Vissa frågor om personlig assistans och om kostnadsansvar för insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade

Proposition 1994/95:77

Händelser

Inlämning: 1994-10-27 Bordläggning: 1994-10-27 Hänvisning: 1994-10-28 Motionstid slutar: 1994-11-16

Hela dokumentet

Vissa frågor om personlig assistans och om kostnadsansvar för insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (pdf, 1 MB)
Prop.

1994/95:77 Regeringens proposition

1994/95:77

Vissa frågor om personlig assistans och om
kostnadsansvar för insatser enligt lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 20 oktober 1994

Ingvar Carlsson

Ingela Thalén
(Socialdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i främst lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (LSS) och lagen (1993:389) om
assistansersättning (LASS). Förslagen innebär att ekonomiskt stöd enligt LSS
eller assistansersättning enligt LASS avseende assistans som ges av en person
som den funktionshindrade lever i hushållsgemenskap med endast lämnas om den
funktionshindrade låter assistansen ordnas genom kommunens, ett kooperativs
eller annat fristående organs försorg. Vidare skall, när den enskilde själv är
arbetsgivare eller uppdragsgivare, ekonomiskt stöd/assistansersättning inte
lämnas för arbetstid som för en viss assistent överstiger vad som är tillåtet
enligt lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. I anslutning härtill
föreslås en komplettering i den senare lagen, vilken därmed kommer att gälla
också för personliga assistenter som tillhör arbetsgivarens familj.
Slutligen föreslås att möjlighet öppnas för ett landsting, att för en enskild
person som tidigare varit bosatt inom landstingsområdet, i vissa fall kunna
träffa avtal med det landsting inom vars område personen i fråga numera är
bosatt om kostnadsansvar för boende i sådan bostad eller sådant vårdhem eller
specialsjukhus som avses i lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade och dess införandelag. Förutsättningen är att boendet har
inletts före den 1 januari 1996. Motsvarande möjlighet föreslås även beträffande
en kommun som av landstinget övertagit ansvaret för gruppbostäder eller vårdhem.
Förändringen föranleder ett tillägg i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till funktionshindrade.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut.................. 3
2 Lagtext...................................... 3
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade........................ 3
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:389) om assistansersättning........ 5
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade........................ 6
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt
arbete................................... 8
3 Ärendet och dess beredning................... 9
4 Personlig assistans.......................... 10
4.1 Bakgrund................................. 10
4.2 Vissa frågor som har samband med att den
funktionshindrade personen själv har an-
ställt sin personliga assistent.......... 12
5 Vissa frågor om kostnadsansvaret för insatser
enligt LSS och införandelagen till LSS....... 17
5.1 Bakgrund................................. 17
5.2 Kostnadsansvaret för boende i bostad med
särskild service, vårdhem eller special-
sjukhus.................................. 19
6 Författningskommentar........................ 23
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade........................ 23
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:389) om assistansersättning........ 23
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade........................ 24
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt
arbete................................... 25

Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag............ 26
Bilaga 2 Lagrådets yttrande..................... 31

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
20 oktober 1994................................. 32

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade,
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning,
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:388) om
införande av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade,
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §
Insatserna för särskilt stöd och särskild service är
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap
om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga
funktionshinder,
2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader
för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks av
assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning,
3. ledsagarservice,
4. biträde av kontaktperson,
5. avlösarservice i hemmet,
6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i
anslutning till skoldagen samt under lov,
8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och
ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad
för vuxna,
10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.
Insatser enligt första stycket 2 avser inte tid efter det att den insatsbe-
rättigade har fyllt 65 år.

Som kostnad för
personlig assistans
enligt första stycket 2
anses inte i något fall
ersättning som den
enskilde själv lämnar
1. till någon som han
lever i hushållsgemenskap
med, eller
2. till en personlig
assistent för arbete som
utförts på arbetstid som
överstiger den tid som
anges i 2 - 4 §§ lagen
(1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete.
I insatserna enligt första stycket 5 - 8 och 10 samt i insatsen bostad med
särskild service för vuxna ingår också omvårdnad. I insatserna bostad med
särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för
vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1993:389) om assistansersättning skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §1
Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar kostnaden för
assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnats.
Assistansersättning utges dock högst med det belopp per timme som regeringen
fastställer för varje år.

