Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1993/94:119
Tisdagen den 7 juni
Kl. 10.00

1 §  Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 1 juni.
2 §  Meddelande om uteblivet svar på
interpellation
Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:
Interpellation 1993/94:135
Till riksdagen
Beträffande interpellation 1993/94:135 har
meddelats till kammarkansliet att miljöministern
inte har möjlighet att besvara interpellationen på
grund av resa till New York och CSD-sessionen den
16 maj 1994.
Däremot har meddelats att interpellanten är
välkommen att omvandla interpellationen till
fråga.
Stockholm den 6 maj 1994
Olof Johansson
3 §  Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkande 1993/94:FiU19
Skatteutskottets betänkanden 1993/94:SkU25,
SkU43 och SkU44
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU27
Näringsutskottets betänkanden 1993/94:NU23,
NU27, NU29 och NU30
4 §  Registrerat partnerskap m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU28 Registrerat partnerskap m.m.
Anf. 1  HOLGER GUSTAFSSON (kds):
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till
reservationen till mom. 1, dvs. avslag till förslaget
om ny lag för registrerat partnerskap.
Frågan om lagstiftning för registrerat partnerskap
för homosexuella har i utskottsarbetet kringgärdats
av många märkliga turer. Ärendet har initierats och
genomdrivits i lagutskottet med hjälp av krafter och
motsättningar som tidigare under mandatperioden
inte har gjort sig gällande. En majoritet har
mobiliserats i utskottet bestående av
Socialdemokraterna och Folkpartiet -- som med
entusiasm har underblåsts av Vänsterpartiet.
Ordinarie ledamöter har bytts mot tillfälliga
ersättare för att säkra stödet för den nya
lagstiftningen, en äktenskapslag för homosexuella.
Det har förekommit att ledamöter har kommit till
utskottet endast några få minuter för att säkra en
votering, för att sedan direkt lämna utskottet och
dess beredning.
Fru talman! Detta ger ett klart intryck av att
majoriteten i utskottet har bestämt sig för att driva
igenom lagstiftningen till varje pris. Det bekräftas
av att man inte har tagit rimlig hänsyn till Lagrådets
tunga kritik.
Vi reservanter i utskottet representerar kds,
Moderaterna, Centern och Ny demokrati. Vi
vänder oss i reservationen mot dels det sätt på
vilket den nya lagen har kommit till, dels den
undermåliga beredningen av ärendet som har lett
fram till ett dåligt lagförslag. Vi yrkar alltså avslag
på rent formella grunder. Våra formella grunder är
följande.
För det första: Den lagstiftning som kammaren nu
skall besluta om kommer genom kopplingen till
flertalet av äktenskapets rättsverkningar att få
vittgående konsekvenser på ett stort antal
rättsområden utanför lagutskottets
beredningsområden. Dessa effekter har inte
analyserats och beaktats i en acceptabel omfattning
så att en kvalitetsansvarig kammare, enligt vår
uppfattning, i dag skall kunna godkänna
lagstftningen.
För det andra: Det är vår uppfattning att en sådan
genomgripande lagstiftning måste få komma till
endast genom att regeringskansliets
beredningsresurser används och att det
rutinmässiga samrådsförfarandet mellan olika
departement skall tillämpas.
För det tredje: Det blir utifrån parlamentariska
utgångspunkter en synnerligen tvivelaktig effekt av
att ett så omfattande, och principiellt
kontroversiellt, lagförslag presenteras direkt av ett
utskott och därmed leder till att enskilda
riksdagsledamöter fråntas möjligheten att väcka
motioner i anledning av förslaget.
För det fjärde: Partnerskapskommittén har inte
fullföljt utredningsdirektiven. De innebar ett
övervägande av behovet av en lagstiftning som
skulle ''utgå från någon form av hushållsgemenskap
och i så fall vilken''.
Frågan om förstärkt rättsskydd för människor som
stadigvarande delar hushåll borde ha belysts
ingående. Förslaget till lag om registrerat
partnerskap riktar in sig på en alltför liten och
mycket specifik grupp som dessutom avgränsas av
sitt sexuella beteende.
För det femte: Till invändningarna av formell natur
kommer att Lagrådet i sitt yttrande i kraftfulla
ordalag har avstyrkt det förslag till lagstiftning om
registrerat partnerskap som utskottet remitterade
till Lagrådet för granskning.
Sammanfattningsvis skriver Lagrådet att
lagförslaget inte bör ligga till grund för lagstiftning.
På dessa rent formella grunder yrkar utskottets
reservanter avslag till det nu liggande förslaget till
lag om registrerat partnerskap för homosexuella.
Fru talman! I den nu efterföljande debatten
kommer utskottets majoritetsföreträdare att
argumentera kring följande punkter:
- Risken för diskriminering av homosexuella.
- Människors lika värde.
- Alla människors rätt att få förverkliga sin kärlek
och att få den bekräftad av samhället.
- Vikten av att främja den sexuella troheten mellan
homosexuella.
Vidare kommer de att åberopa många andra
humanitära motiv för sina ställningstaganden. De
kommer också att hävda att samtliga dessa frågor
nu får sin lösning med hjälp av den föreslagna
lagstiftningen.
Vi reservanter har valt att i ett särskilt yttrande
redogöra för vår principiella hållning i dessa frågor,
vilket sannolikt också kommer att förtydligas i
ledamöternas debattinlägg under dagen.
Jag vill här och nu öppet deklarera att vår
reservation -- där vi yrkar avslag på helt formella
grunder -- också riktar sig till de riksdagsledamöter
som senare vill ge sitt stöd till en lagreglering för
den grupp homosexulla vi i dag diskuterar. Men vi
önskar att se antingen ett modifierat förslag till
lagstiftning eller ett lagförslag på en mera
acceptabel kvalitetsnivå.
Detta innebär att de ledamöter som i dag röstar nej
till det nu liggande lagförslaget kommer att ha olika
grunder för sina beslut. Det kommer att finnas
alltifrån dem som över huvud taget inte kan tänka
sig en lagstiftning som ligger så nära
äktenskapslagstiftningen till de ledamöter vars
motiv är en modifiering av något slag och/eller en
mer allmän kvalitetsförbättring av lagen. Det vi har
gemensamt är ett nej till nu liggande förslag!
Fru talman! Slutligen vill jag uppmana mina
kolleger i kammaren att noga och ansvarsfullt
överväga sina ställningstaganden i detta ärende.
Till lagutskottet har vi fått 120 000--130 000
namnunderskrifter. Det betygar vilken vikt ett av
mandatperiodens sista känsliga beslut i riksdagens
kammare har för vanliga svenska medborgare.
Fru talman! Än en gång yrkar jag bifall till
reservationen till mom. 1.
Anf. 2  ELISABETH PERSSON (v):
Fru talman! Det har tagit lång tid att komma fram
till det förslag till lag om registrerat partnerskap för
homosexuella som vi i dag skall fatta beslut om.
Man kanske kan säga att detta arbete började år
1973. Då uttalade en enig riksdag att den
homosexuella samlevnaden från samhällets
synpunkt är en fullt acceptabel samlevnadsform.
Uttalandet följdes av motioner som resulterade i en
utredning i början på 80-talet och en partimotion
från Vänsterpartiet i slutet av 80-talet. De följdes
så småningom av motioner från såväl
socialdemokrater som folkpartister. Vidare har
Partnerskapskommittén arbetat i drygt två och ett
halvt år, understödd av bl.a. en bred
flerpartimotion -- författad av Kent Carlsson -- med
ett färdigt förslag till lagtext.
Partnerskapskommitténs betänkande
remissbehandlades och diskuterades ovanligt
ingående för att vara ett utredningsbetänkande.
Slutligen lades det gedigna, men något ovanliga,
arbetet fram under våren i lagutskottet. Och nu
resulterar arbetet i det lagförslag som vi nu skall
fatta beslut om. Detta förslag har, precis som en
proposition, remissbehandlats av tunga
remissinstanser.
Få, om ens något, lagförslag har stötts och blötts
som detta. Det har verkligen inte hastats fram; det
har en tjugoårig historia bakom sig. Det förslag som
föreligger är ett mycket väl genomarbetat sådant.
En lag om partnerskap fyller främst två funktioner.
Dels innebär den att två homosexuella människor,
som älskar varandra, kan lösa gemensamma frågor
av juridisk och ekonomisk natur, dels bidrar den
också till att homosexuella får ett samhälleligt
erkännande och att den homosexuella kärleken
respekteras och erkänns på samma sätt som
kärleken mellan heterosexuella. Inför varandra och
omvärlden kan de som väljer att ingå partnerskap
få sitt förhållande legitimerat. De kan få en av
samhället sanktionerad ram för sin kärlek,
omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet, omsorg och
sitt ansvar gentemot varandra, något som alla andra
ser som en självklar rätt att kunna välja. På samma
sätt som ett äktenskap, ger ett partnerskap
rättigheter och skyldigheter gentemot samhället
och varandra.
Ett partnerskap kostar inte samhället något. Det
skadar ingen. Det innebär inget tvång. Det ger
endast homosexuella människor möjlighet till den
rätt och trygghet som heterosexuella ser som en
fullkomlig självklarhet. Partnerskap kan enbart
ingås av vuxna människor efter fritt val, och det
berör inte någon annans liv eller någon annans rätt.
Det tar inte ifrån någon annan något, och det
inskränker inte någon annans frihet, rättighet eller
integritet. Med ett partnerskap skyddas i stället ett
personligt kärleksförhållande, som skall få
möjlighet att utvecklas och respekteras.
Ett registrerat partnerskap är ett litet men ett
viktigt bidrag till kärleken i vår värld, som ju tyvärr
lider svårt till följd av kärlekslöshet, fiendskap,
intolerans och hat.
Fru talman! Vi kan vara stolta över att vi i vårt land
får vara med och anta en lag som tar bort
diskriminering och som ökar toleransen och
medmänskligheten i samhället.
Den homosexuella kärleken behöver allt stöd den
kan få. Annan kärlek hyllas minsann i en massa
sammanhang, exempelvis kärleken mellan man och
kvinna, mellan föräldrar och barn samt kärleken till
naturen. Även kärleken till fosterlandet ses rent av
som vacker och eftersträvansvärd. Men den
homosexuella kärleken omgärdas inte av samma
positiva uppmärksamhet. Den är i stället
osynliggjord, detta trots att det inte finns någon
annan skillnad mellan homosexuella och
heterosexuella än att homosexuella känslomässigt
dras till personer av samma kön och att
heterosexuella dras till personer av motsatt kön.
Lagen om partnerskap är ett steg bort från
fördomar och mot jämställdhet, bort från
diskriminering och mot tolerans samt bort från
homofobi och mot kärlek.
Under de senaste åren -- intensifierat under den
senaste månaden -- har jag och förmodligen de
flesta av ledamöterna i denna kammare fått ta emot
brev och telefonsamtal från människor som
engagerat sig i frågan. Till mycket stor del har det
handlat om försök till argument mot lagen. Jag skall
försöka bemöta några av de vanligaste
argumenten -- det går nämligen inte att bemöta allt
som man får höra. Mot den svartaste homofobi,
mot den djupaste skräck och mot de våldsammaste
fördomar går det inte att föra ett logiskt
resonemang. Men det finns naturligtvis också
människor som speglar en äkta oro för denna lag,
och argumentationen av det slaget innehåller några
genomgående frågeställningar.
Man säger t.ex. att det är så få människor som det
rör sig om, vilket Holger Gustafsson också var inne
på. Man säger att vi inte skall stifta lagar för en liten
grupp människor i samhället. Jag skulle då vilja
fråga: Hur många homosexuella människor behövs
det för att en sådan här lag skall kunna stiftas?
Räcker det med 4 %, eller måste gruppen
homosexuella utgöra 6 % av befolkningen? Jag
skulle gärna vilja ha svar på frågan om hur många
procent det måste vara.
Det sägs också att en partnerskapslag ger fel
signaler och att fler människor uppmuntras att leva
homosexuellt. Man är alltså rädd att dessa få
människor, något som man ju poängterar att det rör
sig om, skall ''smitta ner'' nationen och dra in resten
av den i förfall, om vi får en partnerskapslag.
Men homosexualitet smittar inte. Om man tror det,
och om man tror att dessa mycket få människor
kommer att förföra väldigt många till
homosexualitet, måste man ha den
anmärkningsvärda åsikten att homosexuell kärlek i
sig är så mycket mer lockande och frestande och
mer tillfredsställande än heterosexuell kärlek att
heterosexuella skulle överge sin egen sexuella
läggning för att välja att övergå till att bli
homosexuella, därför att det på något sätt skulle
vara bättre; det är ju de logiska slutsatserna av ett
sådant resonemang. Men jag tror egentligen inte att
någon anser det. Därför äger talet om att en
partnerskapslag är ett stort hot, en lag som rör så få
människor, ingen relevans.
Ingen människa väljer ju sin sexuella läggning. Det
är därför som motståndarna till en partnerskapslag
ofta talar om livsstil i stället för läggning. En livsstil
kan man i viss mån välja, och man kan ha åsikter
om den ena eller den andra livsstilens förträfflighet
eller fördärvlighet. Men en homosexuell läggning
väljer man inte. Den är ingen defekt och går inte
att bota. Den kan, som allt annat, undertryckas,
men den är inte utbytbar. Lika lite som man väljer
att bli heterosexuell, lika lite väljer man att bli
homosexuell. Oavsett om vi har en partnerskapslag
eller ej, kommer det alltid att finnas homosexuella
människor. Det vi bör fråga oss är vilka beslut vi
skall fatta för att de skall kunna leva i kärlek, inte
hur vi skall kunna motarbeta deras kärlek.
Att partnerskapet skulle vara ett hot mot
äktenskapet, som är det viktigaste fundamentet i
samhället, framförs ofta som ett argument mot
lagen. Då måste man fråga sig: Vad är det med
äktenskapet som gör det så utsatt och så bräckligt?
Om man menar att själva parbildningen,
tvåsamheten, ger stadga åt samhället borde man
vara för partnerskap, inte emot. Och de som oroar
sig för promiskuitet och lösaktigt leverne bland
människor i allmänhet och homosexuella i
synnerhet borde väl vara för, inte emot, en juridiskt
reglerad parbildning för människor som vill leva
samman i tvåsamhet. Var finns logiken? Var finns
förnuftet?
Äktenskapet ses ibland som ett viktigt fundament,
som är viktigt för familjebildningen. Det är sant att
inga barn blir till i ett partnerskap. Men inte
behöver vi äktenskapet för att föda barn. Såvitt jag
förstår är äktenskapet till för makarna. Ganska
många äkta par får barn, men det går faktiskt att få
barn även utan äktenskapets hjälp. En del får inte
barn trots äktenskapet. Fortplantningsförmågan
har inte ett dugg med äktenskapet att göra -- om det
är den som man ser som det naturliga och som
samhällets fundament.
Jag är inte orolig för att partnerskap skall bli
konkurrent till äktenskapet. Varken antalet
ingångna eller upplösta äktenskap kommer att
minska därför att vi har en lag om partnerskap.
Som jag sade tidigare, gör inte partnerskapet att vi
får fler homosexuella. Oavsett om vi inför lagen
eller ej, kommer de som är homosexuella och lever
nu och kommande generationers homosexuella att
utgöra i stort sett samma del av befolkningen som
nu.
Några går ännu längre och ser partnerskapet som
ett hot inte bara mot äktenskapet utan också mot
hela nationen och t.o.m. hela vår kultur. Total
normupplösning skulle drabba landet om detta
genomförs. Det är ingen hejd på vilka
konsekvenserna skulle bli.
Men i Danmark har den här möjligheten för
homosexuella att legalisera sitt parförhållande
funnits sedan 1989. Såvitt jag vet har Danmark och
danskarna inte blivit vare sig normlösare, gudlösare
eller mer osedliga på de här fem åren än de
möjligen alltid har varit. De homosexuella har
varken blivit fler eller färre. Enligt det danska
justitiedepartementet har tillämpningen av lagen
inte heller vållat några komplikationer.
Norge har haft sin lag i snart ett år. Inte heller
Norge har visat tecken på att gå mot vare sig
moralisk eller annan undergång. Man klarade såväl
OS som 17 maj, och inga norska äktenskap
rapporteras vara hotade -- såvida de inte var hotade
av annat dessförinnan. Den norska moralen är som
den alltid har varit.
Fru talman! Det finns också de som använder en
litet mer intellektuell och förfinad
motargumentation mot partnerskapslagen. För
dem kom Lagrådets yttrande som en skänk från
ovan. Men om man ger sig tid att verkligen
analysera vad Lagrådet skriver finner man snart att
det allra mesta är ett inlägg i den politiska debatten.
Lagrådet skall granska ett förslag ur lagteknisk
synvinkel och avhålla sig från politiskt eller
känslomässigt tyckande. Den här gången har man
gjort klara politiska ställningstaganden, som från
början till slut andas en avog inställning till
projektet.
Jag skall ge några exempel på substanslösa
uttalanden, som kan tyckas vara argument mot
lagen.
Lagrådet säger bl.a.: Att få en säker och aktuell
överblick över regleringens fullständiga innebörd
är en svår uppgift för en enskild person.
Är detta ett argument mot partnerskapslag borde i
logikens namn äktenskapet upphävas omedelbart,
eftersom det är samma laginnebörd som skall
överblickas vid ett äktenskap som vid ett
partnerskap. Det kan alltså inte vara svårare att
hantera de förordningar som hör till partnerskapet.
Lagrådet säger vidare: Det kommer att bli svårt för
myndigheter och tjänstemän att hålla lagen och
dess tillämpningar i minnet.
Detta skulle också vara ett argument mot
partnerskapslagen. Men vem i hela friden lagstiftar
man för? Är det för tjänstemän eller för dem som
lagen berör? Och hur gör tjänstemän i dag
beträffande äktenskapslagstiftningen? Håller de
alla äktenskapets rättsverkningar i minnet, eller
tillåter de sig att arbeta med äktenskapsfrågor i alla
fall och kontrollerar i lagar och förordningar då de
inte har varenda paragraf aktuell?
Lagråder skriver: Särskilda svårigheter kan tänkas
uppkomma när lagstiftningen skall tillämpas på fall
med internationell anknytning.
Ja visst! Det är därför som man i betänkandet så
ingående uppehåller sig vid de IP-rättsliga
problemen. Men detta är ju inget argument mot en
partnerskapslag. Då borde det vara värre med
sambolagen. Partnerskapslag finns i åtminstone två
andra länder i dag, och sambolagen är vi helt och
hållet ensamma om. Men när den kom 1987 sade
Lagrådet inte ett enda ord om några IP-rättsliga
problem. Ingen annan tog heller upp detta som ett
argument mot sambolagen.
Fru talman! Detta är inga bärande argument mot
den föreslagna lagen.
Slutligen vill jag säga några ord om
hushållsgemenskap. Det är möjligt att jag kommer
att dra över den anmälda tiden med någon minut,
men jag hoppas att det skall gå bra. Ärendet har ju
behandlats sedan 1973, och det är ibland svårt att
fatta sig kort i så viktiga frågor.
I brödtexten i direktiven till
Partnerskapskommittén står det att kommittén
borde överväga om en sådan lag bör omfatta enbart
homosexuella relationer eller om den i stället bör
utgå från någon form av hushållsgemenskap och i
så fall vilken. Partnerskapskommittén undersökte
detta, och man fann att det inte fanns anledning att
utgå från hushållsgemenskap. Lagen borde alltså
inte utgå från hushållsgemenskap, utan från
homosexuellas behov av partnerskap.
Vi gjorde en hel del försök att ta reda på hur många
som levde i hushållsgemenskap. Kommittén -- eller
rättare sagt SCB -- fann att ca 0,7 % av
befolkningen mellan 16 och 84 år bor ihop med
annan eller andra än personer ur sin
ursprungsfamilj, maka eller make, sambo eller
barn. Det är alltså 0,7 % som kan sägas bo i någon
form av hushållsgemenskap som inte har med
familjebildning eller äktenskap att göra.
Jag har många gånger undrat om behovet av
lagstiftning för de 0,7 % av befolkningen som bor i
hushållsgemenskap är en ren konstruktion, en
avledande manöver. Ärligt talat: om det hade
funnits några belägg -- innan diskussionen om
partnerskap kom i gång på allvar -- för att det fanns
uttalade krav från några som inte var homosexuella
men som bodde ihop eller hade hushåll ihop på
lagstiftning för att reglera deras samarbete eller liv
ihop, hade det möjligtvis varit trovärdigt. Men
såvitt jag vet är detta alltså ett nytt inlägg i
debatten.
Det finns de som påstår att de här kraven finns nu.
Men innan diskussionen om partnerskap dök upp
fanns det inte ett enda krav belagt från dessa
0,7 % -- av vilka en majoritet förmodligen är
homosexuella och kommer att få sina juridiska
behov tillgodosedda genom en möjlighet till
partnerskap.
Nu gör man alltså ett stort nummer av behovet av
lageglering av hushållsgemenskap. Plötsligt dräller
det av gamla vänner som står helt rättslösa
gentemot varandra och vars tillvaro hänger på att
deras gemensamma liv underkastas juridisk
reglering. Att kräva fortsatt utredning om
hushållsgemenskap är inget annat än trams, och det
är endast en konstruktion för att dölja motviljan
mot att homosexuella skulle få rätt att ingå
partnerskap.
Jag yrkar bifall till meningsyttringen, där
Vänsterpartiet säger nej till en vidare utredning.
Fru talman! Det kanske blir tillfälle under debatten
att bemöta diskussionen om adoptioner. Jag har
inte tid att ta upp den frågan nu, men om den
kommer upp i debatten tar jag tillfället att i en
replik redogöra för Vänsterpartiets syn.
(Applåder)
Anf. 3  TALMANNEN:
Meningsyttringar från läktaren är icke tillåtna.
Anf. 4  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Fru talman! Elisabeth Persson sade att det här har
bearbetats under 20 år. Det är ett mycket väl
genomarbetat förslag, sade hon. Frågan är om inte
de 20 åren kanske också har innehållit en viss
tveksamhet på grund av att det har funnits och finns
svårigheter att lösa.
Elisabeth Persson valde att raljera över dem som
tar allvarligt på de formella frågorna i
sammanhanget, exempelvis Lagrådet, som vi här i
kammaren brukar ha respekt för och inte brukar
tillvita att det framför politiska uppfattningar. Men
i dag passar det att göra på det sättet.
Min fråga är: Vilket ansvar tar man som
riksdagsledamot i förhållande till de grupper som
man vill sätta i en sådan här lag? Det kan ju bli
åtskilliga människor som omfattas av den och som
kanske drabbas av de negativa konsekvenserna, om
lagen inte är så bra; vi reservanter gör
bedömningen att den inte är det.
En riksdagsledamot har också ett ansvar att tänka
kvalitetsmässigt och inte propsa på att få igenom en
lagstiftning.
0,7 % behöver inte något stöd från samhället, sade
Elisabeth Persson. Hur stor är gruppen som
behöver det här stödet så här tidigt och så här
snabbt?
Anf. 5  ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! När vi nu står här och har det slutgiltiga
lagförslaget framför oss kan man nog säga att det
kan ha varit bra att detta har tagit tid, Holger
Gustafsson. Det har stötts och blötts, det har
diskuterats, man har vänt och vridit på det och letat
efter de bästa formuleringarna. Vi kanske kan vara
eniga om att det har tagit lång tid, men det talar ju
faktiskt också för att det här inte är ett hastverk.
Holger Gustafsson är ledsen över min bristande
respekt för Lagrådet. Jag är också ledsen för den.
Det är inte bara jag som anser att Lagrådet har
hoppat över skaklarna, att man har gjort
ställningstaganden som man inte har att göra. Ta
exempelvis frågan om de IP-rättsliga
konsekvenserna. Experter på IP-rättsliga frågor
har -- till skillnad från Lagrådet -- funnit att det inte
finns någonting att anmärka mot de diskussioner
som förs i lagutskottets betänkande; man har
tvärtom uttalat sig mycket positivt om detta.
Lagrådet har några formuleringar som mest är sura
uppstötningar. Det här är en katastrof för
Lagrådet -- det är inte en katastrof för riksdagen.
Men Lagrådet må väl kanske förlåtas -- Lagrådet
skall väl också tillåtas att begå misstag någon gång.
Holger Gustafsson sade att dessa 0,7 % inte har
rätt. Men av dessa 0,7 % är bevisligen en hel del
homosexuella, och de får sina behov tillgodosedda
genom lagförslaget. Skall vi skriva speciella lagar
för resten av dessa 0,7 % borde det rimligen finnas
uttalade krav från deras håll att få en sådan
reglering av sin hushållsgemenskap. Ömmar man
så för dessa 0,2--0,3 % kan jag inte begripa hur man
som ett argument mot en partnerskapslag kan
anföra att det är så få människor den berör. Det är
bevisligen många fler människor som ställer krav på
partnerskap. Jag är ledsen, Holger Gustafsson,
men jag tycker att det är bludder -- det är inga
argument mot förslaget i det betänkande som vi i
dag skall ta ställning till.
Anf. 6  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Fru talman! Det är uppenbarligen Lagrådets
problem att man har funnit problem med det här
förslaget till lagstiftning! Elisabeth Persson värjer
sig för sitt ansvar i sammanhanget. Är det så att om
viljan är tillräckligt stark är negativa konsekvenser
inte värda att beakta, ens om de påpekas av en
sådan instans som Lagrådet? Är den uppfattningen
typisk för Elisabeth Persson och Vänsterpartiet?
Elisabeth Persson! Man har haft den här
lagstiftningen i något år i Danmark. Man har haft
den ett antal månader i Norge. Det är inte någon
särskilt lång erfarenhet. Det kan ju vara så att vårt
lagråd har litet högre ambitioner, ser litet längre.
Det är två länder i världen som i dag har den här
lagstiftningen. Jag tycker att det finns anledning att
högakta en grupp som vill se konsekvenserna, både
internationellt och för vårt land, för dem som kan
komma att drabbas av lagstiftningen.
Jag fick inte något svar på min fråga om
procentandelen för den grupp vi diskuterar i dag.
Anf. 7  ELISABETH PERSSON (v) replik:
Fru talman! Holger Gustafsson har under de här
åren haft möjlighet att framföra synpunkter på
partnerskapslagen. Men i dag kommer Holger
Gustafsson bara med formella invändningar. Jag
har ännu inte fått kläm på vilka formuleringar i
lagen det är som Holger Gustafsson vill ändra. Vad
är det Holger Gustafsson vill förbättra? Vilka
negativa konsekvenser är det Holger Gustafsson
vill undvika? Jag tror att både kammarens
ledamöter och väljarna ute i landet är mer
intresserade av det.
Holger Gustafsson säger att Danmark har haft den
här lagstiftningen i några år. I oktober 1989 trädde
lagen om registrerat partnerskap i kraft i Danmark.
Man har där alltså fem års erfarenhet. Det är
faktiskt sant att den danska motsvarigheten till
Justitiedepartementet inte har kunnat redovisa
några negativa effekter av lagen. Man har inte haft
några lagtekniska eller juridiska problem med
tolkningen eller någonting sådant, och den lagen
ser ut i stort sett på samma sätt som det svenska
lagförslaget.
I så fall är det svårare med sambolagen än med det
föreliggande förslaget till partnerskapslag.
Sambolagen är helt unik. Det finns inte något land
som har en motsvarighet. Men det har ändå gått bra
att ha den sedan 1987. Åtminstone har det gått att
hantera de problem som sambolagen har givit
upphov till. Jag är övertygad om att våra jurister
och andra tjänstemän liksom de berörda här i
landet är fullt kapabla att också klara av
partnerskapslagens eventuella ''barnsjukdomar''.
Jag har uppenbarligen betydligt större tilltro till den
svenska ämbetsmannakåren än vad Holger
Gustafsson har.
Jag tycker att det är litet tjafsigt med sådana här
diskussioner om siffror. Skall jag tala om hur många
det skall vara som lever i hushållsgemenskap för att
de skall vara berättigade till en lagstiftning? Innan
partnerskapslagen började diskuteras andades
ingen en stavelse om att man behövde någon sådan
reglering av hushållsgemenskaper. Men när vi hade
börjat diskutera en partnerskapslag verkade det
som om hela landet plötsligt drällde av människor
som var oerhört utsatta och vilkas hela liv hängde
på att de fick en lagreglering av sitt gemensamma
boende och sin gemensamma ekonomi. Jag kan
inte se att det finns några som helst argument för
detta.
Anf. 8  MAJ-LIS LÖÖW (s):
Fru talman! För 50 år sedan avkriminaliserades
homosexualiteten. För 20 år sedan beslöt
riksdagen, som Elisabeth Persson redan har
påpekat, att homosexualitet var en från samhällets
synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.
I dag skall vi rösta om ett förslag till registrering av
partnerskap som ger samlevande av samma kön
möjlighet till det rättsliga skydd som samlevande av
motsatt kön har kunnat få genom att ingå
äktenskap.
En majoritet i lagutskottet lägger fram detta förslag
med förhoppning om att få stöd från en majoritet
av kammarens ledamöter. Detta gör vi inte för vår
egen skull eller på grund av något slags politisk
prestige. Vi gör det inte heller för RFSL:s skull --
representanter därifrån sitter förmodligen på
läktaren. RFSL har visserligen drivit denna fråga
mycket aktivt, men man har på grund av det blivit
litet av ett slagträ i debatten.
Fru talman! Vi gör det här för de människors skull
vilkas kärlek, ömhet och omsorg om varandra alltid
har ifrågasatts och ibland rent av föraktats. Alla
människor är så ivriga att understryka att de inte
vill diskriminera eller fördöma denna kärlek, och
det är 20 år sedan man i Sveriges riksdag sade sig
acceptera den. Trots detta ifrågasätts den
fortfarande på många olika sätt. Det har de senaste
veckornas uppjagade debatt verkligen visat.
Den här partnerskapslagen handlar om två vuxna,
ansvarsfulla människor som vill leva tillsammans i
ett frivilligt förhållande med omsorg, ömhet, kärlek
och troligen också sexuell attraktion. Det är en
önskan som vi alla känner igen, skulle jag tro. Det
enda ''felet'' är tydligen att känslorna hos den grupp
som vi i dag diskuterar riktar sig mot en person av
samma kön.
Vi kan diskutera i det oändliga varför det är så här,
hur många människor det rör sig om osv. Faktum
kvarstår. Dessa människor finns. De vill ta ansvar
för varandra, och de vill ha en lag som ger trygghet
i arvsrätt, efterlevandeskydd, giftorätt och allt som
vi andra kan få genom att samhället har skapat en
äktenskapsbalk. Frågan om att skapa en sådan här
lag blir då en jämlikhetsfråga.
Även ett sådant här parförhållande måste
naturligtvis kunna upplösas. Då behövs lagar som
reglerar bodelning m.m. Detta är samhällets sätt att
se till att ingen av parterna kommer till korta i en
sådan situation. Märkvärdigare än så är det inte.
Genom den här lagen uppmuntrar vi alltså
människor att ta ansvar för varandra, och vi
skyddar en eventuellt svagare part om relationen
inte håller.
Jag kan inte begripa varför detta skulle vara så
upprörande och varför så många människor och
enskilda grupper -- som uppenbarligen aldrig
kommer att beröras av denna lag -- har försökt
utöva påtryckningar på parlamentet för att vi inte
skall anta den här lagen.
Denna intolerans har inte varit helt olik den som
jag mötte från högljudda grupper i mitt förra
politiska uppdrag.
Låt mig säga någonting om innehållet i lagförslaget,
även om det är väl känt vid det här laget.
Vi har valt den, enligt vår mening, enda möjliga
konstruktionen av lagen. Den har också använts i
Danmark och Norge. Det är en separat lag som
ansluter direkt till de rättsregler som gäller för
äktenskapet; de bestämmelser som har med barn
att göra är undantagna. Lagrådet har kritiserat den
här tekniken, men man har inte ens, som vi skriver
i betänkandet, kunnat antyda att en annan metod
kunde vara att föredra.
Inte heller har Lagrådet föreslagit några
förbättringar i den lag som kritiseras. Lagrådet har
i själva verket sagt sig ha förståelse för att man har
valt den här konstruktionen av lagen. Lagrådet har
pekat på ett antal redan tämligen väl kända
svårigheter och har sagt att det kan bli så stora
svårigheter att man inte bör lagstifta i den här
frågan, om det inte finns starka skäl för det. Det
sistnämnda utelämnade Holger Gustafsson, den
värderade vice ordföranden, i sitt anförande. Vi
menar alltså att dessa starka skäl finns.
Det som Lagrådet bl.a. har pekat på och som
Elisabeth Persson också har tagit upp om de
internationella privaträttsliga konsekvenserna är
väl känt. Det är väl beskrivet av den utredning som
har föregått förslaget.
Det är svårare att förstå invändningen att det skulle
vara så svårt för den enskilde att överblicka
konsekvenserna av att man ingår ett partnerskap.
Äktenskapsbalken griper ju in i ett stort antal
författningar. Lagutskottets majoritet menar att det
måste var lika svårt för ett par som ingår ett
äktenskap att överblicka dessa konsekvenser.
Lagrådet pekar på de svårigheter som kan uppstå
internationellt om partnerskapslagen skall
tillämpas i förhållande till ett annat land med en
helt annan inställning till homosexualitet.
Svårigheterna är uppenbara. Det kan blir svårt att
hävda arvsrätt osv. Vi får utgå från att den som har
registrerat ett partnerskap med en utländsk
medborgare är medveten om det. Dessa
svårigheter kan kan inte heller vara större än de
svårigheter som uppstår kring sambolagen. Den
lagen är också en internationellt sett främmande
fågel. Det är dessutom en lag som berör otroligt
många fler parrelationer.
Hindren för att ingå partnerskap skall vara de
samma som gäller för äktenskap.
Hindersprövningen skall ske enligt svensk lag. Vi
menar också att minst en av de personer som
registrerar sitt partnerskap skall vara svensk
medborgare. Vi har tyckt att likheten med
Danmark och Norge är viktig i det fallet. Vi har
alltså velat ha en lagstiftning som ligger så nära den
i de andra två länderna som möjligt.
Detta leder mig fram till några ord om själva
registreringsförfarandet, som också har
diskuterats. Jag vill påminna om att detta faktiskt
är en lag med långtgående rättsverkningar. Den
ställer krav på parternas ansvar och uppriktiga
vilja. Registreringsförfarandet måste utformas
därefter.
Därför har vi menat att båda parterna skall vara
närvarande, precis som vid en borgerlig vigsel. De
skall inför vittne framföra sin begäran om
registrering. Det skall vara en av samhället utsedd
behörig person som tar emot deras begäran och
som sedan registrerar partnerskapet. Det är i stort
sett formalia kring detta.
Hur detta formella förfarande sedan utformas
lägger sig samhället faktiskt inte i. Inte heller när
det gäller en borgerlig vigsel bryr sig samhället om
ifall man klär sig fin, om släktingar får vara med
eller om man har en fest efteråt. Vem är beredd att
ställa sig här i kammaren och förbjuda eller
påbjuda någonting sådant? Ändå tycks detta på för
mig helt obegripliga grunder vara något av det mest
värdeladdade i frågan om registrerat partnerskap.
Fru talman! Låt mig också kommentera några av de
frågor som har surrat i debatten om partnerskapet.
Några undrar om inte detta bara är det första
steget. Sedan kommer adoption, gemensam
vårdnad och insemination. Det har rests krav också
kring dessa frågor. Jag kan bara svara för mig och
för det socialdemokratiska partiet. Detta är steget.
Det är inte det första steget. I det lagförslag som i
dag ligger på riksdagens bord tar vi uttryckligen
bort allt som har med barn att göra. Barns rätt i
samhället regleras för övrigt i föräldrabalken, som
hela tiden utgår från barnens bästa, inte från vad
föräldrarna vill. Föräldrabalken diskuteras över
huvud taget inte här i dag. Det finns heller ingen lag
som säger att man har rätt att kräva att få bli
förälder. Den frågan prövas alltid utifrån barnets
bästa om det gäller adoption och utifrån vissa etiska
regler om det gäller olika former av konstgjord
befruktning. Som jag ser det bygger samhällets
engagemang i dessa frågor på att man under vissa
förutsättningar hjälper barnlösa par att få ett barn
som de kunde ha fått själva. Därmed faller frågan
för homosexuella par.
Det har påståtts att de homosexuella utgör en sådan
liten grupp, det har för övrigt redan debatterats här,
att det inte skulle vara nödvändigt att lagstifta. För
mig har det ingen som helst betydelse om det är
1 %, 10 % eller något annat procenttal. Det är en
minoritet, och den finns. Därmed blir det en
jämlikhetsfråga för mig. Jag har utomordentligt
svårt att förstå varför en sådan lag skulle ge upphov
till fler homosexuella. Det har faktiskt påståtts på
fullt allvar!
Det påstås att homosexuella lever promiskuöst,
dvs. att de har sex hur som helst och inte behöver
någon partnerskapslag. Om detta vet jag inte något
med säkerhet. Det har inte heller någon betydelse
för mitt ställningstagande. Alla som uttalar sig så
tvärsäkert på den här punkten, borde kanske
fundera över om tvåsamheten någonsin har fått en
chans i omgivningens ögon. Är det inte i själva
verket så att vi just i tider som denna, borde
uppmuntra livslånga relationer i fasta par även
bland homosexuella. Den sidan av debatten
belystes mycket klokt av ett antal framstående
personligheter på Dagens Nyheters debattsida i
söndags.
Fru talman! I betänkandet står ett enigt utskott
bakom förslaget att utreda ett eventuellt behov av
ytterligare lagstiftning för olika typer av
''hushållsgemenskap''. Jag kan inte låta bli att säga
att jag tycker att det i första hand är en nödutgång
för kyrkan och andra. Men om detta plötsligt
uppblossande behov är så stort, så låt oss titta
vidare på det. För den sakens skull finns det dock
ingen anledning att lägga partnerskapslagen åt
sidan. Jag vill varna för att det kan bli svårt att hitta
en enkel konstruktion. Om det är svårt när det
gäller partnerskapslagen torde det inte vara något
mot att hitta en konstruktion för en lag som ger
generella rättsregler för ett så stort och skiftande
begrepp som hushållsgemenskap. Vi har varit
överens om att vi mycket väl kan studera frågan
vidare.
Fru talman! Det har fästs stor vikt vid det formella
förfarandet kring denna lagstiftning. Det kanske
inte är så konstigt, eftersom det är unikt att ett
utskott på eget initiativ lägger fram ett så här
omfattande lagförslag. Det torde också vara unikt
att det finns ett förslag som bör kunna samla en
majoritet här i kammaren samtidigt som det är
uppenbart att det inte finns en majoritet i
regeringen. Ett tillkännagivande kunde naturligtvis
förr eller senare ha tvingat fram ett lagförslag från
regeringen. Men med tanke på vilken regering vi nu
har förefaller det ändock barmhärtigare att bespara
den det här bekymret. Den konstitutionella
möjligheten finns. Trots allt, kära kolleger i
kammaren, är det vi här i riksdagen som utgör
landets lagstiftande församling.
Jag vill med stor emfas vända mig mot påståendet
att detta skulle vara ett hastverk och att vi har
slarvat fram förslaget. Vi har jobbat med frågan i
lagutskottet. Alla har inte deltagit i det arbetet. Tre
partier ställde sig från början vid sidan om arbetet
med att utforma förslaget, eftersom de visste att de
skulle reservera sig. Vi som har jobbat med frågan
har gjort det mycket seriöst. Vi har gjort en
utredning med ett omfattande remissförfarande. Vi
har tagit del av all samlad kunskap. Vi har tagit del
av erfarenheterna från framför allt Danmark men
också från den korta perioden i Norge.
Vi har duktiga jurister på kansliet. Reservationen
andas litet av tanken att det skulle finnas bättre
jurister på regeringskansliet och att de skulle kunna
göra ett bättre jobb. Jag vill vända mig mot det. Jag
är övertygad om att kansliets jurister har klarat att
hjälpa oss med den noggranna prövningen likaväl
som med allt annat.
Jag vill än en gång påpeka att Lagrådets yttrande
faktiskt inte säger att det inte går att använda den
här lagen. Man pekar på ett antal svårigheter, och
som jag redan har sagt är vi väl medvetna om dem.
Lagrådet säger inte att lagen inte kan tillämpas.
Utskottets ordförande uppehåller sig mycket kring
de formella grunderna och låter t.o.m. antyda att
kammarledamöter som någon gång i framtiden
skulle kunna tänka sig en partnerskapslag med gott
samvete kan rösta på reservationen. Holger
Gustafsson uppträder som alla tveksammas lilla
kardborre. Man skulle kunna säga att man inte
tycker att homosexuella inte skall ha jämlikhet men
att man inte vill vara med på hastverket innan
frågan har utretts vidare.
Jag vill ändock peka på att den reservation som har
fogats till betänkandet inte andas en tillstymmelse
till initiativ i den här frågan. Reservationen innebär
ett rent avslag. Det tas inget initiativ till att frågan
skall överlämnas till det duktiga regeringskansliet,
som det står om i reservationen. Den som i dag vill
ställa upp för den här gruppen människor och den
som i dag inte vill sitta här i kammaren och
bestämma vem man skall få älska eller inte kan inte
gömma sig bakom den här reservationen. De måste
i dag ta ställning och rösta för utskottsbetänkandet.
I ett avseende kan jag instämma med utskottets vice
ordförande. Jag vädjar att ni noga och ansvarsfullt
överväger ert ställningstagande.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
hemställan i lagutskottets betänkande nr 28.
(Applåd)
I detta anförande instämde Margareta Israelsson,
Sigrid Bolkéus, Hans Stenberg, Inger Hestvik, Per
Erik Granström, Berit Andnor, Georg Andersson,
Sten-Ove Sundström, Carin Lundberg, Margareta
Winberg, Anita Jönsson, Johnny Ahlqvist, Owe
Andréasson, Bengt Kronblad, Ulla Pettersson,
Martin Nilsson, Sonia Karlsson, Ingrid Andersson,
Birgitta Dahl, Gunnar Thollander, Ingela Thalén,
Anita Johansson och Lahja Exner (alla s).
Anf. 9  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Fru talman! Jag vill också replikera vår värderade
ordförande. Jag har under hela mandatperioden
uppskattat utskottets ordförande. Det vill jag gärna
understryka.
Reservationen utgör ett paraply. Om jag får ett och
annat epitet i sammanhanget står jag gärna ut med
det. Verkligheten är dock att bakom denna
reservation skall man kunna samlas -- både de som
inte alls vill ha lagstiftning och de som vill ha en
lagstifting senare, kanske med modifieringar och
kvalitetsförbättringar.
Det är inte svårt att räkna ut att det troligen
kommer att tas initiativ under den allmänna
motionstiden i januari, som kan leda till ett normalt
tillkännagivande till den då sittande regeringen att
komma med förslag. Detta är en normal
parlamentarisk princip.
Jag vill ställa en fråga till Maj-Lis Lööw. Den
princip som rent juridiskt och formellt har
tillämpats är inte felaktig. Men enligt min
bedömning är den djupt olämplig. Man kör över
regeringen och regeringens kompetens. Den
bedömning man gjorde om att regeringen inte
skulle komma med något förslag är säkert helt
riktig.
Jag vill fråga Maj-Lis Lööw: Skulle
socialdemokraterna ha uppskattat det, om de suttit
i regeringen, att ett utskott hade agerat så här i
någon fråga?
Jag måste säga att det inte känns särskilt bra att just
lagutskottet tar ett sådant här initiativ och kliver av
parlamentarismen.
Maj-Lis Lööw säger att det finns starka skäl och
påpekar att Lagrådet också säger att om det finns
starka skäl, kan det här vara motiverat. Vilka är de
starka skälen? Är det ett stort folkflertal ute i
landet som trycker på i den här frågan, så att det
blir oundgängligt svårt att stå emot, eller finns det
skäl att avvakta och gå den vanliga vägen och låta
riksdagsledamöterna få en motionsrätt?
Anf. 10  MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Först om de starka skälen. Det finns
två enkla starka skäl. Det första är att detta helt
enkelt är en jämlikhetsfråga för en grupp som har
rätt att kräva att vi äntligen kommer till skott i den
här frågan. Det andra är att vi har förhalat frågan i
många år. Nu har vi ett bra utredningsförslag att
bygga på. Det har varit ett brett remissförfarande
där det inte varit några speciellt stora invändningar,
inte ens från de mycket tunga juridiska
remissinstanserna.
Det var intressant att höra av Holger Gustafsson att
jag har rätt i att regeringen, så som den ser ut i dag,
sannolikt inte skulle ha lagt fram något förslag även
om vi hade gjort ett tillkännagivande. Det är precis
det vi har förutsett. Då har vi utnyttjat den
konstitutionella möjlighet som finns för att få
igenom förslaget i riksdagen.
Holger Gustafsson säger att det kanske hade väckts
nya motioner under våren om ett tillkännagivande.
Om vi hade kommmit fram till ett tillkännagivande
i stället och nöjt oss med att beställa ett lagförslag
från regeringen, skulle Holger Gustafsson ha röstat
för det? Kommer Holger Gustafsson, om han är
kvar i riksdagen nästa vår, att rösta för ett
tillkännagivande med en beställning av ett
lagförslag? Jag antar att Holger Gustafsson hoppas
att den här regeringen får sitta kvar. Hur skall den
regeringen i så fall hantera den här frågan? Jag har
goda skäl att anta att regeringen, som den ser ut i
dag, faktiskt välkomnar att vi tog itu med frågan i
riksdagen. Den vill inte ha med den här frågan att
göra. Fråga Alf Svensson!
Anf. 11  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att i de
formella frågorna vara korrekt. Jag sade inte att
regeringen skulle ha avvisat ett tillkännagivande.
Jag sade att man kanske gjorde rätt bedömning när
man trodde att regeringen inte skulle ta ett eget
initiativ i frågan. Det var ju anledningen till att
utskottet tog initiativet.
Jag utgår från att varje regering reagerar på samma
sätt på ett tillkännagivande. Personligen skulle jag
kanske inte ha stött ett tillkännagivande heller. Det
gick ju ändå att få en majoritet i utskottet, och det
respekterar vi. Det skulle ha kunnat leda till ett
tillkännagivande. Därmed kunde vi ha tillämpat
den normala parlamentariska principen.
Jag fick inte svar på frågan hur en annan regering
skulle ha uppfattat ett sådant här initiativ -- om man
hade upplevt uppmuntran och glädje i
sammanhanget.
Anf. 12  MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Det är inte precis unikt med
tillkännagivanden och beställningar från riksdagen.
Det finns också exempel på att socialdemokratiska
regeringar har fått sådana och där t.o.m.
socialdemokrater har stått bakom initiativen i
riksdagen. En regering som får en sådan beställning
tvingas att ta itu med frågan.
Nu är frågan: Hur skulle kds ha agerat? Alf
Svensson har mycket klart uttalat att han aldrig
ställer upp på ett regeringsförslag till en
partnerskapslag. Så länge han sitter i regeringen
blir det inte tal om det. Faran är väl nu
överstånden. Skulle ett tillkännagivande t.o.m. ha
orsakat en regeringskris?
Jag tycker egentligen inte att den här debatten är
nödvändig, men det är Holger Gustafsson själv som
har tagit upp frågan på rent formella grunder. Vi vet
nu att han inte skulle ha medverkat till att
regeringskansliet hade fått pröva saken. Holger
Gustafsson hade alltså inte röstat för ett
tillkännagivande eller över huvud taget tyckt att
man skulle gå vidare i den här frågan. Då har jag
väldigt svårt att förstå att man kan vara så upprörd
över att riksdagen tar initiativet och samlar en
majoritet för förslaget. Det finns tre partier som
tillsammans utgör en majoritet och som har ett
partibeslut på att man är för en partnerskapslag.
Anf. 13  PER STENMARCK (m):
Herr talman! Det ärende som vi just nu står i
begrepp att behandla är unikt i åtminstone ett
avseende: Det är förmodligen första gången som ett
riksdagsutskott har skrivit en hel lagtext. Som
sådant är det naturligtvis ett intressant experiment,
men resultatet är uppenbarligen inte särskilt lyckat.
Det framgår inte minst av det utlåtande som
kommit från Lagrådet, som vi normalt sett lyssnar
till. Vi vet att när lagar skall utformas och när vi
måste få vetskap om hur en lag fungerar i
förhållande till andra lagar vet Lagrådet bättre än
vi.
Man kan mot denna bakgrund ifrågsätta vilka
möjligheter som riksdagens ledamöter faktiskt haft
att påverka beslutet. Normalt har vi alla möjlighet
att läsa en proposition, reagera mot denna på något
sätt och därefter få ett utskott att väga samman
synpunkterna med det som föreslagits i
propositionen.
Denna möjlighet har vi inte haft nu, därför att
lagutskottets majoritet bestämt sig för att själv
skriva lagen. I själva verket har vi inte haft någon
möjlighet alls. Ja, vi som sitter i lagutskottet har
kunnat säga ja eller nej, men i övrigt har riksdagens
ledamöter fått förslaget för bara några enstaka
dagar sedan. Detta är, herr talman, inte
acceptabelt. Det är att fatta avgörande beslut på
alldeles för lösa grunder.
Det borde också vara rimligt att kräva att om
lagutskottet, eller något annat utskott, skall
utnyttja den nästan unika möjligheten att självt
skriva en lagtext skall det -- framför allt i ett så
omfattande ärende som detta -- ske efter det att en
stor majoritet av ledamöterna föreslagit och ställt
sig bakom detta. I själva verket har detta beslutats
med åtta röster mot sju.
Den enda möjlighet som vi nu har består, som jag
ser det, i att säga nej till förslaget. Det är denna
möjlighet som jag hoppas att riksdagen i dag skall
utnyttja.
Det finns en rad punkter där Lagrådet har framfört
kritik. Låt mig med utgångspunkt från denna kritik
få ställa ett antal frågor till majoritetens företrädare
i denna debatt.
För det första säger Lagrådet att den lagtekniska
lösning som lagutskottet valt i och sig är kortfattad
och inte alltför komplicerad. Detta verkar ju bra.
Men det också är enligt Lagrådet bara skenbart.
Tvärtom, säger Lagrådet, är det en synnerligen svår
uppgift att få en säker överblick över regleringens
fullständiga innebörd.
Lagrådet hänvisar till den förteckning över
författningar med anknytning till äktenskapet som
Partnerskapskommittén upprättade. Den
omfattade mer än sju sidor i betänkandet. Hur har
lagutskottets majoritet tänkt sig att lösa detta?
För det andra pekar Lagrådet på att lagutskottet
inte har tagit reda på hur alla de lagar som har
anknytning till äktenskapet passar in i det nya
lagsystemet. Man säger i det sammanhanget att
''underlag saknas därmed för en närmare
kartläggning av vilka oklarheter som den
föreslagna lagen kan medföra''. Hur har
lagutskottets majoritet tänkt sig att komma till rätta
med detta?
För det tredje pekar Lagrådet också på ett antal
problem som kan uppstå när lagstiftningen skall
tillämpas på fall med internationell anknytning.
Förutom i Sverige kommer inom överskådlig tid
med största sannolikhet lagstiftning om registrerat
partnerskap att finnas bara i Danmark och Norge.
Hur tänker sig lagutskottets majoritet att lagen om
registrerat partnerskap skall beaktas i relation till
andra länder?
Det blir omedelbart problem, eftersom Finland och
Island redan på det nordiska planet i sin lagstiftning
inte erkänner ett registrerat partnerskap.
För det fjärde: Även om man så småningom
kommer fram till att det är svensk domstol som är
behörig kan det bli problem till följd av
lagvalsreglerna, dvs. när det gäller att avgöra vilket
lands lag som skall tillämpas. I vissa fall har
domstolen att till sin grund lägga en främmande
rättsordnings regler. Har lagutskottets majoritet
några tankar om hur lagvalsreglerna skall
tillämpas?
För det femte skriver Lagrådet att ett registrerat
partnerskap kan komma att vålla -- som man själv
utrycker det -- ''betydande problem'' för dem som
är partner i ett sådant partnerskap, framför allt om
de är av olika nationalitet och har egendom
utomlands. Detta är ju en situation som kan
förväntas bli allt vanligare i och med ökad rörlighet
över våra gränser. Och jag vill fråga: Hur tänker sig
lagutskottets majoritet att det problemet skall
kunna lösas?
Lagrådets slutsats över alla sina kritiska synpunkter
blir därför att förslaget inte bör -- som man själv
uttrycker det -- ''läggas till grund för lagstiftning om
inte starka skäl kan åberopas härför''. Och jag
ställer frågan till majoritetens företrädare: Vilka är
de starka skälen för att man i så hög grad bara
bortser från Lagrådets kritik?
Efter den salva som Lagrådet avlevererar mot
lagutskottets egenhändigt författade lagförslag kan
man ju säga att det naturligtvis inte är första gången
som denna institution är kritisk. Nej, men det är
mindre vanligt att kritiken är så här omfattande.
Och det är direkt ovanligt att man -- med några få
undantag -- inte alls beaktar Lagrådets synpunkter.
När en regering kritiseras tvingas den åtminstone
att efter kritiken tänka till och göra en rad
ändringar. Om inte regeringen vill göra dessa
förändringar tvingas den åtministone att motivera
varför. Inte ens detta gör lagutskottets majoritet.
Just mot bakgrund av det unika i att ett utskott
självt skriver lag, och inte minst därför att
riksdagens ledamöter därmed inte har haft
möjlighet att genom motioner göra sin granskning,
fanns det ännu större skäl att verkligen lyssna till
Lagrådet. Så har inte skett mer än högst marginellt.
Därmed borde det också vara en självklarhet att
detta lagförslag inte bör ligga till grund för en
lagstiftning. Om det skall stiftas en lag på det här
området bör det ske på det vanliga sättet, dvs. efter
ett initiativ från regeringen. Om riksdagen vill
påskynda denna process bör det ske genom beslut
om ett tillkännagivande till regeringen. Förslag om
detta finns också i olika motioner.
Det finns redan nu förslag om att riksdagen skall
fatta beslut på det viset. Det sker genom att ett
enhälligt lagutskott tillmötesgår de önskemål som
framförts om att utreda förutsättningarna för en lag
för människor som bor i någon form av en
hushållsgemenskap. Detta ingick redan i direktiven
till Partnerskapskommittén. Trots detta fullgjordes
aldrig utredningsuppdraget.
Förutom relationen mellan en man och en kvinna,
för vilka äktenskap står till buds, konstaterar
utskottet att det redan i dag finns ett flertal olika
slag av hushållsgemenskaper och parbildningar på
annan grund som inte har möjlighet att på
motsvarande sätt rättsligt trygga sin gemenskap.
Detta är ett problem som ett enhälligt utskott nu
vill försöka lösa. Det finns därför, skriver vi,
anledning att se över vilka bestämmelser, framför
allt på det sociala trygghetsområdet, som på ett
eller annat sätt skulle behöva stärkas och förändras.
I ett tillkännagivande till regeringen föreslår
lagutskottet att en parlamentarisk utredning
tillsätts för att utreda vilka åtgärder som bör vidtas
för att öka tryggheten just för dessa grupper.
Därefter skriver utskottet så här:
''Uppdraget, som bör omfatta alla typer av
gemenskaper, vilka inte har möjlighet att ingå
äktenskap, skall syfta till att belysa vilka grupper
som kan ha behov av ökad rättslig trygghet samt
närmare klarlägga vilka dessa behov är.
Utredningen bör också lägga fram de lagförslag
som utredningen finner påkallade.''
Bakom denna skrivning står sålunda ett enigt
lagutskott. Det finns inga reservationer i denna del.
Det står således ''alla typer av gemenskaper'' med
undantag för äktenskapet.
Min avslutande fråga till majoritetens företrädare
blir därmed: Hur är det möjligt att i ett första beslut
införa en lag om ett registrerat partnerskap och
därefter vara med och tillsätta en utredning inom
samma område?
Herr talman! Jag vill med det anförda yrka bifall till
den reservation som finns fogad till betänkandet
och därmed avslag på lagutskottets
majoritetsförslag om att införa en lag om registrerat
partnerskap.
Moderata samlingspartiets syn på dessa frågor
kommer i övrigt senare att utvecklas av Lennart
Fridén och Göte Jonsson.
I detta anförande instämde My Persson, Lennart
Fridén, Inga Berggren, Bertil Persson, Göte
Jonsson, Stig Rindborg, Elisabeth Fleetwood,
Birgit Henriksson, Margareta Gard, Bengt
Wittbom och Olle Lindström (samtliga m).
Anf. 14  MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Jag vet att Per Stenmarck är mycket
irriterad över att vi bildar en total enighet kring ett
vidare utredande av hushållsgemenskaper. Det var
väl det som från början skulle vara den verkliga
''kardborrereservationen''. Vi ansåg att det fanns
anledning att se ytterligare på frågan -- därmed inte
sagt att man inte kan gå vidare med
partnerskapslagen. Det är väl ändå inte så att Per
Stenmarck tycker att vi skall ompröva eller granska
äktenskapsbalken? Äktenskap är ju också en form
av hushållsgemenskap.
Vi ber nu regeringen att se vidare på alla de andra
hushållsgemenskaper som bl.a. Svenska kyrkan har
krävt skall utredas. Men jag har redan flaggat för
att jag tror att det blir svårt.
Om inte Per Stenmarck, efter att lyssnat på
Elisabeth Perssons och mitt inledningsanförande
och efter att ha följt debatten, förstår de starka skäl
som vi anser föreligger tror jag faktiskt inte att det
går att förklara för Per Stenmarck. Det är lika bra
att ge upp.
De allra flesta svar på de frågor som Per Stenmarck
ställde till mig angånde vår bedömning av vad
Lagrådet har sagt på de olika punkterna finns
mycket noggrant angivna i betänkandet.
Jag vill också understryka att lagutskottet inte självt
på några veckor har skrivit en lag. Den har
föregåtts av ett två och ett halvt år långt
utredningsförfarande. Vi har ett betänkande med
ett förslag till lagstiftning, som nära anknyter till det
som finns i två nordiska grannländer. Och vi har en
remissomgång att bygga på.
Jag sade redan från början att förutsättningen för
att vi under denna vår skulle gå vidare med
lagförslaget i lagutskottet var att remissutfallet av
det mycket breda remissförfarandet inte pekade på
några allvarliga juridiska svårigheter med denna
lagstiftning. Det gjorde det heller inte. Det pekade
på en del som utredningen redan hade bjudit på
genom att beskriva dessa svårigheter. Det har inte
tillkommit någonting nytt.
Lagrådet har inte lyckats att bidra med någonting
nytt. Jag menar att Lagrådet i det här fallet
egentligen inte har gjort vad det skulle, dvs.
granska förslaget, utan det har gjort något slags
värdeomdöme som är politiskt eller moraliskt.
Anf. 15  PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Låt mig inleda med att beklaga att
utskottets ordförande nu uppenbarligen instämmer
i den allmänna kritik mot Lagrådet som Elisabeth
Persson här tidigare har framfört.
Jag är inte ett enda dugg irriterad över att vare sig
Maj-Lis Lööw eller övriga socialdemokrater har
anslutit sig till förslaget om att utreda frågan om en
hushållsgemenskap, tvärtom. Nu får vi
uppenbarligen den utredning som skulle gjorts
inom Partnerskapskommitténs ram för flera år
sedan. Det tycker jag är bra.
Låt mig bara påtala för utskottets ordförande att
det faktiskt framgår av utskottstexten att
äktenskapsbalken inte ingår i denna utredning --
det är faktiskt bara att läsa vad som står i texten.
När det sedan gäller vilka de starka skälen är
hänvisar Maj-Lis Lööw, efter ett stort antal frågor
från mig, till att de skulle finnas noggrant beskrivna
i olika texter. Så är det ju inte. Man kan konstatera
att det är smärre ändringar som har gjorts när det
gäller själva lagtekniken i förhållande till Lagrådets
synpunkter. Men i övrigt finns det antal
halvnonchalanta skrivningar om exempelvis den
valda lagstiftningstekniken: ''En närmare
granskning ger vid handen att några sakliga
argument av större betydelse inte har framförts.''
Vidare står det när det gäller t.ex. det
internationella perspektivet: ''Inte heller dessa
invändningar är av sådan karaktär att de talar emot
den föreslagna lagstiftningen.''
Jag vill åter bolla tillbaka en fråga till Maj-Lis Lööw
om det internationella perspektivet. När vi i denna
kammaren stiftar en lag, oavsett vilken fråga det
gäller, är den avsedd att på ett eller annat sätt vara
till hjälp för de människor som lagen är avsedd
för -- i det här fallet de som omfattas av lagen om
ett registrerat partnerskap. Jag har ingen anledning
att tvivla på lagutskottets majoritets goda
intentioner i frågan. Men som Lagrådet självt
uttryckte det kan den lag som här föreslås komma
att vålla betydande problem för dem som lagen är
avsedd att vara till hjälp för.
Därför ställer jag frågan: Är det inte bättre att
vänta med att införa lagen tills vi vet att den
fungerar i alla dess dimensioner, dvs. även på det
internationella planet, så att inte enskilda
människor blir lidande i onödan. Den risken är
alldeles uppenbar med den lagprodukt som Maj-Lis
Lööw nu har ställt sig bakom.
Anf. 16  MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Hur mycket vi än pysslar, förbättrar
och putsar när det gäller den här lagen, kan vi aldrig
komma ifrån de internationella privaträttsliga
svårigheterna. De finns även när det gäller
äktenskapsbalken.
Till skillnad från partnerskap finns det äktenskap i
alla länder på jorden, men deras
äktenskapslagstiftningar ser ju utomordentligt
olika ut. De internationella privaträttsliga
svårigheterna kan också mycket väl uppstå när man
skall pröva svensk äktenskapsbalk i förhållande till
en annan. Ta bara det faktum att det är många
länder där det fortfarande förekommer månggifte!
Hur står svensk äktenskapsbalk i förhållande till en
sådan lagstiftning?
Man skall inte tro att om man bara skickar över
frågan till regeringen så hittar de någon tjusig
lösning på de internationella privaträttsliga
reglerna. Men det har vi å andra sidan inte heller
trott oss att klara av när det gäller sambolagen.
Men vi har den i alla fall, och den gäller i så otroligt
många fler fall.
Det är inte bara jag och Elisabeth Persson som har
haft synpunkter på hur Lagrådet har behandlat
denna fråga, utan också framstående
familjerättsliga jurister som har varit
utomordentligt kritiska. Jag vill också påpeka att
det bara under den här våren funnits många andra
exempel, där borgerliga ledamöter från andra
utskott i denna kammare har varit mycket
irriterade över utlåtanden från Lagrådet. Det
senaste exempelet som jag läste om handlade om
att kds chefsideolog tyckte att Lagrådet inte alls
hade gjort vad det skulle när det gällde
barnpornografilagen. Detta är också ett exempel
på ett unikt initiativ som tas samtidigt, t.o.m. under
samma vecka här i riksdagen, som vi behandlar
partnerskapsfrågan.
Det är ju inte så att Lagrådet är Gud Fader, utan
det ger råd. Vi skall skapa politiken på grundval av
de råd som experterna ger oss.
Anf. 17  PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Självfallet är det tillåtet att vara
kritisk mot vad Lagrådet säger i olika sammanhang,
men vi skall inte nonchalera det. Vi skall lyssna på
Lagrådets synpunkter. Det finns anledning att i
många avseenden också rätta oss efter det.
Beträffande den internationella privaträtten och
alla svårigheter på området skall vi naturligtvis inte
konstatera att vi inte behöver ändra på någonting.
Men det finns ju ändå anledning att säga: Låt oss
minimera svårigheterna! Vi behöver ju faktiskt inte
tillskapa ytterligare nya problem på detta område,
där vi vet att det redan nu finns många problem.
Jag talade i mitt anförande om själva
handläggningen av detta ärende. Jag är beredd att
hålla med om det som Holger Gustafsson inledde
med att konstatera, att detta ärende har haft många
märkliga turer. Min slutsats blir att det vore
allvarligt om det fanns en enda ledamot i denna
kammare som menade att vi skulle använda
lagstiftningsmakten på det här sättet. Om det finns
en majoritet för detta, tycker jag att det är direkt
skrämmande.
Det har aldrig varit tanken att man i utskottet skall
ta initiativ på det sätt som man har gjort. Jag vill
citera ur ett gammalt utskottsprotokoll från
konstitutionsutskottets diskussion om
utskottsorganisationen, utlåtande 27 från 1970:
''En principiellt viktig nyhet i förslaget är att
utskotten skall få självständig initiativrätt. -- -- --
Utskottet förutsätter emellertid att de nya
befogenheterna skall begagnas med varsamhet.''
Man avslutar med att säga: ''Politisk enighet bör
eftersträvas i de fall där initiativ kommer i fråga.''
Här driver lagutskottet igenom ett beslut med åtta
röster mot sju. Det uppfyller rimligtvis icke kraven
på politisk enighet.
Jag instämmer i mycket av det som Holger
Gustafsson har sagt tidigare. Jag tycker att detta är
en utomordentlig anledning att yrka avslag på
lagsutskottets majoritetsförslag.
Anf. 18  ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Per Stenmarck inledde sitt anförande
med att säga att vi som sitter i lagutskottet inte har
kunnat påverka utformningen. Jodå, men Per
Stenmarck har tillsammans med sina partikamrater
och representanterna från kds och Centerpartiet
valt att inte gå in och påverka lagtexten. Detta
måste väl vara ett medvetet val. Per Stenmarck kan
inte låtsas någonting annat.
När som helst under arbetets gång under våren har
Per Stenmarck haft möjlighet att komma med
synpunkter, diskutera osv. Men han har avstått från
att göra det. Dessutom har Per Stenmarck, via sin
representant i Partnerskapskommittén, under två
och ett halvt år haft möjlighet att föra fram sina och
sitt partis synpunkter samt också till de
märkvärdiga juristerna i Justitiedepartementet
förmedla de punkter som de hade kunnat använda
för att förbättra utkastet till lag osv. Detta har icke
skett.
Jag tycker att det närmar sig hyckleri att på detta
sätt föra fram invändningar mot lagförslaget. Säg i
stället att ni inte vill ha lagen och redogör för de
faktiska grunderna.
Ni ondgör er över att det har gått för fort.
Pensionsreformen anses av många ha hastats fram.
Jag delar inte den uppfattningen. Jämför man hur
lång tid det har tagit att verka fram denna
parnerskapslag med t.ex. arbetet med den nya
pensionen, finner man att det har tagit tio femton
gånger så lång tid att utforma partnerskapslagen.
