring av taxfreesystemet.

Anf. 64 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Claus Zaar har synpunkter på många
angelägna problem när det gäller Gotlandstrafiken,
vilka jag kan dela. Det är därför bra att det nu har
tillsatts en utredning som skall se över
trafikförsörjningen till Gotland. I utredningen är
för övrigt även Ny demokrati representerat.

För närvarande är vi bundna av gällande avtal.
Under avtalsperioden finns det inte så mycket att
göra åt trafiken, utan utredningen får inriktas på
perioden efter.

Claus Zaar tar upp frågan om taxfreeförsäljning, en
fråga som många gånger har tagits upp här i
kammaren. I dag tror jag att vi kan avföra den från
dagordningen. Vi har sökt inträde i Europeiska
unionen. Bland EU:s lösningar för internationell
färjetrafik finns över huvud taget inte problemet
med taxfreeförsäljningen med. Åland har fått till
stånd en särlösning, baserad på dess internationella
fördrag från tiden kring 1920. Men Sverige har
varken begärt någon särställning för Gotland eller
fått någon sådan beviljad. Frågan kan inte heller
väckas i efterhand.

För att rensa debatten vill jag säga att färjetrafiken
till Gotland inte skall baseras på taxfreeförsäljning
utan på andra lösningar.

Anf. 65 CLAUS ZAAR (nyd) replik:

Fru talman! Tom Heyman sade att man skall avföra
frågor från debatten. Jag tycker att det resultat som
Finland har nått visar att man inte skall bara säga
att frågor är avgjorda. Kommer vi nu, vilket jag
hoppas, med i EU efter en omröstning, kan en
påverkan inifrån ske. Vi kan inte fortsätta att i
nuvarande omfattning översubventionera trafiken.
I så fall måste man lägga papperen på bordet, vilket
inte har skett. Det är väldigt svårt att få närmare
uppgifter om dessa avtal.

Anf. 66 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Förra våren beslutade trafikutskottet
att begära en utredning om färjetrafiken till
Gotland efter ett motionsförslag från mig och
andra. Det är alldeles utmärkt, och jag tänker
därför inte ge mig in i diskussionen om stödet till
färjetrafiken till Gotland, även om det onekligen
vore frestande. Jag ser med tillförsikt på
utredningen och dess förslag.

När utredningen tillsattes i höstas, insåg man
ganska snart att det inte gick att ställa flygtrafiken
utanför. Det beror naturligtvis på de speciella
förhållandena på Gotland. Det finns ingen väg att
välja på. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag
upprepar detta från denna talarstol.

Utredningens ordförande, som är ordinarie
ledamot i trafikutskottet, gick ut i gotländska
massmedierna och gav uttryck för denna
uppfattning. Man hade för avsikt att anlägga en
helhetssyn på trafiken. Då måste både flyg- och
färjeförbindelserna finnas med.

För att få litet dragning på detta väckte vi på
Gotlandsbänken en motion och begärde
tilläggsdirektiv till utredningen. Nu svarar utskottet
att man förutsätter att regeringen i samband med
beredningen av utredningsförslaget även beaktar
flygtrafiken men att man inte är beredd att föreslå
tilläggsdirektiv.

Jag är väldigt förvånad över att utredningens
ordförande inte i utskottet har drivit samma linje
som i gotländska massmedier. Jag vill därför passa
på och ställa den frågan, eftersom han är
närvarande här i dag. Det är beklagligt. Jag har nu
fått klart för mig att utredningen -- möjligen med
undantag för ordföranden -- själv har begärt
tilläggsdirektiv med denna innebörd. Det är
nödvändigt för att få en allsidig belysning.

En annan Gotlandsmotion, som vi också har varit
eniga om, handlar om ansvaret för de strandade
fartygen. Jag undrar om man verkligen har läst
motionen, när man uttrycker sig som t.ex. Tom
Heyman gjorde. Vi talar inte om behovet av någon
tung bärgningsutrustning i första hand, utan vi talar
om ansvaret och om en utvidgning av antalet s.k.
farliga ämnen. Det finns ju ämnen som klassas så
redan i dag.

Det är svårt att förstå varför privatiseringens
vapendragare i de borgerliga partierna utgår från
att staten skall stå för kostnaderna om man
fastställer ett ansvar för vrak. Jag har svårt att
förklara för mina väljare och jag har själv svårt att
inse varför det skall vara förbjudet att lämna ett
bilvrak i skogen men vara fullt tillåtet att lämna ett
vrak i våra vatten så länge det inte ligger i en farled
eller på annat sätt stör normal verksamhet.

Jag yrkar bifall till den socialdemokratiska
reservationen nr 4. För övrigt anser jag att
fritidsbåtsregistret bör återinföras.

Anf. 67 TOM HEYMAN (m) replik:

Fru talman! Frågan om ansvar för olika händelser
på den internationella sjöfartens område är
konventionsbunden. Därmed är en förändring inte
något som man enkelt kan bestämma om i
riksdagen. Det tar vanligtvis en ohygglig tid att
genomföra förändringar. Dessutom är man i andra
länder kanske inte lika intresserad av att utvidga
redaransvaret till att gälla även bärgning av vrak.
Det är ingen självklarhet att Sverige skulle kunna
få en sådan konventionsförändring genomförd.
Man har lyckats på två områden, dels när det gäller
oljetransporter, där det har införts ett strikt ansvar,
och dels i fråga om atomansvarighetslagen. När det
gäller övrig sjöfart har man inte internationellt sett
samma intresse av ett vidgat ansvarsbegrepp, så
våra möjligheter skall inte övervärderas.

Anf. 68 ULLA PETTERSSON (s) replik:

Fru talman! Tom Heyman sade att det tar en
ohygglig tid om man skall påverka de
internationella konventionerna. Denna fråga
aktualiserades för minst tio år sedan, när fartyget
Benguela gick på grund vid Gotlands västkust.
Sedan dess har vi kämpat här i riksdagen för att få
till stånd en lagstiftning. Jag kan upplysa om att
resterna av Benguela fortfarande ligger kvar.

Det finns lagstiftning på detta område. Det framgår
av vår motion att det t.ex. i Holland finns en
lagstiftning i detta avsende, vilken utskottet enkelt
hade kunnat ta del av.

Anf. 69 LARS SVENSK (kds):

Fru talman! Jag fick av Ulla Pettersson en fråga som
gällde flygets roll i utredningen om
Gotlandstrafiken. Jag är ordförande i denna
utredning. Ulla Pettersson har naturligtvis hämtat
sina citat från tidningarna. Jag kan då tala om min
relation till pressen i dessa frågor.

Jag har uttryckligen förklarat att flyget inte ligger
inom kommitténs arbete. Det tror jag att vi är
överens om. Sedan kom denna fråga upp med
prishöjningarna. Jag sade då till medierna att finner
vi, när vi jobbar med dessa frågor, att det finns
samverkanslösningar när det gäller trafiken och
naturliga kopplingar mellan färjetrafiken och
flygtrafiken, skall vi naturligtvis ta upp dessa till
behandling. Det kan finnas lösningar som är
positiva för flygtrafiken, t.ex. ökad konkurrens.

Jag vill även upplysa om att denna fråga har varit
uppe till behandling i kommittén. Det har nu
formulerats och framställts en fråga till regeringen
om kommitténs möjligheter att inbegripa även
flygtrafiken i detta arbete. Jag har personligen
uttryck oro för att vi skall få in hela flygtrafiken,
eftersom den i sig är mycket omfattande. Flyget
styrs ju av både nationella och internationella
regleringar och avregleringar. Skall vi ta med detta
och behandla det på det sätt som krävs, kan det bli
ett mycket omfattande arbete, som kan ta tid i
anspråk från det som kommittén ursprungligen är
satt att sköta, nämligen i första hand färjetrafiken.
Men i dagsläget är frågan alltså formulerad och
framställd till regeringen.

Anf. 70 ULLA PETTERSSON (s):

Fru talman! Jag vill tacka Lars Svensk för att han
kom hit och svarade på mina och gotlänningarnas
frågor. Att flygtrafiken i dag inte ligger inom ramen
för utredningen känner vi väl till. Det är ju
anledningen till att vi för denna diskussion.

Finns det naturliga kopplingar, sade Lars Svensk,
skall man även ta upp flygtrafiken till behandling.
Ja, dem kan varje gotlänning ange för utredningen.
Det gläder mig mycket att kommittén alldeles på
egen hand har tagit detta initiativ. Det är tråkigt att
inte också trafikutskottet kunde stödja den
framställningen. Det stämmer inte riktigt, när
utskottet förklarar att det skulle bli så besvärligt
och krångligt att ta upp denna sak men samtidigt
säger att man utgår från att regeringen i samband
med beredningen av utredningens förslag även
skall beakta flygtrafiken. Man begär alltså att
regeringen skall ta på sig det stora omfattande och
besvärliga internationella arbetet men vill inte
överlåta det till kommittén, som i alla fall har detta
såsom specialuppgift. Detta beklagar jag. Jag
hoppas verkligen att regeringen i motsats till vad
som tidigare har sagts i frågedebatter är beredd att
ställa sig bakom denna uppfattning och ge
utredningen sådana tilläggsdirektiv att den också
behandlar flyget.

Anf. 71 LARS SVENSK (kds):

Fru talman! Eftersom några står och pratar bakom
ryggen på mig, hörde jag inte riktigt Ulla
Petterssons anförande. Men det var säkert bra, och
jag tackar för det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 10 §.)

10 § Luftfart

Föredrogs

trafikutskottets betänkande

1993/94:TU15 Luftfart (prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 72 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):

Fru talman! När vi i mars månad förra året
debatterade luftfartsfrågor, fastslog vi att 1990-
talets luftfartsdebatt inte präglas av samma
optimism och framtidstro som hade rått under
1980-talet med sin då snabba tillväxt av flygtrafiken
såväl inrikes som utrikes. Nedgången för
inrikesflyget kan i huvudsak förklaras av
lågkonjunkturen. Till detta kommer andra åtgärder
som ett resultat av politiska beslut. Avregleringen
av flyget har resulterat i neddragningar av
flygverksamheten på många platser.
Återupptagandet av linjefarten på Bromma är en
annan åtgärd som har bidragit till försämringar i
Arlandas fina navsystem.

Vi socialdemokrater har varit och är fortfarande
starkt kritiska till det sätt på vilket avregleringen av
flyget har genomförts samt till linjefart på Bromma
flygplats.

Beträffande den framtida verksamheten på
Bromma flygplats anser vi socialdemokrater nu
som tidigare att regeringen snarast bör deklarera
att staten inte kommer att ta något ekonomiskt
ansvar för ytterligare en regional flygplats i
Stockholmsområdet efter 1996. Frågan om en
sådan flygplats för Stockholmsregionen måste lösas
av regionen på samma sätt som övriga regioner i
landet tar ansvar för sina flygplatser. Vi anser inte
att det är riksdagen som skall avgöra om Bromma
skall användas såsom flygplats efter den 31
december 1996, utan det bör avgöras av
Stockholms kommun. Vi är däremot fullt
övertygade om att staten via Luftfartsverket inte
skall ha något som helst ansvar för driften av
Bromma flygplats efter den 31 december 1996.

I motion T224 har vi socialdemokrater framhållit
att Luftfartsverket i sin slutrapport Flyget inom
Norrland 1993 har föreslagit att åtgärder för
flygtrafikförsörjningen till Norrlands
universitetssjukhus i Umeå fullföljs genom att
staten upphandlar flygtrafik på sträckorna
Östersund--Umeå, Kiruna--Luleå--Umeå,
Gällivare--Umeå och Sundsvall-- Umeå.
Regeringen anser att staten skall upphandla trafik
endast på linjen Östersund--Umeå. Detta anser vi
vara felaktigt. Kostnaderna för denna upphandling
under nästa budgetår beräknas till 9,3 miljoner
kronor.

Vi delar Luftfartsverkets uppfattning att en
samordnad upphandling bör ske av flygtrafiken i
Norrland på de linjer som verket har angivit.
Därigenom kan de statliga medlen ges en betydligt
effektivare användning och den för Norrland
livsviktiga flygtrafikförsörjningen tryggas.

När vi i trafikutskottet vecka 9 besökte Umeå och
Västerbotten fick vi ytterligare belägg för hur
viktigt det är att upphandlingen av flygtrafiken
utökas så att den även omfattar de tidigare nämnda
Norrlandslinjerna. Regeringens ofullständiga
proposition om Norrlandstrafiken är beklaglig.
Men nu har riksdagen möjlighet att komma till rätta
med detta misstag genom att stödja reservation nr
1 i trafikutskottets betänkande nr 15.

Jag förutsätter att alla ni ledamöter som
representerar Norrland, oberoende av
partitillhörighet, stödjer vår reservation. I annat
fall är det illa ställt med omtanken om ert Norrland.

I vår reservation nr 2 tar vi upp ytterligare två
frågor som gäller Norrlandsflyget. Det gäller då
först den utbyggnad av rullbanan på Kiruna
flygplats som vi anser är nödvändig för att de stora
flygplanen som används vid ozonforskningen skall
kunna starta på ett tillfredsställande sätt.
Investeringar i rullbanan bör därför snarast komma
till stånd.

Vidare tar vi upp en för Luleå flygplats -- Kallax,
som är en av de mest trafikerade flygplatserna i
landet -- viktig fråga, nämligen frågan om
byggandet av den nya hangarbyggnad som är
nödvändig för att trafiken skall kunna upprätthållas
på ett tillfredsställande sätt.

Till sist gäller det reservation nr 4 och ett
motionskrav från de socialdemokratiska
ledamöterna i Skåne. De föreslår att de skånska
flygplatsernas framtid bör utredas mot bakgrund av
avregleringen och den eventuella
järnvägsförbindelsen mellan Malmö och
Köpenhamns flygplatser. I likhet med
motionärerna anser vi socialdemokrater i
trafikutskottet att detta är en mycket angelägen
fråga.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till samtliga
socialdemokratiska reservationer som är fogade till
betänkandet.

Anf. 73 KARL-ERIK PERSSON (v):

Fru talman! Om det hade funnits en samordning
mellan olika trafikslag skulle det eventuellt ha
kunnat innebära att satsningar på små flygplatser
inte hade kommit till stånd i den utsträckning som
i dag sker. Jag tänker då på små flygplatser i
anslutning till stora flygplatser.

Däremot anser jag att satsningarna på små
flygplatser, framför allt i Norrlands inland där det
inte finns några andra kommunikationsmedel,
måste få fortsätta. Jag tror att staten på sikt inte kan
undandra sig sitt ansvar för att det finns bra
kommunikationsmöjligheter, framför allt i
Norrlands inland där andra kommunikationsmedel
inte är möjliga. Och om sådana är möjliga är många
av tidsskäl beroende av att snabbt kunna ta sig till
Norrlands inland, och även därifrån. Således måste
staten ta ett ökat ansvar i den delen.

När det gäller utbyggnaden av trafiken med
snabbtåg tror jag att små flygplatser i anslutning till
stora flygplatser på sikt kommer att betyda att det
av ekonomiska skäl inte är möjligt att fortsätta att
driva dem på det sätt som sker i dag.

Till detta betänkande har vi i Vänsterpartiet fogat
två motioner. I den ena motionen säger vi att flyget
skall ta sin del av kostnaderna för vad buller och
luftföroreningar förorsakar.

På s. 22 i utskottsbetänkandet uttalar sig utskottet
som svar på vår motion på ett sådant sätt att jag
måste fråga utskottets representant om han
verkligen står bakom skrivningen i betänkandet:

''Utskottet vill erinra om att den övervägande delen
av trafikflygplan och motorerna till sådana
tillverkas utomlands.'' Ja, det är helt riktigt. Men
frågan är om vi inte tillverkar motorer till de bilar
som i dag trafikerar svenska vägar och som vi ställer
höga miljökrav på. Måste vi inte ställa miljökrav
också på importen? Om vi inte gör det blir
konsekvensen att vi bara kan ställa miljökrav på
fordon som tillverkas här i Sverige. Jag förstår alltså
inte vad utskottet menar med sin skrivning om att
vi inte kan ställa krav på det som kommer utifrån.

Längre ner i texten står det att vi skall arbeta
internationellt när det gäller att komma till rätta
med sådana här problem, och det är helt riktigt.
Det gör vi ju när det gäller andra fordonstyper och
motorer. Jag kan alltså inte förstå att det skall
behöva finnas en skillnad här, dvs. att vi skall ställa
högre miljökrav på importen.

I den andra motionen tar vi upp frågan om Bromma
flygplats. Jag instämmer i vad Sven-Gösta Signell
har sagt. Vidare överlämnar jag med varm hand de
handlingar som jag här har med mig till Oskar
Lindkvist. Såvitt jag förstår kommer Oskar
Lindkvist i sitt anförande att tala om Bromma
flygplats.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till mom. 14
i utskottets hemställan i betänkandet.

Anf. 74 JAN SANDBERG (m):

Fru talman! I detta betänkande behandlas en viktig
del av det svenska transportsystemet. Att detta
livligt diskuteras trodde jag mig ha märkt i
riksdagskaféet så sent som för några minuter sedan.
Där satt nämligen några representanter från ett
centralt partikansli och -- som jag trodde --
diskuterade luftfarten. Men det visade sig senare
att de talade om getnäringen, inte om jetnäringen.
Bortsett från den episoden är fungerande
flygtransporter viktiga, inte minst för Sveriges glest
befolkade delar.

I det här betänkandet om luftfarten tillstyrker
utskottet att riksdagen godkänner propositionens
förslag om riktlinjer för just inrikes flygtrafik.

Därmed vill jag också inledningsvis yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet samt avslag på
alla de reserverationer som har avgivits av
Socialdemokraterna. Dessutom yrkar jag avslag
beträffande Vänsterpartiets meningsyttring.

Utskottet tillstyrker propositionsförslagen om bl.a.
Luftfartsverkets verksamhet under perioden 1994--
1996 när det gäller inriktning, syften och
målsättningar för verksamheten.

Från den borgerliga sidan har vi i många år
emellertid hävdat att en avreglering måste komma
till stånd för att vi skall få en konkurrensutsatt och
därmed bättre fungerande flygtrafik i vårt land.

Avregleringen, vilken nu är genomförd, har
medfört att det uppstått en ökad konkurrens. Nya
aktörer har tillkommit. Sammantaget har
avregleringen inneburit många positiva effekter,
bl.a. genom att vi har fått ett större utbud och, i
normalfallet, lägre priser.

Fru talman! I en del motioner -- och det gäller då
framför allt från Socialdemokraterna -- märks en
oro över hur de mindre flyglinjerna och
flygplatserna skall klara sig i ett friare
konkurrensförhållande. Men det är väl alltid så att
det, när något nytt införs, blir vissa förändringar.
Detta är naturligt, och en viktig beståndsdel i just
arbetet med att utveckla och förbättra.

En ökad avreglering stimulerar ju flygbolagen till
nya initiativ. Nya tankar och idéer, som tidigare
effektivt har hindrats, växer fram.

Det är också känt att just de mindre företagen, som
numera är aktivare, alltid har lättare att ställa om
sig och att de kan agera smidigare än stora företag
när det gäller att nå framgång på marknaden och att
erbjuda det som invånarna i Sverige efterfrågar.
Detta kommer troligen att ge just de små företagen,
och därmed också de mindre flygplatserna, stora
chanser att utvecklas.

Beträffande frågan om trafiken på regionalpolitiskt
viktiga, men ekonomiskt svaga, linjer vill utskottet
för sin del framhålla vikten av att trafiken på dessa
linjer kan upprätthållas också i en avreglerad
trafiksituation.

Men om det visar sig att detta inte inträffar -- vilket
jag i och för sig inte tror -- har staten ett ansvar att,
som utskottet uttalar, stödja regionalpolitiskt viktig
trafik. Det är bl.a. därför som vi, som framgår av
betänkandet, fördubblar driftbidraget till
kommunala flygplatser i skogslänen och på samma
gång tillåter ett mer flexibelt stöd.

De fem kommunala flygplatserna i det tidigare s.k.
primärnätet skall också övergångsvis få ett
utjämningsbidrag som i princip jämställer dem med
motsvarande statliga flygplatser.

Det finns ett behov av att överväga frågan om att
klarare definiera statens ansvar för flygplatsnätet
med anledning av att trafiken har avreglerats. En
sådan ny definition kräver dock att man skall kunna
avläsa mer långsiktiga effekter i flygtrafiken.
Därför bör man avvakta ytterligare något innan
man sjösätter nya, genomgripande och bestående
eventuella stödsystem.

Fru talman! I utskottet har vi under de senaste åren
varit överens om att Arlanda behöver byggas ut
med en tredje bana för att kunna möta resenärernas
behov och möjlighet att använda Arlanda flygplats
på ett riktigt sätt. Så kommer också att ske enligt
Luftfartsverkets planering 1999.

Vi har också till största delen varit överens om att
Stockholm behöver två flygplatser. Det har också
sagts från flera håll att det är ett riksintresse att det
finns två flygplatser i denna region. Eftersom inget
annat alternativ ännu har kunnat tas fram från
Stockholmsregionen har Bromma återigen blivit
den andra flygplatsen i regionen.

Nu finns det en majoritet i Stockholms
kommunfullmäktige för att bevara Bromma
flyplats. Därför ställer sig utskottet bakom
förslaget att Bromma flygplats skall bevaras
ytterligare ett antal år. Vi kan konstatera att en
fungerande flygtrafik i Stockholmsregionen inte
bara gynnar just huvudstadsregionen utan hela vårt
avlånga land.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan tänkte jag något kommentera det som andra
talare har fört fram. Karl-Erik Persson talar om
miljön på flygområdet. Jag kan hålla med om att
skrivningen i betänkandet är något kortfattad.
Läser man propositionen får man en bättre
genomlysning av problemen. Det händer faktiskt
mycket redan. Som exempel kan jag nämna
differentierade landningsavgifter på olika flygplan
beroende på buller- och miljöeffekter. Om vi skall
kunna lösa problemen med luftföroreningar
internationellt -- luftföroreningar är ofta
internationella -- är det just internationellt arbete
som måste till. Därför är jag något förvånad när
Karl-Erik Persson talar om vikten av internationellt
samarbete och samtidigt representerar ett parti som
säger nej till ett medlemskap i den europeiska
unionen. Där har vi verkligen möjlighet att påverka
inte bara Sveriges luftmiljö utan Europas och
indirekt miljön i hela världen.

Ordföranden i utskottet hade synpunkter på
Bromma flygplats. Jag har antytt tidigare att en
förutsättning för att ha en fungerande konkurrens,
för att vi därigenom skall få en bra flygtrafik i alla
delar av Sverige, är att vi har tillgång till två
flygplatser i Stockholmsregionen. Det är en
anledning till att Bromma bör finnas kvar. Den
andra är att regionen själv, majoriteten i stadens
fullmäktige, är också av den uppfattningen. Då
skall vi inte från riksdagens sida förhindra
stockholmarna från att utveckla det de tycker är
viktigt.

Det antyddes också att vi inte tar vårt ansvar för
flygplatserna i de delar av landet där det inte finns
så många passagerare. Men vi har ju fördubblat
stödet till de kommunala flygplatserna i
skogslänen. Vi bibehåller tills vidare stödet till
kommunala flygplatser i det tidigare primärnätet.
Är det, SvenGösta Signell, att försämra för
glesbygden? Det är snarare tvärtom!

Det fördes diskussioner om att införa en ny form av
stödsystem eller upphandlingssystem för
flygtrafiken för att se till att det regionalpolitiskt
viktiga flyget finns kvar. Man säger att det skall
göras nu, det är väldigt bråttom. Men det var inte
så länge sedan som representanter för
Socialdemokraterna i ett annat betänkande
gällande trafikpolitiken i stort tyckte att vi minsann
skulle utvärdera det tidigare stora övergripande
trafikpolitiska beslutet för att därefter bestämma
oss för hur vi skall gå vidare. Nu säger man helt
tvärtom. Nu är det vi från regeringpartiernas sida
som säger att vi skall utvärdera och se på effekterna
för att sedan gå vidare. Vad är det för fel att kräva
det på det här området när Socialdemokraterna
krävde precis samma sak på ett annat område?

Anf. 75 KARL-ERIK PERSSON (v) replik:

Fru talman! Jag håller med Jan Sandberg om att det
görs en del miljösatsningar när det gäller flyget.
Men nog är det en olycklig formulering när det
skrivs att man inte kan påverka därför att
motorerna görs utomlands. Jag tycker att det är en
olycklig formulering av utskottet. Den som läser
det får det intrycket att vi i och med att motorerna
görs utomlands inte kan göra någonting. Visst kan
vi.

Jan Sandberg har rätt i att jag tillhör dem som är
emot ett EU-medlemskap. Blanda inte in det i den
här debatten, det är litet malplacerat när vi talar om
internationell flygtrafik. Enligt mitt medvetande
sträcker det litet längre än till Europa.

Visst tillverkas största delen av
passagerarflygplanen i dag i USA, om jag inte är
alldeles felunderrättad. Det var ett litet feltramp av
Jan Sandberg att hoppa på mig och göra det här till
en EU-debatt. Jag tar gärna den debatten med Jan
Sandberg, men låt oss försöka få den debatten när
det är läge för det, inte nu. Om Jan Sandberg ville
skära pipor i vassen när det gäller mig och EU skar
han på fel ställe.

Anf. 76 JAN SANDBERG (m) replik:

Fru talman! Jag vill än en gång påpeka att jag kan
instämma i att skrivningen i utskottsbetänkandet på
miljöområdet är kortfattad. Den kunde ha varit
mer genomgripande. Men jag vill hänvisa till vad
som skrivs i propositionen på det här området. Där
skrivs det ganska mycket.

Även om ett stort antal av de motorer som används
i flygplanen tillverkas i USA, är det inget argument
för att vi inte skall arbeta internationellt och för att
vi inte skall arbeta inom EU:s ram för att påverka.
De facto är det så att internationella
överenskommelser träffas och diskussioner förs
mellan EU, USA och andra aktörer på marknaden.
Därför är det viktigt att vi kan påverka en av de
parter som har ett mycket stort inflytande på det
här området, dvs. EU. Det var därför som jag
gjorde den mycket naturliga kopplingen till ett
svenskt EU-medlemskap.

Anf. 77 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s)
replik:

Fru talman! Jan Sandberg säger att många nya
aktörer nu tack vare avregleringen har dykt upp
inom flygsektorn. Det är alldeles riktigt. Men
väldigt många aktörer har också gått i konkurs på
grund av avregleringen, som vi har kritiserat.

Det framhålls gärna att det har blivit
prissänkningar. Visst har det blivit prissänkningar
på vissa stora linjer, men på de små linjerna har det
faktiskt blivit prishöjningar. Gotland nämndes
tidigare. Gotlandslinjen är ett typexempel på ett
område där det har blivit prishöjningar.

Jan Sandberg säger vidare att jag skulle ha tagit upp
glesbygdsfrågor. Jag nämnde aldrig dem i mitt
anförande. Jag nämnde aldrig höjningen av
anslaget till skogslänen. Det var inte därför att vi
har ställt upp på det. Men man vill gärna säga att
man har fördubblat anslaget till skogslänen. Det
låter väldigt fint. Men vi skall ha klart för oss att det
är ganska blygsamma medel vi talar om. Anslaget
har tidigare legat på 15 miljoner. Nu är det på 30
miljoner. Vi har ställt upp på höjningen, den är i
och för sig bra men inte så väldigt bra. Då är det
bättre att tala om en fördubbling än att tala om
miljoner när det handlar om så små medel.

Som Jan Sandberg sade har vi varit eniga om
utbyggnaden av Arlanda flygplats. Jag tog också
upp det i mitt anförande. Bl.a. har ni medverkat till
försvagningar, även om de är marginella.
Navsystemet har blivit sämre på Arlanda därför att
Linjeflyg nu har flyttats över till Bromma. Vi är
emot linjefart på Bromma.

Det är viktigt att det finns två flygplatser i
Stockholmsregionen, säger Jan Sandberg och
menar att stockholmarna själva skall få bestämma
det. Jag skall inte fördjupa mig så mycket mer i
Brommadebatten. Jag vet att Oskar Lindkvist
kommer att ta upp den senare. Låt mig bara få säga
vad vi har sagt i utskottet: Låt stockholmarna få
bestämma om flygplatsen. Men det kan inte vara
statens uppgift att betala en flygplats i den här
regionen, landets största region. Den skall inte
kunna hålla en egen flygplats, utan där måste det
övriga Sverige vara med och betala.

Detta har vi sagt. Låt stockholmarna bestämma
det, men dra ifrån staten.

Anf. 78 JAN SANDBERG (m) replik:

Fru talman! Om Arlanda och Bromma flygplatser
lär vi få en debatt litet senare. Att navsystemet
skulle vara det allena saliggörande när det gäller att
se till att alla delar av Sverige har en god flygtrafik
är inte sant. För man ett sådant resonemang överlag
innebär det att exempelvis riksdagen eller
trafikutskottet skall i större utsträckning bestämma
vilka transporter som människorna skall ha
möjlighet att efterfråga vad gäller luftfart.

Det finns de facto människor som inte anser att
Stockholm är ett centrum i Sverige och att alla resor
måste gå till eller via Stockholm. Det finns linjer
från olika delar av vårt land som förlorar på att gå
omvägen via Arlanda. I och med avregleringen har
vi öppnat för mer flygfart på dessa linjer från punkt
A till punkt B utan att tvingas gå via punkt C. Om
man är en centralplanerare tycker man säkert att vi
skall hålla fast vid navsystemet till 100 %. Men en
sådan uppfattning rimmar inte till 100 % med
uppfattningen att även flygpassagerarna skall ha
möjlighet att välja annan väg än just via Stockholm.

Jag vill hålla med Sven-Gösta Signell vad gäller de
eventuella problemen för de mindre flygplatserna i
Sverige och de linjer som inte är så livligt
frekventerade. Jag tycker att det är viktigt att vi
följer utvecklingen på det här området. Jag tycker
att det är viktigt att vi har ett ansvar för att se till
att så stora delar av Sverige som möjligt skall ha
möjlighet också till flygtrafik.

Vad vi inte är överens om är om vi nu skall införa
nya system för att försöka uppbåda någonting när
vi inte riktigt vet i dag vad vi vill uppnå. Där säger
regeringen att vi måste avvakta utvecklingen
ytterligare ett tag. Under tiden plussar vi på de stöd
som finns och t.o.m. dubblerar ett av de viktiga
stöden för att se till att i varje fall underlätta för
olika regioner i Sverige när det gäller lufttrafik. Då
intar man från regeringspartiernas sida samma
ståndpunkt som socialdemokraterna intog i denna
kammare för bara någon timme sedan, dvs. att vi
måste utvärdera innan vi tar nästa steg, så att vi
hittar ett bra system som gör att de delar av Sverige
som behöver flygtrafik men som är litet glesare
bebyggda också skall få det. Vad är det för fel att
inta den ståndpunkten från regeringspartiernas sida
i det här ärendet när ni intog samma principiella
ståndpunkt vad gäller inriktningen av
trafikpolitiken i stort?

Anf. 79 SVEN-GÖSTA SIGNELL (s)
replik:

Fru talman! Det senaste Jan Sandberg sade var
mycket intressant. Jan Sandberg säger att vi nu
skulle vara emot en utvärdering, något som vi förut
varit för. Var det någonting som kritiserades som
eländigt så var det vårt förslag om en kommission.
Det skulle hindra all utveckling på trafikområdet.
Då skulle vi inte kunna göra någonting. Vi sade att
det skulle kunna ske parallellt med satsningarna.
Det skulle gärna kunna göras även här.

Behovet av flygtrafik till t.ex. universitetssjukhuset
i Umeå skall inte behöva utredas. Det är ett
faktum. Vi har klart för oss att flyget behövs. Vi har
sagt, och även upphandlingsmannen har framhållit
det, att de 9,3 miljonerna skulle kunna utnyttjas
bättre. Inte behöver vi ha någon utredning.

Sedan säger Jan Sandberg att det är bra att
Bromma flygplats finns. Vi skall inte bestämma
över hur människorna skall resa, de skall inte
tvingas resa över ett nav. Vi har aldrig motsatt oss
ett direktflyg mellan Malmö och Norrland eller
Göteborg och Norrland, te.x. Göteborg--Umeå,
om det finns underlag för det. Sådana flyg behöver
naturligtvis inte gå över Stockholm. Att ha två
flygplatser i Stockholm har ingenting, Jan
Sandberg, att göra med hur de andra linjerna skall
vara. Men detta försämrar navsystemet för de
människor som skall hit. Det är det som det gäller
och som jag tidigare här har försökt att klara ut.
Men vi har ingenting emot att man har direktlinjer.

Anf. 80 JAN SANDBERG (m) replik:

Fru talman! Men, Sven-Gösta Signell, dagens
flygtrafik till och från Bromma bedrivs i stort sett
undantagsvis av andra flygbolag och andra
operatörer än vad som fanns under den tid då vi
hade en reglerad och monopoliserad flygmarknad i
Sverige. Om vi beslutar oss för att lägga ned denna
flygplats, måste väl det innebära ett dråpslag, inte
bara för dem som bedriver trafiken utan också för
alla de flygpassagerare som ser Bromma som ett
mycket bra alternativ till Arlanda?

Jag tror att vi alla egentligen är överens om
principen att man bör ha två flygplatser i regionen.
Det är därför viktigt att man inte slår undan benen
för de alternativ som har växt fram och indirekt för
alla de flygpassagerare som ser Brommatrafiken
som ett bättre alternativ än de alternativ som finns
på andra platser och än de alternativ som fanns
innan flygtrafiken avreglerades.

Anf. 81 OSKAR LINDKVIST (s):

Fru talman! Frågan om Bromma flygplats har ju sitt
eget evighetsproblem. Så länge jag kan minnas har
frågan från och till diskuterats i riksdagen. Det är
en stor fråga i Stockholm, Sundbyberg, Solna och i
flera av de kommuner i norra delen av Stockholm
som har problem med flygverksamheten på
Bromma. Ändå bryr sig riksdagen och numera
också regeringen inte särskilt mycket om detta
stora miljöproblem.

Jag vill bara erinra om att det finns ett avtal mellan
Stockholm och svenska staten, ingånget 1947, som
löper ut den 31 december 1996. Detta avtal innebar
att Brommaområdet skulle upplåtas för
flygverksamhet under denna tidsperiod mot att
staten avstod från att uppföra bebyggelse på
Djurgården i Stockholm.

Avtalet har alltså hållits i 45 år. Det har förts många
debatter, tagits många initiativ och varit många
aktiviteter under dennat tid. Ytterligheterna har
naturligtvis också varit mycket stora i debatterna,
alltifrån de som vill ha mera flyg på Bromma till
dem som vill att flygtrafiken skall avvecklas i
enlighet med det ingångna avtalet mellan
Stockholm och svenska staten. Framför allt har
flygtrafiken satts i fråga.

När det 1976 blev en borgerlig regering skulle
frågan utredas, inte om Bromma skulle vara kvar
utan hur man skulle bevara Bromma flygplats för
flygtrafiken.

Det blev Ingvar Gullnäs som skulle klara den
uppgiften. Jag hade äran att sitta med i en
referensgrupp kring enmansutredaren tillsammans
med en annan socialdemokrat, Olle Östrand. När
resultatet var färdigt gjorde vi en egen skrivning
som dess värre inte redovisades i utredningen men
som naturligtvis mycket klart avviker från det
förslag som Ingvar Gullnäs lade fram. Det förslaget
innebar att man skulle utveckla och bygga ut
flygverksamheten på Bromma. Man skulle lösa in
en del fastigheter i området och bredda
kommunikationerna till och från flygplatsen.

Utredningen följdes av en proposition från
regeringen. Dess bättre punkterades denna
utredning av riksdagen. Orsaken till att den
punkterades var ingen annan än att miljöfrågorna
under hand har tagit över. Det fanns kanske inte så
många miljöfrågor 45 år tillbaka, men nu finns det
många sådana. Jag vill gärna säga att den
socialdemokratiska regeringen hade ett öppet sinne
för att i första hand slå vakt om miljöfrågorna när
det gällde Bromma. Vi har fört många debatter och
kanske inte alltid varit överens, men vi har varit
överens om de stora dragen, nämligen att det inte
är lämpligt att ha en flygplats mitt inne i ett mycket
tätbebyggt område.

Det är förs alltjämt diskussioner om vilken
betydelse miljön -- buller, avgaser, störningar,
olycksfallsrisker inom området -- skall tillmätas.
Hitintills har all den expertis som har varit
inkopplad på miljöfrågorna varit totalt
samstämmig: det är inte lämpligt med
flygverksamhet på Bromma. Det är inget bra läge
för en flygplats.

Helt nyligen, sommaren 1993, har
Naturvårdsverket skrivit till Koncessionsnämnden
för miljöskydd och bett att det skall utredas vilka
miljökrav som i framtiden skall ställas för att
flygverksamhet skall få bedrivas. Och då skall vi
komma ihåg att de nuvarande reglerna är mer än
tio år gamla, och det har skett en hel del under den
tiden.

Fru talman! Den 17 december 1980 beslutade
riksdagen att jettrafiken på Bromma snarast
möjligt skulle flyttas till Arlanda. Det hette också
att Bromma flygplats tills vidare skulle bibehållas
som flygplats med inriktning på allmänflyget och
behovet av en reservflygplats. Sedan dess har
tidpunkten flyttats fram till 1983, då jettrafiken
flyttades från Bromma till Arlanda. Därmed var
riksdagsbeslutet fullföljt. Då var det 13 år kvar till
dess att avtalet mellan Stockholm och svenska
staten upphörde.

Så här enkelt blev det emellertid inte -- därtill är
frågan alltför komplicerad. Den berör också många
intressen från olika grupper i det svenska
samhället. En del hade svårt att smälta att
riksdagen kunde fatta detta beslut. Det finns många
märkligheter som den som är intresserad kan ta del
av. Det finns hyllmeter med tryck om allt som har
förekommit i samband med diskussionerna kring
Bromma flygplats. Jag vill dock nämna en
märklighet.

Det fanns en utredning som hette
Inrikesflygutredningen. Den avgav sitt betänkande
1981. När denna utredning skulle göra en
bedömning av riksdagens beslut om att utlokalisera
jettrafiken till Arlanda kom man fram till att ''en
rimlig tolkning av riksdagsbeslutet var att annan
jettrafik på Bromma kunde vara kvar så länge
uppställda buller- och miljökrav tillgodosågs''.
Konsekvensen skulle alltså bli att Focker F 28
flyttades till Arlanda medan annan jettrafik kunde
vara kvar på Bromma under vissa förutsättningar.

Svaret på allt detta finns i trafikutskottets
betänkande 1980/81:28, där det slås fast att
utflyttning av jettrafiken från Bromma till Arlanda
står fast, även om trafikutskottet flyttade fram
tidpunkten för utflyttningen till 1983, som så
småningom också blev regeringens beslut.

År 1991 fick vi en regering som skall avreglera
flyget. Denna regering har nu öppnat Bromma
flygplats för jettrafik. Vi fick Malmö aviation i både
en och två upplagor, varav den senaste finns där
alltjämt.

Vi kan i dagens morgontidningar läsa att man skall
bredda utbudet trots att verksamheten på Bromma,
som det samtidigt meddelas, går med rätt
ordentliga förluster.

Regeringen tillåter alltså jettrafik på Bromma
oaktat att 1980 års beslut klart innebar att
jettrafiken skulle flyttas till Arlanda. Jag har bett
konstitutionsutskottet att granska regeringens
handläggning, och jag utgår från att utskottet har
möjlighet att lägga fram sina synpunkter innan
denna mandatperiod i riksdagen är till ända.

Jag vill alltså påstå att regeringen bryter mot
avtalet. Det är kanske t.o.m. så att regeringen inte
har brytt sig om vilket beslut riksdagen har fattat
om jettrafikens utflyttning från Bromma.

Jag vet också att regeringen tidigare har hänvisat till
vad som sker i Stockholms stadshus, där en knapp
majoritet, anförd av Moderata samlingspartiet, just
nu har kommit fram till att man skall förlänga
avtalet med 15 år. Om det vill jag bara säga att detta
inte kommer att innebära slutet på debatten om
Bromma flygplats. Det innebär i stället en
nytändning, och jag hoppas att det i den riksdag och
i det fullmäktige i Stockholm som skall väljas den
18 september i år uppstår en
mandatsammansättning som ger uttryck för
uppfattningen att miljön är något att kämpa för
också när det gäller Stockholm.

Anf. 82 JAN SANDBERG (m) replik:

Herr talman! Jag hoppas själv att vi under de
kommande åren liksom vi gjort i år och förra året
skall kunna debattera Bromma flygplats framtid. I
den riksdag som skall väljas kommer det säkerligen
att finnas motståndare av Oskar Lindbergs typ till
att Bromma flygplats verksamhet skall få fortsätta.
Dessvärre tror jag inte att jag efter valet kommer
att ha möjlighet att diskutera Bromma flygplats just
med Oskar Lindkvist.

Jag ber att få tacka för en intressant historisk exposé
över bakgrunden till Bromma flygplats. Man skall
dock ha klart för sig att det inte finns någon entydig
opinion bland invånarna i området mot bevarandet
av Bromma flygplats. Det finns uppgifter om
motsatsen.

Jag tror vidare att vi är överens om att man bör
försöka minska olägenheterna i form av buller och
miljöproblem på Bromma. Kraven på flyget på
Bromma är också de facto hårdare än kraven på
flygtrafik på andra håll, exempelvis på Arlanda.
Regeringen har också stoppat ansökningar om
utökad bl.a. utrikes trafik på Bromma. Det händer
alltså en del saker också på den fronten.

Något som förvånar mig litet är att
socialdemokraterna rent allmänt säger att det är
viktigt att flygtrafiken skall fungera i denna region,
och indirekt därmed också i landet i övrigt, men
samtidigt säger nej till en fortsatt verksamhet på
Bromma. Då är den logiska frågan: Var skall den
andra flygplatsen i Stockholmsregionen ligga? Det
vore bra om Oskar Lindkvist kunde svara på det.

Man kan också undra om det är utskottets och
riksdagens sak att säga till den politiska majoriteten
i Stockholm att man struntar i om den tycker att
Bromma flygplats skall vara kvar. Det är upp till
parterna i regionen att tycka till i denna fråga, och
i dag vill man faktiskt förlänga avtalet för
flygverksamheten på Bromma.

Jag vill också i ett mer nationellt perspektiv säga,
liksom jag gjorde tidigare, att Bromma eller i varje
fall en andra flygplats i Stockholmsregionen är en
förutsättning för fungerande konkurrens på det här
området.

Anf. 83 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Det är alldeles riktigt, Jan Sandberg,
att det finns en opinion för att behålla Bromma
flygplats. Jag kan bara nämna att den har skiftat
karaktär under årens lopp. Från början var
Brommas flygverksamhet ett flyg för direktörer i
Stockholm och för direktörer som ville resa till
Stockholm. Det var inget folkflyg utan ett affärsflyg
och ingenting annat. Om man utmanade
direktörerna, med det stora stöd som de hade i de
massmedier som då fanns, var man ganska djärv.
Då stod en mycket bred opinion mot mycket starka
ekonomiska intressen.

Ganska symtomatiskt för detta, Jan Sandberg, är
vad som inträffade den 10 november 1977, då Curt-
Steffan Giesecke och Axel Iveroth besökte
Kommunikationsdepartementet men den
dåvarande kommunikationsministern Bo Turesson
inte var där. De lämnade då över en handling om
vad de tyckte om att Brommaflyget skulle vara
kvar, försedd med en hjärtlig hälsning till
kommunikationsministern. Det skrevs då om allt
detta i Dagens Nyheter.

Det är riktigt att opinionen i dag har fått en annan
karaktär. Det finns i dag en opinion mot risken för
att det kan bli en bebyggelse på Bromma flygfält.
Jag erkänner att den debatten finns, men den
opinion som finns för närvarande har en helt ny
karaktär.

Vi var vidare inne på valet och vad som kan ske
efter detta. Före valet kommer naturligtvis de
borgerliga i stadshuset, dvs. Folkpartiet,
Moderaterna och Stockholmspartiet, att skynda sig
att fatta beslut medan man ännu har majoritet. Jag
och många med mig hoppas att det kommer en ny
mandatsammansättning som leder till att ett annat
beslut kommer att kunna fattas.

Även om miljöfrågorna och miljöproblemen på
Bromma behandlas på det sätt som sker, med hjälp
av enstaka röster hit och dit, faller ändå
huvudansvaret på den nuvarande regeringen, som
har tillåtit att jettrafiken har återinförts på Bromma
flygfält. Regeringen har här svikit genom att inte
bry sig om det beslut som riksdagen fattade den 17
december 1980.

Anf. 84 JAN SANDBERG (m) replik:

Herr talman! Att opinionsargumenten vad gäller
Bromma har vänt beror enligt Oskar Lindkvist
delvis på att det tidigare var direktörer som
använde Bromma flygplats. Det var egentligen inte
bara fråga om direktörer. Också ett och annat
borgarråd som officiellt sade sig vara emot Bromma
frekventerade Bromma ganska flitigt under denna
period. Men det kan vi glömma.

En av huvudfrågorna i denna debatt är vem som
skall bestämma huruvida Bromma skall få vara
kvar, vi här i riksdagen eller beslutsfattarna i
regionen. Den borgerliga regeringens uppfattning
är att detta, även om det är av nationellt intresse, i
mycket stor utsträckning är en regional fråga. Vi
har regionalt en majoritet för att bevara Bromma
flygplats.

Om Oskar Lindkvist och andra vill lägga ned
Bromma flygplats, tycker jag att de skall kraftsamla
på ett annat ställe än i Sveriges riksdag. Då skall
man se till att lösa socialdemokraternas problem på
detta område, som egentligen är att man inte har
lyckats få invånarna i regionen att rösta på
socialdemokraterna. Och det, herr talman, är inte
riksdagens problem utan socialdemokraternas.

Anf. 85 OSKAR LINDKVIST (s) replik:

Herr talman! Av den omständigheten att
socialdemokraterna inte har lyckats få opinionen
med sig i flygfältsfrågan drar Jan Sandberg, som jag
tror medvetet, en helt felaktig slutsats. Det finns i
Stockholm en mycket stark gruppering som arbetar
för ett flygfritt Bromma. Den är inte enbart
sammansatt av olika partier utan också verksam
tvärpolitiskt i Stockholm. Den uttrycker en mycket
stark opinion och genomför möten,
sammankomster, debatter och demonstrationer.
Senast häromdagen hade man en stor träff just för
att komma till rätta med problemen på Bromma.

Opinionen är alltså inte begränsad inom strikta
partiramar utan är ganska bred i de allra flesta
partier. Det enda parti som inte har så många
anhängare mot Brommaflyget är naturligtvis
Moderata samlingspartiet.

Frågan är vidare vilka som skall bestämma.
Riksdagen har träffat ett avtal med Stockholm. När
det avtalet går ut skall riksdagen självfallet fatta
beslut beträffande sin del av avtalet. Det löper ut
den 31 december 1996. Skall den svenska
regeringen inte hålla ett avtal som den ingått med
en av de största kommunerna i Sverige? Jag tycker
att det är ganska märkligt om man har kommit fram
till den slutsatsen. bJag förmodar att en del av
Centerpartiets företrädare här, som ju visar en
benägenhet att näst intill det oändliga stödja den
nuvarande regeringen, skulle må väldigt bra av att
få lyssna på vad ordföranden i Stockholmscenterns
Brommagrupp Hans Peters säger i en artikel i
Svenska Dagbladet den 23 februari i år, där han
vädjar till Carl Cederschiöld och Lennart Rydberg
att ha respekt för demokratin och låta
stockholmarna i valet avgöra om flyget skall vara
kvar eller inte:

''Därför vill vi i centern uppmana moderaterna,
folkpartiet, stockholmspartiet och ny demokrati att
invänta valresultatet innan man driver igenom ett
beslut om ett nytt flygavtal. Det vore hedersamt!''

Och så avslutar han: ''Om dessa partier trots allt
hastar fram ett beslut, kommer centern, om
resultatet i kommunvalet i höst så medger, att
försöka skapa en majoritet för att avtalet med
luftfartsverket omedelbart rivs upp.''

Anf. 86 GEORG ANDERSSON (s):

Herr talman! En såningsman gick ut för att så. Somt
föll vid vägbanan och fåglarna kom och åt upp det.

Varför nu denna bibliska berättelse i den här
flygdebatten? Jag kom att tänka på den när jag läste
trafikutskottets betänkande, mot bakgrund av att
trafikutskottet för två veckor sedan besökte
Västerbotten. Där såddes, som jag trodde,
fruktbärande frön, av bl.a. förra ledamoten i
trafikutskottet Görel Bohlin.

Man beskrev mycket ingående konsekvenserna av
att staten inte vidtar en samlad upphandling av
Norrlandsflyget. Avregleringen har medfört stora
problem vad gäller den olönsamma trafiken och de
flyglinjer som har få trafikanter. Det är långa
avstånd, och man är beroende av flyget, men det är
inte kommersiellt intressant.