Som kostnad för
personlig assistans
anses inte i något fall
ersättning som den
enskilde själv lämnar
1. till någon som han
lever i hushållsgemenskap
med, eller
2. till en personlig
assistent för arbete som
utförts på arbetstid som
överstiger den tid som
anges i 2 - 4 §§ lagen
(1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete.
Utbetalning av assistansersättning för en viss månad får grundas på ett
beräknat antal assistanstimmar för den månaden. Avräkning för större avvikelser
skall då ske senast andra månaden efter den då den preliminära utbetalningen
skett. Slutavräkning skall ske senast två månader efter utgången av varje
tidsperiod för vilken assistansersättning beviljats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

1 Senaste lydelse 1993:1342.

2.3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 4 och 10 §§ lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §
Ett landsting och en kommun inom landstinget får träffa avtal om att en eller
flera uppgifter enligt 3 § flyttas över från landstinget till kommunen vid en
tidigare tidpunkt än den 1 januari 1996. I så fall gäller vad som sägs i 17 §
tredje stycket nya lagen.

Ett landsting får i
fråga om en enskild som
tidigare varit bosatt
inom landstinget men som
före den 1 januari 1996
flyttat till ett annat
landsting träffa avtal
med det andra lands-
tinget om kostnadsansvar
för boende i bostad med
särskild service för barn
och ungdomar, bostad med
särskild service för vuxna
och annan särskilt
anpassad bostad för
vuxna. I sådant fall får
överenskommelsen även
omfatta andra insatser
enligt 9 § nya lagen som
ges den enskilde. Av-
talet upphör att gälla om
den enskilde flyttar
till ett tredje lands-
ting eller tillbaka till
det första.
Vad som sägs i andra
stycket om landsting gäl-
ler också kommun som över-
tagit ansvaret för sådant
boende som där avses.
10 §
Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal om att
kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem. I så fall gäller vad
som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

Ett landsting får i
fråga om en enskild som
tidigare varit bosatt
inom landstinget men som
före den 1 januari 1996
flyttat till ett annat
landsting träffa avtal
med det andra lands-
tinget om kostnadsansvar
för boende på vårdhem eller
specialsjukhus. I sådant
fall får överenskommelsen
även omfatta insatser
enligt 9 § nya lagen som
ges den enskilde. Av-
talet upphör att gälla om
den enskilde flyttar
till ett tredje lands-
ting eller tillbaka till
det första.
Vad som sägs i andra
stycket om landsting gäl-
ler också kommun som över-
tagit ansvaret för
vårdhem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2.4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt
arbete skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag är tillämplig Denna lag är tillämplig
på arbete som arbets- på arbete som arbets-
tagare utför i arbetsgi- tagare utför i arbetsgi-
varens hushåll. Lagen varens hushåll. Lagen
gäller dock ej om gäller dock inte om
arbetstagaren är medlem arbetstagaren är medlem
av arbetsgivarens av arbetsgivarens
familj. familj, utom i det fall
arbetstagaren är person-
lig assistent enligt
lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa
Överenskommelse mellan funktionshindrade.
arbetsgivare och ar- Överenskommelse mellan
betstagare som strider arbetsgivare och ar-
mot denna lag är icke betstagare som strider
bindande för mot denna lag är inte
arbetstagaren. bindande för
arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

3 Ärendet och dess beredning

Med anledning av förslagen i propositionen om stöd och service till vissa
funktionshindrade (prop. 1992/93:159) beslutade riksdagen i maj 1993 om
förbättrade service- och stödinsatser till personer med funktionshinder (bet.
1992/93:SoU19, rskr. 1992/93:321). Riksdagens beslut innebär bl.a. att en
särskild rättighetslag för personer med funktionshinder har införts; lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Genom LSS har
bl.a. personer med utvecklingsstörning och personer med andra stora och
varaktiga funktionshinder fått en lagstadgad rätt till stöd- och serviceinsatser
av olika slag, bl.a. personlig assistans. Med undantag för insatsen rådgivning
och annat personligt stöd är kommunerna ansvariga för insatser enligt LSS.
I samband med att LSS trädde i kraft upphörde lagen (1985:568) om omsorger om
psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) att gälla. Verksamheten med
omsorger om utvecklingsstörda m.fl. enligt omsorgslagen skall, med undantag för
den nyss nämnda insatsen rådgivning och annat personligt stöd, successivt föras
över från landstingen till kommunerna. Överföringen av huvudmannaskapet skall
vara slutförd senast den 31 december 1995. Frågor om överförandet av huvudmanna-
skapet regleras i lagen (1993:388) om införande av lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade. I införandelagen finns vidare bestämmelser om
vårdhem och specialsjukhus.
Genom riksdagens beslut infördes vidare en ny statlig ersättningsform,
assistansersättning, för svårt funktionhindrade personer. Den statliga
assistansersättningen avser att täcka kostnaderna som en funktionshindrad person
har för personlig assistans. Ersättningen kan lämnas till den som inte har fyllt
65 år och som har behov av personlig assistans för sin dagliga livsföring under
i genomsnitt mer än 20 timmar per vecka.
Assistansersättningen administreras av Riksförsäkringsverket (RFV) och de
allmänna försäkringskassorna. Rätten till den statliga assistansersättningen
regleras i lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) och i förordning
(1993:1091) om assistansersättning.
Riksförsäkringsverket har i sin rapport om införandet av assistansersättning
(RFV anser 1994:4) gjort regeringen uppmärksam på en del problem som uppstått i
den praktiska tillämpningen av LSS och LASS angående personlig assistans.
Socialstyrelsen har också tagit upp dessa problem i sin årsrapport 1994 om
handikappreformen (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:11). Vidare
har några kommuner m.fl. tillskrivit regeringen om önskvärda utökade möjligheter
att avtala om kostnadsansvaret för boende i bostad med särskild service, vårdhem
eller specialsjukhus.
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och berörda centrala statliga
myndigheterna har under hand getts tillfälle att lämna synpunkter på de nu
framlagda förslagen om ändringar i LSS, LASS och lagen (1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 29 september 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över
de lagförslag som finns i bilaga 1.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 2.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Efter Lagrådsgranskningen har
vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till det remitterade
förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande i lagen (1993:387)
om stöd och service till vissa funktionshindrade. Därutöver har i nämnda lag det
datum som flyttningen senast skall ha skett för att omfattas av den nya
regleringen ändrats till den 1 januari 1996.