Jag har inte hört att Per Stenmarck har varit lika
orolig för att pensionsförslaget skulle bli ett
hastverk eller att det där skulle uppstå formella
problem.
Per Stenmarck använde en formulering ur
Lagrådets yttrande, nämligen att ''den som
överväger att underkasta sig lagens bestämmelser
får svårt att i detalj överblicka vad ett sådant
ställningstagande egentligen innebär''. Det finns
faktiskt, Per Stenmarck, inget tvång att ingå ett
registrerat parnerskap. Det är en frivillig handling.
Rättsverkningarna är desamma som när det gäller
äktenskap. Det är ju ett vågspel också att gifta sig,
för även den som skall ingå äktenskap har svårt att
i detalj överblicka vad ett sådant ställningstagande
egentligen innebär. Men erfarenheten visar att rätt
många människor faktiskt väljer att kasta sig ut i
det okända vatten som ett äktenskap innebär. För
det mesta går det faktiskt juridiskt ganska bra.
Jag tycker att det egentligen inte finns några skäl att
oroa sig. Tillämpningen av parnerskapslagen är
frivillig, och vi får väl utgå från att de som har
övervägt att underkasta sig lagens bestämmelser
åtminstone har en aning om vad det är de gör.
Maj-Lis Lööw tog upp äktenskapslagstiftningen,
som är ganska olika i olika länder. Jag vill inte
upprepa vad hon sade, men det är faktiskt också ett
argument för parnerskapslagen.
Anf. 19  PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Jag har all förståelse för att inte
Elisabeth Persson och Vänsterpartiet bryr sig om
Lagrådet. Det är ingenting nytt. Det har inträffat
många gånger förr. Det är utomordentligt
beklämmande att det finns ledamöter av denna
kammare som inte bryr sig om Lagrådets yttrande.
Elisabeth Persson bara viftar bort Lagrådet. Hon
inledde sitt anförande med att konstatera att det
bara rörde sig om politiska inlägg. När
Vänsterpartiet inte uppskattar Lagrådets
yttrande -- och det händer onekligen ganska ofta --
använder man sådana uttryck som hon själv
använde i sitt tidigare inlägg, nämligen politiska
inlägg, surmagade uppstötningar, katastrof för
Lagrådet och liknande. Jag tycker att det är
utomordentligt viktigt att vi lyssnar på Lagrådet
både när vi uppskattar vad rådet säger och när rådet
pekar på sådant som vi inte tycker är speciellt bra.
Vi har anledning att ta hänsyn till Lagrådet i alla
olika sammanhang.
Elisabeth Persson sade att lagförslaget inte har
hastats fram. Med en hänvisning till att de första
diskussionerna började föras redan 1973 kan man
tycka att hon har rätt, men jag vill ändå påstå att
förslaget har hastats fram i lagutskottet under den
senaste vintern och våren. Det visar också
resultatet. Även Lagrådet pekar på att lagförslaget
har hastats fram. Det är väldigt beklämmande, och
det är ett stort bekymmer, inte minst för de
människor som, om lagen antas, skall kunna
tillämpa den, framför allt med tanke på de
internationella aspekterna. Vi har flera gånger
under denna debatt diskuterat dessa problem, men
jag tycker inte att vi har fått något svar på hur de
skall kunna lösas.
Ang. 20  ELISABETH PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Per Stenmarck sade att argumenten
inte blir bättre om de upprepas. Vi står ljusår från
varandra. Men på en punkt är jag faktiskt nyfiken.
Bortsett från oförskämdheten skulle jag vilja veta
vilka gånger som Vänsterpartiet har struntat i
Lagrådet. Per Stenmarck sade uttryckligen så. Det
kommer att synas i protokollet. I vilka avseenden
har Vänsterpartiet visat nonchalans eller inte
beaktat Lagrådets synpunkter? Jag kräver faktiskt
ett svar.
Anf. 21  PER STENMARCK (m) replik:
Herr talman! Det är väl helt uppenbart. Det är bara
att lyssna på Elisabeth Persson, som i inlägg efter
inlägg i kammaren under denna debatt har
förklarat att vad Lagrådet säger inte har någon som
helst betydelse för Vänsterpartiets
ställningstagande i denna fråga. Det är bara att
konstatera att hon själv flera gånger har sagt att det
rör sig om politiska inlägg, som man inte behöver
ta hänsyn till. Hon talade också om surmagade
uppstötningar och sade att yttrandet är en katastrof
för Lagrådet. Självklart har hon inte tagit någon
hänsyn till vad rådet har sagt. Inställningen till de
fem sex frågor som jag riktade till Elisabeth Persson
och företrädare för majoriteten i lagutskottet visar
att man i allra högsta grad nonchalerar vad
Lagrådet här har sagt.
Anf. 22  INGELA MÅRTENSSON (fp):
Herr talman! Kärlek är inget som man kan
framkalla eller få att upphöra genom lagstiftning.
Kärlek är något som uppstår inom människan och
som följer sina egna spår. Ingen kan förneka att det
finns kärlek mellan människor av samma kön.
Samtidigt kan man inte heller bortse från att
omgivningens uppfattning och accepterande av ett
kärleksförhållande har stor betydelse. Tolerans och
respekt för människor, oavsett kön, ras, religion
eller sexuell läggning, är en viktig del i en liberal
grundsyn. Därför är det självklart för Folkpartiet
att uppmärksamma de homosexuellas
levnadsvillkor och kämpa för deras rättigheter.
Dagens ärende handlar i grunden om hur vi ser på
homosexuella parförhållanden. Det handlar om
homosexuellas rättigheter att få sina förhållanden
bekräftade av samhället genom att kunna registrera
sina partnerskap och därigenom också få en
juridisk trygghet.
För de homosexuella är registrerat parnerskap ett
viktigt steg på vägen mot ökad jämlikhet. Det
skulle innebära en ökad acceptans från samhällets
sida. Det skulle innebära att de homosexuella får
en möjlighet att på ett enkelt sätt befästa sin kärlek
på liknande sätt som heterosexuella i dag kan göra
genom giftermål. Det skulle också innebär att
samhället uppmuntrar fasta förhållanden även för
homosexuella.
De ledamöter som har reserverat sig mot registrerat
partnerskap gör det utifrån formella grunder,
hävdar de. Vi har också hört här i debatten hur
Holger Gustafsson, liksom även Per Stenmarck,
har tryckt på att det gäller de formella grunderna
för ett avståndstagande. De menar att förslaget inte
är tillräckligt analyserat trots att utredningsarbetet
har pågått under mycket lång tid. Dessutom finns
det praktiska erfarenheter från våra grannländer
Danmark och Norge.
Man försöker påskina att lagutskottet har totat ihop
ett lagförslag. Det är inte sant. Utredningsförslaget
har dessutom remissbehandlats och lämnats till
Lagrådet för synpunkter. En grundlig beredning
kan åstadkommas endast genom regeringskansliets
resurser, säger företrädarna för de tre partier i
regeringen som har bestämt motsatt sig förslag om
registrerat parnerskap. Det är klart att man då kan
vara säker på att frågan aldrig kommer på
riksdagens bord, så länge dessa partier sitter i
regeringen. Därför är sådana undanflykter inte
trovärdiga utan snarare cyniska, enligt min mening.
Vidare säger reservanterna att riksdagens
ledamöter inte har fått möjlighet att motionera i
frågan. Hur kan det då komma sig att vi behandlar
en rad motioner i anslutning till förslaget? Det är ju
inte så märkligt, eftersom utredningsförslaget har
varit känt under lång tid. Man kunde ju motionera,
eftersom man visste att ett förslag skulle framläggas
för riksdagen.
I reservationen tas även hushållsgemenskap upp
såsom ett alternativ för att slippa tala om
homosexuella parförhållanden. Sedan väljer
reservanterna att i ett särskilt yttrande förklara
varför man av formella skäl vill avslå förslaget.
Varför då denna tudelning? Jo, man hoppas på --
det har också Holger Gustafsson sagt -- att få med
sig några tveksamma ledamöter, som inte har
denna avoga inställning till homosexualitet.
I reservationen slås fast att äktenskap är till för
kärnfamiljen i dess uppgift att sörja för det
uppväxande släktet. Frågan infinner sig då om de
som inte har för avsikt att skaffa barn eller som över
huvud taget inte kan få barn har rätt att gifta sig.
De som tvekar om hur de skall rösta i dag tycker
jag noga skall studera det särskilda yttrandet. Det
handlar inte om kvalitetsnivå.
Jag anser självfallet att Lagrådets synpunkter skall
tas på största allvar. Det skall man göra i alla frågor.
Men som framgår av betänkandet har Lagrådet inte
haft några synpunkter på de enskilda punkterna i
förslaget. Man har i stället uttalat att det finns
oklarheter, dock utan att precisera sig.
Lagrådet har heller inte motsatt sig att detta förslag
läggs fram i riksdagen, om det finns starka skäl för
att fatta beslut i frågan. Vi i Folkpartiet anser att
det finns mycket starka skäl för att lägga fram
förslaget i dag. Det är en fråga om jämlikhet och
om de homosexuellas rättigheter.
Jag respekterar till fullo att människor kan har
betänkligheter inför att lagstifta om partnerskap.
Detta är en känslofråga; det kan man inte komma
ifrån. Sexualiteten tillhör människans innersta
väsen och vilar inte på rationella grunder.
Men det som jag vänder mig emot är den hets mot
homosexuella som denna debatt har fört med sig.
Mycket som sagts har varit rent motbjudande, och
en av hetsarna i debatten är kds företrädare Ingvar
Svensson.
I en DN-artikel förra måndagen slår han fast att
beslutet i dag handlar om att jämställa äktenskap
och homosexuell samlevnad. Han ger offentlighet
till den uppfattning som också vi ledamöter har fått
erfara i en hel del brev som vi har fått under denna
tid. Man ifrågasätter hur många de homosexuella
egentligen är. Ingvar Svensson anklagar de
homosexuella för promiskuitet och påstår t.o.m. att
sådana partnerbyten tillhör vardagligheterna. Han
ifrågasätter om de homosexuella över huvud taget
vill leva i stabila långvariga förhållanden.
Vidare ifrågasätter Ingvar Svensson om
statsmakterna skall ägna sig åt att skapa en social
acceptans för en homosexuell livssyn, samtidigt
som han talar för ett neutralitetstänkande på
samlevnadsområdet som kds egentligen är emot.
Slutligen påstår Ingvar Svensson att detta handlar
om att använda lagstiftningen som ett bräckjärn för
attitydpåverkan när det gäller homosexuell livsstil,
något som han inte kan dölja sitt förakt för.
Det är den här typen av hets mot homosexuella som
det har varit så jobbigt att möta och ta del av i
denna debatt. Jag tror att ju snabbare vi kan få en
lagstiftning om registrerat partnerskap, desto
snabbare kan också frågan avdramatiseras.
Herr talman! Det är en person som jag saknar i
kammaren i dag, och det är Kent Carlsson.
Egentligen har jag saknat honom ända sedan vi
träffades för sista gången för ett år sedan. Kent var
för mig en föredömlig riksdagsledamot. Han drevs
av ett äkta engagemang för utsatta människor,
antingen det gällde kurdernas eller de
homosexuellas mänskliga rättigheter. Inte minst för
Kents skull hoppas jag att riksdagen i dag beslutar
om registrerat partnerskap.
Till slut vill jag citera en vers ur Eeva Kilpis ''En
sång om kärlek''.
''Herre, lär oss acceptera de gamlas kärlek, de
ungas kärlek, de medelålders kärlek, de fulas
kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek, de illa
kläddas kärlek och de ensammas kärlek. Lär oss
acceptera kärleken, vi är så räddda för den.''
(Applåder)
I detta anförande instämde Isa Halvarsson, Olle
Schmidt, Lotta Edholm och Barbro Westerholm
(alla fp).
Anf. 23  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Ingela Mårtensson låter tveksam när
det gäller Lagrådets uppfattning. För oss
reservanter finns det ingen tvekan. Vad Lagrådet
skriver i sin sammanfattande slutsats är oerhört
tydligt. Man säger att förslaget inte bör ligga till
grund för en lagstiftning. Kan man någonsin få ett
starkare uttryck än detta?
Genom kopplingen till flertalet av äktenskapets
rättsverkningar kan vi också konstatera att det här
förslaget kommer att få vittgående konsekvenser
på ett stort antal rättsområden utanför Lagrådets
beredningsområde. Detta har inte utretts av
Lagrådet, Ingela Mårtensson.
Min fråga till Ingela Mårtensson är: Är detta
godtagbart för en ledamot som Ingela Mårtensson,
som i övrigt är engagerad i landets
rättssäkerhetsfrågor?
Anf. 24  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:
Herr talman! Jag har i mitt anförande redan tagit
upp att man självfallet skall ta Lagrådets
synpunkter på allvar. Men när jag ser på hur
Lagrådet har hanterat de olika förslagen i
lagförslaget finner jag att det inte har kommit med
några specifika synpunkter på hur lagen skulle vara
konstruerad. Det finns en allmän, vag, kritik om
oklarheter. Men Lagrådet slutar med att säga att
det inte motsätter sig att lagförskaget läggs fram om
det finns starka skäl.
Jag tycker att det finns mycket starka skäl. Inte
minst med tanke på den debatt som förs i samhället
i dag är de starka skälen, för mig, ännu starkare.
Anf. 25  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jag tror att man skall bedöma
Lagrådets slutmening som en viss ödmjukhet inför
politikernas möjlighet att fatta ett beslut. Lagrådet
kanske inte fullständigt kan diktera för Sveriges
riksdag. Vi måste förstå skrivningen på rätt sätt.
Vi har en reservation här i dag -- jag har sagt det
flera gånger och jag vill säga det igen -- som är
undertecknad av flera riksdagsledamöter som inte
kan tänka sig den här lagstiftningen. Det är rätt.
Men reservationen är också undertecknad av
riksdagsledamöter som kanske i ett senare skede,
då man har gjort nödvändiga ändringar och kanske
höjt kvaliteten i lagförslaget, kan tänka sig att det
skulle vara ett steg framåt. Vi är många som kan
tänka oss det.
Skulle det inte vara ett steg framåt om vi i dag,
genom den här reservationen, beslutar om att få en
normal beredningsprocess, där både regering och
riksdag får säga sitt och riksdagsledamöterna har
möjlighet att motionera? Min fråga till Ingela
Mårtensson är: Skulle inte det trygga
rättssäkerheten?
Anf. 26  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:
Herr talman! Det är samma ledamöter vars namn
står under reservationen som står för det särskilda
yttrandet. Där har man ju talat om hur man ser på
äktenskapet och vilken grundsyn man har när det
gäller den här frågan. Jag kan inte se att de som står
för det särskilda yttrandet, som jag tycker
egentligen är en röstförklaring, skulle vara benägna
att ha någon form av registrerat partnerskap. Det
är därför som det är så viktigt att de som är
tveksamma också läser det särskilda yttrandet.
Självfallet skall vi ha ett rättssäkert system och följa
de tågordningar som finns. Men i den här frågan
har man gjort en lång utredning. Det finns ett
utredningsförslag som har gått på remiss. Men
Holger Gustafsson vet ju mycket väl att tre partier
i regeringen inte skulle släppa igenom den här
typen av förslag. I så fall är det ju fråga om att
regeringen tänker köra över riksdagen och inte,
som Holger Gustafsson sade här tidigare, riksdagen
som kör över regeringen. Det är ju ändå riksdagen
som är det högsta beslutande organet. Det är ju
riksdagen som lagstiftar.
Anf. 27  INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! I min artikel i DN anklagade jag inte
någon för promiskuitet. Jag använde mig av termen
i den tekniska betydelse som jag fick lära mig när
jag en gång i tiden läste familjesociologi. Jag
använde mig av termen bara i syfte att peka på att
gruppen som lever i långvariga stabila förhållanden
kanske inte är så stor, eftersom det politiska
underlaget mycket klart anger att gruppens storlek
är oklar.
Den här inställningen och det här synsättet hade
man även när man fattade beslut om sambolagen
för homosexuella 1988, eller om det var 1987. Man
visste inte hur stor grupp det handlade om. Det
borde vara ganska intressant att veta hur stor
målgrupp en partnerskapslag har innan man vidtar
en lagstiftning. Men för min del är det inte något
huvudskäl till att jag motsätter mig
partnerskapslagen, utan detta handlar om
politikens kompetensområde, vad det är vi ger oss
in på.
Ingela Mårtensson sade tidigare att det handlar om
samhällets stöd för de homosexuella att befästa sin
kärlek. Är det detta vi sysslar med i riksdagen, att
befästa kärlek, ömhet, osv.? Är det den typen av
beslut vi fattar? Är det den typen av beslut vi har
fattat när det gäller äktenskap? Det är den frågan
som jag tycker är den centrala och viktiga här. Vad
händer i nästa steg?
Vi har en annan fråga som har diskuterats,
nämligen smittoeffekter. Vad händer i
förlängningen av det här resonemanget, när vi nu
bryter upp från den särlagstiftning som äktenskapet
innebär och går vidare till olika positiva
särlagstiftningar för andra grupper? När tar det
slut, när skall man dra en gräns? Det är en viktig
fråga att ställa.
Ingela Mårtensson anklagar mig för att ställa upp
för ett neutralitetstänkande när det gäller
familjesyn. Det är inte sant. Jag pekar på att
riksdagen, familjelagssakkunniga och
propositionen har ställt sig bakom detta
neutralitetstänkande, som etablerades av Herman
Kling 1969 och sedan har fullföljts i olika beslut. Jag
pekar på att agerandet här i dag är inkonsekvent
mot bakgrund av neutralitetstänkandet. Jag menar
att man bör göra ett avsteg från denna
neutralitetssyn när det gäller synen på familjen och
äktenskapet.
Anf. 28  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:
Herr talman! Jag valde att ta upp Ingvar Svenssons
artikel, för Holger Gustafsson har haft den goda
smaken att inte uttrycka sig på det sätt som Ingvar
Svensson har gjort. Jag uppfattar ändå att Ingvar
Svensson är en företrädare för kds och talar i kds
namn i den här artikeln.
Jag må säga att det inte bara är jag som har reagerat
mycket starkt på artikeln. Den dokumenterar en
form av hets mot en minoritet i samhället. Då har
vi som riksdagsledamöter också en skyldighet att
ställa upp för den minoritetens mänskliga
rättigheter. Det tycker jag är en självklarhet. Det
är därför som vi har diskussionen om registrerat
partnerskap i dag. Det är därför förslaget har så
stor betydelse för de homosexuella.
Det gäller inte bara att acceptera ett
kärleksförhållande. Det är också fråga om juridiska
implikationer. Det är fråga om en trygghet. Jag
tycker att också kds borde tala om trygga
förhållanden i samhället och vara för dem. Men det
är precis tvärtom. Kds agerande under hela den här
debatten tycker jag inte är något att yvas över.
Tvärtom. Jag är glad att jag inte tillhör det partiet.
Anf. 29  INGVAR SVENSSON (kds) replik:
Herr talman! Glädjen kanske är ömsesidig.
Jag anser inte att jag bedriver någon hets mot
homosexuella. Jag har verkligen ansträngt mig för
att anlägga en sober ton i de här sammanhangen,
därför att jag vet att det finns så mycket av
fördomar och fördömanden på det här området
som jag som politiker inte kan instämma i. Jag
menar att man i ett demokratiskt samhälle måste ha
en mångfald av öar där man i stort sett kan leva hur
man vill, om man inte skadar varandra eller tredje
part. Det är inte detta det handlar om.
Jag har också i min motion, som jag har skrivit
tillsammans med Pontus Wiklund, ställt upp för att
här kan finnas ett juridiskt behov att fylla. Men vi
är inte tvungna att fylla det med en
partnerskapslag. Vi kan göra det på ett annat sätt.
Det intressanta är att det först är de senaste
dagarna som man från olika håll erkänner att det
går att lösa problemet på annat sätt.
Frågeställningen är alltså: Måste vi lösa problemet
på det här sättet? Är det något annat syfte än
juridiken som ligger bakom? Det är den frågan jag
har ställt, och jag har inte fått något
tillfredsställande svar på den.
Anf. 30  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Innan jag lämnar ordet till Ingela Mårtensson för
replik vill jag erinra åhörarna om att det icke är
tillåtet att applådera från åhörarläktaren eller att ge
mening till känna på annat sätt.
Anf. 31  INGELA MÅRTENSSON (fp)
replik:
Herr talman! Ingvar Svensson säger att han har
ansträngt sig för att använda en sober ton i sitt
inlägg i Dagens Nyheter. Då undrar man hur det
skulle ha sett ut om han inte hade ansträngt sig. Då
hade det troligtvis varit ännu värre. Jag tycker att
det är galet som det är. Det är många som har
reagerat på den här artikeln. Någon sober ton kan
jag inte finna där.
Sedan talar Ingvar Svensson om öar. Ja, det är väl
så han vill ha det, att vi skall sitta på olika öar. Jag
kan inte heller förstå att man kan tycka att det här
förslaget skadar några andra människor. Vilka
andra människor eller grupper skadar ett sådant
här förslag? Skadan sker ju när man skriver sådana
här artiklar eller om man inte kan ställa upp på de
homosexuellas berättigade krav i samhället.
Anf. 32  STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Låt mig inleda med en stillsam
reflexion med anledning av det nyss avslutade
replikskiftet. Jag trodde att det var avsikten med
debattartiklar att de skulle väcka reaktioner. Vad är
annars syftet med att skriva dem?
Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservationen
och instämma helt och förbehållslöst i det särskilda
yttrandet. Där finns basen i mitt ställningstagande.
Jag säger det inledningsvis för att de ledamöter som
har behov av att placera in människor i olika fack
skall få det litet lättare. Men jag hyser en varm och
äkta förhoppning att nyanserna skall prägla den
efterföljande debatten mer än behovet att placera
in människor i olika fack.
Under mina juridikstudier i slutet av 60-talet
pratade man om s.k. lidbommeri. Det är
fortfarande ett begrepp i juridikkretsar. Det har
fått sitt namn efter en tidigare justitieminister, Carl
Lidbom, och det står som symbol för slarvig
lagstiftning, som är nästan omöjlig att tolka och
som ger väldiga komplikationer ute i verkligheten.
Därför är det tråkigt att konstatera att man är på
väg att slå nya rekord i den riktningen. Vad de
kommer att heta vet jag inte. Jag har inte kommit
på något bra, men majlööweri kanske skulle passa.
Elisabeth Persson säger att förslaget är väl
förankrat och väl utarbetat efter 20 års beredning.
Det är inte 20 års beredning. Det är möjligen 20 års
diskussion i helt andra frågor än vad som avser
lagstiftningen. Det är därför det har tagit sådan tid.
Det handlar inte om lagstiftningsteknik. Det
handlar om någonting helt annat. Jag återkommer
till det, herr talman.
Jag tycker att detta är upprörande ur demokratisk
synvinkel. Man struntar i Lagrådets kritik. Den är
inte marginell. Den är inte försynt. Den är allvarlig.
Jag tycker att det är upprörande att en majoritet i
svenska parlamentet så flagrant går förbi den.
Jag tycker också att man visar ett förakt för den
politiska beredningsprocessen. Jag skulle gärna ha
skrivit en motion, men jag har inte fått chansen.
Som Holger Gustafsson beskrev det, är det närmast
i kuppartade former man har jobbat i utskottet. Det
är formellt riktigt. Ja, jag vet det. Men formerna är
faktiskt närmast kuppartade, med hoppandet
mellan suppleanter fram och tillbaka. Betänkandet
är en kvalitetsmässig bottennotering.
Jag vill understryka, herr talman, att detta inte ett
ögonblick är någon kritik mot utskottets
kanslipersonal. Tvärtom. Jag är övertygad om att
utskottets personal måste ha mått professionellt
dåligt av att tvingas av politiker att skriva detta
aktstycke, som är så fyllt av skenargument, som är
så fyllt av bristande logik och bristande intellektuell
analys. Jag tycker alldeles särskilt att det är
beklämmande eftersom det är ett lagutskott.
Jag beklagar utskottsmajoritetens allvarliga brist på
respekt för den demokratiska politiska
beredningsprocessen. Men, herr talman, jag skall
gå över till sakfrågan och huvudfrågan, som
knappast har diskuterats ännu i den här debatten,
trots att vi har hållit på i snart två timmar.
Skall homosexuella par kunna gifta sig, dvs. ingå
äktenskap? Mitt svar är alldeles klart: Nej,
naturligtvis inte.
Varför inte det? Jo, därför att äktenskapet är
inrättat för mycket bestämda styften, som inte har
ett smack med homosexualitet att göra. Att man
sedan kallar det registrerat partnerskap ändrar
ingenting. Jag har glömt upphovsmannen, men jag
minns det direkta citatet: Snus är snus, om ock i
gyllne dosor.
I den kommersiella världen finns ett begrepp som
kallas för varumärkessnyltning. Det innebär att
någon försöker snylta på någon annans goda
renommé, t.ex. om någon t.ex. gör en logotyp eller
på annat sätt söker göra någonting likt något som
Volvo har gjort, eftersom man vill snylta på Volvos
goda image, kvalitet och liknande. Det är i lag
förbjudet. Man vågar inte kalla det för äktenskap,
eftersom man vet att det blir väldigt starka
reaktioner. Men man snyltar på äktenskapets goda
renommé, och vill helst att det egentligen skall heta
så.
Homosexuella par vill -- och jag kan förstå det -- få
samhällets hela sanktion och välsignelse. De talar
om att man skall bejaka deras kärlek. Den typen av
argument har varit uppe i debatten, att man skulle
förneka någon person någon annans kärlek. Det
handlar inte om det -- inte en enda sekund.
Kärlek och äktenskap har inte med varandra att
göra i lagens mening. Det har de faktiskt inte. När
jag började läsa juridik talade vår professor om den
dåvarande giftermålsbalken och började förklara
för oss kandidater, flickor och pojkar. Han sade: En
sak vill jag göra fullständigt klart för er: blanda inte
ihop äktenskap, giftermål och kärlek. De har över
huvud taget inte med varandra att göra när vi
diskuterar dessa frågor. Det är uteslutande fråga
om avtalstekniska ting och ekonomiska avtal.
Det må låta torrt och charmlöst, men det är faktiskt
så rent juridiskt. Jag råkade säga detta -- jag var
inte gift då -- till min blivande svärmor, och hon
blev mäkta förgrymmad. Hon trodde att jag
menade att jag såg det på det sättet, och det gör jag
naturligtvis inte. Kärlek är bland det finaste som
finns för mig. Men det gäller att inte blanda ihop
äpplen och päron. Det är precis som Ingela
Mårtensson sade: Kärlek kan man inte frammana
med lagstiftning. Sluta att tala om det! Det är inte
vad det handlar om.
Det är självklart för mig, och jag tror det är
självklart för alla i denna kammare, att vi skall visa
stor tolerans och djup respekt för homosexualitet.
Det är fullständigt självklart. Men samhällets
sanktion är någonting helt annat. Jag vill inte att vi
skall sanktionera homosexualitet. Det handlar inte
om fördomar, brist på kunskap eller intolerans. Det
handlar om värderingar.
Det handlar om ett synsätt. Det handlar om en
grundfilosofi. Det handlar om existensiella frågor.
Det handlar om ideologi. Det är därför som jag
tycker att det är så viktigt att den här debatten
präglas av respekt för varandra och för att vi
faktiskt har olika värderingar och kommer fram till
olika slutsatser. Det är det egentliga skälet till
varför den här frågan är så laddad. Sluta att tala om
lagstiftningsteknik!
Herr talman! Jag tycker att det utskottet säger är
särskilt anmärkningsvärt. Det är ett av de mest
anmärkningsvärda uttalanden jag har läst i ett
betänkande. I lagutskottets betänkande nr 28
längst upp på s. 9 står ordagrant under rubriken
Allmänna överväganden: ''Det bör inte ankomma
på samhället att -- genom lagstiftningen eller på
annat sätt -- ge uttryck för några värderingar när det
gäller människors sätt att ordna sin samlevnad.''
Jag har i kanten skrivit: Otroligt! Vad menar
utskottsmajoriteten? Tala om anarki och
hållningslöshet!, om den menar vad som står.
Jag slog också upp Bonniers lexikon under ordet
äktenskap. Återigen ett citat: ''Äktenskap är enl.
en klassisk sociologisk definition (Westermarck)
''en förbindelse mellan en el. flera män och en el.
flera kvinnor, erkänd av sed el. lag och medförande
vissa rättigheter och plikter både för makarna och
för deras barn'. Ä. är en uråldrig institution, som
dock sällan ensam reglerat det sexuella samlivet.
Sexuellt umgänge före Ä. tillåts hos de flesta folk
och betraktas ofta som ett förspel i valet av
äktenskapspartner. Mycket vanlig är också
förlovningen el. trolovningen. Ä:s ingående är
alltid en viktig social handling; genom
ceremonierna vid bröllopet erhåller Ä. social och
religiös sanktion.
Efter kontrahenternas antal skiljer man mellan
monogami (en man, en kvinna), polygyni (en man,
flera kvinnor), polyandri (flera män, en kvinna)
samt gruppäktenskap (flera män, flera kvinnor).
Polygyni och polyandri sammanfattas under termen
polygami el. månggifte. Monogamin är den
vanligaste formen för Ä. Polyandri förekommer i
större skala blott i Indien och Tibet. Ännu
sällsyntare är gruppäktenskapen. Däremot
förekommer polygyni (jämsides med monogami)
hos de flesta naturfolk och i de orientaliska
kulturerna. I den västerländska civilisationen har
monogamin blivit den enda erkända formen av Ä.,
ej minst genom kristendomens inflytande;
sidoäktenskap (frillo- el. mätressäktenskap) har
dock ej sällan förekommit, särskilt inom de hösta
samhällsklasserna. Förbindelser mellan närskylda
(incest, ''blodskam') hindras nästan överallt av sed
el. lag''
Herr talman! Jag stannar där, och jag ber om ursäkt
för att jag något kommer att överskrida min
anmälda taletid. Med tanke på det viktiga ärendet
hoppas jag att herr talmannen ursäktar. Min fråga
till utskottsmajoriteten är: Hur ser ni på polygami?
Hur ser ni på det? Är det mångkulturellt och
trivsamt, eller är det något annat? Hur ser ni på
incest? Är kärlek mellan två vuxna syskon okej? Är
den kärleken lika mycket värd?
Frågorna är djupt allvarliga, men jag vet att de
upplevs som provocerande. Mitt syfte är inte att
provocera. Mitt syfte är att väcka frågan och
diskutera den. Jag har försökt att ställa den under
de telefonsamtal jag fått, och de är ganska många.
Jag är övertygad om att de flesta har fått sådana
samtal.
Olika personer har ringt runt och försökt övertyga
mig. De har börjat med den mest förbindliga
inledning, vill veta, och det är väldigt rart och
gulligt. När jag har sagt att jag inte vill tala om
exakt hur jag tänker rösta, men att jag gärna skall
redogöra för hur jag ser på dessa frågor, har
samtalet rätt snabbt övergått i något annat. Jag
skall inte ta några detaljer, men ofta har det varit
allt annat än nyanserat, och det är inte jag som
börjat brista i nyanseringen.
Dessa samtal har en sak gemensamt. Jag har vid
samtliga dessa samtal frågat: Hur ser du på
månggifte? Den tystnad som då har uppstått i
samtliga dessa samtal har varit mycket talande. Det
har jag aldrig tänkt på, säger man. Jag säger: Gör
det en stund, jag väntar. Tänk högt. Jag har ännu
inte fått något vettigt svar.
Herr talman! Jag vill gärna ha den frågan besvarad.
Jag hoppas att jag kan få litet vettiga svar i denna
kammare.
Herr talman! Det handlar inte om att förneka
någon kärlek. Det handlar inte om jämlikhet. Det
handlar om grundläggande värderingar. Låt mig
klargöra min uppfattning, så att inte den riskerar att
bli missförstådd. Jag säger självklart ja till
äktenskap mellan en kvinna och en man. Men jag
säger definitivt nej till polygami. Jag säger definitivt
nej till incest, och jag säger också nej till sexuell
normlöshet. Jag tycker t.o.m. att
sambolagstiftningen är litet löjlig. Jag förstår den
inte riktigt, när det finns en utmärkt
äktenskapsbalk. Men den bekymrar mig föga.
Men vad enskilda människor gör i sina sovrum skall
samhället över huvud taget inte bry sig om. På den
punkten är det fullständigt fritt fram så länge de
som är i sovrummet själva är nöjda och överens.
Herr talman! Upplysningsvis vill jag tala om för
dem som till äventyrs funderar på min fråga att
samhället bestraffar bigami eller tvegifte med
fängelse i upp till två år. Det måste vara uttryck för
något.
Ett svar kan man också utläsa på s. 15 i
betänkandet. Där säger helt plötsligt
utskottsmajoriteten: ''Dock har även etiska motiv
anförts mot förbindelser mellan närstående
släktingar.'' Familjesakkunniga framhöll 1972 -- det
är bara 22 år sedan -- ''att dessa motiv grundar sig på
en mer eller mindre uttalad motvilja hos människan
mot sexuella förbindelser med den hon vuxit upp
tillsammans med''.
Där passar det att hänvisa till 22 år gamla
uttalanden, trots att man tidigare har sagt att
samhället över huvud taget inte skall lägga sig i
detta genom lagstiftning eller på annat sätt.
Herr talman! Betänkandet är som sagt fullt av
pinsamheter och motsägelser. Utländska par är
allvarligt diskriminerade i förslaget. Det är ingen
tvekan om det. Men den diskrimineringen är
tydligen försvarbar, efter vad jag förstått av de
tidigare inläggen.
Det sägs också att Norden går i spetsen. Då skulle
jag vilja fråga: För vad? Är det för det som som står
på s. 27 där man citerar RFSL. Vi vet ju att de
tycker att det är självklart att få adoptera barn.
Men se det törs utskottsmajoriteten inte ta i. Då vet
man att terrängen är minerad. Då vet man att
samhällsmedborgare skulle reagera våldsamt. Det
stöter så många. Det törs man inte ta i utan går runt
det. Men vi vet naturligtvis att RFSL vill ha det så.
RFSL lär betyda Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande, men jag tycker oftast att
handlandet tyder på att det står för Riksförbundet
för slapphetens legitimering.
Samhällets normsystem är dess lagstiftning. Det är
oerhört viktigt att vara klar över det när man tillhör
den lagstiftande församlingen. Homosexualitet är
naturligt. Den biologiska mångfalden innehåller
mycket naturligt. Naturen visar upp många olika
fenomen, en del bisarra, och många olika
avvikelser. Men steget är ganska stort till att säga
att det är normalt. Samhället väljer nämligen ut och
definierar sin normalitet. Det är normsystemet som
syns i lagstiftningen. Det är det ramverk ett
samhälle vill ha. En klok man sade för länge sedan,
jag tror det var Magnus Ladulås, att land skall med
lag byggas. Jag tycker väldigt mycket om den
meningen.
Jag är övertygad om att homosexuell kärlek känns
lika fin för dem som är inblandade. Jag är
fullständigt övertygad om det, likaväl som jag är
övertygad om att det känns lika fint i polygama
relationer -- ändå tolerar vi det inte.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag än en gång yrka
bifall till reservationen i betänkandet.
Anf. 33  LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Som redan har framgått av debatten
är detta ett milt uttryckt annorlunda ärende.
Aspekterna är många på såväl handläggningen som
sakinnehållet. Av båda dessa skäl kan det lätt
skapas ett stämningsläge som leder vilse i debatten.
I den allmänna debatten har vi också på sistone
mött inslag från olika håll som inte befrämjar
debattklimatet. Åsikter om såväl
lagstiftningsmetoden som ämnet för betänkandet
måste självfallet i första hand mötas med argument
i sak. Schabloniseringar med tillmälen som
reaktionär, fanatisk, trångsynt eller ogin
underlättar inte det offentliga samtalet i frågan.
Herr talman! Detta är också ett ämne med många
värderingar och uppfattningar på religiös grund
eller baserade på andra etiska värden. Det är
beklagligt att de som inte kan dela sådana
värderingar eller ens förstå sig på dem
misstänkliggör de människor som med djup
övertygelse arbetar för sina åsikter. Då är det inte
längre frågan om oginhet eller trångsynthet. Jag
kommer osökt att tänka på det från Bibeln hämtade
talesättet om grandet och bjälken.
Faktum är ju att vi i det här landet är mycket dåliga
på att diskutera frågor utifrån moraliskt-etiska,
estetiska och allmänkulturella utgångspunkter. Här
gäller nära nog bara ekonomiska och sociala
infallsvinklar. Här skulle en europeisering göra
nytta, herr talman.
Herr talman! Detta är antingen en mycket viktig
fråga -- och i så fall borde den få ta sin tid och
handläggas därefter -- eller också är det inte en
viktig fråga, och då borde man också ha väntat med
den. Vi har ett antal frågor av stor vikt som vi borde
ha ägnat oss åt, men som nu flyttas framåt i tiden.
De är frågor som berör hela nationen och inte bara
en mycket liten minoritet.
Utskottsminoriteten reserverade sig ursprungligen
mot förslaget i två reservationer. På ett
häpnadsväckande sätt kastade sig den i denna fråga
tillfälliga majoriteten över den ena av dessa på
samma vis som en nödställd griper livbojen. Jag fick
direkt den uppfattningen att entusiasmen över den
skrivningen var bra mycket större än över den egna.
Över huvud taget har det varit något som inte
stämmer i den här frågan.
Resultatet blev att reservationen -- den som vi ser i
dag -- av en del uppfattas som en formaliefråga. I
förhållande till betänkandets ämne kan man tycka
så, men med tanke på vårt sätt att se på lagstiftning
har detta en nog så viktig substans. Det handlar om
lagars tillkomst, tyngd, funktioner, samband,
anseende och risker. De människor som vi
representerar kräver att vi stiftar bra lagar -- och på
rätt sätt. Det är dem vi representerar -- inte oss
själva. Den svenska rättens anseende måste
upprätthållas både inom och utom landet.
Jag blev förvånad ganska många gånger under den
tid vi arbetade i utskottet med den här frågan, inte
minst när jag såg hur ledamöter som vi aldrig
annars ser i utskottet kom inflåsande efter det att vi
hade börjat. Med en stel blick på klockan hoppades
de att vi snabbt skulle votera igenom det hela.
Sedan sprang de ut igen. Det ger inte ett särskilt
gott anseende om det skulle vara allmänt känt att
lagar stiftas så i Sveriges riksdag.
Herr talman! Jag sade tidigare att man har en
känsla av att något inte stämmer i den här frågan.
Om de socialdemokratiska ledamöter som drivit
frågan verkligen tror på en valseger i höst har de ju
chansen att få en lag på området beredd på vanligt
sätt. Då ger de alla sina kammarkolleger rätten att
motionera i anslutning till beredningen. Den rätten
har de med sitt agerande tagit ifrån alla oss andra.
Varför det?
Det kan väl ändå inte vara så, som en medresenär
på tåget i fredags misstänkte, att de vill ha detta
avklarat redan nu med hjälp av en tillfällig
majoritet för att låta en socialdemokratisk regering
slippa att lägga fram en proposition som inte har
folkligt stöd. En sak är klar. Detta är inte en lag som
ligger i samklang med majoritetsuppfattningen
utanför detta hus.
Jag vill fråga majoriteten bakom betänkandet:
Vilka grenar sågar ni av för dem ni avser att gynna
med lagen? Den frågan är viktig. Det är inte bara
lagstiftningsprincipen som Lagrådet har invänt
mot, utan det har haft invändningar mot detaljer på
punkt efter punkt. Ni har inte brytt er om något av
detta. Det ger mig ett intryck av att det hela är en
lek med principen: Sågar ni vårt förslag, sågar vi
ert. Men lagstiftning är inte en lek.
Jag är övertygad om att dessa, annars så ofta
sansade, ledamöter som jag möter varje vecka i
lagutskottet inte på samma sätt så fullständigt
skulle negligera ett utlåtande av Socialstyrelsens
experter i en fråga om regler för t.ex. medicin. Det
vore för riskabelt. Men i detta ärende bryr man sig
inte om dem som sitter inne med expertkunskaper,
som har överblick över sammanhang och samband,
som har internationella utblickar och lång
erfarenhet av rättstillämpning. Varför är det så?
Risken med att låta politiska principer styra
lagutformningen är att man i majoritetsställning
kan låta sig förledas att göra lagarna till verktyg för
politiskt agerande. Det tycker jag bör vara
förbehållet andra samhällen än vårt, och helst inte
dem heller. Det är därför jag mycket väl förstår de
inlägg som Elisabeth Persson tidigare har gjort här
i denna fråga.
Lagar skall vara de regler och ramar inom vilka det
politiska agerandet kan ske. Just därför måste
lagstiftning som ett ömtåligt arbete vara präglat av
eftertanke. Eftertanke innebär som alla vet att man
tänker före, om inte annat så för att undvika dess
från Hamlets s.k. vara-monolog så bekanta kranka
blekhet.
Herr talman! Slutligen skall jag, något mera
kortfattat, gå in på den andra huvuddelen i frågan.
Vi kan här konstatera att man gör en inbrytning
med en lag baserad på sexuell tendens i den
månghundraåriga lagstiftning som tillkommit för
att värna om äktenskapet. Den ursprungliga
giftermålsbalken i Magnus Erikssons landslag från
1350-talet, de landskapslagar den grundade sig på,
och alla bearbetningar och nyskrivningar därefter,
till det som i dag motsvaras av äktenskaps- och
föräldrabalkarna, bygger samtliga på synen på
äktenskapet som det som formar familjen som
reproducerande och barnafostrande grundsten i
vårt samhälle. Där kommer med
naturnödvändighet enkönade par till korta. Man
bryter inte utan vådor lagkontinuiteten i några
frågor, och definitivt inte i denna. T.o.m.
utskottsmajoriteten har ju erkänt detta genom att
ansluta sig till den ursprungliga reservationen om
att utreda alla samboendeformer utom
äktenskapet. Den politiska kullerbyttan är
frapperande.
I medierna har detta av olika tyckare framställts
som allt från en generationsfråga till en vital fråga
för att motverka aids. Detta är inte en
generationsfråga. Det är en fråga om värden och
värderingar.
Detta är inte en fråga om att motverka sjukdom.
Som i alla andra sådana frågor rör det sig främst om
ansvar och insikter. Personligt ansvar kan varken
lagstiftas fram eller lagstiftas bort.
I en intervju i går hävdade en känd homosexuell
profil att detta skulle vara ett led i kampen mot
våldet i samhället. Tillsammans med hans
inställning för egen del i frågan kunde jag inte finna
något seriöst i de argumenten.
Det är däremot viktigt att hävda att ingen får
diskrimineras på grund av sin läggning. Men det har
vi redan lagar mot. En del brister i gällande regler
för försäkringar m.m. som berör dem som av olika
skäl utan att vara gifta bor tillsammans kan utan
större svårigheter rättas till. Hur folk lever som bor
tillsammans är inget som bör läggas till grund för
lagstiftning. Det särskilda vaktslåendet om
äktenskapet är baserat på dess uppgift och funktion
i samhället.
Det är långtifrån alla homosexuella som vill ha
lagen. Främst verkar frågan ha drivits av en liten
högljudd grupp med en inte föraktlig andel icke
homosexuella. Bortsett från en del organisationer,
som vi inte alls vet hur representativa de är, så vet
faktiskt inte vi som skall ta ställning här i dag hur
de homosexuella i gemen ser på frågan. Vi hörde
tidigare i debatten här i dag hur Maj-Lis Lööw på
flera punkter sade: Jag vet inte med säkerhet. För
henne fanns det bara en viktig faktor i det hela:
jämlikheten var nog.
Det finns för många frågetecken i detta. Varför
hinner vi inte inhämta svaren innan vi skall fatta
beslut?
Herr talman! I en värdefråga som denna finns inga
klara partilinjer. Jag vill t.o.m. hävda att en uttalad
partiståndpunkt måste gränsa till risken för
samvetsövergrepp. Här bör gälla samma regler
inom partierna som i den gamla regeringsformen
från 1809, att ''konungen icke fick låta någon till
hans samvete tvinga eller tvinga låta''.
Herr talman! Med förhoppningen att kammaren
skall låta sig vägledas av begreppen besinning och
eftertanke yrkar jag avslag på hemställan och bifall
till reservationen och ställer mig självfallet bakom
det särskilda yttrandet.
Anf. 34  ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Först vill jag ta upp ett påstående, en
liten beskyllning som nu kom för andra gången,
nämligen att ledamöter har gjort gästbesök i
lagutskottet, tittat på klockan och sprungit in och
ut osv. Såvitt jag förstår är det mig man menar. Jag
hoppas att jag inte har betett mig riktigt så illa som
Lennart Fridén antydde.
Jag har inte haft möjlighet att delta i samtliga
lagutskottets möten under våren. Det beror, som
Lennart Fridén mycket väl vet, på att Vänsterpartiet
inte har möjlighet att utse två suppleanter till
utskottet. Då blir det ibland på detta vis. Jag har
inte sprungit in och voterat och sedan sprungit ut.
Jag har nämligen inte haft möjlighet att votera.
Hade jag haft det hade självfallet röstsiffrorna blivit
annorlunda i lagutskottet. Detta vet Lennart
Fridén. Vi kan ta en diskussion om antalet ordinarie
ledamöter i utskotten, men det är, som vi alla vet,
en annan fråga.
På en punkt råkar Lennart Fridén anföra ett sällsynt
dåligt argument, förmodligen beroende på att han
inte har följt detta ärende så länge. Han tar upp
frågan om Socialstyrelsen. Hade detta varit en
fråga om ett läkemedel och vi inte hade lyssnat på
Socialstyrelsen, hade det varit illa, säger Lennart
Fridén.
Socialstyrelsen kom faktiskt med ett alldeles eget
förslag till lag om partnerskap redan i mitten av
1980-talet. Vi har alltså lyssnat på Socialstyrelsen i
denna viktiga fråga.
För sista gången under denna debatt, hoppas jag,
vill jag ta upp Lagrådets kritik och
förhållningssättet till den. Lagrådet brukar vara
konstruktivt och lämna förslag till hur den lag som
är aktuell skall förbättras. I ett avseende är
Lagrådets yttrande ovanligt när det gäller detta
ärende. Det är ovanligt så till vida att man inte har
kommit med en tillstymmelse till
förbättringsförslag. Om vår kritik mot Lagrådet är
unik beror det kanske på att Lagrådet i detta
ärende har betett sig ovanligt. Vi får hoppas att det
är sista gången som man gör ett politiskt inlägg mer
än en saklig granskning av ett lagförslag.
Om jag går tillbaka till de problem som gäller
internationell privaträtt vill jag säga följande. Alla
vet att de inte går att lagstifta bort i något land,
beroende på att familjerättslagstiftning,
äktenskapslagstiftning osv. är så olika i olika
länder. Så länge människor envisas med att flytta
över gränserna kommer vi att ha dessa problem.
Det har utskottet pekat på i sitt betänkande. Det är
ett gammalt känt problem. Det är inget argument
mot äktenskapslagstiftning. Därför är det heller
inte ett argument mot partnerskap.
Anf. 35  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag hoppas att min gamla skolkamrat
Elisbeth Persson inte blir ledsen nu, men jag
tillskrev henne faktiskt inte den betydelse hon
tillskrev sig själv i detta sammanhang. Elisabeth
Persson har inte rösträtt i utskottet. Jag är väl
medveten om det. Det var inte heller Elisabeth
Persson jag syftade på. Men det finns andra partier
som inte ens har låtit ordinarie ledamöter vara
närvarande, fastän de kunnat, och delta i
diskussioner och voteringar. Det är uppenbart att
den kulan visste var den tog, och ändå tog den fel.
Elisabeth Persson har inte lyssnat på vad jag sade
om Socialstyrelsen. Vad jag sade var detta. Hade
det gällt en fråga om medicin och man hade bett
Socialstyrelsen yttra sig, hade våra
socialdemokratiska ledamöter inte accepterat att
bara kasta det yttrandet över ända. Normalt sett är
de ju förnuftiga i diskussioner av detta slag. Då
hade de lyssnat på det, för det är viktiga frågor. Jag
har inte talat om Socialstyrelsen i samband med den
fråga som vi diskuterar nu. Det var principen jag
tog upp. I vissa sammanhang duger det att lyssna på
experter. I andra sammanhang gör det inte det.
Elisabeth Persson säger att Lagrådet inte föreslår
några förändringar. På s. 69 och framåt i vårt
betänkande pekar Lagrådet på det som man anser
måste göras, om vi trots allt mot Lagrådets avrådan
bestämmer oss för att stifta lag på detta underlag.
Jag har läst det. Men det är uppenbart att Elisabeth
Persson inte har hunnit läsa det.
Anf. 36  ELISABETH PERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag beklagar att Lennart Fridén och
moderaterna inte i denna fråga har lyssnat på de
experter som finns på området, dvs.
Socialstyrelsen, som mycket tidigt varit för och
gjort ett bra arbete när det gäller att komma med
förslag om partnerskap. Jag beklagar det.
Anf. 37  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Det var inte det vi talade om. De sista
upplever jag faktiskt som det gamla klassiska
talesättet från folkskolans läsebok: Goddag --
yxskaft!
Anf. 38  MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Efter att ha suttit och lyssnat på
debatten och med tanke på de timmar som kommer
tror jag att jag känner mig beredd att skriva en bok
som heter 101 sätt att förhala en fråga som man
egentligen inte vill ta ställning till.
Lennart Fridén begär faktiskt, när han räknar upp
skälen för att man borde ha väntat, att man för att
fatta ett beslut i denna fråga skall ha kunskaper som
vi aldrig kan få fram. Det gäller t.ex. hur många
homosexuella det finns, hur många som kan vara
aktuella för partnerskap osv. Det var bl.a. de
sakerna jag tog upp. Jag vet inte om det finns 1 %,
10 %, 20 % eller hur det är med den saken, men det
spelar ingen roll. Jag tycker att vi skall ha
lagstiftningen i alla fall.
Man kan naturligtvis alltid förhala en lagstiftning
och säga att man inte har tillräckligt underlag och
att man skall ha fram fakta. Man väljer sådana
fakta som inte går att få fram eller sådana fakta som
egentligen är helt ovidkommande.
En partivän till Lennart Fridén har alldeles nyligen
begärt preciseringar i lagstiftningen på det
internationellt rättsliga området som vi vet att vi
aldrig kan få fram. Det var också ett skäl för att
vänta. Så här kan man naturligtvis hålla på.
Jag vill bara påpeka att vi efter två och ett halvt års
utredande och en bred remissomgång nu har ett bra
underlag för ett ställningstagande. Det
ställningstagandet är vi en majoritet i utskottet som
har haft kurage nog att göra.
Anf. 39  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag hörde inte om Maj-Lis Lööw sade
att hon skulle skriva en sång om 101 sätt att förhala
en fråga eller om det var en bok. Med tanke på det
arbete Maj-Lis Lööw normalt sett på ett utmärkt
sätt lägger ned i vårt utskott utgår jag från att det
blir ett bättre underlag till den boken än till det
ärende vi i dag förväntas ta ställning till.
Maj-Lis Lööw säger att det finns ett antal punkter
där hon inte vet. Hon tog några exempel. Skall man
som princip stifta lag när man inte vet?
Om vi från vår sida begär att man skall kontrollera
vad som händer internationellt och försöka få fram
underlag för att kunna fatta bra beslut ifrågasätts
det. Det sägs att vi bara vill skjuta på beslutet. Det
var det Maj-Lis Lööw tog upp. Jag anser
fortfarande att vi i det här landet skall stifta lag
baserat på bra beslutsunderlag. Annars blir det som
Stefan Kihlberg sade: Lidbomeri har vi haft för
mycket av. Detta är icke ett bra beslutsunderlag.
Det vi menar med laghantering på vanligt sätt har
skett under några korta veckor under våren.
Diskussioner och annat har förevarit det. Väldigt
många av de frågor vi behandlar här i kammaren
har diskuterats i årtionden, för att inte säga
århundraden. Inte kallar vi det för beredning!
Det här är slarvig handläggning, Maj-Lis Lööw! Jag
beklagar att Maj-Lis Lööw som ordförande
behöver sätta sin namnteckning på betänkandet.
Anf. 40  MAJ-LIS LÖÖW (s) replik:
Herr talman! Det är bara så, Lennart Fridén, att ni
aldrig har begärt detta i utskottet. Ni har satt er vid
sidan om beredningsarbetet hela tiden och sagt:
Nej, nej, nej! Jag kan garantera att Lennart Fridén
aldrig kan påvisa att jag på ett enda sammanträde
skulle ha avvisat en begäran om ytterligare
belysning av en fråga.
Anf. 41  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! När ärendet kom upp var det från
början uppenbart att vi hade dessa invändningar.
Det finns ingen anledning att hantera denna
lagfråga på ett sådant sätt som den tillfälliga
majoriteten har bestämt sig för att göra när vi anser
att det är fel sätt att bedriva lagstiftningsarbete på.
Vi har faktiskt också arbetat med frågan mycket
intensivt, men ni hade bestämt er från början för
hur man skulle gå till väga.
Jag ställde i mitt första anförande ett antal frågor.
Är det på det sättet att ni vill låta en kommande s-
regering slippa handskas med dessa frågor för att de
är för känsliga, som min medpassagerare på tåget
sade? Varför var det så angeläget att driva fram
beslutet så att de övriga kamraterna i kammaren
gick miste om motionsrätt m.m.? Jag har inte fått
svar på någon av de frågorna -- i alla händelser inga
godtagbara svar.
Anf. 42  BENGT HARDING OLSON (fp):
Herr talman! Jag nödgas konstatera att det här är
en beklämmande debatt i en djupt mänsklig fråga,
som dessutom har föregåtts av en mycket smutsig
lobbyverksamhet. Vi kan konstatera att det
föreligger en i det närmaste total konfrontation.
Det är ''ja'' versus ''nej''. Under ärendets gång har
den som försökt hålla någon balans inte kunnat
uppfatta det på annat sätt än att det är litet grand
av fundamentalisternas krig.
Man tar heder och ära av varandra. Man gör det i
tal. Man gör det i text. Man gör det i bild. Nu senast
har riksdagens samtliga ledamöter drabbats av en
ljudkassett från Livets ord.
Vi står inför ett olyckligt beslut, oavsett innehåll.
Den kommande voteringen kommer att kora
vinnaren och stämpla ut förlorarna. Men det är min
bestämda uppfattning att det oavsett utgången inte
finns några vinnare.
Motsättningarna är större än de någonsin har varit,
såvitt jag kan erinra mig, mellan två nästan
jämstora falanger. Man har lyckats eller
misslyckats, beroende på hur man ser det, att skapa
en enorm klyfta i denna fråga.
Dessutom har lagstiftningsproceduren varit
tvivelaktig. Vi har inte haft en vanlig
regeringsberedning. I stället har man använt ett
riskfyllt snabbspår i utskottet. Jag har en 25--30-
årig erfarenhet av juridiken. Jag kan som jurist inte
annat än att beklaga överkörningen av
lagstiftningens rättssäkerhetsgarant Lagrådet. Om
någon annan har mera kompetens att bedöma om
man kan köra över Lagrådet eller inte får det stå
för vederbörande, men jag anser mig inte själv ha
tillräcklig kompetens för att stå bakom en sådan
överkörning.
Allt det jag har nämnt nu påverkar även
folkmajoritetens inställning till partnerskap
negativt, vilket borde intressera någon. Ytterst,
vilket jag tycker är det värsta av allt, skadas de
homosexuellas egen sak. Slutresultatet blir
ofrånkomligen att alla blir förlorare efter dagens
övning.
Jag tycker att detta är ett högt pris. Jag tycker också
att det har inträffat helt i onödan. Jag påstår
nämligen att det finns en alternativ lösning. Jag har
presenterat en sådan i en särsklid motion. Jag har
gjort det under allmän motionstid. Mitt förslag
innebär en modernisering av nu gällande sambolag
för heterosexuella genom tillägg av ett antal nya
regler, varav några väsentliga kan vara en
ömsesidig underhållsskyldighet och en inbördes
arvsrätt. En specialregel skulle kunna ge varje
homosexuell i ett parförhållande rätt till
registrering av sitt samboförhållande, om denne så
vill. Dessutom ligger det då nära till hands, ja, är
närmast en självklarhet, att göra en motsvarande
modernisering av sambolagen för heterosexuella.
Idén och tanken bakom mitt förslag till lagändring
var att bibehålla jämställdheten mellan sambor,
oavsett om dessa är homosexuella eller
heterosexuella, men inte att skapa likställdhet
mellan samboende och äktenskap. Min motion
maldes tyvärr omsorgsfullt ned i
polariseringsprocessen i lagutskottet.
Herr talman! Jag vill här avge något av en
röstförklaring. Min utgångspunkt är klar: Jag vill
att de homosexuellas ställning nu skall förbättras.
Jag vill att det skall ske i rättssäkra former. Jag vill
inte jämställa homosexuella samboende med äkta
makar. Jag ser inget rimligt behov av en lag om
hushållsgemenskap. Detta är min utgångspunkt.
En ja-röst innebär i dag ett omedelbart
jämställande av homosexuellt partnerskap och
äktenskap. Det vill jag inte. En nej-röst innebär
ingen förbättring under överskådlig framtid. Jag
uppfattar nejet närmast som en begravning av hela
frågan, och det vill jag inte heller.
Att avstå blir då mitt enda resterande alternativ.
Detta avstående betyder inte en passiv likgiltighet
för homosexuella par och för partnerskapsfrågan.
Det innebär i stället ett aktivt ställningstagande till
en moderniserad sambolag.
Verkligt fri röstning i den här frågan förekommer
tydligen endast i Folkpartiet. Det noterar jag inte
utan stolthet. Om alla partier hade visat samma
öppenhet, hade det lönat sig att yrka bifall till min
motion.
Avslutningsvis vill jag bara tillägga följande. Med
mera öppna sinnen och mindre fanatism borde en
större enighet ha kunnat uppnås, kanske t.o.m.
genom en proposition. Belöningen skulle ha blivit
riklig. Lagen skulle ha fått en fastare rättslig grund.
Klyftan mellan människor skulle bli mindre. Vi
skulle ha fått en harmoni med den allmänna
rättskänslan som skulle vara till fördel för alla -- och
jag menar alla. Jag tänker då särskilt på de
homosexuella.
Anf. 43  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! Jag vill mycket kort bara göra ett
klarläggande för att ingen tveksamhet skall råda.
Bengt Harding Olson sade att det bara är
Folkpartiet som har helt fri röstning. Det är inte
sant. Vi fattade i Ny demokrati för mycket länge
sedan det för oss självklara beslutet att denna fråga
är en samvetsfråga. Vi har en fullständigt fri
röstning.
För att Bengt Harding Olson skall slippa att göra
den ironiska kommentaren att vi i Ny demokrati
tycks ha det också i andra frågor kan jag säga att
det här beslutet fattades före den nuvarande
turbulensen och är baserat på den ideologiska
uppfattningen att detta är en samvetsfråga.
Anf. 44  BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Herr talman! Jag vet inte vilken inställning som
Stefan Kihlberg har till andra människor, men han
förutsätter tydligen att jag skulle vilja vara ironisk.
Det tänkte jag inte alls vara. Vi liberaler har inte en
sådan syn på andra människor. Vi visar respekt för
varandras åsikter.
Jag välkomnar även ett beslut från Ny demokrati
om fri röstning i denna fråga. Sedan kan jag kanske
inte avhålla mig från att säga att det tydligen är så i
många frågor.
Anf. 45  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Herr talman! ''Vilket skulle bevisas'', Bengt
Harding Olson! Jag tänkte före hans sista mening
be om ursäkt, för mitt tal om ironi, men det finns
ingen anledning till det. Ironin kom till sist, trots att
Bengt Harding Olson började sin replik med att
säga att vi liberaler inte är sådana.
Jag kan inte låta bli att ibland vara ironisk. Det kan
faktiskt ibland krydda den politiska debatten. Jag
vill dock göra fullständigt klart att jag tror att vi har
exakt samma grundläggande värderingar när det
gäller respekt för människors uppfattningar osv.
Det är fullständigt klart att jag har all respekt i
världen för Bengt Harding Olson, även om han gör
en och annan ironisk kommentar.
Anf. 46  BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Herr talman! Vi skall nog inte ta i anspråk mera
debattid för denna fråga. Man får skilja mellan
ironi och skämt, och litet grand av skämt måste man
tåla, även om man heter Stefan Kihlberg.
Anf. 47  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Bengt Harding Olson lyssnade
tydligen inte på det sista som jag sade i mitt första
anförande, där jag markerade att vi utgår ifrån att
det i en sådan här värderingsfråga skall vara fri
röstning i alla partier. Självfallet gäller det också
Moderata samlingspartiet. Så liberala är vi, Bengt
Harding Olson.
Anf. 48  BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Herr talman! Det låter betryggande att det är på det
sättet. Jag menar att man skall ha respekt för
varandras åsikter men också att man skall
respektera det sätt på vilket partierna har arbetat
med detta i lagutskottet.
Jag undanber mig alla insinuationer om att jag, som
Lennart Fridén delvis har antytt, skulle ha bytts ut.
Jag är ordinarie ledamot och har icke bytts ut. Jag
tycker att det är god politisk etik och moral att en
folkpartiledamot som inte representerar
Folkpartiets linje frivilligt skall träda tillbaka, så att
partiuppfattningen kommer fram. Också det är att
visa respekt för politisk etik och moral.
Vi har haft problem med suppleantskapet i
lagutskottet. Det har berott på förhållanden som
man inte helt kan råda över, men jag försäkrar
Lennart Fridén att det har skett mycket mer arbete
bakom kulisserna än just vid sammanträdena. Då
har det såvitt jag förstår nästan bara redovisats ja-
eller nejståndpunkter.
Anf. 49  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Anledningen till att jag tog upp detta
i ett av mina tidigare anföranden var att jag ville
markera att detta sätt att arbeta har givit ett mycket
dåligt intryck, oavsett vad skälet bakom det har
varit. Jag hoppas bara att man inte i andra
sammanhang skall hantera denna fråga på det sätt
som det här har givits intryck av. Faktum är, Bengt
Harding Olson, att också vi har arbetat ganska
intensivt med detta vid sidan om. Bengt Harding
Olson har t.o.m. vid ett par tillfällen haft chansen
att vara med när vi diskuterade denna fråga i den
grupp som i dag utgör en minoritetsgrupp. Vi
gjorde då försök att komma fram till olika typer av
lösningar, och jag upplevde att Bengt Harding
Olsons inlägg i de sammanhangen var seriösa.
Men det kvarstår att den handläggning som har
skett ur olika utgångspunkter inte har varit bra. Jag
hoppas att vi slipper få en upprepning av detta.
Bengt Harding Olson började i sitt
huvudanförande att invända mot det sätt på vilket
denna fråga har hanterats, och på den punkten är
vi helt överens.
Anf. 50  BENGT HARDING OLSON (fp)
replik:
Herr talman! Jag uppfattar det så att efter det att
jag nu har förklarat hur Folkpartiet har agerat och
arbetat i utskottet och Lennart Fridén alltså har full
information om detta, tar han därmed också
tillbaka sin kritik.
Anf. 51  BENGT KINDBOM (c):
Herr talman! Jag vill i det här inlägget tala litet
grand om det arbete som har skett i
Partnerskapsutredningen, i vars direktiv det bl.a.
står att en grundläggande fråga vad gäller
tillämpningsområdet av den aktuella lagstiftning
var om den skulle omfatta enbart homosexuella
relationer eller någon form av hushållsgemenskap.
I den reservation som Centern medverkade till i
utredningen genom sin ledamot Rosa Östh sägs det
att förstärkt trygghet för människor som
stadigvarande delar hushåll ingående borde ha
belysts av utredningen.
Eftersom jag tycker att det hör till helhetsbilden vill
jag också nämna att reservationen avslutas med
konstaterandet att det är angeläget att entydigt slå
fast alla människors lika värde. I detta ligger ett
klart accepterande av människors olikhet. Det är
enligt vår uppfattning varken möjligt eller önskvärt
att försöka skyla över olikheter genom otydlig
likformighet i viss lagstiftning.
Jag vill något belysa på vilket sätt vi i Centern har
arbetat i utskottet med den här frågan. Det har här
redan framförts tolkningar av varför det är så
bråttom att här i riksdagen föra fram ett förslag till
lagstiftning, detta trots att ärendet inte har utsatts
för någon långbänk i regeringen. Yttrandet över
utredningen kom ju in i slutet av mars, och direkt
när remisstiden hos regeringen hade gått ut tog
lagutskottet tag i ärendet. Andra har gjort
tolkningar av varför detta var nödvändigt. Jag låter
det stå för dem.
Jag vill också tillbakavisa påståendet att Centern
inte har deltagit i utskottets beredningsarbete. Vi
har varit med på alla de sammanträden på vilka
frågan har behandlats, då förslag lämnades till
Lagrådet för yttrande, m.m. Däremot har vi inte
deltagit i den arbetsgrupp som bildades och som
uttryckligen skulle lägga fram ett förslag på
grundval av Partnerskapskommitténs lagförslag.
Herr talman! I reservationen klargörs vårt
ställningstagande för ett avslag på lagutskottets
förslag. I reservationen utgår vi från samma
bedömningar som reservanten från Centern har
fört fram i Partnerskapsutredningen.
Tillkommit har Lagrådets invändningar. Jag
behöver inte här upprepa dessa invändningar; de
har redan redovisats av flera talare före mig.
Slutsatsen av Lagrådets prövning är att förslaget
inte bör läggas till grund för lagstiftning om inte
starka skäl kan åberopas härför, och vi kan inte
finna att de starka skälen har åberopats.
Lagrådet har därutöver -- för att påpeka motsatsen
till vad som här har sagts -- också behandlat det
remitterade lagförslaget. Först har man gjort den
allmänna bedömningen att förslaget inte bör ligga
till grund för lagstiftning om inte starka skäl kan
åberopas härför, och därefter har man gjort den
lagtekniska genomgång som skall förbättra
lagstiftningen. Detta framgår av en bilaga till
lagutskottets betänkande. Regeringsformens
bestämmelser om lagprövning är en del av
förarbetet och kan komma att åberopas längre
fram.
Lagrådets uttalande innebär i och för sig inte ett
veto -- det har aldrig givits den innebörden, det vet
jag av erfarenhet från många år i
konstitutionsutskottet. Men vad Lagrådet säger har
ändå alltid tillmäts betydelse. Att påstå att
Lagrådet gör ett politiskt uttalande är just ett
politiskt uttalande.