Då har man konstaterat att om staten ville göra en
samlad upphandling så finns förutsättningarna, tror
man på goda grunder, att det skulle gå att lösa
problemen utan större kostnader än i dag, när
staten upphandlar bara en linje. En samlad
upphandling skulle vara till båtnad för
människorna i de här trakterna, som skulle få en
mera uthållig flygtrafik, en flygtrafik med
samordning av biljettpriserna och tidtabellerna, så
att man kunde flyga från Vilhelmina till Kiruna till
rimliga kostnader och inte som nu till kostnader
som motsvarar en flygresa till New York.

Det är ju detta det handlar om, och det har vi vid
upprepade tillfällen försökt förklara i
trafikutskottet, men majoriteten har styrt det hela
ifrån sig.

Jag upplevde att det fanns stor förståelse när
flygföreträdare och regionföreträdare förklarade
det här uppe i Västerbotten. Utskottet åkte tillbaka
till Stockholm, och till min besvikelse säger
majoriteten att den inte är beredd att nu göra
någonting. Det är desto mera överraskande,
eftersom man i debatten i höstas erinrade om att
regeringen har för avsikt att i kommande
budgetproposition redovisa sitt ställningstagande i
de här frågorna och att det ställningstagandet bör
avvaktas.

Nu har utskottsmajoriteten kraftfullt avvaktat och
konstaterat att regeringen gjorde ingenting åt det
här. Då svarar utskottsmajoriteten bara att
utskottet inte är berett att föreslå riksdagen att nu
göra ett mer långtgående uttalande om statens
ansvar. När skall detta uttalande komma?

Regeringen sade faktiskt den 2 december 1993 att
samhället har ett särskilt ansvar för att flygtrafiken
kan bedrivas i Norrlands inland till orter som i
många fall saknar tillfredsställande
transportalternativ. Men det stannade vid ett
uttalande. Det blev inga konkreta gärningar av det,
och det är det som nu brådskar att få till stånd.

Jag skulle vilja vädja till alla ledamöter som för sina
hembygder är beroende av att staten gör insatser.
Det handlar nu inte om att begära en massa pengar
från staten, utan det handlar om en metod för att
klara ett problem, och det borde man kunna
komma överens om i den här kammaren. Det finns
faktiskt möjlighet att rösta för reservation 1, som
jag yrkar bifall till.

Låt mig, herr talman, också säga ett par ord om
Bromma, eftersom jag har ett visst förflutet i
frågan. Den socialdemokratiska regeringen
utarbetade en paketlösning som vi presenterade
1991. Det ingick tre komponenter i den: byggande
av en tredje rullbana på Arlanda, utbyggnad av
järnvägen till Arlanda och nedläggning av
Bromma. Det fanns en tanke, en systematik i det
här.

Men sedan fick vi ett regimskifte, och då började
regeringen med att riva sönder paketet, först
genom att öppna Bromma för flygtrafik och minska
underlaget på Arlanda. Och så fann man anledning
att skjuta byggandet av tredje rullbanan framåt i
tiden. Därmed minskade också intresset från dem
som är berörda att bygga järnvägen till Arlanda.

Man riskerar på det här sättet att slita sönder alla
delarna i paketet, som var till gagn för en
samordnad trafiklösning i Stockholmsregionen och
framför allt kanske till gagn för miljön i området.
Jag beklagar detta.

Anf. 87 JARL LANDER (s):

Herr talman! Jag vill börja med att instämma i vad
Georg Andersson här har sagt om behovet av flyget
i de glesare delarna av landet. Det är med
anledning av det som jag också begärt ordet.

I betänkandet och propositionen skrivs det i princip
om Norrlands inland. Jag vill påpeka för
kammarens ledamöter att det här behovet finns
också i ett stort antal kommuner utanför det
område som direkt är Norrlands inland. Vi har
många glesa kommuner i landet som befinner sig i
samma situation.

Den problematiken har tagits upp i motioner, bl.a.
problemen i norra Värmland, där kommuner som
Torsby och Hagfors har satsat på att få
sysselsättning med hjälp av att det finns flygplatser.
De kommunerna löper en viss risk att hamna
utanför det bidragssystem som nu föreslås, och det
är utifrån det som motionerna har tillkommit.

Nu har jag full förståelse för att utskottet och
riksdagen inte preciserar exakt till vilka flygplatser
bidraget skall gå. Jag skall också säga att det är
väldigt positivt att bidraget har höjts från 15 till 30
miljoner. Men vad jag vill påpeka är att
fördelningen av bidraget inte får beräknas bara
utifrån hur stora förluster de här kommunala
flygplatserna har.

Om kommuner försöker få en optimal verksamhet
på sina flygplatser -- det här fick delar av utskottet
ta del av när vi var i Nordvärmland och lyssnade på
flygplatschefen i Torsby -- får det inte vara så att
man får bidrag bara utifrån förlustens storlek, utan
också andra faktorer måste påverka, för annars
finns det inget incitament för kommunerna att göra
något för att få optimal verksamhet på sina
flygplatser. Det finns därför anledning att de som
nu kommer att få direktiv om att fördela medlen
också har med de synpunkterna i bagaget.

Herr talman! Jag begärde ordet också för att tala
om hur viktigt det är för ett län som Värmland att
det finns en stor regional flygplats i området. För
många år sedan utdömde Koncessionsnämnden för
miljöskydd flygplatsen i Karlstad. Det framgår
också av betänkandetexten. Det har förts en
uppslitande debatt om att det skall byggas en ny
flygplats. Vi har kommit till det stadium att
regeringen har givit tillstånd för en ny flygplats i
Karlstad. Nu återstår finansieringsfrågan.

Utskottsmajoriteten skriver i betänkandetexten att
man under hand har hört att det finns pengar som
via AMS eventuellt kan användas till den del av
verksamheten som Luftfartsverket, Karlstads
kommun och landstinget inte klarar att finansiera.
Den delen skall eventuellt kunna komma från
regeringen.

Det är beklämmande att höra att uppvaktning efter
uppvaktning besöker regeringen utan att få besked.
Man får beskedet att det kanske kommer en viss
summa. Jag tycker därför att det är på sin plats att
det görs ett uttalande. De som under hand har hört
att sådana medel skall utbetalas bör meddela dem
som sitter på pengarna att behovet finns och att
pengarna måste utbetalas.

Herr talman! Värmland är i mycket stort behov av
att det snabbt fattas beslut om finansieringen av
flygplatsen i Karlstad.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

TU16 Trafikpolitikens mål

Mom. 1 (inriktningen mot ett långsiktigt bärkraftigt
transportsystem)

1. utskottet

2. res. 1 (s)

3. res. 2 (nyd)

4. men. (v)

Förberedande votering 1:

22 för res. 2

14 för men.

266 avstod

47 frånvarande

Kammaren biträdde res. 2.

Förberedande votering 2:

127 för res. 1

20 för res. 2

157 avstod

45 frånvarande

Kammaren biträdde res. 1.

Huvudvotering:

Kammaren biföll utskottets hemställan genom
uppresning.

Mom. 2 (samordnad investeringsplanering)

1. utskottet

2. res. 3 (m, fp, c, kds)

3. res. 4 (nyd)

Förberedande votering:

156 för res. 3

22 för res. 4

124 avstod

47 frånvarande

Kammaren biträdde res. 3.

Huvudvotering:

157 för utskottet

148 för res.

1 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

121 s, 2 m, 20 nyd, 12 v, 2 -

För res.:

70 m, 27 fp, 28 c, 22 kds, 1

Avstod:

1 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 4 kds, 3 nyd, 2 v

Ingrid Hemmingsson (m) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU1 Överstyrelsen för civil beredskap

Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU12 Viss internationell verksamhet

Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU13 Banverket m.m.

Mom. 4 (anslaget Drift och vidmakthållande av
statliga järnvägar)

1. utskottet

2. res. 1 (s)

Votering:

170 för utskottet

134 för res. 1

2 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

1 s, 71 m, 27 fp, 28 c, 22 kds, 20 nyd, 1 -

För res. 1:

119 s, 12 v, 3 -

Avstod:

1 s, 1 m

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 4 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 5 (anslaget Nyinvesteringar i stomjärnvägar)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

287 för utskottet

13 för men.

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

118 s, 72 m, 26 fp, 28 c, 22 kds, 19 nyd, 2 -

För men.:

12 v, 1 -

Frånvarande:

20 s, 8 m, 7 fp, 3 c, 4 kds, 4 nyd, 2 v, 1 -

Mom. 12 (trafikavgifter för banutnyttjandet)

1. utskottet

2. res. 2 (s)

Votering:

169 för utskottet

137 för res. 2

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 27 c, 22 kds, 20 nyd, 1 -

För res. 2:

121 s, 1 c, 12 v, 3 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 4 kds, 3 nyd, 2 v

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU14 Sjöfart

Mom. 19 (utbildningsprogram för arbetslösa
sjömän)

1. utskottet

2. men. i motsvarande del (v)

Votering:

283 för utskottet

15 för men.

1 avstod

50 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

120 s, 68 m, 25 fp, 28 c, 21 kds, 20 nyd, 1 -

För men.:

1 s, 12 v, 2 -

Avstod:

1 -

Frånvarande:

17 s, 12 m, 8 fp, 3 c, 5 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 21 (en nordisk överenskommelse om
färjetrafiken)

1. utskottet

2. res. 1 (s)

Votering:

170 för utskottet

136 för res. 1

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 28 c, 22 kds, 20 nyd, 1 -

För res. 1:

121 s, 12 v, 3 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 4 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 24 (kustsjöfart m.m.)

1. utskottet

2. res. 2 (s)

Votering:

166 för utskottet

135 för res. 2

2 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 26 fp, 28 c, 22 kds, 18 nyd, 1 -

För res. 2:

120 s, 12 v, 3 -

Avstod:

2 nyd

Frånvarande:

18 s, 9 m, 7 fp, 3 c, 4 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 25 (vissa sjösäkerhets- och miljöfrågor)

1. utskottet

2. res. 3 (s)

Votering:

169 för utskottet

136 för res. 3

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 28 c, 22 kds, 19 nyd, 1 -

För res. 3:

121 s, 12 v, 3 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 4 kds, 4 nyd, 2 v

Mom. 26 (ansvaret för strandade fartyg m.m.)

1. utskottet

2. res. 4 (s)

Votering:

171 för

137 för res. 4

41 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 20 nyd, 1 -

För res. 4:

121 s, 1 c, 12 v, 3 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 2 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 29 (Sandgrönnleden till Luleå)

1. utskottet

2. res. 5 (m, fp, c, kds)

Votering:

156 för utskottet

151 för res. 5

42 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

119 s, 2 m, 1 c, 20 nyd, 12 v, 2 -

För res. 5:

2 s, 70 m, 27 fp, 27 c, 23 kds, 2 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Stina Eliasson (c) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 31 (återinförande av fritidsbåtsregistret)

1. utskottet

2. res. 6 (s)

Votering:

165 för utskottet

137 för res. 6

1 avstod

46 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 27 fp, 23 c, 23 kds, 20 nyd, 1 -

För res. 6:

121 s, 1 c, 12 v, 3 -

Avstod:

1 c

Frånvarande:

17 s, 9 m, 6 fp, 6 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU15 Luftfart

Mom. 5 (upphandling av olönsam regionalpolitiskt
viktig flygtrafik, m.m.)

1. utskottet

2. res. 1 (s)

Votering:

168 för utskottet

138 för res. 1

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

72 m, 26 fp, 28 c, 23 kds, 18 nyd, 1 -

För res. 1:

121 s, 2 nyd, 12 v, 3 -

Frånvarande:

17 s, 8 m, 7 fp, 3 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 14 (flygets kostnadsansvar för buller och
luftföroreningar)

1. utskottet

2. men. (v)

Votering:

291 för utskottet

14 för men.

1 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

120 s, 72 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 20 nyd, 1 -

För men.:

12 v, 2 -

Avstod:

1 -

Frånvarande:

18 s, 8 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 18 (kompletteringar på Kiruna och Luleå-
Kallax flygplatser)

1. utskottet

2. res. 2 (s)

Votering:

163 för utskottet

137 för res. 2

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 27 fp, 26 c, 21 kds, 17 nyd, 1 -

För res. 2:

120 s, 2 nyd, 12 v, 3 -

Frånvarande:

18 s, 9 m, 6 fp, 5 c, 5 kds, 4 nyd, 2 v

Mom. 19 (nedläggning av flygverksamheten på
Bromma, m.m.)

1. utskottet

2. res. 3 (s)

Votering:

170 för utskottet

135 för res. 3

1 avstod

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 27 fp, 27 c, 23 kds, 20 nyd, 2 -

För res. 3:

121 s, 1 c, 12 v, 1 -

Avstod:

1 -

Frånvarande:

17 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Mom. 21 (framtiden för de skånska
trafikflygplatserna)

1. utskottet

2. res. 4 (s)

Votering:

168 för utskottet

135 för res. 4

2 avstod

44 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 18 nyd, 1 -

För res. 4:

121 s, 12 v, 2 -

Avstod:

1 nyd, 1 -

Frånvarande:

17 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 2 v

Mom. 23 (ett särskilt anslag till investeringar)

1. utskottet

2. res. 5 (s)

Votering:

170 för utskottet

136 för res. 5

43 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 20 nyd, 1 -

För res. 5:

121 s, 12 v, 3 -

Frånvarande:

17 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 3 nyd, 2 v

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om samlad votering

På förslag av förste vice talmannen beslöt
kammaren att jordbruksutskottets betänkande
JoU14, konstitutionsutskottets betänkanden
KU20, KU25, KU26, KU31--KU34 samt
skatteutskottets betänkanden SkU22, SkU23 och
SkU29 fick avgöras i ett sammanhang efter avslutad
debatt.

11 § Alternativ till burhållning av värphöns

Föredrogs

jordbruksutskottets betänkande

1993/94:JoU14 Alternativ till burhållning av
värphöns (1993/94:106).

Anf. 88 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Jag tillhör inte veteranerna i
jordbruksutskottet, men under snart ett och ett
halvt år som ledamot där har jag insett att
burhönsens liv och leverne har ett intresse långt
utanför utskottet, ett intresse som inte bara handlar
om bra förhållanden för äggproduktion.

Burhönsen har blivit något av en symbol för hur vi
handskas med de levande varelser som förser oss
med nödvändiga livsmedel. Livet för höns i en trång
bur är på något sätt så tydligt onaturligt och olustigt
för oss alla och så långt ifrån de hönsflockar som
många av oss -- jag också -- hade springande fritt
hemma på gården när vi växte upp, och som inte
var större än att vi kunde ge hönorna egna namn.

Det har under beredningen av det här ärendet
kommit åtskilliga brev, skrivelser och telefonsamtal
till utskottet. Inom utskottet har det gjorts upp
promemorior, det har skett utfrågningar och
uppvaktningar. Ofta har de som har hört av sig till
oss på olika sätt varit förvånansvärt väl insatta i
problemen.

Jag tycker att vi i utskottet med gott samvete kan
säga att vi har tagit frågan på allvar, och vi har också
åstadkommit ett enigt betänkande. Däremot finns
det ett särskilt yttrande, refererande till en s-
reservation till utbildningsutskottets betänkande 5,
som jag senare kommer tillbaka till, beträffande de
ekonomiska konsekvenserna av utskottets
resonemang.

Mot bakgrund av vad jag inledningsvis sade tror
jag, herr talman, att vi hade en majoritet av det
svenska folket med oss när vi beslutade att
äggproduktion efter 1998 skall ske utan trånga
burar. Jag tror också att vi har ett brett folkligt stöd
när vi nu slår fast att det här beslutet fortfarande
skall gälla, samtidigt som vi påpekar att vi vill ha
kvar en svensk äggproduktion av ungefär samma
omfattning som nu. Ingenting är ju vunnet om vi
fortsätter att äta burhönsägg fast de produceras
utanför vårt lands gränser.

Kritik kan riktas åt olika håll för att det forsknings-
och utvecklingsarbete med nya metoder som måste
till för att ersätta de nuvarande burarna inte kom i
gång i tid. Det är olyckligt, särskilt som det tar tid
att ställa om systemen. Det handlar inte bara om att
slänga ut burar och bygga nya fjäderfästallar, en
omställning som kan vara nog så svår, inte minst
ekonomiskt. Vi har också sett att hönsens
uppväxtförhållanden har en betydelse för deras
beteende som vuxna djur. Det kan alltså handla om
andra uppfödningsmetoder och kanske andra raser,
och sådant tar faktiskt ett par hönsgenerationer att
få fram. Skall man också hinna få en utvärdering är
det alltså nödvändigt att vara ute i tid.

Det är, herr talman, bakgrunden till vårt förslag om
utökade medel till forskning, en fråga som vi alltså
inte behandlar i det här betänkandet men som är
oupplösligt förknippat med detsamma.

Socialdemokraterna i jordbruksutskottet har fört
fram frågan om arbetsmiljön i fjäderfästallarna, om
behovet av utbildning och information till
verksamma inom branschen, både ägare och
anställda, samt om läkemedelsindustrins särskilda
behov av friska och oförorenade ägg. Vi är mycket
nöjda med att vi som ett enigt utskott på de här
områdena står bakom uttryck som vi är fullt till
freds med, och vi har inte funnit någon anledning
att reservera oss mot det.

Eniga har vi också blivit om motionskrav från både
oss och Folkpartiet om årliga redovisningar av
utvecklingen av omställningsarbetet. Vi vill inte på
nytt hamna i den situation att utvecklingen inte
fortskrider på det sätt vi vill och att vi som
beslutsfattare här i riksdagen inte är helt
införstådda med det. Regeringen föreslår en
kontrollstation först 1997, och vi är helt överens i
utskottet om att det är alldeles för sent. Vi vill ha
en årlig redovisning, med början redan den här
hösten.

Med vad jag nu har sagt, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga punkter
i jordbruksutskottets betänkande. Jag vill också
passa på att göra litet reklam för betänkandet. Jag
tycker nämligen att det är en utmärkt bra skrift, och
om man är intresserad av burhönsen och vår
äggproduktion kan man faktiskt få ut mycket
matnyttigt ur betänkandet.

Anf. 89 MAX MONTALVO (nyd):

Herr talman! I det underlag som ligger för beslut på
riksdagens bord i dag om alternativ till burhållning
av värphöns har Ny demokratis idéer i allt väsentligt
beaktats. Jag tänker då på definitionen av bur. Vi
anser att man vidare bör utreda stora burars för-
och nackdelar i förhållande till modellen med
frigående höns.

Vidare anser Ny demokrati att avstämningen av
läget är viktig, eftersom vi förhoppningsvis
kommer med i EU, och då förändras våra
förutsättningar.

Vi måste värna om den svenska äggproduktionen
genom att förändra regler och produktionsmetoder
i samklang med våra grannländer, så att vi får
konkurrens på lika villkor.

Efterfrågan på ägg som producerats i frigående
besättningar har redan ökat så mycket att en del
affärskedjor på vissa platser inte kan tillfredsställa
kundernas behov.

I det sammanhanget vill jag påtala ett hinder för
övergången till frigående besättningar genom att ta
ett exempel. En näringsidkare och tillika medlem i
LRF har nekats kredit i Föreningsbanken för att
bygga ett hönshus för en frigående besättning om
ett par tusen höns -- detta trots att personen i fråga
har en bra lönsamhetskalkyl med Konsum som
blivande kund. Föreningsbanken anser att det är
''en osäker satsning''.

Anta att LRF, som är största ägare i
Föreningsbanken och negativt till förändringen på
detta område, har ett finger med i spelet! Vi vet
också att Jordbrukskooperationens företag
Kronägg har förvärvat en stor burhönsanläggning i
Baltikum för produktion för den svenska
marknaden.

Om något i denna tanke om indirekt påverkan för
att skydda egna intressen har ett uns av sanning i
sig är reformen dödsdömd. Man kan då ifrågasätta
Jordbrukskooperationens maktkoncentration.

Ny demokrati anser att regeringen bör hålla ett öga
på utvecklingen, så att våra värsta farhågor inte blir
verklighet.

Ny demokrati är emot selektiva stödåtgärder vid
omställningen, då vi anser att de kan snedvrida
konkurrensen och mest förefaller likna ett stöd till
egenintresset. Det bästa stödet vid omställningen
och i all företagssatsning är en fungerande
kreditmarknad med låg ränta.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 90 BENGT ROSÉN (fp):

Herr talman! Herr jordbruksminister! Jag tycker,
precis som Ulla Pettersson, att det är glädjande att
jordbruksutskottet har kunnat ena sig kring en
gemensam bedömning av hur övergången från
äggproduktion i konventionella burar till
alternativa system skall gå till.

Sverige är ett föregångsland när det gäller
äggkvalitet och djurhälsa. Vi har varit mycket
framgångsrika med olika program för att förhindra
salmonella och den s.k. Newcastle-sjukan. Vi har
vidare varit mycket restriktiva med medicinering,
vilket har visat sig vara mycket klokt.

I Holland har man tillåtit användning av stora
mängder antibiotika inom animalieproduktionen. I
det senaste numret av jordbrukstidningen ATL
talar forskare om att landet är på väg mot en
medicinsk katastrof. 92 % av
salmonellabakterierna är resistenta mot antibiotika
i Holland i dag. Motsvarande siffra för Sverige är
6 %, vilket fått forskare hos oss att föreslå en än
mer restriktiv användning. Vi bör ägna denna fråga
stor uppmärksamhet.

Det är mycket tillfredsställande att kunna
konstatera att vi i EU-förhandlingarna har fått
igenom våra krav på djurhälsa och äggkvalitet.
Sverige är också ett föregångsland genom
ambitionen att öka våra djurs möjlighet till ett
naturligt beteende. Portalparagrafen i
djurskyddslagen från 1988, som riksdagen antog
med stor enighet, visar på detta. Som en
konsekvens av djurskyddslagen fattades då också
av riksdagen beslutet att nuvarande bursystem för
äggproduktion skall avvecklas. Det råder
fortfarande -- vilket framgår av det betänkande som
vi nu behandlar -- enighet om att så skall ske.

Upphovet till dagens betänkande är, som Ulla
Pettersson redovisade, en kontroll som gjordes
1993, varvid Jordbruksverket utvärderade hur långt
forskningen och de praktiska försöken har kommit
när det gäller alternativ till bursystem. Denna
utvärdering har fungerat som en väckarklocka --
problemen med de alternativa systemen är
betydligt större än man tidigare räknat med.
Jordbruksverket har därför föreslagit att det år då
förbudet mot nuvarande bursystem skall träda i
kraft flyttas från föreslagna 1999 till en tidpunkt
längre fram.

Regeringen och jordbruksutskottet har dock velat
avvakta härmed, och utskottet har föreslagit att
regeringen i fortsättningen skall återkomma varje
år med en lägesrapport. Om riksdagen biträder
detta förslag innebär det att vi redan i höst får en
rapport om den fortsatta utvecklingen.

Inför övergången till alternativ till bursystemen
lade riksdagen redan 1988 fast att den inte får
innebära att djurhälsan eller arbetsmiljön
försämras, att medicineringen ökar eller att
näbbtrimning tillåts. Utöver dessa krav slår
jordbruksutskottet i detta betänkande fast att
övergången till alternativa system inte heller får
leda till att den svenska äggproduktionen slås ut.

Detta är enligt min uppfattning viktigt, eftersom
alternativet annars blir importägg av sämre
kvalitet, producerade i bursystem som i regel är
sämre för djuren än våra nuvarande bursystem.

I detta sammanhang bör det uppmärksammas hur
viktig äggnäringen är för vårt land. Den sysselsätter
i dag på hel- och deltid över 4 000 personer. Värdet
i producentledet uppgår till ca 1 miljard kronor per
år, och i fodret ingår spannmål från ca 50 000 ha
åkermark.

Till detta skall vi lägga den svenska
livsmedelsindustrins ökande behov av ägg av hög
kvalitet, som också Ulla Pettersson var inne på. I
dag motsvarar behovet ca 6 % av den svenska
äggproduktionen, men det förädlade värdet i form
av i första hand näringslösningar, där Sverige är
världsledande, uppgår även det till ca 1 miljard
kronor, och huvuddelen av produktionen går på
export.

Oavsett om Sverige blir medlem i EU eller inte
betyder de nyligen avslutade GATT-
förhandlingarna att vår livsmedelsindustri i
framtiden kommer att utsättas för internationell
konkurrens.

Nu har vi i och för sig rätt att kompensera våra
producenter för den merkostnad som våra miljö-
och djurskyddslagar åstadkommer. Men vi är alla i
detta hus medvetna om att staten inte kommer att
ha råd att satsa budgetmedel på
livsmedelsområdet. Vi har ju också en gemensam
ambition att fullt ut marknadsanpassa all
livsmedelsproduktion.

På sikt tror jag att den svenska synen på
behandlingen av våra djur kommer att få
internationellt genomslag, och då kommer
skillnader i produktionskostnader att jämnas ut. Vi
vet också att konsumenter är beredda att betala
mer för en djurvänlig livsmedelsproduktion. Vad vi
i dag inte tillförlitligt vet är hur stor denna grupp
konsumenter är och hur mycket mer man är beredd
att betala. Undersökningar har nu startats på detta
område.

Vi måste därför anstränga oss så att alternativen till
nuvarande bursystem blir så rationella som möjligt.
Även om Jordbruksverkets rapport, som jag
tidigare berörde, pekade på stora problem med
bl.a. kannibalism och fjäderplockning, så finns det
också ljusglimtar.

Jag blev i måndags uppringd av en producent som
jag känner sedan gammalt. Han hade nu avslutat
två parallella omgångar med 2 000 golvhöns utan
att ha fått några större problem med just
kannibalism och fjäderplockning. Men för att
lyckas med detta i stora hönsbesättningar kan man,
enligt min talesman, inte ha fönster och dagljus i
produktionslokalen, vilket vi önskar, utan man
måste ha svagare, artificiellt ljus. Jag ser med stort
intresse fram emot att få besöka hans anläggning i
påskveckan.

Det händer mycket på området just nu. Med den
lägesrapport som vi väntar hösten 1994 får
riksdagen ett bättre beslutsunderlag för den
framtida uppläggningen av svensk äggproduktion.

Anf. 91 INGVAR ERIKSSON (m):

Herr talman! Det betänkande som kammaren nu
behandlar är en uppföljning av det beslut som
riksdagen fattade 1988 angående en ny
djurskyddslag. Lagen gällde de grundläggande
bestämmelserna om djurskyddet.

När det gäller husdjursskötseln ställdes det
särskilda krav på att djuren skall hållas och skötas
i en god djurmiljö på ett sådant sätt att det främjar
deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig
naturligt.

Människan har sedan urminnes tider varit
beroende av att hålla husdjur, och medvetenheten
om att dessa djur behöver skyddas och vårdas väl
är lika gammal som husdjursskötseln.

Lantbrukare som sysslar med djurproduktion är
starkt medvetna om att djurens skötsel och vård är
avgörande för att god produktion och lönsamhet
skall kunna uppnås. Därför har gamla, trånga,
mörka och ohygieniska stall steg för steg försvunnit
och ersatts av ljusa, lättskötta och dragfria
utrymmen.

Vårt land ligger i frontlinjen då det gäller god
djurskötsel. Därför är det mycket viktigt att stora
och genomgripande förändringar sker på ett sådant
sätt att redan förhållandevis goda lösningar inte slås
ut och ersätts med andra som ännu inte -- trots stora
ansträngningar -- uppfyller de krav som har ställts.
Detta gäller i hög grad förhållandena inom svensk
äggproduktion. Den bedrivs ännu i mycket hög
grad i bursystem.

Att äggproduktionen i så stor utsträckning bedrivs
i bursystem beror helt och hållet på samhällets krav
på effektiv produktion och låga livsmedelspriser.
Denna produktionsform slog igenom under 1960-
talet, och man kan utan tvivel konstatera att
djurhälsan, äggkvaliteten och arbetsmiljön
förbättrades med dessa system. Djurens
produktionsförmåga är mycket god, varför man
knappast kan påstå att hönsen far illa.

Även om vi i Sverige har färre höns per bur än vad
man har i omvärlden har det länge funnits en
strävan att förbättra systemen. Det har också skett.

Våren 1988 fattade riksdagen beslut om förbud att
hålla höns för äggproduktion i bur fr.o.m. 1999.
Under övergångstiden skulle forskning och försök
bedrivas i syfte att få fram acceptabla alternativa
system för äggproduktionen.

Jordbruksutskottet och riksdagen ställde vid
beslutstillfället 1988 upp fyra viktiga krav på de nya
systemen. Djurhälsan och arbetsmiljön fick inte
försämras. Medicineringen fick inte öka, och
näbbtrimning för att hindra hackskador skulle inte
tillåtas. Mot bakgrund av dessa krav har nu
resultaten från en s.k. kontrollstation hösten 1993
presenterats.

Utskottet har också vid en offentlig utfrågning fått
bred information om hur forskning och försök
utfallit och om hur resultaten har uppfattats på
olika håll.

Herr talman! Det kan konstateras att de framsteg
som man hade hoppats på ännu inte har gjorts. Man
kan därför oroligt ställa sig frågan: Klarar man av
uppgiften inom den tid och med de målsättningar
som avsågs från början?

Fr.o.m. det att nya godkända system för inhysning
av värphöns kommit fram tar det nämligen upp till
tre fyra år innan en omläggning praktiskt kan
fullföljas. Det är ofrånkomligt. Det krävs nya
byggnader, inredningar och även djur som passar in
i systemen. Det är fråga om mycket stora
investeringar.

Samhället eller staten kan rimligen inte heller
begära att enskilda procucenter skall satsa på
mycket dyra investeringar innan man praktiskt har
sett inhysningssystem som fungerar säkert och
garanterat i enlighet med de ställda kraven.

Det är också angeläget att svensk produktion -- som
hygieniskt och hälsomässigt ligger på en mycket
hög nivå -- inte slås ut på ett sådant sätt att
konsumenterna blir beroende av importägg från
höns som lever i system som är väsentligt sämre än
de nuvarande svenska systemen.

Det har ställts krav från näringens sida på en
förskjutning av ikraftträdandet. Jordbruksverket
har också efter sin utvärdering föreslagit detta.

Regeringen och jordbruksutskottet har dock inte
valt att ändra tiden för ikraftträdandet av
burhönsförbudet. I stället har årliga
kontrollstationer med lägeskontroll lagts in i syfte
att följa den fortsatta utvecklingen. Därmed skapas
en möjlighet att göra korrigeringar om det visar sig
nödvändigt.

Utskottet har också starkt understrukit att beslutet
om avveckling av burhönssystemet inte får
innebära att svensk äggproduktion slås ut och
ersätts med ägg som är producerade i andra länders
bursystem. Vidare anser utskottet att det är viktigt
att forskningen rörande alternativ till nuvarande
bursystem blir så mångsidig som möjligt. Detta
innebär att även modifierade typer av bursystem
kan bli aktuella om de bedöms kunna uppfylla
kraven ur arbetsmiljö- och djurskyddssynpunkt.

Herr talman! Då beslutet om burhönsförbud
fattades 1988 i denna kammare reserverade vi
moderater oss, just för att de nya systemen för
äggproduktion skulle uppfylla mycket bestämda
villkor. T.ex. fick miljön för hönsen inte försämras.
De nya systemen fick inte innebära att antibiotika
generellt måste användas i fodret. Avnäbbning fick
inte ske. Den hygieniska kvaliteten fick inte
försämras. Dessutom fick inte arbetsmiljön bli
lidande.

Herr talman! Målen har ännu inte kunnat uppnås,
men det betänkande som vi nu behandlar innefattar
nya förutsättningar och tillägg som vi ställer oss
bakom. Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet.

Anf. 92 CLAUS ZAAR (nyd):

Herr talman! Äggproduktionen i Sverige behöver
omprövas. De tidigare godtagna
produktionsmetoderna utsätts nu för en
genomgående granskning och omprövning. Djuren
skall hållas och skötas i en djurmiljö som ger dem
god hälsa och möjlighet att bete sig naturligt.

Forskning och försök kring alternativ till
burhållning av värphöns ingår som en del i denna
förändringsprocess. Det finns dessutom kreativa
enskilda producenter som gör försök, eftersom de
räknar med att denna förändring kommer att
komma till stånd via en lagstiftning.

Jag vill här uppmärksamma några erfarenheter som
en enskild producent har delgivit mig.

När det gäller värphöns måste man vara klar över
att en hel kedja måste följa när systemen byts ut.
Det innebär att uppfödningen, om
burhönsmetoden skall frångås, måste ske genom
att kycklingarna är frigående. De måste alltså
kontinuerligt vara frigående.

Uppfödaren av kycklingar måste ha samma
inställning som producenten. En fri blivande
värphöna kan utvecklas fritt. Den kan sandbada,
plocka och sköta om sin egen fjäderskrud. En
värphönas dag ser ut så att den fem timmar efter det
att ljuset har tänts börjar värpa ett ägg. På
eftermiddagen förbereder sig hönan för nästa dags
värpning. Då är halm och sandbad viktiga
komponenter för att göra hönsfågelns inpräglade
beteende möjligt.

Den dagliga tillsynen av värphönsen kräver tid, och
det är där man får en förändrad kostnadsbild. Den
blir dock inte så stor i praktiken som det har angetts
i betänkandet. Den producent jag har talat med
säger att 2:50 kr per kilo räcker. Han har också
uppnått att antalet fellagda ägg efter ett tag har
minskat till 3--4 %. Han har således fått ett mycket
bra resultat.

Denne producent anser också att den frihet som
han har gett värphönsen medför att hönsen får mer
motion. Han har naturligtvis också konstaterat att
hönsen får ett större energibehov. Samtidigt har
han uppnått en avkastning på 91--92 %. Äggen är
tyngre, och kvaliteten på skalen är högre. Han har
fått fram ett högkvalitativt ägg genom sin
produktion. Han anser att frigående höns blir glada
värphöns.

Han arbetar också efter principen att förändra
foderstaten för att uppnå det absolut bästa
resultatet. Vi talar här om produktion i mindre
anläggningar. Enligt hans bedöming kan man ha i
storleksordningen 10 000 värphöns i dessa
anläggningar. Därigenom får vi en närproduktion
och en högkvalitativ produkt. På sikt får vi fler
anläggningar. Vi får färskare ägg om vi kan
genomföra den här reformen fullt ut. Jag tror,
precis som Bengt Rosén, att det på sikt kommer att
finnas frigående höns i hela Europa.

Vi är på det klara med problemen med salmonella
i Tyskland. Vi har diskuterat det tidigare i
kammaren. Om vi får en produkt med betydligt
högre kvalitet så blir vi också intressanta som
förebilder och kanske som exportörer under en
period. Detta medför att vi kan få en viss utökning
av arbetsmarknaden. Detta ger helt enkelt fler
arbetstillfällen på vissa områden där det annars inte
skulle vara möjligt.

De som skall arbeta med denna verksamhet
behöver dock mycket utbildning. Det är ingen lätt
sak. Man måste ha ett öga för produktion av ägg,
som den producent som jag har diskuterat med
uttryckte det. Dessutom måste man utveckla en
foderstat som passar. Det är viktigt att vi får bra
produkter och konkurrens på lika villkor. Jag tror
att vi kan skapa en nisch för vår produktion med
hög kvalitet på ägg.

Anf. 93 PATRIK NORINDER (m):

Herr talman! Låt mig inledningsvis säga att jag står
bakom den djurskyddslag som Sveriges riksdag har
stiftat. Jag tycker att det är en bra lag och att vi skall
om värna om den lagstiftning som vi har. Jag har
dock inte haft samma syn på tillämpningen av
djurskyddslagen som jordbruksministern, som nu
är närvarande i kammaren. Vi har fört diskussioner
om bl.a. kodressörer och betesdispenser.

Förra året hade jag en motion angående lagens
tillämpning på burhöns. Både i den föregående och
i den nuvarande förordningen förbjuds burar.
Enligt mitt sätt att se det har det varit olyckligt. Det
har hämmat forskningen om alternativa system till
golvsystemet. I förordningen sägs således att man
inte får använda burar. Men hur definieras
egentligen en bur? Vilken storlek har den och hur
skall den se ut? Om vi hade släppt den svårtolkade
förordningen tror jag att vi i dag hade kommit
längre med alternativ till de konventionella burar
som vi inte vill ha i framtiden. Jag vill inte heller ha
sådana burar.

Nu har vi i alla fall kommit så långt att ett enigt
jorbruksutskott öppnar vägen även för forskning
om alternativa bursystem, där man följer
djurskyddslagens intentioner om hönsens naturliga
beteende. Det finns möjligheter till reden,
sittpinnar, sandbad m.m. i begränsad form i bur.
Jag tycker att det är synd att vi inte forskade vidare
på det här området tidigare. Det här kommer att bli
ett problem för många producenter.

För en vecka sedan var jag i Småland och besökte
Carina och Anders Nylanders anläggning i
Bredaryd. Det är ett ungt par. De är duktiga
äggproducenter. De har tagit över Anders
familjegård och gjorde ny inredning 1982. Deras
anläggning börjar nu bli gammal och försliten.
Normalt skall sådana här anläggningar bytas ut
efter tio femton år. Så många år har gått nu. De
frågade mig hur de skall göra.

De kan inte använda sin buranläggning längre. De
får inte sätta in nya burar, eftersom burförbudet
inträder 1998. År 1999 får det inte längre finnas
burar. Jag hade svårt att svara på deras fråga om
vad de skulle göra.

Alternativet för dem är att fortsätta fram till 1999
och att då upphöra med sin produktion. De vill inte
fortsätta med lösgående golvhöns, eftersom de inte
tror på det systemet. De säger att de har sett alltför
mycket avarter i det systemet. Det var svårt för dem
att hitta någon annan utväg. Om
jordbruksutskottet hade gått på Jordbruksverkets
linje att man skall avvakta med förbudet till år 2004
så skulle den här familjen nu ha kunnat sätta in
bättre och modernare burar. Sedan skulle de kunna
använda de nya systemen som skulle ha forskats
fram. Jag tror att det hade varit en bra väg att gå.

Jag ställer också upp bakom jordbruksutskottets
förslag. Det finns en utväg. I höst skall riksdagen ta
ställning i frågan efter det att utvecklingen i
forskningen har följts upp. Men då förväntar jag
mig att riksdagen också tar ställning, dvs. att
riksdagen klart uttalar att forskningen inte har
kommit så långt att ett förbud kan införas 1999.
Tidpunkten kanske behöver skjutas framåt något
så att alternativa system kan utvecklas. Jag tror inte
att det kommer att bli fråga om golvsystem i
framtiden. Jag tror att även acceptabla system
kommer att forskas fram för burar. Men det får visa
sig om detta är en framkomlig väg.
Jordbruksutskottet har öppnat dörrar för
alternativ.

Jag hoppas och förväntar mig att riksdagen vågar
fatta detta beslut. Jag tycker att det ibland inte finns
tillräckligt med politiskt mod. Det har varit stora
opinionsyttringar mot burhönssystemet utan att
sakkunskapen har varit så stor. Jag tycker även att
jordbruksministern i vissa fall har varit litet väl
försiktig i sina bedömningar och kunde ha gått litet
hårdare fram.

Jag sade redan inledningsvis att jag står på djurens
sida. Jag tror på en lagstiftning om att främja
djurens hälsa. Men det är inte alltid som
tillämpningen blir så.

Lägeskontrollen som har aviserats till 1997 är enligt
mitt sätt att se alltför sent påkommen. Vi kan inte
genomföra förändringar under tiden fram till 1999.
Det är bra att jordbruksutskottet har tagit initiativ
till denna utvärdering.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.

Anf. 94 MAX MONTALVO (nyd) replik:

Herr talman! Nu har jag hört två moderater säga att
del stöder förslaget. Men samtidigt säger ni att man
skall tänka sig för inför framtiden. Vid varje
avstämning skall man väga dessa frågor tungt för att
se om det går att riva upp beslutet.

Är inte den signal ni sänder ut till alla som tvekar
om vad de skall göra att ni kommer att riva upp
beslutet? Därför behöver de inte göra någon
omställning. Jag tycker att det är märkligt att man
talar så. Är det fråga om att härmed vara nödd och
tvungen att hålla med för att hålla ihop regeringen?
Jag tycker att det är en mycket olustig situation. Jag
tycker att ni skall förklara ert ställningstagande.

Anf. 95 PATRIK NORINDER (m) replik:

Herr talman! Ingvar Eriksson har talat för den
moderata inställningen, och jag har talat för min
inställning i det här fallet. Min personliga
uppfattning är att i realiteten kommer det att finnas
både golvsystem och andra alternativ. Max
Montalvo kan själv tänka sig vilka signaler som ges.

Jag tycker att det är bra om vi får fram system som
gagnar djurens hälsa. Det är det vi är ute efter. Det
är inte fråga om att omsätta andra värderingar på
system som är mer estetiska. Vi inbillar oss att
djuren går ute på backen och pickar. Men så är inte
verkligheten. Verkligheten i golvsystemet i dag är
rätt förskräcklig. Jag har sett mer eller mindre
nakna hönor som hackar på varandra och som är i
dåligt skick.

Men jag tror att med hjälp av forskning kommer
det att utvecklas nya golvsystem som kan bli bra
alternativ. Det kanske t.o.m. kan bli det
förhärskande alternativet. Men framför allt gäller
hela frågan djurens hälsa. Men om djuren mår
bättre i andra system, t.ex. med förbättrade burar,
hur de än ser ut, skall de systemen kunna användas.
Det skall finnas alternativ.

Anf. 96 MAX MONTALVO (nyd) replik:

Herr talman! Jag håller fullkomligt med om dessa
detaljer. Men jag menar att ert ställningstagande
innebär att beslutet blir meningslöst. Jag reagerar
mot det. Ingen kommer att ställa om sin produktion
när dessa signaler ges.

Anf. 97 PATRIK NORINDER (m):

Herr talman! Intentionerna är naturligtvis att vi
skall ha en bra djurhälsa. Det är det viktigaste.
Forskningen får avgöra om det skall ske på det ena
eller det andra sättet. Det är sakkunskapen som
skall avgöra vad som är bäst för djurens hälsa.

Min personliga uppfattning är att vi kommer att i
framtiden se båda typer av system. Vi kommer att
se både burhönssystem och bra system för
golvhöns. Vi skall kunna garantera konsumenterna
bra kvalitet på äggen, och vi skall ha en inhemsk
produktion. Vi skall inte behöva importera ägg som
vi vet är av sämre kvalitet och värps av hönor som
föds upp i förhållanden som vi ogillar.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

12 § Förvaring av allmänna handlingar hos
andra organ än myndigheter

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU20 Förvaring av allmänna handlingar
hos andra organ än myndigheter (prop.
1993/94:113).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

13 § Några rättegångsfrågor i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål m.m.

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU25 Några rättegångsfrågor i
tryckfrihets- och yttrandefrihetsmål m.m. (prop.
1993/94:118).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

14 § Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 1993/94

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU26 Förslag till tilläggsbudget till
statsbudgeten för budgetåret 1993/94 (prop.
1993/94:105).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

15 § Anslag till allmänna val

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU31 Anslag till allmänna val (prop.
1993/94:100 delvis).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

16 § Stöd till politiska partier

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU32 Stöd till politiska partier (prop.
1993/94:100 delvis).

Anf. 98 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Efter att ha diskuterat folkets
rökvanor och hönsens naturliga beteende m.m. är
vi nu framme vid politikernas olater, nämligen
partistödet. Denna fråga borde vara en öm tå i
kammaren, och det är kanske därför ingen befinner
sig här nu. Vad vet jag.

Jag kan inte förstå hur svenska politiker ens kan
försöka att låta bli att minska partistödet, nu när
det dras ned på allting annat. Jag talar inte om den
utomordentligt marginella minskningen om 14
miljoner kronor som det nu skall fattas beslut om.
Vi vet att totalposten är ungefär 2 000 miljoner
kronor.

Man kan verkligen fråga sig hur man skall klara
dialogen med sina väljare. Det kallas ju för det.
Alla har ju en dialog med sina väljare, utan att för
den skull föregå med gott exempel.

Men politikerna är säkra i denna fråga. De vet att
de får sitt stöd. Det är ju de själva som avgör att
de skall få pengarna. Därför får de pengarna. Om
någon timma fylls denna kammare och besluten
''knappas igenom''. Så går det till.

Låt oss titta litet närmare på denna fråga, bl.a. på
organisationsstödet. Partistödet utgör en del av
detta. Låt oss titta på det fusk som bedrivs.

Vi kan verkligen fråga oss vad det är som pågår. Vi
vet att politiska ungdomsorganisationer direkt
förknippade med de partier som sitter i den här
riksdagen har sysslat med oegentligheter. Frågan är
i vilken omfattning, och frågan är vem de har stulit
från. Är det av varandra eller av andra -- som om
det skulle vara viktigt?

Man kan fråga sig vad det är i detta som berör
politikens och politikernas egna villkor. Var finns
åtgärderna, påföljderna och straffen?

Låt oss tänka oss att Sveriges pensionärer skulle
agera på samma sätt som politikerna, dvs. sätta sina
egna villkor och besluta om sänkningar eller ej av
pensionerna -- och dessutom förbjuda insyn. Det är
givetvis orimligt.

Man vill inte diskutera de här frågorna i kammaren.
Det gäller från vänster till höger -- när det finns folk
i den. Vad är skälet? Skälet är att man i alla partier
undrar vem som vinner på att man river i det hela.
Det är ingen här inne som vinner på det. Men det
finns andra som gör det -- de kallas för svenska
folket. Svenska folket vinner på att dess egna
politiker visar omdöme och granskar sig själva.

De drygt 100 miljoner som det statliga partistödet
är uppe i utgör en del av en total kostnad på ca 2 000
miljoner kronor, alltså 2 miljarder. Det har vi fått
utrett för oss. Det betalar svenskarna till sina
politiker, som tackar genom att behandla folket
som om det vore underordnat, när det i själva
verket är tvärtom. De som arbetar här inne, och
även de här inne som inte arbetar men som borde
göra det, har folket som arbetsgivare. De är
avlönade av folket.

Det rena partistödet uppgår till drygt 700 miljoner,
enligt den utredning som har presenterats.
Därutöver går 1 300 miljoner kronor till arvoden
och löner. Blotta misstanken om att de här 700
miljonerna -- det är folket som betalar vartenda
öre -- inte behövs, inte används till folkets bästa
eller skulle myglas bort, borde vara nog för att en
ansvarig riksdag skulle agera och införa nya regler
för partistödet. Det borde vara tillräckligt för att
man skulle analysera partistödet långt, fem år,
tillbaka i tiden och se vad det har använts till. Det
borde undersökas hur stora belopp som inte
redovisas i räkenskaperna. Vi borde sänka stödet
ordentligt och införa total insyn.

I andra demokratier, där man bevisligen tar
begreppet demokrati högtidligare än i Sverige,
finns det ingen verksamhet som man synar
noggrannare än just den politiska. Men det vill inte
vi politiker göra här, eftersom det är vi själva som
bestämmer. Det är inte trevligt om det rotas i våra
papper.

Vad är det som säger att Sveriges politiker är bäst
och hederligast i världen? Alla av oss som kan läsa
eller lyssnar på radio eller TV får reda på politiska
skandaler i andra länder. Vi förfasar oss över dem
och tror inte att sådant händer här. Det är möjligt
att det inte gör det, men i så fall skall man väl upp
till bevis. Vad tjänar Sveriges hederliga politiker på
att inte ta upp den här frågan och göra den till en
stor fråga? De borde visa att de verkligen föregår
med gott exempel när det gäller att spara på
pengarna, reducera beloppen som går till partierna
och öka insynen.

Den här frågan kan synas som en mindre fråga
därför att det finns större frågor räknat i miljoner
och miljarder. Men om man ser på saken moraliskt
och ur den politiska moralens synpunkt kan man
konstatera att det inte finns någon större fråga. Det
är väl därför som det inte heller finns någon annan
talare än jag uppskriven på talarlistan under den
här punkten. Det är bedrövligt. Jag hoppas
verkligen att debatten kommer i gång.

Jag lovar er att den här kritiken kommer att
återkomma vare sig ni sitter härinne nu, någon
annanstans eller läser i protokollet. Detta är en av
de frågor som Sveriges politiker aldrig kommer
undan. Frågan är om politikerna skall ta initiativet
eller om folket skall göra det och avkräva
räkenskaper, protestera och på det viset tvinga
fram en sänkning av partistödet. Det vore väl en
nesa om något.

Det här är som ett flugpapper som Ny demokrati
har strött ut över det svenska samhället och de
svenska politikerna och som klibbar fast litet här
och var. Ni kommer inte att bli av med frågan. Det
kan jag garantera. Folk kommer att vakna upp.

Med detta vill jag yrka bifall till Ny demokratis
reservation i konstitutionsutskottets betänkande
32.

Anf. 99 KURT OVE JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Låt mig konstatera att det sedan länge
råder stor enighet i riksdagen om stöd till de
politiska partierna. Det finns en reservant i
utskottet. Man blir inte särskilt imponerad av den
argumentering som Ny demokrati har i sin
reservation. Jag tycker inte heller att den
argumentering som Ian Wachtmeister har framfört
här i riksdagens talarstol har förändrat det omdöme
som jag nyss gjorde när det gällde reservationen.