Som framgår av reservationen anser vi också att en
del av helheten saknas när det gäller underlaget för
ärendet. Vi säger i reservationen att det samlade
underlaget saknas, eftersom vi inte har fått pröva
andra alternativ och se detta som en helhet.
Sambolagstiftningen är i dag en begränsad
lagstiftning. Ingen vill väl i dag påstå att riksdagen
genom beslutet om sambolagen ville förneka
kärleken hos samboende, som inte valt äktenskapet
som samlevnadsform. Men jag tror att alltför
många i dag fäster större vikt vid
sambolagstiftningen än vad den ger utrymme för
rent lagtekniskt.
För att trygga säkerheten, de sociala förhållandena,
m.m. för många många fler människor än vad vi i
dag har tagit sikte på är det därför viktigt att arbeta
vidare med ett samlat förslag om relationer och
deras lagliga regleringen.
Därför hävdar jag att regeringen måste ta
lagutskottets enhälliga uttalande om vidare
utredning på allvar. Utskottet konstaterar att det
utöver relationen man--kvinna, för vilken
äktenskapet står till buds, finns skilda slag av
hushållsgemenskaper och parbildningar och att
detta bör bli föremål för arbete i en parlamentarisk
utredning. Detta bör alltså inte väljas som en
nödutgång, för en sådan är det inte, utan detta är
en del av helheten.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
reservationen och avslag på lagutskottets
hemställan.
I detta anförande instämde Rosa Östh, Rune
Thorén, Ulla Tillander, Birgitta Carlsson, Birger
Andersson, Stina Eliasson, Karin Israelsson,
Roland Larsson, Stina Gustavsson och Kjell
Ericsson (alla c).
Anf. 52  KARIN PILSÄTER (fp):
Herr talman! ''För liberaler är det en bjudande plikt
att försvara individens rätt att leva sitt liv som hon
vill så länge hon inte skadar någon annan. Det är
vår övertygelse att alla människor har lika värde
oavsett ras, kön, nationalitet eller sexuell läggning.
Det gör det naturligt för oss att slå vakt om utsatta
minoriteter och värna deras rättigheter.
Den enda säkra skillnaden mellan homo- och
heterosexuella är att homosexuella känslomässigt
dras till personer av samma kön. I homosexuella
och heterosexuella förhållanden finns motsvarande
känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet,
kärlek.''
Det här skrev Folkpartiets partistyrelse i ett
yttrande inför landsmötet 1990, där man också
noterade att ''socialstyrelsen under sommaren 1990
förelagt regeringen ett förslag om registrerat
partnerskap för homosexuella. Lagförslaget
innebär att äktenskapets alla rättsverkningar, med
några för undantag främst rörande möjligheten till
gemensam adoption, blir tillämpliga på parterna i
ett registrerat partnerskap. Partistyrelsen anser att
förslaget öppnar en välkommen möjlighet för
homosexuella att markera stabiliteten i ett
förhållande.''
Det var en alldeles entydigt majoritet som på
Folkpartiets landsmöte 1990 biföll partistyrelsens
förslag om införande av registrerat partnerskap.
Jag hoppas att riksdagen i dag kommer att göra
detsamma.
Sedan Socialstyrelsen lade fram det här förslaget
har en statlig utredning jobbat med stor
noggrannhet och sakkunskap. Man har skrivit ett
digert betänkande, som har gått igenom en
remissomgång med många och utförliga yttranden
från tunga remissinstanser. Utifrån de
synpunkterna har sedan lagutskottets kompetenta
kansli utformat en lagrådsremiss, och ett förslag har
sedan utarbetats. Tolkningen av Lagrådets
grundläggande inställning har givetvis varierat,
beroende på vilken grundinställning man själv har.
Framför oss har vi nu ändå ett färdigt förslag, som
är reviderat utifrån Lagrådets synpunkter.
Att påstå att förslaget inte skulle vara väl
genomarbetat tycker jag därför är en ganska grov
förolämpning mot alla dem som under mycket lång
tid har slitet hårt med förslaget, och ett sådant
påstående är ett svepskäl.
Ett annat svepskäl är att riksdagen inte skulle vara
den rätta platsen för det här jobbet.
Regeringskansliet i all ära, men riksdagen är ändå
Sveriges högsta beslutande organ och den
lagstiftande församlingen. Att en majoritet i
riksdagen fattar ett beslut när regeringen inte vill
lägga fram förslaget tycker jag därför inte är något
konstigt.
Det har antytts av bl.a. Lennart Fridén att vi i
Folkpartiet inte skulle ha tagit denna fråga på
tillräckligt stort allvar. Skälet till att jag inte har
kunnat jobba färdigt med förslaget är att jag födde
barn för tre veckor sedan. Det lilla barnet ligger i
kammarfoajén och väntar. Min ersättare, Ingela
Mårtensson, hade tungt arbete i ett annat utskott
som tyvärr sammanföll med denna fråga. Det är
arbetsuppgifter som jag vet hade vissa paralleller
med detta förslag. Det är detta som är orsaken till
vår skiftande representation, absolut inte att vi inte
skulle ta frågan på allvar. Jag kan bara beklaga att
jag inte lyckades planera mitt barnafödande bättre
i förhållande till riksdagsarbetet.
Fru talman! Denna fråga handlar inte vare sig om
de internationella privaträttsliga konsekvenserna
vid upplösande av partnerskap eller om huruvida
riksdagsproceduren är acceptabel. Denna fråga
handlar om värderingar och inställningen till kärlek
och olikhet, vidare om respekt och tolerans och att
låta andra människor vara som de är.
För mig är det därför helt självklart att säga ja. De
personer som så önskar skall ha denna möjlighet.
Samhället skall visa den öppenhet och respekt som
kommer att göra att det blir ringar på vattnet -- fler
vågar vara den de är. Det är fråga om att kunna
skapa sig en dräglig tillvaro i vardagen, oavsett var
i samhället man befinner sig socialt och geografiskt.
Ingen människa blir homosexuell tack vare
möjligheten till partnerskap -- lika litet som någon
blir heterosexuell av att det finns en
äktenskapslagstiftning. Partnerskap är inget hot
mot äktenskapet. Det är ju inget alternativ. Hotet
mot äktenskapet ligger väl möjligen i sambolagen.
Hotet mot både äktenskap och familj skulle kunna
vara den lagstiftning kring en ''hushållsgemenskap''
som förs fram av så många motståndare till
partnerskap.
I Kyrkans tidning har jag läst följande citat: ''Även
mor och dotter kan då ingå partnerskap i syfte att
gentemot andra syskon säkra en positiv
särbehandling vid moderns bortgång, likaså två
systrar ur en större syskonskara -- -- --.'' Om detta
är meningen, är det verkligen en ny ordning man
har tänkt sig.
Skall denna hushållsgemenskap kunna ingås
parallellt med äktenskap, kanske inte bara två och
två, utan tre och tre, eller varför inte fyra och fyra,
äkta makar med en tredje part eller den ene
föräldern med sitt barn, osv.? För egen del är jag
ganska övertygad om att det inte är något bra
förslag. Men för att en gång för alla få dessa idéer
belysta tillstyrker jag givetvis att behoven skall
utredas.
Fru talman! Det finns många som säger sig vara
motståndare till registrerat partnerskap av hänsyn
till barnen. På vilket sätt våra barn skulle bli
lidande av att homosexuella par registrerar sitt
partnerskap framgår inte. Hotet mot mina barn,
mot alla våra barn, består inte av om människor,
som utan att blanda in några andra, inför varandra
och andra, ges möjlighet att bekräfta sin relation,
både symboliskt och juridiskt. Jag tror att hotet mot
barnen består i ett samhälle som förtrycker,
skuldbelägger och som präglas av bristande
respekt, intolerans och kärlekslöshet.
För mina barns skull, för alla barns skull, vill jag
därför införa registrerat partnerskap. Jag vill inte
att de skall växa upp i ett samhälle som präglas av
sådana värderingar som en del gett uttryck för. Jag
vill att mina barn skall växa upp i ett samhälle som
präglas av respekt, tolerans och kärlek till
medmänniskan. Därför yrkar jag bifall till
lagutskottets hemställan i sin helhet.
(Applåder)
Anf. 53  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag skall återkomma till det som Karin
Pilsäter till min glädje konstaterar är
huvudfrågorna, nämligen värderingsfrågorna.
Samtidigt undviker hon paradoxalt nog dem i sitt
tal. Hon kommer inte in på värderingsfrågorna.
Den talande tystnaden från Elisabeth Persson,
Maj-Lis Lööw och Ingela Mårtensson är tydlig,
men möjligen svårtolkad om man inte känner dem
litet närmare. Jag har större respekt för Karin
Pilsäter och hennes civilkurage. Hon brukar inte
vara rädd för att säga vad hon tycker. Jag hoppas
att hon vågar svara på mina frågor.
Jag instämmer i den liberala deklarationen Karin
Pilsäter inledde med. Självklart! Men en del av
hennes anförande gör att jag inte är alldeles
övertygad om att Karin Pilsäter har sett att det finns
gränser mellan frihet och att vara liberal och
tolerant. Det finns gränser för när man sedan slår
över i likgiltighet och slapphet. Var går gränserna?
Det behövs litet utveckling kring den frågan.
Karin Pilsäter säger uppenbarligen samma sak som
jag läste upp ur betänkandet för en stund sedan,
nämligen att det bör inte ankomma på samhället att
genom lagstiftning eller på annat sätt ge uttryck för
några värderingar när det gäller människors sätt att
ordna sin samlevnad. Karin Pilsäter tar också upp
att det hela handlar om inställningen till kärlek.
Men det är precis vad frågan inte handlar om, Karin
Pilsäter! Det framgick av mitt huvudanförande, och
det sade Ingela Mårtensson också. Det går inte att
frambesvärja kärlek med hjälp av lagstiftning --
tack och lov.
Därför blir en av frågorna, naturligtvis, hur Karin
Pilsäter ser på polygami, månggifte. Jag stannar vid
den frågan. Är det okej om det sker i tysthet? Vi
vet att det är så. Tycker Karin Pilsäter att det är så
okej att det skall sanktioneras i lag? Jag medger att
frågorna upplevs som provokativa. Jag förstår det.
Det vore intressant att få höra värderingarna,
ideologin, synsättet -- inte plakatargument.
Anf. 54  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det är klart att det inte går att lagstifta
fram, lika litet som det går att lagstifta bort, andra
människors kärlek. Det handlar om huruvida vi i
lagstiftningen skall acceptera den kärlek som
faktiskt finns och om vi skall våga se den.
För mig, och jag tror för de allra flesta, handlar det
hela om att gränserna givetvis går där man riskerar
att skada någon annan. Dit hör t.ex. polygami. Jag
kan inte tänka mig att det finns speciellt många tre-
eller fyrpartsförhållanden där inte någon är att
betrakta som svagare och därmed kommer att bli
lidande. Jag har för övrigt inte noterat att det finns
någon direkt efterfrågan på en sådan lagstiftning.
Nu menar jag inte att man skall lagstifta om sådant
folk beställer. Det finns självfallet andra orsaker att
lagstifta. Men det finns en grupp som efterfrågar en
lagstiftning i fråga om partnerskap. Det finns ingen
anledning för oss att säga nej. Jag anser att man
skall acceptera att förhållandena finns. Det går inte
att få bort dem genom att låtsas om att de inte
existerar.
Anf. 55  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Jag noterar igen, typiskt nog, att Karin
Pilsäter inte svarar på grundfrågorna. Det är så
symtomatiskt. Jag har ännu inte fått någon att svara
på frågorna, och jag har pratat med bra många.
Det är självklart fråga om att acceptera och
respektera. Det sade jag i mitt huvudanförande.
Men det är möjligt att Karin Pilsäter ammade då.
Men låt mig än en gång göra klart att det är
fullständigt självklart att vi skall visa djup respekt
och stor tolerans för såväl homosexualitet som en
mängd andra frågor i samhället. Men det är en
avgörande skillnad mellan att samhället går in och
sanktionerar och att utnyttja normsystemet för vad
samhället anser vara önskvärt. Det är en kolossal
skillnad.
Jag kan försäkra Karin Pilsäter att mormonerna
tycker att månggifte är fullständigt i sin ordning. De
är inte ensamma. Jag sade i mitt huvudanförande
att månggifte är en fullständigt naturlig del av
många orientaliska kulturer. Om jag har förstått
saken rätt företräder Karin Pilsäter av djup och
äkta övertygelse det mångkulturella samhället. De
människorna finns redan här och lever i polygami.
Min fråga är fortfarande: Hur ser Karin Pilsäter på
denna fråga? Vad tycker hon om den? Låt oss säga
att det finns fem sex män och kvinnor som själva
tycker att det är precis så de vill leva. De känner sig
varken förtryckta, upptryckta eller något annat. De
vill leva så av egen, äkta och fri vilja. Hur ser Karin
Pilsäter på detta? Skall vi uppmuntra att de i så fall
skall bilda ''pressure groups''? Det är tyvärr så det
samhälle fungerar som Karin Pilsäter så varmt
försvarar, dvs. särintressen skall driva en opinion.
Jag är litet mera sant liberal. Jag tycker inte att det
skall behövas ett särintresse eller att man skall
behöva ha en förening bakom sig. Jag tycker att
man skall lyssna med lika stor respekt på den
enskilda människan.
Anf. 56  KARIN PILSÄTER (fp) replik:
Fru talman! Det är tråkigt att Stefan Kihlberg inte
lyssnar på vad jag säger. Jag svarade mycket noga
på hans fråga om polygami. Jag anser inte att
polygami skall införas. Jag anser inte heller att man
skall bilda intresseorganisationer för att få som man
vill. Det skall man få ändå. Men det måste ändå
finnas någon sorts efterfrågan, oavsett om den är
organiserad eller icke-organiserad.
Låt mig ta ett exempel. Min mammas gamla fastrar
har levt tillsammans i över 50 år. De har trots detta
inte efterfrågat någon ytterligare paketlagstiftning
för att organisera sin ekonomi. Det är ett bra
exempel på att man inte behöver ingå i några
intresseorganisationer för att antingen ange en
efterfrågan eller inte ange en efterfrågan. Det
måste ju finnas ett slags behov.
Jag anser inte att polygami skall införas, oavsett om
det finns intresseorganisationer eller inte.
Den grundfråga som Stefan Kihlberg inte får svar
på förstår jag inte. Möjligen kan det vara så att
Stefan Kihlberg är litet oklar när han försöker
framställa sin grundfråga, och att det gör att han
aldrig får något svar på den.
Till sist vill jag säga att när det handlar om att
respektera och acceptera andras kärlek, och när det
inte skadar någon tredje part, har acceptansen i
grunden i den svenska lagstiftningen för
homosexuella parbildningar gjorts för länge sedan;
det steget tar vi inte nu. Det vi nu gör är att vi
bekräftar det och inför en lagreglering som är
heltäckande, en lagreglering som många människor
anser att de behöver. Det steget tycker jag att vi
skall ta i dag.
Anf. 57  GEORG ANDERSSON (s):
Fru talman! Självständighet och civilkurage hos
våra parlamentariker är en livsfråga för svensk
demokrati. Så skrev chefredaktören för tidningen
Dagen den 3 juni i år. Jag instämmer till fullo i
detta. För att markera mitt personliga och
självständiga ställningstagande har jag anmält mig
för ett kort inlägg i denna debatt.
Under de senaste dagarna har det nämligen
förekommit en del beskyllningar och antydningar
om att socialdemokrater är offer för partipiska och
tvång. Och Broderskapsrörelsens företrädare
beskylls för att vara fega och följsamma.
Förödande konformism i socialdemokratin skrev
nämnde chefredaktör häromdagen. Man frågar sig
varför det inte kallas för konformism när kds
ledamöter är eniga i en fråga utan bara när
socialdemokrater är eniga.
Som kristen röstar jag för en möjlighet till
registrerat partnerskap. Jag hoppas nämligen att
därmed kunna ge viss upprättelse åt en grupp
människor som möter mycket intolerans. De brev
och telefonsamtal som har strömmat in under de
senaste dagarna har gjort mig både ledsen och
betryckt. De som har försökt att övertala mig att
rösta mot partnerskapslagen har i flera fall, dess
bättre inte i alla, uppvisat en skrämmande
oförståelse för de homosexuellas situation.
I dessa övertalningsförsök har det sällan åberopats
kärlek; det har talats väldigt litet om kärlek. Men i
bibeln står det: Kärleken är tålig och mild, den
förhäver sig icke. Men det har förekommit mycket
av förhävelse i motståndet mot lagutskottets
förslag.
Den föreslagna lagen om registrerat partnerskap
förutsätter inte homosexualitet, men den
tillkommer för att undanröja ett problem som
homosexuella upplever som allvarligt och
kränkande. Lagen är således till för att hjälpa en
minoritet, en minoritet som under lång tid varit
diskriminerad.
När man ser motståndarnas aktioner kan man få
intrycket att den föreslagna lagen skulle kunna leda
till stor skada för någon. Jag har svårt att förstå det.
Vem lider skada av att samhället försöker ge stöd
åt dem som eftersträvar en varaktig relation?
Förklara det för mig!
Förslaget om att erbjuda en s.k.
hushållsgemenskap är, såvitt jag uppfattar det, ett
försök till undanflykt. Det är ett försök att undgå
kravet på ett rakt och öppet ställningstagande i den
egentliga frågan. Det är ett sätt att dölja, gömma
undan och skjuta frågan på framtiden.
Det slags partnerskap som lagförslaget tar sikte på
rör relationer där det finns en varaktig sexuell
gemenskap, förutom all övrig gemenskap som
uppstår mellan människor som älskar varandra. De
som vill ersätta den föreslagna lagen med s.k.
hushållsgemenskap är uppenbarligen beredda att
acceptera också homosexuella relationer. Men man
vill inte tala i klartext om detta.
Om man inte anser att samhället bör utveckla dess
acceptans av homosexualitet kan jag inte förstå hur
man har tänkt sig utformningen av lagen om
hushållsgemenskap. Skall de homosexuella
uteslutas också i detta sammanhang? Den frågan
kräver ett rakt och entydigt svar.
Jag vill också citera ett avsnitt ur det remissvar som
Kristna Studentrörelsen i Sverige, KRISS,
avlämnade: ''För oss som kristen rörelse känns det
smärtsamt att konstatera att ''den kristna
opinionen' alltid tycks inta en rigid moralistisk
hållning i frågor som handlar om samlevnad, utan
att se de människor som drabbas av starka och
väletablerade människors ''principfasthet'.''
Kristna Studentrörelsen i Sverige konstaterar att de
kristna röster som hörs starkast inte talar för hela
kistenheten.
Jag har med detta inlägg velat markera samma sak.
Låt mig dessutom tillägga att jag tycker att denna
debatt är något märklig, eftersom den så ensidigt
från nejsägarnas sida handlar om formaliteter. Den
handlar om formaliteter om Lagrådets yttrande.
Lagrådet skall man ha respekt för, men det gäller
att man är konsekvent också.
Jag kunde konstatera att arbetsmarknadsutskottet
i dag justerade ett betänkande om ett nytt a-
kassesystem. Jag tycker att den utskottsmajoriteten
inte visade särskilt stor respekt för Lagrådet. Det
har också förekommit kritik mot Lagrådet i andra
frågor från kds håll. Respekten för Lagrådet tycks
vara något selektiv, men jag tänker inte gå in i
sakfrågan i övrigt.
Det har talats om formaliteter kring
utskottsinitiativ osv. Efter att ha lyssnat till denna
debatt efterlyser jag sakargumenten. Vad är det
som de som säger nej till förslaget om ett registrerat
partnerskap säger nej till? Man vill ju bara skjuta
förslaget på framtiden. Det bör utredas bättre,
säger man. Det bör också förankras i internationell
lagstiftning. Men själva sakskälen saknas. Döljer
man dem bakom formalitetsskäl därför att
sakskälen är så svaga?
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde Lennart Nilsson (s).
Anf. 58  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Georg Andersson inleder med att
bakgrunden till hans ställningstagande utgår från
hans kristna tro. Den har jag en mycket djup
respekt för.
Vi har det gemensamt att vi står på samma
fundament. Och jag hamnade i den paradoxala
situationen i utbildningsutskottet att jag var den
som slogs för att den kristna etiken och den
västerländska humanismen skulle tas med i
skrivningen, men Georg Anderssons partibröder
stred hårt emot mig och andra som kämpade för
det.
Georg Andersson talar om kärlek. Det skulle jag
också gärna vilja göra, mycket och länge. Vi har
samma grundpositiva dyrkan till detta underbara
fenomen. Men det är inte kärlek som vi i dag
diskuterar. Att det skall vara så svårt att acceptera
det! Låt mig dra en parallell. Jag är nämligen
övertygad om att Georg Andersson då förstår vad
jag menar.
Vad är dopet? Georg Andersson vet det. För de
flesta människor handlar dop om att få sitt namn,
men det handlar inte ett ögonblick om det. Dopet
är någonting helt annat. Man döper inte någon till
ett namn. Namngivning och dop har inte med
varandra att göra. Det finns dess värre många
människor som inte vet det, men Georg Andersson
vet det.
För att göra frågan mycket tydlig och konkret, så
att t.o.m. Karin Pilsäter förstår den, vill jag säga:
Vad är det för fel på den kärlek och den lycka som
människor kan uppleva i andra förhållanden än
parförhållanden? Jag känner inte till Georg
Anderssons civila förhållanden, men tänk tanken
att två kvinnor dyrt och heligt i sitt innersta älskar
Georg Andersson, att det är besvarat från hans
sida, lika dyrt och heligt och äkta, att de gör det i
fullständig frihet -- det handlar inte alls om tvång --
och att de tre vill leva tillsammans. Vad är det för
fel på den kärleken?
Anf. 59  GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Stefan Kihlberg bjuder upp till någon
sorts kärleksdrama, som jag helt plötsligt skulle ta
ställning till. Jag avstår från det.
Jag uppfattar Stefan Kihlbergs resonemang om
månggifte som ytterligare ett sätt att smita undan
diskussionen i den här frågan. Jag tar gärna en
diskussion om månggifte senare och motiverar
varför jag säger nej till det. Varför går Stefan
Kihlberg in på det sidospåret i den här
diskussionen?
Stefan Kihlberg säger att det här inte handlar om
kärlek. Det är också ett sätt att skjuta undan och
ringakta den känslomässiga relation som
homosexuella upplever. Även om det i lagteknisk
mening inte förutsätts med det här lagförslaget,
uttrycks det klart att lagen tillkommer för att
tillgodose dessa människors djupt och starkt kända
behov.
Anf. 60  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Det handlar inte alls om att smita.
Georg Andersson efterlyste, upprepade gånger, i
sitt huvudanförande just sakargumenten. Men
sakargumenten är ju värderingar, ideologi och
inställning till existentiella frågor.
Det är Georg Andersson som smiter undan, genom
att inte svara på frågan utan hänvisa till att han i
andra sammanhang skall utvecka det. Men det är ju
här, om någonstans, just i denna situation, när vi
står inför detta beslut, som det vore värdefullt att
få veta vad Georg Andersson tycker. Tre minuter
är ganska lång tid att sammanfatta på, och Georg
Andersson hinner en bra bit på vägen att
åtminstone ge oss en antydan om vad han tycker om
den kärlek som jag beskrev. Han behöver inte gå
in i sitt eget privatliv, utan vi kan göra det till mitt
problem.
Vi kan tänka oss att jag är djupt förälskad i två
kvinnor, att de är lika djupt förälskade i mig och att
vi vill leva tillsammans. Vad tycker Georg
Andersson om den relationen och den kärleken?
Jag vill gärna veta det, eftersom det är ett
sakargument i en debatt som gäller värderingar
kring ett samhälles normsystem.
Det handlar inte om att vi inte skall respektera och
tolerera. Det är självklart -- det känns nästan tjatigt
att behöva upprepa det. Där är vi fullständigt
överens. Det handlar om vad samhället skall
sanktionera och var ramarna går för en
samhällsgemenskap. Det är huvudfrågan.
Anf. 61  GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Det har förts många diskussioner och
samtal beträffande handläggningen av detta
ärende. Jag vill bara inledningsvis konstatera att
sättet att handlägga ett så viktigt ärende som det
kammaren nu diskuterar och som kammarens
ledamöter skall ta ställning till har varit mycket
märkligt. Med anledning av vissa antydningar vill
jag bara säga att det faktum att vi mycket starkt
ifrågasätter handläggningen av ärendet, bl.a.
utifrån Lagrådets yttrande, inte innebär någon
kritik mot dem i utskottskansliet som har haft att
hantera frågan. Vad det handlar om är hela
beredningsprocessen, som enligt min uppfattning
är klandervärd.
Jag övergår nu till sakfrågan. Det är utomordentligt
många som har varit och som är engagerade i den
här debatten. Det är förståeligt, och man skall
respektera det, därför att debatten handlar mycket
om engagemang och om värderingar.
Personligen fick jag mitt partis uppdrag att sitta i
Partnerskapsutredningen. Vi arbetade under
ganska lång tid, och det var under det
utredningsarbetet som vi fick ta ställning i den här
viktiga frågan.
Jag vill litet grand motivera varför jag tog ställning
som jag gjorde i Partnerskapsutredningen och
likaså nu i anslutning till ärendets behandling i
kammaren.
Mitt motiv är helt enkelt att jag anser, utifrån den
moderata grundvärdering som jag har, att
äktenskapet är unikt. Äktenskapet är en av
samhällets viktigaste grundstenar. I detta finns en
mycket grundläggande värdering. Jag tycker att det
finns anledning att klart markera detta i debatten,
därför att den frågan kommer att vara en ganska
viktig del när det gäller hur olika människor för
diskussionen ute i samhället, utanför denna
kammare.
Det är ändå så, fru talman, att relationen mellan
man och kvinna är unik. Det är enbart inom ramen
för dessa relationer som barnen föds, och det är
barnen som är grunden för samhällets fortbestånd.
Det är detta som är det unika när det gäller
äktenskapslagstiftningen och de relationer som
regleras inom ramen för denna lagstiftning.
Motivet för det lagstadgade skyddet för
familjeinstitutionen är ju detta -- det är detta som är
grunden. Det är givetvis samhällets skyldighet att
värna om denna lagstiftning, dels utifrån
äktenskapslagstiftningen, dels utifrån
föräldraansvaret.
Detta faktum innebär inte att vi inte skall erkänna
olikheter. Människor är olika, har olika behov och
olika önskemål.
När vi i utredningen sade nej till införande av
registrerat partnerskap och i dag tillstyrker den
reservation som är fogad till lagutskottets
betänkande, innebär detta inte någon
diskriminering av andra samlevnadsformer, av
homosexuella eller av kärlek och känslor, såsom
man tidigare har försökt göra gällande från
talarstolen. Vad det handlar om är att se på vilken
grund man bygger en lagstiftning och vilka motiven
för lagstiftningen som sådan är.
Jag tror att vi måste vara överens om att vi aldrig
kan lagstifta fram vare sig känslor, kärlek eller
omtanke. Det ligger inom ramen för vars och ens
ansvar, det personliga ansvaret. Man skall givetvis,
som någon talare tidigare sade, vara den man är --
man har rätt att vara sig själv.
Det är samma sak när det gäller människors lika
värde. Det beror inte heller på den enstaka
särlagstiftningen, utan människors lika värde är
förankrat i det faktum att vi är människor och också
i det faktum att vi som människor är olika i rätt
många avseenden.
Jag menar också att det när det gäller frågan om en
äktenskapsliknande lag för homosexuella finns
anledning att se till vilka förväntningar en sådan
lagstiftning föder. Vi vet redan att både RFSL och
RFSU ser detta som första steget till adoption,
insemination och gemensamt föräldraskap. Jag
respekterar deras syn på detta. De arbetar utifrån
den uppfattningen. Men då är frågan: Hur ser
majoriteten på de förväntningar som man skapar
genom denna lag samtidigt som man i betänkandet
säger nej till detta? Det gör man visserligen på
ganska märkliga grunder: Man säger att det i dag
inte är vetenskapligt bevisat. Man bygger alltså sitt
nejsägande på vetenskaplig dokumentation. Men
det måste ju också finnas värderingar med i ett
sådant sammanhang, fru talman.
När vi stiftar lagar måste vi alltid ställa oss frågan:
Varför stiftar vi lagarna? När det gäller
äktenskapslagstiftningen är ju motivet väldigt klart,
som jag tidigare har sagt.
När vi stiftar lagar måste vi också ha klart för oss
effekten av lagstiftningen. Lagrådet har pekat på en
rad oklara effekter av en lag inom ramen för
partnerskapsförslaget. Vi hade egentligen samma
problem i Partnerskapskommittén. Det går inte att
säga att de som omfattas av lagen får ta sitt eget
ansvar. Vi måste när vi stiftar lag också vara
beredda att se vilka effekter och vilka problem en
lagstiftning kan få. Jag tänker då t.ex. på det
internationella området.
Till sist, fru talman, vill jag ta upp frågan om en
lagstiftning baserad på hushållsgemenskap.
Förslaget om en utredning om det är inte trams,
Elisabeth Persson. När vi reservanter diskuterade
den frågan i partnerskapsutredningen gjorde vi det
utifrån mycket seriösa överväganden. Det fanns
också med i direktiven till utredningen.
Det finns människor som har en
hushållsgemenskap som inte är grundad på sexuell
läggning utan på andra viktiga grundvärderingar
och relationer. Vad det handlar om när det gäller en
översyn av dessa människors livssituation är
framför allt deras sociala trygghet. Vi vet att det där
har uppstått problem i ganska många sammanhang.
Vi vet inte hur många det gäller. De är inte heller
någon stark påtryckargrupp. Men vi vet att
problemen finns. Det framgick av
utredningsdirektiven.
Vi reservanter i utredningen har följt upp detta och
vill att frågan skall utredas. Nu har också utskottet
kommit fram till att man skall utreda frågan om
hushållsgemenskap även i andra sammanhang. Då
menar jag att man inte nu skall fatta ett beslut om
en särskild lag om partnerskap för homosexuella.
En sådan trygghetslagstiftningen skall omfatta de
människor som varaktigt har hushållsgemenskap
men den skall inte grundas på sexuell läggning. Den
skall vara baserad på de behov som finns i samband
med att man varaktigt delar hushåll.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka avslag på
utskottets hemställan och bifall till reservationen.
I detta anförande instämde Sten Svensson (m),
Lars Björkman (m), Bengt Wittbom (m),
Margareta Gard (m), Karin Falkmer (m), Birgit
Henriksson (m), Per-Richard Molén (m), Stefan
Kihlberg (nyd), Olle Lindström (m), Bertil
Danielsson (m), Ingvar Eriksson (m), Maud
Ekendahl (m), Jan-Olof Franzén (m), Mona Saint
Cyr (m), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m),
Elisabeth Fleetwood (m), Filip Fridolfsson (m),
Birger Hagård (m), Inger Koch (m), Bo
Arvidson (m), Per Stenmarck (m), Lennart
Fridén (m), Bertil Persson (m), Jan Backman (m)
och Sonja Rembo (m).
Anf. 62  GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Som lekman på det här området vill jag
fråga Göte Jonsson om han menar att
hushållsgemenskap innefattar också dem som lever
i ett homosexuellt förhållande? Kan man med en
lagstiftning om hushållsgemenskap få en
registrering också av denna form av partnerskap,
låt vara att det inte blir under det namnet? Är det
alltså namnfrågan det handlar om, eller på vad sätt
särbehandlas homosexuella inom ramen för en
lagstiftning om hushållsgemenskap?
Anf. 63  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! De tankegångar som vi har haft när det
gäller en lagstiftning om hushållsgemenskap är att
den skall grundas på det faktum att man varaktigt
delar hushåll. Det kan gälla homosexuella, det kan
gälla syskon, det kan gälla goda vänner och det kan
gälla andra. Grunden för hushållsgemenskapen är
således att man varaktigt delar hushåll.
Hushållsgemenskapen är inte baserad på sexuell
läggning. Det är skillnaden.
Det är i det sammanhanget inte heller fråga om
något registreringsförfarande. Hur man formellt
skall gå till väga när det gäller att lösa det praktiskt
är en sak som den kommande utredningen får titta
närmare på.
Anf. 64  GEORG ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det är väl ändå nödvändigt att sådana
förhållanden registreras på något sätt! På något sätt
måste det väl ske, så att samhället vet vilka det är
som lever i hushållsgemenskap.
Om detta innefattar också homosexuella par -- det
utgick jag ifrån -- innebär det att nej-sidan är
beredd att acceptera ett registrerat förhållande
mellan homosexuella bara det inte kallas det som
det kallas i lagförslaget nu. Bara det innefattar
också andra, som inte åberopar någon homosexuell
gemenskap i sitt parförhållande, är nej-sidan
beredd att acceptera det.
Då är det ju ett sätt att dölja hela frågan, menar jag.
Det innebär att man i smyg accepterar vad
partnerskapslagen vill få sanktionerat. Är det inte
så det skall tolkas? Därmed kanske man skulle
kunna avdramatisera den fråga som av en del
kritiker har kallats för en ödesfråga för nationen.
Anf. 65  GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Nej, det är inte någon form av
smygförändring, Georg Andersson. Skillnaden är
helt enkelt att det förslag som lagutskottets
majoritet nu har lagt fram är en mycket
långtgående lag som gäller ett äktenskapsliknande
förhållande och som är baserad på sexuell läggning.
Vad jag menar med en lag om hushållsgemenskap
är en trygghetslagstiftning som är baserad på
varaktig hushållsgemenskap. Om homosexuella
varaktigt delar hushåll omfattas de av denna
trygghetslag, precis på samma sätt som två syskon
som varaktigt delar hushåll. Den lagen blir då
generell. Men den kommer givetvis inte att omfatta
hela äktenskapslagstiftningens lagregister. Vilka
delar av våra trygghetssystem som skall gälla dem
som delar hushållsgemenskap blir en fråga för
regeringen och utredningen att titta närmare på.
Det är alltså en stor och väsentlig skillnad mellan
det förslag som föreligger i dag och ett förslag som
är baserat på hushållsgemenskap. Frågan gäller på
vilka grunder vi skall skapa denna
trygghetslagstiftning.
Anf. 66  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Vi har haft en lång debatt. Jag skall
därför försöka göra en kort variant av mitt
anförande.
Om riksdagen i dag säger ja till en partnerskapslag
säger man ja till kärlek och trohet mellan
människor, oavsett kön. Det är ett ja till tolerans,
och det är ett nej till diskriminering av den
homosexuella kärleken.
Partnerskapslagen är ett led i vår strävan att
undanröja den fördömande inställning till
homosexuella som har en lång historia bakom sig
och som vi märker så tydligt ute i samhället i dag.
Socialstyrelsen gav 1990 ett förslag till en
partnerskapslag. Detta förslag bereddes i
regeringskansliet, vilket ledde till tillsättandet av
Partnerskapskommittén, där jag var ordförande.
Ett direktiv var att vi skulle utvärdera sambolagen
för homosexuella. Vi fann att den sällan användes
och att den var okänd av många. Vi skulle överväga
behovet av ett registrerat partnerskap och om en
sådan lag enbart borde omfatta homosexuella
relationer eller om den i stället borde utgå från
någon form av hushållsgemenskap. Av den tidigare
debatten framgick det varför man inte kunde
stanna vid att lagen skulle utgå från en
hushållsgemenskap; bl.a. Maj-Lis Lööw talade om
det. I det fallet handlar det om en heterogen grupp
vars behov vi inte känner till och som vi av
integritetsskäl inte ville studera närmare. Däremot
hade de homosexuella önskemål om ett registrerat
partnerskap.
Man kan gå vidare och titta på
hushållsgemenskapen på ett annat sätt, men det
kommer att bli ganska knepigt.
Utredningens majoritet, bestående av
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Folkpartiet, ansåg att man, i likhet med Danmark
och Norge, skulle införa en lag om partnerskap; det
föreslog även Socialstyrelsen. Utgångspunkten är
ideologisk. Den bygger på tanken om människors
lika värde och likhet inför lagen, att den
homosexuella och den heterosexuella kärleken är
likvärdig och att vi skall bejaka och inte förneka
kärlek mellan människor. Kärlek är en viktig
drivkraft för vårt samhälle.
Vi anser att det inte ankommer på samhället att ha
synpunkter på människors val av samlevnadsform,
så länge någon tredje part inte skadas. Vi skall
underlätta för människor att leva enligt sina egna
önskemål; vi skall inte hindra dem från det. Vi vill
tillgodse homosexulla pars önskemål om att få en
värdefull ram för sina relationer och ett sätt att
manifestera sin kärlek på. Vi vill också tillgodose
dessa människors behov av ekonomisk och juridisk
trygghet i sina relationer. Med en sådan här lag
skulle det också skapas en ökad medvetenhet om
och förståelse och öppenhet för homosexuella
relationer.
Majoriteten sade alltså ja till en lag om
partnerskap. När det gällde lagstiftningstekniken
gjorde vi en mycket omfattande genomgång av
äktenskapets rättsverkningar. Vi kom fram till att
den enda möjliga lagstiftningstekniken var den som
Socialstyrelsen hade föreslagit och som man
använde i Danmark och Norge. Det rör sig om en
kortfattad lag som i huvudsak motsvarar vad som
gäller för äktenskap. Det finns undantag i fråga om
adoption, tillgång till insemination eller annan
konstlad befruktning. Vissa gamla speciallagar som
är specifikt skrivna för män och kvinnor är också
undantagna. Dessa lagar håller dessutom på att
utrangeras ur vår lagstiftning. Ett annat undantag
avser den internationella giltigheten. Den frågan
har vi redan diskuterat.
Detta beslut är mycket viktigt av flera skäl. Det
handlar om grunderna för vårt samhälle, nämligen
om tolerans och kärlek mellan människor. För oss
liberaler är toleransen en av de viktigaste
grundprinciperna. Den har vuxit fram ur respekten
för varje människas rätt att hävda en avvikande
mening. Men ett liberalt förhållningssätt går längre
än att endast acceptera andra uppfattningar än den
som man själv omfattar. Det är som engelsmannan
Peter Nicholson skriver i sin essä om tolerans som
ett moraliskt ideal. Han skriver att tolerans är
förmågan att avstå från att utöva makt över andras
åsikter fastän de skiljer sig från ens egen
moraluppfattning.
En del kristna har haft invändningar mot en
partnerskapslag, men det finns andra kristna som
gör en annan tolkning av Bibeln utifrån
evangeliernas kärleksbudskap. Det har varnats för
att en partnerskapslag skulle vara ett hot mot
äktenskapet. Men samhällets signaler visar ju på
det motsatta. Med en partnerskapslag understöds
fasta relationer mellan vuxna människor.
Fru talman! Det finns många missuppfattningar om
vad homosexuell kärlek är. Det vittnar den
brevskörd som jag har fått sedan 1991 om. Breven
visar att man tror att homosexualitet enbart handlar
om sexuella handlingar. Man tror inte att det i en
homosexuell relation finns samma mått av vänskap,
omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek, lust och närhet
som i den heterosexuella relationen.
Partnerskapslagen kommer att bidra till en ökad
förståelse för vad homosexualitet är. Den är en
bekräftelse på att all kärlek är lika mycket värd,
oavsett om den riktar sig till någon av samma eller
motsatt kön.
Jag skulle vilja citera ett stycke ur pastor primarius
Ludvig Jönssons predikan i Storkyrkan under den
homosexuella frigörelseveckan i augusti 1981. Den
handlar om kärleken och dess komplicerade väsen.
Jag nöjer mig med att rekommendera er att läsa s.
41--44 i hans bok Kärlekens manifest.
Att säga ja till partnerskapslagen är att bejaka det
finaste som finns: kärleken mellan människor.
Kärlek är en bristvara i dagens samhälle. Den skall
vi vara rädda om. Detta var något som Kent
Carlsson också värnade om. Jag beklagar att han
inte kunde få uppleva den här dagen.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationen. Jag kommer inte att ta
repliker på Stefan Kihlberg.
(Applåder)
Anf. 67  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Fru talman! Barbro Westerholm har varit drivkraft
nummer ett på detta område. Det kan man nog
säga utan att överdriva. Hon driver ärendet framåt
till varje pris.
Jag har en fråga till Barbro Westerholm: Vad
innebär folklig förankring för Barbro Westerholm
när det gäller lagstiftning?
Vi rör oss nu kring ett område som gäller den
privaträttsliga lagstiftningen. Om denna
lagstiftning kommer till stånd kommer den att
beröra enskilda människor väldigt djupt. En sådan
här lagstiftning brukar vi vilja ha en bred folklig
förankring kring.
I Partnerskapskommittén blev det minsta möjliga
majoritet för Barbro Westerholms linje. I
lagutskottet blev sifforna 8--7 för denna
lagstiftning. Vad vi reservanter i dag begär av
riksdagen är att man skall söka en bredare folklig
förankring utanför riksdagen. Min fråga är endast
en: Vad betyder folklig förankring för Barbro
Westerholm?
Anf. 68  BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! Folkpartiet liberalerna har alltid stått
upp för minoriteter, det glömda Sverige och
flyktingar. Vi har hävdat minoriteters rätt att bli
rättvist behandlade i detta samhälle. Det är
drivkraften också när det gäller den här
lagstiftningen. Om vi skulle vänta på en bred
förankring skulle vi få vänta för länge. Jag är stolt
över att tillhöra ett parti som har den här ideologin.
Mitt engagemang bottnar i vad jag fick veta om de
homosexuellas situation när jag kom som chef till
Socialstyrelsen 1979.
Anf. 69  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Fru talman! Reservanternas förslag och modell kan
innebära att vi får en större folklig förankring. Det
behöver uppenbarligen inte bli sämre för
minoriteten i fråga. Men det ges en möjlighet att
även få med de breda grupperna i sammanhanget.
Är det principiellt viktigare att slå vakt om vissa
grupper än om andra?
Anf. 70  BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! Den grupp som Holger Gustafsson
avser är mycket heterogen. Såvitt vi kan förstå
handlar det t.ex. om arbetskamrater, studerande
och andra människor som av olika skäl bor
tillsammans och som vill ta olika ansvar för
varandras liv, leverne, bohag osv. Den lagstiftning
som det talades om i utredningen blir för grund för
att kunna tillgodose de behov som
partnerskapslagen tillfredsställer.
Anf. 71  STEFAN KIHLBERG (nyd) replik:
Fru talman! Barbro Westerholm gjorde en mycket
vacker deklaration till kärleken och toleransen. Jag
har inte en enda invändning mot den vackra verbala
deklarationen. Så långt är vi fullkomligt överens.
Jag instämmer till fullo.
Är Barbro Westerholms kärlek och tolerans
obegränsad? Det är inte min -- just därför att jag
värnar om kärlek och tolerans. Jag inser att man
måste ha ett normsystem och att man måste sätta
upp gränser. I annat fall blir det inte kärlek och
tolerans. Barbro Westerholm vet lika väl som jag
att civilisationen och kulturen är ett mycket tunt
skal över ganska otrevliga krafter. Även om jag i
grunden har en mycket positiv människosyn inser
jag att det krävs mycket lagstiftning och många
normsystem för att värna kärlek och tolerans.
Allt det som Barbro Westerholm säger går att
tillämpa på kärlek även i andra relationer. Varför
gäller det endast parrelationer? Vad har Barbro
Westerholm emot adoption och insemination i
homosexuella parförhållanden? Vad är det för fel
på det?
Jag vet att jag inte kommer att få något svar. Barbro
Westerholm deklarerade avslutningsvis att hon inte
förmår leva upp till det hon säger, nämligen kärlek,
tolerans, respekt för andra människor och för att
andra människor faktiskt har andra värderingar.
Hon väljer det billiga knepet. Barbro Westerholm
sjönk mycket i min aktning genom den utsagan. Jag
har haft stor respekt för henne tidigare och upplevt
henne som parhäst i samband med
tobakslagstiftningen. Jag har upplevt henne som en
mycket klok och omdömesgill kvinna tillika chef för
gamla Medicinalstyrelsen. Den kommentar hon
lämnade talarstolen med sänkte henne i mina och
troligen också i många andras ögon.
Att säga vackra ord är lätt. Det klarar vem som
helst. Men trovärdigheten kräver att man i handling
åtminstone visar en vilja att leva upp till de vackra
ord man deklarerar. I annat fall är man inte
trovärdig. Enkelt sammanfattat: Det goda
föredömet är trovärdigt men verbala luftmaränger
åstadkommer ingenting.
Anf. 72  CHRISTINA LINDERHOLM (c):
Fru talman! Mycket har redan sagts under dagens
debatt. Argumenten för en partnerskapslag har
varit många och tydliga. Jag vill gärna instämma i
vad flera talare har sagt, bl.a. Elisabeth Persson,
Maj-Lis Lööw, Karin Pilsäter, Ingela Mårtensson
och Barbro Westerholm. Argumenten mot har förts
med, vid första åhörandet av flertalet talare, kritik
mot förfaringssättet och den formella hanteringen.
Men det finns en underton av något annat. Det
skulle varit bra om detta lyfts upp i ljuset.
Fru talman! Jag skall inte upprepa vad som sagts.
Jag vill betona det som för mig varit vägledande vid
mitt personliga ställningstagande. Det är inte något
argument som är plötsligt uppflammande och som
jag har hört under dagen. Mitt ställningstagande
baserar sig på ett noga och ansvarsfullt
övervägande. Det är viktigt att man överväger
noga. I det fallet håller jag helt med Holger
Gustafsson. Det här är ett djupt moraliskt
ställningstagande.
Det främsta skälet för mig är att riksdagen har ett
lagstiftande ansvar som skall tas på allvar, och i det
ansvaret ligger att undanröja diskriminerande
lagstiftning och ha respekt för alla människors lika
värde. Det har betydelse både faktiskt och
symboliskt.
Folkhälsorådet skrev i november 1993 till
Socialdepartementet angående diskriminering av
homosexuella: ''Det förekommer fortfarande i
samhället en dold, ibland omedveten, men inte
desto mindre oacceptabel diskriminering av
homosexuella. Om diskriminering av homosexuella
ska kunna undanröjas är det nödvändigt att
samhället bidrar till att negativa attityder och
felaktiga begreppsbildningar motverkas.''
I ett annat yttrande från Folkhälsoinstitutet skriver
man att ''En lag om partnerskap skulle undanröja
ett flertal kvarvarande och för homosexuella
diskriminerande lagar, förordningar och
myndighetsregler. Homosexuella har t.ex. inte
efterlevnadsskydd eller arvsrätt när den ena parten
i förhållandet dör. Det är i dag omöjligt för
homosexuella att få gemensamt bostadsbidrag.''
Det sades även annat i det yttrandet, men jag nöjer
mig med det här exemplet.
De här två citaten är för mig grunden till att jag står
bakom förslaget till partnerskapslag.
Jag hade ett antal frågor som jag skulle vilja ställa
till de som har reserverat sig i betänkandet. Med
hänsyn till kammaren, den långa tid debatten har
pågått och det antal talare som fortfarande står på
talarlisten, avstår jag från det.
Till ledamöterna från kds, som betonar och
kritiserar den formella hanteringen, vill jag ändå
ställa en fråga. Varför har ni, med er omsorg om
formalia och lagrådets synpunkter, arbetat aktivt i
konstitutionsutskottet för en snabb förändring av
lagstiftningen, t.o.m. av grundlagar, när det gäller
barnpornografi? Vad är konsekvensen? Jag vill
betona att jag är för att riksdagen tar ställning för
barnen och vidtar de nödvändiga lagändringarna på
detta område. Det kommer vi att diskutera om ett
par dagar. Men kds har blockerat regeringens
möjlighet att lägga fram en proposition om ökat
skydd för barnen vad gäller barnpornografi och låtit
konstitutionsutskottet ta över lagstiftningsarbetet.
Samtidigt kritiserar ni att lagutskottet har fått göra
lagstiftningsarbetet när det gäller
partnerskapslagen. Vad är konsekvensen och vad
är det för skillnad? Jag skulle vilja ha svar på den
frågan.
Fru talman! Låt oss skicka rätt signaler, låt oss ta
vårt ansvar mot diskriminering varhelst och mot
vilka den än uppträder och låt oss göra det möjligt
för människor att bekräfta sin gemenskap, kärlek
och sitt förtroende för varandra och inte blanda
ihop korten med ord som smittoeffekt, adoption
m.m. som inte är relevanta för just detta
betänkande. Det handlar om möjligheten att
registrera sitt partnerskap, varken mer eller
mindre. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde tredje vice talman
Bertil Fiskesjö (c).
Anf. 73  CHATRINE PÅLSSON (kds):
Fru talman! Det är nu sju år sedan riksdagen
behandlade frågan om en speciell lag för
homosexuella sambor. I samband med det passade
det dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna på
att framföra krav på en mera omfattande lag, som
i familjerättslagstiftningen helt skulle jämställa
hetero- och homosexuella.
Övriga partier var dock eniga om följande skrivning
i lagutskottets betänkande som senare antogs av
riksdagen: ''Utskottet kan dock inte ställa sig
bakom förslaget i motionerna'' -- de motioner där
man ville ha likalydande lagstiftning för hetero- och
homosexuella -- ''att den familjerättsliga
lagstiftningen i sin helhet skall bli tillämplig på
homosexuella par och att dessa därmed skall få
möjlighet att bl.a. gifta sig och adoptera barn.
Som framhålls i propositionen är värderingarna om
äktenskapet som en institution för en man och en
kvinna så grundmurade i samhället att det inte
möjligt att införa bestämmelser som ger två
personer av samma kön rätt att ingå äktenskap med
varandra. En sådan lagstiftning skulle stå i strid
med den allmänna uppfattningen inom ett centralt
livsområde.''
Socialdemokrater, folkpartister, moderater och
centerpartister ställde sig alltså bakom detta
uttalande. Det som för bara några få år sedan
samlade en kompakt majoritet i riksdagen bedöms
av vissa debattörer i dag som något helt främmande
och felaktigt.
Jag har självfallet respekt för människor som i den
här frågan har ändrat uppfattning. Samtidigt begär
jag respekt för den ståndpunkt jag själv och mitt
parti företräder, även om andra inte delar den.
Fru talman! Inför dagens beslut kan det vara
nödvändigt att fråga sig vad som fått vissa partier
att så fullständigt ändra ståndpunkt. Är det så att
en lag om ett registrerat partnerskap inte längre står
i strid med den allmänna uppfattningen inom ett
centralt livsområde? Har de grundmurade
värderingarna om äktenskapet som institution
rämnat? Jag tror inte det.
Av alla världens länder är det bara två som har
infört partnerskap för homosexuella. Det bevisar
väl om något att det är en grundmurad inställning
att äktenskapet tillhör man och kvinna.
Till frågan om registrerat partnerskap hör också det
faktum att man inte kan stifta lagar utan att det har
en normativ effekt på samhället och det
uppväxande släktet. Äktenskapet mellan man och
kvinna är en av samhällets mest betydelsefulla
ordningar. Det är nödvändigt för att bygga upp
stabila familjer och för att ge individer deras
viktigaste sociala skyddsnät och grundläggande
sociala gemenskap. Äktenskapet har en
särställning som samlevnadsform framför andra.
Det är den samlevnadsform som uppges vara den
bästa för barnen.
Vi kan fatta många beslut här i riksdagen. Men på
samma sätt som vi inte har några befogenheter eller
någon kompetens att bedöma kärleken, ömheten,
sexualiteten i ett äktenskap mellan man och kvinna
har vi riksdagsledamöter ingen kompetens att
värdera och ta ställning till känslor i ett
homosexuellt förhållande. Att införa en lag om
registrerat partnerskap för att jämställa kärlek
homosexuella emellan med kärlek mellan
heterosexuella är därmed ett tankefel.
Fru talman! Alla människor, oavsett ras, kön,
politisk åskådning eller sexuell läggning, är lika
mycket värda och har samma rättigheter och
skyldigheter i samhället. Det råder fortfarande
fördomar om homosexuella, men detta måste vi
bekämpa med andra metoder. Att sprida kunskap
är en viktig metod. Vi måste med all kraft motverka
all diskriminering. Men när det gäller värderingar
om homosexuella är problemet komplext. Det är
en mycket grov förenkling att säga att en lag om ett
registrerat partnerskap skulle kunna lösa
diskrimineringsproblemen. Vore det lagar som var
lösningen, vore det enkelt för vi har redan lagar
mot diskriminering och en sambolag för
homosexuella. Då borde saken redan vara ordnad.
I krav på registrerat partnerskap framförs det som
om en rättighet förvägrades de homosexuella om de
inte får gifta sig -- därav uppfattningen att de
homosexuella diskrimineras. Vad som kan anses
vara rättigheter är emllertid en definitionsfråga.
Statens förmåner till dess medborgare uppfattas
ofta efter ett tag som rättigheter. De mänskliga
rättigheter som dock anses gälla oavsett land och tid
är de som Sverige skrivit under i
Europakonventionen. Enligt artikel 12 i
Europakonventionen har giftasvuxna män och
kvinnor rätt att ingå äktenskap och bilda familj i
enlighet med de inhemska lagar som reglerar
utövandet av denna rättighet.
Äktenskapet sanktioneras för barnens skull. Det
registrerade partnerskapet måste således
sanktioneras av någon annan orsak. Vi ser ingen
anledning till att en samlevnadsforms förmåner
överförs till en annan när huvudanledningen till
förmåner saknas. Det registrerade partnerskapet
kan visserligen komma att tas som intäkt för
homosexuella att skaffa barn. Men när barn är
inblandade måste man tänka på barnets bästa. Det
är ingen rättighet att ha barn. Däremot har barn
rätt att ha två föräldrar, en mamma och en pappa.
Det finns ingen anledning att stödja en
samlevnadsform som från början förutsätter att
barnet inte får växa upp med båda sina föräldrar.
Det är på fel grunder som ett registrerat
partnerskap föreslås. En rättslig trygghet kan fås
utan att själva äktenskapet som konstellation
kopieras. Det kan finnas andra långvariga
gemenskaper än just vissa homosexuella som
efterfrågar en juridisk trygghet.
Jag har i Partnerskapskommittén tillsammans med
företrädare för Moderaterna, Centerpartiet och Ny
demokrati reserverat mig av just denna anledning.
Vi anser att man bör utreda om det finns ett behov
av förstärkt trygghet för människor som
stadigvarande delar hushåll. Det kan gälla syskon
som bott tillsammans under lång tid, homosexuella
eller andra stadigvarande hushållsgemenskaper
som baseras på långvarig vänskap. I många fall har
oförutsedda händelser som hastigt dödsfall skapat
stora problem för den efterlevande i en sådan
hushållsgemenskap. En översyn av förhållandena
för den grupp människor som delar
hushållsgemenskap skall omfatta såväl
sociallagstiftningen, förmånstagarbegreppet i
försäkringssammanhang som annan berörd lag.
Fru talman! Det är än en gång angeläget för mig att
entydigt slå fast alla människors lika värde. Men i
det ligger också ett klart accepterande av
människors olikheter. Det är enligt min uppfattning
varken möjligt eller önskvärt att försöka skyla över
olikheten genom otydlig likformighet i viss
lagstiftning. Jag vill vädja till kammarens
ledamöter att på nytt besinna sig i denna
utomordentligt viktiga fråga.
Jag yrkar bifall till reservationen under mom. 1.
I detta anförande instämde Fanny Rizell, Roland
Lében, Kjell Eldensjö, Holger Gustafsson, Ulf
Björklund, Tuve Skånberg, Ingrid Näslund, Harry
Staaf, Liisa Rulander, Margareta Viklund,
Kenneth Lantz och Märtha Gårdestig (samtliga
kds).
Anf. 74  BERTIL MÅBRINK (v):
Fru talman! Jag vill bara säga något i all korthet i
denna fråga som har skapat så mycket
oförsonlighet, som i första hand extrema religiösa
samfund och enskilda religiösa extremer bär
ansvaret för.
Förra året anordnade pingstförsamlingar m.fl.
samfund en hatorgie på Brotorget i Bollnäs mot de
homosexuella och deras rätt att registrera sitt
partnerskap och därmed mot erkännande av de
homosexuellas rätt till sin kärlek. Jag skäms över
att just de som predikar kärleks- och
solidaritetsbudskapet är de som med hat, hotelser
och lögner förnekar tusen och åter tusen människor
i vårt land rätten till sin kärlek.
Självfallet säger dessa mörkrets profeter att även de
homsexuella skall ha rätt till sin kärlek, men de
skall inte tillerkännas rätten att få leva öppet i vårt
samhälle. De homosexuella skall inte tillerkännas
rätten att få registrera sin kärlek, sitt partnerskap
och på så sätt kunna få känna att de nu äntligen
vågar leva öppet med den som de älskar, med den
som de har älskat i kanske 10, 15 och 20 år, men
som de inte har vågat att visa öppet. Så långt
sträcker sig inte kärleksbudskapet och
solidariteten.
Visst har vårt land kommit långt när det gäller
respekten för att kärlek existerar också mellan man
och man, mellan kvinna och kvinna. På den tiden
som jag växte upp fick man veta att homosexualitet
var något förskräckligt. Det var mycket psykiskt
sjuka personer som ägnade sig åt sådant. Vilken
skada man åsamkade alla dem som hade känslor
från man till man, från kvinna till kvinna!
Jag har många gånger tänkt på dessa unga män och
kvinnor som utsattes för denna fruktansvärda
sanning. Hur många tusen och åter tusen
isolerades, berövades sin rätt att visa kärlek på
grund av ett samhälles fullständiga avsaknad av
neutralitet när det gällde olika samlevnadsformer?
Nu känner jag igen situationen. Nu är åter dessa
kärlekslösa fanatiker i farten. Men har ni tänkt på
hur mycken skada, hur mycken rädsla, hur mycken
självförnekelse som ni återigen tvingar fram? Har
ni tänkt på hur många i er egen närmaste omgivning
som ni tvingar att förneka sina egna äkta känslor
och sin äkta kärlek? Ni värjer er och förnekar att ni
har fördomar. Men, säger ni, ett registrerat
partnerskap är ett erkännande av en
samlevnadsform som kan locka många att tro att
samhället jämställer homosexualitet med
heterosexualitet. Det är just den argumenteringen
som avslöjar hur ni dömer ut människors rätt till sin
kärlek.
Redan nu har konsekvenser av mörkrets profeters
propaganda visat sig. En icke okänd kds-politiker i
Kristianstad, Egon Brodin, gick ut i
Kristanstadsbladet den 1 juni i år och skrev bl.a.
följande: Tänker du som riksdagsman att bli en
lögnernas, dödens och pedofilernas företrädare?
Tänker du bli en lagstiftningens och familjernas
dödgrävare? Vågar du säga nej och inte bara fegt
avstå från att rösta på ett lagförslag som förklarar
själva grunden till samhällets fortbestånd som
oväsentlig?
Jag har inte hört någon kds-politiker i den här
församlingen som har tagit avstånd från dylik
smörja, lögner och hemskheter. Det vore klädsamt
om någon kunde göra det.
Fru talman! Tiden är knapp. Jag vill avslutningsvis
citera ur en fin artikel som har skrivits av Helene
Odenljung i tidningen Nu från den 2 juni. Artikeln
har rubriken ''Ja till kärleken!''.
''Visst är det fantastiskt när två människor möts och
blir förälskade! Denna oerhörda känsla av kärlek,
att få ge och ta, få känna sig bekräftad. Och när
man träffar den rätte, blir träffad av blixten eller då
magin uppstår och man känner: Detta är för alltid,
jag älskar och är älskad!''
Och vidare:
''Varför är det så svårt att se kärlek som kärlek?
Varför blir vissa männsikor rädda för, och rent av
äcklade av, att två människor älskar varandra?
Kärleken mellan Eva och Hans är vacker. Men
kärlek mellan Kajsa och Stina är det inte.''
Det är detta som den här frågan handlar om i dag,
och det är därför som det är så viktigt att rösta ja
till förslaget i detta betänkande om
partnerskapslag.
Anf. 75  CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Fru talman! Jag vill först säga att jag tycker att det
är litet olyckligt att Bertil Måbrink går ut så hårt
och utdömer all form av information. Det vore
klädsamt om han gjorde en litet mer saklig analys.
Sedan vill jag säga att jag som kristdemokrat
naturligtvis tar avstånd från det sättet att uttrycka
sig som man gjorde i Kristianstadsbladet. Det gör
jag här och nu.
Anf. 76  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Fru talman! Bertil Måbrink använder sig av en känd
taktik. Förutom att han redogör för sin egen
uppfattning i denna fråga målar han upp en
skräckbild som han tillvitar många av oss övriga i
kammaren. Sedan angriper han den bilden som om
vi skulle stå bakom denna mörka bild.
Jag önskar att kammaren helt lämnar detta åt sidan
och ägnar sig helt åt det som finns på bordet,
nämligen reservationen som har avgetts på formella
grunder. Det finns olika reservanter med olika
uppfattningar från de som inte vill ha något
registrerat partnerskap till de som vill ha ett
partnerskap men med ett förändrat och utvecklat
innehåll och med en bättre kvalitet. Det är den
frågan som kammaren diskuterar och skall fatta
beslut om. Det vore klädsamt om vi i stället kunde
ägna oss åt den diskussionen.
Anf. 77  MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Mitt politiska engagemang har en
mycket personlig upprinnelse. Min pappa fick inte
den vård som han behövde på 60-talet. Han var för
gammal. Han var 56 år och ansågs alltför litet
lönsam för samhället. Han var arbetare och
arbetade på en sågverksindustri. Han dog. Då insåg
jag att det svenska samhället värderade människor
olika, och då såg jag kopplingen mellan det
personliga och det politiska.
Jag såg att min personliga upplevelse ägde allmän
giltighet, att det lika människorvärdet långt ifrån
var allmänt accepterat. Då engagerade jag mig
politiskt.
I dag har vi chansen att göra oss av med en börda
som har satt människors lika värde ur spel. Vi kan
bejaka alla människors rätt till kärlek. Vi kan visa
att vi, oavsett om vi är hetero- eller homosexuella,
har lika värde, samma rättigheter och skyldigheter
och samma rätt att få vår kärlek bekräftad. De
homosexuella har samma rätt att få sin kärlek
legitimerad genom det partnerskap som vi nu skall
ta ställning till. Vi har samma skyldighet att inte
såra eller göra någon annan illa.
Ett positivt beslut i dag drabbar ingen. Men det
möjliggör för några som i dag är diskriminerade att
få sin juridiska rätt att registrera sitt förhållande
och därmed erhålla samma trygghet som övriga i
det svenska samhället.
Fru talman! Flera talare i debatten har fått det att
låta som om vi nu tar ställning -- ja eller nej -- till
något slags teknik, till något formellt. Men detta är
fel.
I Partnerskapskommittén, i vilken jag ingick, var
majoriteten mycket klar över att det är ett djupt
ideologiskt ställningstagande som vi står inför. Om
man anser att all kärlek är likvärdig, om man vill ta
till vara denna kärlek som en riktig, viktig och
positiv kraft, då bejakar man -- inte förhindrar -- att
människor får leva i enlighet med sina egna
önskemål och sin personlighetsinriktning, allt
under förutsättning att detta inte skadar andra. Så
skrev vi i majoriteten i Partnerskapskommitténs
betänkande. Det handlar om frihet under ansvar.
Fru talman! Det finns de som hävdar att
homosexualitet och den föreslagna lagstiftningen
skulle strida mot kristna värderingar. Hur är det
då? Jo, på några ställen i Gamla testamentet
uttrycks en negativ syn på homosexualitet. Detta
görs parallellt med krav på att t.ex. otrogna hustrur
skall stenas och att i krig besegrade folk skall göras
till slavar. Men ingenstans har Kristus i
evangelierna på minsta sätt berört frågan. Från
kristen ståndpunkt är man då hänvisad till
kärleksbudskapet och evangeliernas allmänna
anda. Kärleksfullhet i relationer och kärleken till
vår nästa måste bestämma vår hållning.
Partnerskapslagen är helt i överensstämmelse med
denna kristna syn.
Fru talman! Tiden är nu mogen att ge homosexuella
samlevande en med heterosexuella samlevande
likvärdig rättslig status. Vi skall inte inte enbart
göra det för de homosexuellas skull utan lika
mycket för alla svenska medborgares skull.
Kärlek är en viktig drivkraft, personligt och
samhälleligt. Negativ särbehandling, där
människor värderas på olika sätt, är oförenligt med
ett demokratisk samhälle. Vi säger ja och utvecklar
därmed människan, samhället och demokratin.
Jag yrkar härmed bifall till utskottsmajoritetens
hemställan och avslag på reservationen.
I detta anförande instämde Maj Britt Theorin (s).
Anf. 78  FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Det är en lång process med mycken
funderingar som leder fram till att en
riksdagsledamot landar på en annan linje än
partilinjen. I partnerskapsfrågan har jag, efter att
ha rannsakat mitt samvete, funnit att det blir
nödvändigt för mig att göra en sådan avvikelse i
dag. Det har inte varit ett enkelt beslut att fatta. Jag
har också lyssnat till mina partikamraters
invändningar.
Det finns en rädsla för att dagens beslut skall
markera starten på ett nytt sätt att stifta lag i denna
kammare, vilket riskerar att vi får illa genomtänkta
lagar utan föregående debatt.
Det finns en rädsla för att heterosexuella
kärnfamiljers särställning skall urholkas ytterligare
i tider när redan många av de traditionella
familjebanden löses upp, när barnen får växa upp i
miljöer där de vuxna synes ha svårt att få tid över
för barnen och deras behov.
Det finns en rädsla för att debatten skall gå vidare,
att kraven omgående skall ställas på kyrkliga
äktenskap och rätt för homsexuella att få adoptera
barn.
Jag delar mycket av denna oro. Jag vänder mig
också mot sättet att stifta lag. Samtidigt tvingas jag
konstatera -- eftersom jag vill se sittande regering
bli omvald -- att vissa partiers svårigheter i denna
kammare med denna lagstiftning verkar så
grundläggande att det inte skulle kunna gå att få
fram en partnerskapsproposition med mindre än att
en socialdemokratisk regering återkom. Det tycker
jag vore mycket olyckligt.
Jag delar oron för kärnfamiljernas sönderfall. Men
jag tror att orsakerna till detta kan spåras i en
växande brist på heterosexuell kärlek och inbördes
respekt snarare än i förekomsten av homosexuell
kärlek.
Oavsett dagens beslut är jag övertygad om att
debatten kommer att gå vidare och att kraven på
äktenskap och adoption kommer att resas. I det
ungdomsförbund som jag leder pågår redan denna
diskussion. Vi skall aldrig vara rädda för debatt.
Har vi en avvikande uppattning, får vi helt enkelt
se till att ha de bästa argumenten. Så fungerar
demokratin.
För mig innebär frågan om adoption en gränslinje.
Med barn med i diskussionen träder en tredje parts
rätt in. Denna tredje part, det lilla barnet, kan inte
tillfrågas om vad hon tycker. Respekten för barnet
gör att jag avvisar adoptionstanken.
I synen på äktenskap tillhör jag dem inom mitt parti
som mycket aktivt drivit kravet på att kyrkan skall
skiljas från staten. Detta skulle innebära att kyrkan
ges rätten att besluta över sina egna
angelägenheter. Det skulle alltså bli upp till kyrkan
att avgöra om den vill viga homosexuella eller inte.
Kvar står frågan om partnerskapet och dagens
beslut. För mig handlar partnerskapet inte bara om
att juridiskt förenkla för landets homosexuella,
som tycker att det känns fel eller kränkande att ingå
civilrättsliga avtal. För mig handlar det om en vilja
att förstärka banden i de sexuella
parförhållandena.
Kärleken är den kanske mest intensiva av
mänskliga känslor. Den har en styrka som
överträffar allt annat, men den kan också vara
flyktig. Den tröttnar, den kroknar och den lägger
sig att vila. För många, framför allt i min
generation, tas första tendens till avmattning till
intäkt för att lämna parförhållandet. Detta händer
i de sexuella parförhållandena, till skillnad från
släktskapet som man aldrig kan fly ifrån. Man kan
visserligen sakna vänskapen, men den kan aldrig
efterlikna den kärlek som den sexuella samvaron
skapar. Sexuell gemenskap har därför en
särställning.
Som bekant styrs inte kärleken av riksdagsbeslut,
vilket vi kanske skall vara glada för. Jag tror dock
att vi ibland kan skapa förutsättningar för att ge
kärleken en andra chans för att partner skall kunna
ta sig förbi de svåra dagarna som alltid kommer.
Den möjligheten växer i ett förhållande som inte
bara är parternas gemenskap utan också stärks av
vänskapskretsens och arbetskamraternas syn på oss
som tillhörande en särskild. Där spelar det ingen
roll om denna särskilda är en person av vårt eget
kön eller en person av det andra könet. Vårt behov
av att erkännas och uppmärksammas för vad vi är
upplevs i detta fall lika starkt och har samma värde
oavsett vilken sexuell läggning vi har.
De ringar som jag och de flesta av oss i denna
kammare bär är inget kom-ihåg-snöre för att vi, när
kvällen kommer, skall minnas att vi har en partner
som väntar på oss. Det är en signal till omvärlden
om att vi tillhör någon särskild. För mig handlar
partnerskapet om detta. I en värld där mycket av
impulserna och trenderna handlar om att byta
snabbt och ofta, och där riskerna med snabba byten
torde vara uppenbara för alla, skall vi slå vakt om
de krafter som kan motverka dessa trender.
Vi lever, tack och lov, i en tid när synen på
homosexuella har förbättrats, när det inte längre
ses som en sjukdom och när homosexuella inte
längre förföljs eller fängslas i vårt land. Men
samtidigt har detta beslut föregåtts av en debatt och
av personliga påtryckningar, telefonledes och
brevledes, som har präglats av intolerans. Man har
försökt slå mynt av det faktum att homosexuellas
sexuella läggning och beteende inte är
representantivt för en majoritet av befolkningen.
För mig som heterosexuell leder detta till ett behov
av att tydligt markera mitt stöd för denna minoritets
fulla rätt att leva sina liv i en atmosfär av acceptans
och förståelse.
När jag i dag röstar för partnerskapet är det mitt
sätt att markera mitt ställningstagande mot de
många människor där ute som aldrig stannar upp
och försöker att förstå dem som är annorlunda.
(Applåder)
Anf. 79  ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Homosexualitet är ett fenomen, som
synes ha levt med det mänskliga släktet i alla tider.
Samhällets reaktion har skiftat kraftigt, och därför
är det angeläget att nå fram till en balanspunkt, där
olika intressen kan få en harmonisk lösning. Hela
debatten är emotionellt laddad därför att frågan är
närgången, och det blir lätt fråga om övertoner.
Inte sällan har samhällets makthavare -- det gäller
såväl profana som religiösa instanser -- sett ned på
homosexualiteten och fördömt den på ett sätt som
inte är försvarbart. Det finns i vårt samhälle
människor med homosexuell läggning som lever i
parförhållanden. I vissa avseenden har dessa haft
en särskilt utsatt situation.
Man kan också hävda att människor som varaktigt
lever tillsammans utan att ha ingått äktenskap eller
som lever i ett samboförhållande skulle kunna
omfattas av en juridisk och ekonomisk
skyddslagstiftning. Utgångspunkten skulle
emellertid vara att lagstiftningen bygger på en
faktisk hushållsgemenskap och inte på en sexuell
identitet.
Fru talman! Jag vill redovisa några iakttagelser när
det gäller det parlamentariska arbetet. Först måste
det konstateras att kommittén har varit starkt delad.
Detta gäller även de politiska partierna och inte
minst den allmänna opinionen. Jag tror att det
emotionellt laddade ämnesområdet har bidragit till
att många människor inte har bearbetat frågan och
därför har haft svårt att både intellektuellt och
känslomässigt hantera spörsmålet.
För egen del menar jag att det behövs en
lagstiftning, som tar sikte på människor som är
stadigvarande sammanboende. Den mån
äktenskapliga lagar skall vara förebild, tar ju dessa
sikte på skyddsbehovet för kontrahenterna själva
men framför för eventuella barn.
Partnerskapslagen har tagit ett annat grepp, som i
första hand bygger på den sexuella identiteten.
I debatten har uppmärksammats att Folkpartiets
landsmöte för flera år sedan ställde sig positivt till
en utredning om lagstiftning för partnerskap för
homosexuella. Samtidigt avvisade landsmötet
bestämt äktenskapet för homosexuella liksom
rätten att adoptera barn. I den statliga utredningen
har man slarvigt glidit förbi och slirar betänkligt i
sin argumentation, när man talar om att
adoptionsfrågan får hanteras i särskild ordning.
Inte heller i lagutskottets betänkande är man
särskilt tydlig på den punkten.
Äktenskapet mellan man och kvinna är en
samlevnadsform som är unik. Ingen annan
samlevnadsform kan jämställas med äktenskapet.
Men det innebär inte att andra samlevnadsformer
skall vägras eller diskrimineras. Det finns också i
den kristna traditionen en linje, som har inneburit
att ensamstående ställning har lyfts fram liksom
kollektiv samlevnad i kommuniteter, kloster och
andra gemenskaper och där givits ett särskilt värde.
Det är viktigt att hävda att varje människa är unik
och självständig men också beroende av andra.
Lagutskottets majoritet har till synes tagit intryck
både av remissvar och av den pågående debatten
och landar nu långt om länge på ståndpunkten att
också en bredare hushållsgemenskap, som
kommittédirektiven talar om, borde utredas. Den
stora juridiska svaghet som lagutskottets förslag
inrymmer är att lagstiftningen bygger på en
utredning, som hade brister och dessutom inte var
fullföljd och färdig. Den andra stora invändning
som man måste resa är att Lagrådet har underkänt
den juridiska grunden, eftersom bristerna är för
stora för att förslaget skall kunna utgöra grund för
ny lag. Därtill kommer den splittrade opinionen,
dels mellan partierna, dels inom partierna.
Jag tror, fru talman, att det skulle vara till fördel om
hela frågan fick överarbetas i en ny omgång, där
Lagrådets kritik kunde hanteras och det blev en
juridiskt hållbar produkt. Det skulle också
innebära en breddning av en sådan lagstiftning.
Eftersom utskottet har föreslagit att lagen inte skall
träda i kraft förrän nästa år, skulle ett sådant här
arbete kunna dra nytta av det halvår som finns
mellan dagens ställningstagande och ett nytt beslut,
som skulle kunna fattas innan året har gått ut. Då
skulle ett betydligt större spektrum av synpunkter
kunna vägas in och hanteras i ett stort och helt
sammanhang.
Den statliga kommittén hävdar att dess
ställningstagande vilar på en ideologisk grund, där
tanken är alla människors lika värde och likhet
inför lagen. Utifrån denna grund hävdar
kommittén -- och för övrigt också
utskottsmajoriteten -- att det inte ankommer på
samhället att ha synpunkter på människors val av
samlevnadsform. Man skall ha rätt att leva enligt
egna önskemål, och enda villkoret är att man inte
skadar andra. Detta synes vara skälet till att man
har en parallellitet mellan äktenskapslagstiftningen
och parnerskapslagen.
Även jag är beredd att instämma i talet om alla
människors lika värde, och jag gör det med en
kristen referensram. Men respekten för människors
lika värde innebär inte med automatik att alla
behandlas lika. Människors olikheter måste
accepteras, och en del människor har särskilda
behov. Det innebär också att alla
samlevnadsformer inte kan få en likformig
lagstiftning. Det kan vara motiverat att ge särskilt
skydd åt utsatta människor och grupper eller
samlevnadsformer som samhället vill främja. I ett
mångkulturellt och pluralistiskt samhälle finns
olika former för samlevnad.
Att äktenskapet förbehålls äkta makar innebär inte
för den skull någon diskriminering av andra
samlevnadsformer. Parbildning mellan man och
kvinna syftar ju i normalfallet till släktets
fortbestånd eller, om man så vill säga,
reproduktion. I denna funktion har praktiskt taget
alla kända samhällen valt att stödja
familjebildningen i äktenskapets form. Jag tror att
vi långsiktigt bekämpar diskrimineringen bättre
med en bredare lagstiftning än vad
utredningskommittén och utskottsmajoriteten har
tänkt sig.
I detta avseende drar jag samma slutsats som
Sveriges kristna råd, som i sitt remissvar påpekar
hur viktigt det är att ett nyanserat och uppriktigt
samtal kan ske om hur en kylig hållning till
homosexuella skall undanröjas. Det hade varit
värdefullt med en längre beredningstid, som fullt ut
hade följt upp direktiven. Ett framhastat
riksdagsbeslut, där en splittring råder i partier och
opinioner, kan i sämsta fall leda till att de
homosexuellas situation snarare försvåras. Fru
talman! Av det jag har sagt framgår att
utredningsdirektiven bör fullföljas, att de juridiska
svagheterna bör arbetas bort och att hela frågan bör
bedömas i ett större och bredare sammanhang. Jag
kommer därför att stödja reservationen.
Anf. 80  TORGNY LARSSON (s):
Fru talman! Som man har noterat tidigare under
denna diskussion, har det rått en upphetsad
stämning i den allmänna samhällsdebatten under
senare tid. Tidningen Dagen ger åtskilliga exempel
härpå. Bl.a. stod det vid ett tillfälle att tisdagen den
7 juni kommer en av 1900-talets mest ödesdigra
frågor att avgöras i riksdagen. Jag skulle kunna ge
flera exempel. Vid något tillfälle jämförde man
detta lagförslag med ett förslag som aldrig lades
fram -- jag tror att det var för 17 år sedan -- om att
incestlagstiftningen skulle delvis tas bort.
Det förekommer alltså åtskilliga övertoner i
debatten. Det har vi också märkt genom alla de
brev och telefonsamtal som jag förmodar att flera
av oss har fått.
I och för sig är det inte konstigt att frågan om
registrerat partnerskap kan väcka känslor till liv,
även om de på många håll har gått aldeles för långt.
Det är inte konstigt, eftersom frågan berör det
grundläggande i den mänskliga naturen, nämligen
sexualiteten. Det är naturligt att man mot den
bakgrunden såsom ledamot tar sig en extra
funderare över hur man skall ställa sig till en sådan
här fråga.
Anledningen till att jag såsom kristen har bestämt
mig för att rösta för utskottets förslag är det faktum
att det finns en grupp människor, som är vad man
kallar genuint homosexuella. Det är omdiskuterat
hur många de är. Det har talats om 1--4 %, men det
är ett faktum att de finns i alla länder och kulturer.
Det finns överallt en grupp människor, som är
homosexuella, oavsett vad vi heterosexuella tycker
om detta. Efter samtal med människor som jag
känner -- läkare, psykiatriker, präster med lång
själavårdserfarenhet och andra -- har jag funnit det
angeläget att det införs en lag i enlighet med
föreliggande förslag, en lag som ger ökad trygghet
och befrämjar stabila relationer. Flera talare här
har på ett alldeles utomordentligt sätt beskrivit
fördelarna med denna lag.
Vi kan som sagt var ha litet olika uppfattning om
detta. Jag ser det som tillfredsställande och ställer
mig helt bakom förslaget att homosexuella inte
skall få adoptera barn.
Det finns ytterligare en sak som är värd att notera
och som jag inte vet om någon har sagt något om.
Lagen innebär inte i det här läget att kyrklig eller
frikyrklig vigsel tillåts, utan rättsverkan skall, såvitt
framgår av lagen, gälla för
registreringsförrättningen. Det får bli kyrkornas
egen sak att ta initiativet om en särskild
vigselordning skall införas eller om man i stället vill
ha ett komplement till registreringsförfarandet i
form av något slags välsignelseakt.
Jag skulle vilja säga några ord med anledning av att
det påstås att kristenheten skulle vara entydigt
emot en lagstiftning i denna fråga. Man har bl.a.
hänvisat till ärkebiskopen, som ju i stället har
uttalat sig för en lag om hushållsgemenskap.
I det sammanhanget är det värt att notera att han
inte har alla biskoparna med sig, vilket han också
påtalar i sin skrivning. Ärkebiskopen säger att han
samtidigt har pekat på att man inom kyrkan med
samma grundhållning kan komma fram till
ståndpunkter som helt eller delvis skiljer sig åt. Det
gäller också för biskopskollegiet; alla biskopar
kommer inte till samma slutsats i samtliga frågor
som behandlas i mitt yttrande.
Ärkebiskopen för också ett ganska intressant
resonemang där han berör andra frågor som varit
föremål för ställningstaganden under
århundradens, för att inte tala om årtusendens,
lopp: slaveriet, kvinnans ställning, dödsstraffet.
När Gustav III ville avskaffa dödsstraffet var hans
främsta motståndare prästerna, som hänvisade till
Guds ord. I dag, menar ärkebiskopen, är det väl
knappast någon som vill försvara dödsstraffet
genom att hänvisa till Bibeln.
Vidare säger ärkebiskopen att det finns åtskilliga
saker som man även som kristen har anledning att
ta ställning till men som inte Bibeln kan ha någon
erfarenhet av. Paulus kunde inte ta ställning vare
sig till artificiell insemination eller kärnkraftsavfall.
Fru talman! Jag är övertygad om att det är
nödvändigt att stifta den lag som nu har föreslagits.
Eftersom tiden är långt gången skall jag inte
förlänga debatten ytterligare.
Det finns dock några argument som har förts fram
som jag finner mycket egendomliga, bl.a. att lagen
skulle innebära ett hot mot vår kultur, ge felaktiga
signaler och på något underligt sätt påverka
heterosexuella att bli homosexuella. Men det
kanske mest egendomliga argumentet är att detta
berör så få.
Jag tycker att bl.a. Elisabeth Persson har svarat på
ett alldels utomordentligt sätt, så i det fallet
hänvisar jag till vad hon sade för några timmar
sedan.
Argumentet att lagstiftningen skulle gälla så få
tycker jag är mycket egendomligt. Det finns
åtskilliga lagar som bara berör ett fåtal personer. Vi
har ju för övrigt, fru talman, haft en
successionsordning i grundlagen ända sedan början
på 1800-talet som bara berör en enda familj.
(Applåder)
Anf. 81  CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja bemöta Torgny Larsson
på några punkter.
I avslutningen av sitt anförande nämnde han att
detta har en normativ effekt för hela samhället. Jag
kan ge ett ganska gott exempel. När Sverige skulle
bestämma sig för en sambolag var vi inom kds
tveksamma. Men då fick vi höra att det inte har
någon normativ effekt på samhället att stifta en
sambolag; det var helt okej.
Nu talar man om att man vill ha en lag om
partnerskap på grund av att den har en normativ
effekt, vilket också vi menar att den har. Men man
ändrar alltså sin argumentation från fall till fall. Jag
vill fråga Torgny Larsson hur det här kan gå till.
När det gäller barn och adoption blir min fråga till
Torgny Larsson: Blir det likadant med den frågan
för Torgny Larsson och Socialdemokraterna som
det måhända har blivit med den mening som jag
läste upp tidigare och som även
Socialdemokraterna stod för för sju år sedan? I den
sades att äktenskapet mellan man och kvinna är ett
grundmurat fundament i vårt svenska samhälle.
Men tydligen ställer inte Socialdemokraterna upp
på detta sju år efteråt.
Jag vill också påminna om att majoriteten i
Partnerskapskommittén faktiskt öppnade för
vinklingen att man skulle se frågan om adoption av
barn i ett vidare perspektiv. Det finns ju ett antal
förespråkare för partnerskap som helt öppet talar
om att adoption av barn blir nästa steg.
Min fråga till Torgny Larsson är: Kan vi lita på att
Torgny Larsson och Socialdemokraterna inte också
på denna punkt ändrar åsikt när det passar?
Anf. 82  TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är mycket intressant
att Chatrine Pålsson tar upp sambolagen. Det var
tydligen sju år sedan, alltså 1987, denna lag
genomfördes. Men det är inte så att antalet
samboförhållanden har ökat i så enormt hög grad.
Jag råkade prästvigas 1967 och har vigt ett
betydande antal personer. Dessutom är jag
intresserad av statistik och råkar komma ihåg att
det var just år 1967 som antalet äktenskap i vårt
land började minska. De minskade under ca 20 år
mycket kraftigt. Samboförhållanden började alltså
förekomma ganska långt innan den nuvarande
sambolagstiftningen kom till.
Jag kommer väl ihåg den debatt som fördes om
sambolagstiftning. Ett enligt min mening starkt
argument för lagen var att man på ett praktiskt sätt
ville försöka lösa frågor som gällde människor som
levde i samboförhållanden. Somliga av dem råkade
faktiskt ganska illa ut. Därför såg jag lagen som en
stor fördel. Men samboförhållanden fanns alltså
innan lagen kom till.
När det gäller barn och adoption är min
övertygelse -- utifrån den kunskap som jag har i
dag -- att homosexuella inte skall kunna adoptera.
Jag kommer dock att lämna riksdagen om några
dagar och kan naturligtvis inte tala för vad
Socialdemokraterna kommer att göra i framtiden.
Men jag har uppfattat det som att detta är den
ståndpunkt som det socialdemokratiska partiet
intar. I övrigt ber jag Chatrine Pålsson att fråga
Maj-Lis Lööw eller någon annan som representerar
utskottet.
Anf. 83  CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Det var i första hand inte för att
antalet sambor skulle ha ökat eller minskat som jag
gjorde denna jämförelse, men kanske uttryckte jag
mig oklart. Det var mest med anledning av att
argumentet här och nu för att lagstifta om
partnerskap är att det skulle ha en så normativ
effekt på samhället att denna grupp plötsligt inte
skulle diskrimineras längre. Det var i det avseendet
som jag tog upp jämförelsen med sambolagen.
Frågan om adoption av barn skall tillåtas eller inte
är litet oroväckande, och uppenbarligen finns det
olika åsikter om detta. Men barn behöver ju en
mamma och en pappa, och det kommer de att göra
även år 2000. Det är angeläget att dessa många,
oerhört viktiga saker inte kan ändras från år till år.
Anf. 84  TORGNY LARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag är också övertygad om att det är
av mycket stort värde att ha både en mamma och
en pappa. Tyvärr är ser verkligheten inte alltid ut
så. Det finns oerhört många barn som endast har en
förälder.
I övrigt vill jag bara hänvisa till det jag sade förut
om att det är min övertygelse att det inte är rimligt
att homosexuella skall kunna få adoptera barn.
Jag är inte lika övertygad som Chatrine Pålsson om
den normativa effekten. Jag har tyckt att det varit
mycket intressant med de många samtal som jag har
haft den senaste tiden. Människor har ringt mig och
varit övertygade om att det är fel att införa en sådan
här lag. Då har jag brukat säga, när jag har haft tid
att prata med dem: Känner du någon homosexuell?
Har du talat med någon homosexuell? Då är det
vanliga svaret att det gör man inte. Man plockar
fram något bibelcitat här eller bibelcitat där. Är
man litet smartare hänvisar man till någonting
annat. Men i grunden ligger en slags värdering som
innebär någon form av nedvärdering av människor
som har en annan sexuell läggning än man själv har.
Anf. 85  LOTTA EDHOLM (fp):
Herr talman! Homosexuella har alltid varit en
bespottad grupp i samhället. Allt från avrättningar
och tortyr till diskriminering har förekommit
genom tiderna. Här i Sverige försvann
sjukdomsstämpeln för bara ca 15 år sedan.
Trots förföljelserna har homosexuella alltid funnits,
så också i dag. Runt omkring oss finns det
människor vars kärlek förnekas och bespottas. Det
är om de här människorna debatten handlar. Den
handlar inte om lagparagrafer, utredningar eller
motionsrätt. Den handlar om människor,
människor som nu äntligen ges en möjlighet att visa
omvärlden att deras kärlek är lika mycket värd och
betyder lika mycket som den heterosexuella
kärleken. Ytterst handlar det om människors lika
värde.
Dagens debatt handlar också om trygghet. För oss
som är gifta eller samboende är tryggheten
självklar. Vi vet att våra anhöriga kan leva tryggt
även om vi själva skulle dö. Vid en eventuell
skilsmässa får vi dela lika på tillgångarna. Den här
tryggheten har inte homosexuella. En person vars
sambo dör kan tvingas lämna lägenheten, trots att
han eller hon har bott där i många år. Dessutom får
gemensamma ägodelar lämnas om kvitto på dem
saknas.
Homosexuella kan heller inte teckna försäkringar
för sin sambo. Det är orimligt och visar att dagens
lagstiftning diskriminerar homosexuella.
Partnerskap för homosexuella kan råda bot på de
praktiska orättvisor som finns.
Självfallet spelar partnerskapet också en viktig roll
för normerna i samhället. Med den här
lagstiftningen säger staten att homosexualitet inte
är något klandervärt.
I en debatt om skolfrågor hösten 1992 sade jag att
jag trodde att fördomarna mot homosexuella
minskat. I dag är jag inte så säker längre. Under de
senaste veckorna har jag fått många brev i frågan,
från både sådana som är positiva och sådana som är
negativa till partnerskap. Gemensamt för de
negativa är en stark rädsla, men också fördomar.
Breven inleds ofta med någon fras om att man inte
bör lägga sig i hur andra människor lever sina liv,
för att sedan övergå i långa stycken med
fördömanden av homosexuella. Den toleranta syn
som inleder breven sveps snabbt i väg av fördomar
och ibland av rent hat.
Tidningen Dagen tillhör de mest hatiska och öppet
fientliga mot allt vad homosexualitet heter.
Häromveckan sjönk tidningen så djupt att den
jämförde sexuella övergrepp mot barn och incest
med partnerskap för homosexuella. Det är inte
bara en oförskämdhet mot de homosexuella, utan
framför allt en oerhörd förolämpning mot alla de
barn som utsätts för sexuella övergrepp.
Övertonerna i den här debatten har gjort mig
alltmer övertygad om att det är rätt att rösta ja till
partnerskap.
Holger Gustafsson bad oss i inledningen av
debatten att noga överväga vårt ställningstagande.
Det har jag verkligen gjort. Under många år har jag
aktivt arbetat för partnerskap, både inom
Folkpartiet här i riksdagen och genom
argumentation i medierna. På senare tid har jag
blivit alltmer övertygad. De hatiska breven och
telefonsamtalen har alltså haft motsatt effekt.
Därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag.
Anf. 86  EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Tiden rinner undan, så jag skall fatta
mig mycket kort. Jag vill först understryka att jag
till fullo instämmer i de anföranden som Elisabeth
Persson, Bertil Måbrink, Maj-Lis Lööw, Ingela
Mårtensson m.fl. har framfört, där en rad av de
viktiga principiella synpunkter som finns i det här
ärendet för att i dag fatta beslut om partnerskap
redan påtalats.
Det jag vill lyfta fram är några ytterligare aspekter
på det kristna budskapet. I den här debatten har
Bibeln många gånger tagits till intäkt för att gå
emot en partnerskapslag. Torgny Larsson har
tidigare berört den frågan och även visat på att det
inom kyrkan finns mycket olika uppfattningar om
den här saken.
Det jag vill lägga till, där jag såsom kristen blir rätt
skrämd, är hur Bibeln av många av dem som
bekämpar det här förslaget används som ett slagträ.
Vi kan hitta citat i Gamla testamentet som klart
talar emot homosexualitet och fördömer detta.
Men vi kan också hitta många citat som talar om
kärleken till nästan och att kärleken står över allt.
Jag tror att vi skall akta oss för att använda
bibelcitat till att slå varandra i huvudet med.
Jag skulle också vilja ta upp den fråga som Holger
Gustafsson och flera andra -- de som har reserverat
sig i det här ärendet -- har varit inne på, nämligen
att det är av formella skäl man inte vill ta ställning
till ett lagförslag i dag. Jag menar att det inte kan
vara annat än svepskäl, eftersom det är mycket
tydligt att man från det hållet inte har sagt att man
i dag är villig att fatta ett principbeslut i frågan för
att därefter låta regeringen och en ny riksdag
återkomma med frågan. Om skälen var formella
borde man självklart ha gjort det.
Jag vill till slut ta upp ytterligare en fråga i det här
ärendet. Det gäller frågan om valfrihet. Vi som
väljer att leva i ett heterosexuellt förhållande har
möjlighet att välja. Vi kan välja att gifta oss, och
vi kan välja att leva tillsammans utan äktenskapets
helgd. Men av dem som i alla andra sammanhang
talar om hur viktigt det är med normer i samhället
förnekas i dag homosexuella att registrera sig, att
ordna sina förhållanden. Jag har mycket svårt att
förstå varför man kan tala om valfrihet i en rad
andra sammanhang, men att det på det här området
inte skall finnas valfrihet. Det tycker jag är ett
annat starkt argument som inte har kommit fram i
den här debatten.
Därmed, herr talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan och även till
meningsyttringen av Elisabeth Persson.
Anf. 87  ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Jag vill börja med att till Fredrik
Reinfeldt säga att jag tycker att hans inlägg i
debatten var mycket bra. Tack för det.
Med våra hjärtan skall vi sätta reglerna, sjunger
sångaren Dan Hylander i en av sina sånger. Med
våra hjärtan skall vi också fatta politiska beslut.
Frågan om registrerat partnerskap, som vi
debatterar här i dag, är för mig och för många andra
en viktig fråga. Den är viktig därför att den handlar
om människors förutsättningar att leva ett värdigt
och respekterat liv.
Jag har vuxit upp inom arbetarrörelsen i ett
traditionellt brukssamhälle. Jag har också vuxit upp
i ett hem med en kristen och aktiv mamma. Mina
föräldrar har precis som så många andra föräldrar
till stor del format min syn på människan och mina
värderingar. Jag har känt den sociala kontrollen,
intresset för vad som händer på bruket. Jag har hört
diskussionerna bakom gardinerna när något nytt
eller ovant har visat sig. Jag vet vilken generositet
det finns bland människorna där, vilken ödmjuk
inställning till livet som många bär på, glädjen över
att få leva och dela vardagen med någon. Jag vet
också vilka fördomar som växer bakom rädsla och
okunskap.
Som politiker ser jag det inte som min uppgift att
blåsa under och legitimera fördomar, utan att se
bakom dem, förklara och komma med andra
infallsvinklar. Det finns en intolerans mot de
homosexuella i vårt samhälle. Delar av den
argumentation som i dag har använts i denna debatt
legitimerar den intoleransen. Då accepterar vi den
hets mot en minoritet som det faktiskt är fråga om,
precis som det har hetsats mot flyktingar och
handikappade i andra frågor. Jag ställer inte upp på
det.
Den konservativa och föråldrade syn på
homosexualiteten som jag tycker att kds
representerar är något som jag för alltid vill
förpassa till historiens vindskammare. Den är en ny
tid nu, en upplyst och öppen tid, som förutsätter
verkliga och upplysta beslut.
Vi vet att det runt om i vårt land bland kvinnor och
män från olika yrkesgrupper finns flera åsikter om
förslaget. Vi vet också att en stor majoritet av
folket tiger och samtycker. Alla har inte lust att
engagera sig i frågan. De tycker inte att det berör
dem.
Som ung i denna riksdag vill jag också säga att
reaktionerna kring förslaget till viss del är en
generationsfråga. Det är fler medelålders och äldre
som har upprörts än yngre människor. Många unga
tycker inte att detta är något konstigt. Varför skall
inte var och en själv få välja vilket liv man vill leva,
om det nu är så att någon av oss väljer den vi blir
kär i?
Vi vet att det inte handlar om hokus pokus då
människor är homosexuella. Det är inte sjuka eller
onda människor som blir homosexuella. Det är inte
något man kan sluta att vara helt apropå, och det är
inte något som man kan frälsas ifrån. Det är vanligt
folk som finns runt omkring oss. Det är kompisar,
som Kent Carlsson, som vi tycker om och som vi
inte vill försvåra livet för.
Ingen av oss kan säga oss representera vare sig
sanningen eller hela folket. I dag handlar det om
vad vi själva tycker och om vi själva är beredda att
låta andra leva sitt liv som de vill leva det. För mig
handlar den här frågan om jämlikhet. För mig är
möjligheten till ett registrerat partnerskap en
självklarhet i ett demokratiskt samhälle.
Vi vet att homosexualiteten finns. Det är inte något
som smittar, utan det är ett sätt att leva. Min uppgift
som politisk företrädare är inte att försvåra för
människor att leva sina liv lyckligt, utan tvärtom att
underlätta för det goda livet.
Vi behöver ett öppnare och mjukare samhälle. Inte
ett samhälle som reglerar känslor och värderar liv
utifrån egna begrepp om vad som är moraliskt rätt
och etiskt riktigt. Vi behöver mer förståelse för
varandra, inte mindre.
Ett införande av en lag om registrerat partnerskap
innebär inte slutet på vare sig heterosexualiteten
eller det traditionella äktenskapet. Det kan aldrig
bli fallet. Att vi inför denna lag kommer inte att
locka fler människor att bli homosexuella.
Förhoppningsvis får vi fler som vågar visa att de är
homosexuella, vågar stå för det och teckna detta
avtal. Men det är en annan sak.
Genom att införa lagen om registrerat partnerskap
visar vi att samhället accepterar detta sätt att leva.
Men fortfarande finns så många fördomar kring
homosexualiteten att ingen för skojs skull väljer det
sättet att leva, om man inte vill jäklas tillräckligt
mycket med sig själv. Det är modiga och starka
människor som vågar leva litet udda och bryta mot
majoriteten.
Ju fler fördomar som finns, desto modigare,
starkare och stoltare måste människor vara
gentemot kompisar, familjen, arbetskamraterna,
men också gentemot övriga samhället. Nu är det
dags för oss att fatta ett lika modigt politiskt beslut
och sätta oss över de fördomar som vi vet finns.
Alla vi som nu skall rösta: Rösta inte emot detta
lagförslag på grund av egna fördomar, skepsis eller
rädsla för att det är något fel eller något konstigt!
Det blir så konstigt som vi gör det till. De
homosexuella finns här liksom vi alla andra.
Försvåra och mörklägg inte deras liv genom att
skjuta upp beslutet! Låt dem stå för det liv de själva
väljer att leva. Låt dem bara få sjysta möjligheter
till det.
Herr talman! Detta är inte något stort steg för
mänskligheten i stort. Det handlar om en minoritet,
och det kommer alltid att vara en minoritet. Men
det är ett viktigt beslut för den minoriteten. Låt den
få detta beslut i dag, och säg ja till utskottets
förslag!
Anf. 88  CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jag vill så vänligt som möjligt försöka
att rätta till de felaktigheter som jag tycker att
Ulrika Messing sade. Min första fråga till Ulrica
Messing är: På vilket sätt har vi kristdemokrater i
dag hetsat mot homosexuella? Jag vill ha något
konkret exempel på det.
Jag har bett om respekt för vår åsikt, och jag har
sagt att jag respekterar andras åsikter. Den
teologiska diskussionen har inte heller den förts av
oss kristdemokrater. Vi brukar försöka skilja på
detta. Det är andra företrädare i debatten i dag som
har fört den och tagit lösryckta meningar.
Man har också generellt anklagat tidningar, inte
minst tidningen Dagen. Jag tycker att man bör vara
nyanserad när man företräder en linje som vill ha
respekt, förståelse och medkänsla och inte
generalisera så grovt som jag tycker att Ulrica
Messing gjorde.
När det gäller diskriminering av homosexuella har
jag och vi kristdemokrater många gånger sagt att vi
måste med all kraft motarbeta detta. Men att tro att
man gör det genom en partnerskapslag är att
förenkla problemet.
Jag tror att detta handlar om respekt för varandra,
för varandras olikheter och det vi i skolan kan lära
barn. Det är vad kristen etik i skolan handlar om,
att respektera varandra utifrån vad vi är. Det
handlar om att informera och att ha en mjuk
framtoning i debatten, så att man inte hetsar upp
den. Då är risken för diskriminering betydligt
större.
En annan sak är att se till att nuvarande lagstiftning
följs så mycket det bara är möjligt, osv. Men här
verkar det som att flera företrädare menar, att om
man säger nej till partnerskap diskriminerar man
homosexuella. Detta är fel.
Anf. 89  ULRICA MESSING (s) replik:
Herr talman! Jag är inte så säker på att Chatrine
Pålsson har rätt i det hon säger i sin slutkläm. Om
Chatrine Pålsson precis som jag anser att det är fel
att diskriminera människor undrar jag varför
Chatrine Pålsson inte kan tänka sig att ge de
homosexuella -- som i och för sig är en minoritet,
men en viktig minoritet -- samma rättighter som vi
som är majoritet har. Det är för mig ett sätt att
diskriminera människor.
Chatrine Pålsson undrar också när jag ansett att
kds-företrädare har hetsat mot homosexuella. Jag
kan ta exemplet när Chatrine Pålsson själv var i
Bollnäs i höstas, och då jag deltog i och lyssnade på
debatten. Jag tyckte att Chatrine Pålsson och andra
företrädare för det kristdemokratiska partiet på
många områden i hög grad hetsade många
människor som var där.
Det resulterade också, och det vill jag ha sagt i
denna kammare, att lokala kds-företrädare
hoppade av sitt parti, därför att de inte ställde upp
på den linje som kom fram i den debatten.
Anf. 90  CHATRINE PÅLSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jag skall börja med det sista. De har
varit mycket diskussion om debatten i Bollnäs. Det
jag frågade Ulrica Messing om vad hon hört i denna
kammare i dag. Det jag undrade var på vilket sätt
vi kristdemokrater i dag -- nämligen Holger
Gustafsson, jag och Ingvar Svensson -- har hetsat.
Beträffande tanken om att det inte skall vara ett
partnerskap har vi velat diskutera möjligheter. Vi
vill att regeringen skall utreda
hushållsgemenskaper, som man skall kunna ansöka
frivilligt. Där skulle också homosexuella
inkluderas.
Sedan vill jag påminna Ulrica Messing om att vi
lagstiftare inte bedömer och värderar känslor. Vi
har en lagstiftning där äktenskapet mellan man och
kvinna är ett fundament -- och det är det först och
främst för barnens skull.
Anf. 91  ULRICA MESSING (s) replik:
Herr talman! Jag måste säga till Chatrine Pålsson
att det inte är någon skillnad för mig om man hetsar
folk i denna kammare eller på torget i Bollnäs. Som
politisk företrädare har jag de åsikter jag har. De
bör man stå för både internt och externt. Det borde
kanske Chatrine Pålsson tänka på.
Jag tycker att förslaget om hushållsgemenskap i och
för sig är ett förslag som vi kan titta på. Det är
möjligt att det skulle underlätta för kusiner,
klasskamrater osv. att få teckna ett avtal om
hushållsgemenskap. Men detta är två olika saker.
Förslaget om registrerat partnerskap, som vi skall
rösta om i dag, har lagts fram med kärleken som
utgångspunkt, dvs. att två människor av samma
kön älskar varandra och har valt att leva ihop. Det
är inte framlagt bara för att lösa praktiska frågor.
Detta är två olika saker. Jag är beredd att även
diskutera hushållsgemenskapen, men det är en
annan fråga, Chatrine Pålsson.
Anf. 92  MARTIN NILSSON (s):
Herr talman! Ärade ledamöter! Jag vill börja med
att bemöta Lennart Fridén som tyvärr inte är kvar
här längre. Han sade tidigare under dagen att
denna fråga inte är en generationsfråga. Jag skulle
vilja säga att han har fruktansvärt fel. Vi skulle
kunna titta på hur kammarens yngre ledamöter
kommer att rösta. Jag tror att de yngre ledamöterna
här, precis som de yngre människorna i samhället
utanför, har en betydligt mer tolerant och vidsynt
inställning till verkligheten. Vi är uppvuxna i ett
samhälle där vi har blivit skolade i respekt för alla
människors lika värde.
Det är därför som jag i denna fråga kan instämma
i så gott som vartenda ord Fredrik Reinfeldt, Lotta
Edholm, Karin Pilsäter och Ulrica Messing har sagt
här i dag, vilket jag inte brukar kunna göra speciellt
ofta. Vi har den gemensamma grundsynen om alla
människors lika värde. Tyvärr är debattordningen
här i kammaren sådan att alla vi som är litet yngre
råkar hamna på slutet. Därför blir debatten litet
snedvriden.
Det diskuteras om lagen och förslaget kommer att
ha en normativ effekt. Ja, det kommer de att ha.
Det är någonting som vi skall vara glada och stolta
över. Vi pekar ut att vi inte gör skillnad på olika
sorters kärlek mellan två individer. Alla skall ha
lika rätt att manifestera sin kärlek.
Jag vill passa på att läsa högt ur en motion som
kammaren har behandlat tidigare i år, och ganska
positivt t.o.m. Den lyder så här i utvalda stycken:
''Familjen har inte bara praktiska och ekonomiska
funktioner, vilka i sig inte är oviktiga, utan också
betydelse för den mänskliga mognadsprocessen. I
den lilla gemenskapen möter medlemmarna kärlek,
omtanke, förståelse, tålamod och ansvar. Det är
främst i familjegemenskapen som värdemönster,
normer och vägledande etik kan överföras från
generation till generation. En människas inre
styrka har ofta ett samband med kvaliteten i
närmiljön.''
Jag skulle kunna gå vidare i motionen och peka på
yngre människors värderingar. ''Det nära
familjelivet har hög prioritet bland ungdomarna,
enligt de undersökningar som har gjorts. Familjen
och de sociala relationerna har en högre
rangordning bland kvinnor än män.
'Morgondagens värderingar' av Jegers/Lindgren
bekräftar denna tes: ''Hem och familj har en
oerhörd betydelse. Så gott som alla anser att det är
bra att familjelivet betonas mer! Och i stort sett
ingen säger emot. Det är något att ta fasta på.'''
Då kan man fundera över vem det är som har skrivit
denna motion. Det är ledamoten Ingvar Svensson
från kds. Några av er har säkert läst Ingvar
Svenssons debattartiklar på DN Debatt. De har
citerats tidigare i debatten. Motionen slutar med
familjestabiliteten. Slutklämmen är: ''Regeringen
bör därför ges i uppdrag att ta fram ett långsiktigt
program för familjestabilitet.''
Det gällde inte alla. Det gällde bara några. Det
gällde bara vissa familjer. Det gällde bara de
familjer där Ingvar Svensson tyckte att det var
riktigt och rätt och inte dem som faktiskt älskar
varandra och där det finns kärlek mellan två
personer.
Det är den andra frågan som vi kan diskutera här.
Vad är äktenskapet? Vad är registrerat
partnerskap? För de flesta människor är det
antagligen ett uttryck för kärlek. När jag en gång
skall gifta mig kommer jag att göra det av kärlek
och inte på grund av att det är en ekonomisk eller
juridisk fråga, vilket vissa debattörer tidigare i dag
har hävdat. De hävdar det tydligen t.o.m. inför sin
svärmor. Jag förstår nästan att svärmor blir litet
upprörd. Det skulle jag också bli.
Det här förslaget visar tolerans. Det gör faktiskt att
människor får chansen att visa och manifestera sin
kärlek. Det tycker jag inte Sveriges riksdag skall ha
något emot. Åtskilliga talare har tidigare talat om
den intolerans som vi alla har mött när den här
frågan har diskuterats. Jag tror att vi alla har fått
brev och telefonsamtal som faktiskt andas ganska
mycket intolerans.
Jag tycker att det handlar om att man som politisk
företrädare är ansvarig för det man säger. Där vill
jag ge Ulrica Messing stöd. Mitt parti m.fl. har
kritiserat framför allt ett parti för att understödja
flyktingfientliga strömningar i samhället genom
generaliserande uttalanden. När man talar om hur
homosexuella män beter sig sprider man exakt
samma värderingar. Det är oerhört
generaliserande. Man gör exakt samma sak som det
parti som vi talade om tidigare har gjort mot
flyktingar.
I den här intoleransen finns det en tendens till att
vilja gå emot det som är litet avvikande. Det kan
vara de som är avvikande för att de har en annan
hudfärg, de som är litet avvikande för att de har en
annan sexuell läggning och de som är avvikande för
att de har någon form av handikapp. Det är
egentligen den grundläggande fråga som detta
handlar om -- toleransen och viljan att undvika A-
människan som skall se likadan ut och inte avvika.
Det är den sanna striden om den ultimativa
kollektivismen kontra individualismen. Jag står
gärna på individualismens och toleransens sida i
den här frågan.
Sedan har det förts en diskussion om att
reservationen som vi skall rösta om handlar om att
vi skall skjuta upp det hela. Man har gjort en bred
reservation så att alla som är det minsta tveksamma
skall kunna rösta för den. Denna agumentation är
ganska ofta återkommande. Man säger att det inte
är rätt läge nu. Det är fel just nu, men det blir rätt
sedan någon gång. Det är alltid samma sak. Det
skall alltid ske någon annan gång. Besluten skall
alltid fattas senare. Så är det inte.
Den här frågan har utretts. Den har stötts och
blötts. Det är faktiskt läge att gå till beslut nu och
visa handlingskraft. Vi får inte begrava frågan i
ytterligare en utredning eller, vilket sannolikt vissa
ledamöter ännu hellre vill, begrava den för all
framtid. Jag vill yrka bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 93  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Martin Nilsson och flera av de senare
talarna har talat mycket om kärlek, tolerans och att
vi inte skall diskriminera. De försöker genom detta
att skapa en sida i debatten till skillnad från de
andra. Detta är ett stort felgrepp. Jag vågar säga att
ingen i kammaren vill motarbeta ett främjande av
kärlek och tolerans. Ingen vill heller främja
diskriminering.
Det har sagts att det handlar om kärlek och inte om
lagar och paragrafer. Det kanske är så. Martin
Nilsson har kanske rätt.
Men man begär lagar och paragrafer. Lagutskottet
har tagit fram ett sådant förslag. Vi reservanter har
en övertygelse om att dessa lagar inte är bra. Det är
vad vi reservanter har som gemensam, bred
plattform.
Jag har flera gånger sagt att en del inte alls vill ha
lagstiftning, därför att de tror att det inte handlar
om lagar och paragrafer. Andra kanske vill vänta
för att förädla lagstiftningen kvalitetsmässigt, göra
små justeringar. Vi är överens om att det inte är rätt
tidpunkt i dag. Frågan är om man inte skall vara
litet eftertänksam och inte bara tänka att det
viktigaste är att man skjuter just nu, utan att man
också skjuter rätt. Det är vad reservanterna vill.
Det är därför vi hänvisar till den formella delen i
vår reservation. Vi menar att man skall försöka att
inte falla för känslorna just nu. Det verktyg som ni
begär är ju lagar och avtal.
Anf. 94  MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Den rent formella gången när det
gäller Lagrådet osv. har diskuterats tidigare under
dagen. Vad jag konstaterade i mitt inlägg var att det
alltid skall ske någon annan gång, inte just nu. Jag
ställer mig frågan: När är ''en annan gång'' och
vilket är det alternativa förslaget? Jag tycker att det
hela tiden pågår en uppskjutandeprocess. Hela den
tid som Partnerskapskommittén arbetade sade man:
Det är inte möjligt nu, vi måste avvakta
utredningen och se vad den ger.
Nu har vi en utredning. Vi har ett lagförslag som är
i högsta grad acceptabelt. Då säger man återigen att
vi måste vänta, utan att precisera vad det är vi skall
vänta på och hur länge. Det är väl ett rättmätigt
krav att få reda på när det blir något annat. När
kommer ert förslag?
Anf. 95  HOLGER GUSTAFSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jag hoppas att jag, utan att gå
händelserna i förväg, kan tolka reservanterna som
att det vi vill vänta på inte är en osäker framtid. Vi
vill se ett förslag med en större bredd och djupare
förankring, inte med siffrorna 7--8 eller knappaste
möjliga marginal i utredningen. Vi vill ha ett förslag
som kammaren i större omfattning kan ställa sig
bakom, ett förslag som vi känner har en förankring
också bland människor utanför denna kammare.
Det är detta vi vill nå fram till. Då är det dags att
komma till skott.
Anf. 96  MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag skall nöja mig med att konstatera
helt kort att de partier här i riksdagen som i dag
säger sig vara beredda att stödja partnerskapslagen
i opinionsundersökningarna har stöd hos över 60 %
av svenska folket. Vi har väl ändå något slags tilltro
till opinionsundersökningar. Jag tror att det finns
ett stöd. Allt annat är en konstruktion som inte har
gett något som helst utslag i verkligheten.
Anf. 97  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Det som fick mig att rusa hit var att
Martin Nilsson hade vänligheten att tala om att han
hade lyssnat på mig tidigare. Han hade nog inte
lyssnat riktigt bra. Han sade att jag hade sagt att
detta inte är en generationsfråga. Jag hävdar
fortfarande att det inte är det. Det finns de som är
elaka och t.o.m. säger att det är en
degenerationsfråga, men jag vill inte gå så långt.
Det som är något uppretande är att Martin Nilsson
hävdar att den generation som består av oss
förstockade fyrtiotalister inte är uppfostrad i
tolerans, medan däremot Martin Nilsson och hans
generation är det -- med viss generalisering. En del
andra har här åberopat bl.a. kristen bakgrund. När
jag som liten gosse gick i söndagsskolan fick vi lära
oss att sjunga ''gul och röd och vit och svart, gör
detsamma har han sagt''. Det sitter fortfarande
mycket djupt hos mig. På den tiden sparkade man
inte på dem som låg. Vi gick inte ut och ''knackade''
folk för att de hade avvikande utseende. Jag tycker
att man skall vara försiktig när man bedömer vilken
generation som har gjort vad eller står för olika
värderingar.
Det finns många i Martin Nilssons egen ålder som
har olika uppfattningar i denna fråga, på samma
sätt som det finns det i min ålder. Jag umgås med
ganska många människor i Martin Nilssons ålder
och kan konstatera att jag där inte finner någon
majoritet för det ställningstagande som Martin
Nilsson tycker att vi skall inta här i dag.
Martin Nilsson åberopade opinionsmätningar.
Efter många undersökningar genom åren vet vi att
partierna ibland mycket dåligt representerar sina
medlemmars och sympatisörers åsikter i enstaka
frågor. Dra inte för stora växlar på
opinionsundersökningar, Martin Nilsson.
Anf. 98  MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att detta är en
generationsfråga. Självfallet kan man hävda att
ungdomar inte är speciellt toleranta, när man ser
bråk som gäller invandrare och flyktingar osv. Det
fanns bråk även i tidigare generationer på annat
sätt. Jag tror att ungdomar i dag generellt sett är
mer öppensinnade, mer toleranta, än vad tidigare
generationer varit. Det säger jag inte för att
fördöma tidigare generationer. Jag tycker att de
partier som i dag röstar för partnerskapslagen utgör
ett ypperligt exempel på att man kan vara äldre och
vara tolerant och vidsynt.
Värderingar och tankegångar förändras över tiden.
Det tror jag man kan säga om man ser på
undersökningar. Om man inte har förmåga att ta till
sig de undersökningar som finns,
Ungdomsbarometern osv, då tror jag att man har
ett felaktigt synsätt.
Sedan kan man alltid diskutera vem som är mest ute
bland ungdomar. Göte Jonsson och jag hade en
sådan debatt för inte så länge sedan. Jag tänker inte
hävda att jag är ute bland ungdomar mer än vad
Lennart Fridén är, även om jag tror att så är fallet.
Förra veckan var jag ute på en gymnasieskola i
Jönköping, ett av de mer frireligiösa områdena.
Där kanske man skulle förvänta sig att detta förslag
skulle väcka en stor debatt och vrede. Jag
konstaterade att det fanns ett oerhört starkt stöd.
Ungdomarna där var starkt för detta förslag. Det är
möjligt att de inte var representativa, men jag tror
att de var det. Jag tror att ungdomar är beredda att
acceptera allas lika värde och att acceptera kärlek
såsom den är.
Anf. 99  LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att acceptera
allas lika värde men samtidigt att vi är olika.
Martin Nilsson kanske besökte samma skola i
Jönköping som jag var på nyligen, den skola som
jag en gång i tiden gick ut ifrån, för 30 år sedan.
Martin Nilsson gör sig återigen skyldig till
generaliseringar. Det är inte alls säkert att det är
mera frikyrkligt i en gymnasieskola i Jönköping än
på andra ställen.
Martin Nilsson generaliserar över huvud taget och
säger att ungdomar är öppnare nu. Jag vågar nog
hävda att många ungdomar i dag i enstaka frågor är
mer slutna. Sedan är det en annan sak att vara
öppen för i stort sett vad som helst. Ett samhälle
utan fasta värderingar, där allting är relativt, finns
all anledning att motverka.
Det finns ett gammalt talesätt som lyder: Den som
inte är radikal när han är ung har inget hjärta, och
den som inte blir konservativ när han blir äldre har
ingen hjärna. Jag får hoppas att Martin Nilsson
växer till i visdom så småningom.
Anf. 100  MARTIN NILSSON (s) replik:
Herr talman! Vem som växer till i vad kan vi säkert
diskutera vid något annat tillfälle. Jag tror inte att
ungdomars tolerans och vidsynthet med
nödvändighet leder till normlöshet, vilket är något
slags genomgående tendens i denna debatt. De som
har ett tolerant synsätt betraktas som normlösa. Jag
menar att det tvärtom är en norm att tycka att
samhället och de lagar som skall finnas i samhället
skall respektera kärlek mellan två människor. Det
är den högsta och finaste normen ett land kan
besluta om i sina lagar. Det är ett dåligt argument
som Lennart Fridén kommer med -- ursäkta
angreppet, men jag tycker faktiskt att det är det.
Sedan kan man diskutera vidare om ungdomar. Jag
refererar till de undersökningar som finns. Jag tror
faktiskt att de ger det resultat som jag har talat om,
om Lennart Fridén studerar dem.
Anf. 101  LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Låt mig redan från början deklarera
att jag är för ett registrerat partnerskap för
homosexuella.
För mig som liberal och kristen finns det inga
hinder för en av samhället legitimerad homosexuell
samlevnad. Det står för mig inte på något sätt i strid
med Bibelns kärleksbudskap. Synd i biblisk mening
är att leva själviskt och kärlekslöst. Det har inget
med hetero- eller homosexuell samlevnad att göra.
Vem av oss, oavsett läggning, är för övrigt beredd
att kasta första stenen?
I höstas ägde en stor manifestation mot partnerskap
rum på Brotorget i Bollnäs, som nämndes för en
stund sedan. För mig avslöjade den en
oförsonlighet och en närmast fanatisk
kärlekslöshet, inte bara mot tanken på registrerat
partnerskap utan också mot homosexuella.
När jag själv i lokalpressen aktivt försvarade mitt
ställningstagande för registrerat partnerskap och
angrep de fruktansvärda attityderna mot
homosexuella fick jag ytterligare bevis på denna
oförsonlighet, liksom i den hetska
lobbyverksamheten de sista veckorna. Det är en
oförsonlighet som man på DN:s debattsida förra
veckan kunde konstatera har säte också i denna
kammare.
Herr talman! Jag kan instämma helt i Georg
Anderssons finstämda anförande tidigare i
debatten. Trots det kommer jag inte i dag att kunna
medverka till att nu föreliggande lagförslag antas.
Utgångspunkten för det nu föreliggande förslaget
är uppenbarligen att så långt möjligt likställa
partnerskap och äktenskap -- till form såväl som till
rättsverkningar. Bakom det tycks ligga en syn att
samhället inte skall se annorlunda på homosexuell
än på heterosexuell kärlek. Det anser inte heller jag
att samhället skall göra.
För mig är emellertid inte äktenskapet något
samhälleligt gillande eller någon uppskattning eller
uppmuntran. Det är en rättslig reglering som tar
sikte särskilt på barnet, vilket förvisso är en följd av
heterosexuell samvaro.
Jag kan inte se att samhället skall sanktionera
någon sexuell läggning eller samlevnadsform. Så
länge det gäller myndiga människor och inte skadar
någon skall samhället förhålla sig neutralt. Det är
således inte en rättvisefråga med registrerat
partnerskap utan en fråga om trygghet för de
ingående parterna, och särskilt för den svagare
partern. Det är det jag skulle vilja medverka till.
Herr talman! Nu har utskottet valt att utforma
lagförslaget med utgångspunkt i
äktenskapslagstiftningen. Rättsverkningar
åstadkommes genom en teknisk parallellitet.
Åtminstone inledningsvis hänger man på några
undantag i ett avslutningskapitel.
Orsaken till denna konstruktion tycks vara att det
skulle varit mycket krångligare att nyskriva en lag
från början, och att tiden inte medger detta. Det är
säkert sant, men om man av rättviseskäl vill ha en
fullständig jämställning mellan partnerskap och
äktenskap är det nu liggande förslaget det logiska
första steget.
Det är ju just den långtgående jämställan med
äktenskapet som motiverar att de särskilda
undantagen skrivs in i lagen -- särskilt när det gäller
adoptionsfrågan. Just konstruktionen med
undantag innebär att det fortsättningsvis framför
allt är undantagen som skall motiveras i lagen.
Konstruktionen innebär att opinionsläget framgent
kommer att avgöra i vilken utsträckning
undantagen skall gälla -- om alls. Visst är det så, att
även om riksdagen i dag inte skulle fatta något som
helst beslut står det kommande riksdagar fritt att
lagstifta hur långtgående som helst. Men med
denna konstruktion kommer vi redan i dag att
sänka den principiella ribban för framtida
diskussioner.
Herr talman! Det helt avgörande för mitt
ställningstagande, och det som jag under inga
omständigheter kan medverka till, är rätten att
adoptera barn. Man säger att den frågan inte skall
behandlas nu. Utskottet har förtjänstfullt slagit fast
att det är barnets bästa som skall gälla. Men
utskottet lämnar ändå frågan öppen genom att
konstatera att ''En sådan bedömning bör inte göras
i detta sammanhang.''
Utskottet fortsätter: ''Så länge det inte är
vetenskapligt klarlagt att ett barns sociala och
känslomässiga utveckling objektivt sett är lika
garanterad i en familj med två mödrar eller två
fäder med en inbördes sexuell relation som i en
heterosexuell familj, saknas den grundläggande
förutsättningen för att gemensamt föräldraskap
skall kunna etableras i ett registrerat partnerskap,
nämligen hänsynen till barnets bästa.''
Därmed relativiseras frågan om adoption till att
vara en fråga om vad vetenskap och gällande
allmän rättsuppfattning säger för närvarande.
Därmed kan ett beslut om registrerat partnerskap
ses som en etapp i en tidskedja som leder i en
riktning. Det blir en tidsfråga. Att medverka till
detta genom den relativisering som utskottet ger
uttryck för är för mig inte möjligt.
Herr talman! Utskottets reservanter ger mig
absolut ingen anledning att tro, att de i något
sammanhang skulle vara beredda att medverka till
ett registrerat partnerskap. Bakom reservationens
formalistiska uppläggning ligger uppfattningar och
attityder som är helt främmande för mig. Det är
min övertygelse att en lag om registrerat
partnerskap för homosexuella som tar hänsyn till
dessa invändningar hade varit möjlig utan alltför
lång tidsutdräkt.
Låt mig avslutningsvis konstatera att om riksdagen
i dag fattar beslut om denna lag, kommer det för
mig att vara helt otänkbart att i framtiden
medverka till att riva upp den. De människor som
berörs av en ny lag om registrerat partnerskap
måste kunna lita på vårt samhälles
ställningstagande. Ett beslut som tas i dag är för
mig ett oåterkalleligt steg.
Anf. 102  JOHN BOUVIN (nyd):
Herr talman! Kolleger! Vad är kärlek? Vad är
normalt? Vad är naturligt? Vad är sexualitet? Det
har vi diskuterat nu i fem sex timmar.
Partnerskap, äktenskap, tolerans, respekt för din
nästa, lika värde -- vi har pratat ganska länge om
detta. Jag har varit i kammaren från och till och
suttit på rummet och lyssnat. Jag är tvungen att gå
upp i talarstolen och klargöra vad som i alla fall är
min syn på saken. För mig handlar detta om
normalt beteende och vad som är naturligt osv. Jag
vill bara göra en liten liten kommentar och berätta
vad en präst visade mig för ungefär ett och ett halvt
år sedan.
Han sade: ''Du John! Kan inte du på ett enkelt sätt
försöka förklara vad det är frågan om när den här
frågan kommer upp i riksdagen?'' ''Vad då?''
undrade jag. Då gjorde han på följande sätt: ''Du
John, detta är icke normalt. Det går inte. Detta går
inte heller. Men detta är normalt.''
Så enkelt är det.
(Anförandet illustreras med obscena gester.)
Anf. 103  TREDJE VICE TALMANNEN:
Meningsyttringar från läktaren är inte tillåtna.
Anf. 104  ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Med all respekt för den långa debatt
som har pågått och för alla dem som har förberett
inlägg vill jag trots allt göra ett kort inlägg i frågan.
Det gör jag med anledning av den kantring åt det
jag upplever som missbruk av religiös
argumentation som har framkommit i dagens
debatt. Övertramp och brist på respekt hos troende
rättfärdigar inte fler övertramp av andra personer.
Ulrica Messing sade om homosexualitet att det inte
är någonting man kan frälsas ifrån. Ordet ''frälst''
betyder ungefär ''räddad''. Det har en religiös
laddning genom det bruk ordet har. Här har också
religionsargumentation använts. Jag vill helt enkelt
utan pekpinnar ändå vädja om att inte behöva höra
sådant från Sveriges riksdags talarstol, som jag
hyser stor respekt för.
Detta uttalande kan jag som personligt kristen för
mitt samvetes skull inte låta passera utan denna
kommentar. Vi kristdemokrater har, oavsett
personlig uppfattning i religionsfrågor -- det är inte
alla som är troende på det sätt man brukar mena i
vår grupp heller -- varit mycket noga med att skilja
mellan politikens kompetensområde och kyrkans
kompetensområde.
Politikens kompetensområde är de horisontella
mellanmänskliga relationerna. Där jobbar vi, vare
sig vi kallas kristna eller inte, utifrån vår
övertygelse. Kyrkans arbete och uppgift är en
annan, som inte vi skall blanda oss i.
I Ulrica Messings parti finns det ledamöter med
personlig kristen tro som har deklarerat att de
kommer att rösta för partnerskapet. Jag vill
respektera deras ståndpunkt, även om jag har en
annan. Men jag tror att även dessa reagerar när de
hör en deklaration om att homosexualitet är
någonting man inte kan frälsas ifrån. Jag vill skilja
på partipolitiken och kyrkoverksamheten och
hoppas slippa höra denna typ av uttalanden.
Jag vill framföra en vädjan om att inte trampa på
den som, trots allt, genom en personlig kristen tro
upplevt det som man själv kallar befrielse från en
negativt upplevd homosexualitet. Många har gjort
detta just med hjälp av kristen tro. Jag har själv
varit i kontakt med sådana, och jag vill ha respekt
för dem. Jag vill även ha respekt för den som har
en annan uppfattning.
Anf. 105  ULRICA MESSING (s):
Herr talman! Roland Lében reagerade mot ett
uttryck som jag använda i mitt anförande, att
homosexualiteten inte är något som man kan frälsas
från. Jag kan ha förståelse för att Roland Lében
kanske tycker att jag har fel, men jag tror inte att
jag har det. Jag har mött det här argumentet i
debatten. bl.a. från företrädare för Pingstkyrkan,
där man säger att om de homosexuella säger ja,
skall man frälsa dem.
Jag tror inte att det är så enkelt. Jag tror inte att
homosexualiteten beror på ett enkelt val som man
har gjort, på samma sätt som man väljer mellan att
köpa Aftonbladet eller att köpa Expressen. Det är
inte så enkelt att välja hur man skall leva sitt liv.
Anf. 106  ROLAND LÉBEN (kds):
Herr talman! Jag vill bara säga en sak som
kommentar till detta. Det är inte fråga om vad jag
vet eller tror i det här fallet. Jag hänvisade till de
människor som säger sig ha gjort denna erfarenhet.
Den kan jag inte ta ifrån dem, och det kan inte
heller Ulrica Messing göra. Jag tycker därför att det
vore klokt av oss att hålla oss till en sakligare
argumentation. Jag tänker inte säga något
ytterligare i detta replikskifte.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
LU28 Registrerat partnerskap m.m.
Mom. 1 (lagstiftning om registrerat partnerskap)
1. utskottet
2. res. (m, c, kds, nyd)
Votering:
171 för utskottet
141 för res.
5 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 2 m, 21 fp, 4 c, 3 nyd, 12 v, 1 -
För res.:
72 m, 8 fp, 20 c, 25 kds, 15 nyd, 1 -
Avstod:
1 m, 2 fp, 2 c
Frånvarande:
10 s, 5 m, 2 fp, 5 c, 1 kds, 5 nyd, 2 v, 2 -
(Applåder från åhörarläktaren)
Anf. 107  ANDRE VICE TALMANNEN:
Meningsyttringar från åhörarläktaren är icke
tillåtna.
Mom. 3 (utredning om hushållsgemenskap)
1. utskottet
2. men. (v)
Votering:
297 för utskottet
16 för men.
2 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
125 s, 74 m, 30 fp, 24 c, 25 kds, 17 nyd, 2 -
För men.:
1 s, 1 fp, 2 c, 12 v
Avstod:
1 s, 1 nyd
Frånvarande:
11 s, 6 m, 2 fp, 5 c, 1 kds, 5 nyd, 2 v, 2 -
Tage Påhlsson (c) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
5 §  Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den  3 juni
KrU32 Ny lotterilag
Mom. 9 (frågan om vem eller vilka som skall få
tillstånd att anordna spel på värdeautomater och
den därmed sammanhängande frågan om
fördelningen av överskottet på sådant spel)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
Votering:
173 för utskottet
140 för res. 1
2 avstod
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
75 m, 30 fp, 25 c, 25 kds, 17 nyd, 1 -
För res. 1:
128 s, 11 v, 1 -
Avstod:
1 nyd, 1 v
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 6 c, 1 kds, 5 nyd, 2 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
FiU24 Försäljning av AB Tipstjänst till svenskt
föreningsliv m.m. (prop. 1993/94:243)
Mom. 1 (försäljning av Tipstjänst)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. men. (v)
Kammaren biföll utskottets hemställan med
acklamation.
Mom. 2 (slopad lotteriskatt för Tipstjänst)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
171 för utskottet
135 för res. 2
10 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
75 m, 28 fp, 25 c, 25 kds, 17 nyd, 1 -
För res. 2:
128 s, 1 fp, 1 nyd, 4 v, 1 -
Avstod:
1 fp, 1 nyd, 8 v
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 6 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 3
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Mom. 4 (bingoskatten och roulettskatten)
1. utskottet
2. res. 3 (s)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom
uppresning.
Mom. 5 (kasinospel i Sverige)
1. utskottet
2. res. 4 (nyd).
Votering:
291 för utskottet
19 för res. 4
7 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
126 s, 74 m, 29 fp, 25 c, 25 kds, 11 v, 1 -
För res. 4:
1 m, 18 nyd
Avstod:
2 s, 1 fp, 1 c, 1 nyd, 1 v, 1 -
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
UbU11 Utvecklingsplan för skolväsendet
Mom. 1 (segregationstendenser i skolan)
1. utskottet
2. res. 1 (s)
3. men. i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
131 för res. 1
12 för men.
173 avstod
33 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
176 för utskottet
141 för res. 1
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
75 m, 30 fp, 26 c, 25 kds, 19 nyd, 1 -
För res. 1:
128 s, 12 v, 1 -
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 2 (utvärdering m.m. av vuxenutbildningen)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
300 för utskottet
13 för men.
1 avstod
35 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 75 m, 28 fp, 26 c, 25 kds, 18 nyd, 1 -
För men.:
12 v, 1 -
Avstod:
1 fp
Frånvarande:
11 s, 5 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 5 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 9 (lärarutbildningen)
1. utskottet
2. res. 6 (s)
Votering:
176 för utskottet
141 för res. 6
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
75 m, 30 fp, 26 c, 25 kds, 19 nyd, 1 -
För res. 6:
128 s, 12 v, 1 -
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 11 (lärlingsutbildningen)
1. utskottet
2. res. 7 (s)
Votering:
176 för utskottet
141 för res. 7
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
75 m, 30 fp, 26 c, 25 kds, 19 nyd, 1 -
För res. 7:
128 s, 12 v, 1 -
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 15 (invandrarelevers undervisning i
hemspråk och svenska som andraspråk)
1. utskottet
2. res. 9 (s)
Votering:
175 för utskottet
141 för res. 9
1 avstod
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
75 m, 30 fp, 26 c, 24 kds, 19 nyd, 1 -
För res. 9:
128 s, 12 v, 1 -
Avstod:
1 kds
Frånvarande:
10 s, 5 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UbU14 Distansundervisning, m.m.
Mom. 5 (inrättande av ett distansutbildningsinstitut
att riksdagen avslår motionerna)
1. utskottet
2. res. 2 (s)
Votering:
175 för utskottet
140 för res. 2
34 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
74 m, 30 fp, 26 c, 25 kds, 19 nyd, 1 -
För res. 2:
127 s, 12 v, 1 -
Frånvarande:
11 s, 6 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UbU15 Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet
under år 1993
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UbU18 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Kammaren biföll utskottets hemställan.