I själva verket spelar Ian Wachtmeister upp samma
vals som Harriet Colliander för ganska precis ett år
sedan, här i kammaren, när det gällde partistödet.
Jag vill gärna understryka att ett väl avvägt stöd till
de politiska partierna är både nödvändigt och
nyttigt för demokratin. Demokrati, Ian
Wachtmeister, måste faktiskt få kosta pengar. Man
borde beklaga att det inte förs en ekonomisk politik
i Sverige, som gör det möjligt att ge ytterligare
information till partierna för att de skall kunna tala
om för medborgarna vad politiken innehåller. Jag
skulle gärna se att vi återfick en situation där det
var möjligt att satsa mer på politisk information än
vad som tydligen anses möjligt i dag. Ett oförändrat
stöd till de politiska partierna hade inte på något
sätt varit orimligt.

Ny demokratis reservation har faktiskt ganska stora
brister när det gäller argumenteringen. Det sägs i
reservationen t.ex. att maktstrukturen växer fast
genom det partistöd som nu utgår och att dynamik
försvåras. Det står vidare att nya opinioner har
svårt att få genomslag. Men, Ian Wachtmeister, i
verkligheten förhåller det sig inte så. Vi har t.ex.
bara för någon tid sedan sett hur ett nytt politiskt
parti kom in i riksdagen. Ny demokrati kom in i
riksdagen trots att vi har ett partistöd. Om Ian
Wachtmeisters argumentering vore riktig skulle det
tala för att det inte skulle vara möjligt. Det finns
ytterligare ett parti som har tagit plats här i
riksdagen.

Om man ser på det lokala området, där det också
satsas pengar, kan man se exakt samma bild. Nya
partier har kommit in i fullmäktige och även i ett
och annat landsting. Det finns alltså ingenting som
tyder på att stödet till partierna, för att de skall
driva politisk verksamhet bland medborgarna och
på det sättet fördjupa demokratin på något sätt
skulle leda till att man cementerar det politiska livet
i ett samhälle.

Jag tycker tvärtom att om man håller sig till
realiteterna finns det mycket som talar för
motsatsen. Jag är inte förvånad över att Ian
Wachtmeister argumenterar som han gör på det här
området. Detta är ju inte det enda område där han
är tveksam till att man skall satsa pengar för en
stärkt demokrati.

Jag har fört debatt med Ian Wachtmeister här
tidigare. Den gången gällde det dagspressen. Han
har ju samma grundläggande syn där. Det visar att
han har en ganska bristande förståelse för den fria
åsiktsbildningen. Att Ny demokrati intar den
ståndpunkten är väl känt.

Till sist, herr talman, vill jag ta upp redovisningen
av partiernas ekonomi. I mitt eget parti är vi
mycket öppna när det gäller redovisningen av på
vilket sätt vi använder våra pengar. Vi har absolut
ingenting emot en diskussion i de här frågorna. Vi
vill inte komma undan på någon punkt i det
avseendet. Det är bra att de här frågorna har
väckts. Vi skall gärna från vårt håll vara med i den
diskussionen. Vi får se varthän det leder. Jag vill
understryka att jag har upplevt att de flesta partier
här i riksdagen inte på något sätt missbrukar de
pengar som de har till sitt förfogande genom
partistödet.

Jag vill yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Anf. 100 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Kurt Ove Johansson sade att han inte
var förvånad över vad han hörde mig säga. Jag är
inte heller särskilt förvånad över vad han sade.

Låt mig fastslå att problemet ligger kvar. I Sveriges
riksdag finns det en beklämmande stor majoritet
som anser att det är helt okej att ösa pengar över
sig själv. Man tycker också att demokratin
befrämjas av att tidningar och andra får presstöd
från politiker, dvs. att politiker på det sättet
påverkar press och medier. Det är ett skumögt
resonemang, och det är beklagligt. Vi har fått höra
det omigen.

Kurt Ove Johansson säger att demokratin får kosta.
Det låter tjusigt. Vad får då demokratin kosta?
Partistödet borde ju öka om man tror att detta är
demokratin. Det är det väl inte. Jämför med hur
det är i övrigt! Vi har dragit ner på allt möjligt, och
ändå går Sverige med en rasande stor förlust. Vi
kommer att få dra ner på mera. Ta arbetslösheten!
Man gick med på att sänka ersättningen till 80 %.
Det är fullständigt häpnadsväckande att man då
inte skär kraftigare och föregår med gott exempel
vad gäller de egna omkostnaderna.

Det talas om att det behövs mera pengar för
information. Det finns ingen bättre information än
att de som tar emot stödet öppet redovisar hur de
har använt varenda krona.

Ny demokrati kom in i riksdagen utan partistöd.
Vad bevisar det? Jo, det bevisar att vi var bra
fighters, att vi tog stora ekonomiska risker m.m.
Men det säger väl ingenting om det var särskilt
rättvist att andra partier fick 130 miljoner kronor
att använda för att slåss mot oss, och att det skulle
vara någonting som vi står efter i fortsättningen.

Jag tycker till sist att den här debatten är bra -- jag
välkomnar den. Det är bra, herr talman, om man
även från riksdagens sida tar ett initiativ -- i annat
fall kommer bl.a. jag att se till att debatten förs
utanför riksdagen. Jag anser fortfarande att
alltihop är en stor skandal.

Anf. 101 KURT OVE JOHANSSON (s)
replik:

Herr talman! Jag vill göra Ian Wachtmeister
uppmärksam på att partistödet skärs ned med 10 %
i det förslag som vi nu diskuterar. Det är synd att
det måste ske, men motiveringen är ju Sveriges
svaga ekonomi. Jag skulle gärna ha sett att det hade
förts en ekonomisk politik i Sverige som hade gjort
det möjligt att snarare öka stödet.

Det finns helt uppenbart ett stort
informationsbehov i det svenska samhället. Alla
som jobbar med politisk verksamhet -- jag tror att
Ian Wachtmeister är beredd att ge mig rätt i det --
inser att det kostar väldigt mycket pengar.

Det är bara att konstatera att inte ens Ian
Wachtmeister och hans parti har tänkt sig något
annat än att det skall finnas ett partistöd, låt vara
att det är endast hälften av vad som nu utgår. Jag
tar det till intäkt för att även Ian Wachtmeister inser
att det är nödvändigt med ett ekonomiskt stöd till
de politiska partierna. Det är bara synd att han inte
drar konsekvenserna av den kunskapen och inser
hur viktig informationen från de politiska partierna
är för den svenska demokratin.

Jag skall inte fördjupa mig mer i diskussionen om
den öppna redovisningen. Jag vill bara konstatera
att det i detta betänkande inte redovisas sådana
synpunkter -- inte ens Ny demokratis reservation
andas en mening på den punkten.

Jag vill bara säga att vi i vårt parti inte är oroliga för
en debatt som gäller hur partierna använder sina
resurser. Jag kan konstatera att diskussionen bland
vårt partis medlemmar om hur vi skall använda de
slantar som vi har till vårt förfogande är mycket
bred och ingående. Diskussionen är inte på något
sätt hemlighetsfull, utan den är oerhört öppen. Det
är alltför många människor som deltar i
diskussionen och som synar att partiet använder
pengarna på avsett sätt.

Om jag skall uttala mig mer generellt, kan jag säga
att jag aldrig skulle gå med på att det förekom
oegentligheter på det här området. Vi välkomnar
alltså den här debatten, och jag kan försäkra Ian
Wachtmeister att vi inte har någonting att dölja.

Anf. 102 IAN WACHTMEISTER (nyd)
replik:

Herr talman! Det är en sak att vi nu om någon
timme kommer att fatta ett beslut om att efter valet
skära ned detta bidrag med 10 %, från 135--140
miljoner till 127 miljoner kronor. Det är en liten bit
av den stora kaka som folk får betala, dvs. 2 000
miljoner kronor.

Frågan är djupare och större än vad Kurt Ove
Johansson här nämner, vad vi kan nämna i en
reservation och vad detta betänkande handlar om.

Hur stort skall stödet vara? Ja, vi har föreslagit att
det skall vara hälften så stort som i dag. Vad leder
det till? Tror ni att demokratin blir lidande? Inte
alls! Demokratin vitaliseras, därför att man tvingas
arbeta mer. Det är bara genom entusiasm och
engagemang som någonting blir gjort, inte genom
att pengar betalas ut. Organisationsstöden, där
partistödet ingår, har exploderat i Sverige. Man kan
säga att ju tröttare organisationerna är, desto mer
pengar behöver de för att hålla sin verksamhet i
gång. Det gäller även Sveriges politiska partier.

Jag tar fasta på att den här debatten skall fortsätta
på något annat sätt någon annan gång -- det måste
den nämligen göra. Frågan är mycket större än de
miljoner som detta ärende handlar om.

Anf. 103 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Ian Wachtmeister säger att det här är
en viktig politisk och moralisk fråga. Det är den,
men kanske i ett helt annat perspektiv än det som
han framlägger. Han talar om att det handlar om
politikernas olater. Här spelar Ian Wachtmeister på
mycket märkliga känslor. Hans inlägg syftar
egentligen till att undergräva en öppen demokrati.

Vi politiker tenderar att huka i buskarna i den här
frågan, därför att vi uppfattas på något sätt som
jäviga, genom att vi är företrädare för politiska
partier i parlamentet. Men vem skall ta den
debatten, om inte de politiska företrädarna? Det är
helt nödvändigt.

Det är helt nödvändigt. Här måste vi fundera över
vad alternativet är. Det partistöd vi har i dag bygger
på ett generellt synsätt som innebär att man vid
uppnådd representation får grundstöd och
mandatstöd. Man kan i och för sig diskutera
fördelningsnycklarna. Men vad är alternativet? Är
det Italien som är Ian Wachtmeisters stora
förebild? Är det en korrumperad demokrati där de
resursstarka kan ta sig fram som vi skall
eftersträva?

Ian Wachtmeister lade mycket stor vikt vid insynen.
Han ville ha en total insyn. Men hur blir det i den
korrumperade demokratin, där det inte finns något
generellt partistöd från den offentliga sidan och där
resursstarka organisationer och företag styr
politiken? Vilken insyn får man i ett sådant läge?

Herr talman! Jag tycker faktiskt att det är Ian
Wachtmeister som ägnar sig åt politiska olater.

Anf. 104 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Jag kunde tänka mig att den politiska
moralens väktare, kds, skulle köra ett varv här. Det
är ju trevligt på många sätt.

Ingvar Svensson sade att jag spelar på märkliga
känslor och egentligen agerar mot demokratin. Så
kan man bara säga om man med demokrati menar
allt möjligt politiskt mygel och just de olater som
jag vill komma åt och att man skall ta utav
skattebetalarnas pengar för att själv leva på dem.
Det var inte så den svenska demokratin en gång i
tiden fick fart och styrfart. Alltihop är bara fråga
om svepskäl.

Han talade om att Italien skulle vara en förebild för
mig. Först tänkte jag att påståendet var fräckt, men
sedan tänkte jag efter och kom fram till att det
kanske stämmer. Varför? Jo, därför att man i
Italien faktiskt har börjat att dränera sitt politiska
träsk. Men det gör man inte i Sverige, utan man
försöker bara tala om att allting är bra och att man
egentligen borde ta mer utav medborgarnas pengar.

Anf. 105 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Det är ganska intressant att höra Ian
Wachtmeister tala om politisk moralism osv. Den
politiska moralismen i denna kammare står ju
faktiskt Ny demokrati för. De står för ständiga
indignationsnummer i olika sammanhang. Jag sade
inte att Ian Wachtmeister försöker undergräva
demokratin i dess helhet. Jag sade att han syftar till
att undergräva den öppna demokratin. I ett
samhälle där det är de resursstarka
organisationerna och företagen som ser till att
partierna överlever får man ingen total insyn.
Därigenom undergrävs en öppen demokrati.

Anf. 106 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Alla som känner mig vet att jag inte
tänker undergräva någon demokrati. Tvärtom
kommer jag att blåsa på så att den fungerar mycket
bättre, och då fungerar den inte genom
organisationsstöd och annat.

Det talades om att Ny demokrati här har framfört
indignationsnummer och att det skulle vara någon
sorts utslag av politisk moralism. Jag tycker att det
är alldeles utmärkt om Ny demokrati har framfört
indignationsnummer, eftersom det är precis vad
som behövs. Den indignation som vi här har gett
uttryck för över vad jag fortfarande kallar
politikens olater delas nämligen av en mycket stor
del av det svenska folket, oavsett om de är
medlemmar i kds eller någon annanstans.

Anf. 107 INGVAR SVENSSON (kds):

Herr talman! Efter detta oerhört patetiska
generalangrepp på partistödet vill jag bara ställa en
fråga: Vem eller vad var det som betalade Ny
demokratis valskulder?

Anf. 108 IAN WACHTMEISTER (nyd):

Herr talman! Vi betalade genom att folk ställde
upp. Det fanns en kampvilja. Folk var beredda att
ta en ekonomisk förlust för den valrörelsen. Jag
själv riskerade pengar. Våra leverantörer sade:
Okej, vi ställer upp för er även om ni inte lyckas. I
så fall tar vi smällen.

Det fanns faktiskt en äkta glöd. Folk ställde upp
därför att de behövde några som kom in för att röja
om i den här kammaren, vilket tydligen gick ganska
hyggligt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

17 § Anslag till Datainspektionen

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU33 Anslag till Datainspektionen (prop.
1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

18 § Anslag till sametinget

Föredrogs

konstitutionsutskottets betänkande

1993/94:KU34 Anslag till sametinget (prop.
1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut fattades efter 21 §.)

19 § Anslag till skatteförvaltningen, m.m.

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1993/94:SkU22 Anslag till skatteförvaltningen,
m.m. (prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 109 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Utskottet är enigt om att den
ekonomiska brottsligheten måste bekämpas med
all kraft. Det är alltså inte skillnader i
målsättningen som gör att det i skatteutskottets
betänkande SkU22 finns en reservation. I likhet
med regeringen bedömer utskottet att ett ökat
anslag till skatteförvaltningen med 100 miljoner
kronor för budgetåret 1994/95 är den bästa
avvägningen för att nå en optimal effekt av insatta
resurser i arbetet med att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten.

Inom skatteförvaltningen pågår ett nödvändigt och
omfattande utvecklingsarbete för att effektivisera
och förenkla basverksamheten. Om alltför stora
resurser satsas på utveckling av ny verksamhet finns
det en uppenbar risk för att den komptens som så
väl behövs i basverksamheten kommer att bindas
upp. Effektiviseringen går då långsammare, och de
resurser som skulle frigöras förblir bundna. Detta
gör att resultatet av de 50 miljoner extra som
Socialdemokraterna vill anvisa mycket väl kan
innebära att faktiskt tillgängliga resurser för
budgetåret 1995/96 kan bli mindre än om riksdagen
följer regeringens och reservanternas förslag.

Revisorernas rapport 1993/94 nr. 6, Den
ekonomiska brottsligheten och rättssamhället,
visar samma tendens. I sammanfattningen på s. 1
sägs: ''Det förekommer också att
skattemyndigheterna håller tillbaka
brottsanmälningar eftersom de vet att åklagar- och
polismyndigheterna saknar möjligheter att utreda
brotten.''

Antalet anmälda brott ökade från ca 14 000 i början
av 1980-talet till 16 700 år 1987 och till 19 200 år
1991.

Antalet personer som lagförts för ekonomiska brott
har kraftigt minskat från 3 300 år 1987 till 2 400 år
1992.

Revisorerna konstaterade denna situation innan
skatteförvaltningen fick 45 miljoner kronor extra
för budgetåret 1993/94 och de nu föreslagna 100
miljonerna för budgetåret 1994/95. Mot denna
bakgrund framstår Socialdemokaternas förslag till
ytterligare påslag om 50 miljoner kronor enbart
som politisk taktik som i sak kan skada mer än
främja.

Regeringen kommer i
kompletteringspropositionen att ta upp frågan om
bättre samordning av insatserna för att stärka
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
Det är i högsta grad sannolikt att de 50 miljoner
som Socialdemokraterna nu slösar bort till ingen
nytta skulle haft god effekt i detta sammanhang.
Det är också revisorernas bedömning att en bättre
samordning och satsningar på kedjans svagaste
länkar är de viktigaste åtgärderna.
Effektiviseringen av befintliga resurser och en
bättre samordning mellan berörda myndigheter är
av avgörande betydelse. Det är den strategi som vi
reservanter, regeringen och revisorerna har
gemensam.

Herr talman! Det är beklagligt att
Socialdemokraterna har fjärmat sig från
verkligheten och kravet på effektiv användning av
skattebetalarnas pengar. I stället ägnar de sig helt
åt politisk taktik på skattebetalarnas bekostnad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 och i
övrigt till hemställan i betänkandet.

Anf. 110 BRUNO POROMAA (s):

Herr talman! Det betänkande som kammaren nu
har att ta ställning till är ett led i ett batteri av olika
åtgärder i kampen mot den ekonomiska
brottsligheten, åtgärder som så småningom även
andra berörda utskott för fram i sina kommande
betänkanden. Om det skulle bli ett positivt
ställningstagande här i kammaren till alla de förslag
som de olika utskotten presenterar, kommer
förutsättningarna för att mycket kraftfullt angripa
den tilltagande ekonomiska brottsligheten i
framtiden att vara mycket goda.

Det är väldigt svårt att exakt ange hur omfattande
den ekonomiska brottsligheten är. Det har i vissa
sammanhang nämnts ett belopp på över 100
miljarder kronor som årligen undanhålls staten. I
det ansträngda ekonomiska läget med en i
accelererande takt växande statsskuld har vi inte
råd att låta en sådan demoraliserande verksamhet
pågå.

En majoritet av skatteutskottet föreslår -- vilket här
har framgått av Ivar Franzéns anförande -- ett
resurstillskott av ytterligare 50 miljoner kronor till
skatteförvaltningen för kommande budgetår utöver
vad regeringen har föreslagit för att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten. Beloppet är detsamma
som Riksskatteverket har föreslagit i sin
anslagsframställning och faktiskt 50 miljoner
kronor lägre än vad skattemyndigheten tidigare har
fått löfte om.

De minnesgoda -- jag hoppas att Ivar Franzén tillhör
dem -- kommer väl i håg att regeringen i
kompletteringspropositionen för närmare ett år
sedan aviserade att resurserna för skattekontrollen
skulle fr.o.m. nästa budgetår förstärkas med
omkring 200 miljoner kronor per år under en
femårsperiod. Sedan dess har det varit märkbart
tyst från regeringens sida om dessa
resursförstärkningar till skattemyndigheten.

När utskottet besökte Riksskatteverket i höstas,
tog ledningen upp denna fråga. Man lovprisade
bl.a. Lindbeckkommissionens besked såsom
utomordentligt bra. Det hävdades från ledningens
sida att ytterligare satsningar på det här området
skulle ge tiofalt igen. Men det sades också vid
samma tillfälle: ''Vi har inte sett till dom pengarna
som utlovats och vi vågar inte trycka på knappen
innan vi har fått pengarna.''

''Trycka på knappen'' uppfattade åtminstone jag på
ett sådant sätt att man inte kunde börja nyanställa
och utbilda personal förrän man hade fått
klartecken om dessa ökade resurser. Man frågar
sig: Varför denna senfärdighet från regeringens
sida? I reservationen får vi faktiskt svaret. Där
använder man sig av uttryck som ''successivt'',
''iaktta en viss försiktighet'', ''orsaka störningar'',
''vinna erfarenheter'' osv. Detta upprepade Ivar
Franzén i talarstolen i dag. Är det möjligtvis så
regeringen och regeringspartierna vill bekämpa den
ekonomiska brottsligheten? Men inte bekämpar
man väl brottslighet med ''viss försiktighet'' eller
''successivt''? Oavsett vad det är för brottslighet,
måste man bekämpa den med all kraft och så
snabbt som möjligt. Majoritetsskrivningen i detta
utskottsbetänkande är ett led i en sådan
bekämpning.

Jag tycker att den reservation från
regeringspartierna som är fogad till detta
betänkande på något vis illustrerar den inställning
som inte minst Moderaterna har till ekonomisk
brottslighet. Den moderata justitieministern har
genom sitt uttalande mycket klart visat var
Moderaterna står i fråga om ekonomisk
brottslighet. Hon anser ju -- och det har inte
dementerats från regeringshåll -- att ekonomisk
brottslighet inte är lika allvarlig som annan
brottslighet, eftersom ''den inte innebär brott mot
den enskilde utan främst mot staten''.

Allt fler börjar misströsta om regeringens politik
mot den ekonomiska brottsligheten, en politik som
snällt sagt präglas av passivitet. Misströstan har
trängt sig in t.o.m. bland regeringspartierna. I en
tidningsintervju föreslår kds partisekreterare
samarbete med oss socialdemokrater för att stoppa
den ekonomiska brottsligheten. Han säger i samma
intervju att partiet har varit ensamt i kampen om
de här frågorna, och då menar han säkerligen inom
regeringen. Nu har hans partivänner möjlighet här
i kammaren att visa var de står i denna fråga och
visa sitt rätta ansikte genom att avstå från att rösta
på reservationen och i stället rösta på utskottets
förslag.

Som vi drar oss till minnes, gick Moderaterna i
valrörelsen hårt ut med budskapet om lag och
ordning. Men i de tre regeringsförklaringarna,
bortsett från den sista, har den ekonomiska
brottsligheten inte varit ett prioriterat område. I
den sista regeringsförklaringen snuddade
statsministern vid denna så viktiga fråga med
orden: ''Insatserna mot ekonomisk brottslighet
förstärks.'' Den förstärkning som föreslås i
budgetpropositionen är, enligt en majoritet i
skatteutskottet, inte tillräcklig. Vi gör en annan
bedömning än regeringen och regeringspartierna.
Vår bedömning överensstämmer med
Riksskatteverkets, och detta verk torde vara bäst
skickat att göra en sådan bedömning. Vårt förslag
innebär alltså inte någon politisk taktik.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag med mitt
yrkande om bifall till utskottets hemställan med fog
göra gällande att riksdagen här har möjlighet att slå
flera flugor i en smäll. Även om det kan få
marginella effekter för sysselsättningen så innebär
ett positivt beslut att viss personal inom
myndigheten som skulle ha sagts upp under
kommande budgetår, får möjlighet att stanna kvar
ytterligare en tid. Vidare kan samhällets lånebehov
krympa med några miljarder. Sist men inte minst
kan etik och moral återupprättas, och den hederlige
medborgaren och företagaren kan få stöd och
skydd mot fifflare och kriminella.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anf. 111 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag vill först peka på en mycket
påtaglig förändring av attityden till ekonomisk
brottslighet. Det torde ligga en uns av sanning i
påståendet att det för några år sedan fanns grupper
i samhället som tog ganska lätt på detta problem.
Men i dag tror jag att det finns en mycket bred och
ärlig uppslutning från företagarhåll och från alla
politiska partier kring tanken att vi här skall göra
vad som är möjligt att göra. Den inställningen har
reservanterna. Jag tror inte att det finns någon
anledning att ifrågasätta denna inställning.

Man måste se till att varje företagsutveckling görs
på ett konstruktivt, effektivt och resurssnålt sätt.
Totalt handlar det om anslag omfattande bortemot
5 miljarder. Jag säger detta för att visa på
proportionerna när 50 miljoner extra tillkommer.

För att vi beträffande kompetensen långsiktigt skall
få en effektiv skatteförvaltning måste mycket satsas
på en effektivisering av basverksamheten. Om vi
sätter denna åt sidan blir det i framtiden fråga om
mycket mindre resurser inom samma ram just när
det gäller bekämpningen av den ekonomiska
brottsligheten.

Det är inte bara fråga om antalet personer, utan det
är också fråga om kompetensen. Denna måste
utvecklas. Vi har försökt att ingående bedöma vad
som blir effektivast, vad som blir bästa
hushållningen med skattebetalarnas pengar. Då
valde vi den takt som vi också har föreslagit. Vi ser
alltså detta över en femårsperiod. Det ger den
absolut bästa effekten.

Jag vidhåller bestämt att det är rent politisk taktik
av Socialdemokraterna att här lägga på 50 miljoner.
Socialdemokraterna vet lika väl som vi -- de har ju
lyssnat på samma hearing som vi -- vilka svårigheter
skatteförvaltningen har när det gäller
effektiviseringen av dess stora verksamhet. Det
behövs en kraftsamling också där.

Vi har ju en gemensam och genuint fin målsättning.
Därför är det beklagligt att vi inte har kunnat enas
om tagen. I stället går det stora partiet ut och
försöker göra politik av detta -- till ingen nytta,
snarare till skada för politikerna och för saken.

Anf. 112 BRUNO POROMAA (s) replik:

Herr talman! Ivar Franzén talar så övertygande att
jag nog befarar att han har övertygat regeringen om
det minskade belopp som framgår av
kompletteringspropositionen.

Ivar Franzén talar om attitydförändringar. Men visa
då en sådan! Jag tycker att det nästan börjar bli en
strid om påvens skägg. Man talar ju om 50 miljoner
kronor av totalt ca 5 miljarder kronor. Det är alltså
fråga om en ytterst marginell summa i det här
sammanhanget. Ivar Franzén skall vara medveten
om att de här pengarna inte skall användas för det
löpande arbetet. I stället skall de i stor utsträckning
prioriteras till de områden där behoven är störst.

När Riksskatteverket hemställde om de här
pengarna halverade regeringen äskade belopp. Jag
har här ett pressmeddelande från
Finansdepartementet. 20 miljoner skulle alltså
avsättas till mervärdesskatteområdet. Men
ursprungligen avsåg Riksskatteverket 40 miljoner.
Om Riksskatteverket får de här pengarna kommer
man givetvis att använda resurserna på området i
fråga.

På mervärdessskattesidan har det också varit
väldigt bekymmersamt. Regeringens förslag gäller
12--13 miljoner kronor för eko- och skattebrott. Nu
kan de insatserna fördubblas. 12--13 miljoner skall
användas för kontroll av löntagarna, och det måste
väl vara frestande för de borgerliga partierna. Där
finns det också möjligheter till fördubbling.

När det gäller revisionsverksamheten föreslår
regeringen att 50 miljoner skall anslås. Genom
nämnda insatser blir det en förstärkning.

Det är alltså fråga om ett långsiktigt arbete. Det tar
tid innan man kommer i gång på ett effektivt sätt.
Om Riksskatteverket inte får sina pengar måste
man skjuta sådana här insatser ytterligare framåt i
tiden, med en ännu mera försvagad samhällsmoral
som följd.

Anf. 113 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag är inte helt övertygad om att vi
riktigt förstår varandra.

Först och främst är det en satsning under en
femårsperiod som regeringen har uttalat sig om. Vi
tror att en ''successiv'' uppbyggnad här ger det bästa
resultatet. Därmed får vi den rätta kompetensen.
Det blir möjligt för oss att välja ut de rätta
personerna osv. Det handlar också om en
effektivisering i ett längre perspektiv.

Sedan vill jag upprepa vad jag tidigare sagt: Det är
väldigt viktigt att satsa på de svagaste länkarna.
Revisorerna har ju väldigt tydligt redovisat att man
t.o.m. avstår från att anmäla brott därför att man
vet att ärendena inte tas om hand. Låt oss säga att
vi samlar en mängd ärenden på hög och inte kan
fullfölja arbetet. Vilka effekter får det på den
ekonomiska brottsligheten? Ja, det skulle innebära
att man kan syssla med sådant här utan risker.

Därför menar vi att det är mycket viktigt att en total
avvägning görs. Regeringen har sagt sig vilja göra
en sådan i kompletteringspropositionen. Varför
skall man då låsa upp 50 miljoner nu? Med allra
största sannolikhet skulle de satsas på en av de
starkare länkarna. Är det inte bättre att satsa de
pengarna på samordning mellan berörda
myndigheterna och på de svagaste länkarna?

Jag vill ju så gärna se att debatten hamnar i den fåra
där den hör hemma. Det gäller att vi har en
gemensam målsättning. Vi skall alltså hushålla med
skattebetalarnas pengar, så att skattebetalarna får
ut mesta möjliga vad gäller både att beivra
brottsligheten och att ge återbäring i form av
pengar. Det är vår enda ledstjärna. Vi är
övertygade om att den strategi som vi företräder är
den rätta. Det är också därför som vi driver denna
fråga med en viss intensitet.

Anf. 114 BRUNO POROMAA (s) replik:

Herr talman! Ivar Franzén och övriga i
regeringspartierna verkar bli allt ensammare när
det gäller kampen mot den ekonomiska
brottsligheten och hur man skall gå till väga i det
avseendet.

Jag inledde mitt huvudanförande med att tala om
att det här är ett led i fråga om ett batteri av
åtgärder som berör olika utskott. När det gäller
detta med att man skulle vara ensam på sin kant
förstärks min tro i det avseendet genom den
revisionsrapport som avlämnats och som också Ivar
Franzén talade om i sitt anförande.

Skrivningen i utskottsbetänkandet ligger väldigt väl
i linje med den revisionsrapport som Riksdagens
revisorer presenterade för ett par veckor sedan och
som gäller insatser mot den ekonomiska
brottsligheten. Eftersom regeringspartierna inte
inser att det behövs krafttag när det gäller denna
avart måste riksdagen ta intitiativ här.

Jag vidhåller alltså att regeringen fortfarande tar
för lätt på detta med den ekonomiska
brottsligheten i och med de begränsade resurser
som man i budgetpropositionen föreslår att
skattemyndigheten skall få.

Jag tycker som Riksdagens revisorer -- och detta är
också deras slutsats i nämnda rapport -- nämligen
att tillräckliga resurser och kompetens saknas.
Bortsett från regeringspartierna är det få som säger
emot på den punkten.

Anf. 115 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Vi i Ny demokrati stöder givetvis
förslaget om ett tillskott om 50 miljoner till
skattemyndigheten.

Mest beklämmande är -- alla i denna kammare vet
säkerligen detta -- att den ekonomiska
brottsligheten har pågått i ett antal år och att den
har ökat i omfattning under de senaste fem tio åren.
Men det är som vanligt när det gäller politiska
åtgärder: De kommer en hel del år för sent.

Givetvis skulle vi ha kämpat mot den ekonomiska
brottsligheten mycket tidigare. Ivar Franzén
nämnde tidigare att föreslagna 50 miljoner kronor
till Riksskatteverket är slöseri. Jag tycker att det är
ganska anmärkningsvärt att man kan säga att
nämnda belopp slösas bort när resurserna utökas
för att den ekonomiska brottsligheten skall kunna
bekämpas. Denna kostar samhället kanske
bortemot 150 miljarder. Givetvis gäller de 150
miljarderna inte enbart den grova brottsligheten.
Men åtskilliga miljarder rör det sig säkert om i det
avseendet.

Om resurserna i fråga används på rätt sätt kommer
det att innebära en vinst för samhället. Man kan
alltså få in 10, 20 eller kanske 100 gånger nämnda
summa om pengarna används på rätt sätt.

Vad har då riksdagen att följa upp? Jo, när de 50
extramiljonerna till Riksskatteverket anslås borde
vi i riksdagen hålla tummen på ögat på
Riksskatteverket. Vi borde se till att medlen
används på rätt sätt. Dessutom borde vi följa upp
detta på ett konstruktivt sätt för att se om det ger
någonting. Det tycker jag är otroligt viktigt. Men,
som vanligt: Vi fattar beslut i denna kammare utan
att följa upp dem.

Ta en så enkel sak som turistmomsen, som sänktes
från 21 % till 12 % när det gäller resor,
persontransporter osv. Det gäller alltså bl.a. SJ.
Vad har då hänt här i Stockholm t.ex.? Ja, inte har
Stockholms länstrafik sänkt några biljettpriser. Det
är faktiskt vår skyldighet att göra en uppföljning.
Likadant förhåller det sig i det nu aktuella
sammanhanget. När vi beviljar ett anslag om 50
miljoner kronor till Riksskatteverket borde vi
givetvis göra en uppföljning.

Jag avslutar mitt korta anförande, herr talman,
med att yrka bifall till utskottets hemställan i
betänkande nr 1993/94:SkU22. Dessutom yrkar jag
avslag på den borgerliga reservationen.

Anf. 116 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag instämmer i vad som sades i Peter
Klings anförande. Men jag kan också anmäla en
avvikande mening. Självklart delar jag
uppfattningen att det är viktigt att göra en
uppföljning. Särskilt stöder jag den uppfattningen
efter att ha lyssnat på de hearingar som vi har haft
med skatteförvaltningen och som ändå tyder på att
man befinner sig i en mycket intensiv utvecklings-
och omställningsprocess. Man måste se till helheten
när man argumenterar i dessa frågor.

Det är helheten som gör att jag står för vad jag här
har sagt, nämligen att 50 miljoner extra i nuläget
inte är ett effektivt sätt att använda
skattebetalarnas pengar. Det är alltså fråga om
slöseri.

För att undvika missförstånd upprepar jag återigen
att löftena här gäller en femårsperiod. Efter hand
som kompetens, kunskap och erfarenhet byggs upp
blir det lättare att få en bättre utdelning något
senare under den aktuella perioden när det gäller
de här pengarna. Därmed får skattebetalarna en
bättre utdelning.

Anf. 117 PETER KLING (nyd) replik:

Herr talman! Nu kom några ord som jag inte tycker
om: något senare. Jag skulle vilja säga precis
tvärtom. Man skulle nämligen redan för fem tio år
sedan ordentligt ha tagit tag i detta. Föreslagna
åtgärder kommer alltså en hel del år för sent.

Ge nu skattemyndigheterna chansen att få de här
50 miljonerna, och följ upp det hela på ett
förnuftigt sätt! Gör en konsekvensanalys för att se
vad som hänt, för att se vad man har fått! Man har
faktiskt begärt de här resurserna och också fått
dem, och man anser sig kunna bekämpa den
ekonomiska brottsligheten i samhället med de här
medlen.

Anf. 118 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag delar uppfattningen att detta
skulle ha påbörjats tidigare. Men problemet löses
inte genom att nu dränka skattemyndigheterna i
pengar som inte kan användas på ett effektivt sätt.

Jag tror att det är av gemensamt intresse att vi får
en genuin uppbyggnad här, så att man verkligen
kan möta den ekonomiska brottsligheten på den
nivå där den förekommer. De personer som kan
sådant här växer inte på träd, utan det tar tid att
rekrytera och utbilda folk osv. Detta gör att jag är
helt övertygad om att vår strategi sett över en
femårsperiod ger en betydligt bättre utdelning än
som är fallet med den slösaktiga politik som nu
även Ny demokrati ansluter sig till när det gäller
skattebetalarnas pengar.

Anf. 119 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Ivar Franzén är de fyra borgerliga
partiernas talesman i skatteutskottet. Han säger att
om man tänker tillbaka finner man att det har
funnits grupper som tagit lätt på detta med kampen
mot den ekonomiska brottsligheten. Det tycker jag
är att rikta väldigt hård kritik mot de borgerliga
partierna i skatteutskottet, som nog inte tagit det
här lika allvarligt. Men de har nog heller inte tagit
lätt på detta. För några år sedan satsade ni ju
mindre än vad vi i vårt parti ville göra -- det är
korrekt. Vi ville alltså satsa mera kraftfullt.

Senare anslöt sig Socialdemokraterna till den linje
som vi har pläderat för, nämligen att mera pengar
skall satsas i det här sammanhanget. Också Ny
demokrati har nu anslutit sig till den linjen. Plötsligt
bildar vi en majoritet. Ivar Franzén kritiserade
Socialdemokraterna. Men det är ju tre partier som
ingår i den majoritetskonstellation som har pressat
fram de 50 extramiljonerna.

Ivar Franzén säger att det är för mycket och att det
är fråga om ett slags politisk taktik, ett slags allmänt
överbud. Så är det inte, Ivar Franzén! Det är inte
fråga om en tillhöftad siffra. Vad det handlar om är
en motion från Vänsterpartiet och en från
Socialdemokraterna. Vi har inte haft samråd med
varandra. Vi kom fram till 50 miljoner extra. Det
var ingen slump. Vi utgick helt enkelt från de
beräkningar som Riksskatteverket hade gjort
utifrån vissa besked från regeringssidan. Det var
faktiskt regeringens besked som gjorde att
Riksskatteverket ansåg sig kunna räkna med 150
miljoner extra. Sedan ändrade sig regeringen. Det
är inte oppositionspartierna här i riksdagen som
ändrat sig eller lagt något överbud, utan vi snarast
fullföljer regeringssidans bud. Men det är
regeringssidan som ändrat sig. Riksskatteverket
har ansett sig kunna använda dessa pengar. Jag tror
att Riksskatteverket är kompetent att göra den
bedömningen.

Ivar Franzén antydde att man från Riksskatteverket
sagt att man inte kan använda dessa pengar. Men så
säger man inte från Riksskatteverket. Naturligtvis
har man där tappat tempo när regeringen nu
bromsar. Man trodde säkert på Riksskatteverket
att regeringen skulle få gehör för sitt alternativ.
Man kunde inte veta i Riksskatteverkets ledning att
Ny demokratis skulle ta en konstruktiv hållning.
Men nu har det blivit så. Det är ju regeringen som
ställt till så att det blir problem med
medelsanvändningen, ingen annan.

Det här är inte någon allmän dränkning av
skatteförvaltningen i pengar. Så är det inte, Ivar
Franzén. Stora sparbeting kvarstår på annan
verksamhet. Man får inte mer pengar generellt sett,
men man får mer pengar på vissa bestämda
områden. Det är någonting helt annat. Det har
varit sparbeting som har rullat under mycket lång
tid, Ivar Franzén. Man har effektiviserat sig. Vi
hade en debatt för några år sedan allmänt om
kunskap, att man hade så tunna linjer att man inte
kunde granska alla deklarationer. Nu kan vi få en
ändring till stånd, och det är bra.

Ivar Franzén säger att man egentligen skulle
använda pengarna på annat område, på helt andra
fält än skatteförvaltningen. Jo, det kanske behövs
mer pengar, men det kan inte skatteutskottet styra
över, utan vi får hantera det område som vi har att
hantera. Det här är också, som Ivar Franzén säger,
så obetydligt. Det handlar om 5 miljarder. Men i
nästa andetag dränker man förvaltningen i dessa 50
miljoner. Man får hålla konsekvent linje: antingen
är det för mycket eller så är det litet. Man kan
rimligen inte hävda båda sakerna samtidigt.

Det är ju regeringssidan som har ändrat sig. Först
sade man att man skulle satsa på kampen mot den
ekonomiska brottsligheten, tack vare
Lindbeckkommissionen. Man uppskattade att man
skulle kunna satsa 200 miljoner och få in 4
miljarder. Riksskatteverket har gjort en mer
försiktig bedömning och sagt 2--3 miljarder.
Riksskatteverket gör alltså försiktigare
bedömningar. Riksskatteverket har gjort den
bedömningen att man kan hantera 150 miljoner på
det här området. Därför är det här inget överbud
utan ett väl avvägt förslag som utskottets majoritet
har kommit fram till.

Herr talman! Jag yrkar naturligtvis bifall till
utskottsmajoritetens hemställan och avslag på
reservationen. Det är första gången jag kan göra
det när det gäller ett anslagsärende i fråga om
skatteförvaltningen. Jag är mycket belåten. Det är,
Ivar Franzén, min födelsedag i dag. Det är inte så
ofta man kan få 50 miljoner till kamp mot
ekonomisk brottslighet som födelsedagspresent.
Det får jag tacka vännerna i Socialdemokraterna
och Ny demokrati för. I det här fallet var ni vänner.
Tack!

Anf. 120 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag får börja med att framföra mina
varmaste gratulationer.

Jag måste konstatera att regeringen har förankrat
sin strategi i verkligheten. Man har därmed kommit
fram till denna bedömning, som totalt inte innebär
mindre utbyggnad av verksamheten för att
bekämpa den ekonomiska brottsligheten men som
innebär att den sker i något långsammare takt.

Det finns faktiskt både en stor och en liten del i det
här, Lars Bäckström. Den stora delen är
basverksamheten, som också kräver mycket
kompetens och mycket arbete för att sparbetingen
icke skall resultera i skador och försämringar. Om
man tar den bästa kompetensen och ökar på den
lilla biten -- där är de 50 miljonerna med -- alltför
mycket, är risken uppenbar att vi inte får den
effektivisering och utveckling av basverksamheten
som är nödvändig för att vi långsiktigt skall ha
resurser tillgängliga för en god skatteförvaltning.

Det råder ingen tvekan om att det är i
kompletteringspropositionen som
sammanvägningen skall göras. Det är därför som vi
vill reservera dessa 50 miljoner för att fördelas i det
sammanhanget och satsas på de svagaste länkarna.

Anf. 121 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Jag är inte riktigt säker på vad Ivar
Franzén menar med de svagaste länkarna. Vad vi --
Ivar Franzén, jag och alla övriga -- är överens om
är att de här medlen skall användas till fördjupad
kontroll av tung ekonomisk brottslighet.

Regeringssidan vill anslå 100 miljoner och
oppositionen, som nu bildar majoritet i frågan, 150
miljoner. Varför har vi kommit fram till olika
siffror? Jo, därför att de tre oppositionspartierna
delar den uppfattning som regeringssidan hade
tidigare i sin utfästelse till Riksskatteverket.
Riksskatteverket säger att man kan hantera dessa
medel. Men Riksskatteverket tror inte att man kan
hämta in riktigt lika mycket pengar som
regeringssidan tror. På Riksskatteverket är man
uppenbarligen mer försiktig.

Helt plötsligt har regeringen ändrat sig. Det är mer
oklart varför man ändrat sig. Regeringspartierna i
riksdagen följer upp detta, och det är också mer
oklart varför. Riksskatteverket har sagt att man kan
hantera dessa medel, det är ingen övergödning.
Sedan får Riksskatteverket naturligtvis problem
genom att man har fördröjt och bromsat
satsningen. Men det blir ännu större problem om vi
väntar ytterligare.

Ivar Franzén antydde att han skall säga ja när
kompletteringspropositionen behandlas. Men då
får vi ännu en fördröjning, som kommer att göra
det svårt att hantera det här på ett bra sätt. Dröj
icke längre, Ivar Franzén, utan handla så slipper ni
kritisera det hela och säga att man förr tog så lätt
på den ekonomiska brottsligheten men inte nu. Det
är synd att behöva säga så ännu längre fram i vår.
Handla nu, så slipper man sådan självkritik som
Ivar Franzén framförde förut.

Anf. 122 IVAR FRANZÉN (c) replik:

Herr talman! Jag är kanske alltför benägen att
beskriva hur jag upplever det i verkligheten. Lars
Bäckström sade att det fanns vissa grupper utan att
närmare precisera. Det vet Lars Bäckström lika väl
som jag.

Jag tror inte att regeringen återkommer i
kompletteringspropositionen med ett förslag om 50
miljoner till skatteförvaltningen, och det har jag
aldrig heller sagt. Det kan finnas andra
samordningsåtgärder som inte nödvändigtvis
kräver pengar och som betyder mer i detta
sammanhang.

Jag kanske får repetera här att revisorerna i en
ganska färsk rapport konstaterar att det
förekommer att skatteförvaltningen avstår från att
göra en brottsanmälan därför att man vet att det
inte finns resurser för att följa upp det. Detta sade
man innan vi anvisade de 45 och 100 miljonerna.
Jag tror att alla här förstår att vi riskerar att förvärra
situationen ytterligare om vi inte ser till helheten.

Vi vet att anmälningarna har ökat. Vi vet också att
antalet åtalade personer har minskat. Denna bild
tycker jag borde få var och en att tänka efter: Är
det rätt att satsa 50 miljoner extra just här? Är det
inte så att vi måste göra en bättre sammanvägning,
frigöra resurser genom bättre samordning osv.?
Det tycker jag är en logisk och riktig slutsats. Det
förvånar mig att Lars Bäckström, som brukar dra
en hel del förnuftiga slutsatser, inte har dragit den
för länge sedan.

Anf. 123 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Varför vill vi satsa 150 miljoner? Jo,
därför att Riksskatteverket har redovisat att man
kan hantera det extra anslaget. Därför vidhåller vi
vår uppfattning. Nu kommer vi att fatta ett
majoritetsbeslut om detta, och det är bra.

Konsekvenserna av Ivar Franzéns resonemang är att
även de 100 miljoner som ni förespråkar kanske är
för mycket. Jag ser att Ivar Franzén nickar
instämmande. Då blir det tydligt att ni inte heller
vill satsa de 100 miljonerna, och då är det ganska
klart vad den här debatten ytterst handlar om.
Några vill satsa mer, och en grupp vill egentligen
inte satsa någonting men på grund av att vi tryckt
rör man sig. Det må vara så.

Regeringen vacklar uppenbarligen i denna fråga.
För några år sedan ville man inte satsa någonting.
Så kom Lindbeckkommissionen, och då bestämde
man sig för att ta ett steg. Nu börjar regeringen
tveka igen, retirera och gå ett slags kräftgång i
denna fråga. Det är dåligt att göra så.

Vi har nu kommit fram till att det handlar om ett
allvarligt problem som skall hanteras.
Riksskatteverket har redovisat att man klarar att
hantera dessa medel. Som vi har skrivit från
majoritetens sida i utskottet gäller det de mest
angelägna sektorerna. På så sätt kan vi höja
kvaliteten på skatteförvaltningens arbete, så att det
material som presenteras blir mera hanterbart för
åklagarsidan och de rättsvårdande instanserna i
processföringen.

Man kan alltså höja kvaliteten. Då underlättar man
processerna, och då går det snabbare. Vi kan alltså
åtgärda problemet på tingsrättssidan och
åklagarsidan genom att få bättre kvalitet på
materialet från skatteförvaltningen. Även på det
sättet kommer dessa medel att underlätta för att
lösa problemet. Det är det enda sätt som vi på
skatteutskottet kan hantera det problemet på. Den
andra frågan ligger utanför vårt beredningsområde.

Anf. 124 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Det var ett par saker i Ivar Franzéns
anförande som jag reagerade mot. Först vill jag
dock ge Ivar Franzén ett erkännande för att han så
klart uttrycker den uppfattningen att det är av stor
betydelse att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten och säger att det råder enighet inom
regeringspartierna om det. Det har det nämligen
inte gjort förut, inte ens i ord.

Den regering som vi har i dag inledde sin
ämbetsutövning med att ta bort kampen mot den
ekonomiska brottsligheten som ett prioriterat
område för Polisen. Man följde upp det genom ett
uttalande från justitieministern om att det inte var
särskilt viktigt att bekämpa ekobrotten därför att
de inte drabbar de enskilda. Därmed angav man
också tonen för samhällets kamp mot den
ekonomiska brottsligheten. Jag tycker att det är bra
att Ivar Franzén å regeringspartiernas vägnar
deklarerar att det finns en enighet om att vi måste
bekämpa den ekonomiska brottsligheten.

Den uppslutningen bör följas upp i form av
handling. Där måste jag konstatera att det brister.
När Socialdemokraterna har fört fram på ökade
insatser från myndigheternas sida -- det kan ha gällt
Riksskatteverket, Rikspolisstyrelsen,
samordningen av samhällets resurser av insatser
mot ekonomisk brottslighet -- har
regeringspartierna på punkt efter punkt rösta emot
förslagen. I dag gör man det när det gäller anslaget
till skattemyndigheterna av det skälet att man
tycker att pengarna kanske skulle ha kunnat
användas mer verksamt inom andra områden där
det finns flaskhalsar.

Regeringspartierna kommer uppenbarligen också
att rösta emot de förslag som vi fört fram i vår
motion om den ekonomiska brottsligheten som rör
förstärkningar av Polisens insatser, förstärkningar
när det gäller domstolarnas möjlighet att hantera
dessa ärenden och ökade insatser för att samordna
myndigheternas åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Även i dessa avseenden kommer
regeringspartierna uppenbarligen att säga nej till
ökade insatser.

Jag kan hålla med Ivar Franzén att det finns mycket
stora flaskhalsar inom framför allt Polisen men
även inom domstolarna när det gäller
möjligheterna att hantera ärenden som
skattemyndigheterna anmäler till Polisen. Men då
kan jag inte förstå att Ivar Franzéns parti, precis
som man har gjort under de gångna två åren,
uppenbarligen kommer att säga nej till sådana
utökade resurser inom polis- och åklagarväsendet.

Det haltar mycket i Ivar Franzéns argumentation,
och det brister när det gäller att gå från ord till
handling.

Anf. 125 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! För att det inte skall råda några
missförstånd vill jag för kanske tredje gången
upprepa att det som vi reservanter för fram är
grundat på en verklighetsbedömning. Sedan är det
klart att man aldrig kan garantera att den är helt
riktig, men vi tror att den är mycket bättre än den
som socialdemokrater och andra hänger sig åt. Det
finns alltså inte någon tveksamhet hos
regeringspartierna om att vi har satsat optimalt för
att bekämpa ekonomisk brottslighet.

Det finns stora brister i polisväsendet. Det är vi
överens om. Men vilket parti är det som under
åtskilliga år har varit orsak till att polisutbildningen
har skurits ner, att vi i dag har ett mycket sämre
utgångsläge än vad vi hade haft om rekryteringen
till polisutbildningen hade varit den som vi från
regeringssidan ville ha? Den värsta flaskhalsen har
ni som anser att ni står allra främst på barrikaderna
för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten
själva aktivt skapat.

Men låt oss lägga sådant åt sidan. Vi är överens om
målsättningarna. Låt oss också då på bästa sätt
försöka att använda resurserna på alla områden.

Anf. 126 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Jag skall inte föra diskussionen alltför
långt när det gäller polisväsendet och dess resurser.
Det som försämrade möjligheterna att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten i slutet av 80-talet
var en fråga som både Ivar Franzén och jag var
överens om, nämligen att föra ner besluten om
resursfördelningen till de lokala polisdistrikten.
Detta gjorde att man tog personal från ekorotlarna
och satte in den för andra typer av
brottsbekämpning. Den lokala styrningen över
polisresurserna medverkade kraftfullt till
urholkningen av ekorotlarnas verksamhet. Det var
ett beslut som både Ivar Franzén och jag var med
och fattade och som vi får ta på oss ansvaret för.

Det vi gång på gång har lagt fram förslag om är att
man skall avsätta särskilda resurser till
polisväsendet för bekämpning av den ekonomiska
brottsligheten. När Ivar Franzéns parti har ställts
inför dessa förslag har man gång efter annan röstat
emot dem.

I er reservation som fogats till skatteutskottets
betänkande säger ni: ''Det förslag till förbättringar
som diskuteras i Riksdagens revisorers rapporter
ligger till väsentlig del inom justitieutskottets
arbetsområde eller på andra områden än
skatteförvaltningen. Enligt utskottets mening kan
det därför inte vara välbetänkt att som
motionärerna föreslår i dag satsa ytterligare 50
miljoner på skatteförvaltningen.'' Varför kommer
ni då att rösta nej när våra förslag till ökade insatser
för hantering av utredningarna inom
domstolsväsendet läggs fram här i kammaren? Ivar
Franzén tycker ju att hanteringen är det stora
problemet. Då borde ni väl gå med på våra krav?

Argumentationen är ganska ihålig.

Anf. 127 IVAR FRANZÉN (c):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart att den 10-
procentiga neddragningen av polisens resurser
mellan 1987--1991 är den försvagning som i dag är
roten till många av de problem som finns inom
denna verksamhet. Socialdemokraterna var ju vid
krisuppgörelsen med om att plocka bort 500
miljoner från polisen.

Sedan är det inte så enkelt att man löser alla
problem bara genom pengar, och det har jag flera
gånger försökt att säga här i eftermiddag. Man
måste också se på personalresurser, organisation
och mycket annat. Då blir ibland utbyggnadstakten
inte beroende av pengar utan av en del andra saker.
Det måste vi väga in när vi försöker att förankra
detta i verkligheten. Det är en strategi som vi tror är
bäst för en optimal bekämpning av den ekonomiska
brottsligheten.

Anf. 128 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):

Herr talman! Det finns i dag 16 700 poliser i landet.
Drygt 200 av dessa poliser ägnar sig åt att bekämpa
den ekonomiska brottsligheten. I vår partimotion
om åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
har vi fört fram det ringa kravet att insatserna inom
polisen borde åtminstone fördubblas. Då är det inte
fråga om att anställa personal som kommer direkt
från Polishögskolan, utan det är fråga om att
anställa kvalificerade ekonomer och revisorer och
ge dem en kompletterande polisiär utbildning i
utredningsmetodik och liknande. På det viset kan
man komma åt den flaskhals som Ivar Franzén talar
om. Då kan man se till att de anmälningar som
skattemyndigheterna gör till polisen inte blir
liggande i ett arkivskåp, utan att de följs upp,
åtgärdas och blir föremål för rättslig prövning.

Jag konstaterar än en gång att det är mycket ord
från Centerpartiet och regeringspartierna och det
handlar väldigt litet om handling.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

20 § Anslag till Tullverket, m.m.

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1993/94:SkU23 Anslag till Tullverket, m.m. (prop.
1993/94:100 delvis).

Anf. 129 SVERRE PALM (s):

Herr talman! Vi kan konstatera att
budgetpropositionen inte ger några riktlinjer för
hur Tullen skall verka vid ett framtida svenskt EU-
medlemskap. Två nya utredningar skall ta vid där
Gränskontrollutredningen slutade, nämligen en
kommitté respektive en särskild utredare. Det som
skall utredas är hur man skall kunna förhindra ökad
införsel av narkotika och illegala vapen m.m. när
gränserna vid ett EU-medlemskap öppnas och fri
rörlighet införs. Man skall även se över om det
krävs ändringar i lagstiftningen. Den särskilde
utredarens uppgift är att utreda organisationen av
den yttre gränskontrollen. Fastlagt är dock att den
huvudsakliga ansvarsfördelningen mellan tull och
polis ligger fast, emedan samverkan dem emellan
skall ökas. Även kostnadsansvaret för
gränskontrollen vid vissa flygplatser och hamnar
skall belysas. Målet är att dessa utredningar skall
vara färdiga med sina förslag vid utgången av maj
månad 1994.

Vi socialdemokrater har i motioner under de
senaste åren upprepade gånger krävt förslag från
regeringen om nya befogenheter och ändrad
kompetens för Tullens personal att ingripa vid ett
läge där den fysiska gränskontrollen slopats mellan
medlemsländerna. Gränskontrollutredningen
uttalade sig i samma riktning som vi har förordat.
Tyvärr har inte regeringen klarat att förelägga
riksdagen något beslut. Detta medför att värdefull
förberedelsetid går förlorad för Tullverket. Vi kan
i dag bara beklaga detta och konstatera att
förberedelse- och omställningsarbetet kommer att
få ske under stor tidspress om målet om EU-
medlemskap från den 1 januari 1995 uppnås.
Frågan är om tullmyndigheten hinner ha alla regler
färdiga till dess.

Herr talman! I två socialdemokratiska motioner
har vi föreslagit ökade resurser till tullkriminalens
spanings- och utredningsresurser när det gäller den
internationella ekonomiska brottsligheten. Det har
under utskottsbehandlingen bildats majoritet för
att tullens anslag till detta område skall ökas med 3
miljoner kronor. Regeringsföreträdarna har
reserverat sig mot den föreslagna höjningen. Jag
vill därför fråga utskottets talesman: Varför vill
man inte öka insatserna mot ekonomisk
brottslighet?

Vi återkommer till tulltillägget även i detta
betänkande. Vi föreslår att tulltillägg vad avser
mervärdesskatt skall återinföras och att
utformningen skall vara den som regeringen lade
fram i proposition 1993/94:56.

Regeringsförslaget hade föregåtts av en av
Generaltullstyrelsen gjord översyn. Således förelåg
överensstämmelse mellan myndigheten och
regeringen om hur reglerna skulle utformas. Det
framstår därför som ganska märkligt att
regeringsföreträdarna i riksdagen frångick detta
förslag och till förmån för en enskild motionär drev
igenom beslutet att tulltillägg inte skall utgå på den
mervärdesskatt som om den påförts skulle ha varit
avdragsgill. Ni har i dag möjligheten att ändra er,
så att regeringsförslaget i proposition 1993/94:56 får
stöd även av er som företräder regeringen. Det är
bara att rösta på den socialdemokratiska
reservationen.

Ivar Franzén sade tidigare att regeringen har
förankrat sin strategi i verkligheten. Det verkar
dock faktiskt inte som om man har förankrat den
hos sina företrädare när man har lagt fram denna
proposition.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna nr
2 och 4 samt i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 130 PETER KLING (nyd):

Herr talman! I det här betänkandet, som berör
anslag till Tullverket, behandlas en
socialdemokratisk motion om en förstärkning med
3 miljoner kronor till tullen. Dessa 3 miljoner skulle
användas till bekämpning av ekobrottslighet som
utifrån riktas mot Sverige. Vi i Ny demokrati tycker
att detta är mycket bra, eftersom denna brottslighet
ökar. Vi vill också stödja motionärernas förslag om
en förstärkning av tullstationen i Västervik i samma
syfte.

Vi i Ny demokrati menar att det största hotet från
ekonomisk brottslighet och över huvud taget från
brottsligheten kan komma från det f.d. östblocket.
Vi anser att den ryska maffian breder ut sig och att
den kommer att etablera sig ganska ordentligt här i
Sverige. Den har redan fått fotfäste här. Därför
tycker vi att det är mycket viktigt att stänga ute
denna typ av brottslighet och att skydda våra
svenska medborgare från den.

Vi har vidare avgivit en reservation om införsel av
vin. En motionär menar att man skall få föra in 90
liter vin vid inresa till Sverige. Vi anser i Ny
demokrati att Sverige när det går in i EG skall
anpassa sig direkt till EG:s bestämmelser. Vi vill att
det skall tillåtas införsel av 110 liter öl, i enlighet
med motionärens förslag 90 liter vin, 6,2 liter
starköl och 10 liter sprit. Det är för oss bara att hålla
med på den punkten.

Vidare vill jag tala litet grand om Gotland som
frihandelszon. Varför förespråkar Ny demokrati
Gotland som frihandelszon? Vi anser att den
framtida stora näringen i Sverige faktiskt är
turismen. Alla talar om att bilindustrin är så viktig,
och det är den också. Om Volvo och Saab inte hade
haft en så stor export, uppgående till 17--19
miljarder kronor, hade de företagen inte klarat sig.
Men ingen här i kammaren talar om turismen, som
också drar in 17--19 miljarder. Turismen är lika stor
som bilindustrins export. Här har vi en framtid för
Sverige.

Tänk om vi i denna kammare hade drivit dessa
frågor och satsat på detta, bl.a. på Gotland som
frihandelszon! Tänk om vi hade satsat på att
Sverige skulle bli ett riktigt turistland med 350
miljoner kunder som väntar nere i Europa! Här har
vi kanske 200 000 arbetstillfällen.

Hade man tagit ett steg i denna riktning och gjort
Gotland till frihandelszon och dessutom samtidigt
hade infört tax-free-försäljning på färjorna, hade
det blivit en blomstrande uppgång för Sverige på
hela turistområdet. Vi hade då fått en uppgång
även för de baltiska länderna. Färjetrafiken på
dessa hade ökat, och vi skulle ha fått en
tillströmning till Gotland och även till det övriga
Sverige. Vi hade fått flera arbetstillfällen och
mycket höga skatteintäkter. Därför förespråkar nu
Ny demokrati att vi skall göra Gotland till
frihandelszon.

Jag vill till sist ta upp vårt särskilda yttrande om
färjetrafiken mellan Simrishamn och Allinge.
Regeringen har kommit fram till att det bör vara
lika konkurrensvillkor för färjelinjer med lika långa
rutter. Jag vill inte reservera mig, eftersom jag vet
att regeringen försöker lösa detta problem, men om
det inte blir löst, kommer Ny demokrati att följa
upp och driva denna fråga.

Herr talman! Jag står givetvis bakom samtliga Ny
demokratis reservationer, men jag yrkar bifall bara
till reservationerna nr 3 och 7.

Anf. 131 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! Jag sade i det förra ärendet att jag var
glad över att Vänsterpartiet inte längre var ensamt
om att kräva bättre anslag till bekämpande av
ekobrott. Jag pekade på att vi efter några år fick
med oss Socialdemokraterna och sedan Ny
demokrati. I det här ärendet är det
Socialdemokraterna som har varit pådrivande, och
vi i Vänsterpartiet har slutit upp bakom
Socialdemokraterna -- äras dem som äras bör.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Ny
demokrati har bildat en majoritet för ytterligare
anslag till Tullverket, och det tycker jag naturligtvis
är bra.

Herr talman! Jag vill också biträda hemställan i de
socialdemokratiska reservationerna 2 och 4. Sverre
Palm har redogjort för innehållet i och motiven för
ställningstagandena i dessa.

Jag skulle kunna stanna vid detta, men jag vill säga
några ytterligare ord om tullen i ett EU-perspektiv.

Skatteutskottet reser runt och försöker skaffa sig
mer kunskaper. Utskottet var nyligen i
Nederländerna för att få information. Till en
ledande företrädare för näringslivet ställde en
ledamot av utskottet frågan hur det är för
näringslivet i det gränslösa Europa. Hade det blivit
stora förbättringar genom att man slipper
gränskontroller, krångel med exportavdrag för
mervärdesskatt osv.? Hade det blivit så mycket
enklare? Den ledande experten på näringslivets
skattefrågor sade då: Vem har inbillat er att
gränserna har försvunnit?

Det sägs i de svenska debatten att om vi kommer
med i EG, försvinner gränserna, men det gör de
inte. Det intryck som man fick av denne
nederländske expert var att det inte händer
någonting på mervärdesskattesidan för företagen
utom att man får ett ökat administrativt krångel.
Nu sker inte längre kontrollen vid gränsen utan
inne i företaget.

Jag tycker att det är väsentligt att lyfta fram detta
när man diskuterar frågorna om en
mervärdesskattekontroll och tullens kontroll över
gränserna. Oerhört många företagare här i Sverige
säger att om vi kommer med i EU, slipper man
detta krångel, men det gör man inte alls. Dessa
tekniska problem kommer att finnas kvar, och för
många företag kommer de att bli större när inte
längre Tullverket sköter denna uppgift utan den
kommer att läggas ut i företagen. Det är den poäng
som jag vill tillföra till denna debatt.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till
reservationerna 2 och 4.

Anf. 132 CARL FREDRIK GRAF (m):

Herr talman! Det här betänkandet är relativt
kortfattat. Den stora frågan gäller om anslaget till
Tullverket skall vara 1 223 miljoner kronor eller
möjligen 1 226 miljoner kronor. Det är alltså därom
vi skall träta.

Jag måste säga att jag trodde att riksdagen hade
lämnat metoden att detaljreglera budgetar för de
olika myndigheterna. Vi har ett system med
ramanslag, och jag tycker att det är helt rimligt att
göra den bedömningen att de 3 miljoner som
Socialdemokraterna har fört fram ligger inom
ramen för vad Tullverket självt kan prioritera och
också bör prioritera. Det finns ingen anledning för
oss här i kammaren att komma med pekpinne och
säga att det skall vara 3 miljoner här. Nästa gång
kanske det skall vara 7 miljoner här och 10 miljoner
där.

Storleksordningen på beloppen talar för att
myndigheten själv skall hantera detta. Så
Socialdemokraternas förslag är både princiellt
felaktigt och dessutom ett underkännande, tycker
jag, av Tullverkets kompetens på området. Det är
alltså skälet till att vi inte ställer upp på den
föreslagna förändringen.

När det gäller Tullens roll i ett större sammanhang
tar Sverre Palm upp en diskussion om att
regeringen inte har lämnat några förslag till lösning.
Gränskontrollutredningen lade fram ett förslag i
höstas, men den utredningen i sig ger inte utrymme
för att göra de lagtekniska förändringar som
behöver göras, utan därför skall två utredningar till
titta på frågorna, dels beträffande den inre gränsen,
dels beträffande den yttre gränsen, för att uttrycka
det någorlunda klart och enkelt.

Det är ingen tvekan om att det är frågor som kräver
en noggrann genomlysning. Vi har lämnat tanken
om stickprovskontroll, dvs. att kontrollera alla med
röd keps eller någonting sådant, utan det är mera
misstankebaserad verksamhet som ligger till grund
för de ingripanden som skall göras. Det fordrar
nogranna överväganden, så att man gör en
avvägning mellan den enskildes integritet och
skyddsbehovet. Det är just detta som
utredningarna skall behandla.

Jag har därför gott hopp om att när resultaten
föreligger kommer regeringen att ha ett bra
underlag för att lägga en proposition på riksdagens
bord. Men, visst, jag medger gärna att närmandet
till EU de senaste åren har gått väldigt fort. Det är
ingen tvekan om att när vi väl kommer därhän att
Sverige är medlem måste vi också från den dagen
ha tydliga lagregler på det här området.

Så det finns all anledning att understryka att arbetet
med detta måste ske skyndsamt men för den skull
noggrant. Det yrkande som Socialdemokraterna
har ställt i utskottet och i kammaren tycker jag inte
i dagsläget utgör grund för något uttalande från
riksdagens sida.

Nu gick Peter Kling ut ur kammaren, så jag kanske
inte skall ta upp hans argumentation närmare utan
bara beröra Lars Bäckström litet grand, som
hävdade att allt inte blir enkelt i samband med att
vi kommer med i EU. Nej, det har naturligtvis
Bäckström rätt i. Men det finns beräkningar gjorda
som visar att det svenska näringslivets vinst på
slopad tullklarering bara i klareringskostnader och
administrativa kostnader ligger på drygt en halv
miljard kronor. Det är ändå en ganska aktningsvärd
transaktionskostnad som på det viset kan
minimeras.

Att momskontrollen läggs på myndigheternas
kontroll ute i företagen tror jag gör att man kan
samordna de kontroller som man eljest ändå skulle
göra. Så det förefaller inte nödvändigtvis innebära
att myndigheterna kommer i ett sämre läge och inte
heller företagen. Men jag är öppen för att vi skall
under den närmaste tiden föra en intressant och
kreativ diskussion kring frågorna om hur vi bäst
skall närma oss EG.

Därmed, herr talman, ber jag att få yrka bifall till
reservation 1 beträffande anslaget och i övrigt bifall
till utskottsmajoritetens förslag.

Anf. 133 SVERRE PALM (s) replik:

Herr talman! Carl Fredrik Graf säger att vår
uppräkning av Tullverkets anslag är en detalj, och
förvisso är det så, 3 miljoner kronor. Men det
verkar som om Carl Fredrik Graf inte hörde på den
debatt som vi hade om det föregående
betänkandet. Där redogjordes klart för att det
ingick i ett större sammanhang, där vi
socialdemokrater har föreslagit åtgärder inom alla
led som är berörda i kampen mot ekonomisk
brottslighet -- Riksskatteverket, Polisen,
åklagarna, domstolarna.

Här har vi då den lilla del, om vi får kalla den för
det, som tullkriminalen behöver för att kunna vara
med i ett sådant samarbete. Det är också en
väsentlig signal till Tullen att jobba mot ekonomisk
brottslighet. Lägger man ytterligare till att
anslagsframställan bantades med 3,5 miljoner på de
pengar som skulle användas för EU-förberedelser,
så är regeringen och vi på samma nivå i fråga om
detaljer.

Jag vill fråga Carl Fredrik Graf om han inte känner
oro för att vi inte får utredningarna färdiga och
kommer till beslut. Vi socialdemokrater har ända
sedan januari 1992 påpekat behovet av ändrade
möjligheter för Tullen att jobba och att det behövs
en förändrad kompetens och ett annat sätt att
bevaka gränsen. Nu står vi faktiskt där att vi får ett
beslut så sent att vi inte vet om man kan få fram alla
bestämmelser i tid, om det skulle bli ett
medlemskap från den 1 januari 1995.

Tulltillägget vidrör inte Carl Fredrik Graf i dag,
men jag vill säga att även ett EU-medlemskap
kräver att medlemsstaterna skall ha en stark
kontroll vid den yttre gränsen. Det är vid den yttre
gränsen kontrollen skall vara skarpast, för det som
passerar den gränsen har ju sedan fri rörlighet i en
inre marknad. Det förutsätter att medlemsstaterna
också har sanktionssystem, så att man kan
kontrollera att tull och andra skatter och avgifter
debiteras och betalas.

Vi har också att beakta att enligt de regler som skall
gälla kommer 1,4 % av varje medlemslands
mervärdesskatt att tillhöra EU:s budgetintäkter.
Det är ett tungt vägande skäl för att vi också har rätt
att kontrollera att mervärdesskatten uppges på ett
riktigt sätt i de deklarationer som lämnas.

Anf. 134 CARL FREDRIK GRAF (m)
replik:

Herr talman! Sverre Palm tar i sin replik upp tre
saker: anslaget, utredningarna och tulltillägget.

Låt mig börja med tulltillägget. Det diskuterade vi
här i kammaren för inte länge sedan, och den nya
ordningen infördes vid årsskiftet. Det var skälet till
att jag inte nu tyckte att det fanns anledning att ta
upp den debatten på nytt. Vi har gjort
bedömningen att det som har hänt under de tre
månader som gått inte föranleder att vi skall föreslå
någon förändring, utan de argument och de motiv
som vi hade i utskottet för det ställningstagande vi
gjorde vid den tiden står fast.

Sverre Palm är orolig för att utredningarna inte
skall bli klara i tid. Det är naturligtvis ett måste att
de skall bli klara i tid. I utredningsdirektiven står
det att arbetet skall vara klart i maj. Det är möjligt
att det kommer att ta något längre tid, men som jag
sade i mitt huvudanförande -- och det vill jag
understryka -- måste vi den dagen vi är medlemmar
i unionen också ha fungerande varusmugglingslag,
tullag och myndighetsföreskrifter. Det är självklart,
så ambitionen är nog densamma för
Socialdemokraterna och regeringspartierna i det
här avseendet.

Sverre Palm hävdar att det är en väsentlig
viljeinriktning, om riksdagen tar ställning för att
öka anslaget med 3 miljoner kronor. Jag har all
respekt för att 3 miljoner kronor är ett avsevärt
belopp, men sett i skenet av det totala anslag som
Tullverket har till sitt förfogande måste jag säga att
jag inte kan bedöma det som en väsentlig
viljeinriktning.

Tullen bör och skall själv ha kompetens att avgöra
hur man vill prioritera de resurser som man har till
sitt förfogande för att uppnå de mål som riksdagen
har ställt upp och som också framgår av
propositionen och betänkandet. Jag menar således
att Tullen själv skall kunna fatta de nödvändiga
besluten i det avseendet.

Anf. 135 LEIF BERGDAHL (nyd):

Herr talman! 1944 slog en bomb ned i Pajala. Total
förvirring utbröt i hela Norrbotten.

Tre dagar före nyårsafton kom det ett faxtelegram
till Tullen i Haparanda. Total förvirring och oreda
utbröt i Tornedalen. Jag var själv där och tittade på
vad som hände. Det var nämligen så att man hade
höjt energiskatten på olja. Det hade inneburit att
uppvärmningskostnaderna för en villa steg till
ungefär 5 000 kr per år. En kubikmeter olja köper
man för 2 000--2 300 i Finland. I Sverige skulle den
kosta drygt 4 000 kr.

Detta var verkligen anmärkningsvärt. Jag blev
uppringd av två f.d. s-märkta kommunalråd som
undrade om man inte kunde göra något. Den ene
påpekade att han omkring 1980 hade suttit med
utrikesministrarna i Sverige och Finland, Bodström
och Väyrynen, i finska Pello. Man hade kommit
överens om att det icke skulle resas några hinder för
gränshandel. Det var helt emot den anda som har
rått i många år och som innebar att Sverige ensidigt
höjde tullen på vissa varor.

På 70-talet var trafiken omvänd. Oljan var billigare
i Sverige. Finnarna handlade olja här, men finska
regeringen ingrep inte. Men nu gjorde svenska
regeringen alltså ett ingrepp i gränshandeln.

Ändringen innebär att gällande värdegräns --
skattefri införsel av varor värda 1 000 kr för
resande -- inte kan utnyttjas för införsel av olja för
vilken svensk energiskatt skall betalas.

Det här händer alltså i nådens år 1994, då man
pratar om öppna gränser, EES-avtal och liknande.
Om Finland och Sverige blir medlemmar i EU,
vilket medför att EES-avtalet gäller även mellan
Sverige och Finland, kommer bestämmelsen att
försvinna den 1 januari 1995.

Men anledning av det som har inträffat väckte jag
en motion. Det blev en kedjereaktion. Alla partier
var tvugna att väcka motioner. I betänkandet syns
att det både var Folkpartimotioner,
Moderatmotioner och s-motioner. De lokala
politikerna vet att Tornedalningarna inte älskar
dem som vill höja skatten på olja. Det kan kosta i
valrörelsen.

Jag yrkar med anledning av det jag har framfört
bifall till min motion Sk604 och åtföljande
reservation nr 5.

Anf. 136 CARL FREDRIK GRAF (m)
replik:

Herr talman! Problemet med gränshandeln i
Tornedalen illustrerar till att börja med en sak,
nämligen problemet med för höga skatter och att
skatterna är olika i olika länder. Det är naturligtvis
en allmän strävan från vår sida att sänka
skattetrycket och på det viset komma tillrätta med
denna typ av problem. Det är lämpligt att det sker
en skatteharmonisering mellan olika länder.

Resandeförordningen är regeringens och inte
riksdagens instrument. Den skall reglera de varor
eller persedlar som den resande har med sig för
personligt bruk när vederbörande passerar
gränsen. När det gäller olja handlar det om en
införsel som faktiskt sker på kommersiella grunder.
Det är inte så att man behöver ha med sig en halv
kubikmeter olja under resan. I allmänhet kan man
tanka sina fordon var man än befinner sig, oavsett
om man är i Finland eller i Sverige. Det är den
principiella skillnaden mellan resandeförordningen
och de regler som gäller vid sedvanlig import.

Syftet med att införa olja är ju naturligtvis att
tillgodogöra sig den lägre energiskatt som finns i
Finland. Man har som sagt inte med sig oljan för
personligt bruk. Den principiella skillnaden tycker
jag är viktig att framhålla. Om man skulle göra
avkall på den regeln kan det få smittoeffekter på en
rad andra områden, vilket inte alls är avsikten med
resandeförordningen.

Anf. 137 LEIF BERGDAHL (nyd) replik:

Herr talman! Det är naturligtvis lätt för en skåning
att införa regleringar och försämringar i
Tornedalen, där man sällan eller aldrig vistats. Carl
Fredrik Graf har visserligen varit där efter det att
detta hände, men det var första gången.

Föreställ er att Bo Lundgren skulle ha gjort samma
sak med gränshandeln med Danmark och bestämt
att man inte fick handla t.ex. smör och kött, som
är billigare i Danmark. Det skulle naturligtvis vara
otänkbart. Då skulle hans väljare genast ha hoppat
på honom, och han hade riskerat att inte bli
omvald.

Hela den proposition som ligger till grund för
förslaget andas ett förakt för tornedalningar, vilket
jag faktiskt har påpekat tidigare i pressen. Det
talades om att det fifflades med olja, att man
utnyttjade bestämmelserna till max och att det
förekom oegentligheter. Det gör det faktiskt inte i
de allra flesta fall. Det har varit väldigt väl
kontrollerat, och det har såvitt jag känner till inte
skett någon smuggling eller försäljning.

Anf. 138 CARL FREDRIK GRAF (m)
replik:

Herr talman! Titeln på betänkandet är Anslag till
Tullverket, m.m. Debatten kom verkligen att
handla om detaljer. Nu talar vi dessutom om en sak
som riksdagen inte ens bestämmer över. Vi kan ge
regeringen anvisningar, men det är ändå regeringen
som reglerar resandeförordningen.

Leif Bergdahl talade om skåningar och om att jag
inte hade varit i Tornedalen. Jag är inte skåning,
och jag har varit i Tornedalen -- dock inte för att
studera handeln med olja över den finska gränsen.

Samma sak gäller för motsvarande
gränsöverskridande av enskilda människor i andra
delar av landet. Om man gör upprepade resor över
gränsen och tar med sig olika typer av produkter är
det uppenbart att det inte sker för personligt bruk
utan i annat syfte. Då är det helt enkelt andra regler
som gäller.

Jag tycker inte att tornedalningarna skall känna sig
speciellt utpekade i detta fall. Reglerna gäller lika
över hela landet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades efter 21 §.)

21 § Ny mervärdesskattelag

Föredrogs

skatteutskottets betänkande

1993/94:SkU29 Ny mervärdesskattelag
(prop.1993/94:99).

Anf. 139 LARS BÄCKSTRÖM (v):

Herr talman! I skatteutskottets betänkande 29
behandlas frågan om ny mervärdesskattelag. Till
betänkandet har inga reservationer fogats.
Betänkandet kan tyckas okonventionellt, men det
finns en liten detalj som är tveksam.

Propositionen lades fram den 9 december.
Motionstiden gick ut den 24 januari 1994.
Vänsterpartiet väckte inte någon motion, och
regeringen trodde väl också att propositionen var
bra. Men vi ser att utskottet har känt sig tvunget att
föreslå vissa ändringar med anledning av
propositionen. De finns på s. 103 i betänkandet,
herr talman!

Det gäller moms på brev. Det är lagtekniskt en
problematisk sak för kammaren. Man kan ha vilken
åsikt man vill om Posten skall vara bolag. Man kan
ha vilken åsikt man vill om det skall finnas
brevmonopol, fri konkurrens eller mervärdesskatt
eller inte på brevbefordran. Det är inte det som är
min poäng, herr talman, utan det är den lagtekniska
aspekten på ärendet.

Posten har sänt ut en broschyr. Där säger man att
det är billigare att skicka brev än innan det blev
momsbelagt. Posten höjer inte priset, men från den
1 mars 1994 är det moms på att skicka brev.
Momsen gör att brevportot går upp från 2.90 till
3.20.

Det är en korrekt information från Posten.

Herr talman! Övriga ledamöter av kammaren! På
sidan 103 i betänkandet kan vi se att det som händer
när riksdagen fattar detta beslut är att man stryker
punkt 7 i 3 kap. 23 § i lagen. I och med det blir det
moms på brev. Det kan man göra om man tycker
så. Men man behåller den gamla punkten 8, som nu
blir punkt 7. Där står det att omsättning av
frimärken undantas från skatteplikt.

Om man hade varit konsekvent och logisk hade
man lyft bort både den gamla punkten 7 och den
gamla punkten 8. Det hade varit logiskt och rimligt
och väldigt lättförståeligt.

Men så gör man inte. Man tar bort den ena --
momsbefrielsen -- och behåller den andra punkten,
och då haltar lagstiftningen. Varför gör man så?
Det beror på EU, herr talman. Detta är en
problematisk sak. Det är ett led i EU-
anpassningen.

Skall vi ha en sådan lagstiftning, som tekniskt
utformas på detta självmotsägande sätt, är det inte
bra. Vi begär av medborgarna att de skall följa
lagens anda och bokstav. Men då måste lagarna stå
i överensstämmelse sig själva både till anda och
bokstav, och det gör den inte här.

Orsaken är att EU kräver att frimärken skall vara
momsbefriade. Den blir då liksom kråkan i den
gamla folksagan, varken klädd eller oklädd, och det
är inte bra med sådan lagstiftning, herr talman. Det
finns ute i Europa ett slags kreativ lagstiftning när
det gäller EU-frågor. Man antar EU-regler, och
sedan struntar vissa länder att följa dessa
bestämmelser eller tillämpar dem kreativt och
tekniskt smidigt.

Herr talman! I den här frågan är jag konservativ.
Jag tror att det är bra att vi har lagar som är entydigt
och strikt utformade. Vi får inte börja arbeta med
den här principen i andra lagstiftningsärenden. Då
är vi inne på väldigt farliga vägar.

Någon kan säga att den här frågan är mindre viktig.
Men om man sätter den kreativa
lagstiftningstekniken i system får vi en lagstiftning
som inte är entydig och lättbegriplig för den som
skall följa lagen, och det är inte bra att ha ett sådant
samhälle.

Anf. 140 FILIP FRIDOLFSSON (m):

Herr talman! Lars Bäckström är ju känd för att vara
en debattglad herre, men här är han nog i alla fall
alldeles för yvig.

Den här frågan har diskuterats och fattats beslut
om, närmare bestämt den 16 februari. Vi minns ju
alla debatten mellan herr Bäckström och
moderatkollegan K.G. Svenson. Då gick
Bäckström i taket och rubricerade betänkandet
som rappakalja, och fick litet publicitet på det
sättet.

Jag tycker att Bäckström skall gå in i sin kammare
och lusläsa debattprotokollet från den 16 februari,
när vi talade om moms på frimärken och porto. Jag
har läst det i dag. Här finns svar på de frågor som
Bäckström nu kräver svar på än en gång.

Jag har fått i min hand den rekommendation som
finns från Riksskatteverket om mervärdeskatt på
frimärken och brevbefordran enligt lagen om
mervärdeskatt. Jag har fått veta att Bäckström
också har den rekommendationen. Ta och läs den
samtidigt som alla svar som presenteras i
debattprotokollet från den 16 februari! Då behöver
vi inte ha den här debatten.

Anf. 141 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:

Herr talman! Jag tror inte att jag och Filip
Fridolfsson behöver ha den här debatten. Vi
känner de här problemen. Det är inte för vår skull
som vi har debatten.

Kammaren börjar nu fyllas med ledamöter. Filip
Fridolfsson uppmanar mig att läsa protokollet. Jag
kan ge en annan uppmaning till alla ledamöter. Det
är bara att läsa längst ner på s. 103 i detta
betänkande. Där står två spalter, och det gäller p.
7 och 8 i vänsterspalten och p. 7 i högerspalten.

När ni ledamöter läser det inser ni att detta inte är
någon bra lagstiftningsteknik. Det tror jag att alla
här inser. Jag inser det, och jag tror att Filip
Fridolfsson inte tycker att det är en helt lyckad
lagstiftningsteknik. Men det är vad jag tror.

Tycker Filip Fridolfsson att det är en bra
lagstiftningsteknik, då har vi skilda meningar, men
det kan vi ju leva med. Men jag tror inte att
Sveriges riksdag kan leva med den här
lagstiftningstekniken i andra ärenden och sätta den
i system. Då får vi problem med hur medborgarna
respekterar våra lagar.

Herr talman! Kammarledamöter! Läs s. 103 p. 7
och 8 i bägge spalterna, så förstår ni vad jag menar!

Anf. 142 FILIP FRIDOLFSSON (m) replik:

Herr talman! De ändringar som har vidtagits är
utformade i enlighet med EG-kommissionens
direktiv.

Man skall ju vara glad på sin födelsedag, brukar det
sägas. Jag skall inte förmörka Bäckströms
födelsedag med att vara allför hård i min kritik.
Men nog var hans inlägg på den här punkten i ett
ärende som redan är avgjort snudd på ett politiskt
självmål. I varje fall var det en rejäl snedspark --
om jag skall fortsätta att tala fotbollsspråk.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

JOU14 Alternativ till burhållning av värphöns

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU20 Förvaring av allmänna handlingar hos andra
organ än myndigheter

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU25 Några rättegångsfrågor i tryckfrihets- och
yttrandefrihetsmål m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU26 Förslag till tilläggsbudget till statsbudgeten
för budgetåret 1993/94

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU31 Anslag till allmänna val

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU32 Stöd till politiska partier

Mom. 1 (Stöd till politiska partier)

1. utskottet

2. res. (nyd)

Votering:

274 för utskottet

19 för res.

56 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

116 s, 70 m, 24 fp, 27 c, 23 kds, 11 v, 3 -

För res.:

1 s, 18 nyd

Frånvarande:

21 s, 10 m, 9 fp, 4 c, 3 kds, 5 nyd, 3 v, 1 -

KU33 Anslag till Datainspektionen

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU34 Anslag till sametinget

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SKU22 Anslag till skatteförvaltningen, m.m.

Mom. 1 (skatteförvaltningen)

1. utskottet

2. res. (m, fp, c, kds)

Votering:

155 för utskottet

145 för res.

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

119 s, 2 m, 1 fp, 1 kds, 19 nyd, 11 v, 2 -

För res.:

69 m, 25 fp, 28 c, 22 kds, 1 -

Frånvarande:

19 s, 9 m, 7 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SKU23 Anslag till Tullverket, m.m.

Mom. 1 (anslag till Tullverket)

1. utskottet

2. res. 1 (m,fp,c,kds)

Votering:

152 för utskottet

149 för res. 1

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

119 s, 1 fp, 19 nyd, 11 v, 2 -

För res. 1:

71 m, 26 fp, 28 c, 23 kds, 1 -

Frånvarande:

19 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 2 (Tullverkets befogenheter i ett EU-
perspektiv, m.m.)

1. utskottet

2. res. 2 (s)

Votering:

170 för utskottet

131 för res. 2

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

1 s, 71 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 19 nyd, 1 -

För res. 2:

118 s, 11 v, 2 -

Frånvarande:

19 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 3 (lokala verksamheter)

1. utskottet

2. res. 3 (nyd)

Votering:

281 för utskottet

20 för res. 3

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

118 s, 71 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 11 v, 3 -

För res. 3:

1 s, 19 nyd

Frånvarande:

19 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Krister Örnfjäder (s), Christer Lindblom (fp) och
Agne Hansson (c) anmälde att de avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 4 (tulltillägg)

1. utskottet

2. res. 4 (s)

Votering:

169 för utskottet

132 för res. 4

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

71 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 19 nyd, 1 -

För res. 4:

119 s, 11 v, 2 -

Frånvarande:

19 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Mom. 5 (gränshandel med eldningsolja)

1. utskottet

2. res. 5 (nyd)

Votering:

275 för utskottet

20 för res. 5

5 avstod

49 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

113 s, 70 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 11 v, 3 -

För res. 5:

1 s, 19 nyd

Avstod:

4 s, 1 m

Frånvarande:

20 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Bengt Hurtig (v) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 8 (Gotland som frizon)

1. utskottet

2. res. 7 (nyd).

Votering:

281 för utskottet

20 för res. 7

48 frånvarande

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Partivis fördelning av rösterna:

För utskottet:

119 s, 70 m, 27 fp, 28 c, 23 kds, 11 v, 3 -

För res. 7:

1 m, 19 nyd

Frånvarande:

19 s, 9 m, 6 fp, 3 c, 3 kds, 4 nyd, 3 v, 1 -

Övriga moment

Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU29 Ny mervärdesskattelag

Kammaren biföll utskottets hemställan.

22 § Särskild utlänningskontroll

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1993/94:JuU14 Särskild utlänningskontroll (prop.
1993/94:134).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

23 § Anslag till Svensk författningssamling
m.m.

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1993/94:JuU15 Anslag till Svensk
författningssamling m.m. (prop. 1993/94:100
delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

24 § Anslag till Justitiekanslern

Föredrogs

justitieutskottets betänkande

1993/94:JuU16 Anslag till Justitiekanslern (prop.
1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

Kammaren bifölls utskottets hemställan.

25 § Lagstiftning med anledning av Sveriges
tillträde till Förenta nationernas konvention mot
kemiska vapen

Föredrogs

utrikesutskottets betänkande

1993/94:UU12 Lagstiftning med anledning av
Sveriges tillträde till Förenta nationernas
konvention mot kemiska vapen (prop.
1993/94:120).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

Beslut

Kammaren biföll utskottets hemställan.

26 § Ny organisation för hantering av
pliktpersonal och för försvarets högskolor

Föredrogs

försvarsutskottets betänkande

1993/94:FöU8 Ny organisation för hantering av
pliktpersonal och för försvarets högskolor (prop.
1993/94:110 delvis och prop. 1993/94:102 delvis).

Anf. 143 SVEN LUNDBERG (s):

Herr talman! I det här betänkandet behandlas bl.a.
försvarets högskolor.

I regeringens proposition föreslås att
Militärhögskolan och Försvarets
förvaltningshögskola läggs ner den 30 juni 1994 och
att en ny självständig högskola utanför
försvarsmakten inrättas den 1 juli 1994, bestående
av den nuvarande Militärhögskolan och Försvarets
förvaltningshögskola. Regeringen föreslår att den
nya högskolan skall benämnas Militärhögskolan.

Regeringen har inte fullföljt LEMO:s förslag i ett
avseende, nämligen att Försvarshögskolan borde
ingå i den nya högskolan och att den nya högskolan
skulle ges namnet Försvarshögskolan i stället för
Militärhögskolan.

LEMO:s motiv för att integrera även
Försvarshögskolan i den nya högskolan är att det
skulle bidra till att främja kompetensutvecklingen
inom den nuvarande Försvarshögskolan.

LEMO konstaterar att omsättningen av civila
lärare har varit mycket långsam --
tjänstgöringstider på 10--15 år och längre tid är
vanliga. Med så långa tjänstgöringstider
ifrågasätter LEMO om från början ämnesmässigt
kompetenta lärare kan vidmakthålla och utveckla
det sakliga kunnandet och den pedagogiska
skickligheten i ett samhälle som är statt i en så
snabb utveckling som vårt.

Enligt LEMO skulle en sammanhållen högskola
vara befrämjande för de olika utbildningarna.
Gemensamma och kvalificerade lärarresurser kan
då byggas upp och användas för undervisningen i
militära och civila ämnen i Försvarshögskolans
totalförsvarsutbildning och i Militärhögskolans och
Förvaltningshögskolans utbildningar. Detta skulle
stärka kvaliteten i de olika utbildningarna.

Samordningen med utbildningen inom det civila
försvaret skulle också med den här lösningen
underlättas. Genom gemensamma lärarresurser
skulle det vara utvecklande att skilda erfarenheter
tas till vara vid de olika utbildningarna. Inte minst
skulle det vara befrämjande för den militära
utbildningen med influenser från den civila
utbildningen.

Herr talman! En annan fråga som har varit föremål
för diskussion och analys i LEMO är behovet av att
bevara Försvarshögskolans identitet som
totalförsvarsinstitution.

Genom den lösning som föreslås av LEMO och som
redovisas i betänkandet säkerställs
Försvarshögskolans särställning samtidigt som det
medför en önskvärd kompetensutveckling, en ökad
effektivitet och sänkta kostnader.

I försvarsutskottet har frågan om
Försvarshögskolans inlemmande i den nya
högskolan varit föremål för en omfattande
diskussion. Bl.a. har utskottet haft särskilda
föredragningar av LEMO-utredaren och av
Försvarsdepartementets statssekreterare.

Utskottets majoritet, bestående av
regeringspartiernas företrädare och Ny demokrati,
valde dock att följa regeringens förslag, trots att
vad jag anser var en övertygande argumentering
från LEMO-utredaren.

Vi socialdemokrater har funnit att övervägande
skäl talar för LEMO-utredarens förslag. Vi har
därför till utskottets betänkande fogat en
reservation som jag yrkar bifall till, samtidigt som
jag yrkar avslag på propositionens förslag.

Anf. 144 ARNE ANDERSSON (m):

Herr talman! Jag behöver inte upprepa den recitdel
som vi för ett ögonblick sedan kunde höra i Sven
Lundbergs anförande. Därför kan jag fatta mig
utomordentligt kort.

Nyss talade Sven Lundberg om den
kompetensutveckling som skulle kunna bli följden
av att Försvarshögskolan integreras med den nya
militärhögskola som bildas. En integrering har
övervägts i beredande instanser men ändå inte
tagits med vid den sammanvägning som gjorts i
regeringskansliet. Utskottets majoritet delar
uppfattningen i den motiveringen och anser, liksom
regeringen, att man måste beakta att det finns
principiella skillnader i inriktning mellan å ena
sidan Militärhögskolan och Försvarets
förvaltningsskola och å andra sidan
Försvarshögskolan.

Försvarshögskolan har, vilket sägs i betänkandet,
att tillgodose vissa utbildningsbehov hos
totalförsvaret. Övervägande skäl talar för att vi bör
behålla den profilen också med den nya
organisationen.

Jag kan gott säga till Sven Lundberg att detta
förvisso är en typ av fråga som man kan ha både den
ena och den andra uppfattningen om. Jag kan dock
inte mena annat än att de överväganden som gjorts
i departementet och som vi nu ställer oss bakom har
goda skäl för sig, med hänsyn tagen till
Försvarshögskolans speciella profil.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Anf. 145 SVEN LUNDBERG (s) replik:

Herr talman! Jag tycker ändå att det på något sätt
är beklagligt att man inte löpte linan fullt ut. Vid
föredragningarna i utskottet hade jag en känsla av
att det fanns en stor förståelse för LEMO:s
ställningstagande. Men som jag sade i mitt
anförande valde dock utskottsmajoriteten att följa
regeringen.

Jag kan ha en viss förståelse för att man är lojal på
den punkten, men för sakfrågans behandling var
det olyckligt och beklagligt att man inte gick hela
vägen utan gjorde halv halt.

LEMO hade gjort en ganska omfattande analys av
Försvarshögskolans identitet och förslagit åtgärder
för hur man skulle kunna bevara den. Både hos
LEMO och i utskottet ansågs det vara av väsentlig
betydelse att den bevarades.

LEMO har alltså givit anvisningar om hur denna
identitet kan bevaras samtidigt som man
åstadkommer en kompetensutveckling i fråga om
lärarresurser. Dessutom handlar det om att göra
kostnadsbesparingar och uppnå en ökad
effektivitet. Detta tycker jag att Arne Andersson
kunde ha varit med på, och han kunde också ha sett
till att hans båda kamrater ställde upp på en klok
åtgärd.

Anf. 146 ARNE ANDERSSON (m) replik:

Herr talman! Jag vill vara utomordentligt generös
mot Sven Lundberg och säga att det väl egentligen
fanns ett skäl för att integrera också
Försvarshögskolan. Det skulle nämligen medföra
att man kunde ge den nya högskolan det enligt min
mening något bättre namnet Försvarshögskolan.
Det är faktiskt bättre än Militärhögskolan -- med
tanke på de tre sammanslagna skolorna.

Men man måste nog se mer till saken än till namnet,
Sven Lundberg, och jag tycker att regeringens och
utskottsmajoritetens bedömning har fog för sig.

Överläggningen var härmed avslutad.

Beslut

FöU8 Ny organisation för hantering av
pliktpersonal och för försvarets högskolor

Mom. 1 (den nya myndigheten Militärhögskolan)

1. utskottet

2. res. (s)

Votering:

Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.

Mom. 2

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Beslut om uppskjuten votering

På förslag av förste vice talmannen medgav
kammaren att de ärenden som hann debatteras
färdigt under återstoden av dagens sammanträde
fick företas till avgörande vid morgondagens
arbetsplenum.

27 § Idrott

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU11 Idrott (prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 147 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Ärade kammarledamöter! Jag vill
påstå att riksdagen har vissa problem med idrotten.
Då tänker jag inte närmast på den egna
idrottsverksamheten utan på idrotten som
samhällsfenomen och folkrörelse.

Åsikterna om idrotten går brett isär såväl mellan
partierna som mellan de olika ledamöterna. Jag
tror att åsikterna i stor utsträckning beror på vilket
förhållande man själv har till idrotten.

Hur idrottsrörelsens olika grenar fungerar, hur
statens anslag till idrotten används, förhållandet
mellan elitidrott och breddidrott, kvinnlig kontra
manlig idrott, hur eller om reklam- och
sponsorsintäkter styr idrotten, problem med
självsvält, dopning i allmänhet och anabola
steroider i synnerhet -- alla dessa problem har nog
inte riksdagsledamöter i allmänhet så mycket
kunskap om, såvida vi inte är särskilt personligt
engagerade i någon av dessa frågor.

Det är därför ganska allvarligt att riksdagen
avhänder sig en möjlighet att verkligen skaffa den
här informationen.

Men för oss i Vänsterpartiet är idrotten allför viktig
för att både dess positiva betydelse och dess
problem skall reduceras till en intern fråga främst
för Riksidrottsförbundet. Vi anser att idrotten
angår hela samhället.

Därför begär vi att en idrottsutredning görs. Det är
ett krav vi ställt i flera år nu, och jag vet att det hos
många enskilda idrottsengagerade ledamöter finns
intresse för en sådan utredning. Av någon
oförklarlig anledning motsätter sig emellertid
kulturutskottet detta, trots att det är mer än 20 år
sedan den senaste idrottsutredningen gjordes.

Jag vågar påstå att det är få områden där
förhållandena och villkoren har ändrat sig så
radikalt på 20 år som inom idrotten. Trots detta vill
man alltså från riksdagens sida fortsätta att
behandla idrotten som om absolut ingenting har
hänt.

Riksdag och departement visar ju annars stort
intresse för att utreda folkrörelseanknuten
verksamhet. Jämför man med exempelvis
folkbildningen, nästa ärende här i kammaren,
finner man att den utreds i stort sett vart femte år.
Kulturen, som ligger nära idrotten i många
avseenden, är för närvarande föremål för fyra olika
utredningar.

Som argument för att avstyrka Vänsterpartiets
motion om en idrottsutredning anger
utskottsmajoriteten att ''det måste ankomma på
idrottsrörelsen att väcka frågan om tillsättandet av
sådana utredningar''.

Herr talman! I dag är frågor om utvärdering,
revision och uppföljning av hur statens resurser
används högaktuella. En idrottsutredning skulle
naturligtvis inte enbart handla om sådana frågor
utan vara betydligt vidare.

Att avfärda behovet av en parlamentarisk
utredning med motiveringen att kravet måste
komma från dem som behöver utredas synes mig
synnerligen krystat, för att inte säga helt befängt.
Jag skulle t.o.m. vilja ifrågasätta om det inte är
formellt fel att utskottet uttalar sig på ett sådant
sätt. Man påstår faktiskt att en verksamhet som
erhåller statliga bidrag själv skall bestämma när,
huruvida och under vilka former riksdagen skall
kunna utreda verksamheten.

Jag sade tidigare att vi har drivit kravet om en
idrottsutredning under många år. I år har vi
fokuserat oss på behovet av en utredning med
kvinnoprofil. Det gör vi av flera skäl.

Kvinnoidrotten har låg status i Sverige.
Damfotbollen uppmärksammas sällan. Ridsporten
anses fortfarande vara litet av en snobbsport för
flickor, trots att den är en av Sveriges största
folksporter. TV-sporten upplåter, enligt en
undersökning, bara 6 % av sin sändningstid åt
idrottande kvinnor.