UbU20 Vissa ändringar i skollagen
Mom. 2 (elevavgifter vid fristående särskolor)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
170 för utskottet
141 för res.
5 avstod
33 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
73 m, 27 fp, 25 c, 25 kds, 19 nyd, 1 -
För res.:
127 s, 1 m, 12 v, 1 -
Avstod:
1 m, 3 fp, 1 c
Frånvarande:
11 s, 5 m, 3 fp, 5 c, 1 kds, 4 nyd, 2 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om samlad votering
På förslag av andre vice talmannen medgav
kammaren att lagutskottets betänkanden LU32 och
LU38 samt konstitutionsutskottets betänkanden
KU18, KU43 och KU45 fick avgöras i ett
sammanhang efter avslutad debatt.
6 §  Ändringar i aktiebolagslagen m.m.
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU32 Ändringar i aktiebolagslagen m.m.
(prop. 1993/94:196).
Anf. 108  CARIN LUNDBERG (s):
Herr talman! Under 1980-talet var antalet
konkurser 5 000--6 000 per år. Under början av
1990-talet ökade de lavinartat för att 1992 nå
oanade höjder, närmare bestämt 21 219. I
konkursernas spår har rapporter om ekonomisk
brottslighet strömmat in. Uppfinningsrikedomen
när det gäller att ''sno åt sig'' på andras bekostnad
verkar obegränsad.
Ekonomisk brottslighet måste bekämpas på alla
plan, såväl det moraliska, praktiska som
lagstiftande. En del har gjorts och annat är under
utredning. Här har Aktiebolagskommittén ett stort
ansvar.
Ett sätt att skydda borgenärerna är att höja nivån
på aktiekapitalet. Regeringen föreslår att
aktiekapitalet skall höjas från nuvarande 50 000 kr
till 100 000 kr för privata aktiebolag. Om vi hade
följt konsumentprisindex sedan förra höjningen
gjordes, skulle nivån ha varit 275 000 kr. Men med
nuvarande arbetsmarknadssituation när vi på alla
sätt skall stödja små och medelstora företag, och
med hänsyn tagen till övergångstiden, som nu är
fram till 1998, nöjer vi oss med 100 000 kr för dessa
bolag.
Grundprincipen för aktiebolag är att delägarna inte
har något personligt betalningsansvar för bolagets
förpliktelser. De senaste årens erfarenheter när det
gäller ekonomisk brottslighet och missbruk av
aktiebolagsformen gör dock, att vi anser att det i
vissa situationer av uppenbart missbruk kan vara
befogat med ett personligt betalningsansvar för
personer som står bakom ett aktiebolag. Högsta
domstolen har tillämpat principen om
ansvarsgenombrott, och liknande regler finns också
i många andra länder.
Frågan om ansvarsgenombrott har tidigare
diskuterats i lagutskottet och i denna kammare. Vi
socialdemokrater vidhåller vår uppfattning att
Aktiebolagskommittén borde få i uppdrag att
utreda frågan. Jag yrkar därför bifall till
Socialdemokraternas reservation till lagutskottets
betänkande 32.
En fråga som har diskuterats i massmedierna, ute
på arbetsplatser och naturligtvis också inom dessa
väggar är de s.k. fallskärmsavtalen. Indignationen
har varit stor bland vanliga löntagare när de
händelsevis har upptäckt vilka summor som deras
chefer erhållit, samtidigt som de själva fått minskad
a-kassa och försämrad lönegaranti.
Naturligtvis måste något göras. Vi har gjort som vi
brukar, nämligen att vi börjar med en utredning.
Redovisningskommitténs delbetänkande tar upp
denna fråga, och betänkandet är ute på remiss.
Under tiden har Näringslivets börskommitté
utkommit med en rekommendation, där man
föreslår att vissa uppgifter lämnas individuellt.
Uppgift skall lämnas om summan av ersättningar
och övriga förmåner samt om de mest väsentliga
villkoren i avtal om framtida pension och
avgångsvederlag.
Vi ser fram emot remissvaren och regeringens
förslag med anledning av Redovisningskommitténs
betänkande. Det är mycket viktigt att vi får en
lagstiftning på detta område.
Anf. 109  STIG RINDBORG (m):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan. Jag vill också konstatera att arbetet
föreligger att anpassa den svenska aktiebolagslagen
till vad som gäller enligt reglerna för EU och för
Europa i enlighet med EES-avtalet.
Helt kort konstaterar jag att det finns en
reservation om ansvarsgenombrott. Jag hänvisar
till det som sägs i betänkandet. Därutöver vill jag
tillägga att vi i Sverige, i 13 kap. 2 §
aktiebolagslagen, har bestämmelser som på ett
markerat sätt sätter tummen på en väsentlighet,
nämligen det egna kapitalet. Andra länder har i
allmänhet inte det. Jag har vid flera tillfällen
understrukit vikten av att vi gör den paragrafen
tydlig i det vidare arbetet att förändra
aktiebolagslagen. Men redan i dag har det klart
kommit in i företagarnas medvetande att den
paragrafen är riktig och väsentlig.
Vad gäller ansvarsgenombrott i övrigt kan man
konstatera att sådant förekommer vad gäller
obetalda skatter, och det finns skadeståndsansvar
rent generellt. Jag uppfattar det som väsentligt att
ha en lagstiftning där man konstaterar att det finns
en avskildhet för aktiekapitalet och
bolagstillgångarna, en lagstiftning som inte gör
delägarna och styrelsen personligt ansvariga annat
än om de gör fel.
Kriminella handlanden kommer utan tvekan att
medföra betalningsskyldighet för dem som sysslar
med det. I allmänhet är bekymret det att det från
sådana personer inte finns mycket tillgångar att
komma åt.
Men det som i fortsättningen är väsentligt, och som
vi i Redovisningskommittén och i
Aktiebolagskommittén talat om, är att se till att
komma in med årsredovisningar på rätt tider och se
till att det blir reaktioner. Från Bolagsregistret har
man meddelat att man sätter in resurser så att det
skall kunna bli snabba reaktioner. Det är ju först
när de uppgifter som finns i Bolagsregistret är
aktuella, som de som skall göra affärer med företag
kan inhämta kunskap om företagens ställning.
Vidare uppfattar jag att det är väsentligt att vi har
en ordentlig revision av dem som har fått den
uppläggning som innebär att de inte är personligt
ansvariga. Jag hälsar med tillfredsställelse att
lagstiftningen i dag börjar att bli likvärdig mellan de
två företagsformerna aktiebolag/enskild firma och
handelsbolag. Det är väsentligt för att man skall
kunna ha en avskildhet och för att man skall kunna
hålla strängt på att det skall finnas personlig
ansvarsfrihet. Men reglerna och uppföljningen av
dem skall vara så att det inte behövs ytterligare
regellagstiftning på det sätt som reservationen
anger, utan man följer upp det som redan finns.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
7 §  Ändrat anslag till Konsumentverket
Föredrogs
lagutskottets betänkande
1993/94:LU38 Ändrat anslag till Konsumentverket
(prop. 1993/94:150 delvis och 1993/94:100 delvis).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
8 §  Reformera riksdagsarbetet
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU18 Reformera riksdagsarbetet (förs.
1993/94:TK1 och prop. 1993/94:77).
Anf. 110  BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Som framgår av betänkandet råder
det om den reformering som nu föreslås stor
enighet om de flesta förslagen. Det beror ju på att
riksdagen själv, med alla partier inblandade, har
utrett frågan. I en del fall tycker utskottet att
frågorna bör utredas vidare. Det gäller samarbetet
mellan Riksrevisionsverket och Riksdagens
revisorer på längre sikt. Det gäller också
utskottsorganisationen och de s.k. utgiftsområdena
och den kommande EU-nämndens funktionssätt.
Vänsterpartiet menar emellertid att riksdagen
redan nu borde fatta beslut om att alla partier skall
vara representerade med minst en ordinarie
ledamot i EU-nämnden. Det har gått att lösa i den
nuvarande EG-delagationen. Det bör då också gå
när det gäller EU-nämnden.
Herr talman! Med det vill jag yrka bifall till
reservation 1, som har samma innebörd som min
meningsyttring under samma moment.
Det är glädjande att utskottet nu stöder förslaget
att ledamöternas ekonomiska intressen skall
registreras och bli lätt tillgängliga. Jag hoppas att
Eva Zetterberg från vårt parti kommer att ta upp
denna fråga senare.
Den viktigaste förändring som föreslås är
omläggningen av budgetåret och övergången till
rambudgetering samt förlängningen av riksmötet
med slopandet av behovet av urtima riksdag. Detta
motiveras med att man måste öka säkerheten hos
marknaden om vilka förslag riksdagen kan tänkas
godkänna. Om marknaden vet detta tror man alltså
att samhällsekonomin skall fungera bättre.
Vi skulle ju också kunna vända på steken och säga
att vi politiker bättre vet vilka beslut som skall
fattas om vi kan förutsäga hur marknaden skulle
komma att bete sig. I så fall skulle marknadens
åtgärder behöva godkännas av staten. En sådan
tankegång har man emellertid inte än varit inne på.
Utredningen och utskottet inser emellertid
problemet med marknadens opålitlighet. Det sägs
att om synnerliga ekonomisk-politiska skäl
föreligger skall regeringen även efter det att ramen
för statsbudgeten är beslutad kunna avge
proposition som föreslår inkomster och utgifter
som ligger utanför budgetramarna.
Det som enligt vår mening är mest betänkligt och
svårt med den föreslagna ordningen är att enskilda
motionärer och även mindre partier får svårare att
få sina förslag med budgetkonsekvenser
behandlade. När någon väcker en motion som
påverkar statsbudgeten efter det att ramen är
fastlagd kommer motionen inte att kunna ställas
under proposition.
Jag förutsätter emellertid att en enskild motionär
kan yrka bifall till sin egen motion vid beslutet i
första steget om statsbudgeten, även om inte
finansutskottet stött ledamöten. Dessa problem
hade enligt min mening varit enklare att lösa om
riksdagen fått bestämma utgiftsområdena med ett
beslut för varje sådant område.
Finansutskottets makt kommer med denna ordning
att bli kraftigt förstärkt. Därför är det ett
minimikrav att alla partier blir representerade med
en ordinarie ledamot i finansutskottet.
Herr talman! Jag yrkar därför bifall till min
meningsyttring under mom. 11.
I Lindbeckkommissionen sägs det att
inskränkningar i motionsrätten är särskilt påkallade
när det gäller förslag som leder till ökade
statsutgifter. Carl B Hamilton från Folkpartiet är i
sin motion inne på att det är nödvändigt att
inskränka ledamöternas förslagsrätt om vi skall få
ordning på statsfinanserna. Detta framskymtar i ett
särskilt yttrande av moderater och folkpartister i
utskottet. Det anges att den förslagna ordningen
med rambudgetar är angelägen med hänsyn till
statsfinanserna.
När man tar del av dessa argument kan man få
intrycket att det är riksdagen som saboterar
statsfinanserna. I verkligheten är det faktiskt beslut
gjorda av marknaden och av riksbank och regering
som lett till en rad felbedömningar under 80-talet.
Det handlade om avregleringen av
kreditmarknaden och de beslut som fattades till
följd av det. Det var bankdirektörerna som tävlade
om att låna ut pengar utan täckning. Det var
revisorer och Bankinspektionen som inte klarade
kontrollen och inte slog larm i tid. Det var
storföretagens finansavdelningar, som ägnade sig åt
spekulation i stället för långsiktiga och uthålliga
investeringar i utbildning och modern teknik.
När det gällde valutaavregleringen var det inte
heller riksdagen som fattade beslutet. Det drevs på
av sådana framträdande borgerliga företrädare som
Wibble och Tobisson. Kapitalrörelserna över
gränserna skulle bli små, hette det. Vårt parti
varnade för konsekvenserna.
Skattereformen beslutades givetvis formellt av
riksdagen, men i botten låg en uppgörelse mellan
två politiska partier, Folkpartiet och
Socialdemokraterna, som då såg väldigt lättsinnigt
på de dynamiska effekterna.
Ett annat beslut som drivit upp budgetunderskottet
är de höga räntor som blev följden av den
dogmatiska knytningen till ecun och försöken att
hålla fast kronkursen.
Alla de här misstagen har sedan drivit upp
arbetslösheten och statens utgifter. Det var främst
misstaget när det gäller ordningen i vilken besluten
fattades. För systemskiftespolitiken under den
gångna mandatperioden har givetvis
riksdagsmajoriteten ett ansvar.
Det är när staten och riksdagen nu skall försöka
städa upp som man önskar inskränka ledamöternas
förslagsrätt. Skulle man dra slutsatser av historien
är det närmast Riksbankens och regeringens
beslutsrätt som skulle ifrågasättas. Standarden på
den svenska ekonomutbildningen borde kanske
också granskas.
Som tur är har det mesta av förslagen till
inskränkning av motionsrätten avvisats. Men det
kommer att bli jobbigt med individuella
ekonomimotioner.
Vänsterpartiet kräver i sin motion en ventil med
innebörden, att om det visar sig att ramarna slagit
helt fel skall det finnas en möjlighet för riksdagen
att i efterhand omfördela mellan utskotten.
Givetvis skulle då också motioner med den
innebörden kunna behandlas. Det föreslagna stela
systemet skulle då bli mindre stelt.
Hela konstruktionen med kalenderårsbudget
bygger egentligen på förutsättningen att valet hålls
på våren, i slutet av maj eller början av juni. Då kan
de nyvalda ha en chans att förbereda sina
budgetförslag. Tjänstemän som jobbar på
sommaren tar då inte helt över processen, och
styrningen från föregående regering blir mindre.
Beredningen kan alltså bli bättre. Därför har vi
stött förslaget att lägga valet på våren.
Jag yrkar bifall till min meningsyttring mom. 2 och
11 och till reservation 1.
Anf. 111  Tredje vice talman BERTIL
FISKESJÖ (c):
Herr talman! Det brukar sägas att parlamentariska
församlingar är obotligt konservativa vad gäller
församlingarnas egna arbetsformer. Så är det nog i
stort sett. Vi erinrar oss att det tog 14 år av
utredningsarbete och överväganden innan man
kunde fatta beslut om övergång till ett
enkammarsystem. Det tog ytterligare ett antal år
innan riksdagen kunde samla sig till ett beslut om
en ny grundlag, dvs. den grundlag som vi nu har.
Det är naturligtvis i och för sig bra att man inte
ändrar grundlagen och riksdagens arbetsformer
från tid till annan, utan att förslagen övervägs noga.
Vad vi nu kan se framför oss är ett betänkande,
KU18, som vilar på ett utredningsarbete som har
gått ovanligt snabbt. Utredningen har letts av
riksdagens talman Ingegerd Troedsson, och man
har lyckats slutföra ett arbete som inte har varit
utan komplikationer och inte utan svårigheter. Men
man har ändå lyckats slutföra detta arbete på ett
lyckosamt sätt. Resultatet av det arbetet innebär
ganska omfattande förändringar av riksdagens
arbetsformer. En del av förslagen kommer också
att påverka statsförvaltningen som helhet.
Det är tillfredsställande att det är ett i stort sett
enhälligt utskott som står bakom de förslag som nu
föreläggs kammaren. Den i särklass viktigaste
förändringen som föreslås är omläggningen av
budgetåret till kalenderår. Redan
Grundlagberedningen föreslog detta, men fick inte
gehör för det. Vi har under många år upplevt den
konstiga situationen att riksdagen formellt startar
på hösten men i realiteten egentligen inte gör det,
eftersom budgeten fortfarande läggs fram i januari.
Vidare har detta medfört stora svårigheter att
planera riksdagens arbete, eftersom beredningen i
utskotten och på annat sätt av viktiga
lagstiftningsärenden och budgetärenden har gått
parallellt. Vi har fått den anhopning av stora och
viktiga ärenden under en jäktig slutperiod av
riksdagens vårsession varje år som inte har varit till
gagn för egentligen någonting.
Jag har för min del länge föreslagit i princip den
förändring som nu ligger framme. Jag började
skriva motioner om detta i mitten av 70-talet. Det
tar således sin tid. Men det är med en viss personlig
tillfredsställelse som jag nu ser att den tanke som
jag kopplade på från Grundlagberedningen nu ser
ut att realiseras.
Det bör därmed bli möjligt att behandla budgeten
mera koncentrerat under hösten. Det är många
fördelar med detta, men en fördel är att det blir en
intensiv och koncentrerad beredning. En annan
fördel är, som jag antydde, att riksdagen kan ägna
våren åt andra viktiga ting inom lagstiftningen.
Det finns en brist i det här förslaget som jag inte
kan undgå att nämna, och det är att vi inte har
lyckats få resonans för förslaget att lägga de
allmänna valen på våren. Socialdemokraterna har
inte velat sluta upp kring den tanken, av skäl som
jag inte riktigt har lyckats genomskåda. Det hade
naturligtvis varit bättre att ha valen på våren, från
olika synpunkter. Den allmäna politiska
valdebatten hade kunnat komma i nära anslutning
till de stora och omfattande debatter som föregår i
riksdagen.
En annan sak som också är viktig, kanske mera på
ett tekniskt sätt, är att om det skulle bli
regeringsskifte hade den nya regeringen kunnat
tillsättas vid ett kort sammanträde under
sommaren, och den hade kunnat komma i gång och
ha sitt budgetförslag färdigt när den nya riksdagen
sammanträder på hösten. Jag ser det alltså som en
brist att vi inte ha lyckats komma ända fram i detta
avseende.
Nu har jag ändå gått med på det förslag som ligger,
därför att jag anser att själva omläggningen av
budgetåret från olika synpunkter är mycket viktig.
Utredningens undersökningar och KU:s
överväganden har visat att det är möjligt att klara
av budgeten på hösten även om vi skulle få ett
regeringsskifte. Det bör kunna gå, men det kan bli
stressigt och det kan föra med sig vissa
bekymmersamma övergångsproblem.
I våra grannländer Norge och Danmark har man
det så här, och om de klarar det bör det kunna gå
också i den svenska riksdagen.
Om omläggningen fullföljs -- helst med vårval -- bör
det kunna bli bättre möjligheter i framtiden att
planera riksdagens arbete. Det har varit väldigt
ryckigt och väldigt svårt att planera arbetet i
riksdagen på ett rationellt sätt. Jag inser att en
riksdag aldrig kan bli en normal arbetsplats --
självklart inte. Ledamöterna måste vara beredda
på allehanda inskränkningar i den personliga
bekvämligheten och även på ganska tvära
omkastningar i sin planering. Riksdagsarbetet
måste komma i första hand, och utfallet av
skiftningarna i den politiska temperaturen kan man
aldrig med säkerhet förutse. Men med en
budgetprocess på hösten och en lugnare process när
det gäller lagstiftnings- och planeringsarbete under
våren bör det bli möjligt att förbättra effektiviteten
i riksdagens arbete.
Det bör också vara möjligt att mer konsekvent
realisera en annan tanke som jag personligen
började driva i mitten av 70-talet, nämligen att
lägga in riksdagsfria veckor under arbetsperioden.
Tanken bakom detta var att riksdagsledamöterna
har två väsentliga uppgifter. Den ena är givetvis att
finnas här i huset och delta i beredningsarbetet och
i besluten. Den andra viktiga uppgiften är att finnas
ute bland folk, att kunna möta sina väljare, att
kunna ta del i debatter av olika slag på hemorten
under hela riksdagsåret.
Personligen har jag ofta fått klagomål från
människor som har tyckt att det har varit högst
beklagligt att jag tvingats säga nej till att ställa upp
i olika sammanhang på hemorten. Jag har bara
kunnat hänvisa till riksdagsarbetet. Med mer
systematiskt inlagda fria veckor bör
riksdagsledamöterna få bättre möjligheter att
förverkliga denna andra viktiga uppgift.
Det har också införts ett par lediga veckor, som
såvitt jag har kunnat förstå har uppskattats mycket
av ledamöterna. Jag hoppas att man kan gå vidare
med detta.
När det gäller själva budgetarbetet i riksdagen är de
viktigaste förslagen i utredningen övergången till
rambudgetering, konstruerandet av
utgiftsområden och en ny process när det gäller
relationerna mellan budgetberedande utskott och
finansutskottet. Det här finns noggrant beskrivet i
betänkandet, och jag skall inte närmare gå in på
det. Här kan uppkomma vissa svårigheter --
föregående talare var inne på en del av dem -- men
jag förutsätter att man lätt kan komma till rätta
med dem allteftersom man vinner erfarenhet.
Det gäller också utskottsorganisationen. Det har
funnits många uppslag om en förändrad
utskottsorganisation, och jag tror att det finns goda
skäl att genomföra förändringar -- mer eller mindre
genomgripande -- men detta får den nya riksdagen
ta ställning till. Det är ju också ett område där
riksdagen själv kan pröva sig fram.
Ett utslag av tänkandet inom utredningen som
återspeglas i konstitutionsutskottets betänkande är
att utskotten skall ägna sig mer åt uppföljning och
granskning av de beslut som fattas här i riksdagen,
dvs. se efter vad det blev av dem. Det tror jag är en
väldigt viktig uppgift.
Nära förbunden med denna syn på arbetet är
förslagen om att förstärka Riksdagens revisorer. De
utför en mycket viktig gärning, och man kan säga
att de under senare år har aktiverat sin verksamhet
på ett mycket glädjande sätt. Jag tror att det är
viktigt att även denna revision byggs ut. Det har
varit delade meningar inom utskottet om vilken
takt det skall ske i och vilket sätt det skall ske på,
men slutresultatet är dock att vi har kunnat uppnå
enighet också på den punkten, nämligen om en
förstärkning på kort sikt och om överväganden om
ytterligare förstärkningar på litet längre sikt.
Med hänvisning till de resonemang som finns i
betänkandet om riksdagsrevisionen kontra
Riksrevisionsverket vill jag i det här sammanhanget
gärna säga att jag är lika övertygad nu som jag har
varit tidigare när jag har debatterat de här frågorna
om att det är nyttigt för revisionsverksamheten att
vi har två organ med delvis lika och delvis olika
uppgifter. Detta har inte orsakat något problem
hittills, och jag tror inte att det kommer att bli några
problem i framtiden heller. En förbättrad revision
från den sida som sorterar direkt under regeringen
och från de revisorer som sorterar under riksdagen
tror jag är väldigt viktig.
Jag har dragit över min tid litet grand, herr talman,
men jag skall strax sluta. I samband med
granskningsdebatten var det en del av utskottets
ledamöter som hade godheten att säga en hel del
vackra ord om mig personligen. Jag uppskattade
dem mycket, och jag tackar utskottets ledamöter
för detta. Jag vill utan något som helst hyckleri säga
att jag kommer att sakna kamratskapet i
konstitutionsutskottet och att jag kommer att sakna
möjligheterna att vara med och påverka utskottets
ställningstaganden i de ständigt lika viktiga frågor
som utskottet har under beredning.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Anf. 112  BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Vi har ju en 4-procentsspärr i det
svenska parlamentariska systemet. Ett av
argumenten för att den skall finnas är ju att de
partier som kommer in i riksdagen inte skall vara
alltför små; de skall kunna klara av riksdagens
arbete. Då tycker man kanske att det vore rimligt
att de partier som klarar sig över 4-procentsspärren
fick en ordinarie plats i finansutskottet, som ju blir
avsevärt stärkt. Detsamma gäller den viktiga EU-
nämnden. I EU-delegationen har vi ju haft den
ordningen.
Bertil Fiskesjö nämnde inte den här
problematiken. Jag skulle bara vara intresserad av
att höra om han har någon ståndpunkt när det
gäller möjligheterna för små partier att få bra
arbetsförutsättningar i riksdagen.
Anf. 113  JAN BERGQVIST (s):
Herr talman! Jag kan helhjärtat instämma i de
uppskattande orden till Bertil Fiskesjö.
Det här utvecklar sig ju till en stillsam debatt i
jämförelse med den ganska livliga diskussionen
under utredningsarbetet; det är intressant att se hur
vi når större och större samstämmighet om hur
riksdagens arbetsformer skall utformas. Jag tänker
inte ta upp Bertil Fiskesjös försök att kasta en
handske om förändringen av valdagen. Den frågan
diskuterades ju av våra partiledare under höstens
överläggningar, och de kom då överens om att de
inte skulle aktualisera en förändring av valdagen.
Var för sig är Riksdagsutredningens förslag inte
särskilt dramatiska, men sammantaget öppnar de
ändå för en rejäl förnyelse av riksdagens arbete.
Inte minst kan det bli en större koncentration och
bättre inriktning på de övergripande och
långsiktiga frågorna. Det är bra för utskottsarbetet,
och det är bra för kammardebatterna. Det är viktigt
att vi verkligen försöker fösa undan den enorma
volym av detaljer som tränger sig på i det politiska
arbetet.
Vi kan inte helt slippa undan detaljer; det vore fel.
Men vi måste organisera arbetet så, att inte
riksdagen blir slav under småsakernas tyranni. Det
kräver medvetna vägval.
Det här förslaget leder till en bättre rytm i
riksdagsarbetet och en bättre uppföljning och
utvärdering. Vi kan planera riksdagsåret så att det
blir ett bättre samspel mellan väljare och valda. Vi
kan få en bättre inriktning på det långsiktiga.
Bengt Hurtig talade om att finansutskottets makt
kraftigt förstärks. När jag har arbetat i
Riksdagsutredningen har jag inte sett det som att
det gäller att stärka just finansutskottets makt. Det
gäller att få en stadga i dess arbete, men de farhågor
som ibland yppas om att finansutskottet skulle
breda ut sig över hela riksdagsarbetet som en
bläckfisk med väldiga armar tror jag inte bara är
överdrivna utan också felaktiga. Jag vill peka på att
det med den ordning som nu föreslås kommer att
bli stora fördelar för fackutskotten. De kommer in
på ett tidigare stadium när det gäller viktiga
ekonomiska prioriteringsfrågor. Om vi kan
utveckla detta på ett riktigt sätt kommer
fackutskottens ställning att kunna stärkas genom
att de kommer in på ett mera aktivt sätt i
budgetprocessen.
Jag ser det inte som att ett mäktigt finansutskott
suger ut makt ur de andra utskotten. Det handlar
om ett samspel som stärker alla riksdagens utskott.
Jag hoppas att riksdagen inte skall försumma de
möjligheter som nu bjuds på många sätt. Med den
förhoppningen ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 114  BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Vi kan göra olika bedömningar om
hur makten i finansutskottet kommer att utvecklas.
Finansutskottet har redan en ganska central
betydelse i riksdagens arbete.
När utskotten har avgett sina yttranden över
budgetramens storlek gör finansutskottet en
sammanvägning och lägger fram ett förslag till en
sammanhållen budget. Det blir ett klubbslag i
riksdagen. Därefter har de övriga fackutskotten
inte någon större möjlighet att påverka sin budgets
storlek. Det är ju fördelningen av den totala
budgeten som är avgörande.
Erfarenheten får utvisa hur det här kommer att
falla ut. Efter några år har vi möjlighet att
utvärdera vad som har hänt.
Anf. 115  JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag har i och för sig en begränsad
erfarenhet, men det intryck som jag fick när jag var
aktiv i skatteuskottet var att finansutskottet inte
hade särskilt mycket att säga till om i viktiga frågor.
Det föreslog en del allmänna riktlinjer, men det var
i skatteutskottet som de verkligt tunga ekonomiska
frågorna behandlades.
Detta kan växla mellan olika perioder, men jag fick
inte alls intryck av att finansutskottet var särskilt
mäktigt. Tvärtom var det under vissa skeden ett
ganska lättviktigt utskott.
Jag tycker över huvud taget inte att det handlar om
det här. Det är viktigt att partigrupperna tar ansvar
för samordningen mellan alla utskott. Om de gör
det kan detta mer rationella sätt att arbeta ge en
stadga åt arbetet i finansutskottet. Det kan också
vara till stor fördel för fackutskotten. Då kan man
bättre ta till vara deras synpunkter på ett tidigare
stadium när det gäller viktiga ekonomiska
avvägningsfrågor.
Anf. 116  DANIEL TARSCHYS (fp):
Herr talman! Jag tillhör dem som hälsar detta
förslag utan någon större glädje. Jag menar att det
är ett i flera avseenden olyckligt förslag som vi nu
skall ta ställning till. I några avseenden är det ett
farligt förslag. I alla avseenden är det ett djupt
otillräckligt förslag.
Förslaget är olyckligt därför att det innebär att vi nu
skall övergå till kalenderårsbudget utan att
samtidigt övergå till vårval. Det kommer att leda till
djupgående förändringar i riksdagens
arbetsbetingelser under höstarna. Det kommer att
leda till en ytterst forcerad behandling av
budgetbetänkandena, och det kommer att leda till
att man under en del år inte kommer att hinna
avsluta budgetbehandlingen innan kalenderåret
börjar. Detta får i sin tur allvarliga effekter för
statsförvaltningen, där det inte kommer att finnas
färdiga regleringsbrev till hands när utgifterna
kommer.
Riksdagsutredningen är på det klara med att det
inte finns några möjligheter att hålla tidtabellen
före årsskiftet under valår, när budgeten läggs fram
sent. Det innebär att man med öppna ögon
accepterar att myndigheterna utsätts för den här
typen av allvarliga svårigheter i det egna arbetet.
Jan Bergqvist sade att partiledarna hade kommit
överens om att inte aktualisera frågan om vårval.
Det är nästan riktigt, men sanningen är att de inte
har kommit överens om att aktualisera frågan om
vårval. Ordet inte skall flyttas i meningen. Då blir
det en något annan innebörd.
Jag tillhör dem som liksom Bertil Fiskesjö djupt
beklagar att Socialdemokraterna har förhindrat
denna angelägna reform.
Det är olyckligt att vi nu genomför en förändring av
budgetbehandlingen utan att radikalt förenkla
hanteringen. En sådan förenkling hade kunnat ske
om finansutskottet hade fått en starkare ställning.
Vi har haft en diskussion där Jan Bergqvist har
velat lugna dem som menar att finansutskottet har
fått en för stark ställning. Jag intar den rakt
motsatta uppfattningen. Jag beklagar djupt att man
inte har tagit steget att ge finansutskottet en
starkare ställning. Det går att beklaga desto mer
med tanke på det prekära läge som statsfinanserna
nu befinner sig i.
Under de närmaste åren står vi i Sverige inför en
enorm politisk ansträngning för att försöka få bukt
med ett galopperande budgetunderskott. Det
kommer att kräva en utomordentlig mognad,
beslutsamhet och klokhet av denna riksdag. Det är
nödvändigt att se till att budgetpolitiken blir
konsistent, att förhindra att den rämnar i sina olika
beståndsdelar. Jag tror att man kan säga att vi under
de år som har gått sedan utskottsreformen för 23 år
sedan har klarat oss ganska väl. Det har inte
inträffat stora olyckor i riksdagsbehandlingen av
budgetpropositionen. Det är, om man får tillåta sig
uttrycket, mera tur än skicklighet. Det kan mycket
väl inträffa att vi under kommande år hamnar i det
läget att utskottens oberoende i fråga om
budgetbehandlingen leder till djupt inkonsistenta
budgetbeslut.
Det är angeläget att man förhindrar en sådan
utveckling genom att ge finansutskottet en
sammanhållande roll i budgetbehandlingen. Den
rollen har finansutskottet i ett flertal andra länder.
Vi bör därför gå vidare med reformen av
budgetprocessen och se till att det i nästa steg införs
en sådan ordning att hela budgetpropositionen
remitteras till finansutskottet och att fackutskotten
därefter får tillfälle att yttra sig över de olika
avsnitten. En sådan ordning ger mycket starkare
garantier för en konsistent statsbudget än den
ordning som vi nu har.
Jag säger att detta är en djupt otillräcklig reform.
Det är den i perspektivet av de väldiga
statsfinansiella problem som tornar upp sig.
Herr talman! Jag har under de år som jag har varit
medlem i riksdagen engagerat mig starkt för en
bättre riksdag vad gäller arbetsformerna. Jag har
verkat för öppna utskottsförhör, för att stoppa
kvällsvoteringarna, för att införa sammanhållna
voteringar och för att få starkare krav på
konsekvensbedömningar i regelsystemet. På dessa
punkter har det gått bra. På flera andra punkter har
det gått dåligt.
Jag har verkat för att vi skall få rimligare
sammanträdeslokaler som är mer anpassade till
antalet deltagare i debatterna. Jag har verkat för att
vi skall få något färre antal ledamöter. Jag har också
verkat för en starkare sammanhållning av
budgetbehandlingen. I det avseendet har jag inte
lyckats särskilt väl. Jag tror ändock att det är viktigt
att arbetet med att reformera riksdagens
arbetsformer går vidare.
Jag vill i efterhand sälla mig till dem som tackade
Bertil Fiskesjö för hans insatser i konstitutionella
frågor. Jag är inte längre ledamot av
konstitutionsutskottet, men jag har varit det under
den period då Bertil Fiskesjö var ordförande. Jag
vill tacka honom för samarbetet både i det utskottet
och i ett otal konstitutionella utredningar där vi har
varit ledamöter.
Anf. 117  JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Oavsett var man placerar ordet ''inte''
när det gäller att inte flytta valdagen, konstaterar
jag att även Folkpartiet accepterade det här.
Daniel Tarschys sade att det inte är möjligt att klara
av budgeten under hösten, åtminstone inte under
valår. Jo, det är det visst, åtminstone under de valår
då det inte sker någon förändring av regeringen. Vi
skall nu förlänga mandatperioden till fyra år. Vi kan
inte räkna med att det skall bli ett regeringsskifte
vid varje val. Problemet med att det förvisso kan bli
en stark press och koncentration vid valår är
betydligt överdrivet. I den mån man inte hinner
med budgeten kan man gå in en bit i januari. Den
metoden förekommer i andra länder. Det fungerar
där. Jag kan inte förstå varför det inte skulle kunna
fungera även i Sverige.
Jag har en helt annan syn på frågan om hur
statsfinanserna skall saneras än vad Daniel
Tarschys har. Han tror att om man bara har ett
mäktigt finansutskott, ett överutskott, skall man
minsann kunna klara av det här. Saneringen av
statsfinanserna kan aldrig klaras om man inte får
med sig en majoritet av partigrupperna i riksdagen.
Därför är det avgörande att partigrupperna
samordnar sitt arbete i fackutskott och
finansutskott och är beredda att medverka till en
sund ekonomi.
Det är enligt min mening oerhört överdrivet, vilket
Lindbeckkommissionen och andra har varit inne
på, att man skall skapa ett slags utskott som står
över alla andra, som skall styra och ställa och ha en
oerhörd makt. Det hjälper inte. Det är inte på det
sättet man skall arbeta. Det skall vara ett samspel
mellan dem som kan fackområdena och dem som
håller i budgeten. I Daniel Tarschys tal fanns litet
av hokuspokus där man bortser från att om
partigruppernas samordning fungerar bra så
fungerar också alla utskott bra.
Anf. 118  DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jan Bergqvist har helt rätt i att om
partigrupperna fungerar väl så uppstår det inga
problem med sammanhållningen av
riksdagsbehandlingen. Jag menar dock att vi måste
utforma våra grundlagar så att de håller även om
partigrupperna inte fungerar väl. Vi har faktiskt
närliggande exempel på partigrupper som inte
fungerar väl. Kalamiteten kan uppstå att vi får ett
mera oroligt parlamentariskt läge där
partigrupperna inte fungerar som sammanhållande
krafter.
Hur skulle det se ut i en kommun om varje nämnd
gick till fullmäktige med sin del av budgeten utan
den enhetliga sammanhållningen bestående av att
finanskontoret, eller vad det kan heta, försökte
samordna budgeten? Hur skulle det se ut i
regeringen om varje departement hade rätt att gå
direkt till riksdagen och begära pengar till sina
anslag utan att Finansdepartementet samordnade
budgeten? Jag är orolig för att man då mycket lätt
skulle hamna i ett ännu mera allvarligt
statsfinansiellt och kommunalfinansellt läge än vad
vi redan har runt om i landet.
Jan Bergqvist har självfallet rätt i att ett val inte
behöver leda till ett regeringsskifte. Jag har inget
emot, herr talman, om väljarna redan i höst skulle
visa att Jan Bergqvist har rätt på den punkten.
Anf. 119  JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag tror säkert att budgetprocessen
kan acceptera ett regeringsskifte vid varje val. Jag
menar, vilket vi angav i ett särskilt yttrande till
Riksdagsutredningen, att farhågorna för att man
inte skall klara av budgetprocessen under hösten
oavsett om det blir regeringsskifte eller inte är
kraftigt överdrivna. Jag vill bara understryka att det
sannolika om man ser 10, 20 eller 30 år framåt är
att det inte kommer att bli regeringsskifte vid varje
val. Det sker betydligt mera sällan.
Daniel Tarschys argumenterar som om det
föreliggande förslaget inte innebär en betydande
samordning. Man öppnar här för en mycket bra
samordning mellan fackutskott och finansutskott.
Man skall ta saker i rätt ordning. Man skall börja
med de stora frågorna och sedan ta detaljfrågorna
efter hand. Med den här uppläggningen gäller det
att konstatera var man har majoriteten. Det är
inget större fel på arbetsformerna. Hur vi skall få
handlingskraftiga regeringar om det inte skapas
klara majoritetsförhållanden är ett annat problem.
Det löser man inte på något sätt genom att skapa
några speciella maktbefogenheter åt just
finansutskottet.
Jag anser att den bedömning som Daniel Tarschys
gör av Riksdagsutredningens förslag är alltför
pessimistisk och negativ. Han ser inte alls de stora
möjligheter till en successiv, men ändock,
utveckling mot bättre och bättre effektivitet och
större och större samordning.
Anf. 120  DANIEL TARSCHYS (fp) replik:
Herr talman! Jag ser möjligheterna till en
förbättring. Jag tror att den reform som vi nu skall
fatta beslut om mycket snart kommer att visa sig
vara otillräcklig.
Jag vill dock betona att vi måste utforma
budgetprocessen i riksdagen så att den inte bara tål
vackert väder och lägen där partierna fungerar och
håller ihop, där utskotten är lojala och där det
samlade resultatet blir någorlunda korrekt i
förhållande till regeringens intentioner.
Budgetprocessen måste också tåla mera turbulenta
parlamentariska lägen, där det kan vara fråga om
betydande oenighet, upphetsning och strid om
olika komponenter i regeringens politik. Därför är
det nödvändigt att ge finansutskottet en starkare
ställning. Det är också nödvändigt att se till att det
är möjligt att sammanhållet votera om olika
budgetalternativ. Vi skall inte göra som vi nu gör.
Nu sönderdelar vi budgeten i dess olika
primfaktorer.
Anf. 121  INGVAR SVENSSON (kds):
Herr talman! Först skulle jag vilja vända mig till
tredje vice talman Bertil Fiskesjö. Det var många
som tackade honom under granskningsdebatten.
Det här är troligen den sista debatten under vilken
vi uppträder tillsammans här i kammaren.
Innan jag kom in i riksdagen uppfattade jag Bertil
Fiskesjö som en vital polemiker på tidningssidorna.
I utskottet har jag lärt känna honom som en
uppfriskande, provocerande politiker. Han är
mycket klarsynt och har en oerhörd kompetens.
Men inte bara det. Han är också varmhjärtad. Han
har glimten i ögat, och han har en underbar, torr
humor. För mig såsom lärling i riksdagen har det
varit mycket betydelsefullt att ha Bertil Fiskesjö
som läromästare. Det har varit mycket
betydelsefullt och viktigt. Tack skall du ha Bertil,
och lycka till som riksdagsveteran!
Herr talman! I motsats till Daniel Tarschys tycker
jag att det beslut som vi kommer att fatta i dag när
det gäller uppföljningen av Riksdagsutredningen är
mycket glädjande och viktigt och utgör något av en
milstolpe i utvecklingen av riksdagens
arbetsformer.
Det är många saker som redan berörts här, så jag
skall inte fördjupa i dem. Det är viktigt att vi
avdramatiserar det här med riksdagsåret och
slipper begreppet urtima riksdag, att vi får
möjlighet att framställa skriftliga frågor under
sommaren osv. Vi har påpekat att motionsrätten är
det faktiskt angeläget att slå vakt om, att man
uppmanar till frivillig restriktivitet när det gäller
riksdagens kompetensområde och inte så att säga
springer utanför.
Det absolut viktigaste är övergången till
kalenderårsbudget och rambeslutsmodellen. Jag
tror att det är oerhört betydelsefullt. Jag tror också
att valdagens förläggning är en fråga som går att
hantera, även om det kan bli problem under just
valår. I och med att vi nu inför fyraåriga
mandatperioder är det fråga om temporära
problem.
På någon punkt är jag kritisk, även om jag inte
avgett vare sig reservation eller särskilt yttrande.
Det är att Riksdagsutredningen inte kom fram till
ett ordentligt förslag när det gäller
utskottsorganisationen, utan man sköt frågan
framför sig. Det kan bli bekymmer. Skall man fatta
den här typen av beslut är det väldigt viktigt att de
fattas inför en ny mandatperiod. Det är oerhört
svårt att gå in under en mandatperiod när folk valts
till olika utskott och göra kraftfulla förändringar. Vi
hoppas att också den frågan kan hanteras under det
kommande året på ett bra sätt.
Jag är oerhört kritisk mot hanteringen i utskottet
när det gäller utbyggnaden av Riksdagens
revisorers organisation. Vi var eniga i utredningen.
Plötsligt började socialdemokraterna darra på
manschetterna utan att ha lämnat några
reservationer eller särskilda yttranden i
utredningen. Nu blir det en försiktig utbyggnad,
och det har jag accepterat utan någon särskild
markering. Den här typen av frågor bör ju beslutas
i betydande enighet. Men det hade varit bra om vi
hade fullföljt Riksdagsutredningen på denna
punkt. Tack!
Anf. 122  JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara upplysa Invgvar
Svensson om att vi faktiskt avgav ett särskilt
yttrande om revisorerna i Riksdagsutredningen.
Anf. 123  INGVAR SVENSSON (kds)
replik:
Herr talman! Jo, det är sant, Bergqvist, att det
fanns ett särskilt yttrande. Men det gällde endast
placeringen av den pool som skulle kunna användas
av utskotten, inte själva sammansättningen.
Anf. 124  JAN BERGQVIST (s) replik:
Herr talman! I vårt särskilda yttrande förde vi också
en diskussion om hur utbyggnaden av Riksdagens
revisorer skulle finansieras. Vi pekade på
möjligheten att samordna resurserna i
Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer. Vi
underströk att det är viktigt att man inte bara
bygger ut på olika håll utan också funderar över hur
utbyggnaden skall finansieras.
Anf. 125  ALF WENNERFORS (m):
Herr talman! Jag skall försöka vara så kortfattad
och ''predikastisk'', som man brukar säga, som
möjligt.
Jag är väl litet udda. Även om det här är mitt sista
inlägg i riksdagen, skall jag inte ägna mig åt
tacksägelser vare sig till talmännen, ledamöterna
eller till personalen. Det finns andra tillfällen för
det. Jag hemställer att andra som går upp i
talarstolen efter mig och vill ta upp tiden med
tacksägelser gentemot mig undviker det. Jag tycker
att ni kunde ha gjort det tidigare i så fall. Ni kan
också göra det under den pågående veckan, vi har
ytterligare några dagar kvar. Ni kan tala om för mig
hur bra ni tycker att jag är, och jag skall tala om för
er hur bra ni är.
Herr talman! Jag har under alla mina år i riksdagen
arbetat med väldigt många olika uppgifter. Alla har
varit oerhört spännande, stimulerande och
engagerande. Men frågan är om inte arbetet och
ordförandeskapet i Riksdagens revisorer har tagit
priset. Att granska och utvärdera våra reformer
inom den offentliga sektorn, den offentliga
verksamheten, är oerhört viktigt. Jag tror att jag
vågar säga att Riksdagens revisorers verksamhet
har utvecklats och blivit allt bättre. Men den kan bli
ännu bättre. Det är en utmaning för såväl kansliet
som den kommande nya uppsättningen i höst. Som
glad pensionär skall jag med intresse vara ett slags
utomstående revisor av Riksdagens revisorers
verksamhet.
Riksdagsutredningens förslag gladde mig mycket.
Vissa socialdemokratiska ledamöters motioner
förvånade mig lika mycket, inte minst
konstitutionsutskottets ordförande Thage
Petersons agerande. Vi har känt varandra länge,
från hedenhös i filmcensursutredningen för många
decennier sedan. Där kamperade vi ihop, hade
trevligt och uppskattade varandras vänskap. Sedan
har jag följt Thage Petersons öden och äventyr och
uppskattat hans insatser i svenskt samhällsliv. Men
Thage Petersons agerande efter det att vi kritiserat
handläggningen av frågan om Saabfabriken i
Malmö, då Thage Peterson var industriminister,
förvånade mig.
Det är litet märkligt att konstitutionsutskottets
ordförande inte är här just nu. Han måste ha ett
väldigt tungt skäl för att han inte är här, i det här
rummet. Men jag är rätt övertygad om att han
kommer att läsa protokollet.
I dag har Thage Peterson bemött DN:s ledare i
söndags. Där backar Thage Peterson, kan man
säga. ''Makten måste kontrolleras'' är överskriften.
Jag vet inte om det är Thage Peterson som skrivit
den eller om det är DN. Det står så här: ''Jag själv
och mitt parti vill ha en stark riksdagsrevision.'' Jag
tycker att det är bra att det står så. Det länder med
andra ord Thage Peterson till heder att han har
kommit med denna artikel i DN i dag.
Revisorer skall inte vara älskade. Det är vi inte
heller. Alldeles särskilt på vissa håll har jag till min
förvåning upptäckt att vissa generaldirektörer har
visat prov på mycket dåligt humör och brist på
förmåga att hantera kritik. En generaldirektör, ett
statsråd eller en myndighetsperson över huvud
taget som inte med gott humör kan hantera kritiken
och lära av den ifrågasätter jag. Jag ifrågasätter om
vederbörande är lämplig som chef och ledare.
En sak till. Vi har haft mycket gott samarbete med
alla utskotten. Men det arbetet kan självfallet också
bli bättre, som famgår av utskottstexten. Vi har
också haft ett mycket gott samarbete med
Riksrevisionsverket. Och det kan naturligtvis också
bli mycket bättre. Men till vissa ledamöter och
Thage Peterson, som jag nu ser gående i
kammaren, vill jag säga att Riksrevisionsverket ju
är regeringens organ. Riksdagens revisorer är
riksdagens organ. Låt där vara en principiell
rågång.
För övrigt har jag i ett annat sammanhang, som
styrelseledamot i en verksstyrelse, sett hur RRV
arbetar. Det har gjort mycket goda insatser.
Herr talman! Avslutningsvis är gransknings- och
förvaltningsrevisionsverksamheten en synnerligen
nödvändig uppgift för riksdagen. Jag uppskattar att
utskottet så småningom blev enigt när det gällde
frågan om riksdagsrevisionen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 126  ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag medger att Thage G Peterson får avge replik på
Alf Wennerfors anförande.
Anf. 127  THAGE G PETERSON (s) replik:
Herr talman! Jag satt på mitt rum och skrev några
rader på ett tacktal som jag skall rikta till tredje vice
talmannen och vice ordföranden i KU. Det var
orsaken till att jag inte var i kammaren. Vi skall ha
avslutningsfest i konstitutionsutskottet, och jag tar
allvarligt också på den frågan.
Jag visste inte att Alf Wennerfors ville ägna så
mycket tid åt min person i debatten om
Riksdagsutredningen, där vi är eniga. Det
föreligger inte någon socialdemokratisk
reservation, utan det är fråga om ett enigt
betänkande.
Jag vill sedan till Alf Wennerfors säga att han
liksom många andra har överreagerat på ett brev
som snart är ett och ett halvt år gammalt. Det var
inte något hemligt med det brevet, utan det var ett
offentligt dokument som skickades till Riksdagens
revisorer och som innehöll upplysningar. Jag kunde
ha valt att knacka på Alf Wennerfors dörr, eftersom
vi är bänkkamrater. Men då hade jag på ett
otillbörligt sätt lagt mig i revisorernas verksamhet.
Det var bättre att jag samlade ett antal synpunkter i
ett brev som offentliggjordes och överskickades till
Riksdagens revisorer. Jag såg inte något speciellt
anmärkningsvärt med detta.
Sedan vill jag gärna säga att Alf Wennerfors och jag
är överens på en väldigt viktig punkt, nämligen hur
oerhört viktiga och nödvändiga Riksdagens
revisorer verkligen är -- det har jag sagt i flera
sammanhang och det vill jag upprepa här -- liksom
konstitutionsutskottets granskande verksamhet är
oerhört viktig i en demokrati.
Jag vill också kosta på mig att säga att jag
uppskattar Alf Wennerfors insatser i Riksdagens
revisorer. Jag är helt säker på att det arbete som
han har utfört under sina år som ordförande i
Riksdagens revisorer också har ett bestående
värde. Jag ser inte någon motsatsställning mellan
mig och honom när det gäller punkten om
Riksdagsrevisorernas betydelse. Min respekt för
Alf Wennerfors och mitt förtroende för det arbete
som han har utfört i Riksdagens revisorer kommer
inte heller att kunna minskas.
Anf. 128  ALF WENNERFORS (m) replik:
Herr talman! Med anledning av kalaset skall jag
inte bli långrandig. Jag vill återigen säga att det som
står i artikeln länder Thage G Peterson till heder.
Thage Peterson backar litet grand och det länder
honom till heder. Det som jag nu hörde Thage
Peterson säga från talarstolen gläder mig.
Anf. 129  EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag till
fullo instämmer i det som Bengt Hurtig tidigare har
tagit upp och i det som Vänsterpartiet har lyft fram
i sin meningsyttring. Jag skall inte upprepa dessa
ståndpunkter, eftersom de med all tydlighet har
framgått för kammarens ledamöter.
Jag vill bara ta upp några andra synpunkter på detta
ärende. Jag tänkte börja med frågan om behovet av
reformer inom riksdagen. Jag är väldigt glad över
Riksdagsutredningen, och jag anser att man har
gjort ett mycket gott arbete. I mina ögon är behovet
av reformer mycket stort.
Daniel Tarschys påpekade att det under senare år
har genomförts många förändringar. Jag anser att
dessa förändringar är av godo. Det gäller t.ex.
öppna utskottsförhör, möjligheten till samlade
voteringar och möjligheten att inte förlägga
voteringar på kvällarna utom när nöden så kräver
det. Men dessa förändringar är inte alls tillräckliga.
Det finns ett stort behov av ytterligare reformer.
En fråga som har tagits upp i utredningen och i
betänkandet gäller slopandet av urtima riksmöte
och möjligheten att förlänga riksdagsåret. Jag
hälsar det förslaget -- och förhoppningsvis det
beslutet i dag -- med stor tillfredsställelse. Enligt
min uppfattning är den arbetsordning som råder
här i riksdagen i det närmaste omänsklig. Under
den korta tid som jag har haft förmånen att vara
med här -- tre år -- har jag kunnat konstatera att det
är svårt att få riksdagsarbetet och den tid som man
här lägger ner på det att gå ihop med det privata
livet och familjen. Det har visat sig i det närmaste
omöjligt, trots att jag bor här i Stockholm.
Det arbete som vi utför här är väldigt hämmat av
det faktum att vi under mycket kort tid har att ta
fram olika förslag och fatta beslut. För egen del är
den här situationen nästan ohållbar. Jag har tolkat
det i stor utsträckning så, att eftersom vi är ett litet
parti får de enskilda representanterna ta sig an
väldigt många frågor. Men vid samtal med andra
ledamöter, och inte minst när Ingela Thalén
häromveckan gick ut i en stor artikel i Aftonbladet
och beskrev sin situation, har jag kunnat konstatera
att detta inte alls hänger ihop med att vi är ett litet
parti. Denna orimliga arbetsbörda delas av många.
Förslaget om en förlängning av riksdagsåret skulle
alltså väsentligt kunna förbättra situationen på den
här punkten.
Fru talman! Jag har betraktat den här frågan utifrån
möjligheten att kunna leva ett normalt liv även om
man är riksdagsledamot. Jag tycker att det har varit
svårt. Men detta har också en politisk aspekt, och
det kunde vi se under hösten 1992 då krispaketet
antogs. Just frånvaron av urtima riksting gjorde att
riksdagen inte kallades in och fick möjlighet att
under kort tid debattera de stora och viktiga förslag
som då lades fram och som det fanns många
synpunkter på. Vikten av att förändra
arbetsordningen här i riksdagen gäller både för att
kunna leva ett normalt liv och för att få politiska
förslag bättre förankrade och bättre diskuterade
innan man går till beslut.
Fru talman! Jag vill också beröra en motion som
behandlas i det här betänkandet. I och för sig
förtjänar motionen inte uppmärksamhet men den
finns där ändå. Det är en mycket märklig motion
som Charlotte Cederschiöld har väckt. Hon har
tagit upp de problem som hon ser med att
ledamöterna är placerade länsvis och inte utifrån
partibeteckning. Enligt Charlotte Cederschiöld
leder detta till bytänkande. Jag har väldigt svårt att
förstå den synpunkten, och jag har svårt att förstå
hur Charlotte Cederschiöld som delar bänk med
Barbro Westerholm kan ha så stora invändningar
mot den länsvisa placeringen.
Jag delar bänk med Henrik S Järrel, och för egen
del kan jag säga att jag tycker att det är en fördel
med att vara länsvis placerade och med att vi inte
sitter samlade i partigrupper. Om man inte kan
behålla partidisciplinen och de partimässiga skälen
till varför man tycker si eller så i en fråga tror jag
inte att det hjälper att man sitter samlat, utan då är
det helt andra faktorer som är avgörande. Jag är
alltså glad över att utskottet har avstyrkt denna
motion. Det är beklämmande att den över huvud
taget har väckts.
Fru talman! Avslutningsvis skall jag ta upp en
motion som jag under tre år i följd har väckt och
som har fått en mycket positiv behandling. Man
brukar säga att trägen vinner. Vi från
Vänsterpartiet har tagit upp frågan om registrering
av ledamöters ekonomiska intressen. Och varför
har vi gjort det? Ja, det kan naturligtvis vara av
intresse för var och en av oss att se hur den
ekonomiska situationen för övriga ledamöter ser
ut. Men det är inte detta som har varit
huvudmotivet. Jag anser att denna fråga har väldigt
stor betydelse med tanke på det bristande
förtroende som många av oss politiker faktiskt
åtnjuter bland det svenska folket. Många anser att
vi politiker skor oss på andras bekostnad och att vi
inte lever upp till situationen som föredömen på det
sätt som vi borde göra i olika avseenden.
Jag tror att det är av stor betydelse att det klart och
tydligt framgår hur ledamöters ekonomiska
situation ser ut och i vilken mån vi ledamöter kan
anses vara otillbörligen påverkade av att vi har
ekonomiska intressen i en bolagsstyrelse,
fackförening eller i något annat sammanhang.
Därför blev jag mycket glad när vi första gången
fick stöd för vår reservation av socialdemokraterna
men nu senast också av enskilda ledamöter -- Inger
Lundberg från Socialdemokraterna och Barbro
Westerholm från Folkpartiet. Jag hoppas att
riksdagen i dag kan fatta ett enhälligt beslut om
detta förslag.
Man kan säga att detta är en liten fråga, men den
är betydelsefull. Om den i någon mån kunde bidra
till att höja politikers anseende, vore det mycket
bra.
Anf. 130  SIMON LILIEDAHL (nyd):
Fru talman! För att jag inte skall få dåligt rykte vill
jag bara säga att jag redan har avtackat Bertil
Fiskesjö.
Jag skall nu övergå till att tala om
konstitutionsutskottets betänkande KU18. När det
gäller mina reservationer vill jag i korthet säga att
jag, i likhet med tredje vice talman Bertil Fiskesjö,
är glad att det är ett enigt utskott som står bakom
förslaget om tillsättande av en utredning för
revisions- och utredningsarbete och hur det arbetet
skall bedrivas.
Jag tror att det är viktigt att diskutera
förstärkningen av riksdagens revisions- och
utredningsverksamhet. I detta sammanhang är det
speciellt viktigt med ytterligare diskussion om hur
samarbetet skall organiseras mellan revisionen och
utskotten, vilka måste få förbättrade
utredningsresurser och möjligheter att genomföra
konsekvensanalyser. Här vill jag varna för en inom
riksdagen härskande övertro på
konsekvensanalyser. Det har blivit något av ett
magiskt ord.
KU har bett de olika utskotten att kommentera
användandet av konsekvensanalyser.
Finansutskottet har ansett att riksdagen bör ställa
krav på att konsekvensanalyser skall ingå i alla
lagstiftningspropositioner.
Ny demokrati har i finansutskottet anmält en
avvikande mening. Vi har anfört att man på det
ekonomiska området bör skapa ett till lagrådet
motsvarande organ, vilket bör kallas ett
ekonomiskt råd. Rådet skall ha till uppgift att
granska regeringens konsekvensanalyser och
biträda riksdagen med ett förbättrat
beslutsunderlag.
Jag skall i korthet beröra några av reservationerna.
Vi har i en reservation beträffande riksmötets
högtidliga öppnande föreslagit ett återgående till
den ordning som rådde vid riksdagens högtidliga
öppnande år 1975. Jag har till min glädje funnit att
manstarka namn från Moderaterna stöder vår
reservation i ett särskilt yrkande.
Jag har också i en reservation tagit upp
ledamöternas placering i kammaren. Eftersom vi
nu har bråttom behöver vi inte diskutera denna
fråga ytterligare.
Jag vill i stället ta upp en reservation som står mig
personligen mycket nära. Det gäller frågan om
ersättare för riksdagsledamöter, vilket jag har varit.
Ni får verkligen höra problemställningen från ''the
horses mouth''. För de riksdagspartier som inte
omfattas av kvittningssystemet är det nu inte
möjligt att kalla in en ledamot för kortare tid än 30
dagar, vilket är en stor olägenhet i en situation där
varje röst räknas. Som ni vet räknas varje röst från
Ny demokrati, vilket ni säkert kommer att märka
vid de fortsatta debatterna och omröstningarna
under denna vecka.
Jag har, som ni själva säkert har sett, linkat i två
månader. Jag skulle egentligen ha legat hemma,
eftersom jag har haft svårt ryggskott. Men jag har
med stor smärta tvingat mig hit för att delta i de
viktiga omröstningarna. Jag tycker att systemet är
fel. Jag har lidit av detta. Det är tid att ändra
systemet. Om man är sjuk och kan uppvisa
läkarintyg skall man kunna sätta in en ersättare,
även för en kortare tid än 30 dagar.
Fru talman! Med tanke på kammarens
arbetsbelastning skall jag helt kort yrka bifall till Ny
demokratis reservationer 1 och 4.
Anf. 131  BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Också jag vill instämma med dem som
har tackat Bertil Fiskesjö för de insatser han har
gjort i konstitutionsutskottet både som ledamot och
vice ordförande.
Som det ibland framskymtar i medierna kan de
stridande viljorna i konstitutionsutskottet vara
ganska heta. Bertil Fiskesjö har på ett urmärkt sätt
och med lätt sinne försökt att lösa upp de knutar
som har funnits. Jag känner stor sympati för hans
sätt att arbeta i konstitutionsutskottet.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)
9 §  Riksdagsledamöternas pensioner m.m.
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU43 Riksdagsledamöternas pensioner
m.m. (förs. 1993/94:RFK4).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)
10 §  Uppskov till 1994/95 års riksmöte med
behandlingen av vissa ärenden
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU45 Uppskov till 1994/95 års riksmöte
med behandlingen av vissa ärenden (prop.
1993/94:77 delvis, 1993/94:113 delvis och
1993/94:117 samt förs. 1993/94:TK1 delvis och
1993/94:TK2 delvis).
Talmannen konstaterade att ingen talare var
anmäld.
Beslut
LU32 Ändringar i aktiebolagslagen m.m.
Mom. 9 (ansvarsgenombrott)
1. utskottet
2. res. (s)
Votering:
177 för utskottet
140 för res.
1 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
76 m, 29 fp, 26 c, 25 kds, 20 nyd, 1 -
För res.:
127 s, 12 v, 1 -
Avstod:
1 s
Frånvarande:
10 s, 4 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
LU38 Ändrat anslag till Konsumentverket
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU18 Reformera riksdagsarbetet
Mom. 2 (rambeslutsmodellen m.m.)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
304 för utskottet
13 för men.
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 76 m, 29 fp, 25 c, 25 kds, 20 nyd, 2 -
För men.:
1 c, 12 v
Frånvarande:
11 s, 4 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 11 (utskottsindelningen)
1. utskottet
2. men. i motsvarande del (v)
Votering:
304 för utskottet
13 för men.
32 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 76 m, 29 fp, 25 c, 25 kds, 20 nyd, 1 v, 1 -
För men.:
1 c, 11 v, 1 -
Frånvarande:
11 s, 4 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 13 (EU-nämndens sammansättning)
1. utskottet
2. res. 1 (nyd)
Votering:
284 för utskottet
32 för res. 1
2 avstod
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
127 s, 76 m, 28 fp, 25 c, 25 kds, 1 nyd, 1 v, 1 -
För res. 1:
1 s, 19 nyd, 11 v, 1 -
Avstod:
1 fp, 1 c
Frånvarande:
10 s, 4 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -
Göran Magnusson (s) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.
Mom. 23 (ersättare för riksdagsledamöter)
1. utskottet
2. res. 4 (nyd)
Votering:
298 för utskottet
20 för res. 4
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:
128 s, 76 m, 29 fp, 26 c, 25 kds, 12 v, 2 -
För res. 4:
20 nyd
Frånvarande:
10 s, 4 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 30 (Riksdagsutredningens lagförslag såvitt
avser förslagen i bil. 1 ändring av 4 kap. 2 § RO)
Av utskottebetänkandet framgick att ändringen
önskades genomförd genom ett beslut. För bifall
härtill krävdes att minst tre fjärdedelar av de
röstande och mer än hälften av riksdagens
ledamöter förenade sig om beslutet.
Beslut fattades genom omröstning med
rösträkning.
Votering:
317 för bifall
1 för avslag
31 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall:
128 s, 76 m, 29 fp, 25 c, 25 kds, 20 nyd, 12 v, 2 -
För avslag:
1 c
Frånvarande:
10 s, 4 m, 4 fp, 5 c, 1 kds, 3 nyd, 2 v, 2 -
Mom. 30 i övrigt
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU43 Riksdagsledamöternas pensioner m.m.
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU45 Uppskov till 1994/95 års riksmöte med
behandlingen av vissa ärenden
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av talmannen medgav kammaren att de
ärenden som hann debatteras färdigt under
återstoden av dagens sammanträde fick avgöras vid
morgondagens arbetsplenum.
11 §  Folkomröstning om EU-medlemskap
Föredrogs
konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU50 Folkomröstning om EU-
medlemskap (prop. 1993/94:245).
Anf. 132  HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Av skäl som redan har berörts och på
grund av KU:s vidare aktiviteter i kväll måste jag
vara mycket kortfattad, trots att jag hade förberett
ett betydligt längre anförande. Men jag hänvisar till
den motion som har väckts av Hans Gustafsson och
mig i detta ärende. Där har vi utförligt motiverat de
yrkanden som jag strax skall återkomma till.
Vad gäller respekten för folkomröstningens resultat
anser jag att den lämpligaste formen för en höjning
av trovärdigheten vore en gemensam deklaration
av samtliga partier som är representerade i
riksdagen, i vilken partierna förbinder sig att
respektera folkomröstningens resultat.
Av deklarationen bör framgå att blankröster skall
räknas separat och att de inte direkt eller indirekt
kan tillgodoräknas någon sida. Den sida som får
flest röster har vunnit. Ett högt valdeltagande är
synnerligen önskvärt men är inget villkor för att
folkomröstningens resultat skall respekteras.
Jag yrkar bifall till reservation 2 mom. 6.
Beträffande alternativens utformning vänder jag
mig emot att valsedlarna för ja- och nej-sidan
föreslås utformas som en fråga med den
formulering som föreslås i propositionen.
Formuleringen ''Anser du att Sverige bör bli
medlem i EU enligt avtalet mellan Sverige och
EU:s medlemsstater?'' skapar intrycket att det är
fråga om en opinionsundersökning och inte en
valhandling, som dessutom innebär
beslutsfattande.
Frågeformuleringen kan fungera ledande genom
att implicera ett ja-svar. Alternativen bör vara så
enkla och klara som möjligt så att medborgarna kan
avge svar med entydig viljeinriktning. Detta
uppnås genom att valsedlarna endast anger
antingen ja till svenskt medlemskap i Europeiska
unionen eller nej till svenskt medlemskap i
Europeiska unionen och det dessutom finns en
blank valsedel under den för alla valsedlar
gemensamma rubriken Folkomröstningen den 13
november 1994.
Att blanda in anslutningsavtalet mellan Sverige och
den europeiska unionen och dess medlemsstater
gör medborgarnas viljeyttring villkorad och
tillfällig. Om villkoren i anslutningsavtalet ändras
direkt eller indirekt, t.ex. genom beslut av EU-
domstolen eller det europeiska rådet, blir en
eventuell ja-seger i folkomröstningen mindre
legitim. Jag yrkar bifall till reservation 1
beträffande mom. 2. Jag kommer att begära
votering och rösträkning härom.
Fru talman! Vidare yrkar jag beträffande mom. 12
bifall till reservation 3. Jag kommer också på den
punkten att begära votering och rösträkning. Jag
anser att det är nödvändigt med ett
tillkännagivande till regeringen att det från
demokratiska utgångspunkter är önskvärt med en
öppen och löpande redovisning av
kampanjorganisationernas finansiering, framför
allt med hänsyn till att speciellt ja-sidan kommer att
få och redan har fått mycket stora bidrag från
företag, enskilda och organisationer.
Anf. 133  BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag instämmer i mycket av vad Hans
Göran Franck nyss sade. Frågan om medlemskap i
den europeiska unionen är avgörande för vårt lands
framtid och självbestämmanderätt. Det är bra att
riksdagens partier i enighet vänder sig till svenska
folket och att alla partier försäkrar att folkviljan
skall respekteras.
Utskottet understryker att samtliga
regeringspartier och övriga partier har varit ense
om att en rådgivande folkomröstning i praktiken
skall vara beslutande. Jag hoppas att det kan
bekräftas här i dag.
Det är viktigt att de frågor som ställs till folket blir
entydiga och klara. Det bör inte finnas något
utrymme för riksdagen att konstruera anledningar
till att bortse från folkomröstningens resultat.