Vi menar att det låga intresset för ökade resurser --
och bristen på uppmärksamhet, uppmuntran och
stöd -- till flickors och kvinnors idrottsintressen och
behov av fysiska aktiviteter inte kan förklaras som
annat än rester av ett mycket traditionellt
könsrollstänkande. Särskilt den massmediala
idrottsvärlden är fortfarande grabbig. Kvinnorna
får finna sig i att delta på mäns villkor.

Trots jämställdhetssatsningar från
Riksidrottsförbundet släpar idrottsvärlden efter det
övriga samhället vad det gäller att ge kvinnor makt
och inflytande. Det är troligtvis bara näringslivets
bolagsstyrelser som kan matcha idrotten i det
avseendet.

Vi vet att kvinnor i allmänhet tenderar att värdera
idrottens sociala värden högre än den rena
prestationsinriktningen. Man kan något
generaliserande tala om att kvinnor motionerar och
män idrottar. Men även inom elitidrotten, som är
helt prestationsinriktad, finns det klara
könsskillnader. Intresset och villkoren för kvinnliga
toppidrottare är helt annorlunda än för deras
manliga kollegor.

Skillnaderna är dock inte bara verkliga, dvs. de är
inte bara betingade av fysiska skillnader mellan
män och kvinnor, utan de hänger också ihop med
att vi värderar kvinnors och mäns fysiska
prestationer olika. De motions- och idrottsformer
som ger hög status för män gör det inte alltid för
kvinnor och vice versa.

Vi i Vänsterpartiet tycker att det är dags att man
slutar att kräva av kvinnor och unga flickor att de
skall anpassa sig till idrottens manliga ideal. Idrotts-
och friluftsrörelsen måste också anpassas till
kvinnors önskemål och behov.

Vänsterpartiet anser alltså att en idrottsutredning
med tydlig kvinnoprofil bör tillsättas. Där kan det
faktaunderlag som gäller flickor och idrott samlas
och kvinnoidrottsforskningen finnas
representerad. Utredningen bör vidare få direktiv
att ta fram förslag på budgeterings- och
finansieringsprinciper som inte förfördelar kvinnor.
Fördelarna respektive nackdelarna med en
organisation som hyser både elit- och motionsidrott
under samma tak bör tas upp till diskussion. Utöver
detta bör naturligtvis ledarrekryteringen inom
idrotten, kostnadsökningarna, den alltmer
komplexa ekonomiska relationen mellan idrott,
stat, kommun och reklamintäkter -- kort sagt det
ökade kommersiella beroendet -- och
förutsättningarna för ideellt arbete samt
dopningproblematiken behandlas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i
betänkandet KrU11.

Anf. 148 ANDERS NILSSON (s):

Herr talman! Låt mig i denna valperiods sista års
första idrottspolitiska debatt -- det kan möjligen bli
någon mer -- rikta blickarna tillbaka på år 1991. Då
hade idrottsrörelsen mycket stora förväntningar.
De dåvarande oppositionspartierna gav sken av att
det skulle bli väsentligt bättre villkor för idrotten
med en ny regering.

Om det var lättsinnigt lovat eller inte får andra
svara på. I idrottsrörelsen må man väl rannsaka hur
man uppfattade det.

Från socialdemokratiskt håll var vi betydligt
försiktigare. Vi sade att vi skulle kunna behålla
statens stöd till idrotten på ungefär den nivå som vi
hade uppnått fram till 1991.

Man bör vara medveten om att stödet under 1980-
talet hade höjts vid flera tillfällen. Samtidigt hade
vi fått en skattereform som förvisso inte försämrade
stödet till idrotten men väl ökade idrottsrörelsens
kostnader på en del olika områden. De ökade
kostnaderna uppskattades till ungefär 600 miljoner
om året. Det var idrottsrörelsen som gjorde den
uppskattningen.

I budgetförslaget 1991 kompenserades ungefär
hälften av de ökade kostnaderna med en rad olika
åtgärder.

Några år senare, i slutet av denna valperiod, kan vi
fråga oss hur det blev. Har de borgerliga partierna
i regeringsställning infriat de förväntningar som de
var med om att skapa bland idrottsfolket? Nej, det
har de inte alls gjort.

Man kan säga att den borgerliga regeringen hittills,
under den innevarande valperioden, har orkat med
ungefär det som vi socialdemokrater i valrörelsen
för tre år sedan bedömde som rimligt. Man kan
fråga sig varför jag då står och pratar om detta. Jag
tycker ändå att de löften om andra villkor som
förespeglades idrottsrörelsen under valåret 1991 på
något sätt bör tas upp vid en sådan här tidpunkt.
Det är lätt att konstatera att dessa löften inte har
infriats. Detta bör rimligen leda till en betydande
skepsis inför vad borgerligheten måhända kommer
att ställa i utsikt inför nästa valperiod.

Under den här tiden har idrottsrörelsen arbetat
vidare. Den har förmått att öka sina inkomster,
bl.a. genom lotterier och spel av olika slag, främst
genom Bingolotto.

Det går att göra en ungefärlig uppskattning av att
idrottsrörelsen i landet omsätter mellan 10 och 12
miljarder om året. Av detta torde den egna
insatsen -- som man får in genom medlemsavgifter,
spel, lotterier och andra intäkter -- ligga någonstans
mellan 5 och 7 miljarder. Staten bidrar enligt
regeringens proposition med ungefär 800 miljoner.
Landstingens bidrag ligger på ungefär 100 miljoner.
Kommunerna står antagligen för ca 5 miljarder.
Därav torde 3,3 miljarder ligga i anläggningar av
olika slag, i form av investeringar, driftskostnader
och sådant. Samhället står alltså för en väsentlig
del.

I framtiden kommer säkerligen det allmänna stödet
fortfarande att vara av grundläggande betydelse för
idrottens fortsatta utveckling och verksamhet.

Från socialdemokratisk sida vill vi varna för att göra
idrottsrörelsen alltför beroende av det svenska
folkets lust till spel och dobbel. Det kan i många
situationer vara en bräcklig grund att stå på, även
om det tidvis går väldigt bra. Detta hindrar dock
inte att vi vill se bättre möjligheter för
folkrörelserna, inbegripet idrottsrörelsen, att öka
sina inkomster genom spel och lotterier.

Den lotteriutredning som den socialdemokratiska
regeringen tillsatte lämnade sina förslag till
ministern i slutet av år 1992. Utredningen var enig,
och remissinstanserna var också ganska eniga och
gav ett positivt utlåtande över de förslag
utredningen kom med. Nu har det snart gått ett och
ett halvt år sedan utredningsresultatet lades fram.
Det lär komma ett regeringsförslag om några dagar,
eller hur? Jag ställer frågan samtidigt som jag tittar
litet grand på Stig Bertilsson.

Det finns en del problem inom idrottsrörelsen i dag.
Ett problem för dagen är att antalet deltagare
sviktar. De förhoppningar som fanns för ett antal år
sedan om att idrottsrörelsens aktiva skulle växa i
stort antal har faktiskt inte infriats. Det är snarare
tvärtom så att deltagandet i olika former av
tävlingar tenderar att minska litet grand.

Det har också varit trögt med jämställdhetsarbetet
inom idrotten. Jag vill referera till den debatt som
vi förde kring ett utskottsbetänkande här i
kammaren förra året. Idrottsrörelsen är emellertid
en självständig folkrörelse som är väl medveten om
sina problem. Jag vill betona att det är en
självständig folkrörelse, och jag vill säga till
Elisabeth Persson att det närmast är därför som vi
inte är beredda att ställa upp på den utredning som
Vänsterpartiet vill ha. Vi menar nämligen att i
samhällets umgänge med en självständig
folkrörelse är det inte rimligt att medverka till att
en utredning kommer till stånd om inte folkrörelsen
själv kräver det och vill vara med och delta. Vi har
inte fått några tecken på något sådant.

Från socialdemokratisk sida vill vi inför framtiden
ändock betona några saker i idrottspolitiken. Det
gäller betydelsen av det lokala aktivitetsstödet. I
anslutning till det är det väsentligt att det framtida
stödet i stor utsträckning får en sådan utformning
att det just går till det lokala arbetet, särskilt bland
barn och ungdomar. Det finns också skäl att betona
ledarskapets betydelse inom idrottsrörelsen.

Idrottsdebatten har hittills fokuserats på den
statliga politiken. Vi tycker nog att det är litet
malplacerat i dag. Av den redogörelse som jag gav
förut framgick att det är det kommunala stödet som
är betydelsefullt. Det finns anledning att poängtera
betydelsen av kommunernas bidrag för
idrottsrörelsen. Det gäller inte minst anläggningar
av olika slag. Det har funnits en tendens till att
kommunerna har velat överföra ansvaret för drift
och skötsel av idrottsanläggningar till
idrottsrörelsen. Det är en väg som vi inte vill avvisa.
Men vi menar bestämt att idrottsorganisationerna
inte på något sätt skall påtvingas ansvaret för
skötsel av och omsorg om anläggningarna. Det bör
vara en praktisk fråga i varje kommun. Efter
diskussioner och i samförstånd med idrottsrörelsen
skall man komma överens om vad som är bäst.

I vår motion har vi pekat på möjligheterna att
inrätta ROT-projekt på idrottens område. Vid
reparationer och om- och tillbyggnader av
anläggningar skulle man då kunna få del av
arbetsmarknadsmedel. Det förslaget behandlas av
arbetsmarknadsutskottet, så det är inte aktuellt i
den här debatten. Men det har betydelse för
idrotten.

Jag har betonat att det är viktigt att fortsätta med
jämställdhetsarbetet. Jag menar att vi skall avvakta
det arbete som sker inom idrottsrörelsen. Vi skall
dock noga bevaka hur det genomförs och vilket
resultat det får fram till 1995.

Från socialdemokratisk sida vill vi också betona
idrottens internationella arbete och betydelse. Det
gäller både i förhållande till andra nationer och
världsdelar och till alla de människor ifrån andra
länder som finns här i Sverige. Idrotten har således
betydelse för invandrarna.

Vi vill också betona betydelsen av att goda villkor
skapas för elitidrottare. Det gäller särskilt villkoren
för att kombinera elitidrott och studier. Det här är
inte bara väsentligt för gymnasieskolan utan även
på högskolenivå.

Herr talman! Sammanfattningsvis har jag velat
rikta uppmärksamheten på de löften som de
borgerliga partierna gav inför denna valrörelse. De
har inte infriats. Jag har också velat ta upp några
problem inom idrottsrörelsen. Dessutom har jag
velat visa på några områden inom idrottspolitiken
som vi socialdemokrater tycker är väsentliga inför
framtiden.

Anf. 149 ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! En parlamentarisk utredning kan inte
göras när det gäller en självständig folkrörelse,
påstår Anders Nilsson. Jag undrar var i hela friden
han har fått det ifrån. Självfallet kan staten göra
sådana utredningar, och det har gjorts i andra
sammanhang. I början av 70-talet gjordes en
idrottsutredning. Det var den utredningen som jag
refererade till. Det är visserligen 20 år sedan den
utredningen gjordes, men såvitt jag förstår var
idrottsrörelsen lika mycket en folkrörelse då som
den är nu. Då gick det bra. Det är klart att det inte
kan finnas några formella hinder för riksdagen att
besluta om en parlamentarisk utredning av en
verksamhet som får så betydande ekonomiska
bidrag, som Anders Nilsson själv refererade till.

Jag är litet orolig för att det har gått troll i
parlamentariska utredningar. De är naturligtvis
inte till för att stjälpa idrottsrörelsen eller att på
något sätt försöka komma åt den. Det är tvärtom
ett sätt att utreda verksamheten.

Jag gav exempel på vad en idrottsutredning borde
ta upp. Det är frågor som idrottsrörelsen har
arbetat med men inte kunnat lösa. Man kan då få
hjälp med att t.ex. utreda hur man kan förändra
bidragsgivningen så att mål som såväl
idrottsrörelsen i stort som riksdagen är eniga om
skall kunna främjas. Jag vill bara betona att jag
tycker att Anders Nilsson är ute och cyklar -- om
uttrycket tillåts -- när han påstår att riksdagen inte
kan tillsätta en utredning av en självständig
folkrörelse.

Anf. 150 ANDERS NILSSON (s) replik:

Herr talman! Jag vill tacka Elisabeth Persson för att
hon gav mig ett epitet och påstod att jag är ute och
cyklar. En betydande del av idrottsrörelsens folk är
ute och cyklar på olika sätt. Det är bra för hälsan
och från alla möjliga synpunkter. Jag drar gärna en
lans för cykling. Om Elisabeth Persson vill följa
med på en cykeltur så är hon välkommen att ta
kontakt med mig så att vi kan ordna det.

Herr talman! Jag har inte sagt att det finns formella
synpunkter på en utredning. Regeringen eller
riksdagen kan naturligtvis besluta om en utredning
även om idrottsrörelsen inte vill det. Jag har talat
om det förståndiga och lämpliga i att göra det. Jag
tycker fortfarande att det varken är förståndigt eller
lämpligt att föranstalta om en stor utredning som
rör en särskild folkrörelse utan att denna stora
folkrörelse vill ha utredningen. Det är varken
förståndigt eller lämpligt, även om det är formellt
okej. Jag tycker att det är bättre att resonera om
vad som är förståndigt än om vad som är möjligt.

Anf. 151 ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Anders Nilsson har tyvärr inte
reserverat sig mot skrivningarna i kulturutskottets
betänkande där man påstår att man på formella
grunder inte kan göra en utredning om inte
idrottsrörelsen vill ha den.

Jag skall inte förlänga debatten, men jag vill påstå
att vi båda naturligtvis vet att det inte finns bara en
enda och odelad idrottsrörelse. Inom
idrottsrörelsen finns det många olika uppfattningar
i olika frågor. Just när det gäller
jämställdhetsfrågorna skulle jag vilja påstå att det
finns mycket uttalade synpunkter från stora delar
av idrottsrörelsen som har uppfattningen att
arbetet måste påskyndas. Man skulle också gärna
se en parlamentarisk utredning som skulle kunna
bringa reda i den här frågan.

Det är ju inte så enkelt så att man inom
idrottsrörelsen talar med en röst. Det är självklart
att riksdagen inte kommer att få någon formell
begäran från styrelsen för Riksidrottsförbundet att
utreda verksamheten. Det skulle inte bli många
utredningar gjorda i det här landet om vi skulle
vänta på att de som företräder verksamheterna som
skall utredas själva skulle begära att de skulle
utföras. Jag hänvisar återigen till jämförelser med
folkbildningen. Utan att företrädarna själva har
bett om det utreds verksamheten med nästan
periodiskt återkommande envishet vart femte år.

Anf. 152 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Till denna första debatt, det sista
riksdagsåret under denna mandatperiod om
idrotten har utskottet lämnat ett stort sett enigt
betänkande. Det innebär att utskottet föreslår att
idrotten skall få ett statligt stöd på drygt 500
miljoner kronor under kommande budgetår. Det
stämmer ganska väl med hur det har varit undet de
senaste åren. Nivån på stödet har legat stilla.

Uskottets betänkande präglas i hög grad av en
samsyn mellan partierna om idrottsrörelsens
ställning och betydelse. Det finns inga delade
meningar om att aktivt idrottsutövande bidrar till
friskvård och motion och avhåller från skadlig
verksamhet. Det råder inte heller några delade
meningar om att elitidrott också är en
underhållningsfaktor.

Jag tror också att vi har denna samsyn i fråga om de
ideellt arbetande ledarnas betydelse för den
svenska idrottsrörelsen. Det är dessa saker som
sammantaget utgör skälen till att staten ger ett
betydande stöd till svensk idrott. Det är glädjande
att vi kan vara överens om det. Enigheten mellan
riksdagens partier innebär inte, herr talman, att
den svenska idrottsrörelsen har det helt
bekymmersfritt. Tvärtom! Det finns en hel del
problem inom idrotten som behöver belysas. Det
gäller inte minst det faktum att idrottsrörelsen i dag
får finna sig i att framför allt kommunerna befinner
sig i en helt annan ekonomisk situation än den som
rådde under penningkarusellens 80-tal.

I dag sparar kommunerna på alla områden. Det är
naturligtvis fullt rimligt att även idrotts- och
fritidsverksamheten får finna sig i att delta i ett
besparingsarbete. Idrottsrörelsen skulle inte
framstå som trovärdig om man inte sade ja till
besparingar i de kommuner som sparar in på
barnomsorgen, ådlringsvården, skolan osv.

Jag vill gärna framhålla att vi har sett att
idrottsrörelsen tar aktiv del i arbetet. Det ser vi
bl.a. i att man inom föreningslivet tar hand om och
tar ansvar för indrottsanläggningarna i
kommunerna. Jag tror att det är nödvändigt att
idrottsrörelsen är öppen för och tar ett ökat ansvar
för bl.a. anläggningar.

Herr talman! Jag tror också att det är möjligt att
idrottsrörelsen i högre grad kan finansiera sin egen
verksamhet med hjälp av en ökad mängd egna
insatser. När vi politiker i riksdagen och
kommunerna inte kan dela ut pengar -- det kan vi
som bekant inte göra i obegränsade mängder -- är
det väsentligt att i denna situation kunna underlätta
för föreningslivet, och framför allt idrottsrörelsen,
att med egna insatser stödja sin ekonomi. Det är
vår uppgift att förenkla i regelverket och ta bort de
hinder som kan vara besvärliga för föreningar som
vill få in inkomster. Det är fråga om att
avbyråkratisera och bl.a. vid övertagande av
anläggningar bidra till att föreningslivet med egna
arbetsinsatser kan stärka sin egen ekonomi.

En annan viktig faktor för idrottsrörelsen är att
återigen öka intäkterna från spel och lotterier.
Traditionellt sett har föreningslivet i Sverige
finansierat sin verksamhet i betydande grad med
hjälp av spel- och lotteriverksamhet. Vi kunde se
ett klart brott i den utvecklingen under 80-talet när
statens bolag kapade åt sig ökade marknadsandelar
på spel- och lotterimarknaden. Det innebar att
föreningslivet fick det svårare. Detta
kompenserades med bidrag. Som helhet sett blev
detta ingen vinstlott för föreningslivet, utan
föreningslivet fick se sig bli alltmer
bidragsberoende och i mindre grad själv kunna
hantera intäkterna.

I och med inrättandet av Bingolotto skedde en
förändring. Det var en nödvändig förändring.
Bingolotto gav under förra året det svenska
föreningslivet en inkomst på nästan 1 miljard
kronor. Det är fråga om så oerhört mycket pengar
att det knappast går att mäta hur mycket det går att
få för 1 miljard. Jag kan konstatera att det är pengar
som har tillförts föreningslivet genom dess egna
insatser. Detta har skett i ett läge där kommunerna
har sparat.

Detta är ett bra exempel på att om man sätter vapen
och verktyg i händerna på idrottsrörelsen, klarar de
att finansiera sin verksamhet bl.a. med hjälp av spel
och lotterier.

Bingolotto är emellertid inte den allena
saliggörande lösningen för svensk idrott. Jag vill
gärna understryka detta. Framför allt behöver
Bingolotto kanske ersättas av andra spelformer.
Därför kommer regeringen att under våren -- inom
kort, som ett direkt svar till Anders Nilsson -- att
lägga fram en proposition. I propositionen kommer
förslag att finnas som med utgångspunkt i
Lotteriutredningens resultat kommer att ge
föreningslivet möjligheter till kraftigt ökade
intäkter från spel- och lotterimarknaden.

Propositionen förbereds för närvarande inom
Civiloch Finansdepartementen, och den är på väg.

Precis som Anders Nilsson sade tidigare kan det
vara farligt med för mycket inkomster från spel och
lotterier. Man får inte heller glömma att spel och
lotterier är och har varit en inkomstkälla för
idrottsrörelsen. Kompetensen och människorna
finns där.

Jag är mycket medveten om att de flesta som jobbar
i idrottsföreningar i första hand vill jobba som
ledare för ungdomar. Men det finns i varje svensk
idrottsförening människor som faktiskt inte är bäst
på att jobba med ungdomar. De kanske gärna gör
en insats på den administrativa eller ekonomiska
sidan. Den kraften måste tas till vara i en situation
där samhällets resurser inte är oändliga.

I det här sammanhanget vill jag -- i replikform -- ta
fasta på Anders Nilssons påstående att den
borgerliga oppositionen 1991 lovade mer än vad
som senare infriades. Jag konstaterar att Anders
Nilsson har fel.

Visserligen sade Anders Nilsson att borgarna
orkade med det som Socialdemokraterna bedömde
var rimligt. Det var hyggligt av honom att säga så.
Med detta menar han förmodligen det statliga
anslaget. Men det hör till saken att vi lovade aldrig
i valrörelsen, och har därefter aldrig lovat, något
ökat statligt anslag. Vi har varit väl medvetna om
den ekonomiska situationen. Vi har över huvud
tagit inte lovat något som vi inte har kunnat hålla.
Vi har hållit fast vid ett oförändrat statligt anslag,
och det har idrottsrörelsen accepterat.

När det gäller spel och lotterier ansåg vi att det var
ytterst väsentligt att idrottsrörelsen kunde få ökade
andelar och ökade möjligheter att finansiera sin
verksamhet. Vi sade att vi var beredda att i hög
grad verka för detta. Vi nämnde bl.a. inkomster
från Tipstjänst. Vad som har skett hittills under
mandatperioden är t.ex. införandet av Bingolotto.
Det är förvisso inte någon politikers förtjänst att
Bingolotto har införts. Men jag vet inte om Anders
Nilsson menar att man inom föreningslivet skall
bortse från den inkomst som varje år kommer från
Bingolotto -- som nu sker med hjälp av regelverket.
Det är inte politikernas förtjänst, men det är en ny
spelinkomst, som har kommit föreningslivet till del.

Dessutom är Lotteriutredningen på gång, liksom
föreningslivets övertagande av Tipstjänst, som
Anders Nilsson vet. Avsikten därmed är, som
bekant, att idrotten med egna insatser skall kunna
öka sina intäkter.

Anders Nilsson påstår att vi inte har levt upp till
våra vallöften, men han har helt fel. Vi har rättat
till en del av avarterna i skatteomläggningen 1991.
Det gäller bl.a. momsen som infördes på
tillhandahållande av lokaler, som vi har tagit bort
under detta riksmöte. Vidare har momsen sänkts
på resor och annat som idrotten utnyttjar.
Idrottsrörelsen har själv beräknat att man har
tjänat tiotals miljoner kronor på det.

Herr talman! Det här anförandet blir litet längre än
beräknat, men det beror på att jag inte fick
möjlighet att replikera när utskottets skrivning
angreps av Elisabeth Persson. Jag var alltså tvungen
att ta upp det nu.

Med anledning av att Elisabeth Persson tar upp en
jämställdhetsdebatt vill jag konstatera att det
egentligen inte finns fog för att i dag tillsätta en
utredning med kvinnoprofil, som hon efterlyser. Vi
politiker skall naturligtvis ställa krav på att idrotten
utvecklar sig också i fråga om jämställdhet, men det
gör den.

Elisabeth Persson säger att idrotten ligger efter i
utvecklingen. Jag vill då fråga: Vad ligger den
efter? Jämfört med andra länder och med andra
företeelser är idrotten på god väg. Det är
anledningen till att jag tycker att vi kan avvakta
riksidrottsmötet 1995, då riksidrottsrörelsen
kommer att utvärdera den jämställdhetsplan som
antogs 1989. Det är en jämställdhetsplan som går
ut på ökad kvinnlig representation i valberedningar
och styrelser. Där har man kommit en god bit på
väg. Jag kan försäkra Elisabeth Persson att jag,
liksom hon, studerar och följer detta noggrant.
Men det skulle vara anmärkningsvärt om vi gick in
samtidigt som målmedvetna aktiviteter pågår inom
idrotten.

Elisabeth Persson säger att en idrottsutredning kan
göras i vilket fall som helst. Det är möjligt, men vi
skall komma ihåg att Riksidrottsförbundet är satt i
myndighets ställe att sköta riksidrottens
angelägenheter i vårt land. Det är vår uppgift att
bevaka och noggrant följa det arbetet, och det gör
vi. Men vi vill inte göra en utredning just nu på det
här området, eller på något annat område, och det
är ett uttryck för att vi tycker att det finns anledning
att notera att Riksidrottsförbundet jobbar aktivt
med dessa frågor.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till
kulturutskottets hemställan och avslag på
reservationen från Vänsterpartiet.

Anf. 153 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Den ärade talaren begärde ordet för 6 minuter och
har hållit på i 13 minuter.

Anf. 154 ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Stig Bertilsson är uppenbarligen
dåligt informerad. Jag skall gärna sända över
papper till honom från idrottsrörelsen själv som
visar dels hur man arbetar med att försöka förbättra
jämställdheten, dels att man inte kommer att nå de
egna uppställda målen. Detta visar mycket tydligt
att jämställdhetsarbetet fortskrider på mycket olika
sätt inom olika specialförbund. En del tål dess värre
inte en jämförelse med någonting annat än
möjligen näringslivets bolagsstyrelser, där
kvinnorepresentationen som bekant är fullständigt
urusel.

Riksidrottsförbundet har självt ställt upp mål för
sitt jämställdhetsarbete. Man arbetar frenetiskt
med detta. Jag vill påstå att Riksidrottsförbundet
oftast gör ett mycket bra jobb, men just
jämställdhetsarbetet klarar man inte av.

Stig Bertilsson säger att vi inte skall göra några
utredningar på vare sig det här området eller något
annat område. Det förstår jag inte. Riksdagen har
beslutat om en rad utredningar -- jag har hänvisat
till folkbildningen, kulturområdet, presstöd osv.
Om riksdagen begär en utredning är det inte en
anklagelse mot Riksidrottsförbundet för att det har
misslyckats, utan det är tvärtom ett sätt att stärka
det progressiva arbete som försiggår inom
Riksidrottsförbundet.

Anf. 155 STIG BERTILSSON (m) replik:

Herr talman! Jag är inte alls dåligt påläst. Jag
upprepar min fråga: Är idrottsrörelsen sämre än
andra institutioner och organisationer,
internationellt eller nationellt?

Jag har uppfattningen att idrottsrörelsen bedriver
ett mycket ambitiöst arbete i den här frågan. Jag vet
inte om man kommer att lyckas i sina föresatser,
men det skall utvärderas på riksidrottsmötet 1995.
Man har sagt att till dess skall minst 40 % av
styrelseledamöterna i idrottens organisationer och
50 % i valberedningarna vara kvinnor. Det är en
målsättning som vi måste ha respekt för.

Jag är inte i dag beredd att säga att
Riksidrottsförbundet sköter det här på ett sådant
sätt att det finns anledning för oss att ta ett initiativ
under pågående arbete.

Jag sade inte att det inte skall göras utredningar på
något område. Vad jag sade var att det på idrottens
område för närvarande inte finns något behov av att
gå in med den av Elisabeth Persson föreslagna
utredningen eller med någon annan utredning.

Anf. 156 ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Stig Bertilsson frågade om idrotten
var sämre än andra. Jag upprepar för fjärde gången
att idrottsrörelsens jämställdhetsarbete är dåligt
jämfört med dess egna mål. Jag skulle kunna
upprepa mer av vad jag sade i mitt anförande, men
jag vill inte förlänga debatten. Jag hänvisar till
protokollet.

När det gäller exempelvis TV-sportens referat av
kvinnlig respektive manlig idrott, visar det sig att
6 % av sändningstiden ägnas åt idrottande kvinnor.
Jag tycker inte att det är så bra. Jämfört med
mycket annat kanske det inte är så dåligt, men
idrottsrörelsen har över huvud taget bättre
ambitioner med sin verksamhet.

Många kvinnor som arbetar med de här frågorna
inom idrottsrörelsen vet att det är ganska svårt att
få gehör för specifikt kvinnliga frågor. Mycket
behöver göras, exempelvis när det gäller kvinnliga
ledare, kvinnliga förebilder osv. Visst jobbar man
med detta och satsar mycket, men arbetet går dess
värre inte i den takt som är önskvärd.

Jag vill slutligen bara säga att det självklart inte är
så enkelt att en idrottsutredning bara skall handla
om detta. Det finns många andra angelägna frågor
inom idrotten som behöver utredas, kanske bl.a.
det kommunala stödet, som riskerar att urholkas
under en lågkonjunktur, och vad som kan göras i
stället. Man kan t.ex. utreda möjligheten för
idrottsrörelsen att själv ta ansvar för
idrottsanläggningar osv.

Anf. 157 STIG BERTILSSON (m) replik:

Herr talman! Om det skulle vara en belastning för
idrotten att rörelsen har satt upp höga mål för sina
jämställdhetsinsatser och att det skulle anföras som
ett argument för en idrottsutredning blir jag något
förvånad. Om man dessutom skulle ange TV-
sportens bevakning som någonting som
riksidrottsrörelsen skulle ha möjlighet att
bestämma över blir jag ännu mer förvånad.

Jag konstaterar återigen att det har skett mycket på
jämställdhetsområdet inom idrotten. Den svenska
idrottsrörelsen hör till de allra bästa vid en
internationell jämförelse. Det betyder inte att vi
skall vara nöjda, men det betyder att vi kan låta
idrotten få möjlighet att redovisa hur långt man har
kommit i det utredningsarbete som pågår.

Anf. 158 ANDERS NILSSON (s):

Herr talman! Jag vill kommentera det som Stig
Bertilsson sade om vad som hände i valrörelsen
1991. I mitt anförande var jag noga med att lägga
fram min syn, på det sättet att jag beskrev de
borgerliga partiernas agerande så att de var med om
att skruva upp förväntningarna inom
idrottsrörelsen i fråga om betydligt förbättrade
villkor för idrottsrörelsen med en borgerlig
regering. De förväntningarna har icke på något sätt
infriats. Jag skall illustrera detta med ett exempel.

I valrörelsen 1991 figurerade i debatten en förening
som heter Otterbäckens bandyklubb och som
kommer från mitt län. Det var intervjuer och allt
möjligt i tidningarna och i TV. Det påvisades då att
skattereformen innebar att engergin blev
momspliktig. Otterbäckens bandyklubb har en
egen bandybana, som de fryser under ett antal
månader på vintern, och det går åt en förfärlig
massa energi för detta. Energin blev alltså dyrare,
och det rör sig om mycket pengar för en sådan här
förening. Jag är övertygad om att den här
bandyklubben hade den uppfattningen -- med rätta
eller inte -- att en borgerlig regering skulle rätta till
det här.

Jag var ute på en liten turné förra hösten bland
idrottsföreningar i Skaraborgs kommuner, och jag
var bl.a. på besök hos Otterbäckens bandyklubb.
Jag mötte där en ordförande och en kassör som
med förvåning noterade i sin bokföring att
kostnaderna för energin var lika stora, om inte
större än de varit tidigare, och att momsen var kvar.

Detta illustrerar hur idrottsrörelsen efter
valrörelsen 1991 hade förväntningar, som sedan
kom på skam. Jag tycker att det är väsentligt att
lyfta fram detta i den här debatten.

Jag glömde tidigare att yrka bifall till utskottets
hemställan, herr talman, men jag ber att få göra det
nu.

Anf. 159 STIG BERTILSSON (m) replik:

Herr talman! Jag hade faktiskt tänkt be Anders
Nilsson att precisera vilka vallöften han menade att
vi inte hade levt upp till. Han säger nu att vi hade
byggt upp förväntningar, som vi sedan inte har
kunnat leva upp till.

Jag konstaterar att vi i momsfrågan har rättat till de
indifferenser som fanns. Tillhandahållande av vissa
lokaler var momsbelagt, men det är det inte längre.
Däremot har idrottsrörelsen själv sagt att den inte
vill ha någon särbehandling i momsfrågan. Detta
har diskuterats väldigt mycket. Om man skulle lösa
de problem som Anders Nilsson nu talar om, hade
det förutsatt en särbehandling.

Anf. 160 ANDERS NILSSON (s) replik:

Herr talman! Då var det mycket underligt att den
här frågan fick så stora proportioner 1991. Jag har
nog den uppfattningen att det har gått därhän att
det har visat sig vara svårt. I vår bedömning av
idrottspolitiken 1991 tog vi hänsyn till att det från
samhällsekonomiska och andra synpunkter var
svårt att göra någonting. Det stod vi för. Vi kan nu,
utan att darra på rösten, säga att den idrottspolitik
som vi var med om att beskriva 1991 kan vi stå för
även i dag.

Anf. 161 STIG BERTILSSON (m) replik:

Herr talman! Jag behöver inte heller darra på
rösten när jag konstaterar att jag kan stå för det vi
lovade 1991. Skillnaden är den att vi har haft
regeringsansvaret sedan dess. Den nya regeringen
tillsatte en momsutredning för att se över
effekterna. Den momsutredningen fick av
riksidrottsstyrelsen beskedet att man inte ville ha
någon särbehandling i momsfrågan. Därför har de
problem som Anders Nilsson talar om inte kunnat
lösas på det sätt som han själv önskar. Däremot har
Otterbäcken fått andra möjligheter att skapa
intäkter genom nya spelformer och nya
intäktsmöjligheter. Men från idrottens sida har man
sagt nej till momsuppläggningen.

Anf. 162 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Jag kunde inte låta bli att lägga mig i
den här debatten. Det är ganska fascinerande att
höra resonemanget i den här kammaren. Det talas
om att Bingolotto har kommit till och skapat många
intäkter till idrotten. Det tycker jag är mycket bra.

Samtidigt erkänner man från vissa håll att man inte
har gjort någonting för att Bingolotto skulle
komma till. Men tänk nu noga efter vad vi håller på
med i den här kammaren! Vi gör nästan allt som
står i vår makt för att stoppa Bingolotto. Hur
många gånger har Bingolotto blivit fällt i
Radionämnden genom att vi har idiotiska lagar om
reklamen som de visar? Det heter att man inte får
säga si och inte får göra så. Är det fyra eller fem
gånger som programmet har blivit fällt? Med en
sådan lagstiftning försöker vi stoppa Bingolotto,
samtidigt som vi säger att vi skall stödja idrotten.
Vi tycker att det är bra.

Har ni tänkt på vad vi håller på med i den här
kammaren? Är detta inte att tala med kluven
tunga? Se bara på AB Trav och Galopp. De
sponsrar Olympiatrav och genom Olympiatrav
sponsrar de idrotten. De sponsrar ridsport. Vad gör
vi? Jo, vi försöker att strypa deras sponsorer.

På Axevalla Travbana har man reklam på
innerplan. Vad händer när det är V65- och V75-
tävlingar som skall sändas i TV? Då måste de täcka
över reklamen. Vi säger att det är bra att det finns
initiativtagare som Bingolotto som sponsrar
idrotten samtidigt som vi gör allt som står i vår makt
för att stoppa detta. Vi måste vara realistiska.

Anf. 163 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Peter Klings anförande är minst sagt
absurt. Påståendet att vi gör saker och ting för att
försöka stoppa Bingolotto är fullständigt orimligt.
Det skulle vara intressant att höra vad Peter Kling
konkret menar med det.

Uppenbarligen menar han att man har beivrat de
åtgärder som Bingolotto har vidtagit i strid med
gällande lagstiftnig och förordningar. Men då är det
upp till Peter Kling att börja med att själv föreslå
förändringar i de reglerna. Dessutom drivs
Bingolotto under nuvarande villkor -- och detta vill
jag att Peter Kling skall veta -- tack vare särskilda
regeringsbeslut som bl.a. medger de penningvinster
och de vinst- och dragningssystem som man i dag
använder sig av. Det har inte tillkommit av en
slump utan genom en medveten åtgärd från
regeringen.

Anf. 164 PETER KLING (nyd):

Herr talman! När jag gick upp och kritiserade detta
trodde jag faktiskt att Stig Bertilsson förstod att vi
måste ändra lagstiftningen beträffande reklamen.
Annars satsar ingen på detta. Det finns ingen
industri eller företagsverksamhet som satsar på den
typen av reklamåtgärder i svensk TV, genom t.ex.
travet som jag talade om. De lägger ned den
verksamheten. Då kan vi se oss i det blå efter
pengarna till idrotten. Det är vad jag menar.

Anf. 165 STIG BERTILSSON (m):

Herr talman! Jag är själv beredd att medverka till
att vi ytterligare kan förbättra de regler som gäller
för bl.a. spelverksamhet i föreningslivets regi i t.ex.
televisionen. Men att påstå att vi gör allt som står i
vår makt för att stoppa den när vi faktiskt har gjort
betydande insatser för att underlätta den, och
dessutom har sett till att de statliga bolagen inte
bedriver konkurrerande verksamhet, visar att Peter
Kling är oerhört illa informerad i den här frågan.

Anf. 166 PETER KLING (nyd):

Herr talman! Nej, Stig Bertilsson. Jag hävdar
fortfarande detta. Att Bingolotto skall vara en
verksamhet som stöder idrotten har Stig Bertilsson
sagt ungefär tio gånger i dag i den här debatten. Det
tycker jag också är bra. Men vi har samtidigt en
lagstiftning som sopar undan benen på dess
sponsorer. Det är faktiskt de som i sista ändan
betalar hela TV4:s verksamhet när det gäller
Bingolotto, och hela potten till idrottsrörelsen. Om
vi då har så idiotisk lagstiftning att vi fäller
anonnsörerna måste vi givetvis ändra på den.
Därför tycker jag att man talar med kluven tunga i
det här fallet.

Överläggningen var härmed avslutad.

Ajournering

Kammaren beslöt kl. 18.01 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.

Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl.19.00.

28 § Folkbildning

Föredrogs

kulturutskottets betänkande

1993/94:KrU13 Folkbildning (prop. 1993/94:100
delvis).

Anf. 167 BERIT OSCARSSON (s):

Herr talman! Det är nu snart tre år sedan som
riksdagen beslöt om målen för folkbildningen och
om ändrade bidragsbestämmelser för denna. Det
var ett beslut som uttryckte en stark tilltro till
folkbildningen som en demokratisk kraft och
kunskapsresurs i samhället.

Beslutet innebar bl.a. att en treårig budgetram
infördes och att bidraget årligen skulle justeras med
hänsyn till den allmänna pris- och
löneutvecklingen. Det var viktiga förändringar för
att ge folkbildningen nödvändiga ekonomiska
förutsättningar för ett långsiktigt och effektivt
förändringsarbete.

Vad har då skett?

Först kan vi konstatera att den borgerliga
regeringen drastiskt dragit ner det ordinarie
anslaget till folkbildningen.

Någon omfattande utvärdering har inte kunnat
göras, men regeringen har ändå funnit att den
redovisning av verksamheten som
Folkbildningsrådet lämnat i den fördjupade
anslagsframställningen stämmer väl överens med
syftena med statsbidragsgivningen. Detta är
positivt.

Regeringen anser också att folkbildningen gjort
betydande insatser med hjälp av de särskilda medel
som anvisats av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Både folkhögskolor och studieförbund har visat att
de genom flexibilitet i organisationer och arbetssätt
snabbt kunnat erbjuda utbildningsaktiviteter som
samlat ett stort antal deltagare.

Trots detta föreslår regeringen att statsbidraget till
folkbildningen återigen skall dras ned, nu med 100
miljoner kronor. Dessutom föreslår regeringen
ändrade utbetalningsrutiner, som innebär att
kostnaderna ökar med 25 miljoner kronor för
folkbildningen. Dess bättre avvisar utskottet detta
förslag.

Tillsammans med de tidigare nedskärningarna
betyder det här att under den borgerliga
regeringens tid har det ordinarie statsbidraget
sammantaget reducerats med närmare en halv
miljard kronor. Så gick det alltså med treårsramen,
indexeringen och den långsiktiga stabiliteten.

Visserligen har, efter stora påtryckningar, av
arbetsmarknadspolitiska skäl särskilda anslag
tillkommit. Dessa ger en viss kompensation för det
minskade grundanslaget, men trenden är alldeles
tydlig.

Visst finns det förståelse för att, i det
samhällsekonomiskt ansträngda läge som vi nu
befinner oss i, alla kostnader noga måste granskas.
Men det är inte en framsynt politik att dra ner på
folkbildningsanslaget, allra minst i en tid då tron på
demokratin sviktar, främlingsfientligheten ökar
och samhället behöver aktiva medborgare som är
beredda att ta ett ansvar både för sig själva och för
andra. För sådant är folkbildningen helt oslagbar.

Folkbildningen är en resurs i krissamhället. Vi
måste därför ta vara på de starka och unika
möjligheter som finns i svenskt
folkbildningsarbete. Folkbildningen behöver
därför ett stöd och får inte tryckas tillbaka, som
regeringen nu föreslår.

Många undersökningar visar att allt fler människor
känner vanmakt inför möjligheterna att påverka
samhällsutvecklingen och sin egen livssituation via
de traditionella demokratiska formerna.
Människorna söker andra former för påverkan,
medverkan och delaktighet. Mycket oroande är de
starkt antidemokratiska stämningar som alltmer
kommer fram i samhället.

I det läget har folkbildningen en given plats. Där
möter den en av sina utmaningar. Det är en given
förstahandsuppgift för folkbildningen att
exempelvis utnyttja de otaliga och mångskiftande
mötesplatser som den erbjuder. Där kan det
demokratiska och i vid mening politiska samtalet,
dialogen mellan medborgare och valda
representanter i de politiska församlingarna,
återupprättas genom olika folkbildningsaktiviteter.
För detta behövs det ett ökat stöd, ett stöd som inte
minst skall ses som en investering för stärkt
demokrati.

Folkhögskolor och studieförbund betyder också
mycket för att svenskar och invandrare skall få
kontakt och lära känna varandra. Det är genom
personliga kontakter som det skapas förståelse och
tolerans.

Folkbildningen och föreningslivet behövs för att
motverka främlingsfientlighet och rasism.
Folkbildningens nätverk kommer här mycket väl
till pass. I exempelvis den av ABF initierade
manifestationen mot rasism och
främlingsfientlighet deltog inte mindre än 250
organisationer, studieförbund och företag. De
förband sig genom att skriva på ett upprop att efter
egen förmåga arbeta mot främlingsfientlighet och
för ett öppet och tolerant Sverige. Skall ett sådant
engagemang dämpas? Nej, tvärtom, det är sådant
som skall stödjas.

Studieförbund och/eller folkhögskolor har
omfattande kontakter med organisationer och
myndigheter och finns i stort sett på alla orter. De
har en kunnig och engagerad medarbetarkår.
Omfattande utbildningsinsatser kan snabbt
organiseras och genomföras rationellt. En fortsatt
satsning på folkbildningen säkerställer därför en
anpassning till de snabbt uppkommande och
mångskiftande behoven.

Folkbildningen är överlägsen andra
utbildningsanordnare när det gäller att nå de
kortutbildade grupperna. Folkbildningen är också
det enda kända redskapet med omfattande och på
bredden mobiliserad beredskap för att komma till
rätta med utbildningsklyftorna -- klyftor som är ett
mått på hur orättfärdigt samhället är.

Folkbildningen har också en uppgift i att ge
ungdomar bra möjligheter att skapa mötesplatser
och i att ge dem kunskap om demokratin och dess
spelregler.

Folkbildningen behövs också för de handikappade.
Bengt Westerberg har kallat det arbete som
folkbildningsorganisationerna utför ''en
folkbildningsgerilla för det glömda Sverige''. Det är
ett gott betyg, som folkbildningen kan vara stolt
över. Detta arbete måste få en chans att fortsätta
och utvecklas och skall inte tryckas tillbaka.

Folkbildningens roll i kulturlivet förbises ibland.
Föregående verksamhetsår arrangerades 900 000
kulturprogram med inte mindre än 9,7 miljoner
deltagare och nästan 600 000 medverkande -- en
mycket imponerande verksamhet.

En viktig verksamhet är också det som bedrivs
kring gamla hantverk, som därmed hålls vid liv. Här
finns ofta inkörsporten till viktiga samtal, personlig
utveckling och nyskapande. Denna verksamhet är
ett instrument för utbyte mellan svensk och annan
kultur, med goda möjligheter att nå invandrare,
handikappade, arbetslösa eller andra grupper som
lätt hamnar utanför. Det är också en viktig
verksamhet för att bevara kvinnokraft,
kvinnokultur och kvinnotraditioner.

Vi socialdemokrater har föreslagit att riksdagen
avvisar regeringens förslag till minskning av
statsbidraget till folkbildningen med 100 miljoner
kronor. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 1.

Vi har även föreslagit att 3 miljoner kronor skall
anvisas för att folkbildningen skall kunna göra
ytterligare insatser mot främlingsfientlighet och
rasism. Jag yrkar därför bifall till reservation 2. Jag
yrkar även bifall till reservation 3, där
medelsanvisningen till Bidrag till folkbildningen tas
upp.

Till sist några ord om Bidrag till
kontakttolkutbildning. Regeringen föreslår av
statsfinansiella skäl att detta bidrag på 8 miljoner
kronor helt skall slopas. Utskottsmajoriteten har
efter många och ingående diskussioner stannat för
att bidraget skall finnas kvar men har reducerat
bidraget till 4 miljoner kronor. Vi socialdemokrater
anser att bidraget skall vara 8 miljoner kronor.

Det finns motioner som helt går mot förslaget att
ta bort detta bidrag. Så gott som all grundläggande
tolkutbildning i invandrarspråk, med undantag av
universitetskurserna som har begränsad
omfattning, skulle försvinna. En rad skrivelser har
också inkommit där man protesterar och framhåller
betydelsen av att bidraget får finnas kvar.

Statens invandrarverk, som utskottet har hört,
anser att den verksamhet som folkhögskolor och
studieförbund bedriver när det gäller
kontakttolkutbildningen är av stort värde.
Verksamheten är flexibel och väl fungerande.

Tolkar måste finnas. Hur skall vi annars få till stånd
en väl fungerande och rättssäker
flyktingmottagning med en jämlik situation för
flyktingar och invandrare i deras förhållande till
myndigheter och samhället i övrigt?

Jag yrkar därför bifall till reservation nr 5.

Anf. 168 ELISABETH PERSSON (v):

Herr talman! Även den här debatten om
folkbildningen torde vara denna mandatperiods
sista, precis som debatten i ärendet om idrotten.
När ämnet nästa gång kommer upp här i riksdagen
kommer i alla fall inte jag att föra Vänsterpartiets
talan. Jag tillåter mig därför att göra en kort
summering av vad som hänt folkbildningen den här
riksdagsperioden.

På anslagssidan har regeringen minskat det
ordinarie folkbildningsanslaget med i runda tal en
halv miljard kronor. Riksdagen har kompenserat
detta med ett slags krisanslag, främst för att
anordna kurser för arbetslösa.

Därmed har visserligen folkbildningen ökat sin
verksamhet, mätt i elevveckor, men det har också
inneburit ökad administration, ökad osäkerhet,
vissa bekymmer med den ordinarie verksamheten,
osäkra anställningsförhållanden för många lärare
och dåligt med resurser för pedagogiskt förnyelse-
och utvecklingsarbete. Folkbildningens synnerligen
angelägna och viktiga uppgift som
vuxenutbildningsanordnare när det gäller att ge
vuxna grundskole- och gymnasiekompetens
riskerar att komma i bakgrunden för den
tillfälliga -- med frågetecken -- uppgiften att ordna
kurser för arbetslösa.

Få nya folkhögskolor har kunnat starta trots att
flera ansökningar ligger hos Folkbildningsrådet.
Under perioden har också 1981 års beslut om
treårsbudgetering definitivt skjutits i sank.

Vänsterpartiet har svårt att se några som helst
fördelar med det här sättet att anslå statsbidrag till
folkbildningen. Det kan knappast ha med det
statsfinansiella läget att göra, för det blir inte
billigare för statskassan. Och det blir inte bättre för
folkhögskolorna och studieförbunden.

När därför regeringen även för nästa budgetår
föreslår nya nedskärningar av det ordinarie
statsbidraget och samtidigt anmäler i
budgetpropositionen att man ämnar återkomma i
kompletteringspropositionen med förslag om
ytterligare statsbidrag -- dvs. krispengar -- är det
svårt att inte se det som uttryck för regeringens
totala okunnighet om och ointresse för
folkbildningens och vuxenutbildningens
verksamhet.

En jämn nivå i anslagsgivningen ger möjligheter att
planera långsiktigt och sparar resurser. I stället för
att lägga mycket tid och kraft på administration och
hela året arbeta med elev- och
personalrekrytering -- för att i sista stund kanske få
inställa kurser på grund av brist på medel -- skulle
folkbildningen kunna använda resurserna mycket
mer konstruktivt.

Herr talman! Jag tycker att det är anmärkningsvärt
att kulturutskottets majoritet godkänner att
regeringen utan att tala om några summor avser att
återkomma med pengar i
kompletteringspropositionen, alltså bara skjuta
upp beslutet, särskilt som man har erfarenhet av
inom kulturutskottet, tror jag i alla fall, vilken
osäkerhet och administrativ oreda det skapar för
såväl folkhögskolorna som studieförbunden.

Vänsterpartiet anser alltså att resurserna för
budgetåret 1994/95 måste behandlas och anvisas
samlat.

Herr talman! Utbildningsministern talar ofta om
vårt lands behov av väl utbildade och högt
kompetenta människor. Också Vänsterpartiet
anser att detta är synnerligen viktigt. Men till
skillnad från utbildningsministern anser vi att det är
nödvändigt med höga ambitioner när det gäller att
ge alla människor möjlighet att skaffa sig en god
kunskaps- och utbildningsnivå. Här har
folkbildningen och främst folkhögskolorna en
viktig roll.