Vad folket har att ta ställning till är helt enkelt, som
sägs i reservation 1, ett ja eller ett nej till ett
medlemskap. Den formuleringen är entydig och
kan inte ge upphov till några diskussioner. Därför
vill jag också yrka bifall till denna reservation som
avser mom. 2.
Vi menar att det är nödvändigt att folkets vilja
entydigt definieras som det ja-alternativ eller det
nej-alternativ som samlar flest röster och som
vinner. Man kan t.ex. inte dra slutsatsen att en
eventuell blankröst skulle vara detsamma som att
väljaren överlåter åt riksdagsmajoriteten att avgöra
frågan. Blankrösten bör tolkas så att väljaren
överlåter åt de icke blankröstande att bestämma.
Det finns enligt min mening nu bara två situationer
som skulle medföra att riksdagen inte låter sig
vägledas av folkomröstningsresultatet. Den ena är
om det blir exakt samma antal röster för eller emot
ett medlemskap. Den andra är att blankrösterna
skulle bli flest. Risken för att någon av de
situationerna skulle uppträda är ganska liten.
Invandrarnas utanförståendeskap är ett
demokratiskt problem. Invandrarna bör ha rösträtt
efter samma grunder som i kommunala val. Därför
hävdar vi att den kommunala röstlängden skall
ligga till grund för deltagande i folkomröstningen.
Problemen som kan uppstå härvidlag tror vi går att
lösa.
Vi menar också att kampanjbeloppen borde ha
varit av minst samma storlek som de medel som
anslogs till kampanjorganisationerna vid
folkomröstningen rörande kärnkraften. Dåvarande
belopp om 18 miljoner per sida skulle i dagens
penningvärde motsvara 49 miljoner kronor, eller 98
miljoner kronor totalt. Då emellertid
kampanjorganisationerna redan erhållit 10
miljoner skulle vi alltså ha velat höja beloppet till
88 miljoner kronor. Det har vi emellertid inte fått
gehör för.
Vi kan konstatera att ja- och nej-sidan de facto har
mycket olika resurser. Arbetsmarknadsstyrelsens
beslut om att ALU-jobb inte skall få användas i
kampanjorganisationerna har särskilt drabbat nej-
sidan. Det påstås nu att
Europainformationssekretariatet på
Utrikesdepartementet har ALU-anställda. Såvitt
jag vet har inte Arbetsmarknadsstyrelsen sagt
någonting om detta.
Den här typen av problem stöter vi hela tiden på.
Etablissemanget har lätt för att styra över resurser
till ja-sidan, medan nej-sidan får kämpa för att
komma åt dem. Vi tycker därför att det är viktigt
med en öppen redovisning av finansieringen av
kampanjerna. Därför har vi också ställt oss bakom
reservation 3 under mom. 12.
I vårt förslag har vi också strukit under att bidragen
borde ha varit lika stora som i folkomröstningen om
kärnkraften.
I remissbehandlingen borde Maastrichtfördraget
och rapporten från EU:s ministerråd till EU-
parlamentet ha ingått. Birgitta Hambraeus har tagit
upp detta i sin motion. Det tycker vi är bra.
Riksdagen har nu i en första läsning antagit
förslagen till ändringar i regeringsform och
tryckfrihetsförordning, vilka blir en följd av EU-
medlemskapet. Vi vill understryka att den andra
riksdagsbehandlingen av de här förslagen måste ske
efter det att folkomröstningen har ägt rum.
Anf. 134  BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Konstitutionsutskottets betänkande nr
50, om den planerade folkomröstningen om
svenskt EU-medlemskap den 13 november, baserar
sig i allt väsentligt på den proposition som i sin tur
har partiöverläggningarna under förra hösten som
bakgrund.
Detta har gjort att utskottet naturligtvis har känt sig
i hög grad bundet. Det har inte stått så mycket
utrymme till buds för oss att gå in och göra några
större ändringar. Partiöverläggningarna har styrt
händelseförloppet inte bara i det här hänseendet
utan också när det gäller andra grundlagsfrågor.
Det är egentligen fyra frågor som har diskuterats
här. De har också tagits upp av både Hans Göran
Franck och Bengt Hurtig. Det är
folkomröstningens status. Den är formellt
rådgivande, men blir i realiteten beslutande. Det
har efterlysts en gemensam deklaration från
partiledare, från gruppledare. Jag har efterhört de
synpunkter som finns i olika sammanhang och kan
bara konstatera, vilket också framgår av
betänkandet, att det är alldeles entydigt hur
resultatet skall tolkas.
Det är den relativa majoriteten som blir avgörande.
Det förslag, ja eller nej, som får de flesta rösterna
kommer också att avgöra frågan om Sveriges
inträde i EU. Blankrösterna utgör alltså inte i
realiteten något problem. De kommer att
registreras, de finns där, men de kommer inte att
påverka resultatet.
Sedan finns det naturligtvis vissa teoretiska
konstruktioner som man kan göra, att
blankrösterna skulle bli flest. Men, som Bengt
Hurtig var inne på, detta är ändå ingenting som har
så förfärligt mycket med verkligheten att skaffa.
Skulle så bli fallet får väl den nytillträdande
riksdagen ta ställning till det problemet.
Även några andra problem har tagits upp. Det
gäller vilka som skall utöva rösträtt. Här har man
varit överens vid partiledaröverläggningarna att det
bara bör vara svenska medborgare som skall
ifrågakomma.
Man har också vid partiledaröverläggningarna nått
en uppgörelse om vilka medel som bör anslås till
kampanjverksamheten och om principerna för hur
de här medlen skall fördelas. Det finns alltså inte
heller där något större utrymme för något eget spel
från KU:s sida.
Med det sagda, fru talman, yrkar jag avslag på
reservationerna och meningsyttringarna och bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.
Anf. 135  BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Det var mycket bra att få höra de här
formuleringarna. Jag hoppas att de kan lugna dem
som ifrågasätter att riksdagen kommer att följa
folkomröstningsresultatet.
Men låt oss spekulera i att det skulle bli 35 % nej,
33 % ja och 32 % blanka röster. Kommer då
Moderata samlingspartiet att följa
folkomröstningsresultatet, eller kommer man att
försöka hävda att det är för många blankröster?
Anf. 136  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Självfallet gäller i den situationen att
de 33 procenten är de flesta. De 32 procenten är
färre. Blankrösterna räknas inte.
Däremot kan jag för egen del inte tänka mig att
rösta nej till EU. Men möjligheten finns alltid i en
kritisk situation att lägga ned sin röst.
Anf. 137  CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Vi skall i morgon fatta beslut om en lag
om folkomröstning om EU-medlemskap. Enligt 8
kap. 4 § i regeringsformen skall riksdagen varje
gång en folkomröstning skall genomföras fatta
beslut om särskild lag.
I går var jag på en folkhögskola och svarade på
frågor om riksdagens arbete. En fråga som ställdes
med stort allvar var om riksdagen skulle respektera
folkomröstningsresultatet. Kampanjen Nej till EU
har varit ute och sått misstro i landet och påstått,
utan att ha särskilt mycket till bevis, att
folkomröstningsresultatet kommer att fintas bort.
Uppenbarligen har denna misstänkliggörande
propaganda varit framgångsrik. Därför var det
välgörande för mig att redogöra för det kommande
riksdagsbeslutet och för åtminstone vårt partis, det
socialdemokratiska partiets, ställningstagande.
Partikongressen, vårt partis högsta beslutande
organ, har uttalat att ''riksdagsgruppen skall följa
resultatet av omröstningen''. Vår partiordförande
har deklarerat detta offentligt vid upprepade
tillfällen. Förtroendet för riksdagen som landets
högsta beslutande instans skall heller inte kunna
ifrågasättas. Vad KU uttalar i betänkandet på s. 9
skall respekteras. Där står följande:
''Formellt är folkomröstningen rådgivande, men
samtliga riksdagspartier har varit ense om att den i
praktiken skall vara beslutande, dvs. att den
meningsyttring som fått flest röster skall avgöra
frågan om ett svenskt medlemskap i EU.''
Folkets vilja skall gälla. Folkomröstningen skall
handla om ja eller nej till medlemskap i enlighet
med det avtal om ett svenskt medlemskap som
förhandlats fram med EU:s medlemsstater.
Även om det i hög grad är hypotetiskt kan
situationen bli den att röstetalet är lika stort för ja-
och nej-sidan, likaså att antalet blankröster får
majoritet. Hur riksdagen då skall förfara måste bli
en fråga för de partier som väljs in i riksdagen efter
höstens val, säger KU vidare.
De opinionsmätningar som hittills ägt rum tyder
emellertid inte på att utslaget skulle kunna bli
sådant. Här kan jag emellertid deklarera att vårt
parti redan har tagit ställning. Även om
blankrösterna blir i majoritet kommer vi att i
riksdagen rösta för det alternativ, ja eller nej, som
fått flest röster.
Att nej-sidan över huvud taget kunnat sprida
misstro om att riksdagen inte skulle respektera
folkomröstningsresultatet har sin grund i en del
egendomliga yttranden av moderater. Lars
Tobisson har på ett möte med den gemensamma
parlamentarikerkommittén EU--Sverige, med
pressen närvarande, den 22 februari uttalat att
moderaterna skulle avstå från att rösta för ett
utskottsbetänkande som fastställer samma sak som
folkomröstningen om folkomröstningsresultatet
gav ett nej-utslag.
Dessutom har det antytts från moderat håll att den
proposition som aviserats till augusti, om den
formella anslutningen till EU, där också riksdagens
roll belyses liksom hur samarbetet mellan riksdag
och regering skall regleras vid ett EU-medlemskap,
skulle kunna komma att dras tillbaka.
Dumma uttalanden kan ju korrigeras, inte minst
för att stärka förtroendet för riksdagen och för
politikers hederlighet. Birger Hagård har nu
chansen att göra detta. Jag tycker att han i sitt
tidigare anförande har klart deklarerat att han för
sin del tänker följa folkomröstningsresultatet. Men
min fråga är trots allt: Har Birger Hagård hela
moderatgruppen bakom sig i den saken?
Fru talman! Det är högst otillfredsställande att det
skall kunna råda någon oklarhet om att
folkomröstningsresultatet inte skall vara
utslagsgivande. Därför hade jag i likhet med Hans
Göran Franck tänkt be företrädare för samtliga
partier att deklarera att omröstningsresultatet skall
vara bindande för riksdagen.
Anf. 138  HANS GÖRAN FRANCK (s)
replik:
Fru talman! Det Catarina Rönnung har sagt
understryker betydelsen av det som Hans
Gustafsson och jag har framfört i vår motion. Jag
anser att det, även om det som Birger Hagård säger
har förekommit partiöverläggningar, finns all
anledning att i det här läget verkligen understryka
vikten och behovet av att få en gemensam skriftlig
deklaration från samtliga riksdagspartier. Det rör
sig inte för min del om att på något sätt
misstänkliggöra någonting. Det rör sig om att
stärka förtroendet för folkomröstningen. Det görs
bäst genom att man får den här gemensamma
skriftliga deklarationen.
Anf. 139  BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Jag har sagt tidigare och jag upprepar
det. Här finns deklarationer från samtliga partier.
Folkomröstningsresultatet kommer att följas. Det
är den relativa majoriteten som kommer att vara
avgörande. Då behövs det inte, Hans Göran
Franck, några ytterligare deklarationer i det här
sammanhanget.
Moderata samlingspartiet står bakom detta. Skulle
det bli så olyckligt att man skulle få ett negativt
folkomröstningsresultat, kommer i varje fall inte
jag att kunna rösta emot ett svenskt medlemskap i
EU, en fråga som jag har slagits för i hela mitt liv.
I värsta och sämsta fall tvingas jag i en sådan
situation att avstå. Men den valsituationen kommer
knappast att uppstå. Blir det ett nej i
folkomröstningen kommer inte saken att kunna
fullföljas.
Anf. 140  CATARINA RÖNNUNG (s)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja ha ett förtydligande av
Birger Hagård i den här frågan. Om
folkomröstningsresultatet erhåller en blygsam
övervikt för nej och om blankrösterna får
majoritet, har jag tolkat Birger Hagård rätt när jag
uppfattar att han säger att han kan tänka sig att
avstå från att rösta då ett konfirmerande av
folkomröstningsresultatet skall föreläggas
riksdagen?
Anf. 141  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Det behövs i så fall inte något
konfirmerande av riksdagen. Det är endast i en ja-
situation som det konstitutionellt är nödvändigt att
få frågan därhän.
Anf. 142  HANS GÖRAN FRANCK (s):
Fru talman! Birger Hagård har yttrat sig på ett sätt
som för hans del kan sägas vara tillfredsställande.
Jag utgår från att han verkligen har hela sitt parti
bakom sig. Men han kan inte tala mer än för sig och
för sitt parti. Det finns ju fler partier. Jag vidhåller
att en gemensam skriftlig deklaration behövs. Den
skulle stärka förtroendet för folkomröstningen.
Anf. 143  CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ha ett uttalande från
samtliga partier. Det är lika intressant att fråga
Vänsterns representant hur han kommer att ställa
sig: Kommer folkomröstningsresultatet att absolut
respekteras?
Anf. 144  BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Det är också vårt partis
ställningstagande att vi skall följa
folkomröstningens resultat.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 18.06 att ajournera
förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.
12 §  Bostadsdomstolen
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU31 Bostadsdomstolen
(prop.1993/94:200).
Anf. 145  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Riksdagen skall snart och efter en
ganska kort debatt besluta att avveckla
Bostadsdomstolen. Domstolen upphör efter nästan
exakt 20 års väl vitsordad verksamhet.
Om riksdagens ledamöter skulle ta ställning till
frågan om domstolens fortsatta verksamhet efter
det arbetsresultat som domstolen har presterat vore
utgången given. Motiveringen för förslaget om
nedläggning är dock en helt annan, nämligen att
domstolen inte fullgör sina uppgifter på ett bra sätt.
Det handlar om principer. Det skall inte finnas
några specialdomstolar. En majoritet av utskottets
ledamöter har ställt sig bakom den principen, och
fort skall det gå. Domstolen försvinner nu på några
veckor.
Därmed kan regeringen utåt säga att den påbörjat
avvecklingen av specialdomstolarna, trots att den
misslyckats att under sin regeringstid lägga fram
förslag om att helt avveckla hyresnämnderna och
arrendenämnderna.
Riksdagen får genom denna proposition möjlighet
att ansluta sig till regeringens principer för
specialdomstolar. Socialdemokraterna avvisar
denna propå och yrkar avslag på hela
propositionen.
Herr talman! Bostadsdomstolens avskaffande är i
dagsläget närmast att likna vid ett bländverk i
förhållande till regeringens ambition att slopa
denna specialdomstol. Specialdomstolens
avskaffande klaras blott och bart genom att en ny
speciallag stiftas. Den speciella lagen möjliggör
skapandet av en speciell domstol inom Svea
hovrätt.
Detta specialarrangemang måste till därför att
regeringen inte kunnat vänta med
ställningstagandet till Bostadsdomstolen till dess att
hela frågan kunnat bedömas. Nu sker förändringen
trots att det är oklart med första instansens roll,
samtidigt som ändringar av avsevärt slag sker i den
materiella hyrslagstiftningen, bl.a. en ny
förhandlingsordning.
Alla anser att den valda lösningen inte är bra.
Regeringen, och givetvis utskottsmajoriteten,
anser att de praktiska olägenheterna med en
delreform inte framstår som särskilt påtagliga.
Lagrådet säger att förslaget kan godtas som ett
provisorium trots att det ofrånkomligen är förenat
med vissa olägenheter.
Detta är förutsättningarna för beslutet om att
avveckla Bostadsdomstolen. Det känns trist att
uppleva hur regeringen med majoritetsmakten
återigen driver igenom ett beslut som många
opponerar sig mot. Särskilt beträffande domstolar
borde breda lösningar eftersträvas.
Socialdemokraterna anser att regeringens
restriktiva syn på specialdomstolar inte är sakligt
motiverad. Varje domstols verksamhet måste
bedömas efter dess egna meriter och inte efter en
stelbent principiell uppfattning.
Intresseledamöternas medverkan i dömandet ger
extra auktoritet åt domstolens avgöranden. De
innebär också snabbare och mer kompetent
prövning av målen.
Den medlande verksamhet som hyresnämnderna
har liksom deras funtion och sammansättning är av
stor betydelse för hyresmarknadens funktionssätt
och parternas tilltro till detta.
I propostionen i detta ärende berörs frågan om
Bostadsdomstolens sammansättning och dennas
förenlighet med kraven i Europakonventionen om
mänskliga rättigheter. I förra veckans debatt om
hyreslagstiftningen påstod den moderate
företrädaren Mikael Odenberg i generella ordalag
att vår hyreslagstiftning medfört att Sverige av
Europadomstolen fällts för kränkning av de
mänskliga rättigheterna.
Man kunde av detta inlägg få intrycket att det var
Bostadsdomstolen som sådan som
Europadomstolen uttalat sig om. Så var emellertid
ingalunda fallet. Det Europadomstolen uttalade sig
om var sammansättningen av Bostadsdomstolen i
ett alldeles speciellt fall. Det man kritiserade
rättades till genom ett riksdagsbeslut redan våren
1991. Den kritiken äger knappast relevans i dagens
debatt.
I anslutning till att Europadomstolen prövade
saken uttalade den också följande: ''På grund av sin
särskilda erfarenhet, förefaller de
lekmannaledamöter som sitter i Bostadsdomstolen
tillsammans med yrkesdomarna i princip vara
utomordentligt väl kvalificerade att delta i
bedömandet av tvister mellan hyresvärdar och
hyresgäster och av de särskilda frågor som kan
uppstå i sådana tvister''. Det är ett bra betyg, som
inte kan tas till intäkt för kritik mot
Bostadsdomstolen.
Herr talman! Jag vill slutligen yrka bifall till
reservation 1 till justitieutskottets betänkande 31
för innevarande riksmöte. Under förutsättning att
reservation 1 skulle komma att avslås yrkar jag
också bifall till reservation 2. Om reservation 2
skulle bifallas yrkar jag bifall till reservation 3.
Anf. 146  BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag har i kväll endast för avsikt att till
detta betänkande lämna Västerpartiets
röstförklaring med anledning av den motion som
behandlas i betänkandet och som väckts med
anledning av propositionen.
Vår motion tillgodoses genom de
socialdemokratiska reservationerna. Därför
kommer vi att rösta för reservationerna 1, 2 och i
förekommande fall även för reservation 3.
Anf. 147  KJELL ELDENSJÖ (kds):
Herr talman! Frågan om specialdomstolarna har
varit uppe till debatt vid ett flertal tillfällen. I dag
har vi att besluta om Bostadsdomstolens
upphörande. I föreliggande betänkande, JuU31,
som behandlar regeringens proposition 1993/94:200
Upphörande av Bostadsdomstolen m.m., föreslås i
enlighet med propositionens förslag att
Bostadsdomstolen upphör den 1 juli 1994.
I departementspromemorian Domstolsväsendet --
organisation och administration i framtiden,
beskrevs att vissa överväganden av principiell art
borde göras inför ställningstagandet om
specialdomstolarnas framtid. Sådana
överväganden har gjorts på regeringskansliet och
lett till promemorian Specialdomstolarna i
framtiden. Efter ytterligare överväganden har
sedan den proposition lagts fram som vi nu
debatterar.
Förutom frågan om Bostadsdomstolens
avskaffande tas i propositionen upp vissa allmänna
frågor om specialdomstolarna och var
rättsskipningen skall ske i framtiden beträffande
dagens arrende- och hyresnämndsärenden.
Herr talman! Domstolsväsendet har ju som
grundstomme två parallella
domstolsorganisationer, dels allmänna domstolar,
dvs. tingsrätterna, hovrätterna och Högsta
domstolen, dels förvaltningsdomstolar, dvs.
länsrätterna, kammarrätterna och
Regeringsrätten.
Till detta system kommer dessutom de fristående
specialdomstolarna samt ett antal nämnder som
prövar olika slag av tvister, t.ex. hyres- och
arrendenämnderna, vilka särskilt berörs i det nu
diskuterade betänkandet.
I propositionen gör regeringen den bedömningen
att flertalet av måltyperna i specialdomstolarna i
framtiden bör prövas av de allmänna domstolarna
eller de allmänna förvaltningsdomstolarna.
De viktigaste argumenten som brukar framföras till
specialdomstolarnas fördel är snabb rättsskipning,
specialkunnande och parternas förtroende.
Herr talman! När det gäller snabb rättsskipning bör
det påpekas att specialdomstolar inte alltid utgör
någon garanti för snabbhet. Balanserna kan vara
besvärande även för specialorganen. Hur lång tid
som ärendet tar är en fråga om resurser och
prioriteringar. Genom olika regler om förtur m.m.
kan det ges ett extra snabbt förfarande även inom
de allmänna domstolarna. Snabbhetskravet är, som
jag ser det, ett relativt svagt argument för värnande
om specialdomstolar.
Ett annat av argumenten för specialdomstolar
brukar vara kravet på specialkunskaper. Men
särskilda ledamöter med särskilda fackkunskaper
kan faktiskt även tillföras de lägre instanserna inom
allmänna domstolar och allmänna
förvaltningsdomstolar. Specialkunskap kan
tillgodoses genom koncentration av vissa mål till
vissa domstolar, genom adjungering av olika typer
av jurister eller på annat sätt.
Vissa typer av mål kan också speciallottas på vissa
avdelningar eller rotlar inom en domstol som
därmed kan hålla en hög sakkunskap på sina
speciella områden. Kravet på sakkunskap
förutsätter alltså inte specialdomstolar.
Herr talman! Argumentet att s.k.
intresseledamöter i specialdomstolarna inger
parterna ett större förtroende än en
sammansättning med andra ledamöter känns
tveeggat. Å ena sidan har naturligtvis
intresseledamöter hög sakkunskap och kan genom
detta och sin knytning till berörda organisationer
ingjuta ett ökat förtroende. Men å andra sidan kan
sådana knytningar till organisationerna förväntas
ge solidarisering med och verkande för just de
organisationer som de på något sätt är knutna till.
Tvivel om opartiskhet kan då självfallet uppstå.
Herr talman! I propositionen framhålls bl.a. att
införandet av Bostadsdomstolen medförde ett
avsteg från principen om ett sammanhållet
domstolsväsende. Vissa frågor enligt
hyreslagsstiftning prövas fortfarande av allmän
domstol, vilket innebär en splittring av
hyresprocessen. Bostadsdomstolen är dessutom
relativt liten med visst beroende av
domstolsväsendet i övrigt för sin
personalförsörjning.
Sammantaget har regeringen i sitt förslag kommit
fram till att det är tid för att genomföra en
delreform. Den har föreslagit att
Bostadsdomstolen bör upphöra som fristående
domstol den 1 juli 1994. Vidare föreslås att Svea
hovrätt i ett första steg ensam övertar
Bostadsdomstolens roll som överinstans till
hyresnämnderna. Justitieutskottet instämmer i
regeringens förslag.
Låt mig sedan säga några ord om arrende- och
hyresnämnderna. Regeringen har den principiella
inställningen att rättsskipningen inom det hyres-
och arrenderättsliga området bör koncentreras till
de allmänna domstolarna. Regeringen föreslår i
propositionen att arrende- och hyresnämnderna på
sikt skall upphöra. Huvuddelen av deras
arbetsuppgifter skall övertas av tingsrätterna.
Tingsrätternas normala förfarande och
sammansättning bör gälla i de mål som övertas. Det
innebär också att intresseledamöter inte bör delta.
Trots regeringens principiella inställning anser
regeringen att tingsrätternas övertagande av
arrende- och hyresnämndernas ärenden kräver att
ytterligare överväganden sker innan förändringen
kommer till stånd. Regeringen aviserar en översyn
av de hyresprocessuella reglerna liksom en viss
omarbetning av de materiella reglerna under
sommaren och hösten 1994.
Däremot bör, enligt regeringsförslaget, arbetet
med samlokalisering och viss administrativ
samverkan mellan nämnderna och tingsrätterna
fortsätta i enlighet med den principiella inriktning
som regeringen angivit. Justitieutskottet instämmer
i regeringens förslag. Det gäller också förslaget om
att Svea hovrätts beslut inte skall kunna överklagas,
liksom övriga förslag i propositionen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 148  GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Här står två olika synsätt mot
varandra. Kjell Eldensjö försöker på majoritetens
vägnar att skaka fram några argument, t.ex.
Bostadsdomstolens litenhet och vissa principiella
resonemang om att vi skall ha allt inom samma
domstol.
Jag måste få fråga Kjell Eldensjö en sak. Man talar
om den sakkunskap och de speciella kunskaper som
kan finnas på hyresrättslagstiftningens område och
att det kan uppstå svårigheter att klara detta med
de allmänna domstolarna. Då säger Kjell Eldensjö
att vi får koncentrera den här typen av mål till en
viss avdelning inom domstolen eller till en viss
domstol. Betyder det att det bara är vissa
tingsrätter som skall handlägga de här målen och att
det i fortsättningen bara skall vara en överinstans,
nämligen Svea hovrätt? Är det inte principen som
får gälla här, Kjell Eldensjö? När det sedan uppstår
svårigheter i den praktiska hanteringen ändrar man
uppfattning litet grand. Det viktiga är att avskaffa
Bostadsdomstolen som speciell domstol.
I praktiken flyttar man in denna speciella domstol i
Svea hovrätt och fortsätter som om ingenting
egentligen har hänt. Det här förslaget handlar ju i
första hand om att regeringen och de borgerliga
företrädarna skall kunna peka på att de faktiskt har
gjort något när det gäller specialdomstolarna och
att de försöker leva efter principerna. Det finns ju
ingen kritik mot funktionssättet hos vare sig
hyresnämnder, arrendenämnder eller
Bostadsdomstolen som ger anledning till någon
förändring.
Sedan säger Kjell Eldensjö att man enligt
regeringens förslag skall utreda en rad frågor runt
detta. Detta är ju poängen i Socialdemokraternas
kritik när det gäller dellösningen med
Bostadsdomstolen. Det hade ju varit mycket bättre
att utreda hela saken först och därefter fatta de
beslut som en noggrann utredning och
överväganden kring den kan leda fram till. Här
börjar man ju i andra änden genom att sätta i gång
en process som man inte riktigt vet vart den leder.
Man vill besluta först och utreda sedan. Det tycker
vi är en felaktig beslutsteknik.
Anf. 149  KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:
Herr talman! Det är helt riktigt att Svea hovrätt tar
över i första hand. Inriktningen är naturligtvis att
de övriga hovrätterna skall komma in i bilden vid
ett senare tillfälle. Detta ses ju som en delreform.
Bostadsdomstolens personal kommer i stor
utsträckning att tas över av Svea hovrätt. Genom
den personalen får man en fortsatt kompetens.
Det är också riktigt att det finns en skiljelinje här
mellan regeringspartierna och
Socialdemokraterna. Enligt regeringspartierna
skall domstolsväsendet vara så sammanhållet som
möjligt, vilket också Domstolsutredningen har
poängterat. Vidare gäller att domstolsväsendet
skall bygga på domstolar med så generell
kompetens som möjligt. Huvudsakligen skall man
syssla med just rättsskipningsuppgifter.
När det gäller hyresnämndernas avskaffande och
tingsrätternas övertagande skall det fortfarande
göras överväganden på dessa punkter. Regeringen
kommer naturligtvis att återkomma om detta
senare.
Anf. 150  GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Det är bra att regeringen avser att
återkomma. Det måste den naturligtvis göra om det
skall ske förändringar i organisationen. Men det
hade naturligtvis varit ännu bättre om regeringen
hade snabbat på utredningen så att vi hade haft ett
fullvärdigt utredningsunderlag att ta ställning till.
Nu skall vi ju besluta att Bostadsdomstolen skall
flyttas in i Svea hovrätt och i praktiken fortsätta där
som något slags specialenhet.
Regeringen vill dessutom att riksdagen skall uttala
sig för den inriktning som regeringen har, nämligen
avskaffandet av hyresnämnderna och
arrendenämnderna. Det är ju den inriktning som
regeringen har, och den vill ha ett godkännande av
detta. Vi socialdemokrater motsätter oss det.
Intresseledamöterna i de olika instanserna
företräder inte parterna direkt. De är utsedda på
grund av sin särskilda sakkunskap inom
bostadsområdet, t.ex. när det gäller förvaltning och
hyresgästaspekter. Europadomstolen säger i sitt
uttalande att den här sakkunskapen medför att man
på ett bra och riktigt sätt kan handlägga de ärenden
och de mål som blir aktuella. Jag tycker att det är
trist att man nu motar ut parterna ut tvistlösningen
när det gäller hyreslagen och andra tvister som kan
uppstå i anslutning till boendet.
Avslutningsvis vill jag fråga Kjell Eldensjö: Vad är
det egentligen för fel på specialdomstolarna? Man
kan säga allmänt att man skall ha det på ett visst
sätt. Men vad är det egentligen som gör att det är
så förfärligt besvärligt att ha specialdomstolar?
Jag minns ett litet ärende inom justitieutskottets
beredningsområde som gällde kronofogdemål, som
flyttades från kammarrätten ner till tingsrätterna.
Då gällde plötsligt inte detta med alla tingsrätters
behörighet på alla områden. Den typen av mål
skulle koncentreras till den största tingsrätten i
länet.
Trots kraftfulla deklarationer från framför allt de
partier som nu utgör regeringsunderlag i tidigare
sammanhang om att alla domstolar skall vara
kompetenta att döma i alla mål beslöt man att
koncentrera s.k. kronofogdemål till den största
tingsrätten. De heligt deklarerade principerna kom
knappast inte att gälla i verkligheten, när man
ställdes inför de praktiska problemen. Då blev det
plötsligt så att alla tingsrätter inte kunde anförtros
att döma i denna typ av mål. Vilka principer är det
egentligen som gäller?
Anf. 151  KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:
Herr talman! Man skulle kunna vända på
frågeställningen och fråga sig om vi skall inrätta
domstolar för vartenda ämnesområde. Det är inte
den inriktning som regeringen har. Här talas om ett
sammanhållet domstolsväsende. I en tid av
besparingar, när vi behöver effektivisera, är det
viktigt att man gör vissa reformer och förändringar
som kan leda till effektiviseringar, om man ser över
hela domstolsväsendet.
Organisationsförändringar förekommer överallt
för att möta tidens krav, inom industrin och
näringslivet i övrigt. Det måste också gälla statliga
myndigheter och även domstolsväsendet. Vi lever
nämligen i en föränderlig värld, som alla känner till.
Anf. 152  BENGT ROSÉN (fp):
Herr talman! När vi här i kammaren den 18 maj
diskuterade förslagen om en brottsofferfond och en
ny brottsoffermyndighet såg jag mig föranlåten att
redovisa på vilket egendomligt sätt en rad viktiga
frågor under det senaste riksdagsåret beretts av
Justitiedepartementet.
Jag nämnde polisens omorganisation. I fråga om
denna förklarade justitieministern här i kammaren
att hon avsåg att efter en snabbremiss lägga Håkan
Winbergs utredning till grund för en proposition.
Jag nämnde hur hon fick backa efter en rad
protester i massmedia som krävde att denna stora
fråga måste få bli mer allsidigt belyst i en större
utredning.
Jag nämnde departementspromemorian med
förslaget att avskaffa Domstolsverket, som 90 % av
remissinstanserna sa nej till. Från departementet
försökte man avskaffa den allsidigt tillsatta
styrelsen, med bl.a. kvinnlig representant för
kanslipersonalen som utgör 70 % inom
domstolsväsendet, till förmån för en styrelse
bestående av höga domare. Där lyckades man,
efter det att frågan legat en månad i
justitieutskottet varvid nydemokraterna
bearbetades, i slutskedet genom förhandlingar på
högsta nivå mellan Tobisson och Wachtmeister.
Jag kritiserade slutligen sättet på vilket
departementet berett den nya
brottsoffermyndigheten. I en
departementspromemoria föreslogs att
Brottsskadenämnden, som finns här i Stockholm,
skulle administrera den föreslagna
brottsofferfonden. Förslaget fick allmän
remissacceptans. Men när man förväntade sig en
proposition med detta innehåll tillsatte regeringen
justitieutskottets ordförande att snabbutreda en ny
myndighet för detta ändamål. Förslaget blev sedan
utan remissförfarande underlag för en proposition.
I dag har jag anledning att åter kritisera
Justitiedepartementets arbetsmetoder. Den 2 juni i
år fattade riksdagen bl.a. beslut om ändring i lagen
om bostadsdomstol per den 1 juli 1994. I dag skall
vi fatta ett nytt beslut om avveckling av nämnda
domstol per den 1 juli 1994.
Jag försökte förgäves i debatten den 18 maj få
Britta Bjelle, som då företrädde
utskottsmajoriteten, att redovisa sin syn på den
handläggning från departementets sida som jag
kritiserade. Det lyckades inte. Jag vill nu ställa
samma fråga till Kjell Eldensjö, nämligen om han
tycker att den redovisade handläggningen är
acceptabel.
Avvecklingen av Bostadsdomstolen är en del av en
reformering av den hyresrättsliga lagstiftningen.
Men i denna ingår även, som tidigare talare har
varit inne på, förändringar av de s.k.
hyresnämnderna och arrendenämnderna som nu är
föremål för utredning inom departementet. Det är
en mycket grannlaga uppgift att inordna dessa
nämnder i de allmänna domstolarnas verksamhet,
dels därför att de även har en social funktion, dels
därför att det ingår teknisk expertis i nämnderna.
Den sociala funktionen består bl.a. däri att
allmänheten kan ringa och förhöra sig om
lagstiftning och praxis. Hyresnämnden i Göteborg
har som exempel en person avdelad för att på heltid
besvara frågor på området. Det är många som
utnyttjar denna service, främst bland
hyresgästerna. Jag har själv som praktiserande
jurist erfarenhet härav och har efter samtal med
expertis inom framför allt arrendenämnderna
kunnat bidra till att utan domstolsförfarande lösa
tvister. Någon liknande uppläggning finns inte inom
de allmänna domstolarna.
Sakkunskapen inom nämnderna på byggnads- och
jordbruksområdet utgörs, som tidigare talare har
varit inne på, av s.k. intresseledamöter. Det
innebär att parterna vid domstolsförhandlingar i
regel inte behöver tillhandahålla sådan expertis.
Dessa frågor har man på departementet ännu ej
någon lösning på. Men i något slags missriktad
ambition att visa handlingskraft föreslår man nu att
Bostadsdomstolen i vart fall skall avvecklas, även
om ersättningen i form av Svea hovrätt tills vidare
beskrivs som ett provisorium. Man gör det trots att
såväl Högsta domstolen som Lagrådet avrått och
framhållit att vi behöver avvakta till dess vi har en
helhetslösning på området.
Jag har i min motion, till vilken socialdemokraterna
i reservation 2 yrkat bifall, försökt att rädda
situationen för departementet och regeringen
genom att avstå från att yrka avslag på
propositionen. Jag föreslår i stället att avvecklingen
av Bostadsdomstolen sker per den 1 juli 1995 och
inte den 1 juli 1994.
Då föreligger möjligheten att riksdagen innan
Bostadsdomstolen upphör även har fått ta del av
förslag om avveckling av arrende- och
hyresnämnderna. Det ges vidare möjlighet att om
det fortsatta utredningsarbetet inom
departementet så påfordrar justera beslutet om
Bostadsdomstolen.
Det finns en rad ytterligare viktiga argument för att
låta ikraftträdandet anstå ett år. Nyligen beslutade
riksdagen införa betydande förändringar i
hyresförhandlingssystemet per den 1 juli i år. Alla
konsekvenser av den nya lagstiftningen kan inte nu
förutses. Som vid många andra reformer måste ett
stort antal frågor överlämnas till
rättstillämpningen.
I en sådan situation är det ytterst angeläget att de
rättstillämpande myndigheterna, i detta fall
hyresnämnder och bostadsdomstol, har en sådan
fast organisation och sådana kunskaper på
ämnesområdet att reformen kan genomföras i
enlighet med lagstiftarens intentioner och utan att
rättssäkerheten sätts i fara.
De beslutade lagändringarna i
hyresförhandlingssystemet har väckt stor
uppmärksamhet och har lett till en mer polariserad
situation på hyresmarknaden. Hyresgästförbundet
har i stora annonskampanjer kritiserat den nya
lagen. Mot denna bakgrund accentueras behovet av
stabilitet hos de rättsvårdande myndigheterna.
Bostadsdomstolen innehåller, som vi tidigare
berört, experter på området i form av s.k.
intresseledamöter. Domstolen har därför en stark
ställning och kan bidra till att motsättningarna
mellan parterna överbryggas. Provisoriet med Svea
hovrätt innebär att intresseledamöterna försvinner.
Ingen ifrågasätter hovrättens kompetens, men att
just nu göra förändringar är olyckligt.
Herr talman! Jag vill avsluta med att till de tidigare
frågor jag riktat till utskottsmajoritetens
företrädare bifoga frågan varför vi inte i detta fall
skall följa Lagrådets rekommendation.
Anf. 153  KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:
Herr talman! Reformarbetet är naturligtvis
föranlett just av det som jag har sagt tidigare --
strävan efter ett sammanhållet domstolsväsende.
Regeringen har med tillstyrkan av justitieutskottet
ansett att just frågan om Bostadsdomstolens
avskaffande och Svea hovrätts övertagande av
uppgifterna är tillräckligt utredd och att man kan
genomföra denna delreform. Man anser det
angeläget att verksamheten kommer i gång. Flera
andra har sagt samma sak när det gäller just den
biten.
Lagrådet har uttalat viss tveksamhet men ändå
ansett att det skulle vara acceptabelt som ett
provisorium. Jag vill också påpeka att
bostadsutskottet har gjort samma sak och tillstyrkt
förändringen.
Anf. 154  BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Kjell Eldensjö försvarar
utskottsbehandlingen och påpekar att det inte
skulle finnas några nackdelar med att avveckla
Bostadsdomstolen innan man har ett samlat grepp
om förändringar inom hela hyreslagstiftningens
område.
Det är intressant att notera att man har en omvänd
bevisföring när man avslår mitt förslag om att flytta
fram ikraftträdandet av Bostadsdomstolens
avveckling ett år. Man hävdar att de praktiska
olägenheterna med att avveckla Bostadsdomstolen
omgående inte framstår som särskilt påtagliga. Jag
har full förståelse för att man inte kan peka på
några positiva fördelar med att avskaffa
Bostadsdomstolen innan man vet vad man skall
göra med hyresnämnderna.
Såväl arrendenämnderna och hyresnämnderna som
Bostadsdomstolen är kostnadseffektiva organ som
åtnjuter stort förtroende. Det medför t.ex. inte
några kostnadsbesparingar för Statsverket att
snabbavveckla Bostadsdomstolen.
Däremot finns det, som jag framhöll i mitt
anförande, påtagliga olägenheter. Jag är mycket
förvånad över att den borgerliga delen av
justitieutskottet inte insett nackdelarna. Det finns
behov av att behålla de kända instanserna under en
tid när hyreslagstiftningen, som är ny, skall sätta
sig. Det finns behov av att göra justeringar med
anledning av vad som eventuellt framkommer vid
den fortsatta beredningen av hyresnämndernas
inordnande i de allmänna domstolarna osv.
Jag tycker inte minst att det är uppseendeväckande
att man går emot Lagrådets yttrande när man från
utskottets sida inte kan påvisa några fördelar med
att avveckla Bostadsdomstolen.
Jag hade under förmiddagen möjlighet att lyssna till
kds representant Holger Gustafsson i
partnerskapsdebatten, och för den delen också till
Moderaternas Per Stenmarck. Båda talade med
emfas om att ta Lagrådets yttrande på allvar och
visa respekt och t.o.m. högaktning för Lagrådet.
Jag måste därför fråga Kjell Eldensjö om respekten
för Lagrådet bara är en fråga om lämplighet för
kds, dvs. att man skall visa respekt när det passar
med kds inställning och inte annars.
På vilket sätt har Lagrådet fel när man precis som
Högsta domstolen konstaterar att frågan om
Bostadsdomstolen bör samordnas med frågan om
hur hyresnämnderna skall inordnas i de allmänna
domstolarna?
Anf. 155  KJELL ELDENSJÖ (kds) replik:
Herr talman! Det reformarbete som pågår inom
domstolsväsendet syftar som jag sade till ett
sammanhållet domstolsväsende. Allt större krav på
domstolarna kräver samordning av resurserna. Det
är viktigt att dessa reformarbeten kommer i gång.
Det har bedömts att man kan göra denna delreform
nu.
Jag har uppfattat Lagrådets uttalande så, att det
fanns viss kritik mot förslaget, men att det var en
godtagbar delreform -- under förutsättningen att
den var ett provisorium som man sedan skulle göra
förändringar i.
Anf. 156  BENGT ROSÉN (fp) replik:
Herr talman! Det kan finnas anledning att läsa upp
vad Lagrådet skrivit i detta fall: ''Flera av
remissinstanserna, bland dem Högsta domstolen,
anser att frågan om Bostadsdomstolens framtid bör
avgöras samtidigt med frågan om hyresnämndernas
framtid. Lagrådet delar Högsta domstolens
uppfattning att de bästa förutsättningarna för att få
till stånd en lämplig och bestående ordning för
handläggning av hyresrättsliga frågor föreligger om
man först tar ställning till hur prövning skall ske i
första instans och sedan låter detta
ställningstagande vara styrande för utformingen av
förfarandet vid ett överklagande.''
Hur Kjell Eldensjö kan få det till att Lagrådet inte
avstyrker den ordning som justitieutskottet nu har
föreslagit är för mig en gåta.
Kjell Eldensjö svarade heller inte på frågan om han
tyckte att den redovisade handläggningen av stora
frågor under det senaste året från departementets
sida är acceptabel. Jag förstår att han tiger, precis
som justitieutskottets ordförande gjorde i det
fallet. Det är nämligen inte acceptabelt att
departementet, som är den myndighet som har det
högsta ansvaret i vårt land för rättssäkerheten och
utvecklingen på rättsområdet och som skall se till
att vi förblir en rättsstat, har en sådan
beredningsgång som man har redovisat i dessa
ärenden. Man kan inte acceptera sådana förarbeten
som vi har bevittnat i dag och sådana förarbeten
som jag tidigare har pekat på.
Anf. 157  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag vill göra ett par korta
kommentarer till det replikskifte som Kjell
Eldensjö och jag hade. Kjell Eldensjö uttalar att vi
inte kan ha lagstiftning eller domstolar på vartenda
ämnesområde. Det tycker inte jag heller att man
kan ha. Det måste prövas från tid till annan. Jag vill
bara påminna Kjell Eldensjö om att honom
närstående riksdagsledamöter då och då
motionerar om att man exempelvis skall införa
särskilda familjedomstolar, som väl då torde få
karaktären av en specialdomstol. Det är väl kanske
inte så alldeles enkelt att hålla reda på principerna
i alla sammanhang.
Kjell Eldensjö säger litet upplysande och
uppfordrande till mig att vi lever i en förändringens
tid. Vi skall naturligtvis notera att det under den
senaste mandatperioden funnits många exempel på
att vi lever i en förändringens tid. Om vi håller oss
till domstolar är det angeläget för mig att framhålla
senare delen av reservation 1. Vi säger där att
utskottet -- alltså Socialdemokraterna -- inte
ifrågasätter att det kan finnas skäl att se över
verksamheten vid vissa specialdomstolar och
domstolsliknande nämnder. Innan man överväger
djupgående processuella och organisatoriska
förändringar måste det dock finnas vägande sakliga
skäl härför.
Detta kan Kjell Eldensjö läsa på till nästa gång vi
hamnar i denna debatt. Jag vill också avslutningsvis
upplysa om att socialdemokraterna medverkade till
att försäkringsrätterna inordnades i
kammarrätterna och att försäkringsmålen skall
avgöras i länsrätterna som första instans. Det är ett
exempel där vi positivt medverkat till förändringar
där det finns sakliga skäl till förändringar.
Vi motsätter oss dessa förändringar därför att de
inte är motiverade av sakskäl utan av doktrinära
skäl. Man vill ha det på ett alldeles speciellt sätt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
13 §  Slutlig reglering av statsbudgeten för
budgetåret 1994/95, m.m.
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU33 Slutlig reglering av statsbudgeten
för budgetåret 1994/95, m.m. (prop. 1993/94:150
delvis och 1993/94:100 delvis).
Anf. 158  LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Till detta betänkande, som behandlar
den del av kompletteringspropositionen som rör
Justitiedepartementets område, har
socialdemokraterna avgivit fyra reservationer. Jag
skall fatta mig ganska kort, eftersom flera av de
frågor som tas upp i betänkandet och i
reservationerna har debatterats här i kammaren vid
flera tillfällen under våren.
I den första reservationen berör vi den i
kompletteringspropositionen behandlade frågan
om att anslå mer medel till polisväsendet för
täckande av kostnader för garantipensioner för
polispersonal. Vi säger i vår reservation att det är
rimligt att all personal inom polisväsendet, alltså
även den administrativa personalen, får
möjligheter att vid den omstrukturering som nu
pågår inom polisväsendet komma i åtnjutande av
garantipension. Vi menar alltså att de 90 miljoner
som nu anvisas till polisväsendet också bör avse den
administrativa personalen, inte bara
polispersonalen. Inte minst talar jämställdhetsskäl
för att dessa 90 miljoner kronor skall omfatta också
den administrativa personalen.
Detta krav har utskottsmajoriteten gått emot. Det
är bara att konstatera att utskottsmajoriteten inte
tycks vara beredd att se till att även den
administrativa personalen får samma
trygghetssystem som polispersonalen.
I reservationerna nr 2 och 3 tar vi upp frågor som
har att göra med den ekonomiska brottsligheten. Vi
kan konstatera att regeringens åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten har varit senfärdiga och
har kännetecknats av bristande engagemang. Detta
har vi under några års tid gång på gång påvisat i
kammaren. Även när det gäller att följa upp de
beslut som riksdagen har fattat under våren mot
den borgerliga riksdagsmajoritetens vilja uppvisar
regeringen en påfallande lamhet och senfärdighet.
Den nya organisation för att bekämpa den
ekonomiska brottsligheten som riksdagen beslutat
om med bifall till socialdemokraternas förslag skall
enligt vad regeringen nu säger inte träda i kraft
förrän den 1 juli 1995. Vi menar att regeringen bör
ha ett helt annat tempo när det gäller att få till stånd
en effektiv och samordnad organisation i kampen
mot den ekonomiska brottsligheten. Denna
organisation bör kunna träda i kraft till hösten eller
allra senast den 1 januari 1995.
Det har under några års tid bedrivits ett
utredningsarbete där det ena förslaget efter det
andra har presenterats av riksåklagare och
rikspolischef. Vi menar att det nu finns ett bra
underlag för ett omedelbart förverkligande av en ny
och slagkraftig organisation för
ekobrottsbekämpningen. Vi tar upp den frågan i
reservation 2, där vi menar att riksdagen bör ge
regeringen till känna att planeringen av den nya
organisationen bör ske i ett snabbare tempo.
I reservation nr 3 kräver vi en översyn av
lagstiftningen i syfte att effektivisera
bekämpningen av den ekonomiska brottsligheten.
Det finns på en rad lagstiftningsområden skäl att se
efter om man inte kan få till stånd en effektivare
lagstiftning både för att förebygga och för att
bekämpa ekobrott. Det gäller lagen om
penningtvätt, aktiebolagslagstiftningen,
konkurslagstiftningen, skattebrottslagstiftningen
och en del andra lagstiftningsområden.
Det kan konstateras att de åtgärder som regeringen
och den borgerliga riksdagsmajoriteten vidtagit
under de här åren på lagstiftningsområdet snarare
har underlättat för ekobrottslingarna än försvårat
för dem. De försämringar som har skett av
skattemyndigheternas möjligheter att utöva
skattekontroll, avskaffandet av generalklausulen
och andra åtgärder på lagstiftningsområdet från
regeringen sedan 1991 har snarare underlättat än
försvårat verksamheten för skattefuskare och
ekobrottslingar.
I reservation nr 4 tar vi upp en del frågor som har
att göra med kriminalpolitiken, främst
kriminalvården. Vi framhåller att det nu krävs en
kraftfull satsning på brottsförebyggande åtgärder.
Som Brottsförebyggande rådet konstaterar i sin
omvärldsanalys är det enda riktigt verksamma
medlet för att bryta brottskurvan att satsa massivt
på brottsförebyggande åtgärder. Vi har i vår motion
från allmänna motionstiden i riksdagen föreslagit
att man skall upprätta en särskild
brottsförebyggande fond om i inledningsskedet 25
miljoner kronor, för att satsa på
brottsförebyggande projekt ute i kommunerna.
Det behövs en massiv omorientering från
repressiva eller reaktiva åtgärder till proaktiva --
brottsförebyggande -- åtgärder. Vi måste påbörja
ett arbete i den riktningen för att kunna bryta den
ganska oroande brottsutveckling under det
närmaste årtiondet som vi kan se fram emot.
Vi framhåller i reservationen också att det är
angeläget att utveckla alternativa påföljder.
Regeringen har varit alltför passiv när det gällt att
gå fram på bredden för att få till stånd en större
tillämpning av alternativa påföljder som
samhällstjänst och kontraktsvård. Vi säger i
reservationen att regeringen här bör återkomma till
riksdagen med förslag.
Den tredje fråga som vi tar upp i reservation nr 4 är
ersättningen till nämndemännen, vilken vi menar
snarast bör förbättras. Vårt förslag är att den skall
höjas till 800 kr per dag i enlighet med den motion
som vi väckte under den allmänna motionstiden.
Siktet bör vara inställt på att åstadkomma
ersättningsregler för nämndemännen som stämmer
överens med de ersättningsregler som gäller för
kommunalt förtroendevalda.
Herr talman! Efter dessa kommentarer till de
reservationer som socialdemokraterna avgivit vill
jag, för att spara kammarens tid, yrka bifall endast
till en av dem, nämligen till reservation nr 1.
Anf. 159  BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Eftersom detta är min sista debatt här
i kammaren när det gäller justitieutskottets
ärenden, vill jag börja med att tacka för ett
kamratligt bemötande. Jag har inte haft möjlighet
att vara så ofta i utskottet, men det har alltid varit
roligt att komma dit och att arbeta tillsammans med
de övriga ledamöterna.
I detta betänkande har Vänsterpartiet inte några
egna motioner och inte heller någon
meningsyttring, vilket främst beror på att de frågor
som där behandlas nyligen har varit uppe till debatt
och beslut i kammaren.
Jag skall göra några korta kommentarer till
reservationerna. När det gäller reservation 2 om
åtgärder för bekämpandet av den ekonomiska
brottsligheten vill jag påpeka att vi flera gånger har
kunnat skapa en majoritet i kammaren både för att
anslå mer medel och för att gå snabbare fram i dessa
frågor.
När det gäller att få den här organisationen i gång,
att få den här skutan i sjön, har tydligen Ny
demokrati nöjt sig med löftet om fortsatta
utredningar, och det kan jag bara beklaga.
Reservation 3 handlar om en översyn av
lagstiftningen när det gäller ekonomisk
brottslighet. Vänsterpartiet har i en motion fört
fram att det nu behövs en samlad översyn av
lagstiftningen. Den motionen avstyrktes i
betänkandet JuU19. Vänsterpartiet hade för avsikt
att rösta med reservation 2 och 3.
Reservation 4 rör kriminalvården. De krav som
reses i den reservationen är för mig lika gamla som
min tid i riksdagen har varit lång. Redan under mitt
första riksdagsår, 1988, förde jag i en motion fram
just de här kraven på att det brottsförebyggande
arbetet skulle uppmärksammas och att insatser
skulle göras på det området, eftersom jag menar att
det arbetet är det allra viktigaste om brottsligheten
skall kunna minska i framtiden.
Vi har under de tre senaste åren kunnat bevittna
hur antalet fängelsedömda har ökat katastrofalt, att
fängelsestraffen har förlängts och att alternativen
till fängelse inte har kommit fram. Också detta
känner jag sorg inför.
Också ersättningen till nämndemän är ett gammalt
krav från vår sida. Jag kan inte låta bli att till Lars-
Erik Lövdén påpeka att det var synd att vi inte
åtgärdade detta medan vi var i majoritet. Kanske
hade vi då också bättre förutsättningar ekonomiskt
att förbättra situationen för nämndemännen.
Herr talman! Eftersom Lars-Erik Lövdén påpekade
att han bara begärde omröstning i fråga om
reservation 1 nöjer också jag mig med det.
Anf. 160  BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! I justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU33 behandlas
kompletteringspropositionen i de delar där den
berör justitieutskottets ansvarsområde.
Under våren 1994 har regeringen beslutat om
ändring i förordningen 1980:759 om utbetalning av
statliga tjänstepensionsförmåner och vissa
socialförsäkringsförmåner, m.m. Fortsättningsvis
blir det myndigheterna som blir skyldiga att betala
kostnaderna för pensionsersättningar för
arbetstagare som avgår frivilligt för att någon annan
uppsagd eller uppsägningshotad arbetstagare skall
kunna fortsätta sin anställning, detta i enlighet med
trygghetsavtalet.
Polisen genomgår ju för närvarande mycket stora
förändringar. Budgetansvaret har decentraliserats,
och stora omorganisationer pågår runt om i landet.
Det är i samband med det här som såväl regeringen
som majoriteten i utskottet anser att det kan
förväntas att en större andel poliser kan vilja
utnyttja de här reglerna. Det är för att underlätta
för Polisen att klara det här som för nästa budgetår
ytterligare 90 miljoner kronor anvisas som en
engångssumma till Polisen.
Herr talman! I reservation nr 1 framförs kravet att
alla anställda inom polisorganisationen skall
omfattas av dessa medel, att de skall delas på alla
kategorier anställda. Utskottets majoritet delar
inte den uppfattningen.
Att anslaget har kommit till beror just på Polisens
mycket speciella utbildning och därför också den
ganska smala sektor som kan ge liknande arbeten.
Man måste räkna med att merparten av de 58--59-
åringar som önskar gå för att erbjuda yngre
kolleger arbete inte kommer att kunna finna andra
arbeten. Polisyrket är dessutom ett yrke som kräver
väldigt mycket av sina utövare. Det är ett jobb som
kan medföra både utbrändhet och psykisk
påfrestning. Det som blir följden av att oftast
arbeta på den mörka sidan i samhället, med
utslagna människor, med människor i nöd, med
kriminella, med att utreda våldsbrott, med att ta
hand om brottsoffren innan de slussas vidare, osv.
Situationen är alltså annorlunda för just poliser,
och det är därför, herr talman, som pengarna denna
gång är specialdestinerade. Jag yrkar därför avslag
på reservation 1 och bifall till utskottets hemställan.
Herr talman! Anslagen till bekämpandet av den
ekonomiska brottsligheten har debatterats många
många gånger -- jag håller med Lars-Erik Lövdén
om att vi ständigt har fört den debatten i
kammaren. Ändå måste jag säga att den borgerliga
fyrpartiregeringen har gjort väldigt mycket för att
få hejd på den sortens brottslighet. Det var den
förra borgerliga regeringen som t.ex. lät utbilda
ekopoliser och satte i gång den verksamheten.
Medlen till dessa ekopoliser förskingrades av den
socialdemokratiska regeringen av besparingsskäl
under 80-talet. Då drog man in på utbildning av
poliser, och man sparade så mycket på det området
att polisbristen blev uppenbar för alla. Ett resultat
blev också att man inte hade något att sätta emot
när följderna av de glada avregleringstiderna kom
och allt gick över styr.
Vi har i justitieutskottet, bl.a. i samband med både
offentliga och interna utfrågningar, noggrant följt
uppbyggnaden av nya system för att komma till
rätta med ekonomisk brottslighet av alla slag. De
sista anslagen för täckande av de 30 nyinrättade
åklagartjänsterna skall just undanröja nya
flaskhalsar vid bekämpande av denna sorts
brottslighet.
I ett interpellationssvar i kammaren i maj i år
anförde justitieministern att regeringen inte har
bedömt det som rimligt eller möjligt att kräva att
den centrala gruppen för bekämpande av
ekonomisk brottslighet i sin helhet -- jag vill betona
i sin helhet -- skall kunna vara klar och fullt
utvecklad före den 1 juli 1995. Justitieministern höll
det inte för otroligt att verksamheten kan komma
att starta, helt eller delvis, redan tidigare. Utskottet
instämmer i den bedömningen, och jag yrkar
därför, herr talman, avslag även på reservationerna
2 och 3.
Herr talman! Vi är alla överens om att det är bättre
med brottsförebyggande arbete än att
kriminaliteten ökar. Svårigheterna är att det
brottsförebyggande inte alltid kan utvärderas och
att man faktiskt genast måste ta itu med de brott
som redan har begåtts. Det är viktigt ur många
synvinklar.
Till det förebyggande arbetet räknar vi faktiskt den
nya omorganisation med kvarters- eller
områdespolisverksamhet som nu har sjösatts.
Poliser kommer i och med detta att vara ute bland
allmänheten och lära känna sina kvarter på ett helt
annat sätt. Detta, om något, är
brottsförebyggande, och vi hoppas mycket på
denna verksamhet.
När det gäller påföljd annat än fängelsestraff har
den här regeringen infört t.ex. samhällstjänst i hela
landet. Vi har tagit bort den ojämlikhet inför lagen
som det innebar att man kunde dömas till
samhällstjänst i bara några få områden. Vi har
också undersökt möjligheten att införa elektronisk
övervakning. Vi försöker alltså med olika former.
När det slutligen gäller nämndemannaersättningen
vet Lars-Erik Lövdén lika väl som jag varför de
högre arvodena inte införts vare sig av den
socialdemokratiska eller av den borgerliga
regeringen: staten har mycket ont om pengar.
Herr talman! Jag yrkar avslag på reservation 4 och
bifall till utskottets hemställan i dess helhet.
Innan jag slutar vill jag ändå rikta ett tack till Berith
Eriksson som tänker lämna oss. Hon tillhörde
under den förra mandatperioden justitieutskottet
helt och hållet, och nu har hon haft sin tid delad
mellan två utskott. Jag vill från utskottet tacka
Berith Eriksson, som har varit en mycket
engagerad medlem av utskottet. Hon har deltagit
med liv och lust i alla debatter. Vi har mellan
debatterna haft mycket trevligt tillsammans.
Anf. 161  LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag skall försöka undvika att låta
debatten sväva ut i en stor kriminalpolitisk debatt,
men några kommentarer till Birgit Henrikssons
anförande finns det ändå skäl att göra.
När det gäller ekobrotten är det nu bara regeringen
som tycker att man har visat handlingskraft. I stort
sett alla bedömare -- konkursförvaltare,
ekobrottsbekämpare inom Polisen och
skattemyndigheter, olika debattörer och många
andra som är engagerade i arbetet mot den
ekonomiska brottsligheten -- tycker att regeringens
agerande har präglats av passivitet och nästan
likgiltighet.
Det startade utomordentligt dåligt för
justitieministern när hon sade att ekobrotten inte
skall prioriteras därför att de inte drabbar de
enskilda utan bara samhället. Därmed angavs
också tonen för regeringens politik mot den
ekonomiska brottsligheten.
Ni har konsekvent från borgerligt håll följt upp det
i riksdagen genom att rösta nej till varje förslag på
anslagsförstärkningar, lagstiftningsåtgärder,
organisationsförbättringar när det gäller insatser
mot ekobrotten. Det gjorde ni så sent som i våras
när ni röstade nej till ytterligare anslag på 128
miljoner. Någon dag innan regeringen fick vika sig
röstade ni nej till en ny organisation för kampen
mot ekobrotten. Det saknas alltså engagemang och
hetta från främst moderaterna när det gäller
kampen mot den ekonomiska brottsligheten.
Vi menar, och det har vi också angivit i vår motion,
att det krävs en massiv satsning på
brottsförebyggande arbete för att bryta
brottskurvorna. Även där saknas engagemang från
moderat håll. Ert agerande präglas av passivitet och
ovilja. Engagemanget har i stället mer legat på de
repressiva åtgärderna, vilket vi kan avläsa i form av
en 25-procentig ökning av antalet anstaltsplatser
inom kriminalvården till en kostnad av 1 miljard,
300--400 miljoner i driftskostnader om året.
Herr talman! Jag skall också rikta ett tack till Berith
Eriksson för hennes insatser i justitieutskottet.
Berith Eriksson har hållit humanismens fana högt,
och det är viktigt i den kriminalpolitiska debatten.
Hennes engagemang i de kriminalpolitiska
frågorna har präglats av medmänsklighet och
uppslutning bakom de svaga och utsatta. Dessutom
har Berith Eriksson varit en väldigt god kamrat i
utskottsarbetet. Tack så mycket!
Anf. 162  BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Jag skall inte förlänga dikskussionen
så mycket mer. Vi har tidigare haft många
diskussioner om ekobrottslighet och annan
brottslighet i denna kammare. Vi är inte överens.
Det som förvånar mig något är att vi kan dra så
skilda slutsatser av exempelvis en och samma
hearing. Vi hade nyss en hearing i justitieutskottet,
visserligen innanför stängda dörrar, för att följa upp
och se vad det har blivit av satsningarna, hur det
går. Vi fick positiva reaktioner från alla håll. Det
som framkom var att åklageriet kunde bli en
flaskhals. Man fick 30 nya tjänster. Man skakade
fram 90 miljoner. Jag anser att det var både snabbt
och bra gjort.
När man sedan frågade var egentligen problemet i
dag ligger fick vi höra att det var svårigheten att få
fram kompetent välutbildad personal. Det är
ingenting som man bara plockar fram som trolleri
ur hatten. Lars-Erik Lövdén vet lika väl som jag att
här ligger en av orsakerna till dröjsmål.
Man håller nu på med utbildningar. Man har kört i
gång överallt. Men det tar viss tid att få fram den
mycket kompetenta utredningspersonal inom alla
områden som behövs för att komma till rätta med
den svåra ekonomiska brottsligheten. Det är inga
duvungar man har att göra med på detta område.
Anf. 163  LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Jag lade märke till att Birgit
Henriksson i sitt huvudanförande sade att en av
anledningarna till att det var problem var att det
hade uppstått en polisbrist. Då har man alldeles fel
utgångspunkt, med tanke på vad Birgit Henriksson
sade nu senast om behovet av kompetent och
välutbildad personal.
Det vi har envisats med och tjatat om under de här
åren är att polisväsendet skall anställa kvalificerade
ekonomer och revisorer och ge dem en
kompletterande utbildning för att bedriva
utredningsverksamheten inom polisväsendet. Det
hade regeringen haft möjlighet att göra långt
tidigare än nu när regeringen tvingas att göra det på
grund av ett riksdagsbeslut, där Birgit Henriksson
röstade emot. Vi fick ju igenom en anslagshöjning
på 52 miljoner till polisväsendet mot Birgit
Henrikssons och moderaternas vilja. Så här i
efterhand kanske Birgit Henriksson kan konstatera
att det var bra att riksdagen fattade det beslutet, så
att man kan gå i gång med
personalförstärkningarna ute på ekorotlarna och få
kvalificerad personal med god utbildning i
ekonomi, revision och liknande.
Anf. 164  BIRGIT HENRIKSSON (m):
Herr talman! Vi är helt överens om att det behövs
kvalificerade revisorer m.m. Men vi hade dock
byggt upp en specialpolis, ekobrottsutbildad polis,
vars medel förskingrades. Det var detta jag
hänvisade till. Poliser behövs nämligen vid
utredning av alla sorters brottslighet, och man
behöver även kompetenta poliser.
Vid den hearing som vi hade och där vi diskuterade
uppföljningen av det man hade satt i gång framgick
det på konkreta frågor att det inte direkt var pengar
som det rådde brist på. Rikspolisstyrelsen sade sig
ha en viss pott för att kunna köpa in kvalificerad
personal. Det var de kvalificerade personerna man
inte kunde hitta.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
14 §  Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Föredrogs
justitieutskottets betänkande
1993/94:JuU34 Uppskov med behandlingen av
vissa ärenden.
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
15 §  Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Föredrogs
utrikesutskottets betänkande
1993/94:UU27 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden (skr. 1993/94:237).
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
16 §  En effektivare fordonskontroll
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU35 En effektivare fordonskontroll.
Anf. 165  ANITA JÖNSSON (s):
Herr talman! Vi skall nu behandla trafikutskottets
betänkande nr 35 om en effektivare
fordonskontroll. Rubriken ger sken av att vi har att
ta ställning till ett förslag som innebär att det skapas
bättre förutsättningar för service till lägre kostnad
för oss bilägare när vi skall besiktiga bilen. Om så
var fallet kunde vi socialdemokrater naturligtvis ha
instämt och därmed gjort debatten kort.
Nu är det tyvärr inte så.
Kommunikationsministern, vilket han har blivit
känd för, lägger återigen fram en proposition som
är dåligt underbyggd och saknar varje tillstymmelse
till analys och konsekvensbeskrivning.
Regeringen uppdrog i december 1991 åt en särskild
utredare att föreslå hur AB Svensk Bilprovnings
monopol på besiktningsverksamhet av
vägtrafikfordon skulle kunna avskaffas.
Utredarens uppgift var inte att se om bilprovningen
skulle avmonopoliseras utan hur det skulle ske.
Med dessa direktiv visar regeringen på en
nonchalant inställning till sin uppgift att garantera
trafiksäkra och miljövänliga fordon.
Det är viktigt att kritiskt granska effekterna av
förändringen innan beslut fattas, och det rimliga
hade varit att utifrån en kritisk granskning pröva
om en avmonopolisering är möjlig.
I utredningsbetänkandet pekar utredaren just på
denna grundläggande fråga. Jag citerar från
utredningen Kontroll i konkurrens. Utredaren
säger:
''Jag har inte från konsumenthåll funnit någon
aktuell och uttrycklig kritik av den ordning på
vilken vi i Sverige hittills har bedrivit
kontrollbesiktning av fordon. Av detta skäl finns
heller knappast någon anledning att överge
nuvarande besiktningsorganisation, som i många
fall fungerat som ett positivt exempel i det
internationella arbetet på att höja trafiksäkerhet
och minska fordonens miljöpåverkan.''
Utredningen lämnade dock, i enlighet med
direktiven, förslag om hur en avmonopolisering
skulle ske.
Utredningen föranledde allvarlig kritik från bl.a.
Naturvårdsverket, Statens väg- och trafikinstitut,
Riksrevisionsverket, Konsumentverket, Institutet
för vatten- och luftvård samt från samtliga
glesbygdskommuner.