I såväl budgetpropositionen som utskottets
betänkande konstateras folkbildningens stora
betydelse. Berit Oscarsson har talat om det, så jag
skall fatta mig ganska kort om den saken. Man talar
om ''verksamhet vars syfte är att göra det möjligt
för människor att påverka sin livssituation och
skapa engagemang att delta i
samhällsutvecklingen'', för att ta ett exempel.

Vi tycks vara väl överens om folkbildningens
förmåga och viktiga uppgift, men jag tycker att
förslaget till budgetförfarande talar mot det bättre
vetande som kommer till uttryck såväl i
propositionen som i utbildningsutskottets
betänkande.

Inget tyder på att behovet av utbildningsplatser för
prioriterade grupper -- korttidsutbildade,
invandrare och handikappade -- kommer att
minska. Inte heller tyder något på att antalet
arbetslösa skulle minska så drastiskt att
kursverksamheten för arbetslösa lätt skulle kunna
skäras ner för nästa budgetår.

Herr talman! Samhället garanterar i dag
gymnasieutbildning åt alla ungdomar under 20 år.
Samtidigt saknar ca 800 000 svenskar
grundskolekompetens, och betydligt fler saknar
gymnasiekompetens. För dessa finns inga
garantier.

Både ur rättvisesynpunkt och med tanke på såväl
nutida som framtida behov av väl utbildade
människor bör korttidsutbildade vuxna ha
möjlighet att skaffa sig grundskole- och
gymnasiekompetens.

I flera med Sverige jämförbara länder har en större
andel av arbetskraften gymnasieutbildning än i vårt
land. Skall vi kunna konkurrera med dessa lander,
är det viktigt att den allmänna kunskapsnivån höjs.

Många människor som varit ute i arbetslivet ett
antal år har inte varit i kontakt med studier på
länge. En del bär på negativa erfarenheter från
skoltiden och har ett svagt självförtroende och dålig
tilltro till den egna förmågan att tillägna sig studier.
Samtidigt gör omstruktureringen av arbetslivet det
allt vanligare att man behöver förnya sin utbildning
för att kunna byta arbete. Många saknar dock
tillräcklig allmän kompetens för detta och behöver
först studera på grundskoleeller gymnasienivå.

Vinsterna för samhället med en allmän höjning av
baskunskaper och kompetensnivå hos många
människor är uppenbara. En vuxenutbildning kan
dessutom frigöra dolda resurser hos personer som
aldrig tilltrott sig själva någon studieförmåga och få
dem att söka sig vidare till yrkesutbildning eller
högskolestudier.

Därför anser Vänsterpartiet att det på sikt bör
införas en vuxenstudiegaranti för grundutbildning,
motsvarande treårigt gymnasium, för alla
människor. Som ett steg mot en sådan
utbildningsgaranti för vuxna som saknar
grundskole- eller gymnasiekompetens måste
antalet utbildningsplatser inom folkhögskolan öka.

Vänsterpartiet vill inte vara med i något dubbelspel
kring folkbildningsanslaget. Vi kan inte se några
poänger med att först ta beslut som handlar om
nedskärningar på 100 miljoner av den ordinarie
verksamheten och sedan eventuellt komma tillbaka
med s.k. krispengar.

Därför föreslår vi i vår motion att statsbidraget till
folkbildningen utgår med 650 miljoner kronor
utöver regeringens förslag. I det anslaget ryms såväl
krispengar för arbetslöshetskurser som resurser för
den ordinarie vuxenutbildningsverksamheten.

Jag yrkar bifall till motion Kr411, yrkande 3.

Innan jag tar upp frågan om
kontakttolkutbildningen skulle jag vilja beklaga att
jag inte ser Stig Bertilsson här. Om han hade varit
här hade jag kunnat hänvisa till s. 7 i betänkandet.
Där skriver regeringen och utskottsmajoriteten att
man tänker tillsätta en utredning inom kort.
Uppgifterna blir att planera och låta genomföra en
kvalitativ utvärdering av folkbildningen.

Ni som var med i föregående debatt och hörde
diskussionen om möjligheterna att tillsätta en
parlamentarisk utredning om idrotten kan ha detta
i minnet. Jag påpekade då att folkbildningen med
regelbundenhet utreds åtminstone vart femte år.
Här kommer det slutgiltiga beviset för att så är
fallet. Det går alltså alldeles utmärkt att kvalitativt
utvärdera denna verksamhet. Jag tror att det även
gäller idrotten. Jag beklagar att Stig Bertilsson bara
kommer till kulturutskottet när det gäller
idrottsfrågor.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja säga ett par
ord om kontakttolkutbildningen. Vi vet att det har
föreslagits att meddelstilldelningen till
kontakttolkutbildningen skall upphöra i ett slag.
Konsekvenserna av ett sådant beslut skulle bli att i
stort sett all grundläggande tolkutbildning i
invandrarspråk skulle utplånas. Undantaget skulle
vara universitetskurserna, som bedrivs på ett
begränsat antal språk och med ett begränsat antal
deltagare.

För Vänsterpartiet är det här helt oacceptabelt. En
utbildning som fungerar bra och som är av
ovärderlig vikt för enskilda individer kan inte
läggas ned. Regeringen föreslår att utbildningen
skall läggas ned av statsfinansiella skäl. De summor
de gäller är närmast försumbara i sammanhanget.

En nedläggning kommer bara att leda till fördyrad
handläggning av asylärenden och liknande.
Kontaktsvårigheterna mellan flyktingar och
svenska myndigheter är betydande. Vi anser att det
utifrån demokratisk och humanitär synpunkt är av
utomordentlig vikt att kommunikationerna mellan
myndigheterna och flyktingar underlättas.
Dessutom torde en god kommunikation vara
ekonomiskt berättigad, eftersom den minimerar
missförstånd, felbedömningar och utdragna
utredningsprocesser.

Dessutom är det ju så, herr talman, att samhällets
ansvar för att ge tolkservice är preciserat i lagar och
förordningar. Även efter många år i landet har de
flesta invandrare i vissa sammanhang stort behov av
tolkservice. Det gäller främst vid
myndighetskontakter, läkarbesök och liknande.

Utskottsmajoriteten har som väl är lyssnat på den
kritik som kommit bl.a. från Vänsterpartiet. Man
har enats om att bara ''slakta''
kontakttolkutbildningen till hälften. Vi anser inte
att det finns skäl ens för en halvering utan menar att
verksamheten är viktig och att den skall bibehållas
oförändrad. Vi vill anvisa 8 474 000 kronor till
kontakttolkutbildning för nästa budgetår.

Jag yrkar alltså bifall till motion Kr411, yrkande 4.

Anf. 169 CARL-JOHAN WILSON (fp):

Värderade talman! Det är lätt att instämma i Berit
Oscarssons beskrivning av
folkbildningsorganisationerna och av
folkbildningens betydelse för svensk demokrati och
kulturbevarande. Jag anser mig höra till den
folkbildningsgerilla som Berit Oscarsson i citat
efter Bengt Westerberg kallade folkbildningens
vänner för.

Berit Oscarsson kritiserar regeringen för att
statsbidragen till folkbildningen inte har justerats
med anledning av kostnadsutvecklingen. Under
åtskilliga år med socialdemokratiska regeringar har
vi sagt på samma sätt: Just folkbildningen har inte
fått del av den uppräkning efter
kostnadsutvecklingen som andra
utbildningsorganisationer har fått.

Svaret har då varit att det är den ekonomiska
situationen som har gjort att det blivit så. Berit
Oscarsson vet att det är det svaret man kan lämna
nu också. Jag gläder mig åt att hon visar en viss
förståelse för den svåra ekonomiska situationen när
hon utnyttjar tiden till att kritisera.

Genom extra statsbidrag under detta budgetår har
folkhögskolor och studieförbund kunnat göra
mycket goda insatser för att lindra arbetslösheten.
Vi räknar med att samma insatser kan komma
under nästa budgetår.

Värderade talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
kulturutskottets betänkande nr 13.

Anf. 170 BERIT OSCARSSON (s) replik:

Herr talman! Visst är Carl-Johan Wilson en
folkbildningsvän. Även jag tillhör den gerillan. Jag
vill ändå påpeka att det inte är några små
neddragningar som regeringen har gjort under de
tre senaste åren.

Första året efter det att man infört nya
bidragsbestämmelser, årlig justering och
budgetram på tre år började man föreslå en
neddragning av det ordinarie anslaget på hela 300
miljoner kronor. Carl-Johan Wilson minns mycket
väl den proteststorm som överöste oss
riksdagsledamöter när vi skulle justera regeringens
förslag.

Nu återkommer regeringen med förslag om en
neddragning på ytterligare 100 miljoner. Det
innebär en minskning av det ordinarie anslaget med
400 miljoner. Dessutom har man vid två tillfällen
föreslagit förändrade utbetalningsregler för
anslaget. Om riksdagen hade antagit båda dessa
förslag hade det inneburit en neddragning av det
ordinarie anslaget på ytterligare 50 miljoner
kronor. Det är inga småsummor. Det är en drastisk
nedskärning av de ordinarie medlen.

Vi är övertygade om att det behövs folkutbildning
i en tid av kris. Den behövs, som Elisabeth Persson
sade, kanske nu mer än någonsin. Vi har väl aldrig
tidigare haft en kris som den vi har för närvarande
i ekonomin. Folkbildningen behövs för att aktivera
och utbilda de människor som drabbas av den
ekonomiska kris vi befinner oss i. Därför borde
man ha höjt det ordinarie anslaget i stället för att
minska det.

Jag vill fråga Carl-Johan Wilson om vi är överens
om att det ordinarie anslaget drastiskt har minskats
de senaste tre åren.

Anf. 171 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:

Värderade talman! Det är inte svårt att vara
överens om det. Drastiska nedskärningar har skett
under många år då vi egentligen har önskat att
folkbildningens organisationer skulle få mer.

Det är lätt att tala om att man vill ha mer pengar till
alla verksamheter som kostar pengar -- i synnerhet
om man befinner sig i opposition. Det hör vi
dagligen. Nu är den ekonomiska situationen sådan,
att de som ansvarar för Sveriges ekonomi inte
tillnärmelsevis kan finna besparingsobjekt som är
nog för att rätta till den situation som åtskilliga års
mer eller mindre kritiserbart politiskt styre har
försatt Sverige i. Vi får räkna med att det blir
besparingar på alla områden. Hur gärna vi än vill
förbättra läget för folkbildningen har vi nått så långt
som till besparingar.

Jag kan försäkra Berit Oscarsson och andra att vi är
tillräckligt många riksdagsledamöter som
representerar regeringspartierna och som känner
ansvar för folkbildningsfrågorna. Vi skall bevaka
området och se till att folkbildningen inte blir så
utarmad som den ekonomiska situationen kanske
egentligen borde ge vid handen.

Anf. 172 BERIT OSCARSSON (s) replik:

Herr talman! Jag känner förståelse för att man i
ekonomiskt kärva tider behöver göra
neddragningar, men de skall göras på rätta ställen.
Jag sade tidigare att folkbildningen inte är det rätta
området att göra neddragningar på. Folkbildningen
skulle egentligen behöva påslagningar, och därmed
skulle man också göra en ekonomisk vinst.

Vi socialdemokrater har lagt fram förslag om en
budget som är bättre än den budget som den
borgerliga regeringen har föreslagit. Vi har
prioriterat folkbildningen högre. Så är
verkligheten, och så är sanningen.

Samhällsekonomiskt tjänar vi ingenting på den här
neddragningen. Utgifterna kommer på andra
konton. Därför är det fel att dra ner på just
folkbildningsanslaget.

Anf. 173 CARL-JOHAN WILSON (fp)
replik:

Värderade talman! Sanningen är ju att vi borde
spara mycket mer på detta område och på alla
andra områden. Det är en framgång för oss som
stöder folkbildningen att besparingarna inte har
blivit större är vad de är.

Anf. 174 HUGO HEGELAND (m):

Herr talman! Jag har fått förtroendet att tala för vår
reservation nr 4 om ändrade utbetalningsrutiner.
Det är nämligen så att det i propositionen föreslås
en besparing på 25 miljoner. Vi står ensamma kvar
för detta förslag.

Jag kan inte undgå att erinra om ett yttrande av
Georges Clemenceau. Han var ju från år 1917
premiärminister i Frankrike. Han säger på ett
ställe: Väck inte den människa som ersatt livet med
drömmar. Och det gäller bl.a. Carl-Johan Wilson.
Han talade här om hur man skulle spara och spara,
och ändå går de emot denna reservation.

Vi moderater är ensamma om detta att man skall
spara dessa 25 miljoner. Ett av syftena med
statsbidragsreformen år 1991 var att underlätta för
studieförbund och folkhögskolor att minska sina
administrativa kostnader. Därför tycker vi att
studieförbunden och folkhögskolorna kan ändra
sina rutiner redan kommande budgetår och övergå
till månadsvis medelshantering, vilket man gjort
under lång tid beträffande löner.

I dag betalar alltså staten ut pengar i förskott. Vi
tycker att man skall göra det i efterskott. Det har
väckt ett väldigt hallå hos Socialdemokraterna och
Vänterpartiet, och även bland våra borgerliga
kolleger. Centerpartiet, Folkpartiet och kds tycker
att det prognostiserade budgetunderskottet om
172,6 miljarder kronor är alldeles för litet, så de vill
öka det med 25 miljoner kronor.

Därför var det helt otroligt att höra Carl-Johan
Wilson stå här och patetiskt tala om
nödvändigheten av besparingar. Men det stöder ni
inte. Vi reservanter anser att man mycket väl kan
göra besparingar. Med nuvarande datarutiner är
det väl ingen konst att lägga om betalningsrutinerna
så att man kan betala ut månadsvis i stället för
kvartalsvis, osv. Jag yrkar därför naturligtvis bifall
till reservation 4, avseende mom. 4 i hemställan,
om ändrade utbetalningsrutiner.

Jag vill sluta mitt anförande med ett uttalande av
Charles de Gaulle -- jag är ju svag för fransmän i
olika sammanhang. Han sade nämligen så här:
Eftersom en politiker aldrig tror på ett ord av vad
han säger, blir han perplex när han blir trodd på sitt
ord. Jag undrar hur det går med min perplexitet!

Anf. 175 ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Hugo Hegeland berörde en passus i
detta betänkande som jag gick förbi, och som
handlade om ytterligare besparingar. Går vårt
förslag om 650 miljoner kronor extra till
folkbildningen igenom skulle jag kunna tänka mig
att ställa upp på Hugo Hegelands reservation om
ändrade betalningsrutiner. Då kan det verkligen bli
fråga om vad ni påstår att det är, nämligen ändrade
betalningsrutiner.

Precis som Hugo Hegeland själv säger är det inte
främst detta som det gäller, utan det är fråga om en
extra besparing på 25 miljoner kronor för
folkbildningen. Det har egentligen inte ett dugg
med administrativa rutiner att göra, och det kan
inte ursäktas med att man gör löneutbetalningar en
gång i månaden,

Nu vet inte jag hur mycket en professor i
nationalekonomi vet om praktiskt arbete inom
folkbildningen. Jag vet ingenting, eller rättare sagt
inte så mycket, om nationalekonomi. Men jag vet
en hel del om hur den ekonomiska situationen är
för folkhögskolor och studieförbund.

Skulle detta förslag gå igenom innebär det att man
får ytterligare problem med likviditet. Man får helt
enkelt låna pengar litet oftare och betala ränta på
det. Det skulle i praktiken bli ytterligare utgifter.
Det räcker alltså inte med dessa besparingar på 25
miljoner.

Jag vill i detta avseende yrka bifall till utskottets
hemställan, och jag motsätter mig därmed dessa
förslag till ytterligare besparingar.

Anf. 176 HUGO HEGELAND (m) replik:

Herr talman! Jag yrkar givetvis avslag på Elisabeth
Perssons bifallsyrkande. Jag skall inte gå in på mina
egna personliga betalningsrutiner, men jag kan tala
om att de är mycket goda.

Låt mig erinra om att ett av syftena med
statsbidragsreformen år 1991 var, som vi också
skriver i vår reservation, att underlätta för
studieförbund och folkhögskolor att minska sin
administration. De har faktiskt haft tre år på sig för
att förbereda detta.

Här skyller man på att det skulle vara så otroligt
komplicerat, osv. Men det tror jag inte ett skvatt
på. Felet är att staten här haft mycket dåliga
finansrutiner. Det jag har lärt mig som
nationalekonom under många år är att man skall se
till att ha en bättre ekonomi på sin
finansförvaltning. Men det är ju inte lätt för t.ex.
Bona folkhögskola, som fick hela skolan för bara
en krona.

Anf. 177 ELISABETH PERSSON (v)
replik:

Herr talman! Jag vill påminna Hugo Hegeland om
att det inte var så väldigt länge sedan som riksdagen
fattade beslut om att man skulle införa
treårsbudgetering för folkbildningen för att just
öka möjligheterna till långsiktig planering, ett
effektivt resursutnyttjande och för att kunna
minska utgifter för administration, osv.

Jag har inte hört att Hugo Hegeland har protesterat
när det gällt att skjuta treårsbudgeteringen i sank,
tvärtom. Jag vill alltså påstå att
statsbidragsgivningen till folkbildningen med den
ryckighet den har -- krisanslag, ordinarie anslag och
osäkerhet -- verkligen har bidragit till att fördyra
saker och ting och till att tvinga fram ytterligare
administrativt arbete och en massa besvär.

Hade det varit så att Hugo Hegeland verkligen
bekymrat sig om växande administration inom
folkbildningen, hade Hugo Hegeland varit för en
treårsbudgetering och varit emot den ryckighet när
det gäller bidragsgivningen som jag så ingående
talade om i mitt anförande. Men det har jag inte
märkt att Hugo Hegeland har varit.

Anf. 178 HUGO HEGELAND (m) replik:

Herr talman! Goethe säger på ett ställe: Djuren
försöker det omöjliga och lyckas. Han undrar
varför inte också människorna kan göra samma
sak. Jag ger upp när det gäller att övertyga
Elisabeth Persson.

Anf. 179 CARL-JOHAN WILSON (fp):

Värderade talman! Nog har det hänt att jag har
trott att jag har drömt när jag lyssnat till Hugo
Hegeland. I vissa debatter har jag t.o.m. önskat att
det varit sant.

Det exempel som Hugo Hegeland tog om en
motion där han och hans grupp är ensamma mot
resten av utskottet är just ett sådant exempel som
jag vill använda som bevis för att det i
kulturutskottet finns ledamöter som känner ansvar
för att värna om folkbildningens intressen.

Anf. 180 HUGO HEGELAND (m):

Herr talman! Nu när jag hörde Carl-Johan Wilsons
inlägg kom jag att tänka på hertigen av Devonshire,
som en gång drömde om att han stod i parlamentet
och höll ett tal, och när han vaknade så gjorde han
det!

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

29 § Anslag till Sveriges lantbruksuniversitet,
m.m.

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande

1993/94:UbU5 Anslag till Sveriges
lantbruksuniversitet, m.m. (prop. 1993/94:100
delvis).

Anf. 181 BO ARVIDSON (m):

Herr talman! I detta betänkande behandlar
utbildningsutskottet regeringens förslag till anslag
till Sveriges lantbruksuniversitet, m.m. samt ett
antal motioner.

Med undantag för en punkt i betänkandet är
utskottet enigt. Jag ber att få yrka bifall till
hemställan i utskottets betänkande och avslag på
den socialdemokratiska reservationen.

När riksdagen föregående år behandlade anslagen
till SLU skedde det med anledning av den berörda
delen av forskningspropositionen. Utskottets
behandling blev då av naturliga skäl mera utförlig.

Vi i utskottet underströk då SLU:s särställning som
ensamt universitet på sitt område och det ansvar för
utbildning och forskning inom hela landet som det
för med sig när det gäller organisation och
lokalisering av verksamheten. I dagens betänkande
påminner utskottet om detta ansvar.

När det gäller den mera produktionsinriktade
försöksverksamheten framhöll regeringen 1993 att
denna verksamhet i allt högre grad borde
finansieras av näringen och på sikt finansieras av
respektive bransch. Utskottet framhöll det
angelägna i att förändringarna sker på ett sådant
sätt och i sådan takt att värdefulla erfarenheter och
tillgångar tas till vara.

Utskottets uttalande skedde mot bakgrund av att
man erfarit att det centralt inom SLU fanns planer
på mycket snabba förändringar ute i landet. Det
kan nu konstateras dels att näringen på olika håll, i
en som jag ser det konstruktiv dialog med SLU,
åtagit sig att finansiera viss del av den
försöksverksamhet som nämndes i propositionen,
dels att förändringarna fått ske i en mera
balanserad omfattning och takt.

Herr talman! Utskottet har flera gånger behandlat
två frågor som rör det skogliga området. Det gäller
dels den skogliga utbildningen, dels den skogliga
forskningen inom olika delar av landet.

När det gäller den skogliga utbildningen kan det
konstateras att SLU:s styrelse i maj 1993 beslöt att
förändra jägmästarutbildningen. Detta ser vi i
utskottet positivt på. Vad gäller skogstekniker- och
skogsmästarutbildningarna måste utskottet tyvärr
konstatera att inget beslut fattats sedan utskottet
för nära ett år sedan behandlade frågan. Båda dessa
utbildningar har utretts länge inom SLU. Det är
aldrig bra för en utbildning att ständigt vara föremål
för en utredning.

Enligt vad utskottet erfarit övervägs nu inom SLU
att omforma de befintliga skogstekniker- och
skogsmästarutbildningarna till en sammanhållen
utbildning där även kurser om 10/20 poäng om
sydsvenska förhållanden med lokalisering i södra
Sverige skall kunna anordnas. Detta är positivt.
Därmed tillgodoses de behov som finns på en
moderniserad utbildning på denna nivå liksom
behovet av en utbildning som bättre tar tillvara
Sydsveriges speciella förhållanden på det skogliga
området.

Utskottet har under sin behandling av detta ärende
haft tillfälle att lyssna på representanter från såväl
SLU:s skogsvetenskapliga fakultet som
Jordbruksdepartementet och
Utbildningsdepartementet.

Utskottet har informerats om att en ny utbildning
på det skogliga området övervägs inom en
arbetsgrupp från de båda departementen.
Arbetsgruppen utreder förutsättningarna för en
eftergymnasial utbildning för specialiserade
skogsarbetare. Bland de frågor som övervägs är
utbildningsbehovets omfattning och
huvudmannaskapet för utbildningen. Alternativen
för huvudmannaskap är SLU eller komvux, och då
i form av en påbyggnadsutbildning.

Utbildningsutskottet finner det angeläget att
regeringen och berörda myndigheter så snart som
möjligt finner en lösning på frågan om den framtida
skogliga utbildningens innehåll, organisation och
lokalisering.

När det gäller den skogliga forskningen ställde sig
utskottet föregående år positivt till de satsningar
som aviserades från regeringens sida. I
budgetpropositionen anmäler nu regeringen att
SJFR har redovisat en lägesrapport för
träfiberforskningsprogrammet.

Flera motioner tar liksom tidigare år upp frågan om
resurserna för sydsvensk skogsforskning. I
betänkandet beskrivs de satsningar som gjorts och
planeras vid Alnarp och vid försöksparken i Asa
utanför Växjö och som redovisats för utskottet.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att det
vidtas åtgärder för att stärka den sydsvenska
skogsforskningen.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga några ord
om den socialdemokratiska reservationen.
Utskottsmajoriteten finner inte skäl att bifalla
förslaget om att ytterligare 2 miljoner kronor
tillförs SLU:s anslag för att utveckla alternativ till
bursystem för höns.

I betänkandet redovisas jordbruksutskottets
ställningstagande till regeringens skrivelse om
alternativ till burhållning av värphöns. Jag ser inga
skäl till att nu fortsätta debatten i själva sakfrågan.
Den har redan behandlats tidigare i dag här i
kammaren.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utbildningsutskottets betänkande och avslag på den
socialdemokratiska reservationen.

Anf. 182 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Som redan har konstaterats har vi
tidigare i dag haft en diskussion om burhönsen och
om avvecklingen av nuvarande bursystem för
äggproduktion. Jag skall inte heller återvända till
den debatten.

Men jag ser att det inte helt oväntat är nya ansikten
i kammaren nu. Jag kan därför referera att alla
talare i den debatten var mer eller mindre -- och
kanske från olika utgångspunkter -- positiva till att
det beslut som riksdagen en gång har fattat om den
nya djurskyddslagen skall kvarstå när det gäller
avvecklingen av burhönssystemet.

Vad jag förstår står riksdagen helt och hållet bakom
de uttalanden som gjordes där eftersom det var ett
enigt betänkande som vi antog. Då får man också
se till att vi får de ekonomiska förutsättningarna för
att bedriva det här arbetet vidare. Vi vet mer i dag
än vad vi visste för ett år sedan. Vi vet att
omställningsarbetet inte har haft den takt som
behövs för att uppnå målet med en avveckling av
nuvarande bursystem till 1999.

Vill man vara konsekvent i den här frågan bör man
också ställa sig bakom det motionsförslag som har
framförts av Socialdemokraterna. Det återkommer
också i reservationen till betänkande UbU5. Jag
yrkar härmed bifall till den.

Anf. 183 BO ARVIDSON (m):

Herr talman! Vill man vara konsekvent, sa Ulla
Pettersson. Vi kan alltid diskutera hur mycket
pengar som behövs till den här forskningen. Men
jordbruksutskottet har ju tagit ställning i den här
frågan, och regeringen skall återkomma och årligen
redovisa hur utvecklingen är på detta område.
Majoriteten säger i betänkandet att det finns
möjlighet för regeringen att pröva om det behövs
ytterligare medel till den här forskningen. Vi är inte
beredda att nu tillstyrka detta.

Som vi sade i föregående ärende från
kulturutskottet kan man alltid önska sig mer
pengar, men man har begränsade resurser. Det har
redan satsats och avviserats ganska många miljoner
kronor här.

Anf. 184 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Låt mig göra Bo Arvidson
uppmärksam på att jordbruksutskottet inte har
behandlat frågan om anslag. Eftersom den ligger i
utbildningsutskottet har den över huvud taget inte
behandlats av jordbruksutskottet. Det var därför vi
inte hade någon reservation där utan enbart ett
särskilt yttrande där vi hänvisade till
utbildningsutskottet.

Det beslut som vi har fattat i dag innebär inte heller
att regeringen skall återkomma med en
medelsanvisning. Det innebär att regeringen skall
återkomma med en årlig redovisning av hur
omställningsarbetet sker. Det säger ingenting om
pengarna. Nu borde vi i handling visa det konkreta
resultatet av talet tidigare i dag genom att ansluta
oss till den socialdemokratiska reservationen.

Anf. 185 BO ARVIDSON (m):

Herr talman! Jag är fullt medveten om att anslaget
inte ingick i jordbruksutskottets betänkande, Ulla
Petterson. När regeringen gör den här
redovisningen och kanske finner att det finns behov
av ytterligare medel har man möjlighet att
återkomma med det. Jag tycker att det är
tillräckligt i det här ärendet.

Anf. 186 ULLA PETTERSSON (s):

Herr talman! Regeringen har alltid möjlighet att
återkomma med vilka förslag den vill och behagar.
I det här fallet kan vi redan i dag se att det är
tveksamt om vi klarar av att uppnå det resultat som
riksdagen har beslutat om med en tioårig
övergångstid. Det beror just på att forsknings- och
utvecklingsarbetet inte har kommit i gång i den takt
som var avsedd. Det behöver faktiskt skyndas på.
Då behövs det också en ekonomisk stimulans. Det
är inte alls meningen att staten skall stå för alla
fiolerna. Det åligger självfallet också näringen.
Men vi menar att det också behövs en statlig insats.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

30 § Vissa skollagsfrågor

Föredrogs

utbildningsutskottets betänkande

1993/94:UbU6 Vissa skollagsfrågor (prop.
1993/94:100 delvis).

Anf. 187 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag vill börja med att tala om det som
är glädjande med utbildningsutskottets betänkande
och det beslut som kammaren förhoppningsvis
fattar nästa gång vi ses.

Äntligen skall föräldrar med utvecklingsstörda
barn få rätt att välja skolform för sina barn. Andra
föräldrar har ju i flera år haft rätten att välja skola.
Det här är alltså ytterligt viktigt.

Det fanns egentligen en majoritet för ett sådant här
beslut redan när frågan behandlades för snart två år
sedan. I vart fall kds deklarerade vid det tillfället att
man delade vår uppfattning att föräldrar till
utvecklingsstörda barn bör ha den här rätten, men
av någon fullständigt outgrundlig anledning ansåg
man då att det bästa sättet att nå snabba resultat var
att inte göra någonting.

Nu har det hunnit rinna mer vatten runt
Helgeandsholmen, och alla regeringspartierna har
nu upptäckt att det beslut som riksdagen fattade då
bara var en undanmanöver. Ingenting har
egentligen hänt under de här två åren. Den
referensgrupp som blev resultatet av riksdagens
beslut den gången har egentligen inte fått arbeta
med att hitta en lösning som går i den här
riktningen, och regeringen har uppenbarligen inte
velat göra någonting.

Därför måste riksdagen agera, och ett enigt utskott
beställer nu ett förslag till en ny lag, som ger
föräldrar till utvecklingsstörda barn det avgörande
inflytandet över valet av skolform -- särskola eller
grundskola. Arbetet skall bedrivas så att vi kan
behandla ett förslag om lagändring senast i höst.

Det här är glädjande. Jag inser att den här frågan
rymmer många problem. Många har pekat på
risken för att föräldrar gör fel val, att de inte rätt
skulle kunna bedöma skolans möjligheter och
resurser att hjälpa och stödja deras barn. Också jag
inser att den risken finns, men jag tror inte att den
är särskilt mycket större än den risk som
naturligtvis finns att kommunen gör felval.

Jag är också övertygad om att de allra flesta
föräldrar har mycket goda möjligheter att på
grundval av en bra information från skolan och
efter samråd med skolan göra ett riktigt
ställningstagande, det som är det bästa för deras
barn. Jag är också övertygad om att den här
lagändringen faktiskt kommer att minska risken för
att barn måste börja skolarbetet i en
konfliktsituation, där föräldrar känner att man inte
har lyssnat till dem.

Det som kommer att avgöra de allra flesta
föräldrars val av skolform kommer naturligtvis att
vara de resurser och den kompetens som kan ställas
till barnens förfogande. Särskolan har otvetydigt
byggt upp en mycket gedigen kompetens på det här
området. Jag är också övertygad om att många
föräldrar i mycket stor utsträckning kommer att se
de möjligheter som särskolan rymmer för deras
barn.

Jag är glad över att vi allihop nu kan fatta ett enigt
beslut i den här frågan. Det hade varit bra om
majoriteten hade hunnit ifatt oss litet tidigare. Det
var synd att ni tog så här lång tid på er. Vi hade
nämligen gärna sett att ni hade inlett den här
spurten litet tidigare.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på den här punkten.

Det kan jag dess värre inte göra i alla frågor. Vi har
i kammaren diskuterat frågan om hur de fristående
skolorna -- eller de privata skolorna, som jag hellre
kallar dem -- skall få sina resurser. Vi har diskuterat
den frågan många gånger, och jag vet inte om det
finns så mycket nytt att säga.

Det system vi har nu kritiseras från allt fler håll,
dels därför att vi centralt här i riksdagen har fattat
beslut som bryter principen att kommunerna
utifrån elevernas behov skall ansvara för
resursfördelningen och att den blir sådan att kravet
på en likvärdig utbildning kan uppnås, dels därför
att systemet innebär en inte oväsentlig
överkompensation till en del privata skolor.

Jag vill i det här sammanhanget gärna säga att inte
alla privata skolor är överkompenserade i det här
systemet. Det finns exempel på att privata skolor
tar emot elever med handikapp eller någon annan
skolsituation som gör att de mycket väl motiverar
de 85 procenten. Ibland, men kanske inte alltid, har
de skolorna kunnat få extra bidrag från kommunen
för de här eleverna. Detta är i och för sig också en
orättvisa, en effekt av riksdagens beslut om 85 %,
som fungerar som ett många gånger alldeles för
högt golv men som också i praktiken blir till ett tak.

Systemet får också allvarliga överspillningseffekter
in i kommunernas resursfördelning till de egna
skolorna. För att undvika risken att föräldrar,
personal eller någon annan startar en privat skola i
något av de mest gynnade områdena, som just på
grund av att det är ett gynnat område har fått
mindre än motsvarande 85 % av skolans resurser,
inför man nu olika slags skolpengssystem med
mycket höga andelar av skolans resurser fördelade
per capita.

Detta leder självfallet till orättvisor i en skola som
har till uppgift att kompensera för handikapp av
olika slag och ge en likvärdig utbildning, just därför
att barn är så olika och har med sig så olika saker i
sin ryggsäck till skolan. Skall vi ha en rättvis skola
måste den bygga på att vi kan fördela resurserna
rättvist efter elevernas behov och inte efter vem
som är huvudman för skolan.

Vi menar i stället att riksdagen borde slå fast att
kommunerna skall åläggas att fördela bidragen till
privata skolor på samma grunder som de fördelar
bidrag till de egna skolorna, alltså med elevernas
behov och det utbildningsuppdrag som skolan åtar
sig som utgångspunkt.

Hur man framför allt från Moderaterna kan påstå
att ett sådant system skulle beröva de privata
skolorna deras bidrag, det begriper jag inte. Det
tyder faktiskt på att man inte riktigt litar på att de
privata skolorna i de här avseendena klarar att
jämföras på lika villkor.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation nr
1. Skulle det förslaget falla vid omröstningen vill jag
i andra hand yrka bifall till vår reservation nr 2. Det
innebär att vi yrkar bifall till en motion av
centerpartisterna Birgitta Carlsson och Marianne
Andersson, i vilken man föreslår en sänkning av det
garanterade bidraget till 75 % av kommunens
genomsnittskostnad för skolan. Det är bättre än
85 % och ger i vart fall ett större utrymme för en
behovsstyrd resursfördelning än den nuvarande
ordningen.

Kommunerna och Skolverket har båda viktiga
roller när det gäller tillsyn, uppföljning och
utvärdering av skolan. Kommunerna har nära
kontakter och god kännedom om förhållanden som
styr skolans vardag, och Skolverket har
överblicken, som ger möjligheter till jämförelser
över landet och bedömningar av hur skolan klarar
kravet på en likvärdig utbildning. Vi menar att
kommunens skolplan bör omfatta även de privata
skolorna och att kommunerna där skall ha samma
roll i tillsynen som för de egna skolorna. Det är den
enda möjligheten att skaffa sig ett bra underlag för
en rättvis resurstilldelning.

Jag yrkar därför bifall till reservation 3.

När en privat skola får en med kommunernas
skolor likvärdig finansiering, bortfaller enligt vårt
sätt att se det varje skäl att medge dem att ta ut
elevavgifter. Alla avgifter är segregerande. Det
finns t.o.m. nu exempel på att skolor har medgivits
att ha relativt höga avgifter för att de skall kunna
ha små klasser. Mer tydligt kan inte segregationen
illustreras. Det går i dag i Sverige -- om man har
råd -- att köpa sig förbi de politiska beslut som
fattas i kommunerna om kraftiga nedskärningar
och som leder till bl.a. större klasser.

Skall det vara så? Jag vill ställa den frågan till
utskottsmajoriteten och samtidigt yrka bifall till
reservation 4.

Av vad jag har sagt framgår att vi fäster stor vikt
vid att privata skolor skall ha samma ekonomiska
förutsättningar för sin verksamhet som de
kommunala skolorna. Det leder självfallet också
till att de skall fullgöra samma utbildningsuppdrag.
Det betyder bl.a. att varje skola som har samhällets
stöd skall vara öppen för alla elever, och vi anser att
lagen skall vara klar på den punkten. Varje skola
som vill ha samhällets stöd bör åläggas samma
ansvar för att ta emot handikappade elever.

Jag yrkar därmed bifall också till reservation 5.

Slutligen vill jag ta upp reservation 6, som handlar
om gymnasieskolan. Vi föreslår där att den mycket
stelbenta reglering som regeringen föreslår när det
gäller elevers möjligheter att komma vidare på ett
nationellt program i gymnasiet ändras.

Även elever som inte har uppnått godkänt betyg i
alla basämnen bör kunna tas in om
intagningsmyndigheten anser att det finns skäl för
det.

Gymnasiestudier på nationella program kräver
normalt godkända baskunskaper och
basfärdigheter för att eleven skall bedömas kunna
klara av studierna. Skolan har otvetydigt ett ansvar
för att inte lura in elever på utbildningar där man
vet att risken för ett misslyckande är stor.

Detta bör vara huvudregeln. Men vi förstår inte
behovet av att ha en regel som i praktiken utesluter
varje möjlighet för skolan att göra en bedömning i
det enskilda fallet. Det kan ju finnas situationer där
man, trots att en elev inte har uppnått godkänt i alla
basämnen, ändå har goda skäl att tro att denna elev
kan klara studierna på ett nationellt program.

Vi vill alltså få till stånd en ändring som medger
detta, och därför yrkar jag bifall till reservation 6.
På övriga punkter yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Det som står i skollagen är viktigt. Den är en av de
viktigaste styrinstrument som riksdagen har. Jag
inser att Moderaterna är mycket angelägna om att
behålla det system som i så hög grad bär deras
prägel, inte minst systemet för resursfördelning.

Jag är inte ett dugg förvånad över detta. Det bidrar
till ett tudelat skolsystem med allt mindre av
solidaritet och gemensamt ansvarstagande för alla
elevers rätt till en likvärdig utbildning. Det är vad
jag menar med klassisk högerpolitik.

Det är egentligen bara två saker som förvånar mig,
och kanske kan vi få något besked om det här i dag.

Det första är att regeringens starka parti, som har
tagit ett så starkt grepp om utbildningsfrågorna och
som man väl får anse vara det statsbärande partiet
i dag, inte drar sig för att sprida vilseledande
propaganda, som säger att privata skolor med en
socialdemokratisk utbildningspolitik kommer att
hindras från att verka.

Det andra som gör mig förvånad är att Folkpartiet
och Centern, som i alla fall tidigare har tagit
ställning för en likvärdig skola, ställer upp på det
som sker i samhället i dag. Jag har sett att ingen
representant för vare sig Centern eller Folkpartiet
har antecknat sig på talarlistan för att gå upp i
debatten. Om de hade gjort det skulle jag har frågat
varför de tar ställning som de gör i dag i en så viktig
jämlikhetsfråga som en utbildningspolitik för alla
är.

Anf. 188 BJÖRN SAMUELSON (v):

Herr talman! I det betänkade som vi behandlar tas
tre väsentliga frågor upp.

Den första handlar om att utbildningsutskottet nu
efter två år tar initiativ till att också föräldrar till
utvecklingsstörda barn skall få möjlighet att välja
skolform.

Utbildningsutskottet befann sig vid vägs ände. När
man befinner sig där kan man göra tre saker: Man
kan sätta sig ned och stanna vid vägs ände, man kan
vända om och gå tillbaka eller man kan titta framåt,
bygga vägen och gå vidare. Utskottet valde det
tredje alternativet bl.a. på initiativ av en motion
från Vänsterpartiet.

Jag är glad över detta. Det är ett steg i rätt riktning,
som ger föräldrar med utvecklingsstörda barn och
barnen själva samma skolvillkor som andra.

Men i sammanhanget skall man också klart och
tydligt säga att utan dessa föräldrars enträgna
arbete under de två åren och utan FUB:s
opinionsbildning och tillhandahållande av
information om sakförhållanden kanske vi inte
hade stått där vi står i dag i den här frågan. De ska
alltså tillerkännas sin del i den framgång som ändå
kan noteras.

Den andra frågan handlar om de skillnader vi
börjar se inom det svenska skolsystemet. Det gäller
den segregering som vi kan märka i samhället i stort
och även inom skolvärlden.

Det är med oro vi i Vänsterpartiet ser att privata
skolor alltmer byggs upp med hjälp av elevavgifter.
Vi menar att detta skapar en direkt segregering i
det svenska skolsystemet, och det slår mot den
likvärdighetsprincip som vi har hävdat bör råda. Vi
är också bekymrade av den anledningen att detta
isolerar unga människor ifrån varandra och på så
sätt kan skapa motsättningar i ett samhälle.

Därför tycker vi att det är viktigt att villkor ställs
upp för de s.k. fristående skolorna som innebär att
ingen kan förvägras att gå där på grund av
privatekonomiska förhållanden. Det leder
naturligtvis fram till de ställningstaganden som vi
menar vore riktiga när det gäller de bidrag som
samhället skall ge dessa skolor.

Det är fel att lägga fast ett bidrag av skattemedel på
en viss procentsats som förhållandena nu är. Det är
också fel ur den aspekt som Eva Johansson var inne
på, nämligen den kommunala kompetensen,
avseende de ekonomiska medel som skall betalas
till driften av skolor.

Jag tror att likvärdighetsprincipen skulle kunna
hävdas bättre om kommunerna fick betala ut så
mycket pengar som skolan i sig kräver för att
likvärdighetsprincipen skall kunna försvaras. Det
gäller oavsett om det handlar om om ekonomiska,
sociala eller könsmässiga villkor.

Därutöver tycker vi att det vore lämpligt att alla
skolor som tar del av offentliga medel, i det här
fallet skattemedel, motsvarade varandra också
kvalitetsmässigt och att samma krav ställdes på
skolhälsovård, läroböcker, övrigt
skolundervisningsmaterial, etc.

Vänsterpartiet för ett resonemang om utbildnings-
och undervisningssektorn som bygger på ungefär
samma princip som våra resonemang om vården,
omsorgen och den sociala tryggheten: Vi vill ha en
grundnivå av en viss kvalitet för att politiskt kunna
ta ansvar för desa saker.

Den utvecklingen tycker jag mig inte se i dag inom
svensk utbildningspolitik. I stället tycker jag mig se
en utveckling som leder till absoluta, och redan nu
relativa, större sociala skillnader mellan olika
elever.

Med de orden yrkar jag bifall till den
meningsyttring som Vänsterpartiet fogat till
betänkandet.

Anf. 189 CHRIS HEISTER (m):

Herr talman! Jag hade tänkt ta upp frågan om
fristående skolor och de reservationer som finns i
denna del. Ingrid Näslund kommer att ta upp
frågan om särskolan i nästa anförande.

Jag kan dock inte låta bli att göra en kommentar till
det som Eva Johansson sade om särskolorna. Det
är ingen enkel fråga. Det är något som vi i
utbildningsutskottet har diskuterat fram och
tillbaka. Det har man också gjort i den arbetsgrupp
som har arbetat med frågan. I arbetsgruppen har
det funnits representanter från såväl departementet
som föräldraorganisationer och andra
organisationer. Jag kan inte låta bli att fråga Eva
Johansson: Om detta nu är och var så enkelt, varför
gjorde ni ingenting åt det när ni satt i
regeringsställning tidigare?

Jag skall återgå till frågan om fristående skolor.
Socialdemokraterna har återigen avfyrat en
kanonad av reservationer när det gäller dessa
frågor. Dessa reservationer rör praktiskt taget allt.
Argumenten känns igen sedan förr. Hela tiden är
det något fel. Hela tiden kräver
Socialdemokraterna inskränkningar i
möjligheterna att driva fristående skolor. I en
reservation förordar man att bidragen skall fördelas
efter behov och i en annan att bidragsnivån skall
sänkas. Att det hela inte hänger ihop bryr man sig
inte om. Det gäller att stapla alla argument som
man kan hitta.

Det kompakta motstånd som Socialdemokraterna
har visat från första stund när det gäller föräldrars
och elevers möjlighet att välja skola består alltjämt.
Det ger dessa reservationer underlag för.
Socialdemokraterna är de facto emot fristående
skolor. Så enkelt är det. Ledande företrädare för
partiet har i tidningsartikel efter tidningsartikel
deklarerat att det egentligen inte finns något behov
av fristående skolor. Därför är det också självklart
att Socialdemokraterna som ett av sina stora
vallöften säger att friskolereformen skall rivas upp.
Man kan då fråga sig vad som väntar alla föräldrar,
elever och friskolor om Socialdemokraterna till
äventyrs skulle få möjlighet att förverkliga sina
vallöften.

Efter att ha hört Eva Johanssons inlägg finns det
anledning att fräscha upp minnet och berätta hur
det var förr. Vi vet att de fristående skolorna i
genomsnitt fick ersättning som motsvarade ungefär
40 % av de kommunala genomsnittskostnaderna.
En del skolor fick ingenting alls.
Socialdemokraterna anser att medlen skall fördelas
efter behov till både kommunala och fristående
skolor. En del kommuner tyckte inte att de
fristående skolorna hade några behov.

I en tidigare debatt här i kammaren berättade jag
om en fristående skola som under 13 år inte hade
fått ett enda öre från kommunen. Skolan hade
hankat sig fram med elevavgifter -- 700 kr per barn
och månad -- och föräldrarnas egna arbetsinsatser.
Några statsbidrag fick man inte heller, eftersom
undervisningen var för lik den som bedrevs i den
kommunala skolan. Andra kommuner bedömde
behovet som mycket litet. Vi ledamöter i
utbildningsutskottet fick för ett år ett brev från en
Waldorfskola. Man skrev att man före reformen
endast hade fått 700 kr i materialbidrag per barn
samt fri skolmat. Sammantaget fick man 4 000 kr
per barn och år.

Socialdemokraternas ersättningsmodell, dvs. att
ersättningen skall bedömas och beslutas av
kommunerna, gör en återgång till hur det var förr
fullt möjlig. De fristående skolorna riskerar
därmed att svältas ut. Med den propaganda som
Socialdemokraterna bedriver om
överkompensation tror jag att återgången kommer
att gå mycket fort, i alla fall i de socialdemokratiskt
styrda kommunerna.

Hur ser verkligheten ut? Detta läsår går ungefär
2 % av de skolpliktiga eleverna i fristående skolor.
De tar i anspråk knappt 1 % av de totala
skolkostnaderna. Hur kan man då, från
Socialdemokraternas och Eva Johanssons sida,
hävda att elever i de fristående skolorna tar
ohemult stora resurser från det offentliga. Det är ju
precis tvärtom.

Samtidigt vet vi att många fristående skolor gör
stora insatser för elever med särskilda behov, även
om Socialdemokraterna i en reservation försöker
ge sken av att så inte är fallet.

Utgångspunkten för friskolereformen, som nu har
varit i kraft i snart två år, är att det skall vara möjligt
för föräldrar och elever att välja den skola som de
anser bäst svarar mot deras behov och önskemål,
oavsett om den är kommunal eller fristående.

Vi ser vilket uppdämt behov det har funnits hos
såväl föräldrar som elever och inte minst lärare. De
kan nu förverkliga sina drömmar om att starta en
egen skola. Sedan regeringsskiftet hösten 1991 har
det startats 180 nya skolor. I dag finns det totalt 250
fristående skolor.

Vem som driver skolan skall inte vara av avgörande
betydelse. Det är innehållet som skall vara det
intressanta, t.ex. vilken pedagogik och ämnesprofil
skolan har. De ekonomiska villkoren skall därför
vara likvärdiga oavsett vem som är huvudman.

Garantin för detta är den paragraf i skollagen som
fastställer den svagaste partens, dvs. elevens,
minsta rätt och kommunens minsta skyldighet. Eva
Johansson tog upp frågan om barn med särskilda
behov. Det finns ingenting som säger att en
kommun inte kan betala mer än 85 %.

Att eleven har en minsta rätt ger fasta spelregler.
Det ger också möjlighet för de fristående skolorna
att planera på lång sikt. Det gör, vilket är viktigt,
att det inte bara är de som har en tjock plånbok som
kan välja skola. På detta sätt lever vi upp till FN:s
allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna, som slår fast föräldrarnas rätt att
välja undervisning för sina barn.

I samma anda har vi också stärkt föräldrarnas och
elevernas möjlighet att välja skola inom det
kommunala skolväsendet. Inte heller det har
Socialdemokraterna slagits för i regeringsställning.

Socialdemokraterna vill inte ha några fristående
skolor. Ni vill att politiker skall styra och ställa. Ni
vet bäst. Föräldrars och elevers önskemål är av
underordnad betydelse. Likt en ångvält vill ni
platta till allt till en likformig massa, men barn är
olika och har olika behov och önskemål.

Fristående skolor behövs både för den enskilde
eleven och för att vitalisera skolan som sådan.
Därmed höjs kvaliteten inom hela skolväsendet.

Fristående skolor behövs inte, säger ni
socialdemokrater, och resurserna skall fördelas
efter behov. Tydligare än så kan det faktiskt inte
sägas.

Eftersom Eva Johansson förde ett resonemang om
elevavgifter, segregation m.m. skulle jag vilja
avsluta med att återge vad en rektor på en skola i
Eva Johanssons hemkommun har sagt: Finns det
någon klass i denna skola är det arbetarklass. En
terminsavgift på 300 kr gör att alla har råd, men
skulle skolpengen för fristående skolor sänkas,
t.ex. till 65 % av den kommunala skolans egen
kostnad, skulle avgiften för friskolorna behöva
höjas. Man skulle få precis det som Ingvar Carlsson
talar om, nämligen inkomstklassade skolor.

Därmed, herr talman, yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på
reservationerna.