VTI framhöll i sitt yttrande att kontroll i
konkurrens är en osund tanke. Konkurrens
fungerar endast när det råder normala
marknadskrafter, och så är inte fallet när det gäller
en kontroll som samhället kräver av säkerhets- och
miljöskäl, men som annars ingen efterfrågar.
Naturvårdsverket är mycket kritiskt i sitt remissvar.
Jag citerar:
''Naturvårdsverket anser att utredningens förslag
skulle leda till en försämrad löpande kontroll av
bilars avgasutsläpp med följd att möjligheterna att
nå de av statsmakterna fastlagda miljömålen på
trafikområdet försämras. Samtidigt kommer ökade
myndighetsinsatser att krävas för att administrera
ett decentraliserat kontrollsystem. -- -- -- Det
nuvarande svenska kontrollbesiktningssystemet
fungerar bra i en internationell jämförelse.''
I propositionen har regeringen, förutom förslaget
om avmonopolisering av kontrollbesiktning, även
föreslagit konkurrensutsättning för andra
fordonsbesiktningar än kontrollbesiktning. Det
gäller typbesiktning och registreringsbesiktning.
Förslaget om dessa besiktningsformer är inte
föranlett av någon djupare analys eller någon
utredning. Detta bekräftas också av att
utskottsmajoriteten skickar tillbaka denna del av
propositionen till regeringen för ytterligare
beredning. Det är inget högt betyg som
utskottsmajoriteten ger åt
kommunikationsministerns arbete, och det borde
kännas genant för en minister i ''Sveriges
kompetentaste regering någonsin''. Det finns
därför ingen anledning att kommentera
propositionen ytterligare i just denna del.
År 1963 fattade riksdagen beslut om periodisk
besiktning av fordon samt om bildandet av AB
Svensk Bilprovning. Skälet var att öka
trafiksäkerheten genom att åtgärda tekniska fel på
fordonen. Därefter har kontrollen utökats i olika
steg till att gälla även fordonens miljöegenskaper.
Det finns nu ett väl fungerande system för att
kontrollera att de bilar som rullar på våra vägar är
i gott skick.
Efter nästan 30 år av periodisk kontrollbesiktning
har vi i Sverige en fordonspark med hög teknisk
standard, något som är till gagn både för
trafiksäkerheten och för miljön.
AB Svensk Bilprovning är riksprovplats sedan 1978
och svarar för den övervägande delen av all
föreskriven kontroll och besiktning av fordon.
Det finns ett rikstäckande nät av
bilprovningsstationer och stationsnätet består av
176 bilprovningsstationer. Det ger i dag över 97 %
av fordonsägarna tillgång till en bilprovningsstation
inom 3 mils radie, och ca 99 % av fordonsägarna
har en bilprovningsstation inom ca 60 km räknat
från bostadsorten. Vi fordonsägare har alltså i dag
en god tillgång till besiktningsservice.
Avgiftssättningen för själva besiktningen är
enhetlig över hela landet, och tack vare den
utjämning som sker inom AB Svensk Bilprovning
får hela landet god service till enhetliga kostnader.
Det finns inget tungt vägande skäl som talar för ett
upplösande av monopolet på kontrollbesiktningar,
men det finns starka skäl som talar emot.
Jag har läst propositionen väldigt noga, men jag
kan inte hitta en mening, inte en siffra, inte en
sammanställning av uppgfiter som underlag för
förslaget. Det finns egentligen bara en mening i
propositionen som gör någon form av ansats till
motiv för förändringen. Den lyder:
''Konkurrenskommittén konstaterade i sitt
huvudbetänkande, Konkurrens för ökad välfärd,
att konkurrensen inom viktiga delar av den svenska
ekonomin är otillräcklig och att konkurrenstrycket
behöver ökas.''
Mer analys behöver inte majoriteten i utskottet för
att slå sönder ett väl fungerande system med
bilprovning.
Blir då kostnaderna lägre för konsumenten i ett
konkurrensförhållande? Det vet vi inte. Men som
brukligt är av kommunikationsministern grundar
han sina förslag på en stark tro.
Det finns ett litet avsnitt i propositionen som
handlar om ekonomi. Där konstateras att
effekterna är svårbedömda och att det å ena sidan
skapas ett serviceutbud som på sikt bör leda till
lägre priser och ett serviceutbud som är bättre
anpassat till kundernas behov. Å andra sidan
uppkommer vissa ökade kostnader vad gäller
främst marknadsföring och administration.
Med detta formidabla resonemang landar
regeringen på att avvecklingen av monopolet på
den periodiska fordonskontrollen kommer att få
övervägande positiva effekter.
Totalt sett kan kostnaderna dock knappast bli lägre
i ett konkurrensförhållande, eftersom det
tillkommer kostnader för marknadsföring,
ackreditering, kvalitetsövervakning m.m.
Dessutom är AB Svensk Bilprovning ett ''non-
profit-företag'', men konkurrenterna har
naturligtvis ett vinstintresse för att etablera sig på
marknaden.
Kommer då tillgängligheten att bli bättre?
Under den borgerliga regeringsperioden med alla
sina avregleringar och med sin starka tro på
marknadskrafterna har vi sett att konsekvensen blir
att verksamheter etablerar sig i de folktäta
områdena medan landsbygd och glesbygd får sämre
service. Jag är övertygad om att vi kommer att få
samma effekt inom bilprovningsverksamheten, om
det förslag som vi nu behandlar vinner riksdagens
gehör. Tydligt är att konkurrensen inte kommer att
ge vare sig konsumenterna eller samhället några
ekonomiska eller andra fördelar. I stället finns en
mycket stor risk att service i glesbygd blir dyrare
och av lägre kvalitet.
De privata företagen kommer av
marknadsekonomiska skäl att etablera sig i
områden som har tillräckligt kundunderlag för att
verksamheten skall bli lönsam. Den mera
kostsamma verksamheten lämnas därmed över till
AB Svensk Bilprovning.
På sikt innebär detta en försvagad ekonomi för AB
Svensk Bilprovning och därmed nedläggning av
sådana bilprovningsstationer som inte kan täcka
sina egna kostnader.
En viktig faktor för bilägarna i dag är att de vet att
det sker en opartisk bedömning om i vilket skick
som bilen befinner sig. I det system som vi har i dag,
där AB Svensk Bilprovning är riksprovplats, finns
denna opartiskhet inbyggd. När regeringen nu
föreslår förändringar som innebär att vem som helst
kan starta en bilprovningsanläggning måste en stor
byråkrati byggas upp för att i framtiden försöka
garantera objektiviteten.
Herr talman! Utskottsmajoriteten har inte
presenterat några som helst bevis för att en
avmonopolisering skulle leda till att fler än 97 % av
fordonsägarna får en bilprovningsstation inom ett
närmare område. Inte heller presenteras några
bevis för att fordonsägarnas kostnader för
kontrollerna skulle minska eller för att
verksamheten skulle bli effektivare. Vi anser att det
finns en uppenbar risk för en sämre service i
glesbygden.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till de
socialdemokratiska reservationerna som innebär
avslag på propositionen.
Anf. 166  JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Som vi har hört innehåller
betänkandet ett förslag om att fristående
ackrediterade besiktningsföretag skall få utföra
kontrollbesiktning på fordon som AB Svensk
Bilprovning i dag har, och har haft, monopol på.
Trafikutskottet godkänner dock förslagen i alla
delar. Vi föreslår att kontrollbesiktningen av bilar,
dvs. den största delen av AB Svensk Bilprovnings
verksamhet och den största delen av
besiktningskundernas kontakt med verksamheten,
skall upplåtas för konkurrens. Men själva
verksamheten -- och det är ett viktigt ''men'' -- skall
kontrolleras av samhället och staten genom
ackreditering. Detta skall vara en garanti för en bra
verksamhet och för att resultatet blir en säker
trafik.
Det kan finnas anledning att i samband med ett
sådant här ärende diskutera just statens roll. Det
var inte så många dagar sedan vi i denna kammare
hade en mycket intressant debatt mellan Widar
Andersson, Socialdemokraterna, och Carl Bildt om
statens roll i Sverige i allmänhet. Jag vill nog påstå
att det klart framgick av debatten att statens
huvudsakliga uppgift är att svara för att vi har ett
bra och fungerande regelverk och att staten skall
kontrollera efterlevnaden. Men -- det är också ett
viktigt ''men'' -- den direkta produktionen av viss
verksamhet, vilket detta är ett exempel på, kan
andra sköta. Detta förslag ligger helt i linje med det
resonemanget.
Förslaget innebär, och jag citerar propositionen:
''Målsättningen bör vara att den föreslagna
avregleringen skall leda till lägre kostnad och bättre
service för alla bilägare samt till en totalt sett bättre
trafiksäkerhet och ett bättre miljöskydd.'' Vårt
förslag innebär just detta.
Herr talman! Socialdemokraterna framför kritik
mot förslaget. De påstår bl.a. att det innebär
försämringar för glesbygden. Jag vill påstå att det
är felaktigt. Om de som i dag har monopol på
bilprovningen lägger ner sin verksamhet i
glesbygden, öppnas med detta förslag nya
möjligheter för andra att antingen ta över
verksamheten eller bedriva ny verksamhet med en
viss annorlunda inriktning och på ett visst
annorlunda sätt.
Man får inte glömma den utveckling som sker, och
som kan förväntas ske, om man släpper vad som
brukar kallas monopolets bojor. Även om vi tror att
de vid Svensk Bilprovning i dag är ganska effektiva,
vilket jag tror att de till viss del är, kan man ställa
frågan: Hur vet vi det? Vad är det som säger att
Svensk Bilprovnings sätt att sköta verksamheten
egentligen gynnar glesbygden på det sätt som vårt
förslag kommer att medföra vad gäller möjligheten
för olika alternativ att etablera sig i glesbygden på
olika sätt?
Man kan också undra vilka nya tankar som kan
uppstå om man nu avskaffar monopolet, om man
låter fler aktörer och människor fundera fritt över
olika sätt att sköta verksamheten. Vad är det som
hindrar att ackrediterade besiktningsföretag
kommer på de nya idéerna när det gäller service i
bl.a. glesbygden? Det är exempelvis inget som
säger att man inte kan använda olika verkstäders
utrustning i mycket glesbefolkade områden för att
genomföra godkända besiktningar. Det finns också
exempel på detta nämnt i propositionen. Varför vill
inte socialdemokraterna och Anita Jönsson låta alla
dessa idéer prövas?
Vi kan se oss om i omvärlden. I t.ex. Tyskland har
man motsvarande ordning som den vi nu vill införa.
Kan Anita Jönsson påstå att trafiksäkerheten i
Tyskland har påverkats negativt av denna ordning?
Vad det egentligen handlar om är ju att vi skall se
till att få en säker och t.o.m. säkrare trafik och en
kontinuerlig utveckling och förbättring av
trafiksäkerheten. Men det som slår en när man
läser detta betänkande och de reservationer som
socialdemokraterna har avgett är att
socialdemokraterna inte har några egna förslag.
Det finns anledning att ställa några berättigade
frågor till Anita Jönsson och socialdemokraterna.
Vad vill socialdemokraterna göra för att öka
trafiksäkerheten? Här liksom på många andra
områden har ni inga förslag. Jag noterar att
socialdemokraterna framför exempelvis inga
förslag om att ändra styrningen av AB Svensk
Bilprovnings verksamhet. Samtidigt har jag i
artiklar läst att styrningen har varit obefintlig under
en mängd år.
De positiva förändringar som har skett inom
besiktningsverksamheten, trots att vi har haft
monopol, har enbart berott på att man haft en
driftig och kunnig ledning och styrelse för AB
Svensk Bilprovning. Men det är inte ägaren i form
av riksdagen eller regeringen som egentligen har
initierat detta. I det här fallet är det ägaren som
genom att förelägga detta förslag initierar en
kontinuerlig utveckling, inte bara vad gäller AB
Svensk Bilprovnings verksamhet utan också hela
bilprovningsverksamheten.
AB Svensk Bilprovning har haft monopol i 30 år --
jag upprepar ''i 30 år''. Vill Anita Jönsson påstå att
30 års monopol allmänt gynnar kundanpassning,
effektivisering och utveckling av verksamheten?
Jag drar mig till minnes ett antal av de motioner
som i denna kammare har framlagts, där man har
krävt exempelvis nya bilprovningsanläggningar i
olika delar av Sverige. Vad har riksdagens svar varit
på detta? Nej, nej, det här är upp till Svensk
Bilprovning. Svensk Bilprovning har haft monopol,
så det som Svensk Bilprovning har tyckt och
beslutat är vad som har gällt. På vilket sätt har detta
gynnat de krav som har förts fram i form av
motioner i riksdagen om möjlighet för människor i
andra delar av landet, som inte har denna tillgång
till besiktning, att få en bättre möjlighet att
besiktiga sina bilar? Jag vill påstå att nuvarande
ordning har missgynnat glesbygden.
Det vore intressant att få höra Anita Jönsson ge
något exempel på något område, där 30 års
monopol har gett en bättre utveckling vid en
jämförelse med om det hade varit 30 år av
kontinuerlig konkurrens, utveckling, yttre tryck
och kundanpassning.
Ni har ju inga förslag på hur man kan utveckla
denna verksamhet. Anita Jönsson kan väl redovisa
här i kammaren för hur Socialdemokraterna vill att
Svensk Bilprovning och bilprovningsverksamheten
kontinuerligt skall utvecklas och förbättras till
fromma för alla medborgare och trafikanter här i
landet och till fromma för trafiksäkerheten.
Socialdemokraterna har ju inga idéer. Om ni har
det, vore det intressant att få höra dessa här från
talarstolen.
Vi har redan i vissa delar avmonopoliserat
besiktningsverksamheten när det gäller att rätta till
de s.k. tvåorna, som det heter i
besiktningskontrollen, där man får anmärkningar
för mer eller mindre trafikfarliga fel. Där låter vi
andra ackrediterade besiktningsföretag gå in och
laga felen som ur trafiksäkerhetssynpunkt är
mycket allvarliga. Kan socialdemokraterna
påverka att det har medfört sämre trafiksäkerhet?
Här handlar det ju egentligen om det mest
trafiksäkerhetsinriktade området. Varför har ni i så
fall inte föreslagit en förändring så att man kan
reparera de skador som kan anses direkt påverka
trafiksäkerheten?
Min bedömning efter att ha läst
socialdemokraternas ställningstagande i
betänkandet är att de silar mygg och sväljer
kameler. Tidigare har vi varit överens om att införa
glesare besiktning, dvs. att helt slopa besiktningen
av stora delar av den svenska bilparken. Hur kan
detta vara rätt, när förändringar beträffande vem
som utför besiktningen tydligen är så otroligt
uppseendeväckande?
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 167  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Frågan är vad man skall jämföra med.
Jan Sandberg frågade hur det hade sett ut om
Svensk Bilprovning inte hade haft monopol under
dessa 30 år. Ja, vi kan göra en internationell
jämförelse, och då står sig Svensk Bilprovning
mycket bra. Tillsammans med Belgien har vi de
lägsta priserna i Europa. Vi har en av de bästa
bilparkerna i hela Europa. Inom EU kommer
medlemsländena att få behålla sina statliga eller
statsägda organ, som i monopolställning utför den
återkommande besiktningen. I Danmark, som står
i begrepp att bygga upp resurser för en
återkommande besiktning av den lätta
fordonsparken enligt EG:s minikrav, har man efter
grundlig utredning -- vilket man inte kan säga att
den svenska regeringen har gjort -- av olika
alternativ med konkurrens stannat för att i stället
bygga ut den statliga bilinspektionen, som skall
fortsätta att verka i monopolställning.
Sedan försökte Jan Sandberg tala om att vi
socialdemokrater inte vill ha någon utveckling. Jag
tycker att Svensk Bilprovning verkligen har
utvecklats under dessa 30 år. Staten såsom
huvudägare av Svensk Bilprovning -- naturligtvis
står också riksdagen bakom -- har varit med om att
driva fram denna utveckling. Det har skett en
mycket fin forskning och utveckling, som man
kommer hit och studerar från andra länder.
Jag vill citera ur en artikel i Expressen, som väl
ingen kan påstå går Socialdemokraternas ärenden.
Där skriver Håkan Mattson:
''Rädda bilprovningen. Regeringens proposition
som läggs i dag innebär att det i framtiden blir
sämre, dyrare och besvärligare att besiktiga bilen.
Vi har under 20 år byggt upp en fungerande årlig
fordonskontroll, och jag vågar påstå att den
fungerar väl, även om enskilda misstag alltid begås.
Bilprovningen har otvivelaktigt gett oss säkrare
bilar och färre olyckor.''
Anf. 168  JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Om vi börjar med den internationella
utblicken, handlar det mycket om hur olika länder
ser just på kontrollen av fordon i
trafiksäkerhetsperspektivet. Där är det de facto så
att många länder inte alls koncentrerar sig på detta
område. Men bland de länder som ser detta såsom
en del i att bedriva en bra trafiksäkerhetsutveckling
finns det ganska belysande exempel -- jag nämnde
Tyskland -- på insikten om dels att detta kan vara
ett sätt att påverka trafiksäkerheten i positiv
riktning, dels att det kan vara bra för
trafiksäkerheten att släppa fram alternativ.
Tyskland är ett exempel. Vi ser ungefär på samma
sätt på vikten av att ha en bra bilpark, men nu är
tanken att vi i Sverige skall anpassa oss till Tyskland
även när det gäller att hitta effektiva metoder för
kontrollen.
Jag vill inte påstå att jag direkt fick svar på de frågor
som jag ställde till Anita Jönsson. Förutom den
internationella utblicken som jag nu har
kommenterat har Anita Jönsson inte nämnt några
exempel på hur en verksamhet som bedrivits i
monopol i 30 år har kunnat bevisa att den är det
bästa och mest effektiva sättet att utveckla
trafiksäkerhet och kundanpassning.
Jag hörde inte Anita Jönsson på något sätt bemöta
mitt påstående om att Socialdemokraterna på intet
sätt, vare sig i regeringsställning eller nu såsom
oppositionsparti, har framlagt förslag om hur man
skall utveckla svensk bilprovningsverksamhet. Den
utveckling som har skett i Sverige har i stort sett
berott enbart på att Svensk Bilprovnings styrelse
trots monopolet har tyckt att kundanpassning och
utveckling är någonting viktigt. Men det har inte
kommit några initiativ från socialdemokratiskt håll.
Nu kommer ett stort och viktigt initiativ från den
nuvarande regeringen i syfte att förbättra
trafiksäkerheten och möjligheten för olika
medborgare i detta land att få en bra verksamhet.
Hur kan 30 års monopol ge den bästa möjliga
trafiksäkerhetseffekten? Vilka idéer har Anita
Jönsson och Socialdemokraterna när det gäller att
utveckla Svensk Bilprovnings verksamhet? Vad
svarar Anita Jönsson alla de människor och de
riksdagsmän i denna kammare som har fört fram
krav på flera besiktningsstationer, när Svensk
Bilprovning, som i dag har monopol, säger nej? På
vilket sätt skall dessa människor ha möjlighet till de
öppningar som ges genom detta nya förslag att
pröva på en ny verksamhet i annan regi men med
bibehållen kvalitetskontroll och ett utvecklande
och flexibelt sätt att ordna detta för så många
medborgare som möjligt i Sveriges avlånga land?
Dessa frågor vill jag ha svar på.
Anf. 169  ANITA JÖNSSON (s) replik:
Herr talman! Av Jan Sandbergs inlägg skulle man
kunna tro att Svensk Bilprovning i dag inte fungerar
bra och inte har utvecklats till ett bra företag. Men
det är ju precis tvärtom. Kunderna är väldigt nöjda
med servicen. Svensk Bilprovning gör årligen
återkommande enkäter, där kunderna får skatta
olika saker som de är nöjda eller missnöjda med.
För det mesta är de nöjda med servicen och
kostnaderna för bilprovningen.
När det gäller förutsättningarna för andra företag
att bedriva denna typ av verksamhet i andra
områden som Jan Sandberg hänvisar till, vill jag
framhålla att det är framför allt i glesbygden som
man kunde önska att det funnes fler
bilprovningsanläggningar. Absolut ingenting i detta
förslag tyder på detta. Tvärtom föreslår regeringen
en speciell konstruktion för glesbygden, vilken
innebär att verkstäder i glesbygden får lov att utföra
bilprovningar med den mindre objektivitet som
man tyvärr kan förvänta sig. Det handlar ju om
dubbla lojaliteter. Dels skall man besiktiga bilen,
dels skall man ha möjlighet att få den reparerad.
Jag kan inte hitta någonting i propositionen som
visar att detta skulle betyda en utveckling av
bilprovningen. Däremot skapar det en väldigt stor
byråkrati. Det sägs t.o.m. i propositionen, men
man har inte kunnat bedöma hur mycket det kan
kosta. Man har svårt att bedöma effektiviteten på
grund av kostnaderna för byråkratin. Detta är
ytterligare ett mycket dåligt förslag från
regeringen, som på intet vis gagnar
trafiksäkerheten i detta land.
Anf. 170  JAN SANDBERG (m) replik:
Herr talman! Detta förslag gynnar trafiksäkerheten
i landet samt nya idéer och verksamhetsinriktningar,
vilket i sin tur gynnar hela Sveriges befolkning och
dem som har fordon.
Jag fick fortfarande inte något svar på de frågor
som jag ställde i mitt inledningsanförande och i
repliken. Hur gynnas glesbygden med det
nuvarande monopolet? Vad svarar Anita Jönsson
alla de människor som vill ha nya
besiktningsstationer på olika håll och kanter i
Sverige? Hon säger nej; det får bilprovningen
avgöra. Och även bilprovningen säger nej. Vad
skall Anita Jönsson säga till dem som i dag tycker
att servicen är bristfällig?
Det finns redan en annan aktör på området, som i
och för sig inte är ackrediterad än, nämligen
Motormännens Riksförbund, som utför en service
som motsvarar Svensk Bilprovnings och t.o.m. litet
mer. Har Anita Jönsson någon gång hört kritik mot
den organisationen och dess
besiktningsverksamhet? Det vore intressant att
höra.
Vi har ju redan i dag ett system, där den som har
besiktigat sin bil och fått en relativt grav
anmärkning, vilket en tvåa innebär, kan vända sig
till en annan ackrediterad verkstad och få bilen
reparerad. De mest trafikfarliga felen kan andra än
Svensk Bilprovning reparera. Det borde vara en
katastrof för trafiksäkerheten, om man skulle
lyssna till vad Anita Jönsson säger. Inte heller till
detta har jag fått någon kommentar.
Huvudfrågan i denna debatt är: Hur vill
Socialdemokraterna se till att den svenska
bilprovningsverksamheten kontinuerligt utvecklas,
förbättras och kundanpassas? Socialdemokraterna
har nu och även tidigare visat att de inte har några
egna idéer.
Anf. 171  WIGGO KOMSTEDT (m):
Herr talman! I motionen T48 har jag tagit upp en
del av de problem inom handeln med begagnade
bilar som inte berörs i propositionen eller som man
valt att se på ett annat sätt. Inte heller utskottet har
lånat sitt öra åt dessa problem speciellt mycket.
Problemen gäller ägarskiftena, eller de s.k.
överlåtelsebesiktningarna.
Den auktoriserade bilhandeln får lämna garantier
på bilarna, vilket är rätt och riktigt gentemot
konsumenten. Men den stora handeln i Sverige är
den s.k. privathandeln. Det är värt att lägga märke
till att över 65 % av handeln med begagnade
personbilar sker via den s.k. privathandeln, dvs.
man köper bilen privat av någon annan konsument,
trots att svensk bilhandel är ganska stor.
Men det är inte riktigt så enkelt. Den s.k.
privathandeln har nämligen en baksida. På vissa
ställen kan man åka i väg, betala en summa, ställa
upp sig och utbjuda sin bil till försäljning. Men det
är inte säkert att det alltid är Medelsvensson som
står där för att sälja sin bil, utan det kan röra sig
om icke-auktoriserad handel -- garage-, ladu- och
källarhandel. Men i sammanhanget kallas det
privat.
Någon åker dit med sina surt förvärvade slantar och
köper bilen ''privat''. Man säger: Det var en lysande
affär. I stället för att betala 85 00 som de begärde
på olika ställen för den här modellen behövde jag
bara ge 80 000, eftersom jag köpte den privat.
Efter ett tag upptäcker man att bilen är behäftad
med en massa olika problem; den var egentligen
inte ett sådant fynd som man hade trott. Då tar man
kontakt med Motorbranschens riksförbund, som
har att styra över den auktoriserade handeln, och
säger att man har köpt en bil och blivit lurad. Av
vilket företag har du köpt den? undrar de. Man
svarar att man har köpt den på Täby galopp, eller
var det nu är. Tyvärr, då kan vi inte hjälpa dig. Det
har vi inget ansvar för, säger de. Då ringer man till
Konsumentombudsmannen, som inte heller kan
hjälpa en.
Det är klart att man kan säga att folk får stå sitt kast
och själva svara för sina dumheter. Men i denna
kammare har ni, mina vänner, väldigt stor förmåga
att vilja värna om den enskilde konsumenten. Han
skall verkligen inte behöva bli lurad av någon
handlare som säljer det ena eller det andra.
Men när det gäller en stor del av familjens inköp,
nämligen begagnad personbil, tycker vi att det är
riktigt. Då skall skojarna få härja fritt. Däremot
skall vi lägga krav på den auktoriserade handeln.
Den skall banne mig få stå upp och ta sitt ansvar!
Det skall den göra. Men varför lägger vi inte samma
ansvar på skojarna?
Jag tycker därför att ingen överlåtelse skall få ske
om inte kontrollbesiktning är gjord inom den
senaste tremånadersperioden. Utskottet skriver:
''Något obligatoriskt krav på överlåtelsebesiktning
föreslås inte i propositionen. I propositionen pekar
man bl.a. på att den som avser att köpa en äldre bil
kan skaffa sig information om bilens skick vid den
senaste kontrollbesiktningen och att möjligheter
finns till frivillig besiktning.''
Den senaste kontrollbesiktningen kan vara elva
månader gammal. Hur mycket stämmer då av vad
som skrevs av bilprovningen, eller av någon annan,
vilket skulle vara möjligt enligt detta förslag?
Konsumenten har alltså inget som helst skydd i
detta sammanhang, trots att bilköp utgör en stor del
av människors handel.
Varken utskottsmajoriteten eller reservanterna har
tyckt att det här var något att ta hänsyn till, men
man har kanske inte observerat att 65 % eller drygt
det av den här handeln sker på det här sättet.
Herr talman! Vid denna sena timme lönar det sig
inte att uppmana kammaren till att göra någon
större insats för det här. Men jag vill peka på
problemet. Om man väl vet om det här problemet,
mina vänner, kommer det att aktualiseras
ytterligare i Sveriges riksdag. Men det
konsumentansvar som vi brukar vilja ha är här
tyvärr bortglömt. Det borde det inte vara.
Jag har även tagit upp vissa problem när det gäller
flygande besiktning som nämns i propositionen och
som jag hoppas att man nu kommer att ta hänsyn
till. Jag skall inte gå in på det eftersom min tid strax
är slut. Det som jag har framfört är det viktiga och
det rätta och det som Sveriges riksdag borde ta tag
i på ett annat sätt än på det lättvindiga sätt som
utskottet har behandlat det på.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
17 §  Investeringsplaner för infrastrukturen
Föredrogs
Trafikutskottets betänkande
1993/94:TU30 Investeringsplaner för
infrastrukturen (skr. 1993/94:170).
Anf. 172  SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Det krävs ingen längre läsning av
regeringens skrivelse 1993/94:170 om
investeringsplaner för infrastrukturen förrän man
kan konstatera att skrivelsens innehåll om viktiga
och omfattande investeringar i trafikens
infrastruktur, som skall ske under den kommande
tioårsperioden, är mycket bristfällig.
Det är på gränsen till omöjligt att läsa sig till vilka
väg- respektive järnvägsinvesteringar som kan
fullföljas och vilka som kan påbörjas under
planeringsperioden. Det finns inte någon
redovisning av de överväganden som ligger till
grund för regeringens ställningstagande. Den
otydliga och knapphändiga redovisning av
investeringsplanerna som regeringen nu har
redovisat kommer utan tvekan att innebära
oklarheter inom näringslivet och berörda
myndigheter.
Mot den bakgrunden har vi socialdemokrater i vår
reservation 1 krävt att regeringen bör återkomma
till riksdagen med en mer omfattande, och framför
allt tydligare, redovisning av investeringsplanerna
för trafikens infrastruktur under perioden från år
1994 till år 2003.
I juni föregående år beslutade riksdagen om
investeringar i trafikens infrastruktur fram till år
2003. Beslutet innebär bl.a. att investeringar skall
göras i stomjärnvägar för 32 miljarder kronor, i
riksvägar för 40 miljarder kronor och i
länstrafikanläggningar för 9 miljarder kronor.
Det är stora satsningar som riksdagen har beslutat
om. Vi socialdemokrater yrkade dock på högre
belopp som hade inneburit ytterligare investeringar
som hade kunnat ge högre kvalitet på flera viktiga
vägstråk genom Sverige och dessutom flera
arbetstillfällen.
För järnvägen hade det inneburit att de stora
stråken för gods- och persontrafik i stort sett hade
kunnat färdigställas. Men som sagt, även om vi inte
fick majoritet för våra yrkanden är trots detta de
beslutande investeringsramarna av den
storleksordningen att regeringen borde ha gjort en
redovisning som inte ger utrymme för tolkningar
och tveksamheter.
I utskottsbetänkandet konstateras att regeringen
och Vägverket har redovisat olika målstandard för
bl.a. E 20-sträckan Göteborg--Örebro.
Det är med tillfredsställelse som jag konstaterar att
ett enhälligt trafikutskott har fastslagit att
Vägverkets förslag måste tolkas så att Vägverket
anser att betydande effektivitetsvinster kan uppnås
om man på sikt kan bygga ut E 20 till
motorvägsstandard.
Sammanfattningsvis anser utskottet att
riksdagsbeslutet från 1993 skall ligga fast. Det
innebär att den av Vägverket angivna
målstandarden kan uppnås. Därmed hoppas jag att
det nu en gång för alla har klargjorts att
målstandarden för E 20 Göteborg--Örebro är
motorvägsstandard.
Utskottet är fullt enigt om att det tidigare beslutet
om att skjuta upp upprustningen av Blekinge
kustbana bör gälla. Men på en för Blekinge län
viktig punkt är vi inte lika eniga. Det gäller det som
framgår av den socialdemokratiska reservationen
nr 2, som bifogats utskottets betänkande.
Vi anser att när regeringen fördelar medel för
upprustningen av kustbanan får detta inte innebära
negativa konsekvenser för övriga LTA-anvisningar
i Blekinge län. Ett bifall till vår reservation nr 2
innebär att fempartimotionen från Blekinge blir
tillgodosedd.
Med dessa något kortfattade kommentarer vill jag
yrka bifall till reservationerna nr 1 och 2 till
trafikutskottets betänkande 1993/94:TU30.
Anf. 173  KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! I stort kan jag hålla med om det Sven-
Gösta Signell har sagt om den otydlighet som finns
i trafikutskottets betänkande om infrastrukturen.
Det är litet knepigt att regeringen kommer tillbaka.
Under Utskottet skriver man: ''Regeringen anser
att utbyggnaden av trafiksystemet måste ses i ett
sammanhang.'' Det är beträffande den samsynen
som jag tycker det här betänkandet brister. Trots
kritik till Kommunikationsdepartementet för
brister i hanteringen av infrastrukturen och trots att
vi har krävt att man skall utreda och analysera de
beslut vi har fattat, kommer man tillbaka i den här
delen och talar om vilka pengar som skall gå till
infrastruktursatsningen.
Men till vilka projekt pengarna skall gå är man
dålig på att tala om. Man talar om att man satsar på
nya vägar. Men går man tillbaka till våren 1993 och
tittar på det beslut vi fattade om de 100 miljarderna
som skulle fördelas under en tioårsperiod finner vi
att olika vägsträckor eller järnvägssträckor inte fick
hela summan. De fick vissa procentsatser. Det gör
ju att det blir en obegriplighet som är nästan
makalös. Vissa vägsträckor började man bygga mitt
på eller också började man bygga vägen i olika
delar. Men helheten får man inte. Därför hade det
varit bättre att satsa på vissa områden och gjort hela
vägarna färdiga.
Nu har vi trots allt, som Sven-Gösta Signell sade,
kunnat justera vissa delar i utskottet genom att vi
har fått den här skrivningen. Men mycket stora
brister finns fortfarande kvar. Det är faktiskt att
beklaga att det är så få som egentligen vet vilka
satsningar som kommer att göras, på vilka vägar det
kommer att satsas och på vilka järnvägssträckor det
kommer att satsas. Detta går inte att få en
helhetsbild av. Det tycker jag faktiskt är en brist.
Regeringen borde på något sätt ha kommit tillbaka
och talat om vilka områden det är fråga om. Det
blir också en omöjlighet för utskottet att kunna
göra en uppföljning eller för oss som sitter i
trafikutskottet att svara på förfrågan om vilka vägar
det handlar om, vilka satsningar som skall göras.
Tyvärr har det väl också ingått regionalpolitik i en
del av det här. Det blir litet knepigt att en del av
det som ligger under trafikutskottet lika gärna kan
betraktas som regionalpolitik, och då behandlas det
i arbetsmarknadsutskottet.
Den här samsynen borde man också komma till
rätta med. Man borde veta vad de här pengarna går
till. Nu är det ju för sent att få någon redogörelse
för hur man tänkt sig framtiden. Men jag hoppas att
det någon gång kan redovisas på ett öppet sätt vart
de här pengarna har tagit vägen och om det har
varit riktiga satsningar.
För vissa delar som man har gjort beräkningar har
man helt enkelt räknat fel. Den trafikökning på
vissa områden som man satsar pengar på i dag
kommer inte att ske. Men vi har redan beslutat att
det skall vara motorvägsstandard på vissa områden
där trafikökningarna som det ser ut i dag inte
kommer att infrias. Men också de beräkningar man
gör om utökningar av trafiken är ganska dåligt
analyserade. Är det här relevant? Kommer
trafikströmningarna i vissa områden att öka på
samma sätt som man tror?
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till den
meningsyttring som jag har fogat till detta
betänkande.
Anf. 174  JAN SANDBERG (m):
Herr talman! Vi behandlar nu regeringens skrivelse
om investeringsplaner för infrastrukturen. Det här
är egentligen en uppföljning av riksdagens tidigare
beslut i ärendet. Riksdagen har behandlat den här
frågan mycket ingående i ett tidigare skede. Jag
tänkte därför framför allt hålla mig till de
eventuella skillnader som finns och de
klarlägganden som krävs samt kommentera
reservationerna till betänkandet och till viss del
tidigare inlägg.
Herr talman! Man bör ha klart för sig att det här
bara är en skrivelse och egentligen ingenting som
grundar sig på ett krav på regeringen att den måste
gå till riksdagen med den här typen av redogörelser.
Man bör nog se det som en delvis ödmjuk gest
gentemot riksdagen att frivilligt lägga fram en
sådan här typ av skrivelse.
I och för sig finns det inga direkt oväntade besked i
skrivelsen. De ca 100 miljarder som regeringen har
föreslagit och riksdagen beslutat om våren 1993
ligger fast. Utskottet delar också bedömningen i
stort i regeringens redovisning. Utskottet har dock
vissa klargöranden. När det gäller målstandarden
på vägarna -- det var Sven-Gösta Signell inne på --
har utskottet gjort ett tillkännagivande där det
handlar om att regeringen och Vägverket har gjort
olika bedömningar av målstandarden på E 20
Göteborg--Örebro och E 4, sträckan mellan Gävle
och Sundsvall. Även om orsaken till de olika
bedömningarna troligen är vilken tidsperiod man
avser, slår utskottet fast att det är Vägverkets
bedömning av målstandard som skall gälla.
Herr talman! Socialdemokraternas reservation nr 1
framför kritik mot att redovisningen inte är
fullständig. Då bör man komma ihåg att den här
redovisningen över huvud taget inte hade behövt
lämnas. Redovisningen är utifrån det
konstaterandet med råge tillräcklig.
När det gäller socialdemokraternas reservation nr
3 om länstrafikanläggningar och Blekinge kustbana
bör man känna sig ganska lugn när man läser det
som utskottet skriver vad gäller detta: ''Utskottet
förutsätter att regeringen när den fördelar dessa
medel kommer att beakta att den beslutade
upprustningen av kustbanan kan genomföras.''
Nydemokraternas reservation behöver jag inte
kommentera, eftersom ingen från Ny demokrati
har haft anledning att känna sig kallad till
kammaren i dag vad det verkar.
Men när det gäller Vänsterpartiets meningsyttring,
där man framför att det inte finns tillräckligt
beslutsunderlag vad gäller bl.a.
kretsloppsanpassade avvägningar, tycker jag att
man bör komma ihåg att underlaget för
infrastruktursatsningarna och det fortsatta arbete
som har utförts av Vägverket, Banverket,
länsstyrelsen, m.fl. faktiskt på ett helt annat sätt än
tidigare har belyst många av de här
frågeställningarna, bl.a. den här.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan.
Anf. 175  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Jan Sandberg sade att regeringen inte
hade behövt lägga fram denna skrivelse, utan att
det är ren välvilja av regeringen. Det var väldigt
snällt. Men jag kunde ha besparats besväret att
skriva motioner om detta, vilket jag gjort i och med
att jag tyckte att skrivelsen var så dålig.
Anf. 176  BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! En väl utbyggd infrastruktur är en
viktig förutsättning för att olika delar av Sydsverige
skall kunna samverka och utvecklas på ett positivt
sätt. Skåne utgör geografiskt och transportmässigt
Sveriges port ut till Europa. Redan i dag går 80 %
av lastbilsgodset och praktiskt taget allt
järnvägsgods till Danmark och kontinenten över de
skånska hamnarna. Betydande del av landets
tillväxtföretag finns också lokaliserade i Skåne.
Jordbruk och livsmedelsindustrin har i delar av
regionen en betydande omfattning.
Det är också uppenbart att den snabbaste
samhällsutvecklingen i Europa under de närmaste
årtiondena kommer att ske i Östeuropa. Stor vikt
måste därför läggas vid trafikens infrastruktur i
sydöstligaste Sverige.
E 22 från Karlskrona via Kristianstad till Malmö
har mycket stor betydelse för transporterna i de
södra delarna av landet, och det är synnerligen
viktigt att standarden på framför allt E 22 höjs. Den
långväga trafiken till och från Skåne utnyttjar
framför allt E 22. Riksdagens tidigare beslut
avseende det nationella vägnätet innebar att E 22
som nationell väg skall byggas ut till
motorvägsstandard.
I regeringens skrivelse, som nu behandlas, ger man
ett annat besked, nämligen att standarden på den
viktiga pulsådern E 22 skulle bli betydligt lägre.
Endast 40 km av den totalt 194 km långa sträckan
skulle byggas under planperioden.
Vi anser inte att detta står i överensstämmelse med
vare sig behov eller tidigare beslut, vilket vi också
framfört i vår motion T60. Man måste garantera
tidigare utlovad utbyggnad av hela väg E 22 till
motorväg. E 22 mellan Malmö och Karlskrona är
belastad med stora trafikmängder, även ställt i
relation till andra nationella stråk. Det är därför
motiverat bara av det skälet att hela sträckan byggs
ut under planperioden.
Jag finner i utskottets betänkande att man gjort ett
ambitiöst försök att tillmötesgå våra krav. Trots
något glidande skrivningar tolkar jag ändå
trafikutskottet positivt. Jag vill speciellt läsa in
följande i protokollet: ''Sammanfattningsvis anser
utskottet att riksdagsbeslutet våren 1993 skall ligga
fast. Det betyder att den av Vägverket angivna
målstandarden kan uppnås''.
Jag noterar också med tillfredsställelse att
riksdagen skall ge regeringen till känna vad som
sägs om bl.a. E 22. I allt väsentligt skulle då vår
motion T60 vara tillgodosedd. Med det hoppas vi
att E 22 blir utbyggd till motorvägsstandard under
innevarande planperiod.
Blekinge kustbana är en annan viktig trafikled som
binder samman de olika regionerna i södra Sverige.
Också här har regeringen dragit ner på
ambitionsnivån. Vi ser det som mycket viktigt att
man fullföljer regeringsbeslutet från 1990, vilket
innebär en sammanlagd investeringsram i särskild
ordning avseende Blekinge kustbana på 150
miljoner i 1990 års penningvärde. Detta framförs
också i den socialdemokratiska reservationen nr 3,
vilken jag kommer att rösta för.
Anf. 177  KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Jag vill med utgångspunkt från den
flerpartimotion, T64, i vilken jag står som första
namn poängtera vikten av infrastrukturella
satsningar avseende kommunikationsområdet i
Blekinge och sydöstra Sverige.
Det föreligger ett stort investeringsbehov i
Blekinge när det gäller väg, järnväg och flyg. Dessa
investeringar har mycket stor betydelse för att
åstadkomma ökad ekonomisk tillväxt i länet och
därmed skapa förutsättningar för ökat företagande
och nya riktiga jobb. Det är därför angeläget att
regeringen tar hänsyn till dessa förhållanden.
De planerade infrastrukturinvesteringarna under
perioden 1994--2003 uppgår endast till ca 700
miljoner kronor, vilket motsvaras av endast 0,7 %
av det totala investeringsutrymmet. I jämförelese
med den andel som befolkningen i länet utgör av
riket bör mer än en fördubbling komma länet till
del.
En ytterligare satsning på länets infrastruktur i
detta avseende är enligt min mening helt i enlighet
med regeringens målsättning att genom
tillväxtbefrämjande åtgärder återskapa hela
Sverige som tillväxt- och företagarnation. Det är ju
utan tvekan på det viset att länet ugör porten mot
framför allt östra delen av Europa. Vi har redan
färjeförbindelse med såväl Polen som Baltikum.
Det är också i anslutning till en kommande
Öresundsbro mycket viktigt att förbättra väg- och
järnvägsförbindelser mot sydvästra Sverige.
Jag förutsätter att regeringen i enlighet med
utskottets uppfattning tar hänsyn till detta i
samband med fördelningen av ytterligare medel på
sammanlagt 2,8 miljarder kronor. Jag förutsätter
givetvis med hänsyn till den positiva skrivning som
utskottsmajoriteten står bakom att yrkande 2 i vår
motion avseende Blekinge kustbana då blir helt
tillgodosedd.
Jag förutsätter vidare att regeringen för att stå
bakom sin egen devis att hela Sverige skall leva och
för att återskapa Sverige som en tillväxt- och
företagarnation vid fördelningen av dessa medel
skapar ekonomiska förutsättningar för att uppföra
en ny bro över Möcklösund. På så sätt frigörs medel
för väg- och järnvägsinvesteringar som är direkt
relaterade till möjligheten för olika företag att
kunna utvecklas inom länet, och samtidigt ökar
förutsättningarna för tillväxt inom turismen.
Jag är besviken på regeringens och även utskottets
njugga inställning till Vägverkets förslag att riksväg
27/30 skall ingå i det nationella stamvägnätet. Jag
anser att både utskottet och regeringen ger helt
felaktiga signaler till vår omvärld genom att inte
lyssna på Vägverket i detta avseende. Utskottet har
ju inte ens bemödat sig att kommentera uppgifterna
i vår motion i denna del.
För utvecklingen i sydöstra Sverige är denna åtgärd
synnerligen viktig. Den är tillväxtbefrämjande.
Den ger direkt en signal om att vårt område utgör
porten till östra Europa, och den förstärker också
den ståndpunkt som utredningen TEM Scandinavia
har kommit fram till. TEM står för Trans European
Motorway. Det är en vägförbindelse mellan Oslo
och Aten som avses. Jag vill ånyo även i detta
sammanhang framhålla att det i direkt anslutning
till vägsträckan Ronneby--Borås finns
färjeförbindelse med Polen.
Med hänsyn till den positiva syn som projektet
TEM Scandinavia mötts av inte minst i Polen
skapar ställningstagandet från regering och utskott
osäkerhet. Det påverkar i sin tur
handelsutvecklingen.
Jag förutsätter att regeringen efter en förnyad
framställning från Vägverket snabbt prövar frågan
på nytt och ger klartecken till denna komplettering
av stamvägnätet och avstår därmed från att yrka
bifall till motionen i denna del.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
18 §  Överenskommelse om investeringar i
trafikens infrastruktur i Göteborgsregionen
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU34 Överenskommelse om investeringar
i trafikens infrastruktur i Göteborgsregionen (prop.
1993/94:169).
Anf. 178  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att detta
är ett i huvudsak positivt utskottsutlåtande som till
största delen går på den linje jag hoppades på i en
interpellationsdebatt med
kommunikationsministern den 8 maj 1992, dvs. för
litet drygt två år sedan. Det jag då hoppades på var
att vi skulle få pengar till
kollektivtrafiksatsningarna först, oberoende av hur
det gick med de mycket mer kontroversiella
vägprojekten.
Det är lätt att vara efterklok. Men jag skulle ändå
gärna vilja höra om Rune Thorén kan hålla med mig
om att det var synd att vi inte fick loss dessa pengar
långt tidigare. Då hade investeringarna varit i fullt
sving nu, när de ur konjuktursynpunkt hade
behövts allra mest. Det skulle troligen också blivit
billigare.
Nu skall ju de 1,6 miljarderna betalas ut -- och jag
citerar ur utlåtandet -- ''i takt med att
fördelningsansvarig mottagare fattar beslut om
objektets genomförande i nästföljande års
investeringsplan.''
Jag skulle gärna vilja fråga Rune Thorén, som
rimligen vet mer än jag om själva genomförandet,
när han bedömer att dessa investeringar kan
komma i gång, och kanske också när Rune Thorén
tror att de kan vara genomförda.
Den här Göteborgsöverenskommelsen innehåller
drygt 7 miljarder i vägprojekt.
Kollektivtrafikinvesteringarna kostar 1,7--1,8
miljarder. Vi vänsterpartister anser att det är en
alldeles orimlig fördelning. Skall vi få en
omfördelning av trafiken så att fler åker kollektivt
och färre åker bil -- och jag tror att vi är eniga om
det, åtminstone Rune Thorén och jag -- måste vi se
till att kollektivtrafiken byggs ut så att den relativt
sett blir både billigare, snabbare och bekvämare
jämfört med biltrafiken och jämfört med dagsläget.
Med den här den fördelningen av investeringarna
får vi inte en sådan omfördelning till stånd.
Biltrafiken beräknas i år kosta samhället minst 10
miljarder kronor mer än vad den drar in till
samhället, till stat och kommun, i form av skatter
och avgifter. Det här underskottet gäller i allt
väsentligt storstäderna. Det är alltså där de stora
underskotten finns. Det är alldeles orimligt att i det
läget ytterligare subventionera biltrafiken i
storstäderna med en enda krona. Vi måste betala
för detta själva.
Jag är säker på att Rune Thorén har precis lika stora
problem med att få Per-Ola Eriksson och andra
norrbottningar i hans parti att betala för vår
biltrafik i Göteborg som jag har att övertyga Karl-
Erik Persson om att han skall vara med och betala
för våra investeringar. Därför måste vi i Göteborg
och övriga storstäder få rätt att inte bara ta ut
vägavgifter och bilavgifter utan också att investera
de pengar vi får in på det sättet i kollektivtrafiken.
Jag skulle vilja höra om Rune Thorén är beredd att,
åtminstone långsiktigt, medverka till att vi vidgar
det kommunala självstyret på det här sättet och att
vi får möjligheter att föra en sådan trafikpolitisk
fördelningspolitik.
Det blir många frågor till Rune Thorén, och jag har
ytterligare en fråga. Utskottet skriver att dessa
statliga bidrag bör betalas ut under alla
förhållanden utan andra förbehåll än dem som
anges i överenskommelsen. Vi vet ju att detta delvis
handlar om kontroversiella projekt. Det är alldeles
tydligt när det gäller vägtullarna. Man behöver bara
läsa handlingarna för att inse att detta kommer att
bli problematiskt. Om nu inte väginvesteringarna
kan finansieras eller om de av andra skäl inte
kommer till stånd kan kommunerna då bli skyldiga
att betala tillbaks de 1,6 miljarder som vi beslutar
om i dag?
Jag har hört glunkas om att det finns sådana
farhågor bland en del av de kommunpolitiker som
varit med om överenskommelsen. Det kan
innebära en broms för att dessa investeringar
genomförs ens i den takt som anges i
utskottsutlåtandet.
Med detta vill jag yrka bifall till Karl-Erik Perssons
meningsyttring i betänkandet.
Anf. 179  RUNE THORÉN (c):
Herr talman! I det här betänkandet föreligger det
en mycket stor enighet. Det är ganska roligt att vara
talesman för utskottet i just det betänkandet. När
det gäller de övriga har vi varit litet oeniga, men här
är det faktiskt en enighet inte bara hos dem som står
bakom utskottets betänkande utan också
egentligen hos reservanterna.
Av någon anledning är inte Ny demokrati här, men
läser man deras reservation ser man att det
egentligen inte finns så stora
meningsmotsättningar. Vi hörde ju också
Vänsterns representant Johan Lönnroth säga att
detta egentligen är ett bra utskottsutlåtande, som
han uttryckte det. Jag kan hålla med om att det inte
finns så stora motsättningar.
En motsättning som har funnits inte minst på det
lokala planet har rört biltullarna. Flera motionärer
från olika partier har också tagit upp detta. Johan
Lönnroth säger bl.a. också att vi fortfarande borde
försöka att finna ett system för att finansiera med
biltullar. Utskottet anser att vi skall låta
utredningsmannen som skall titta på hur man skall
klara av ett eventuellt biltullsystem i Stockholm och
Göteborg fortsätta. Det gäller kanske att finna en
kärna närmare Göteborg.
Det var ju också, om jag minns rätt, vad
Riksrevisionsverket tyckte. Ett biltullsystem var
inte bara till för att finansiera. Det skulle mer vara
till för att styra trafiken. Det finns möjlighet att titta
på det också. Men förutsättningen är ju att de
lokala och regionala representanterna är överens
om detta med staten, dvs. den man som nu sätter
sig för att titta på detta. Jag tror att det finns goda
förutsättningar för det.
Utskottet pekar också på att det nu finns möjlighet
att diskutera omfattningen av dessa vägprojekt.
Även där har det funnits kritik på det lokala och
regionala planet. Det kan hända att man kommer
att finna andra finansieringsformer. Jag har i dag
läst en del utredningar från Göteborgsregionen där
de också pekar på möjligheten att finansiera detta
via t.ex. exploateringsavtal. Det skall ju bl.a.
byggas några tunnlar. Ovanför dessa tunnlar finns
det möjligheter för en byggare att finna andra
verksamheter och på det sättet också svara för
själva tunnelbygget.
Om man inte får fram tillräckligt med pengar blir
det inte heller det antal vägbyggen som det är tänkt
i överenskommelsen. I det här fallet gäller det 9
miljarder totalt och ca 7,5 miljarder kronor till den
här typen av vägbyggen. Detta får man klara av på
den lokala och regionala nivån. Det är inget som vi
i riksdagen lägger oss i. Jag hälsar med
tillfredsställelse att vi har lyckats nå enighet i
utskottet i denna fråga. Jag tror att de flesta från
Göteborgsregionen tycker detsamma. Bekymren
att försöka lösa finansieringen av vissa vägbyggen
finns kvar. Om man inte klarar av allt får man rätta
mun efter matsäcken. Det är ju inte något ovanligt
för oss här.
Herr talman! Jag har anmält mig för att tala i tio
minuter. Men med den stora enighet som råder här
finner jag ingen anledning hålla fast vid det. Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag på
reservationerna.
Herr talman! Detta är den sista debattdagen för
trafikutskottets del. Vi har en mängd olika ärenden
här. Jag tänker inte delta i den följande debatten
utan är här uppe för sista gången för det här året.
Såväl ordföranden som vice ordföranden i vårt
utskott lämnar det. Jag och flera utskottsledamöter
var i går på en trivsam tillställning. Då var det
många som talade och sade mycket väl valda ord till
såväl herr ordföranden som till vice ordföranden.
Jag väntade med det till i dag för att få det till
protokollet.
Jag vill uttrycka ett tack. Jag börjar inte med
presidiet utan med Sten-Ove och Hugo. De är
kanske inte här just nu, men jag vill tacka för ett
mycket gott kamratskap.
Herr talman! Sedan tar jag det i den ordning som
jag har lärt mig är sedvänja här i kammaren. Man
börjar alltid med den som har varit här längst. I det
här fallet är det Rolf Clarkson, som kom in i
riksdagen 1969. Jag vill framföra ett varmt tack till
dig Rolf.
Jag vill fästa uppmärksamheten på vad Rolf har
betytt för fyrklövergruppen. Rolf Clarkson har
varje tisdag och torsdag lett denna grupp. Det är
fyra partiers viljor som man skall försöka balansera
fram till en enighet utan att lägga sig i respektive
partiers program. Rolf Clarkson har klarat det tack
vare sitt sätt. Han har haft humor och kunnat leda
detta arbete. Ibland har han pratat om helt andra
saker, och vi har förstått varför. Det har nämligen
fått oss på andra tankar, och så har vi ändå kunnat
bli eniga.
Jag vill framföra ett varmt tack till Rolf Clarkson
för det sätt på vilket han har lett vår fyrklövergrupp
och för det innehåll som den har fått utöver det
politiska, som gör att man kommer att minnas dessa
dagar på ett mycket trevligt sätt.
Detsamma vill jag säga till Sven-Gösta Signell, vår
ordförande. Liksom Rolf Clarkson är han en duktig
politiker. Han har också klarat detta att läsa mellan
raderna. Det har jag värdesatt, och det vet jag att
mina utskottskamrater också har gjort. Han har
klarat av dels en fyrklövergrupp, dels sina egna
partikamrater och Vänstern men dessutom också
Ny demokrati. Det har han gjort på samma
briljanta sätt, med humorn som vapen. Han har
lotsat oss fram på ett utmärkt sätt.
Jag kommer att minnas åren med Sven-Gösta
Signell och Rolf Clarkson på ett mycket härligt sätt.
Jag vill för kammarens protokoll uttala ett varmt
tack till två företrädare för olika partier och olika
block, för det sätt på vilket de har skött sina
uppdrag, som gör att det känns litet extra. Varmt
tack!
Anf. 180  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Efter detta uttryck för den bedövande
enigheten känns det litet svårt att sätta i gång någon
starkare polemik. Jag vill ändå konstatera att Rune
Thorén faktiskt inte svarade på särskilt många av
mina frågor. Jag skall nöja mig med att upprepa två
av dem, som är viktiga och som jag tror att ganska
många kommunpolitiker i Göteborg vill ha ett
besked om.
Den första frågan är: Finns det någon som helst risk
för att kommunerna tvingas återbetala dessa
pengar om inte vägprojekten kan genomföras?
Den andra frågan är: När tror Rune Thorén att
investeringarna kan genomföras? Kan Rune Thorén
garantera att det nu så snabbt som det någonsin går
är möjligt att få i gång
kollektivtrafikinvesteringarna?
Anf. 181  RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Förlåt mig, Johan Lönnroth. Det var
ingen oartighet från min sida. Jag glömde att svara
på samtliga frågor.
Jag tycker att det framgår ganska klart av utskottets
betänkande att pengarna skall utbetalas. Det är
riktigt som Johan Lönnroth säger, att det har
funnits en viss oro både i Göteborg och i regionen
för att man skulle bli återbetalningsskyldig.
Pengarna skall betalas ut och de skall gå till
kollektivtrafiken. Det sägs i betänkandet att det
skall ske under förutsättning att man är överens om
avtalet. Om det visar sig att man inte kan bygga
vägarna därför att det inte finns några vägtullar och
man inte får fram några pengar, då blir det inget
byggt. Jag förutsätter att man då är överens om det.
Det kan inte finnas några som helst risker.
I vilken takt kollektivtrafiksatsningarna kan göras
kan jag inte säga. Jag vet att det finns några projekt
som ligger och väntar på start i Göteborg och
Göteborgsregionen, så fort det är klart med
utbetalningen. Det är möjligt att det tar längre tid
med vissa projekt. Det har jag ingen kunskap om,
eftersom jag inte längre sitter med i styrelserna för
GLAB och stadstrafiken.
Det finns vissa projekt som man är beredd att köra
i gång med omgående när det gäller
kollektivtrafiken. Man bara väntar på beslutet i
dag.
Anf. 182  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag skall avsluta med att uttrycka en
förhoppning om att Rune Thorén under de fortsatta
diskussionerna med bl.a. mig och
vänsterpartisterna i Göteborg kommer överens om
att stryka en del av biltrafikinvesteringarna, så att
vi i framtiden i stället kan använda pengarna
mycket bättre, nämligen till ytterligare anslag till
kollektivtrafiken.
Anf. 183  RUNE THORÉN (c):
Herr talman! Bl.a. i dagens tidningar står det att
man just nu håller på och prövar vissa objekt, både
i Göteborgsregionen och i stadstrafiken. Det gäller
bl.a. ett gammalt förslag som jag en gång har väckt,
om en tunnel under Göteborg. Det förslaget har
man nu tagit fram och tittat på. Likaså är
Götalandsbanan ett stort projekt, som är viktigt för
Göteborg och Göteborgsregionen. Det tittar man
också på.
Nog finns det att satsa på när det gäller
kollektivtrafik. Det är viktigt för oss alla att försöka
få fram mer pengar så småningom till det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
19 §  Godkännande av grundläggande principer
för avtal rörande Arlandabanan
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU36 Godkännande av grundläggande
principer för avtal rörande Arlandabanan.
Anf. 184  INES UUSMANN (s):
Herr talman! På talarlistan stod Jarl Landers namn.
Jag tror nog att det skall gå bra ändå, för Jarl
Lander och jag tycker ungefär likadant i frågan om
Arlandabanan. Som boende i denna region har jag
följt denna fråga i ett antal år. Den börjar bli en
följetong.
Det finns en sak som är bra i detta betänkande. Det
är att vi nu återigen i riksdagen skall besluta om en
utbyggnad av en järnväg ut till Arlanda flygplats.
Det har verkligen varit sju sorger och åtta
bedrövelser innan regeringen har kommit så långt.
Jag skall inte gå in på alla de olika turer som har
varit.
Jag vill här varna för den typ av trafikutbyggnad
som vi nu kommer att ta ställning till. Vi har
tidigare diskuterat monopol. Ett ärende som
behandlades tidigare i dag handlade om monopol
när det gäller bilprovningen. Det sades att det var
eländigt att det hade hållit i 30 år. Här skall vi nu
fatta beslut om ett monopol, visserligen privat, som
skall garanteras i 55 år. Skulle det vara bättre?
Inte bara det att det blir ett monopol, det riskerar
dessutom att slå sönder den kollektivtrafik som vi
är på väg att bygga upp i den tättbefolkade
Mälarregionen. Det var meningen att
Arlandabanan skulle vara en integrerad del i det
långsiktiga infrastruktursystem som vi behöver i
regionen. Det är viktigt att vi förbättrar miljön. Vi
behöver också öka framkomligheten och minska
restiderna, inte minst med tanke på den
gemensamma arbetsmarknaden i regionen.
Ärendet om Arlandabanan är på något sätt
ytterligare ett exempel på regeringens ideologiskt
betingade privatiseringspolitik. Man har länge
försökt att hitta möjligheter att privatfinansiera
hela Arlandabanan. Det har inte gått. Det har inte
visat sig kunna bli företagsekonomiskt lönsamt.
Därför har man inte heller kunnat hitta något privat
företag som har velat satsa. Man har då presenterat
olika förslag.
Det förslag som nu ligger på bordet innebär att den
del av Arlandabanan som är minst olönsam,
sträckan Rosersberg--Arlanda, skall byggas av ett
privat bolag. Resten skall vi betala gemensamt via
Banverket, dvs. staten skall betala den mer
olönsamma delen. Det kommer att kosta
Banverket ungefär 3,3 miljarder. Det kommer att
innebära att vi samtidigt ger ett privat åkeri alla de
inkomster som kan bli från den tågtrafik som
kommer att kunna köra på den mest lönsamma
bandelen i vårt land. Det skall bli ett privat
monopol på trafiken mellan Stockholms central och
Arlanda flygplats.
Dessutom framställer regeringen det som att
samfinansieringen av Arlandabaneprojektet skall
ge en stor ekonomisk vinst för staten. Det
förutsätter att man har ett enormt förtroende för
regeringen, vilket jag inte alltid har. I den
proposition som ligger till grund för förslaget finns
det inga siffror som på något sätt kan belägga det
man påstår -- av förhandlingsskäl, heter det.
Totalkostnaden för hela projektet skall man
förhandla med den privata intressenten om. Därför
kan vi som inte finns på förhandlarsidan inte få reda
på något.
I det avtal vi nu skall ta ställning till förutsätter man
att projektbolaget, som heter A-Banan Projekt
AB, skall ersätta Bygg- och trafikbolaget för extra
byggkostnader som uppkommer om A-Banan
Projekt AB, Banverket eller Luftfartsverket ändrar
på förutsättningarna för byggandet.
På liknande sätt skall BoT-bolaget söka ersättning
från A-Banan Projekt AB om det skulle bli några
förluster för att vi politiskt förändrar
förutsättningarna.
Vad som inte framgår av avtalet är vad för slags
förändringar och villkor som skulle kunna leda till
dessa ersättningsanspråk.
Det finns i dag inga pengar i A-Banan Projekt AB.
Det betyder att det är skattebetalarna som sist och
slutligen får garantera alla oförutsedda kostnader.
Tala om både hängslen och livrem för de privata
entreprenörerna!
Jag vill fråga majoritetens företrädare: Kan ni
garantera att det bara är de kostnader som
presenteras i propositionen som blir statens andel i
den del av Arlandabanan som skall
privatfinansieras, eller kan det komma någonting
annat också?
Jag har redan nämnt en massa bolag. Jag skall ta ett
till. SPC heter det. Det är det företag som skall
driva järnvägstrafiken. Det handlar om tre nya
bolag. Det bolaget har rätt att sköta den
genomgående tågtrafiken från norr och söder.
Bolaget säger att de tåg som man skall köra bara
får rätt att stanna vid Arlanda flygplats. Kommer
de från norr är det okej att de stannar, men kommer
de från söder får de inte stanna. Däremot skall den
södergående trafiken från Uppsala eller norr
därom få stanna.
Vad är nu detta? Skall de stanna på Arlanda eller
skall de inte? Såvitt jag kan förstå får man kliva av
vid Arlanda om man kommer med fjärr- eller
regionaltåg från Stockholms central. Men om man
hittar att tåg vid Arlanda som går in mot
Stockholms central och själv vill kliva av vid
Häggvik -- det är ett regionaltåg -- får man inte kliva
på det tåget. Det är ett tåg som inte skall
konkurrera med flygpendeln som går mellan
Arlanda och Stockholms central.
Jag förstår att ni tycker att det är obegripligt, för
det är nämligen obegripligt. För resenärerna är det
fullkomligt vansinnigt. Man kan ju undra om det är
någon som tror att det skall fungera. Det verkar ju
ändå som att regeringen har något slags idé om det.
Hur orimligt det än kan verka gäller det bara under
förutsättning att man är så förnuftig att man bygger
stationen vid Arlanda så, att man kan ha en
gemensam terminal där. Det kommer nämligen
rykten, inte minst till oss som bor i
Stockholmsregionen, som säger att det skall bli en
säckstation vid Arlandapendeln, dvs. vid
flygpendeln, och att det skall bli en fristående
station för fjärr- och regionaltågen. Då skulle det
vara helt omöjligt att få en samordning mellan
regionaltågen och trafiken på flygpendeln.
Jag vill fråga majoritetens företrädare om jag i dag
kan få en bekräftelse på att det förslag vi skall fatta
beslut om innebär att det bli en gemensam station
vid Arlanda där man kan mixa ihop samtliga
tågförbindelser -- både fjärrtåg, regionaltåg och
flygpendel.
Det pågår också andra utbyggnader av tågtrafiken
runt omkring i Stockholmsområdet:
Svealandsbanan och Mälardalsbanan. Som jag sade
i början var det meningen att Arlandabanan skulle
bli en integrerad del av dessa tågförbindelser. Detta
har man diskuterat länge i Mälarregionen, men
också bland trafikhuvudmännen i Dalarna och i
Gävleborgs län. Trots det lägger regeringen nu
ändå fram ett förslag som innebär en stor splittring
för trafiken i stället för den samordning vi skulle
behöva.
Man kan fundera över vad det kommer att betyda
för dem som skall använda tågen. Ju krångligare
och svårare det blir, desto färre är det naturligtvis
som kommer att ta tåget. Jag är rädd för att väldigt
många kommer att fortsätta att köra bil eller ta taxi
ut till Arlanda. Det var precis det som vi skulle
undvika.
Det innebär också att den samhälleliga nyttan med
projektet riskerar att gå förlorad, eftersom vi
tappar samordningen med Mälardalen. Detta är
ytterligare anmärkningsvärt, eftersom den tredje
landningsbanan på Arlanda kopplades samman
med järnvägsanslutningarna när vi gjorde en NRL-
prövning tidigare. Nu verkar alltsammans gå i
stöpet bara för att den privatiserade delen av
järnvägen är så viktig.
Just nu håller man på att planera för
järnvägssträckan Stockholm--Uppsala. Den bygger
ju på att Arlandabanan skulle vara huvudspåret för
järnvägstrafiken. Man kan undra hur det går med
det.
Förslaget betyder att vi får ett privat monopol som
kommer att finnas under väldigt lång tid -- 55 år.
Det kommer att innebära att det blir mycket
svårare att få fram samlade trafiklösningar. Det
betyder också att möjligheterna att ta till vara de
stordriftsfördelar som en samordning av trafiken
skulle kunna ge blir mycket mindre.
Det finns ytterligare en mängd skäl till att vi bör
enas om att avslå propositionen, men jag skall nöja
mig med dem jag har tagit upp. Jag yrkar bifall till
den socialdemokratiska reservationen, som
innebär att riksdagen i stället skall slå fast att hela
Arlandabanan skall tillhöra stomnätet och att
regeringen skall ta upp förhandlingar med de
trafikhuvudmän som ligger bakom projektet Tåg i
Mälardalen -- TIM -- för att hitta en effektiv
trafiklösning.
Anf. 185  KARL-ERIK PERSSON (v):
Herr talman! Från Vänsterpartiets sida har vi varit
intresserade av att banan skall byggas och att den
kommer till stånd. Men det var väl egentligen ingen
som i sin vildaste fantasi hade kunnat tänka sig att
den skulle bjudas ut på detta sätt. Man lämnar ifrån
sig hela bansträckan under så fantastiskt lång tid --
45 år. Man skriver också att företaget har rätt till
ytterligare 10 år. Efter 55 år har staten möjligheter
att disponera banan om staten själv vill.
Om detta inte är ett privat monopol vet jag över
huvud taget inte vad ett monopol är.
Vi har varit ganska överens om att man bör se till
att kontrollera vart pengarna tar vägen och på
vilket sätt de handhas när man satsar statliga medel.
I detta sammanhang skall vi avhända oss hela den
möjligheten.
Det framgår inte heller någonstans vem som skall
stå för underhållet. Det skulle inte förvåna mig om
det blir staten som får stå för underhållet. Det är
nämligen bara trafikeringsrätten på banorna som
överlämnas.
När verksamheten har bedrivits i statlig verksform
har man hela tiden mer eller mindre levt under en
press att effektivisera. Den pressen har framför allt
utövats av riksdagen. Vem skall pressa det företag
som man nu lämnar över verksamheten till?
Här finns en litet lustig motsägelse. I debatten förra
veckan om Vägverket sade den borgerliga
företrädaren för utskottet att privata monopol är
sämre än offentliga monopol. Frågan är då: Tycker
Lars Svensk likadant, eller är det nu aktuella
privata monopolet bättre än det statliga
monopolet?
Jag kan förstå att det har varit problem med att
hålla ihop fyrpartigruppen. Har man kanske använt
humorn som hjälpmedel för att slippa komma in på
sakdiskussioner? På annat sätt kan det inte
förklaras att den ena borgerliga gruppen säger att
privata monopol är mycket sämre än de offentliga
medan den andra nu talar om att ett visst privat
monopol är fantastiskt bra.
Vem skall man egentligen tro på? Det finns en
chans att vi inte behöver vara så bekymrade över
denna motsägelse. Läget kan faktiskt ändra sig i
september månad.
Herr talman! I min meningsyttring stödjer jag den
socialdemokratiska reservationen, och jag yrkar
bifall till denna.
Anf. 186  LARS SVENSK (kds):
Herr talman! Det ärende som vi har att behandla
gäller godkännande av grundläggande principer för
avtal rörande Arlandabanan.
Arlandabanan har varit föremål för riksdagens
behandling vid ett flertal tillfällen, senast den 8
december 1993. Då behandlades och godkändes
bildandet av ett projektbolag med uppgifterna att
slutföra upphandlingen av Arlandabanan, samla
rättigheter och skyldigheter som krävs för
genomförande av projektet samt att bevaka statens
avtalsenliga rättigheter.
I propositionen 1993/94:39, som låg till grund för
det TU-betänkande i ärendet som behandlades i
kammaren i december 1993, utlovades också en
redovisning av lämnade garantier.
Arlandabanans koncept och uppläggning
behandlades grundligt i den kammardebatten, och
inget nytt har i sak tillkommit, varför jag för att
spara tid begränsar mig till att kommentera en del
allmänna synpunkter och åsikter som framförs i
reservationen.
Det har från flera håll framkommit kritik som går
ut på att det automatiskt blir höga priser och ett
minimum av service så snart det gäller privata
alternativ. Underförstått är att statliga monopol är
en garanti för god service och låga priser. Kritik har
också riktats mot att konsortiet frestas till
stationslösningar som inte kommer att utformas så
att de är optimalt bra för resenärerna. Likaså finns
påståenden om att Norra böjen skulle bli klar tre år
senare än angivet, eftersom det skulle vara en
ekonomisk fördel för konsortiet.
I reservationen menar man att förslaget till
privatisering av Arlandabanan kommer att
förhindra en samordning av trafiken i Mälardalen.
I en av s-motionerna, som reservationen lutar sig
mot, framhåller man vikten av att resenärer från
norra Svealand och Norrland utan omvägen över
Stockholm skall kunna nå flygplatsen med tåg och
att tågen från Nyköping, Eskilstuna och
Katrineholm bör gå direkt till Arlanda utan
omstigning på Stockholms central.
Herr talman! Den här typen av påståenden har
figurerat i samband med Arlandabanans
behandling. Vad gäller det sistnämnda påståendet
är det och har alltid varit så att de tåg som kommer
norrifrån, västerifrån och söderifrån kan stanna vid
Arlanda. Den saken trodde jag att vi klargjorde
under den förra debatten, i december.
För att ingen osäkerhet skall råda om att det
vinnande konsortiet inte skall frestas till dåliga
lösningar poängterar utskottet i sitt
ställningstagande följande:
''Som tidigare framhållits är ett viktigt
trafikpolitiskt motiv för Arlandabanan att
möjliggöra en sammanbindning av Sveriges största
flygplats med järnvägsnätet. Mot den bakgrunden
är det -- som framhålls i motionerna T75 (c) och T76
(fp) -- viktigt att fjärrtågstrafiken kan integreras
med flygtrafiken. För detta krävs självfallet bl.a. en
tillfredsställande stationslösning för såväl
lokaltågsresenärer som för fjärrtågsresenärer -- -- --
.''
Vidare anförs i betänkandet ''att riksdagen i
samband med 1993 års infrastrukturbeslut
framhållit att hela Arlandabanan så snart som
möjligt bör tas i drift -- -- --. Utskottets uppfattning
ligger fast.''
Med detta, herr talman, har utskottet tydligt
klargjort att Arlandabanan skall ses som en
helhetslösning, att Norra böjen färdigställs utan
försening och att frågan om stationen på Arlanda
ges en utformning som är bra för såväl pendeltågen
som fjärrtågen.
Idén med projektet är att finna en alternativ
finansiering av ett infrastrukturprojekt, något som
också den tidigare regeringen varit inne på men inte
funnit möjligt. Det nu föreslagna konceptet bygger
på en samfinansiering, där staten spar in ett antal
miljarder i byggkostnad och där det byggande
konsortiet som motprestation får trafikeringsrätten
i 45 år, eventuellt med en förlängning med 10 år.
Incitamentet i uppläggningen är att konsortiet kan
tjäna pengar bara på biljett- och
trafikeringsintäkter. Det betyder också att det finns
en drivkraft att göra utformningen sådan att så
många resenärer som möjligt dras till banan. Detta
gäller såväl beträffande den egna tågpendeln som
beträffande antalet tåg som skall trafikera banan.
Herr talman! I debatten har frågan om privata
lösningar varit en trovärdighetsfråga. Man har
menat att dessa till skillnad från affärsverken inte
skulle ta hänsyn till resenärernas behov. Jag hoppas
verkligen att vi när det vinnande konsortiets lösning
presenteras också kommer att få en redovisning av
hur dess uppläggning står sig i förhållande till de
idéer och planer som affärsverken tidigare har
presenterat. Det kan bli en nyttig information inför
framtiden när det kan bli aktuellt med liknande
lösningar för andra objekt.
Arlandaprojektet möjliggör en snabb, säker och
miljövänlig trafiklösning för Arlanda flygplats.
Projektets uppläggning spar ett antal miljarder av
statens -- skattebetalarnas -- pengar. Arlandabanan
knyter samman flyget och tåget på ett effektivt sätt,
och jag är övertygad om att vi kommer att se en
trafiklösning som sätter resenärernas behov i
centrum.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och avslag på reservationen.
Anf. 187  INES UUSMANN (s) replik:
Herr talman! Vi är helt överens om att
Arlandabanan skall knyta samman järnvägen med
flygtrafiken. Vad jag inte kan förstå är Lars Svensks
påstående att kritiken har gått ut på att statliga
monopol skulle vara en garanti för bra service och
att detta skulle vara något negativt.
Vi har i Sverige den erfarenheten att statliga
monopol har givit en ganska hygglig service. Det
finns såvitt jag kan se ingen garanti för att privata
monopol skulle ge den absolut bästa servicen.
Vad gäller stationslösningen är det borgerliga
motionärer som, i en center- och i en
folkpartimotion, har framfört oro för att
stationerna inte skall fungera så bra. Majoriteten
har uttalat att man förutsätter att det skall bli en
tillfredsställande stationslösning. Min fråga till Lars
Svensk var: Kommer det att bli en stationslösning
med en gemensam station, eller kommer
majoriteten att anse att en tillfredsställande lösning
innefattar två stationer, en för flygpendeln och en
för regional- och fjärrtågen? Det var den fråga som
jag ställde till Lars Svensk i mitt huvudanförande,
och jag ställer den igen, eftersom jag inte fick något
svar.
Den andra frågan som jag ställde var: Kan ni
garantera att det bara är de kostnader som nu
presenteras i propositionen som blir statens andel,
eller ligger också andra kostnader dolda bakom de
här luddiga skrivningarna?
Anf. 188  LARS SVENSK (kds) replik:
Herr talman! Ines Uusmann frågade först om
stationslösningen, som ju har varit föremål för
debatt. Det finns de som vill ha en lösning som
bygger på en station, och det finns andra lösningar
som innebär att stationerna kan integreras.
I utskottsbetänkandet talas det om en
tillfredsställande stationslösning. Med det menas
en stationslösning som innebär att resenärerna skall
kunna byta mellan tågen och komma till
flygterminalerna på ett bra sätt. I upplägget sägs
också att konsortiet skall genomföra projektet så
att det blir så bra som möjligt för resenärerna, för
det är ju på resenärerna man tjänar pengar.
Jag är därför övertygad om att den lösning som
kommer att genomföras kommer att vara till gagn
för dem som skall trafikera banan. Det är ju en
drivkraft i hela projektet.
Anf. 189  INES UUSMANN (s) replik:
Herr talman! Lars Svensk säger att det skall bli ''så
bra som möjligt för resenärerna''. Det betyder att
det uppenbarligen inte finns något svar. Det kan bli
två olika stationslösningar. Om det kan betraktas
som ''så bra som möjligt'' råder det nog delade
meningar om.
Jag inser att jag i dag inte kan få något bättre
besked från Lars Svensk på den punkten.
Jag vill ändå försöka få ett besked vad gäller min
andra fråga, som handlade om kostnaderna. Kan ni
i dag garantera att vi inte via staten skall betala
ytterligare pengar utöver de 3,3 miljarder som i dag
ligger i projektet?
Anf. 190  LARS SVENSK (kds) replik:
Herr talman! Den stationslösning som finns
inskriven i projektet kan jämföras med en idé som
fanns tidigare, 1989 tror jag att det var. Det fanns
då ett förslag till en station med ungefär 500 m, en
halv kilometer, i gångavstånd till
terminalbyggnaden, och stationen låg på ett djup
på 30 m, dvs. med samma stighöjd som
tunnelbanestationen vid Östermalmstorg har -- det
är nästan så att man måste använda Pythagoras sats
för att räkna ut gångavståndet till flygterminalen.
Den stationslösning som nu blir aktuell kan i alla
fall inte bli så illa med tanke på de krav som det här
projektet bygger på.
Anf. 191  KARL-ERIK PERSSON (v)
replik:
Herr talman! Att jag inte skulle få något svar på
mina frågor till Lars Svensk var väntat.
Låt mig i stället, herr talman, instämma i Rune
Thoréns tack till dem som lämnar trafikutskottet.
Jag har nu inte setat i trafikutskottet så väldigt
länge, men jag tycker att det under den här tiden
har fungerat mycket bra. Det har i trafikutskottet
varit ett gott samarbete och en bra stämning. Jag
önskar de fyra som lämnar utskottet fortsatt glädje
i det arbete eller den politiska verksamhet de
kommer att ägna sig åt framöver.
Anf. 192  LARS SVENSK (kds) replik:
Herr talman! Det står på två ställen i propositionen,
bl.a. på s. 22, att SPC skall stå för underhållet.
I mitt kanske sista inlägg i detta ärende vill jag, herr
talman, till de utskottsledamöter som jag har fått
arbeta tillsammans med framföra ett stort tack för
ett gott kamratskap. Det är ett tack som också
gäller Sven-Gösta Signell, Rolf Clarkson, Sten-Ove
Sundström, Hugo Bergdahl och Pehr Löfgreen,
som nu lämnar oss.
I detta anförande instämde Kenth Skårvik (fp),
Elving Andersson (c), Lars Björkman (m) och Jan
Sandberg (m).
Anf. 193  GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag kan börja med att säga att jag inte
har något annat yrkande än det som finns i den
socialdemokratiska reservationen fogad till
betänkandet. Det är trist att detta är en reservation,
det hade enligt min mening varit betydligt bättre
om detta hade varit majoritetstext.
Låt mig först säga något om privatiseringen. Det är
obegripligt att utskottsmajoriteten är så
entusiastisk över att den del av Arlandabanan som
är möjlig att tjäna pengar på skall privatiseras.
Utskottsmajoriteten säger längst upp på s. 13:
''Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att
Arlandabanan är ett projekt som bedömts ha
sådana förutsättningar att det delvis kan förräntas
på företagsekonomiska grunder. Utskottet anser
det vore fel att inte ta tillvara denna möjlighet.''
Precis som om den socialdemokratiska synen på det
här och den socialdemokratiska reservationen
skulle innebära att man inte tar till vara möjligheten
att få ekonomisk lönsamhet på banan!
Jag har tidigare i den här kammaren talat om just
Arlandabanan och min svårighet att begripa den
ekonomiska finessen i att staten skall avhända sig
den bit av den här investeringen som har
förutsättningar att ge ekonomisk lönsamhet.
Herr talman! Anledningen till att jag begärde ordet
i det här ärendet är att jag tycker att det finns
anledning för mig som boende i Mälardalslänen att
ytterligare peka på att det från regeringens sida
saknas ett samlat grepp över trafikplaneringen
beträffande tåg i Mälardalen. De fyra
Mälardalslänen som står bakom begreppet TIM,
alltså Tåg i Mälardalen, försöker gång på gång få
till stånd en samlad förhandling med regeringen för
att skapa en ordentlig grund för en regional
planering av tågtrafiken i Mälardalen.
Jag ser regeringens förslag och det tidigare förslaget
beträffande Arlandabanan som tecken på ointresse
för att ta ett sådant samlat grepp. Huvudintresset är
i stället att på något sätt försöka få in en bit av
privata investeringar i järnvägsnätet. Jag har inte
anledning att utveckla detta ytterligare, utöver den
kritik som har framförts från talarstolen.
Det är just denna brist på ett samlat grepp från
regeringens sida som gör att jag tycker att det hade
varit bra om mina kolleger från Mälardalsregionen
som ingår i regeringsunderlaget -- och det är ju
ganska många, om man räknar med de fyra
Mälardalslänen -- i den här frågan hade visat litet
mer regionalt kurage och sett till helheten i
Mälardalen i stället för att, om inte snällt och lydigt
så i vart fall lojalt, ställa upp på regeringens tanke
att på något sätt få till stånd ett
privatiseringsprojekt som man kan flagga med och
säga att man lever efter något slags
privatiseringsdoktrin. Att det sedan inte blir någon
särskilt bra trafiklösning är något som man
måhända tänker ordna så småningom.
Vi som mer specifikt har arbetat med Mälarbanan
under en lång följd av år har också sett
anknytningen till och trafiksamordningen med
Arlandabanan och möjligheten att nå denna
internationella flygplats. Vi börjar emellertid nu att
misströsta också utifrån en annan utgångspunkt.
Från regeringens sida visas det nämligen inte någon
ansats att försöka medverka till att det skall finnas
rullande materiel när ett intensivt byggande nu är i
gång -- att säga att spåret börjar bli färdigt är väl
kanske litet väl optimistiskt. Det vore ju pinsamt
för alla om vi om några år kommer att ha en bana
på sträckorna Stockholm--Västerås--Örebro och
Stockholm--Södertälje--Eskilstuna och vidare bort
till Örebro, en bana som vi kan köra väldigt fort på,
men att vi fortsätter att köra med det gamla
rullande materielet, därför att vi inte haft förmåga
att i tillräcklig utsträckning samla ihop oss för att se
till att också ha ett modernt och hastighetsanpassat
rullande materiel.
Jag skulle vilja återgå till den regionala aspekten.
Det känns besvärande att mina regionala kolleger
på den borgerliga kanten inte på något sätt har
försökt att medverka till att få regeringen till
förhandlingsbordet för att få ett samlat grepp. Det
regionala kuraget nu kunde bestå i att majoriteten
ställer sig bakom den socialdemokratiska
reservationen. Man kan naturligtvis hålla med om
resonemanget att vi inte sitter i riksdagen för att
främja olika lokala eller regionala saker, utan vi
skall svinga oss upp på den nivå där man har den
nationella utblicken. Jag har ingenting emot att se
riksdagsuppdraget på det sättet. Men det är också
angeläget att försöka få till stånd en bra regional
trafik i Mälardalen. Det har vi som bor i
Mälardalsregionen ett ansvar för. Regeringens
privatiseringsansats innebär inte heller något
nationellt perspektiv på saken, utan det är i första
hand fråga om en bana för att åka från Stockholm
till Arlanda och tillbaka.
Därför tycker jag att kolleger från Västmanland,
Södermanland, Stockholm och Uppsala nu
allvarligt skall överväga att göra en regional
markering som kan leda till att vi så snart som
möjligt får en samlad tågplanering i Mälardalen. I
Mälardalen behöver vi få en förhandlingspartner i
regeringen.
Anf. 194  LARS SVENSK (kds) replik:
Herr talman! Göran Magnusson tog upp två saker
som jag vill beröra. Den ena är frågan varför man
sätter ut ett stråk som är lönsamt. Jag tror att det är
där man kan få intressenter som är beredda att satsa
pengar på projektet. Så enkelt är det.
Belöningen för staten är att man spar in i
storleksordningen 3 miljarder. Märk väl att norra
böjen i början av projektet inte var med. Om man
vill kan man resonera så att de pengarna möjliggör
just den helhetslösning som Göran Magnusson
talar om.
I propositionen talas det om södergående trafik
från Uppsala och norr om Uppsala, norrgående
trafik från orter söder och väster om Stockholm.
Det är ungefär som i sången om att de kommer från
väst och öst, syd och nord. Alla strömmar ut till
Arlanda.
Jag vill att Göran Magnusson förtydligar vad det är
för någonting som TIM-tåg går miste om. Det kan
vara intressant för andra orter i landet att se vilka
speciallösningar som kan göras för TIM-tåg men
som man går miste om.
Anf. 195  GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag efterlyser det samlade greppet i
sammanhanget. Det är bra att det står i
propositionen hur det borde vara. Men vad jag och
många andra saknar är ett handfast beslutande om
att genomföra det hela.
Vi har ingenting emot att komma från väster, norr
och söder. Men vårt bekymmer är faktiskt hur vi på
ett bekvämt och elegant sätt utan krångel skall
kunna ta oss till och från Arlanda från Västerås,
Köping, Arboga, Örebro, för att nämna några
andra orter än dem som nämnts hittills.
Jag tycker att regeringen är för passiv. Man borde
alltså ta ett sådant grepp som det talas om i den
socialdemokratiska reservationen.
Jag vill så, herr talman, säga ett par ord om
privatiseringen. Det är en självklart, Lars Svensk,
att om man skall få privata intressenter att satsa
företagsekonomiskt, måste man sälja någonting
eller ge bort någonting som det går att göra en
företagsekonomiskt lönsam affär på. Men jag
förstår inte på vilket sätt staten skall kunna spara
pengar. Om privata kan få det att gå runt och bli
lönsamt, kan väl lika gärna staten klara det. Men
Lars Svensk och hans mentorer på det här området
har den uppfattningen att det kan bli lönsamt bara
när de privata är inblandade. Om Banverket, SJ
och andra offentliga affärsverk är inblandade, kan
det aldrig bli lönsamt. En sådan pessimism över ett
så stort statligt kapital som SJ och Banverket
representerar kan man bara inte ha.
Jag tycker att staten kan investera och få det
företagsekonomiska utbytet. Sedan får man
förutsättningar att också driva resten av
verksamheten.
Anf. 196  LARS SVENSK (kds) replik:
Herr talman! På den första frågan, hur man tar sig
från Västerås till Arlanda, är svaret att man kliver
på tåget i Västerås och kliver av vid Arlanda.
Den andra frågan var vad de privata kan tjäna
pengar på och vad staten förlorar. Det intressanta
är att de privata konsortierna inte kan tjäna pengar
på annat än på trafiken. Det betyder att de inte kan
begära skattepengar från stat, landsting eller
kommun. Det är också en trygghet för landstingen
i området.
Anf. 197  GÖRAN MAGNUSSON (s)
replik:
Herr talman! Ingår i avtalen en utfästelse från
konsortierna att alltid avstå från skattemedel i
samband med den här investeringen?
Anf. 198  SVEN-GÖSTA SIGNELL (s):
Herr talman! Under de senaste riksdagsåren,
rättare sagt under det senaste, har många stora
förändringar skett inom kommunikationsområdet
som innebär stora systemförändringar i vårt
svenska samhälle. Det har fattats beslut om
avregleringar av flyget, taxi och inte minst för drygt
en månad sedan om avreglering av
järnvägstrafiken. Televerket har blivit Telia. Det
358-åriga postverket blev Aktiebolaget Posten.
I dag behandlar vi frågan om Arlandabanan som,
om utskottsmajoriteten vinner morgondagens
omröstning, innebär att vi kommer att skapa ett
privatmonopol som får rätt att trafikera
Arlandabanan under en framtidsperiod på 55 år.
Jag skall inte fördjupa mig i sakdebatten. Den har
Ines Uusmann på ett tillfredsställande sätt svarat
för från den socialdemokratiska utskottsgruppen.
Eftersom detta är det sista utskottsbetänkande där
jag kommer att ha mitt namn -- efter 24 mycket
innehållsrika år drar jag mig tillbaka -- vill jag ta
tillfället i akt att få tacka för mig.
Med talmannen och föregående talmän samt
kammarkansliet har jag haft ett speciellt samarbete
under mina 20 år som kvittningsman, ett samarbete
som jag verkligen har uppskattat.
Jag har haft förmånen att få tillhöra trafikutskottet
i 21 år. Det ser jag som en mycket stor förmån. Jag
är övertygad om att inget annat utskott skulle ha
passat mig bättre att få tillhöra än trafikutskottet.
På kommunikationsområdet sker det alltid stora
förändringar. Ett brett kontaktnät av
organisationer och myndigheter bidrar utan tvekan
till att utskottsarbetet känns så stimulerande och
framför allt det goda kamratskap och
samarbetsklimat som råder och rått inom utskottet.
Det är värt att notera.
Till utskottets tjänstemän och ledamöter vill jag
säga ett uppriktigt tack för de gångna åren. Det må
vara mig förlåtligt om jag till utskottets vice
ordförande Rolf Clarkson framför ett speciellt
tack. Rolf Clarkson har tillhört utskottet sedan dess
första år 1971. Genom årens lopp har Rolf Clarkson
vunnit stor respekt och uppskattning på grund av
sin stora kunskap och saklighet när det gäller
utskottets samtliga verksamhetsområden.
Framför allt känner jag stor tacksamhet för allt det
stöd som jag har fått från Rolf Clarkson under min
tid som ordförande. Med en vice ordförande som
Rolf Clarkson känns det tryggt. Mycket beror nog
på att vi har haft ett öppet och ärligt samarbete,
eftersom den partipolitiska rågången mellan oss har
varit väl markerad. Det finns inga oklarheter på det
området. När det gäller vänskapen och
kamratskapet har det inte funnits några rågångar.
Tack, Rolf Clarkson. Jag är övertygad om att Rolf
Clarkson med all sannolikhet kommer att gå till
historien som en av riksdagens mest kunniga
trafikpolitiker genom åren.
Herr talman! Med dessa ord ber jag att få tacka för
de 24 år som jag har haft förmånen att få tillhöra
riksdagen.
(Applåder)
Anf. 199  ROLF CLARKSON (m):
Herr talman! Med talmannens tillstånd skall jag
ägna detta mitt sista anförande i Sveriges riksdag åt
att tacka mina kolleger och vänner i utskottet och i
riksdagen för den tid som har varit.
Jag vänder mig naturligtvis särskilt till utskottets
ordförande Sven-Gösta Signell, som under en
mångårig verksamhet i utskottet tillvunnit sig alla
ledamöternas respekt för stor kunnighet, ett
mycket gott omdöme och stor entusiasm. När Sven-
Gösta Signell efterträdde Birger Rosqvist, som
tragiskt gick bort för ett par år sedan, var det en
samstämmig önskan från utskottets ledamöter och
dess kansli att just Sven-Gösta Signell skulle axla
hans mantel.
Och det har gått bra. Sven-Gösta Signell är
socialdemokrat och har på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt svarat för sitt partis rättsinniga
ställningstaganden i trafikpolitiken, och det har han
gjort på flera områden där han är expert. Bl.a. har
han varit, och han är fortfarande, styrelseledamot i
Posten. Han har på andra sätt på olika områden
visat vägen när det har gällt att forma en
trafikpolitik som bär.
Sven-Gösta Signell sade nyss att det inte är så stor
och bred rågång emellan oss. Det är sant. Alla
partiers företrädare i trafikutskottet har samma
mål, nämligen att Sverige skall ha bra, säkra och
billiga kommunikationer. Det är bara när det gäller
de olika vägarna dit som vi kan ha olika
prioriteringar.
Jag har känt för Sven-Gösta Signell, inte bara en
kollegial känsla utan också en personlig vänskap.
Det talas ofta om värdet av att ha humor. Det har
Sven-Gösta Signell i rik måtto. Och inte nog med
det: Han är slagfärdig till tusen, och på det viset är
han en skicklig företrädare på gator och torg för
den trafikpolitik som Socialdemokraterna står för,
och han är dessutom en farlig sådan.
Jag tackar Sven-Gösta Signell för en mycket fin
insats. Han kommer att minnas länge i utskottet
och i riksdagen för sin verksamhet, inte bara
naturligtvis som kvittningsman, som ju är en
verksamhet som fyller övriga ledamöter med
respekt och ibland skräck, utan framför allt för sin
trafikpolitiska gärning.
Jag vänder mig också till Sten-Ove Sundström som
även han kommer från det socialdemokratiska
partiet. Han är en något annorlunda personlighet
än Sven-Gösta Signell. Sten-Ove Sundström har en
mera låg profil, en mera tystlåten framställning.
Han har huvudsakligen ägnat sig åt
trafiksäkerhetspolitiken, och det har han gjort med
stor framgång. Sten-Ove Sundström är en man som
man har lärt sig att lyssna till och man har respekt
för hans saklighet, och det är en väldigt god
egenskap. När Sten-Ove Sundström nu drar sig
tillbaka till sitt hem och sin verksamhet uppe i
Norrland kommer vi att kunna se tillbaka på hans
år i riksdagen med stor tacksamhet för vad han har
gett oss andra.
Också Hugo Bergdahl lämnar riksdagen. Han är
folkpartiets järnvägsföreträdare i utskottet. Han är
en slipad politiker. Jag skulle vilja påstå att han
även är en ovanligt gedigen folkpartist. Hugo
Bergdahl har på många sätt verkat för att hans
hjärtefråga, nämligen järnvägtrafikens expansion,
har förverkligats, även om målet ibland har
uppnåtts utan hänsyn till medlen.
Rune Thorén var vänlig att tala för den krets som
har varit regeringens underlag i utskottet. Det är
riktigt att vi i vår krets för första gången under
modern tid har skapat en samhörighetskänsla
mellan de borgerliga partierna som bådar gott för
framtiden och ont för motståndarna.
Jag skall nämna er alla vid namn.
Kenth Skårvik, folkpartiets förste företrädare i
utskottet, har en övergripande och saklig syn på hur
vi skall fungera tillsammans.
Elving Andersson är en osedvanligt klok och
omdömesgill politiker med fingerspetskänsla.
Lars Svensk från kds höll under de första åren en
mycket låg profil. Han var uppmärksam på att han
här trädde in i en skola där man ett tag behövde
sitta tyst och lära sig. Sedan har han utvecklats till
en mycket respekterad och kunnig trafikpolitiker,
biträdd och ledsagad av Kenneth Lantz som har
samma egenskaper och samma framtid framför sig.
Bland mina egna partikamrater återfinns Sten
Andersson i Malmö. Han är skickligare än vad
många föreställer sig, och han har en stark politisk
känsla.
Jan Sandberg är framtidens politiker. Han kan allt,
tar på sig allt och vet att väl förvalta varje uppdrag
som han får.
När det gäller mina nya kolleger fäster jag stort
hopp vid Lars Björkmans framtid och, herr talman,
även vid Lars Biörcks framtid.
Till sist vill jag vända mig till Karl-Erik Persson från
Vänsterpartiet. Det är väl ovanligt, Karl-Erik
Persson, att en moderat gör det. Men Karl-Erik
Perssons inlägg i trafikutskottet och även utanför
sessionssalen har gjort att man har respekterat
honom. Man har kunnat upptäcka att han inte bara
är en vänsterpartist utan också en klok och
förståndig trafikpolitiker. Jag tackar också honom
på egna vägnar.
Herr talman! Med detta har jag långt överskridit
den tid som jag fick mig tilldelad. Jag tackar för
generositeten att låta mig stå i talarstolen så länge.
Därmed slutar jag mitt sista anförande i Sveriges
riksdag, och bort går de; stumma skrida de, en efter
en till skuggornas värld.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
20 §  Kompletteringspropositionen inom
trafikutskottets beredningsområde
Föredrogs
trafikutskottets betänkande
1993/94:TU38 Kompletteringspropositionen inom
trafikutskottets beredningsområde (prop.
1993/94:150 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
21 §  Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Föredrogs
trafikutskottes betänkande
1993/94:TU39 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden (prop. 1993/94:100 delvis).
Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 8 juni.)
22 §  Vissa studiestödsfrågor
Föredrogs
socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SfU25 Vissa studiestödsfrågor (prop.
1993/94:156).
Anf. 200  HANS DAU (m):
Herr talman! Efter alla vänliga ord som har uttalats
känns det litet konstigt att börja med sakfrågor
igen, men det är ju så här under slutet av en
riksdagsperiod.
Att det behövs en reformering av studiestödet är
alla överens om. Detta konstaterar också
regeringen i proposition 1993/94:156 som vi nu skall
besluta om. Det föreslås därför i propositionen att
en parlamentarisk utredning skall ta fram förslag
till reformering. Oppositionspartierna uttrycker
samma uppfattning i sina motioner.
Socialdemokraterna talar om ett sammanhållet
studiefinansieringssystem som är tänkt att ersätta
det nuvarande studiemedelssystemet, det särskilda
vuxenstudiestödet, det särskilda vuxenstudiestödet
för arbetslösa och de olika formerna av
utbildningsbidrag.
Ny demokrati använder mer drastiska uttryck men
säger i stort sett samma sak fast med andra ord:
''Vuxenutbildningen och vuxenstudiestödet består i
dag av ett näst intill obegripligt lappverk vilket gör
det omöjligt att överskåda.'' Det är en nog så riktig
beskrivning som jag kan instämma i.
Sammanfattningsvis finns det uppenbarligen en
gemensam syn på behovet av att förenkla och
förbättra studiefinansieringssystemet.
Utskottet har sett allvaret bakom förslagen och har
enhälligt ställt sig bakom denna tanke. Vi ger
dessutom regeringen till känna att samordningen av
vuxenstudiestöden skall behandlas med förtur av
den parlamentariska utredningen och att förslag
skall läggas som kan träda i kraft den 1 januari
1995.
Socialdemkraterna har i sin motion lagt fram ett
förslag som skulle innebära vissa
sammanslagningar redan den 1 juli 1994. Men
utskottet tyckte att det var att hasta fram litet väl
snabbt.
Besluten har resultatet i att motioner, som väckts
under allmänna motionstiden i anledning av
proposition 1993/94:156 och
kompletteringspropositionen, inte har blivit
föremål för sakbehandling i utskottet utan
hänvisats till utredningen.
Oppositionen har framhållit att även regeringens
förslag i propositionen skall avslås med hänvisning
till den samlade bedömning som utredningen skall
göra. Jag har en viss förståelse för deras inställning.
Det kan gott hävdas att alla förslag till förändringar
i studiemedelssystemet skall behandlas i ett
sammanhang. Men på det sättet avsäger man sig
möjligheten att ta vissa förberedande steg i riktning
mot det håll som vi alla strävar. Målet är nämligen
större bidragsandel och mindre lånedel, vilket
skulle innebära minskad skuldsättning för de
studerande samt möjlighet att undvika livslång
skuldbörda för vissa låntagare.
En annan uppfattning som delas av de flesta partier
är att kraven på den studerande skall höjas.
Socialdemokraterna ställer i sin motion krav på en
skärpt meritprövning. De vill skärpa det nuvarande
systemet genom att prövningen skall göras vid 35
poäng per läsår mot nuvarande 15 poäng per
termin.
Regeringen, som är inne på samma tankegångar,
vill pröva något nytt och föreslår införande av något
som populärt kallas ''Peng per poäng''. Enligt min
bedömning kan resultatet dock förväntas bli
detsamma, nämligen kortare studietid och därmed
också lägre skuldsättning för den enskilde. Här
beräknar regeringen att man kan spara 300
miljoner kronor, pengar som helt skall användas till
högre studiebidrag.
Många studerande har längre rest kravet på att
studielånesystemet skall få en utformning som mer
liknar vanliga lån på marknaden. Nu föreslår
regeringen vissa förändringar inom
återbetalningssystemet som ett första steg mot
något som mer liknar vanliga lån.
De studerande skall som ett alternativ till
nuvarande lånesystem erbjudas ett
annuitetslånesystem med en bestämd
återbetalningstid.
Vidare föreslås ett återbetalningssystem som inte
ger rätt till avskrivning av skuld vid 65 års ålder.
Dock skall lånen avskrivas i samband med dödsfall.
En förändring i SVUX och SVUXA som
regeringen föreslår men som oppositionen till min
förvåning avvisar är att studerande i kommunal och
statlig vuxenutbildning, vilka inte bedriver studier
på heltid, kan avpassa stödet i förhållande till
studiernas omfattning.
Nu finns bara helt eller halvt studiestöd för dessa
grupper. Den som läser 75 % av heltid får inte 75 %
av helt studiestöd utan endast 50 %. Detta har gjort
att många studerande fyller upp med kurser som de
inte behöver för att komma upp till ett poängtal
som ger fullt studiestöd.
Jag har fått många brev och telefonsamtal i denna
fråga som visar att detta upplevs som ett problem.
Det är därför min övertygelse att detta
missförhållande nu bör avskaffas.
Det förslag som jag har redogjort för innebär att
utgifterna minskar med ca 350 miljoner kronor,
enligt Finansdepartementets beräkningar.
Regeringen föreslår att dessa pengar används till att
höja studiebidraget, så att det motsvarar 30 % av
totalbeloppet. Det kan tyckas vara en liten höjning,
men det är ett första steg mot de 50 % som vi alla
har som mål. Omfördelningen inom den
ekonomiska ramen är nödvändig. Vi har inte
sådana resurser i dagens läge att vi kan vända
förhållandet på en gång.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga
reservationer i betänkandet.
Som jag inledningsvis sade har det varit mycket
avtackande, vilket det brukar vara i slutet av
mandatperioder.
Jag vill uttrycka min uppskattning över samarbetet
med Lena Öhrsvik i utskottet om studiestödet. Hon
har framför allt en lång erfarenhet av arbetet med
studiestödet. Jag har stor respekt för hennes
kunskaper. Jag dristar mig till att säga att Lena
Öhrsvik och jag i stort sett har samma uppfattning
i avgörande delar av studiestödsområdet, även om
det ibland likväl också kan förekomma vissa
motsättningar. Men vi har tillsammans under
respektive regeringsställningar fått rätta oss efter
de ekonomiska begränsningar som
Finansdepartementet har ålagt oss. Vi har kommit
fram stegvis. Jag hoppas att vi även nu skall komma
fram till något som innebär en förbättring för de
studerande.
Jag vill tacka Lena Öhrsvik för samarbetet och
hoppas att vi får tillfälle att arbeta tillsammans med
dessa frågor, även om vi nu lämnar riksdagen.
Anf. 201  LENA ÖHRSVIK (s):
Herr talman! Först får jag tacka för de vänliga
orden. Jag kan återgälda Hans Daus tack för ett fint
samarbete under årens lopp.
Det har inte varit svårt att komma överens med
Hans Dau. Problemet är bara att det är hans
regering som lägger fram förslagen. Då är det inte
lika enkelt.
Herr talman! Jag vill därför redan nu säga att jag
har mycket svårt att begränsa mig i dag. Detta är
den enda principiella studiestödsdebatten under
hela mandatperioden. Jag hade hoppats att
utbildningsministern skulle vara här för att någon
gång delta i en studiestödsdebatt, vilket han inte
har gjort under hela perioden. Han har
pliktskyldigast svarat på ett par frågor men i övrigt
aldrig visat något intresse för riksdagens arbete
med hans del av budgetpropositionen.
Det har tillstött en del komplikationer när det gäller
delning av Ny demokrati osv. som gör att jag måste
vara ganska tydlig när det gäller utskottets
majoritets förslag.
Utskottet föreslår alltså avslag på regeringens
proposition i sin helhet. Skälet är att förslagen ändå
inte skulle träda i kraft förrän den 1 juli 1995
respektive den 1 januari 1996. Utskottet menar att
den aviserade parlamentariska utredningen
onödigtvis skulle bindas upp i delfrågorna.
Dessutom saknas i propositionen ordentliga
analyser beträffande både ekonomiska och
administrativa konsekvenser.
Propositionen kom mycket sent till riksdagen.
Dessutom var den inte aviserad. Den borde
egentligen inte ha behandlats under vårriksdagen
över huvud taget. Men den är nu behandlad av
utskottet, och utskottets resultat är ett förslag om
avslag utan någon mer ingående debatt. Tyvärr har
den dock hunnit skapa oro bland de studerande,
vilket har avspeglat sig i skrivelser, uppvaktningar
osv.
Naturligtvis finns det motiv för att lägga en
proposition, trots den sena tidpunkten och bristen
på ordentliga analyser. Regeringen måste ju visa att
man har åstadkommit något i studiestödsfrågorna
under mandatperioden, eftersom man har pratat
vitt och brett om de stora bristerna med dagens
system. Det förpliktar t.ex. till att komma med
förslag som verkligen löser problemen. Enligt min
mening föreligger dock inte några sådana förslag.
Innan jag går in på detaljfrågorna vill jag ge en kort
historik, för man kan inte plocka ut detaljfrågor
utan att försöka att sätta in dem i sitt sammanhang.
Studiemedelssystemet reformerades efter många
års utredande så sent som den 1 januari 1989. En av
de utredningar som låg till grund för beslutet
tillsattes 1976. Ett antal borgerliga regeringar fick
sedan flera förslag på sitt bord. Tidigt visste man att
studiemedlen var otillräckliga när det gällde nivån,
men i olika tilläggsdirektiv sade man att det skulle
bli alltför kostsamt att höja nivån för alla, så man
borde undersöka om det inte gick att differentiera.
Varje gång moderaterna stod utanför regeringen
föreslog de dock generella höjningar av beloppen
samt att bidraget skulle avskaffas. Bidraget var då
inte indexerat utan minskade för varje år i värde,
bl.a. till följd av en tvåsiffrig inflation. En
socialdemokratisk regering föreslog sedan detta,
men riksdagen avslog förslaget och beslöt i
avvaktan på en ny utredning en mindre höjning av
nivån.
Efter ett försök med omprioritering via
differentiering, vilket avvisades av i stort sett
samtliga remissinstanser, kom så småningom 1988
propositionen om ett reformerat
studiemedelssystem. Huvuddelen av
subventionerna överfördes då från
återbetalningssidan till tilldelningen, och bidraget
kunde därigenom sexdubblas samtidigt som nivån
höjdes rejält. Vi var ganska eniga om dessa
förändringar, både när det gällde strukturen och
när det gällde innehållet. Centern, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet ville dock ha en annan lösning,
nämligen studielön, vilket skulle ha inneburit
mycket stora kostnadsökningar.
I samband med beslutet 1988 beställde riksdagen en
översyn av vuxenstudiestöden, som ju hade funnits
sedan 1976. En särskild utredare fick uppdraget,
som också innehöll frågor om en samordning
mellan de olika systemen. Efterfrågan på och
behovet av dessa stöd översteg klart resurserna,
och många fick avslag på sina ansökningar. Dessa
stöd finansierades nämligen av en särskild avgift.
Det fanns bara en viss summa pengar till
ändamålet.
Efter det att de nya reglerna hade trätt i kraft den
1 januari 1989 uppstod en våldsam debatt om
skuldsättningen och de s.k. fribeloppen, dvs.
inkomstprövningsreglerna. Regeringen gav då
CSN i uppdrag att utvärdera systemet. Dessutom
justerade riksdagen på egen hand både fribelopp
och reduktionsregler. Då, på våren 1991,
reserverade sig Moderaterna, Centern,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet för en
förutsättningslös utredning om
studiemedelssystemet. I första hand borde man
komma till rätta med den höga skuldsättningen.
Här kan man hitta skälet till att regeringen nu
framhärdar med en proposition i elfte timmen.
Majoriteten i kammaren tyckte vid den tidpunkten
att man borde avvakta CSN:s utvärdering samt
resultatet av den översyn av vuxenstudiestöden
som man hade startat så att man fick möjlighet till
en samordning. Dessutom hade vi fått en
skatteomläggning, vilken hade fått effekter på
räntan på studielånen. Ingen hade ens börjat betala
tillbaka enligt de nya reglerna, så det var litet tidigt
att ta i med en parlamentarisk utredning. Men allt
var så dåligt, och allt skulle gå så snabbt. Vi får
alltså på våren 1994 en proposition, som innehåller
förslag som skall träda i kraft 1996.
I augusti 1991 kom FINVUX-utredningens förslag,
och i oktober blev Per Unckel utbildningsminister.
En ny översyn skulle ske. I en frågedebatt ville jag
ha garantier för att de vuxnas studiefinansieringen
inte skulle försenas med anledning av den nya
översynen. Per Unckel bedyrade då att regeringen
minsann inte avsåg att dra fötterna efter sig utan
skulle arbeta snabbt och effektivt. Allt skulle vara
färdigutrett före halvårsskiftet 1992. Märk väl att
jag nu riktar mig till Per Unckel. Jag har inte någon
anledning att kritisera Hans Dau på denna punkt.
Vi hade säkert kunnat lösa problemen, om vi hade
fått vara i fred.
Man avvaktade förstås inte någon utredning utan
handlade direkt i budgeten i januari 1992. Man skar
ner rejält på vuxenstudiestöden: 225 miljoner. Den
uppsökande verksamheten skulle upphöra helt. En
tredjedel blev kvar av resurserna för
korttidsstudiestödet. Kollektiva ansökningar
slopades eftersom de var så farliga, och ämnesvalet
skärptes.
I ytterligare en frågedebatt i februari 1992 fick vi
veta att några direktiv inte skulle fastställas.
Översynen skulle alltså ske inom ramen för
departementets fortlöpande beredningsarbete,
alltså utan insyn. Det har varit ganska typiskt för
Utbildningsdepartementets sätt att arbeta. Man har
haft arbetsgrupper av olika slag och har inte fört
någon större dialog med folk utanför
departementet. Jan Bröms fick uppdraget att
utreda. Förslaget har i och för sig varit på remiss,
men sedan har regeringen fortsatt beredandet
internt. Ett par s.k. öppna hearingar har hållits, och
det som har presenterats där har mestadels enbart
skapat oro. Förresten var inte dessa
sammankomster särskilt öppna. Företrädare för
vår riksdagsgrupp frågade om de fick lyssna men
fick ett blankt nej till svar.
I juni 1993 begärde vi socialdemokrater en
parlamentarisk beredning, eftersom det ju handlar
om långsiktiga system och fanns ett omfattande
material. Vi tyckte att det var dags att försöka hitta
en gemensam nämnare. Regeringen tyckte dock att
detta var onödigt. Man var snart färdig med sina
förslag och skulle inbjuda oss till samtal i början av
september. Jag uppfattade att det gällde 1993, men
ingenting hördes under hela hösten, varför vi
utformade vårt eget förslag om ett samordnat
studiestöd. Det beskrivs i vår motion och i vårt
särskilda yttrande.
I budgetpropositionen i år räknade vi med att få
veta regeringens åsikter om framtidens studiestöd.
Men det fanns ingenting. Inte heller aviserade man
någon särproposition. Det var i sista momangen
under mandatperioden. Däremot angavs att man i
kompletteringspropositionen skulle överväga
behovet av medel för olika former av studiestöd
men då kopplat till förslag om antalet
utbildningsplatser.
Men så den 18 april damp proposition 156 ner. Den
är det första officiella dokument från regeringen i
dessa frågor där man tar någon slags ställning, om
man bortser från själva anslagen.
Utbildningsministern har pliktskyldigast besvarat
ett par frågor i riksdagen men i övrigt aldrig deltagit
i någon diskussion om sina budgetförslag. Han är
inte här nu heller, trots att jag faktiskt har skickat
bud och sagt att det vore trevligt om han kunde vara
här.
Som jag inledde med föreslår alltså regeringen en
parlamentarisk utredning. Men först skall man
fatta ett antal delbeslut om saker som ändå inte
skall träda i kraft förrän, i viss fall, den 1 januari
1996.
Propositionen har ingen målbeskrivning. Inte
heller finns någon analys av kommande
utbildningsbehov. Samordning nämns, men vissa
delbeslut skapar omöjliga låsningar, och då är ju
samordningen ingenting värd. Inflytande- och
rättssäkerhetsfrågor andas man ingenting om, trots
att beslut i dag inte går att överklaga och trots att
CSN har föreslagit en överklagandenämnd. De
administrativa konsekvenserna är inte utredda, och
några ekonomiska beräkningar står ej att finna.
Det var en överraskning det som Hans Dau i dag
kunde presentera om 300 miljoner på ena stället
och 350 miljoner på det andra. Det finns inte nämnt
i propositionen, och det har varit omöjligt för oss
andra att göra en bedömning. Det står i
propositionen bara att de föreslagna besparingarna
gör det möjligt att höja studiebidraget med 160 kr
per månad.
Med propositionen såsom underlag är det inte
möjligt att bedöma effekterna av de olika
förslagen. Man får göra egna bedömningar, lyssna
på företrädare för studenterna och de olika
verksamheterna, rådgöra med erfarna
administratörer osv. Slutsatsen blir då att
propositionen bör avslås.
T.ex förslaget om studiebidrag i förhållande till
prestation är mycket otydligt. Ingen har ännu tittat
på administrationen, och relationen till kommande
pensionssystem påverkas. Man borde också titta på
riskerna för en minskad rekrytering till svårare
studier, där ett misslyckande kan få stora
ekonomiska konsekvenser, eftersom man får sitt
bidrag utbytt mot större lån om man skulle missa.
Utskottet anser att utredningens möjligheter att
fritt söka lösningar inte nu bör begränsas genom
delbeslut.
Förslaget om ett flexibelt studiestöd vid
deltidsstudier kan, som Hans Dau påpekade, vara
en av flera tänkbara konstruktioner. Det bör dock
gälla också annan utbildning än den som föreslås i
propositionen, och man bör se det hela i ett litet
större sammanhang. Det var inte heller någon
brådska med ikraftträdandet.
Två av förslagen gäller återbetalningssystemet. Här
behöver man vara litet extra varsam med att fatta
delbeslut, eftersom varje förändring i regel innebär
att man skapar ytterligare ett system.
Återbetalningsreglerna inkl. avskrivningsrätten vid
65 års ålder har dessutom ett mycket klart samband
med det nya pensionssystemet, men det har man
inte tagit hänsyn till i förslaget.
Eftersom utskottet avstyrker samtliga förslag som
syftar till att omfördela pengar i systemet och då det
inte heller finns några beräkningar, föreslår
utskottets majoritet att inte heller
bidragshöjningen skall genomföras i nuvarande
läge. Det skulle ändå inte ske förrän den 1 januari
1996.
Sammantaget kan följande sägas om regeringens
insatser på studiestödsområdet -- och nu pratar jag
fortfarande om regeringen och inte om Hans Dau:
Man har gjort kraftiga försämringar av
vuxenstudiestödet. Där har naturligtvis Hans Dau
haft ett finger med i spelet. Man har försökt sänka
studiemedelsbeloppen och lägga en avgift på CSN-
kortet, vilket riksdagen dock i enighet har
förhindrat. Möjligheten att överklaga
studiestödsbeslut har avskaffats liksom inflytandet
på tillämpningen av meritprövningsreglerna,
dispenser från åldersregler osv. Man har allmänt
skapat oro med sina olika förslag från diverse
utredare och beredningar. Man har inte precis
strävat efter något större parlamentariskt stöd. Inte
heller har man tagit vara på de kunskaper och
erfarenheter som faktiskt finns.
Vad vill då vi socialdemokrater i studiestödsfrågan?
Vi har utvecklat det i ett särskilt yttrande. I och
med att frågorna skall utredas vidare avstår vi nu
från kravet på att riksdagen skall ta ställning till de
riktlinjer som vi förordar. Utskottet menar att
förslagen i de olika motionerna utgör en tillgång för
utredningen och att de tillsammans med
regeringens utgångspunkter bör utgöra en grund
för det fortsatta arbetet.
Vi föreslår en modell för ett framtida
studiestödssystem som omfattar sju av dagens
stödformer. Modellen innehåller ett grundbelopp,
ungefär motsvarande dagens studiemedelsbelopp.
Till det bör läggas tilläggsbelopp för vuxna, så att
totalbeloppet motsvarar a-kassa eller helst
överstiger denna något. Inom detta system kan
bidragsdelarna sedan varieras, så att man t.ex.
stimulerar vissa former av studier eller särskilt
prioriterar vissa eftersatta grupper.
Vuxenstudier på grundläggande nivå, som man
alltså i dag måste låna pengar till, samt anvisad
utbildning inom arbetsmarknadspolitiken, som
man också ibland måste låna pengar till, bör inte
föranleda skuldsättning i en framtid. På sikt bör
inte heller gymnasial utbildning för vuxna medföra
skuldsättning. Detta skulle vara ett sätt att minska
de utbildningsklyftor som finns.
För högskolestudier bör studiebidraget höjas. Det
kan bli verklighet om man samtidigt gör
skärpningar när det t.ex. gäller antal terminer,
meritvärdering och snabbare återbetalning. Bra
studievägledning och ekonomisk rådgivning
medverkar också till en lägre skuldsättning. Rätt att
överklaga finns i vårt system, liksom demokratiskt
inflytande i olika bedömningsfrågor.
Ett steg i rätt riktning tas nu av utskottet i full
enighet, nämligen beställningen beträffande bättre
samordning på vuxenstudiestödsområdet.
I övrigt känns det bra att utskottet avstyrker en
dålig proposition och att också företrädarna för
regeringspartierna i utskottet uttalar sig litet
mindre kategoriskt om framtiden.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.
Anf. 202  HANS DAU (m) replik:
Herr talman! Eftersom Lena och jag i stort sett är
ganska överens, vilket hon nu har bekräftat, skall
jag inte ta upp alltför lång taletid.
Jag vill bara säga att jag inte har några invändningar
vad gäller historiken. Även jag skulle ha sett det
som en fördel att ha Per Unckel här, men jag såg
inte till någon utbildningsminister under den förra
mandatperioden heller, när vi behandlade dessa
ärenden. Tydligen är intresset i departementet inte
speciellt stort, oavsett vilken departementschef vi
har. Det är bara att beklaga.
Lena nämnde CSN-kortet, och jag tycker vi
ständigt bör påpeka att vi under två regeringar har
avslagit framställningar om att minska
omfattningen av eller ta bort CSN-kortet. Jag
tycker att riksdagen här har varit konsekvent och
hoppas att den kommer att fortsätta med det även
sedan vi båda har lämnat riksdagen. Vi har ju
förstått att detta har varit något väldigt bra, som
CSN har skött på ett utomordentligt sätt. Det
förtjänar att poängteras.
En annan sak som jag tycker är viktig, men som
Lena inte nämnde, är den diskussion som vi har
haft om utlandsstuderande på gymnasienivå. Vi har
försökt att få fram ett förslag om detta, men på
grund av ekonomiska realiteter och den verklighet
som vi lever i lyckades det inte den här gången
heller.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att jag har
full respekt för socialdemokraternas förslag, även
om jag inte omfattar dem till 100 %. Tyvärr är
också de behäftade med problemet att dra en alltför
stor kostnad, och jag kan inte se någon möjlighet
till att de skall kunna genomföras under den
närmaste mandatperioden.
Anf. 203  LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att Hans Dau behöver
ta på sig skulden för att inte Per Unckel är här. Han
får själv ta ansvar för sitt fögderi.
Det har varit lätt att samarbeta med Hans, och vi
har som sagt kunnat lösa väldigt många frågor. Jag
måste ändå vara litet besvärlig ytterligare en gång:
Vi har inte riktigt fått något klart svar på varför det
är så bråttom att driva igenom dessa förslag som
ändå inte skall träda i kraft och därmed låsa upp en
kommande utredning? Är det så att Hans Dau
härtill är nödd och tvungen?
Anf. 204  HANS DAU (m) replik:
Herr talman! Det är klart att detta är regeringens
förslag och att det finns motiv bakom det. Som jag
sade i mitt inledningsanförande markerar det ett
första steg mot ett annat studiemedelssystem.
Därför har jag yrkat bifall till regeringens förslag.
Anf. 205  ARNE JANSSON (nyd):
Herr talman! Det känns onekligen litet ovanligt,
men jag vill denna gång yrka bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.
Det är ett ganska märkligt ärende som vi nu skall
hantera. Jag avser inte att gå in på detaljer utan gör
i stället en summering. Först av allt aviserade
regeringen för länge sedan att en omfattande
proposition skulle läggas fram om det komplexa
systemet när det gäller studiefrågor m.m.
När man efterlyste den aviserade propositionen
aviserades det att den skulle komma, men inte när.
När man närmade sig mandatperiodens slut
aviserades det att den aviserade propositionen med
oaviserat datum inte skulle läggas fram.
Till sist lades en oaviserad proposition fram som
tydligen skulle ersätta den aviserade med oaviserat
datum. Av den stora aviserade propositionen som
skulle ta ett radikalt grepp på ett mycket stort
problem ''bidde det en tumme''.
Regeringen påpekar dessutom i sin proposition
behovet av att mer genomgripande förändringar
måste genomföras. Det är även, enligt regeringens
mening, befogat att kritisera de olika offentliga
systemen för att de är orättvisa och har ett felaktigt
signalsystem.
Samtliga partier är alltså eniga om att det behövs
genomgripande förändringar inom
studiefinansieringssystemet och att nuvarande
system bl.a. är mycket orättvist.
Vidare är samtliga partier överens om att det
behövs ett helt nytt samordnat vuxenstudiestöd.
Partierna är även överens om att hela detta hopkok
av olika ingredienser inte är bra utan måste ändras.
Just detta hopkok kan även liknas vid ett
plockepinnspel. Man försöker göra någonting i ena
ändan, då pinnarna plötsligt rör sig i oförutsägbara
riktningar i delar av högen där man minst anar det.
Herr talman! Det är angeläget att regeringen i
nuvarande läge inte gör detta misstag. Faran är
uppenbar för att ändringen, i stället för att i välvillig
ambition och oförstånd ändra en detalj i spelet,
kommer att orsaka mer kaos.
Jag ställer mig ännu mer frågande till behandlingen
av ärendet. Innan ärendet började behandlas fanns
det en del meningsskiljaktigheter mellan partierna.
Efter vissa diskussioner och önskemål om att lägga
även denna proposition till den parlamentariska
utredning som regeringen har aviserat kommer att
tillsättas för att lösa detta komplexa system, fick jag
en känsla, nästan intill visshet, av att partierna hade
enats om en parlamentarisk utredning.
Döm om min förvåning då plötsligt borgarna
reserverar sig mot lösningen! Är det för mycket
begärt att få en kommentar från Moderaterna om
detta?
Kan det vara så att instruktionen från regeringen
kom så sent till sin förlängda arm i riksdagen att
propositionen måste igenom, kosta vad det kosta
vill och oavsett innehållet.
Herr talman! Med detta korta anförande har jag nu
bidragit till att spara riksdagens dyrbara tid, vilket
jag hoppas även smittar av sig på mina kolleger i
utskottet. Jag avser tyvärr emellertid att ta igen
tiden i morgon, vid behandlingen av
socialförsäkringsutskottets betänkande 18.
Anf. 206  HANS DAU (m) replik:
Herr talman! Arne Jansson ställde en direkt fråga
till mig. Han har haft en känsla av att vi var ganska
överens men att vi moderater sedan reserverade
oss. Det gjorde vi inte. Vi är ju helt överens om att
vi skall ha en parlamentarisk utredning. Vi är helt
överens om att vissa delar av den, föranledda av en
motion från Socialdemokraterna och Ny
demokrati, skall behandlas med förtur. I stort var
vi överens. Det var nog inte bara en känsla utan så
var det.
Men jag har aldrig uttryckt -- i så fall har Hans Dau
missuppfattat mig -- att jag skulle frångå
regeringens förslag på de enskilda punkter som jag
vidhåller är ett steg i rätt riktning och en markering
av den färdriktning som regeringen vill att vi skall
fortsätta i.
Anf. 207  ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Jag tror faktiskt att jag instämmer i
Lena Öhrsviks konstaterande tidigare beträffande
Hans Daus sits i det här fallet.
Anf. 208  BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! I det här betänkandet har
Vänsterpartiet tre motioner, två från allmänna
motionstiden och en motion med anledning av
propositionen. Kvällen är sen och Lena Öhrsvik
har gjort en mycket förtjänstfull historisk
beskrivning och genomgång av dagens betänkande.
Jag vill därför bara kort kommentera våra
motioner.
I den ena tar vi upp riskerna med ett system med
alltför lågt studiebidrag och alltför höga lån. Det
var det som Hans Dau tog upp. Där anser vi att det
finns risk för att studenter avstår från studier på
grund av risken att misslyckas och ändå stå kvar
med stora låneskulder.
I motion Sf517 tar vi upp vuxenstuderande med ett
stort försörjningsansvar och att det blir mycket
svårt för dem att finansiera sina studier med lån på
SVUX- och SVUXA-området.
Jag vill också säga att den här propositionen var
ytterligare ett exempel på ett ofullständigt
analyserat förslag. Arne Janssons liknelse med ett
plockepinnspel tyckte jag var talande. Detta gäller
inte bara studiesystemet. Det har också varit fallet
i andra system, och då inom socialförsäkringens
område. Där har man kunnat iaktta att man vidtar
en åtgärd som sedan får icke i förväg anade
konsekvenser i andra delar.
Vi har nöjt oss med utskottsmajoritetens skrivning
om en översyn av hela studiestödssystemet och har
alltså inte någon meningsyttring. Jag hoppas att
majoriteten håller också vid omröstningen och att
vi verkligen får den här översynen av studeimedlen.
Vänsterpartiet har i många år motionerat om just
det och pekat på den snårskog av olika system som
finns i dag.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Anf. 209  HANS DAU (m) replik:
Herr talman! Jag nämnde inte Berith Eriksson och
Vänsterpartiet i mitt inledningsanförande. Det var
minst av allt någon nonchalans mot Berith
Eriksson. Hon gör som många andra ett mycket bra
jobb i utskottet, och det respekterar vi.
Berith Erikssons anförande bekräftar bara
samsynen på problemen. Det Berith Eriksson
nämnde om risken för att studerande avstår att
studera på grund av ofördelaktiga lån och bidrag är
någonting som vi har diskuterat i många år. Jag
hoppas att resultatet av utredningen blir att vi kan
komma till rätta med det.
De vuxenstuderandes försörjningsansvar nämner
regeringen i propositionen att man måste titta
särskilt noga på i beredningen. Det nämner även
Socialdemokraterna och nu också Vänsterpartiet.
Det är väl en av de mer svårlösta delarna, skulle jag
kunna tänka mig. Det har sagts många gånger att
man sitter vid samma bord och har så olika
förhållanden. Det blir ofta så då ett system blir litet
äldre. Man plussar på och lappar på, och då får man
det här resultatet. Det här är en av de stora frågor
som jag hoppas att utredningen skall kunna klara.
Anf. 210  STEFAN KIHLBERG (nyd):
Herr talman! Jag skall försöka att se till att vi är
klara före elva, så jag har kortat ned mitt anförande
högst avsevärt. Mina begärda fem minuter skall
inte bli fem.
Jag vill kort konstatera att man kan läsa var Ny
demokrati står principiellt och hur vi ser på den här
frågan, eftersom vi utvecklade detta i en
principmotion i januari i år, Ub365 med rubriken
Nytt studiefinansieringssystem.
Vi konstaterade att det finns en stor
samstämmighet om det förslag som regeringen har
lagt fram. Det har den här korta debatten visat.
Man kan i och för sig ha synpunkter på att det inte
går tillräckligt långt. Vi skulle vilja att man tog ett
större steg. Men vi tycker att de här stegen går i
precis den riktning vi har angett. Inte minst Lena
Öhrsviks utmärkta exposé visar att utredningarna
har jobbat länge, och det kommer den här
parlamentariska utredningen också att göra, men
handling är också viktigt. Jag tycker trots allt att det
finns handling i rätt riktning, och eftersom den går
i den riktning som vi vill gå i Ny demokrati yrkar
jag bifall till reservationerna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7.
Anf. 211  ARNE JANSSON (nyd) replik:
Herr talman! Förra gången var det Lars Moquist
som i en trafikdebatt kritiserade sitt eget parti och
dess agerande. Nu är det den sparkade
partisekreteraren Stefan Kihlbergs tur. Agerandet
talar för sig självt och kommenteras därför inte
vidare.
Anf. 212  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Jag vill bara kort till protokollet få
noterat att jag stöder mig på den partimotion som
vår dåvarande partiledare Ian Wachtmeister har
skrivit under. Jag betraktar den fortfarande som
vårt partis politik.
Anf. 213  LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Herr talman! Detta var ett av skälen till att jag
försökte vara tydlig och att jag tog god tid i anspråk.
Jag ville visa på att även om vissa delar av Ny
demokrati kan ha sympati för vissa delar av
regeringens förslag skall man vara medveten om att
de är mycket dåligt utredda. Det brukar man
kritisera i andra sammanhang.
Det finns inga beräkningar. Det finns inga analyser.
Det finns ingen analys av de administrativa
konsekvenserna, som faktiskt kan bli nog så
våldsamma. Jag skulle mycket gärna ta en
sakdiskussion med Stefan Kihlberg om de här
frågorna. Det skulle säkert vara mycket intressant.
Jag har lång erfarenhet av detta.
Förslagen är inte avsedda att träda i kraft förrän
tidigast den 1 juli nästa år och en del av dem den 1
januari 1996. Därför behöver man inte anta
ofullständiga, dåligt analyserade förslag nu, enbart
för att protestera mot delar av sitt eget parti. Jag
tycker faktiskt att det är ganska dålig stil. Det finns
ändå två partimotioner med litet olika inriktning.
Nu tycker jag att vi har fått ett bra
utskottsbetänkande, som redovisar mycket klart att
det är en dålig proposition som det är onödigt att
anta nu. Den som så önskar hinner genomföra de
här förslagen.
Anf. 214  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Jag har svårt att se det som en
invändning att man inte tar ett tillräckligt stort steg.
När man uppenbarligen kan ta ett litet steg i den
riktning som man vill gå har jag svårt att se att det
skulle vara ett problem, speciellt som man inte
binder upp särskilt mycket.
Det finns dessutom ett annat skäl. Det är att detta
ställningstagande påverkar beslut. Det är viktigt
inte bara i sådana här sammanhang, utan det gäller
i alla sammanhang, att man fattar politiska beslut i
tid och att det finns en uthållighet i dem. Det är
därför inte någon kritik att ikraftträdandetiden är
längre fram.
Det är a och o att jag som student vet vad som
gäller. De flesta studenter tittar åtminstone ett år
framåt i tiden när de fattar sina beslut.
Anf. 215  LENA ÖHRSVIK (s) replik:
Herr talman! Om Stefan Kihlberg hade lyssnat på
den tidigare diskussionen hade det framgått att det
är precis denna uppbindning inför framtiden som är
så onödig och så dum. Det skapar väldigt stora
låsningar.
När man i detta fall skall fatta beslut om ett nytt
återbetalningssystem har man helt låst
möjligheterna att diskutera fördelningen av
subventioner mellan återbetalningssidan och
tilldelningssidan.
Återbetalningssystemen är långsiktiga. För varje
gång man gör en förändring i ingripande syfte
skapar man ett nytt återbetalningssystem, och vi
har redan två. De skall vara i ungefär 40 år. Man
kan inte hantera politiska frågor på detta sätt.
Anf. 216  BERITH ERIKSSON (v):
Herr talman! Jag vill för Stefan Kihlberg påpeka att
vi andra är innerligt trötta på att vissa
nydemokrater använder den scen som är
tillgänglig, nämligen kammaren, för att angripa
sina egna partikamrater.
Vi hade förra mandatperioden ett parti i riksdagen
som ibland fungerade som en raket här i
kammaren, men inte för att förgöra varandra.
Detta är ett sådant tydligt agerande åt det hållet.
Ledamöterna från Ny demokrati borde kunnat
komma överens i sitt eget parti om hur det skall
röstas här i kammaren när vi arbetade med detta
ärende i utskottet och inte nu under
kammardebatten.
Anf. 217  STEFAN KIHLBERG (nyd)
replik:
Herr talman! Jag instämmer i den kritiken, Berith
Eriksson. Också jag tycker att mitt parti har agerat
klandervärt på den här punkten. Jag försvarar det
inte, utan jag beklagar det.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 8 juni).
23 §  Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Arbetsmarknadsutskottets betänkande
1993/94:AU19 Uppskov med behandlingen av vissa
ärenden
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1993/94:SfU24 Reformering av det allmänna
pensionssystemet
1993/94:SfU26 Delpensionsförsäkringen
1993/94:SfU18 Vissa tandvårdsfrågor
24 §  Meddelande om SfU24 och SfU26
Anf. 218  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Beträffande socialförsäkringsutskottets
betänkanden SfU24 och SfU26 avser talmannen att
i morgon föreslå kammaren att dessa ärenden får
avgöras efter endast en bordläggning.
25 §  Kammaren åtskildes kl. 23.03.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4
§ anf. 9 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 52
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 81 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 87
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 104
(delvis),
av andre vice talmannen därefter 8 § anf. 128
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. ajourneringen kl.
18.06,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf.
174 (delvis) och
av förste vice talmannen därefter till
sammanträdets slut.