(Applåder)

Anf. 190 EVA JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Den finska privatskolan i Upplands
Väsby har tvingats fram, eftersom den moderata
kommunledningen har dragit ner resurserna till de
kommunala skolorna så att
hemspråksundervisningen och annan undervisning
i de finska klasserna, som barnen tidigare har gått
i, omöjliggjordes.

Det är bakgrunden till att den skolan har bildats.
Där får man mer än 85 %. Jag tror att man i dag får
88 %. Politikerna i kommunen har varit eniga om
att det bör vara så, med tanke på det elevunderlag
och det ubildningsuppdrag som skolan har och med
tanke på elevernas behov. Det är precis så det skall
gå till. Kommunen skall göra en sådan bedömning.

Chris Heister har medverkat till ett system -- och
riksdagen har centralt lagt fast ett
fördelningssystem -- som gör att sådana beslut
många gånger omöjliggörs. Det finns faktiskt
tillfällen då man har bedömt att behovet inte är så
stort som 85 % av en genomsnittskostnad. Chris
Heister kan väl ändå inte vara alldeles okunnig om
att det förekommer skolor som har fått mindre än
85 %. Man har också varit överens om att behovet
har legat till grund för det.

Chris Heister säger gång på gång i sitt anförande att
Socialdemokraterna inte vill ha några fristående
skolor. Det är ren lögn, Chris Heister! Som
exempel nämner hon hur det var för många år
sedan. Har Chris Heister inte läst våra motioner?
Vet inte Chris Heister att vi uttryckligen har sagt att
vi vill att lagen skall utformas som ett åläggande till
kommunerna att fördela resurser till de fristående
skolorna på samma villkor som till de kommunala
skolorna?

Skulle detta få som effekt att vi inte heller vill ha
några kommunala skolor? Litar inte Chris Heister
på att de fristående skolorna faktiskt klarar
jämförelsen? Det vore allvarligt.

När det gäller avgifter frågade jag om Chris Heister
tycker att det är bra med ett system som t.o.m.
innebär att Skolverket kan acceptera högre
elevavgifter därför att mindre klasser betraktas som
en kvalitet. På så sätt går det att köpa sig förbi
kommunernas nedskärningsbeslut som innebär
stora klasser. Är det rätt?

Anf. 191 CHRIS HEISTER (m) replik:

Herr talman! Eva Johanssons höga debattröst visar
att jag uppenbarligen trampade på en mycket öm
tå. Men rösten brukar ju bli högre när man inte har
så mycket att säga i sak.

Det är faktiskt så att socialdemokrater i den här
talarstolen och i tidningsartiklar har sagt att det
egentligen inte finns några behov av fristående
skolor, eftersom man kan tillgodose de behoven
inom ramen för den kommunala
skolverksamheten. Eva Johansson sade att de
exempel jag tog är många år gamla. De är inte alls
särskilt gamla. Exemplen är från tiden precis innan
vi genomförde friskolereformen.

Jag skall tala om för Eva Johansson att jag litar på
de fristående skolorna. De gör fantastiska insatser.
De har redan tidigare gjort fantastiska insatser med
begränsade resurser. De har gjort stora
uppoffringar. Lärarna har haft låga löner. Inte ens
i dag, med 85 %, har de alla gånger möjlighet att
betala marknadsmässiga löner.

Men jag litar inte på Socialdemokraterna. Det finns
alltför många exempel som visar vad som sker
eftersom skollagen inte anger elevens minsta rätt
och kommunens minsta skyldighet. Det finns
ingenting som säger att det inte kan betalas mer inte
kan betala mer. Upplands Väsby kommun gör det.
Den kommunen betalar 3 % i momskompensation
eftersom man inte har möjlighet att dra av momsen.
Det innebär att fristående skolor i kommuner som
inte gör det har mindre än 85 % i bidrag från
kommunen. Jag tror att Eva Johansson får lov att
rannsaka sitt samvete och se att
Socialdemokraterna inte står för någon entusiasm
för fristående skolor, även om de kanske inte vågar
säga det direkt i ansiktet på folk på de fristående
skolorna.

Om Eva Johansson och Socialdemokraterna anser
att vi skall ha fördelning efter behov, hur i Herrans
namn kan de då ha ett andrahandsyrkande som går
ut på att man skall sänka nivån från 85 till 75 %?
Detta undrade jag redan i mitt
inledningsanförande. Skall det bara finnas behov
mellan 0 och 75 % och inte däröver?

Ju mer eleven får i bidrag från kommunen, desto
mindre behöver självfallet skolan ta ut i
elevavgifter. Skolan skall inte ta ut elevavgifter för
det som man ger i den kommunala skolan förutom
det som man är friskriven från, t.ex. skolskjuts och
skolhälsovård. Skolverket skall, när det gäller
godkännandet av fristående skolor, följa och se till
att man har elevavgifter på en skälig nivå. Detta är
självklart. Den största garantin för att
elevavgifterna skall bli låga eller inte behövas är att
vi behåller ett system med en miniminivå på det
garanterade bidraget. Det kan t.ex. vara på dagens
nivå, 85 %.

Anf. 192 EVA JOHANSSON (s) replik:

Herr talman! Jag blir upprörd, med rätta, när Chris
Heister uppenbarligen står och ljuger i talarstolen.
Hon lägger ord i munnen på oss som hon vet är
osanna. Jag tycker att vi skall kunna hålla oss för
goda för det i dessa diskussioner. Jag tycker framför
allt att vi har ett ansvar gentemot elever, föräldrar
och personal i skolan att så gott vi kan, var och en
för sig, redovisa innebörden av vår politik. Jag
skulle önska att Chris Heister, som sitter i ansvarig
ställning och har ett stort inflytande över den politik
som faktiskt förs nu, ägnade sig litet mera åt att
granska vad regeringen gör än åt att sprida rena
lögner om vad socialdemokratisk politik skulle
innebära på det här området.

Som tur är tar många kontakt med oss och frågar
om det verkligen kan vara så här. Då kan vi reda ut
begreppen. Jag är inte det minsta rädd för att reda
ut och klarlägga vår politik när det gäller fristående
skolor. Det har jag gjort vid många tillfällen. Då
säger man i allmänhet: Jaha, var det på det sättet,
men då är vi ganska lugna. Om Chris Heister bara
lät bli att sprida lögner skulle det vara riktigt lugnt.

Chris Heister tycker att vårt andrahandsyrkande är
konstigt. Det tycker inte jag. Som jag sade
inledningsvis ger minst 75 % i bidrag ett större
utrymme för behovsprövning än minst 85 %. Vi vill
ha ett utrymme att pröva elevernas behov. Vi
tycker inte att principen med en procentsats är
riktig. Men för kommuner som vill arbeta för en
rättvis skola är det lättare att jobba med en lägre
nivå.

Jag förstod att Chris Heister kanske t.o.m. är
beredd att medverka till att vi slipper vissa
motiveringar som har förekommit ifrån Skolverkets
sida när man har godkänt elevavgifter på en ganska
hög nivå. Man har sagt att det beror på att skolan
har haft bättre kvalitet i form av mindre klasser.
Det är ett uppenbart fall av att man, som jag sade
förut, köper sig fri från ett beslut som har fattats i
kommunen om neddragningar och som har lett till
att klasserna i den kommunala skolan har blivit
alltför stora. Jag menar att vi i första hand bör se
till att skolan får de resurser som medger att skolan
faktiskt får rimligt stora klasser överallt. Ett system
där man kan köpa sig fri tycker jag inte hör hemma
i det svenska samhället.

Anf. 193 CHRIS HEISTER (m) replik:

Herr talman! Jag förstår att Eva Johansson blir
något nervös när jag säger att Socialdemokraterna
egentligen inte är för fristående skolor. Det innebär
nämligen att Socialdemokraterna får litet problem
med att få dem som har startat fristående skolor att
bli lugna, som Eva Johansson uttryckte det. Det är
klart att de har anledning att känna oro. Ni gör
ingenting annat än att försöka hitta fel hos dessa
skolor.

Jag har läst en hel rapport som Socialdemokraterna
har gett ut. I den fanns inte ett enda argument för
fristående skolor. På alla sidor fanns det däremot
argument staplade på varandra om varför det är fel
med fristående skolor. Det är likadant i det här
betänkandet. Det är reservation på reservation på
reservation där man försöker göra inskränkningar.
Som en ångvält försöker man föra ihop allt till en
likformig massa. Det är det ni vill göra. Tidigare
fick en fristående skola inga statsbidrag om den var
för lik de kommunala skolorna. Med alla de regler
som man nu vill införa försöker man i stället göra
de fristående skolorna så lika de kommunala som
möjligt.

I detta ligger naturligtvis Socialdemokraternas
grundläggande ideologiska syn. Jag förstår inte
varför man inte vågar stå upp för det. Jag kan citera
en skrift där er partiledare för några år sedan skrev:
''Ett fredligt och ''händelsefritt' land som Sverige
har få nationellt sammanhållande symboler. Vi har
inget Dunkerque, Massada eller Marne. Därför är
de gemensamma institutioner -- samma skolsal,
samma sjuksal, samma armé -- inte oväsentliga. De
bidrar till att forma en nationell sammanhållande
värdegemenskap.''

Jag delar inte denna uppfattning. Jag tycker att det
är viktigt att man ser till varje enskild individs
behov och önskemål. Varje individ skall få
möjlighet till den skolundervisning som passar
denne själv bäst. Därigenom kan man gå ut i livet
med ett gott självförtroende och en god självbild.
Detta tror jag är den bästa förutsättningen för att vi
skall få ett lugnt och tryggt samhälle i framtiden.

Anf. 194 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! Det vore välgörande att någon enda
gång under de utbildningspolitiska debatterna få
höra en företrädare för Moderata samlingspartiet
uttrycka någon reflektion, någon liten eftertanke
eller någon liten krusning av oroskänsla inför den
utveckling vi ser när t.ex. elevavgifterna rusar i
höjden. Man kunde åtminstone ställa sig frågan om
vi kanske inte uppfyller kraven på likvärdighet och
om vi kanske inte använder medlen så att de
verkligen täcker de behov som vi vill att de skall
göra.

Herr talman! Det vore också bra att någon gång i
denna talarstol få höra en företrädare för Moderata
samlingspartiet prisa det enorma, fina, ypperliga
och ytterst kompetenta arbete som utförs i den
vanliga kommunala skolan till gagn för t.ex. elever
med särskilda behov. Men jag har inte hört detta en
enda gång under mina snart tolv år i riksdagen.

Anf. 195 CHRIS HEISTER (m) replik:

Herr talman! Det har Björn Samuelson säkert
gjort. Jag skall säga att det görs fantastiska insatser
i den kommunala skolan. Men just nu känner jag
att jag företräder och slåss för de fristående
skolorna och för de elever som väljer de fristående
skolorna. Jag slåss mot det hot som bl.a. Björn
Samuelson utgör.

Jag blir ganska upprörd när Björn Samuelson talar
om att elevavgifterna höjs. Så var det på den tiden
då man bara fick ungefär 40 % jämfört med de
kommunala skolorna. Då fick man ha höga
elevavgifter för att klara av att driva skolorna. Nu
när man får mera anständiga bidrag har man inga
elevavgifter alls eller bara mycket små avgifter för
den verksamhet som kan vara av annorlunda
karaktär. Det kan vara fråga om en annan
pedagogik som är mera kostsam. Det är för att se
till att det blir låga elevavgifter eller inga
elevavgifter alls som det här bidragssystemet är
viktigt. Enligt den senaste siffra jag såg var 130 av
170 fristående skolor helt avgiftsfria. Jag förstår
inte hur Björn Samuelson kan säga att avgifterna
ökar. Det är precis tvärtom.

Så till diskussionen om en likvärdig skola. Björn
Samuelson vet lika väl som jag att de fristående
skolorna skall följa skollagarna och
grundintentionerna i läroplanen. Det är de
instrument vi har för att se till att vi får en likvärdig
skola. Det är viktigt och betydelsefullt att se till att
elever och föräldrar har möjlighet att välja skola.
Ibland kan man välja en kommunal skola. Precis
som jag sade har vi under den här mandatperioden,
vilket man inte har gjort tidigare, också utökat
möjligheterna att välja kommunala skolor. Men
man skall också ha möjlighet att kunna välja ett
fristående alternativ. Lärare skall också ha
möjlighet att kunna starta en egen skola. Det
viktiga är inte vem som är huvudman, utan vad som
är i skolan. Det är inte skolhuset eller vem som
driver skolan som är intressant. Det är den
verksamhet som bedrivs i skolhuset som man skall
välja.

Anf. 196 BJÖRN SAMUELSON (v) replik:

Herr talman! I dag befinner vi oss i samhället i en
situation med en fruktansvärt hög
ungdomsarbetslöshet. Vi har inte kommit till rätta
med den sociala snedrekryteringen till högre
studier. Olika sociala undersökningar visar att
klyftorna i samhället håller på att öka. I det här
läget och i ett kortare politiskt perspektiv kan jag
inte se några sociala, ekonomiska eller pedagogiska
skäl till att vurma för att vi skall få fler fristående
skolor. Vi vet också att det under föregående år
gjordes nedskärningar i vissa kommuner med upp
till 40 % inom fritids- och ungdomsskolesektorn.

Jag undrar vad som driver Moderaterna att föra den
här politiken. Det kan inte vara något annat än rent
ideologiska skäl. Eller också är det så att man
försöker skapa en sektor där den delen som tidigare
har varit offentlig skall övertas av marknaden.
Sådana försök har gjorts runt om i Europa. Man
har emellertid kunnat se att pendeln svänger
tillbaka. Man säger att det nog är lika bra att vi
satsar på en bred, allmän skola av så hög kvalitet
som möjligt, eftersom man har upptäckt att detta
på sikt är mest kostnadseffektivt för samhället.

Anf. 197 CHRIS HEISTER (m) replik:

Herr talman! Jag skall säga något som kanske
kommer att göra Björn Samuelson litet överraskad.
Jag vurmar inte för fler fristående skolor. Jag
vurmar för att föräldrar och elever har möjlighet att
välja skola. Om de önskar ett fristående alternativ
skall de kunna få en sådan möjlighet. Fristående
skolor och kommunala skolor borde få finnas på
lika villkor. Jag kan inse att Björn Samuelson har
svårt att förstå det. Björn Samuelson tycker att det
är viktigt att politiker styr och ställer. Det tycker
inte jag. Jag tycker att föräldrarna skall göra det.
Föräldrarna skall ha ansvaret för sina barn och
kunna välja undervisning för dem, precis som det
står i FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Jag skulle vilja ge ett exempel. Jag tror att
föräldrarnas ansvar och hur de känner i dessa frågor
är betydelsefullt.

Jag har läst en insändare som gjorde ett rätt starkt
intryck på mig. Den berörde diskussionen om
kvalitet. Rubriken på insändaren var Fristående
skola kan vara räddningen.

I insändaren står följande: ''Föräldrarna har ofta
starkare skäl än någon annan att söka det bästa för
sina barn. Vad avgör kvalitet på skolan? Läroplan?
Utrustning? Lokaler? Pedagogisk kompetens? Bra
och viktiga saker. Men det bästa och mest
oemotsägliga beviset på en bra skola är en lycklig
och harmonisk elev, som vill till skolan. Det har jag
blivit mer och mer övertygad om under de senaste
två åren som förälder till en elev, som inte har
någonting emot att lära sig nya saker men som har
upplevt skolan som en mardröm.

Han biter ihop, samlar sitt mod och går till skolan
med gråt i halsen. Skolplikt, sägs det. Ibland undrar
jag: finns det alternativ? Det måste finnas. Det
måste finnas rättighet till glädje i att vara barn även
i ett civiliserat samhälle.''

Detta är vad det hela handlar om. För vissa kan det
vara fråga om viktiga och betydelsefulla alternativ.
För andra fungerar den kommunala skolan
jättebra. Vi skall se till att det finns möjligheter,
valfrihet, mångfald och alternativ. Det ser jag som
vår uppgift i vår egenskap av utbildningspolitiker.

Anf. 198 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Ingenting ligger så nära våra hjärtan
som våra barn. Jag tror jag vågar påstå att det gäller
alla föräldrar. Det finns säkert också fog för
påståendet att föräldrar vill sina barns bästa.
Många föräldrar är villiga att göra sitt yttersta för
att barnen skall få tillfälle att utvecklas så positivt
som möjligt.

Det valfrihetsarbete när det gäller skolan som skett
i regering och riksdag under den här
mandatperioden, har sin utgångspunkt i en stark
tilltro inte bara till föräldrarnas vilja att ge sina barn
den bästa möjliga utbildningen utan också till
barnens förmåga.

Ända sedan propositionen om ändrat
huvudmannaskap för särskolan antogs våren 1992,
har frågan om föräldrar till utvecklingsstörda barn
skall få ett större inflytande över sina barns
skolgång varit mycket aktuell. En referensgrupp
tillsattes inom Utbildningsdepartementet med
uppgift att följa utvecklingen när det gäller skolans
och föräldrars samverkan om utvecklingsstörda
barn. I gruppen ingår företrädare för särskola,
föräldrar och handikapporganisationer.

Enligt gällande bestämmelser har barn som inte
kan gå i grundskolan på grund av att de är
utvecklingsstörda särskild skolplikt som skall
fullgöras i särskolan. Styrelsen för särskolan i
hemkommunen prövar om ett barn skall tas emot i
särskolan. Även om lagtexten inte bestämmer om
samråd, uttalas i lagmotiven att det är en
självklarhet.

Under allmänna motionstiden väcktes fem
motioner -- både från regeringssidan och från
oppositionen -- där det föreslås att föräldrar till
utvecklingsstörda barn skall ha ett avgörande
inflytande över valet av skolform för barnet. Flera
av motionärerna anser det obegripligt att en
särskild grupp föräldrar skall undantas en sådan
rätt.

I de allra flesta fall förekommer samråd, och man
kommer också överens om placeringen av barnen
med föräldrarna. Det har dock visat sig att i ett fåtal
fall är föräldrarna så missnöjda med det beslut som
fattats av styrelsen för särskolan att de har
överklagat till Skolväsendets överklagandenämnd.
Det kan inte uteslutas att föräldrar har kunnat vara
missnöjda med en placering men ändå dragit sig för
att klaga. Hur stort problemet är har varit svårt att
få en klar uppfattning om.

En del föräldrar har uttryckt en stor känsla av
vanmakt när de har upplevt att de blivit överkörda i
ett beslut de tillmäter mycket stor betydelse för sina
barns framtid. De har ända sedan barnens födsel
varit vana vid att engagera sig mycket djupt i
barnens utveckling. Detta har kanske varit i högre
grad än hos föräldrar till barn vars utveckling följer
ett vanligare mönster. De har ofta samarbetat med
medicinsk och psykologisk expertis. Trots detta
känner många en stor osäkerhet inför skolstarten,
kanske inte minst därför att de vet att det slutliga
avgörandet av valet inte är deras.

Utskottet instämmer i att ett barns placering i en
skola mot föräldrarnas vilja är en dålig grund för
barnets skolgång. Därför bör regeringen se till att
samverkansformerna utvecklas. Utskottet anför i
betänkandet: ''När det gäller frågan om vem som
skall ha sista ordet, i de fall man inte blir överens
om val av nu aktuell skolform, finner utskottet,
efter noggrant övervägande, att det är principiellt
betänkligt att myndighet ges möjlighet att slutligt ta
över föräldrarnas ansvar.''

Utskottet föreslår att riksdagen ber regeringen göra
en översyn av de regler som gäller för val av
skolform för utvecklingsstörda barn, i syfte att
föräldrarna i princip får det slutliga avgörandet när
det varit omöjligt att komma fram till ett
gemensamt ställningstagande beträffande valet av
skolform för utvecklingsstörda barn. Översynen
skall ske så pass skyndsamt att regeringen kan
förelägga riksdagen ett förslag i ärendet före
utgången av 1994.

Utskottet framhåller uppfattningen att särskolan
även i fortsättningen skall betraktas som en tillgång
för skolväsendet. Den kommer säkert att vara det
naturliga alternativet för barn som inte bedöms
klara den vanliga grundskolan. Det enskilda
barnets bästa måste alltid vara norm för valet av
skolform.

När det gäller de barn som är gränsfall, kommer det
alltid att vara ett problem att avgöra vilken
skolform som passar dem bäst. Det faktum att
utvecklingsstörda barn ofta omplaceras i vissa
klasser tyder på detta. Jag fick för en tid sedan reda
på ett exempel på en klass med ett tiotal barn. Efter
några år var det faktiskt bara två av barnen från den
ursprungliga gruppen som var kvar. Vem det än är
som har det sista ordet vid valet av
undervisningsform kommer vi aldrig att kunna
garantera att det är det lyckligaste valet som har
gjorts. Vi kan aldrig helt undvika felbeslut -- vem
som än fattar beslutet. Det är sant nu, och det
kommer förmodligen också att vara sant i
fortsättningen.

Jag kan inte låta bli att uttrycka min stora glädje
över att det snart kommer att öppnas en möjlighet
för föräldrar till utvecklingsstörda barn att få ett
avgörande inflytande över sina barns skolgång.

Jag har den övertygelsen att föräldrar till dessa
utsatta barn har den kompetens, det omdöme och
den mognad som krävs för att ha det avgörande
inflytandet över barnens placering.

Eva Johansson efterlyste att detta beslut skulle ha
fattats för några år sedan. Ingen skulle ha varit
gladare än jag om ett beslut hade kunnat fattas vid
den tidpunkten. Men Socialdemokraterna måste
tydligen komma i opposition för att inse
angelägenheten i denna lagändring.

En utredning fanns till grund för det
ställningstagande som flera av partierna ville ta.
Enligt denna utredning skulle särskolans styrelse
behålla rätten till avgörandet. Såvitt jag förstår var
alla partier som då fanns i riksdagen representerade
i utredningen. Kds hade inte tillfälle att vara med.
Detta är kanske ägnat att tala för en viss ödmjukhet
i frågan.

Vi har haft olika åsikter i frågan. Men nu är jag glad
att det är ett enigt utskott som ställer sig bakom
denna utveckling.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan när det gäller föräldrainflytandet vid
beslut om skolform för utvecklingsstörda barn.

I detta anförande instämde Christer Lindblom (fp).

Anf. 199 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Ingrid Näslund säger att ingen hade
varit gladare än hon om beslutet hade fattats för två
år sedan. Jo, förmodligen många föräldrar med
utvecklingsstörda barn.

Precis som Ingrid Näslund säger är frågan utredd.
Under de två år som har gått har ingenting hänt. Jag
skulle vilja veta vad det är som gör att Ingrid
Näslund nu är beredd att fatta beslutet -- som har
ändrats sedan frågan var uppe till diskussion för två
år sedan. Ingrid Näslund och jag var nära att bidra
till att finna en lösning på frågan.

Anf. 200 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Eva Johansson påpekade att frågan är
utredd. Men den utredningen var klar -- om jag
minns rätt -- innan Eva Johansson hade kommit i
oppositionsställning. Jag undrar varför Eva
Johanssons parti inte var redo att fatta beslut med
den utredningen som underlag när de hade makten.

Jag har inte ändrat uppfattning under denna tid.
Det har jag klart deklarerat. Jag har också
deklarerat att jag har varit besviken på att det har
tagit denna tid att komma fram till beslutet. Det är
möjligt att Eva Johansson har haft denna
uppfattning under en betydligt längre tid. Men hon
har fått vänta på att hennes parti har blivit redo att
fatta detta beslut. Jag har i det här fallet fått vänta
på att mina regeringskamrater har blivit redo att
vara med och fatta detta beslut.

Anf. 201 EVA JOHANSSON (s):

Herr talman! Det här börjar låta som en ganska
gammal och raspig skiva. Så fort vi begär besked
från er i regeringspartierna om varför ni agerar som
ni gör så hänvisar ni alltid till något som ligger bakåt
i tiden och som är vårt agerande. Ni sitter med
regeringsmakten. Glöm inte bort det!

Den här regeringsmakten har inte velat göra
någonting. Nu är det inte heller regeringen som har
lagt fram förslag om en lagändring, utan det
uppdraget måste riksdagen tvinga på regeringen.
Jag undrade över vad Ingrid Näslund vet i dag som
hon inte visste för två år sedan och som nu gör att
hon är beredd att medverka till att den här
lagändringen kommer till stånd.

Enligt mitt förmenande har vi inte fått reda på
någonting nytt därför att regeringens referensgrupp
inte har tillåtits att arbeta med att ta fram ett
underlag för en lagändring. Den har haft ett ganska
vitt uppdrag och följer frågan. Väldigt litet har hänt
i den här gruppen, trots att
handikapporganisationerna har varit företrädda
och så gärna hade velat ha ett vidare uppdrag och
få arbeta med frågan.

Anf. 202 INGRID NÄSLUND (kds):

Herr talman! Jag noterar att Eva Johansson inte har
velat svara på min fråga om varför hon väntade tills
hon kom i opposition innan hon tog tag i den här
frågan med den kraft som hon har gjort under den
här tiden. Jag har ju deklarerat varför jag inte har
drivit på frågan. Jag har väntat på att det skulle
komma ett initiativ, men nu har vi genom motioner
från både regeringssida och oppositionspartier fått
ett förslag från ett enigt utskott. Det är jag väldigt
tacksam för.

Jag är allra mest glad för alla de föräldrar som har
kämpat för detta länge. Jag vill hålla med Björn
Samuelson om att de har gjort ett mycket bra
arbete för att klargöra hur de ser på frågan. Nu
hoppas vi att riksdagen skall fatta beslut i enlighet
med det eniga utskottet. Det kan vi förvänta oss.

Överläggningen var härmed avslutad.

31 § Tilläggsbudget till statsbudgeten för
budgetåret 1993/94

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU7 Tilläggsbudget till statsbudgeten för
budgetåret 1993/94 (prop. 1993/94:105 delvis).

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

32 § Åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU9 Åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet (prop. 1993/94:101).

Anf. 203 LAHJA EXNER (s):

Herr talman! I AU9 behandlar utskottet
regeringens förslag om åtgärder mot rasistisk
brottslighet och etnisk diskriminering i arbetslivet.
Arbetsmarknadsutskottet har haft att behandla en
del av propositionen. De förslag som handlar om
åtgärder mot rasistisk brottslighet med ändringar i
brottsbalken har överlämnats till justitieutskottet
för beredning och behandlas senare av kammaren.

I och med beslutet i detta ärende får vi en ny
arbetsrättslig lag som skall gälla på hela
arbetsmarknaden. Lagen skall ge skydd både för
arbetssökande och för arbetstagare.
Diskrimineringsgrunderna är ras, hudfärg,
nationellt eller etniskt ursprung, eller
trosbekännelse. Vi socialdemokrater godtar
regeringens förslag i denna del.

Däremot har vi i utskottet reserverat oss mot
utskottsmajoritetens beslut när det gäller yrkandet
i vår handikappolitiska partimotion. Vi har där
begärt en lagstiftning med förbud mot
diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet.

Människor med funktionshinder och kroniska
sjukdomar behöver i många fall extra stöd av
samhället för att kunna finna, få och behålla ett
arbete. Rätten till arbete är lika viktig för dessa
grupper som för oss som fortfarande betraktas som
friska.

Kön av funktionshindrade som vill ha ett arbete
men som inte erhåller något ökar under
lågkonjunktur. Om vi tittar tillbaka under de år det
var högkonjunktur kan vi konstatera att antalet
arbetssökande med handikapp i kön även då var
orimligt hög och konstant. Vi oroar oss för att
dagens höga siffror skall bli bestående även om
konjunkturen vänder.

Ett sätt att stärka de funktionshindrades ställning är
att införa ett lagfäst skydd mot diskriminering av
samma slag som inom jämställdhetsområdet.
Riksdagen bör nu ge regeringen i uppdrag att
snarast återkomma med en proposition i frågan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
socialdemokratiska reservationen till
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9
beträffande mom. 8 och i övrigt till utskottets
hemställan.

Anf. 204 HANS ANDERSSON (v):

Herr talman! Det är mycket glädjande att stå här
och kunna konstatera att vi är på väg att få en
lagstiftning som förbjuder diskriminering i
arbetslivet. Detta säger jag trots att jag kommer att
yrka bifall till delar av min meningsyttring, som
innebär en ganska stark kritik när det handlar om
tillämpningen, området och utformningen av
lagstiftningen.

Diskriminering av människor strider mot mänskliga
rättigheter. Enligt vår uppfattning är vi helt enkelt
folkrättsligt förpliktade, genom FN:s
rasdiskrimineringskonvention, att ha en lag mot
diskriminering i arbetslivet. Sverige har fått kritik
för att vi inte har haft denna lagstiftning, och det
har gjorts många försök att införa en sådan. Vi i
Vänsterpartiet har motionerat, och det har gjorts
en serie utredningar. Samtliga de parter och
instanser som bryr sig rejält om denna fråga har
yrkat att en lagstiftning skall införas.

Vi hade varit gladare om utskottet hade kommit
närmare det förslag som
Diskrimineringsombudsmannen lade fram 1989.
Delar av det förslaget har vi inkorporerat i vår
motion med anledning av propositionen. Men
utskottet har inte gått på vår linje. Jag tänkte bara
i all korthet redogöra för några punkter som vi
tycker är särskilt viktiga.

Diskriminering i arbetslivet är mycket vanlig. Jag
tycker att utskottet gör ett starkt understatement
när man i betänkandet säger att det ''finns skäl att
anta att etnisk diskriminering förekommer på den
svenska arbetsmarknaden och att nuvarande
rättsregler inte ger ett tillräckligt gott skydd''.

AMS, Diskrimineringsombudsmannen,
Flyktingrådet -- ja, det är många som talar ett helt
annat språk: det är vanligt att diskriminering
förekommer. Nuvarande rättsläge gäller inte alls,
vilket utskottet påpekar på ett annat ställe i
betänkandet: ''Någon rättslig möjlighet att ingripa
ens mot uttrycklig etnisk diskriminering i en
anställningssituation finns emellertid inte.'' Det är
därför så mycket viktigare att införa en lagstiftning.

Våra alternativ innebar och innebär ett generellt
förbud. Det är i enlighet med vad
Diskrimineringsombudsmannen föreslog. Det är i
enlighet med vad experten i EDU, Utredningen om
etnisk diskriminering, Gunilla Upmark, har
föreslagit. Det är i enlighet med vad
Invandrarverket och Flyktingrådet har krävt.

Det innebär att man mycket starkare går på
begreppet diskriminering. Det innebär inte att man
nödvändigtvis måste ha en anställning som gör att
man blir förbigången, så att man därmed får föra en
argumentation som kanske mera handlar om
meriter och meritvärdering. Det är fråga om just
diskrimineringen när man blir förbisedd,
förbigången, inte blir kallad till en intervju eller blir
ratad direkt. Det är just den diskriminering som
skall vara brottet.

På samma sätt menar vi att indirekt diskriminering
skall vara förbjuden och leda till sanktioner. Det är
mycket vanligt, kanske vanligare, med en indirekt
diskrimineringssituation än en direkt. Därmed inte
sagt att det är självklart enkelt att skilja på de här
begreppen.

Här säger utskottet att man tar för givet att vi
menar att en indirekt diskriminering handlar om en
uttrycklig och avsiktlig diskriminering. Men det är
inte alltid så enkelt. I vår motion har vi också
definierat det så som det brukar definieras, t.ex. i
den engelska lagstiftningen och i
Diskrimineringsombudsmannens förslag: Indirekt
diskriminering innebär att till synes neutrala regler
eller villkor uppställs som gäller för alla men som
får till följd, rent faktiskt, att det bara är
medlemmarna i en viss grupp eller i vissa grupper
som missgynnas. Det kan handla om överdrivna
krav på kunskaper i svenska språket. Det kan
handla om viss klädsel -- det har förekommit sådana
fall, med sikher och turbaner. Det är alltså sakligt
omotiverade krav, som får till effekt att människor
tillhörande en annan etnisk grupp särbehandlas
negativt.

För oss har det varit viktigt att markera att
lagstiftningen är för begränsad. Många andra
instanser har markerat detsamma. Jag upprepar:
Diskrimineringsombudsmannen går på vår linje,
liksom experten i Diskrimineringsutredningen.

Vi har även föreslagit att ekonomiskt skadestånd
skall kunna utverkas, eftersom man inte kan
ogiltigförklara det faktum att man inte får en
anställning.

Vi har också betonat -- det kanske är det allra
viktigaste -- möjligheten att fördela
rättegångskostnader, så att människor inte
undviker att gå till domstol för att få sin sak prövad
därför att de är rädda att få betala motpartens
rättegångskostnader. En regel om sådan fördelning
av rättegångskostnader hade varit mycket rimlig att
införa i detta fall.

Det här betyder, summa summarum, att vi vill
utvidga skyddet mot diskriminering. Vi vill både
utvidga tillämpningsområdet och skärpa själva
utformningen av förbudet mot särbehandling av
etniska skäl.

Vi vill också se till att processen,
rättegångssituationen, inte innebär att man håller
tillbaka prövningar i domstolen som borde ha
kommit till stånd.

Herr talman! Jag ställer mig bakom Vänsterpartiets
meningsyttring, som jag har avgivit till
betänkandet, men jag yrkar bifall till mom. 3, 4 och
6, för att spara tid vid voteringen.

Herr talman! Ytterligare några frågor berörs i detta
betänkande. Diskriminering är något fasansfullt för
den som drabbas. I december 1993 avslog riksdagen
en motion från Vänsterpartiet om viss politisk
diskriminering. Jag har sett många sådana fall.

Jag har också sett fall där människor som har
fysiska eller andra handikapp diskrimineras. Det
finns all anledning att göra något på detta område.

Jag vill därför yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen, som avser
diskriminering av handikappade.

Låt mig säga att det här blir allt vanligare i dag, när
det ställs hårdare krav i arbetslivet, där man skall
bli socialt accepterad, skall vara med i ett team,
skall ställa upp och det blir ett slags samhörighet.
Den som är litet ovanlig riskerar att slås ut.

Slutligen, herr talman, vill jag notera att utskottet
har behandlat vår motion Ju615 mycket positivt.
Den handlar om diskriminering av homosexuella.
Just i motionens text talas det om att det vore bra
att inkorporera ett förbud mot diskriminering av
homosexuella i den här lagstiftningen, men den
gäller trots allt etnisk diskriminering.

När det handlar om diskriminering av
homosexuella är situationen lika förfärande för
individen. Det är med mycket stor glädje som jag
har kunnat konstatera att utskottet förklarar att en
sådan här lagstiftning är behövlig, men att den
måste beredas närmare av regeringen i samband
med en del andra förslag på det området. I det fallet
är jag alltså utomordentligt nöjd med utskottets
behandling.

Anf. 205 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m):

Herr talman! I arbetsmarknadsutskottets
betänkande nr 9 tillstyrker utskottet regeringens
förslag att med verkan fr.o.m. den 1 juli 1994 införa
regler och förbud mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. De nya reglerna skall tillsammans med
de nuvarande utgöra en ny lag mot etnisk
diskriminering.

Det råder enighet om den grundläggande synen i
detta betänkande, nämligen att diskriminering är
av ondo. Samtidigt får lagstiftaren inte låta sig
förblindas i sin iver att uppnå viktiga mål, så att i
stället rättssäkerheten träds för när.

Saklighet, opartiskhet och meritvärdering bör
principiellt ligga till grund för anställning. Även om
en jämförelse av meriter är nödvändig även vid
etnisk diskriminering, liksom vid brott t.ex. mot
jämställdhetslagen, kan även många andra faktorer
tillkomma. Den som haft diskriminerande avsikter
straffas. Anklagelser mot en en arbetsgivare om
etnisk diskriminering har en moraliskt nedsättande
innebörd, varför lagstiftningen kan komma att
bidra till att arbetsgivaren blir mer medveten om
sitt förhållningssätt och därmed beter sig så att han
inte riskerar att drabbas av lagen.

Det råder delade meningar om det ur rättslig
synpunkt nödvändiga i att införa nationell
lagstiftning på området. Oavsett synpunkterna i
detta avseende föreslår regeringen och nu utskottet
att nationell lagstiftning införs.

Vår lag mot etnisk diskriminering från 1986
omfattar hela samhällslivet och fördömer totalt
etnisk diskriminering, dock utan att innehålla
förbud. Lagligt skydd mot diskriminering finns
även i LAS. Överträdelser kan leda till skadestånd.
Den fria arbetsledningsrätten får inte tillämpas
otillbörligt eller godtyckligt.

Den lag som nu föreslås gäller hela
arbetsmarknaden. Den gäller både arbetssökande
och arbetstagare. Överträdelse sker om någon
verkligen handlar diskriminerande, dvs. på grund
av någons etniska ursprung avstår från att anställa.
Själva beslutet att diskriminera utgör grunden för
överträdelsen. Att mer allmänt lagstifta mot
diskriminerande beteende skulle kunna leda till
orimliga situationer och riskera rättssäkerheten.

Om beteendet lett till att något annat än saklig
grund bidragit till särbehandling av en
arbetssökande, kan detta läggas arbetsgivaren till
last. Skadestånd kan då utdömas. Längre kan man
knappast gå i en rättsstat.

Vad beträffar arbetssökande gäller ideellt
skadestånd, eftersom det här är förenat med ofta
omöjliga bedömningar att fastställa när en tänkt
anställning skulle ha börjat eller slutat respektive
vilka löne- och anställningsvillkor som skulle ha
gällt om en förhandling eventuellt hade kommit till
stånd.

Det kan ifrågasättas om det över huvud taget vore
möjligt att konstruera en reglering som kan
tillämpas på det otal olika möjligheter som kan
uppkomma i en sådan situation. Om man nu även
har målet att bevara rättssäkerheten i
lagstiftningen, vilket utskottsmajoriteten har, får
man hålla godtycket stången.

Att formulera generella föreskrifter som kan
användas i specifika anställningssituationer
förefaller vara en vansklig uppgift.
Förbudslagstiftningen måste också gå att tillämpa,
och det är lättare om lagen är tydlig än om den är
allmän och då ofta oklar. Dessa synpunkter delas av
regeringen och utskottet med undantag för
vänsterrepresentanten.

Om arbetsgivaren tillämpar neutrala regler men
med diskriminerande avsikt, blir detta i praktiken
direkt diskriminering, dvs. gränsdragningen mellan
direkt och indirekt diskriminering är något oklar.
Avsiktliga fall av indirekt diskriminering omfattas
av lagen.

Vänsterns önskemål om fördelning av
rättegångskostnaderna är redan tillgodosett med
den undantagsregel som finns i arbetstvistlagen.
Om en princip behöver prövas står det AD redan
fritt att ändra kostnadsfördelningen. Finns
principen redan prövad blir ju ytterligare
domstolsbehandling onödig.

Den socialdemokratiska reservationen berör ett
mycket viktigt område, de funktionshindrades
situation på arbetsmarknaden. Detta är en
betydelsefull fråga för regeringen, och därför
avsätts 1,5 miljarder kronor för yrkesrehabilitering,
6,4 miljarder kronor för lönebidrag,
arbetshjälpmedel, näringshjälp och arbetsbiträde
samt 4,9 miljarder kronor för Samhall, inalles 12,8
miljarder kronor.

En ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för
personer med funktionshinder är aktuell. Den skall
ersätta delar i främjandelagen, som ligger för
översyn i Arbetsrättskommittén, vilken beräknas
vara klar våren 1994. Det finns därför skäl att
avvakta ARK:s överväganden, så att en samlad
bedömning kan göras när det gäller de
funktionshindrade. Detsamma gäller beträffande
de homosexuella, som ju berörs av
Partnerskapskommitténs resultat, vilket nu bereds i
regeringskansliet.

Även om Vänstern inte är helt nöjd med längden i
steget, kan man konstatera att alla partier tycker att
arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 9 är ett
steg i rätt riktning och att det finns stor enighet i
betänkandets huvudsakliga delar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan i arbetsmarknadsutskottets betänkande
nr 9 samt avslag på den socialdemokratiska
reservationen och Vänsterns meningsyttring.

Anf. 206 LAHJA EXNER (s) replik:

Herr talman! Vi socialdemokrater är medvetna om
att den sittande Arbetsrättsutredningen har i
uppdrag att i sin översyn innefatta även
främjandelagen från 1973. Vi har dock med tanke
på de hittillsvarande resultaten inga större
illusioner om vad den översynen kommer att
resultera i. Risk finns att de tidigare
utredningsförslagen, som bifallits och trädde i kraft
den 1 januari 1994, leder till ytterligare utslagning
av kroniskt sjuka och andra med nedsatt
arbetsförmåga samt minskar de handikappades
möjligheter att få fast plats i arbetslivet.

Anf. 207 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! Om det hade varit så att
socialdemokraterna suttit i regeringsställning,
skulle situationen ha varit exakt densamma, men
med omvända förtecken. Riksdagen brukar inte
föregripa beredning och utredning, i synnerhet inte
när det finns olika uppfattningar i frågan, och det
vet Lahja Exner. Om ni hade varit i
regeringsställning, hade också ni väntat till dess att
beredningen av frågan varit klar i regeringskansliet.

Anf. 208 LAHJA EXNER (s) replik:

Herr talman! De funktionshindrade är ju, som
Charlotte Cederschiöld nämnde i sin tidigare
replik, en prioriterad grupp t.ex. i våra
arbetsförmedlares verksamhet. Jag vet att många
av dessa gör stora ansträngningar för att öppna
dörren till arbetsmarknaden för denna grupp. Men
de slåss mot väderkvarnar när 80 000
funktionshindrade knackar på dörren och kraven
från arbetsgivarna ökar. När 600 000 personer står
utanför den ordinarie arbetsmarknaden är det inte
lätt för den funktionshindrade att hävda sig utan
uttryckligt stöd i vår lagstiftning.

Bara det faktum att över 60 000 personer, däribland
alltför många relativt unga, förtidspensionerades
under 1993 är bevis nog för att situationen är helt
oacceptabel. Detta borde hela riksdagen inse, inte
minst Charlotte Cederschiöld, som ofta är en
mycket ivrig förespråkare för att vi skall hantera
skattebetalarnas medel med stor varsamhet.
Förtidspensioneringen kostar faktiskt väldigt
mycket pengar. När man ser att de praktiska
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och ökade
personalresurser till arbetsförmedlingarna inte
räcker till, borde man efter många års utredande
komma till skott.

Anf. 209 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! Nu blandar Lahja Exner ihop det litet
grand. Jag har aldrig någonsin uttalat mig för att det
skulle vara bättre med förtidspensionering än att
befinna sig på arbetsmarknaden. Jag har tvärtom
precis samma uppfattning som Lahja Exner, att det
gäller att bereda de funktionshindrade bättre
tillgång till arbetsmarknaden. Jag har ingen annan
uppfattning än att vi skall stärka deras möjligheter
att få arbete och behålla sitt arbete.

Det är också därför som regeringen har en
utredning på gång och kommer att lägga fram ett
lagförslag om att öka arbetsmarknadens
tillgänglighet för de funktionshindrade. På den
punkten har vi exakt samma uppfattning. Det är
bara beträffande tidpunkten när det skall ske som
våra uppfattningar skiljer sig. Vi är mycket
angelägna om att producera bra lagförslag, så att vi
inte hamnar i lägen där vi måste tänka om och
ändra. Vi vill att de lagförslag som läggs fram skall
ha hög kvalitet.

Anf. 210 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Jag vill understryka några saker. Det
har gått väldigt långsamt, och det har varit en väldig
motvilja mot att lagstifta i det här ärendet.
Charlotte Cederschiöld säger att det är viktigt med
rättssäkerheten, och jag delar den uppfattningen.
Men tänk då på rättssäkerheten för dem som har
diskriminerats! De är många, och de har ökat i
antal.

När det gäller de sakliga frågorna vill jag säga att
indirekt diskriminering är mycket vanlig. En
mängd olika krav kan ställas där man kan hävda att
det inte är fråga om avsiktlig diskriminering och där
det är oerhört svårt att bevisa att förfarandet är
avsiktligt. Jag tycker att det rimliga är den
uppfattning som Diskrimineringsombudsmannen
hade, nämligen att arbetsgivaren kanske inte insett
men rimligen borde ha insett den diskriminerande
effekten av viss föreskrift. Så har man för övrigt i
lagstiftningen både i USA och i England.

Sedan skall man ha höga krav på bevisning för att
ha rättssäkerhet, och det kommer man att ha. Det
kommer inte att vara lätt att döma en person för
diskriminering.

På samma sätt är det när det gäller att ha ett mer
generellt begrepp än vad som föreslås i den här
lagen. Här är det t.ex. nödvändigt att någon anställs
för att jag skall kunna hävda att någon har blivit
diskriminerad. Det finns många situationer där alla
sökande är invandrare, och invandrare passar inte.
Frågan dyker aldrig upp, trots att det uppenbart är
en diskriminerande situation för invandrare.

Det är sådant som vi från Vänstern vill komma åt,
och det var sådant som
Diskrimineringsombudsmannen ville komma åt,
just det diskriminerande momentet i
anställningssituationen. Jag beklagar att man inte
har kunnat komma oss till mötes där. Men trots att
jag är mycket kritisk så vidhåller jag min
ståndpunkt att det är ett framsteg och ett mycket
stort framsteg att Sveriges riksdag kommer att anta
en lag som förbjuder och straffsanktionerar
diskriminering i arbetslivet på grund av etniska
skäl.

Anf. 211 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! Ja, det är glädjande att Hans
Andersson och jag i alla fall är så pass överens som
vi faktiskt är i den här frågan. Det är bra att vi är
ense om att behålla rättssäkerheten och undvika för
mycket luddighet i lagstiftningen. Men det står
faktiskt i Hans Anderssons meningsyttring att ett
förbud mot indirekt diskriminering skulle träffa alla
situationer då en arbetssökande blivit orättvist
behandlad.

Skall man se till att få domslut på alla situationer
då en arbetssökande har blivit orättvist behandlad,
kommer man att sträcka ut lagstiftningen mycket
mycket långt. Det är klart att det då blir väldigt
svårt att vara tydlig och bibehålla rättssäkerheten.

Den som gör sig skyldig till avsiktlig diskriminering
kommer att fällas. Det måste då faktiskt finnas skäl
när man dömer, och med den här lagstiftningen
tvingar man också arbetsgivarna att framföra skäl.
Jag tror att man därmed uppnår båda målen, att vi
får en bra lagstiftning mot etnisk diskriminering och
en lagstiftning som bygger på rättssäkerhet.

Anf. 212 HANS ANDERSSON (v) replik:

Herr talman! Vi är alltså inte överens, och vi kan
inte klara ut det i det här replikskiftet. Men en
viktig sak återstår att säga.

En stor del av verkan av den här lagstiftningen är
normbildande, det är jag alldeles övertygad om.
Det är då viktigt att man får med i diskussionen och
att man får rättsligt prövade en stor mängd ärenden
eller åtminstone har möjlighet att pröva dem
rättsligt.

Jag menar att lagstiftningen, som den nu föreslås
och förmodligen kommer att beslutas, innebär att
den är för begränsad. På det sättet kan
lagstiftningen komma i vanrykte. Om många
människor upplever en direkt diskriminering men
arbetsgivaren t.ex. inte anställt någon svensk efter
att ha förkastat alla invandrare, går det inte att
pröva ärendet. Då är risken väldigt stor att
lagstiftningen kommer att uppfattas som ett sken.
Det är farligt.

Det finns flera likheter med vad som har hänt på
området könsdiskriminering. Det är farligt om man
har en för vag och för svag lagstiftning och om den
är för svår att pröva rättsligt. Det är också skälet till
att jag tycker att frågan om rättegångskostnaderna
är viktig. Det finns möjlighet att inskrida så att man
fördelar kostnaderna, men det är inte alldeles
säkert. Vi hade velat ha en speciell regel som kunde
lyfta det här området till att ha den dignitet som det
borde ha.

Anf. 213 CHARLOTTE CEDERSCHIÖLD
(m) replik:

Herr talman! På den här punkten har vi olika
önskemål, Hans Andersson och jag. Till skillnad
från Hans Andersson önskar faktiskt inte jag att det
skall inträffa många diskrimineringsfall, som Hans
Andersson uttryckte sig, utan jag önskar att det
skall bli få diskrimineringsfall. Däremot önskar jag
att de skall bli rättsligt behandlade och att
invandrarna skall känna en trygghet i lagstiftningen
de gånger sådana fall inträffar.

Anf. 214 LENNART ROHDIN (fp):

Herr talman! Riksdagen kommer, som tidigare
talare redan har sagt, att kunna fatta ett beslut med
mycket stor räckvidd, och jag instämmer i
uppfattningen att det är mycket glädjande att detta
kommer att ske om inte i alldeles fullständig så
åtminstone mycket bred enighet. Det här är ett
viktigt steg på vägen mot lika behandling av
människor som lever och verkar i vårt land oavsett
etnisk bakgrund. Vägen hit har emellertid varit
lång -- onödigt lång.

Diskriminering i arbetslivet på etnisk grund är
liksom annan diskriminering ofta svår att komma
åt. Frågan om huruvida en person förfördelats på
grund av diskriminering t.ex. på etnisk grund eller
på grund av kön är ofta mycket svår att entydigt
belägga. Däremot är det uppenbart att
förekomsten av diskriminering på dessa grunder är
omfattande.

Herr talman! Redan för mer än 15 år sedan tillsatte
dåvarande statsrådet, ansvarig för bl.a.
invandrarfrågor, Rolf Wirtén den s.k.
diskrimineringsutredningen, som hade till uppgift
att också överväga åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. 1983 lade utredaren,
Invandrarverkets förste generaldirektör Kjell
Öberg, fram ett förslag om lag mot etnisk
diskriminering i arbetslivet.

Kjell Öberg föreslog ett lagfäst förbud mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. En arbetsrättslig lag
föreslogs med Arbetsdomstolen som enda forum.
Förslaget uppvisade stora likheter med
jämställdhetslagens förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av kön. Förslaget lades
emellertid i en skrivbordslåda av den dåvarande
regeringen, som tillträtt efter valet 1982.

Det förslag vi i dag har att ta ställning till och som
framlagts av invandrarminister Birgit Friggebo
innebär ett lagfäst förbud mot etnisk diskriminering
i arbetslivet. Lagstiftningen inordnas i det
arbetsrättsliga regelsystemet med
Arbetsdomstolen som huvudsakligt forum.
Diskrimineringsombudsmannen får en
processförande roll som motsvarar
Jämställdhetsombudsmannens.

Vägen hit var lång. Kjell Öberg och landets många
invandrare har fått vänta länge. Det är därför
ytterst glädjande med den breda enighet som nu
äntligen uppnåtts.

Herr talman! Principiellt medger naturligtvis inte
svensk rätt diskriminering på t.ex. etnisk grund,
men något generellt rättsligt förbud har inte funnits
hittills. Sverige har ratificerat flera internationella
konventioner som också inbegriper åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet. Dessa
konventioner föreskriver inte någon absolut
skyldighet att lagstifta mot etnisk diskriminering i
arbetslivet, och utredningen om åtgärder mot
etnisk diskriminering konstaterade likaså i sitt
slutbetänkande hösten 1992 att konventionerna
inte innebär någon absolut skyldighet att lagstifta
men att det skulle vara mest förenligt med deras
syfte att införa lagstiftning.

Folkpartiet liberalerna har länge krävt att också
diskriminering på arbetsmarknaden på etnisk
grund skall vara förbjuden. Det har ju sedan länge
gällt för diskriminering på grund av
könstillhörighet. Ett lagstiftat förbud innebär en
möjlighet att lagföra uppenbar och avsiktlig
diskriminering på etnisk grund.

Liksom i fråga om diskriminering på grund av
könstillhörighet finns det naturligtvis en stor gråzon
som är svår att bevisa och närmast omöjlig att
komma åt med lagregler.

En lagstiftning torde därför alltid framför allt få en
opinions- och normbildande funktion. Nuvarande
regelsystem har inte denna funktion.

Normbildningsfunktionen är tillgodosedd och har
ett starkt stöd i det förslag vi nu fattar beslut om.
Man påverkar också gråzonen bäst med opinions-
och normbildning. Lagtextdeklarationer som inte
erbjuder några praktiska möjligheter att komma åt
gråzonsfall riskerar tvärtom att undergräva tilltron
till lagen och dess syften.

Att överlämna frågan till arbetsmarknadens parter
skulle ha inneburit en begränsning av skyddet till
dem som är medlemmar hos parterna. En
lagstiftning torde också ha en klart starkare
normbildande funktion än ett kollektivavtal skulle
haft. Den ger ett klart och entydigt besked om
samhällets inställning till etnisk diskriminering i
arbetslivet, och det gör den lagstiftning mot etnisk
diskriminering i arbetslivet som riksdagen nu
kommer att anta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
utskottets betänkande.

Anf. 215 BENGT LINDQVIST (s):

Herr talman! Jag skall i mitt inlägg ytterligare
belysa det socialdemokratiska förslaget om en
antidiskrimineringslag på handikappområdet.

Jag vill påminna om att det snart är två år sedan
Handikapputredningen lade fram sitt
slutbetänkande ''Ett samhälle för alla''. Det är ett
mycket viktigt betänkande -- principiellt, och också
i sak. Poängen med detta betänkande är att vi måste
komplettera de traditionella metoderna inom
handikappområdet med nya för att nå fullgoda
resultat i framtiden. Utredningens huvudsakliga
budskap är att det är den rättsliga ställningen som
måste stärkas för människor med funktionshinder.

En sak är väldigt viktig i det sammanhanget. Det
rådde fullständig politisk enighet om detta i
Handikapputredningen. Utredningen lade också i
fullständig enighet fram en rad lagförslag om
tillgänglighet, om ansvar -- vilket är en mycket
viktig fråga på handikappområdet -- och om
underlåtenhet att ta ansvar. Det hela ramas in av
två förslag till antidiskrimineringslagar, varav det
ena berör arbetsmarknaden och handlar om
arbetslivets tillgänglighet.

Utredningen föreslår sedan att en processförande
ombudsman skall inrättas som en övervakande
funktion i likhet med
Diskrimineringsombudsmannen. Uppgiften skall
vara att bevaka området.

I höstas, alltså ett och ett halvt år efter det att
utredningen lagt fram sina förslag, kom det signaler
från regeringskansliet om att man inte tänkte lägga
fram några lagförslag. Man tänkte i stället ta fasta
på ombudsmannatanken. Man ville lägga fram ett
förslag om en opinionsbildande ombudsman som
inte skulle ha sin förankring i någon lagstiftning.

Detta är kanske det viktigaste i bakgrunden till
Socialdemokraternas partimotion på
handikappområdet i år.

En del av den lagstiftning som
Handikapputredningen föreslagit är av det slaget
att den behöver ytterligare beredning. Men den
beredningen borde rimligtvis kunna ha ägt rum nu.

Det finns också förslag som man kan ta fasta på. Ett
av dem är den del av lagen om arbetslivets
tillgänglighet som handlar om själva
diskriminieringsfrågan. Här har vi en tradition från
jämställdhetslagstiftningen som borde kunna
omsättas på handikappområdet. Vi föreslog detta i
vår motion.

Diskriminering av människor med funktionshinder
förekommer och har förekommit i alla tider inom
arbetslivet på grund av bristande kunskap,
felaktiga föreställningar om vad ett handikapp
innebär och fördomar om vad man kan uträtta som
funktionshindrad. Därför är ett sådant förslag ett
oerhört viktigt steg för att stärka handikappades
ställning i arbetslivet och i samhället generellt.

Vi sträckte oss inte längre än till att begära att
regeringen skulle återkomma till riksdagen med ett
förslag om en sådan lagstiftning. Vi tyckte att det
var ett ganska rimligt förslag mot den bakgrund jag
nyss har skisserat.

Utskottsmajoriteten avstyrker nu detta förslag och
hänvisar till Arbetsrättskommittén. När man inte
vill göra någonting är det tur att det finns ytterligare
utredningar att hänvisa förslagen till. Ärendet är
utrett och remitterat, Charlotte Cederschiöld! I en
av de största remissomgångar som
Socialdepartementet har skådat har det lämnats
synpunkter på Handikapputredningen och
följaktligen även på förslagen.

Samtidigt hör vi från socialminister Bengt
Westerberg att han tänker fullfölja tanken om att
frångå lagstiftningsförslagen och nu lägga fram ett
förslag om en ombudsman som enbart skall vara
opinionsbildande. Detta förslag skall tillämpas i tre
år, och därefter skall det hela utvärderas. Man tar
på detta sätt chansen att mer eller mindre avskriva
Handikapputredningens stora satsning på att stärka
det rättsliga skyddet för handikappade. Det verkar
som om regeringen har tappat sugen helt och hållet
när det gäller att fortsätta reformarbetet på
handikappområdet.

Jag beklagar naturligtvis att utskottsmajoriteten
intagit denna ställning och inte velat ge regeringen
det uppdrag vi socialdemokrater har föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
socialdemokratiska reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

33 § Statliga arbetsgivarfrågor, anslag

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU10 Statliga arbetsgivarfrågor, anslag
(prop. 1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

34 § Arbetsdomstolen m.m., anslag

Föredrogs

arbetsmarknadsutskottets betänkande

1993/94:AU20 Arbetsdomstolen m.m., anslag
(prop. 1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

35 § Anslag till Lantmäteriverket och
Centralnämnden för fastighetsdata m.m.

Föredrogs

bostadsutskottets betänkande

1993/94:BoU10 Anslag till Lantmäteriverket och
Centralnämnden för fastighetsdata m.m. (prop.
1993/94:100 delvis).

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

36 § Anslag till främjande av rennäringen
m.m.

Föredrogs

bostadsutskottets betänkande

1993/94:BoU11 Anslag till främjande av
rennäringen m.m. (prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 216 BO G JENEVALL (nyd):

Herr talman! Någonting som ofta glöms bort i
ärendebehandlingarna i de olika fackutskotten är
faktiskt det statsfinansiella läget. Vi glömmer gärna
de övergripande problemen när vi skall fördela
kostnader och går då som regel efter uppgifter om
tidigare års utgifter med en viss uppräkning.

Det ärende vi behandlar gäller rennäringen.
Rennäringen är till alltför stor del bidragsfixerad.
Näringen tar alltför litet ansvar för sitt eget arbete.
Nu när Sametinget bildats bör näringen självt börja
få ta ansvar för sin verksamhet.

Därför borde vi använda samma princip som vi
numera använder när det gäller kommunerna,
nämligen att ge statsbidraget i en påse. Vi borde
samtidigt rimligtvis kunna minska bidraget, så att
arbetet genomförs på ett mer effektivt sätt.

Vilken näring har gratis råvara och därefter betalt
för sitt svinn? Nej, det behövs mindre
detaljstyrning, och det behövs mer eget ansvar.

I det betänkande vi nu skall debattera har man gått
efter principen att föregående års anslag med
höjningar skall bestämma storleken på nästa års
anlag. Vi i Ny demokrati tycker att det är fel. Vi har
reserverat oss på två punkter. Det gäller dels
prisstödet för kasserade renar, och det gäller också
ersättningen för viltskador.

Vi är väl medvetna om att detta handlar om
förslagsanslag och att det är litet grand ett slag i
luften att markera en minskning av ett
förslagsanslag. Men vi vill gärna göra det som en
tydlig markering om att man måste titta närmare på
detta.

Det är kanske hårda ord att använda i sådana här
sammanhang, men såvitt jag förstår har man blivit
alltför bidragsfixerad. Det är dags att vi börjar att
ställa litet krav på näringen. Eftersom man nu på
eget initiativ har krävt och också fått sitt sameting
är det också dags att begära att man inom näringen
själv medverkar till att rationalisera näringen.

Jag har även förstått att man i alltför liten
utsträckning försöker att marknadsföra sina
produkter och att de till stor del ligger i lager långa
tider utan någon direkt marknadsföring. Vem kan
sälja sina varor, oavsett vad det är för någonting,
om man inte försöker att marknadsföra dem?

Vi har anledning att kräva ett nytt tänkande och
nya idéer när det gäller ansvaret för rennäringen,
hur den skall formas och hur de statliga resurserna
skall fördelas. Sedan ankommer det på näringens
representanter att fördela stödet på ett sätt som de
anser lämpligt.

Herr talman! Med detta kanske litet tillspetsade
inlägg får vi se om vi kan få någon debatt i ärendet.

Anf. 217 BERTIL DANIELSSON (m):

Herr talman! Hösten 1992 beslöt riksdagen att
inrätta ett sameting. Det har nu verkat sedan
hösten 1993. Detta sameting är egentligen en statlig
myndighet som skall ta till vara samernas intressen
och, som det står i betänkandet, verka för en
levande samisk kultur. Jag hälsar med
tillfredsställelse att detta har blivit verklighet.

I en motion som behandlas i detta betänkande
kräver man att Svenska samernas riksförbund även
framöver skall vara den samtalspartner som staten
skall tala med för att fördela de anslag som det är
fråga om. Det anser utskottet inte är rimligt.
Utskottet säger att det är såväl rimligt som naturligt
att Sametinget ges denna möjlighet att påverka
fördelnigen av dessa anslag.

Också frågan om renbetesinventeringen tas upp i
motioner, och där gör även utskottet en markering.
Renbetesinventeringen är ett viktigt och utmärkt
instrument för att bestämma tillgången till bete och
därmed hur många renar som kan finnas inom
aktuellt område.

Denna inventering har tyvärr gått ganska långsamt.
Man är dessutom osäker på om de metoder som
hittills har tillämpats är de riktiga. Här gör utskottet
ett tillkännagivande om att man måste reda ut
metodfrågan och att en plan bör upprättas för hur
inventeringen skall gå till i framtiden så att
inventeringen inte avstannar.

Utskottet gör en markering när det gäller
prisstödets utformning och noterar att
Jordbruksverket har lagt fram förslag till hur
prisstödet skall utformas. Utskottet säger slutligen
att ett särskilt tillkännagivande inte är nödvändigt
med de skrivningar som är gjorda i detta
hänseende.

Det finns även motioner som gäller det radioaktiva
nedfallet och de cesiumhalter som finns såväl i
renkött som i vilt. Men även där avstyrker utskottet
motionskraven. När det gäller kostnaderna för
analys av cesiumhalt i vilt anser utskottet att det är
en ganska blygsam kostnad, som bör kunna bäras
av jägarna själva. Så långt är utskottet enigt.

Det har till utskottets betänkande fogats två
reservationer från Ny demokrati som gäller dels
anslag till prisstöd till rennäringen, dels anslag till
ersättningar för viltskador m.m.

Jag vill rent övergripande säga att det ligger en del
i det Bo G Jenevall säger. Man måste i varje fråga
ta ställning och väga in det statsfinansiella läget.
Det får inte bli slentrian i anslagsframställningar i
dessa hänseenden eller i andra. Bo G Jenevall
förordar även mindre detaljreglering och att man
bör ställa krav på näringen att självt klara sina
finanser med mindre anslag från statsmakternas
sida.

Nu får vi dock inte glömma att det råder
utomordentligt speciella förhållanden i dessa
områden. Det är arktiskt klimat och svåra
förhållanden. Det är också angeläget att vi i
framtiden har kvar rennäringen och den samiska
kulturen. Det måste finnas ett ansvar för staten så
att dessa värden inte går till spillo.

Bo G Jenevall säger också att reservationerna och
motionskraven egentligen är ett slag i luften. Ja, det
är nog på det sättet. Det är helt uppenbart. Att ge
sig på anslagen och skriva ner dem med ett visst
antal miljoner kronor kan vara bra ur vissa
synpunkter och se bra ut i besparingstider. Men
eftersom det är förslagsanslag är det avgörande ju
inte detta, utan det är de regler som styr
utbetalningen av dessa anslag och detta stöd.

Det man borde ha gjort om man velat nå de resultat
som Bo G Jenevall efterlyser hade varit att förändra
och sänka ersättningnivåerna per kilo renkött och
även ändra andra regler som styr ersättningen för
skadade renar och viltskador. Men sådana förslag
fanns det faktiskt inte i motionerna och heller inte
i reservationerna. Därför är det mycket svårt för
utskottet att kunna ta ställning till detta.

Utfallen av dessa båda anslag blir vad de blir med
de regler som är antagna. Därför kan man inte göra
mycket åt det. Det är möjligt och ganska troligt att
anslagen inte till fullo kommer att utnyttjas, och det
är att hälsa med tillfredsställelse. Då har vi uppnått
ett visst syfte. Men det går inte bara att rakt av säga
att vi nu skall ta bort ett antal miljoner kronor utan
att ändra de underliggande reglerande
bestämmelserna för detta.

Herr talman! Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan med undantag av de två reservationer
som jag yrkar avslag på.

Anf. 218 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Vi är alltså överens om att man bör
ställa krav och att man skulle kunna minska
anslagen på ett annat sätt genom ett sänkt kilopris.

Då vill jag fråga Bertil Danielsson varför inte
majoriteten i utskottet kunde vara med på att
diskutera fram en styrande sänkning, skriva
betänkandet litet tuffare och sända de rätta
signalerna till näringen. Likadant hade utskottet
kunnat tala om en kommande förändring av
statsbidragen i form av ett bidrag till Sametinget.

Anf. 219 BERTIL DANIELSSON (m)
replik:

Herr talman! Jag håller med Bo G Jenevall om att
man i alla anslagssammanhang måste ställa krav
och ifrågasätta om det är en rimlig nivå. Om man
skall göra förändringar ställs det också krav på dem
som vill förändra att det hela vilar på en säker och
fast grund. Man måste veta vad man gör, vilka
ingångsvärden man har och vilket resultatet blir.
Det materialet förelåg inte. Det fanns inte
möjlighet för utskottet att ta fram det i det här
sammanhanget.

Jag utgår ifrån att regeringen har den här frågan
under observans. Nu har man ju en samtalspartner,
nämligen sametinget, som kan göra att
diskussionerna förs på det sättet och i den
riktningen som vi är överens om att de skall föras.
Jag tror att vi skall vara försiktiga när vi inte vet hur,
på vilket sätt och till vilken nivå vi skall sänka dessa
anslag. Riksdagen har ett ansvar för att de beslut vi
fattar vilar på en så fast grund att vi kan stå för dem
i varje läge. Därför tror jag att vi får nöja oss med
detta i det här sammanhanget.

Anf. 220 BO G JENEVALL (nyd) replik:

Herr talman! Med anledning av vad Bertil
Danielsson sade hoppas jag att vi kan förvänta oss
en förändrad inställning från utskottet i den här
frågan i framtiden.

Jag tycker att utskottet borde ha haft underlag för
att överväga det tidigare. Det är knappast en ny
fråga. Den bör vara grundligt utredd vid det här
laget. Den är relativt ny för mig eftersom jag är ny
i utskottet. Vi hoppas att vi kan få samförstånd på
den här punkten i framtiden.

Samtidigt vill jag passa på att yrka bifall till våra två
reservationer i betänkandet.

Anf. 221 BERTIL DANIELSSON (m)
replik:

Herr talman! Bo G Jenevall tycker att det borde ha
funnits underlag för utskottet att ta ställning i det
här hänseendet. Då kan man ställa en motfråga.
Här finns det nu ett parti som har den här
ambitionen att direkt och snabb göra den här
nerdragningen. Hur kommer det sig då att man inte
hade några förslag när det gäller nivåerna på
ersättningen per kilo renkött? Det är ju där knuten
ligger. Men det förelåg inga förslag. Den bristen får
nog motionärerna ta på sig. Utskottet har inte
något ansvar i det hänseendet.

Anf. 222 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! I det här betänkandet avslås min
motion Bo601 som tar upp kostnadsansvaret för
cesiumanalyser i fallvilt, insjöfisk, bär och svamp.
Ett enigt utskott har avstyrkt motionen, och jag
inser att jag inte kan få någon ändring genom att
yrka bifall till motionen.

Motiveringen till avslaget på såväl min som Rolf
Dahlbergs motion är synnerligen kortfattad. Inte
ett ord sägs om mitt förslag om att regeringen bör
överväga om kostnaderna för cesiumanalyser kan
delas mellan olika parter. Jag anser att
kärnkraftsindustrin skall vara en av
kostnadsbärarna. Vad anser bostadsutskottet om
det förslaget?

Ni skriver att Gävle kommun tar ut 150 kr per prov
medan Hudiksvalls kommun bara tar ut 25 kr.
Utskottet delar propositionens bedömning att
dessa kostnader bör kunna bäras av jägarna själv.
Det är en bedömning som jag reagerar starkt emot
när det gäller jägarna i Gävletrakten. Jag skall så
kortfattat som möjligt ta fram litet historik om vad
som tidigare sagts från utskott och ledande
politiker.

När kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade våren
1986 var nedfallet över Sverige en nationell
angelägenhet. Samma höst lämnade staten
ersättning för fällda älgar om cesiumhalten i köttet
översteg 300 becquerel, som då var gränsvärde. Vid
den tiden instämde näringsutskottet i en motion av
John Andersson och skrev att nedfallet hade
medfört stora påfrestningar inte bara för företag
utan även för många enskilda i bl.a. skogslänens
glesbygder. Näringsutskottets skrivning kan inte
bara ha gällt rennäringen. När de talade om
inkomstbortfall måste rimligtvis även provtagning
ha inbegripits.

Börje Hörnlund, som nu ingår i regeringen och
anser att jägarna skall stå för kostnaderna själva,
krävde i en motion att all provtagning som
människor i drabbade områden ansåg nödvändig
borde ske gratis samt att utrustning såväl som
provtagning borde betalas av staten.

I en interpellationsdebatt framhöll dåvarande
miljöministern att den socialdemokratiska
regeringen avsåg att se till att kommunerna skulle
få bästa möjliga utrustning för att kunna hjälpa
människor med information och mätningar.

Herr talman! Min kritik i dag riktar sig inte bara till
den borgerliga regeringen. År 1988 höll jag mitt
första anförande här i kammaren. Det handlade
just om kostnadsansvaret för dem som drabbats av
Tjernobylolyckan. Redan efter två år hade det
nationella engagemanget och löftena brunnit och
försvunnit. Cesiumeländet som vi får leva med i
oöverskådlig tid betraktas som ett särintresse. Vem
kommer att tro på några löften om Sverige hemsöks
av nedfall vid nästa olycka?

Statliga medel har mig veterligt inte getts till
provtagning på insjöfisk, bär, svamp, rådjur och
småvilt. Totalt 137 600 kr utbetalts i ersättning till
några yrkesfiskare. Några ersättningar till
fiskevårdsföreningar och liknande organisationer
har inte utgått, trots att de lider stora skador på
grund av minskad fiskekortsförsäljning.

Redan 1987 blev det tvärslut med statliga bidrag
även för analyser av älgkött. Skälet angavs vara att
cesiumhalten i älgens föda sjunkit snabbt. Det är
möjligt att man handlade i god tro. Men nu vet vi
genom forskning att beslutet fattades på felaktiga
grunder. År 1992 kom en forskningsrapport om en
undersökning som pågått i fem år. Den visade att
strålningen från Tjernobyl är borta från åkern men
kvar i skogen.

Trots att det är bevisat att beslutet 1987 fattades på
felaktiga grunder och att rådjur, älgar och harar
innehåller högre halter cesium i år än när olyckan
inträffade anser utskottet att jägarna i
Gävletrakten skall betala 150 kr per prov. Tycker ni
att det är rimligt att en jägare i t.ex. Österfärnebo,
som skjuter en hare och ett rådjur, själv skall betala
300 kr för att få besked om köttet är radioaktivt
avfall som skall kasseras eller möjligen bli
hundmat?

Ni vet lika bra som jag att jakten i Sverige inte bara
är för överklassen som det är i många andra länder.
Det känns i både hjärtat och plånboken när
gränsvärdet 1 500 becquerel överskrids. Det är
långt ifrån gratis att jaga. Jägarna har ett tryck på
sig från samhället att skjuta av för att minska
skador på skog och gröda, trafikolyckor med vilt
inblandat, förhindra epidemier och undernäring på
grund av att det finns för många individer av ett
visst djurslag m.m.

Det var just viltvården som Sverige fick mycket
beröm för i EU-förhandlingarna. Tänk er in i vilka
kringkostnader det blir för samhället när allt fler
jägare bevisligen slutar jaga för att de inte vill
skjuta cesiumvilt och stå för analyskostnaderna!

Jag skulle vilja rapportera från Gävlepolisen
angående viltolyckorna. På grund av de milda
vintrarna har rådjursstammen ökat. Viltolyckor
med rådjur har ökat markant speciellt på
Bönanvägen, Furuviksvägen och vägarna på
Norrlandet. Varje dag får polisen anmälningar om
två--tre rådjursolyckor. Älgolyckorna med person-
och fordonsskador har också ökat. Hararna
rapporteras inte in, men alla vet att även smådjur
gör att bilförare instinktivt väjer och att olyckan
kan vara framme. Lägg därtill ökade betesskador
på grödor och skog.

Det finns hopp om att arbetet med den unika
älgpärmen som sammanställs i Gävle, och som jag
skriver om i motionen, kan fullföljas.

Det finns ett guldkorn i utskottets motionssvar. Det
är det som skrevs vid sittande bord under
justeringen, nämligen att utskottet delar
motionärernas oro för verkningarna av det
radioaktiva nedfallet och förutsätter att frågan vid
en eventuell prövning mellan olika
forskningsprojekt ges hög prioritet. Cesium 137 har
inte en halveringstid på 30 år som man trott. Det är
bara forskning som kan komma fram till det
resultatet.

När det gäller huvudfrågan om vem som har
kostnadsansvaret är meningarna delade. Gävle
kommun, som 1986--1991 lade ut 1 146 000 kronor
och sedan skrev till regeringen, anser att ansvaret
är statens. I slutet av interpellationsdebatten den 18
november 1993 säger jordbruksminister Karl Erik
Olsson att det rör sig om en så ringa kostnad att
ansvaret kan bäras på den kommunala sidan.

Man kan ju fråga sig vems åsikter regeringen och
utskottet delar när de instämmer i att enskilda som
drabbas skall betala upp emot 150 kr för prov samt
bilkostnader och tid, som också är pengar.

Proverna skall in innan köttet ruttnar och när
labbet är öppet. De flesta jägarna bor inte i Gävle
stad. Jag har redan sagt vad
arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund ansåg om
detta när han tillhörde oppositionen.

Denna fråga är inte ur världen i år eller nästa år,
och ingenting tyder på att halterna minskar. Fler
kommuner kan i detta kärva ekonomiska läge säga
som man säger i Gävle: Nu får staten ta sitt ansvar.

Ja, vad säger utskottet om mitt förslag att alla
utpekade -- staten, kommunen, jägarna och
kärnkraftsindustrin -- delar på kostnaderna? Är det
så att ni vidhåller att den som lämnar in bär, svamp
eller kött ensam skall betala, då vill jag veta hur ni
har kommit fram till den ståndpunkten.

Herr talman! Rolf Dahlberg och jag avser att
återkomma i frågan. Jag har inget yrkande, men jag
förväntar mig svar på mina frågor.

Anf. 223 BERTIL DANIELSSON (m)
replik:

Herr talman! Det här var en snabb scenväxling. Jag
hade alldeles nyss en replikväxling med Bo G
Jenevall, som tyckte att vi sparade för litet. Nu
anför Sigrid Bolkéus synpunkter som innebär att vi
spenderar för litet pengar. Utskottet är -- det vill jag
poängtera -- i de här hänseendena enigt. Det fanns
motioner om det här, men vi enades samfällt om att
detta inte var möjligt att tillgodose.

Det finns många angelägna uppgifter och områden
i vårt samhälle, som man skulle vilja hjälpa och
stödja, men det är inte alltid möjligt att göra det.
Det måste göras avvägningar. Man måste prioritera
och bedöma vad som är möjligt och rimligt. Det
utgår ersättning för de här skadorna till dem som
har exempelvis rennäring eller visst yrkesfiske som
näringsform, men för jakt är det enligt
utskottsmajoritetens mening inte möjligt att göra
dessa ersättningar eller att tillgodose
motionärernas önskemål. Det är en kostnadsfråga.
Den kan kanske synas betydelselös ur såväl den
enskildes som statens synvinkel, men det är ändå en
markering av att vi måste skilja ut det som är
angelägnast att stödja.

Jag vill sedan ställa en motfråga till Sigrid Bolkéus
med anledning av hennes fråga om vem som
eventuellt skulle vara med och betala de här
kostnaderna och forskningsinsatserna. I motionen
såväl som i anförandet säger Sigrid Bolkéus att
kärnkraftsindustrin skall vara med och betala för
kostnaderna av det radioaktiva nedfallet. Då är min
fråga: Vilken kärnkraftsindustri? Det nämns inte.
Är det den svenska kärnkraftsindustrin, eller är det
dåvarande sovjetiska kärnkraftsindustrin? Det var
ju från Sovjet som nedfallet kom. Det är inget
svenskt kärnkraftverk som har förorsakat
nedfallen. Det skulle vara ungefär lika rimligt som
att Volvo och Saab skulle ersätta människor som
skadas av en importerad bil.

Anf. 224 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Det sägs att vi sparar för litet, men här
gäller det ju faktiskt människor som helt oförskyllt
har råkat ut för något. Vi anser att det är en
nationell angelägenhet och inte bara något som
berör oss i de drabbade områdena.

Bertil Danielsson säger sedan att det är en
kostnadsfråga. Jag undrar om inte snålheten bedrar
visheten. Jag talade om en hel del kringkostnader
som man inte räknar in.

Vilken kärnkraftsindustri gäller det? frågar Bertil
Danielsson. Att skicka räkningen till Sovjet skulle
vara ganska meningslöst. Om vi gjorde så, skulle
det kanske kunna komma krav på gottgörelse
mellan olika länder för miljögifter som är
gränsöverskridande. Det skulle bli byråkrati och
administration, som säkert skulle försvåra det
nödvändiga miljösamarbetet inom EU. Det håller
alltså inte.

Naturligtvis menar jag att det är den svenska
kärnkraftsindustrin som skall betala. Där borde
man väl vara intresserad av vad den energikälla som
man håller på med orsakar vid en olycka. Varför
skulle inte den svenska kärnkraftsindustrin vara
med och bidra till den nödvändiga forskningen? Vi
har väl inga garantier för att det inte kan inträffa en
olycka här i Sverige, så gamla och slitna som en del
av reaktorerna verkar vara nu.

Jag vet att staten har dåligt med pengar och
kommunerna har dåligt med pengar. Det är därför
jag lägger fram detta förslag. Jag tycker att det är
helt orimligt att jägarna får betala -- helst skulle de
inte betala någonting, men de kan väl gå in med en
fjärdedel. Kanske kan vi också hitta fler
samarbetspartner. Någon öppning måste det ändå
bli i frågan.

Anf. 225 BERTIL DANIELSSON (m):

Herr talman! Det skulle alltså vara diplomatiska
förvecklingar som avhåller Sverige från att kräva
det här stödet. I stället ger man sig på de svenska
kärnkraftverken, som ingenting har släppt ut, för
att det kanske skulle vara lättare att klämma fram
pengarna där. Jag delar inte den uppfattningen och
det synsättet.

Sigrid Bolkéus säger också att det här är en nationell
angelägenhet och att forskningen måste få resurser.
Ja, självfallet. Det pågår också forskning. Jag sitter
själv i SKI:s styrelse. Där anslås 50--60 miljoner
kronor årligen för forskning kring
kärnkraftssäkerheten i Sverige. Det finns också
andra betydande forskningsinsatser. Det finns
internationellt samarbete kring arbetet med att
höja säkerheten för kärnkraftsindustrin i Sverige
och i andra länder. Huruvida forskningen kring
cesiumhalten i vilt skulle ha avgörande betydelse
undandrar sig min bedömning, men jag har inte
stött på de här synpunkterna i något sammanhang
när jag har tagit del av önskemål kring
forskningsområden rörande kärnkraftssäkerheten.

Anf. 226 SIGRID BOLKÉUS (s):

Herr talman! Några diplomatiska förvecklingar tror
jag inte att det är fråga om. Att vi inte kan skicka
räkningen till Sovjet beror på att vi aldrig skulle
kunna få ett öre därifrån.

Vad gäller forskningen på cesium i vilt har det
hittills funnits väldigt dåligt med pengar. Det har
inte ens funnits pengar till det pågående
blåstensprojektet, som Karl Johan Johanson,
professor vid Lantbruksuniversitetet håller på med,
utan där får jägarna gå in och betala
cesiumanalyserna, och blåstenen betalas av någon
skogsfond, och sedan övertar Jägarnas
viltskadefond. Det är också jägarnas pengar.

Det behövs alltså pengar till forskning, och det är
därför som jag är så väldigt glad över att vi
åtminstone fick med detta. Kärnkraftsindustrin
över hela världen kommer att få använding av det
unika material som man har framställt i Gävle, och
som också i hög grad har framställts på ideell
basis -- det skulle ha kostat flera miljoner om man
hade betalat för det.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

37 § Byggforskning, fonden för fukt- och
mögelskador och åtgärder mot radon i bostäder

Föredrogs

bostadsutskottets betänkande

1993/94:BoU12 Byggforskning, fonden för fukt-
och mögelskador och åtgärder mot radon i bostäder
(prop. 1993/94:100 delvis).

Anf. 227 LENNART NILSSON (s):

Herr talman! Det här ärendet handlar om
byggforskning, det handlar om fonden för fukt- och
mögelskador, och det handlar om åtgärder mot
radon i bostäder.

Låt mig först konstatera att vi är överens om fonden
för fukt- och mögelskador.

När det gäller byggforskningen finns det anledning
att poängtera den oro som vi känner. Vi hade en
utfrågning i bostadsutskottet med representanter
från byggforskningen och departementet, och vi
kan konstatera att det är oroligt på den här sidan.
Byggforskningen, som spelar en sådan viktig roll
för att vi skall få bra, sunda bostäder och en bra
framtid på det här området, har tydligen akut brist
på medel och har därför problem att fullfölja de
åtaganden man har.

Därför utgår jag ifrån att regeringen ser till att detta
fungerar i framtiden, eftersom byggforskningen är
en så viktig del av den framtida
bostadsförsörjningen. Om regeringen inte gör det
kommer vi naturligtvis att följa upp detta.

När det gäller den tredje delen, om radon i
bostäder, finns det anledning att uttrycka en stor
oro. Numera är det Näringsdepartementet som
håller i den frågan. Vi har ju ingen samlad bild över
bostadspolitiken i Sverige, utan den är splittrad på
en mängd departement.

Näringsdepartementet har sin inställning till
radonproblemet. Det är det ett stort problem, i alla
fall för oss i bostadsutskottet, och då inbegriper jag
även utskottsmajoriteten. Varje år drabbas flera
hundra människor av lungcancer som en följd av
radonproblemen i våra bostäder. Jag menar
naturligtvis inte att Näringsdepartementet bär
skulden för detta.

Men vi kan fundera över det som står i
regeringspropositionen om att orsaken till att man
inte har vidtagit de åtgärder som behövs på
området kan vara att fastighetsägarna ser att
marknadsvärdena sjunker. Vidare konstaterar
Näringsdepartementet i propositionen att det är
fastighetsägarnas eget ansvar att se till att
problemen blir lösta.

Detta har gjort oss socialdemokrater oroade. För
om man lägger över allt ansvar på fastighetsägarna
och menar att samhället inte skall bry sig om detta,
oroar vi oss alltså för att ingenting kommer att ske
på den här fronten.

Nu har jag förstått att utskottsmajoriteten har
förhoppningar på regeringen. Det ingår väl i det
politiska spelet: Tillhör man regeringspartierna tror
man kanske på dem och på vad de har att komma
med framöver.

Jag kanske kan ställa en fråga till Agne Hansson.
Anser Agne Hansson i likhet med näringsministern
att det är fastighetsägarnas uppgift att klara av detta
och att samhället i princip inte skall bry sig om
problemet?

Vi menar att det krävs snabba åtgärder, inte minst
mot bakgrund av att hundratals fall av lungcancer
uppkommer genom att vi har detta problem i våra
bostäder. Vi har i vår reservation föreslagit att man
snabbt skall komma med förslag som syftar till att
undanröja problemen.

Därför yrkar jag bifall till den socialdemokratiska
reservationen till det här betänkandet.

Anf. 228 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Lennart Nilsson var oroad för en del
saker -- ja, för det mesta i dessa sammanhang.

En sak var den akuta bristen på medel till
byggforskningen. Jag hoppas att både det som
utskottet skriver i betänkandet och den hearing
som vi hade i samband med behandlingen av
ärendet skall bidra till att man kan lösa problemen
på ett för byggforskningen positivt sätt, så att
verksamheten kan fortsatta att bedrivas i avsedd
takt och omfattning.

Jag förstår att Lennart Nilsson är oroad. Orsakerna
till att detta är ett problem är försyndelser som
ligger långt tillbaka i tiden. Men det innebär inte
annat än att de ändå skall lösas på ett vettigt sätt.

Jag vill omedelbart svara på den fråga som Lennart
Nilsson riktade till mig om radon. Svaret kan man
finna direkt i betänkandets behandling av ärendet
och i den behandling som utskottet, riksdagen och
regeringen nu har gett ROT-åtgärderna. Man har
ökat insatserna för att sanera radonproblemen
betydligt. Det innebär att vi inte anser att detta
enbart är en uppgift för fastighetsägarna.

I radonfrågan finns det olika uppfattningar i
utskottet. Lennart Nilsson har redogjort för
socialdemokraternas uppfattning så till vida att han
uttryckt oro för det här problemet. Men han har
egentligen inte sagt vad den socialdemokratiska
reservationen innebär.

Den innehåller nämligen ett förslag om att slopa
bidraget för sanering av radon och i stället införa ett
regelverk och öka informationen om åtgärder mot
radon. På så sätt skall man tvinga fram en sanering.

I budgetpropositionen redovisas de skilda
uppfattningar som finns hos två här aktuella
myndigheter. Boverket förordar å sin sida den linje
som socialdemokraterna föredrar att välja i detta
sammanhang. Strålskyddsinstitutet som är den
andra myndigheten förordar ett effektivare stöd.
Regeringen har valt den senare linjen.

Utskottsmajoriteten finner det inte särskilt
effektivt att ta bort statligt stöd för att uppnå ökad
effekt i saneringsarbetet mot radon.

Emellertid är utskottsbetänkandet delvis
överspelat i nuvarande stund, eftersom det beslut
om ROT-åtgärder som riksdagen fattade för två
veckor sedan har tagit över.

I det verkställighetsbeslut som riksdagen
förhoppningsvis fattar i morgon ökas insatserna
mot radon kraftigt.

Anslaget ökas med 20 miljoner och fördubblas
därmed. Det uppgår till sammanlagt 40 miljoner
kronor innevarande budgetår. Bidragsreglerna
förbättras så att bidraget till radonsanering i
egnahem utgår med ett maximibelopp per bostad
på 25 000 kr. Tidigare bidragsregler gav maximalt
15 000 per hem.

Dessutom beviljas Boverket ett informationsanslag
på 100 000 kr. Medlen får även användas till att
täcka kostnaderna för att mäta radonnivån i
egnahem. Till detta kommer att radonsanering
ingår i stödåtgärderna såväl för kommunala lokaler
som för flerfamiljshus. Därmed kommer den
största satsningen någonsin att göras för att få bort
radonproblemet i bostäder och lokaler.

Åtgärderna är välkomna. Radon är ett allvarligt
problem i bostäder och lokaler, precis som Lennart
Nilsson sade. Uppenbart är att radonförekomsten i
bostäder medverkar till en inomhusmiljö där de
boende kan ta skada. Radonets
cancerframkallande effekt är ju belagd. Men med
den satsning som nu görs kan den största enskilda
hälsorisken i våra bostäder undanröjas, förutsatt
att radonhusen upptäcks. Det är ett av problemen.

Upptäckten av radonhus kan inte tvingas fram
annat än av de boende. Men med ett betydligt
förbättrat stöd bör nu radonhusen kunna upptäckas
och åtgärdas. Jag tror inte att man kan uppnå detta
genom tvingande regelverk.

Propositionens förslag tillsammans med ROT-
åtgärderna uppfyller inte bara det krav på
informationsinsatser som finns i Lennart Nilssons
och socialdemokraternas reservation utan går
betydligt längre i effektiviseringen och
förbättringen av stimulansåtgärderna för
radonsanering.

Det är alltså inte fråga om att avveckla stödet, som
reservanterna vill göra, utan om en klar
effektivisering och förbättring av stödet.

Med det anförda ber jag att få yrka bifall till
betänkandets hemställan i dess helhet.

Anf. 229 LENNART NILSSON (s):

Herr talman! I likhet med Agne Hansson tycker jag
att det är bra att man nu äntligen har kommit till
skott och sätter sprätt på medlen, som AMS krävde
förra året, för att komma till rätta med bl.a. dessa
problem.

Såvitt jag kan förstå bygger dessa förslag i stor
utsträckning på att vi socialdemokrater har krävt
åtgärder för att utveckla ROT-programmet. I
budgetpropositionen visades det ju ingen större
entusiasm för det. Jag kan bara konstatera att det
är bra att detta nu sker och att man får möjlighet
att lösa dessa problem.

Vår reservation handlar också om att detta skall
kombineras med de åtgärder som vi har föreslagit i
våra motioner till bl.a. bostadsutskottet. De
handlar om ett ROT-program. En kombination av
dessa åtgärder är viktig.

Vi borde naturligtvis ha kunnat komma överens i
utskottet, men med tanke på att
Näringsdepartementet inte vill att samhället över
huvud taget skall bry sig om någonting har vi varit
misstänksamma. Jag tror nog att Agne Hansson
och jag skulle kunna komma överens, men av
naturliga skäl är vi misstänksamma mot det
moderatstyrda Näringsdepartementet.

Anf. 230 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Det är i sak ingen större skillnad
mellan våra åsikter, även om man också inbegriper
resonemangen kring ROT-åtgärderna.

Det är dock litet svårt att förstå Lennart Nilssons
oro och misstänksamhet gentemot
Näringsdepartementet. Jag har ingen anledning att
hålla ett längre försvarstal för departementet, men
utgångspunkten för Lennart Nilssons kritik är ju att
departementet inte bryr sig om att effektivisera
stödet utan hänskjuter det till fastighetsägarna
själva. Det är precis samma linje som finns i den
socialdemokratiska motionen och reservationen.
Socialdemokraterna ville ta bort stödet.

Nu är Lennart Nilsson helt plötsligt tillfredsställd
med att man har fått fram ett ROT-program som
förbättrar stödet. Det har jag naturligtvis ingenting
emot. Vi är ense om det. Det är nödvändigt att man
har detta stöd, att man förbättrar det och att
samhället medverkar till att fastighetsägarna
sanerar sina fastigheter från radon. Detta har vi nu
lyckats med.

Det är ett krav som vi i Centern har drivit sedan
många år tillbaka. Vi drev det mycket intensivt
under den förra valperioden, när
Socialdemokraterna satt i regeringsställning, men
vi fick inte gehör för en effektivare radonsanering
vid det tillfället. Nu tycks vi i sak vara överens om
att det är bra att detta ROT-program har kommit
till stånd med effektiva åtgärder i
radonbidragsreglerna. Därför finns det ingen
anledning att vare sig rikta kritik eller vara
misstänksam mot någon.

Om detta program kan genomföras har vi löst ett
svårt problem som vi länge har dragits med i
bostadssektorn. Det är en framgång.

Anf. 231 LENNART NILSSON (s):

Herr talman! När detta ärende behandlades i
bostadsutskottet var de åtgärder som har
framtvingats av riksdagen när det gäller ROT-
program inte kända.

Det är enkelt att konstatera att utskottsmajoriteten
tycker att detta arbete skall överlåtas till
regeringen, eftersom det har bildats en
arbetsgrupp. Samtidigt skrivs det att det är
fastighetsägarna, myndigheter och andra som skall
sköta detta. Då får man intryck av att man, oavsett
om det inrättas en arbetsgrupp eller inte, över
huvud taget inte skall bry sig om det. Vi är av den
uppfattningen att man måste föreslå åtgärder om
riksdagen skall fatta beslut om olika styrmedel --
detta med utgångspunkt i att det handlar om att
människor varje år drabbas av lungcancer.

Jag håller med Agne Hansson om att det är bra att
det äntligen kommer förslag på detta område med
utgångspunkt i de medel som
arbetsmarknadsutskottet tvingade fram. Det är
bra, men jag hoppas att Agne Hansson förstår att
jag, med utgångspunkt i texterna i
budgetpropositionen, inte tycker att det finns
någon större anledning att lita på att det sker
någonting speciellt i det där departementet. Vi vet
ju av erfarenhet vad departementet tycker om att
samhället över huvud taget blandar sig i.

Anf. 232 AGNE HANSSON (c):

Herr talman! Jag förstår inte vad Lennart Nilsson
tolkar in i utskottets text. Han har tydligen fastnat
på någon skrivning i budgetpropositionen. Vi har i
utskottet inte sagt att detta är fastighetsägarnas
ensak och att vi struntar i det. Tvärtom har vi just
valt Strålskyddsinstitutets väg för att lösa detta
problem.

Två myndigheter har haft olika uppfattningar.
Socialdemokraterna har valt Boverkets väg, dvs.
att ytterligare reglera och att lägga ner stödet.
Regeringen och majoriteten har valt
Strålskyddsinstitutets väg, som innebär att stödet
behålls och nu effektiviseras och ökas.

Detta räcker som bevis för att vi alla har tagit det
här på allvar. Jag hoppas och tror nu att det skall bli
en bra lösning av radonproblemen för alla som har
drabbats av dem. Även Lennart Nilsson är tydligen
överens med oss. Han vidhåller inte längre linjen
att stödet skall läggas ner.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 mars.)

38 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades

Propositionerna

1993/94:165 Några frågor om sekretess

1993/94:184 Försöksverksamhet med
intensivövervakning med elektronisk kontroll

1993/94:223 Avveckling av Handelsflottans
pensionsanstalt

Motionerna

med anledning av prop. 1993/94:144 Bostadsbidrag
för år 1995

1993/94:Bo16 av Lena Öhrsvik (s)

1993/94:Bo17 av Lars Werner och Eva Zetterberg
(v)

1993/94:Bo18 av Margareta Winberg (s)

1993/94:Bo19 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd)

med anledning av prop. 1993/94:172 Reserabatter
för studerande, m.m.

1993/94:Sf30 av Björn Samuelson m.fl. (v)

39 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 14 mars

1993/94:116 av Pär Granstedt (c) till
utrikesministern om rekommendationer av ESK:s
parlamentarikerförsamling till dess ministerråd:

ESK är ett av de viktigaste instrumenten för att
främja säkerhet och samarbete i Europa. Det har
bedömts viktigt att ge ESK-arbetet en
parlamentarisk förankring och i detta syfte har en
särskild parlamentarikerförsamling, med
representanter för alla medlemsländers parlament,
inrättats. Församlingen sammanträder en gång om
året och antar då rekommendationer om ESK-
arbetets fortsatta bedrivande.

Det högsta beslutande organet i ESK är
ministerrådet. Parlamentarikerförsamlingen är
endast rådgivande. Om den parlamentariska
dimensionen skall bli meningsfull är det emellertid
viktigt att ministerrådet tar största möjliga hänsyn
till församlingens rekommendationer.

Det senaste parlamentarikermötet, som hölls i
Helsingfors i juli 1993, antog en rad
rekommendationer som berörde såväl politiska
som organisatoriska frågor inom ESK.

Sverige har och har haft en nyckelroll inom ESK
som ordförande under 1993 och som medlem i
trojkan. Mot den bakgrunden hemställer jag om att
få ställa följande fråga till utrikesministern.

Vilka årgärder har rekommendationerna från
ESK:s parlamentarikerförsamling hittills föranlett,
och vilka ytterligare åtgärder är tänkbara?

40 § Anmälan om frågor

Anmäldes att följande frågor framställts

den 15 mars

1993/94:400 av Widar Andersson (s) till statsrådet
Beatrice Ask om elevavgifter:

På våren 1992 beslutade riksdagen att fristående
skolor skall ha rätt att ta ut ''skäliga'' elevavgifter.
Det är Skolverket som avgör vad som är ''skälig''
avgift. I dag finns det 168 fristående skolor som
driver verksamhet, och 13 500 elever, dvs. 1,5 % av
elevkåren, har därmed fristående skolhuvudmän.

Frågan om den ''skäliga'' avgiften är, trots det
marginella elevantalet, principiellt viktig.
Skolverket har därför en mycket grannlaga
myndighetsuppgift i denna fråga.

Därför är det anmärkningsvärt att Skolverket, två
år efter riksdagsbeslutet, ännu inte vet hur många
skolor som tar ut avgifter eller hur höga avgifterna
är. Skolverket kan därför inte svara på frågan om
det i dag finns skolor som tar ut både statsbidrag
och oskäliga avgifter.

På vilket sätt kommer statsrådet att åtgärda dessa
brister i den nya skollagens tillämpning?

1993/94:401 av Ulrica Messing (s) till civilministern
om framtidstro för unga:

I dagens lågkonjunktur far många barn och
ungdomar illa. Föräldrarnas oro över arbete och
ekonomi går ofta ut över barnen. Det minskade
statsbidraget till kommunerna har försämrat
skolans verksamhet på många sätt. Delar av
fritidsverksamheten har minskat, och fritidsgårdar
har lagts ned.

På grund av den höga arbetslösheten har alltför
många unga en misstro till sina möjligheter att få ett
riktigt arbete och att kunna flytta hemifrån. Det är
viktigt att ha makt över sin egen vardag, kunna
påverka sitt liv och sina möjligheter, vilket också
utgör grunden för att må bra. Det är oroväckande
att dagens unga människor inte tror på framtiden i
samma utsträckning som generationen före dem.

Hur avser ungdomsministern hjälpa en ny
framtidstro på vägen och stödja de unga?

41 § Kammaren åtskildes kl. 22.18.

Förhandlingarna leddes

av förste vice talmannen från sammanträdets
början t.o.m. 8 § anf. 38 (delvis),

av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 81 (delvis),

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 16 § anf.
108 (delvis),

av tredje vice talmannen därefter t.o.m. voteringen
kl. 16.56,

av förste vice talmannen därefter t.o.m.
ajourneringen kl. 18.01,

av andre vice talmannen därefter t.o.m. 32 § anf.
205 (delvis) och

av tredje vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.