4 Personlig assistans

4.1 Bakgrund

Två mycket viktiga begrepp inom handikappolitiken är valfrihet och integritet.
Dessa begrepp är sammanlänkade genom att valfriheten stärker den enskildes
integritet.
Många människor lever med sådana funktionshinder som leder till stora
beroendeförhållanden av omgivningen. Deras möjligheter till inflytande har
delvis varit begränsade, liksom deras möjligheter att skapa sig ett
självständigt liv. Mot denna bakgrund har vidtagits åtgärder för att möjliggöra
att personer som dagligen är mycket beroende av olika stödåtgärder får ett
reellt inflytande över sin egen livssituation. Personer som behöver mycket
omfattande hjälp eller hjälp av mycket privat karaktär har genom
assistansreformen getts ett avgörande inflytande på vem som skall ge hjälpen.
Enligt LSS har en funktionshindrad person med behov av sådan hjälp rätt till
biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för
sådan assistans.
Som nämnts kan assistansersättning lämnas enligt LASS till den som har behov
av personlig assistans för sin dagliga livsföring under i genomsnitt mer än 20
timmar per vecka. Med daglig livsföring menas enligt specialmotiveringen till
LASS förutsebara, kontinuerliga eller ofta återkommande aktiviteter eller
situationer av vardagligt slag. Avsikten är, som framgår av 6 § LASS, att denna
grupp skall få statlig assistansersättning från första timmen och att kommunens
ansvar enligt LSS för kostnader för personlig assistans normalt inte skall
behöva aktualiseras gentemot dem som har ett vårdbehov överstigande 20 timmar i
veckan. Däremot är kommunen skyldig att mot avgifter, som högst får uppgå till
motsvarande vad den enskilde kan få i assistansersättning, faktiskt
tillhandahålla biträde av en eller flera personliga assistenter om den enskilde
så önskar. Kommunen är också skyldig att svara för eventuella kompletterande
insatser, exempelvis vid tillfälliga ökningar av behovet av personlig assistans.
Syftet med det ekonomiska stödet enligt LSS och den statliga assi-
stansersättningen är att stärka den enskildes valfrihet. Den funktionshindrade
kan anlita kommunen eller annat fristående organ eller välja att själv vara
arbetsgivare/uppdragsgivare för sin eller sina personliga assistenter. Den
funktionshindrade kan, om han eller hon t.ex. själv anställer en assistent i
stället för att anlita kommunen eller annan som arbetsgivare, få ekonomiskt
stöd/assistansersättning för sina lönekostnader. Även om det inte uttryckligen
sägs i propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop.
1992/93:159) att detta även gäller om den funktionshindrade själv vill anställa
en familjemedlem eller annan som han eller hon lever i hushållsgemenskap med, så
gör lagtexten inte något undantag för sådana anställningar.
Vad gäller vårdnadshavare till barn med funktionshinder så påpekades i
propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop.
1992/93:159 s. 65) att dessa, liksom andra vårdnadshavare, har ansvar enligt
föräldrabalken för barnets personliga förhållanden och skall se till att barnets
behov blir tillgodosedda. Vårdnadshavaren skall svara för att barnet får den
tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga
omständigheter. För rätt till personlig assistans gäller att barnet har
omfattande omvårdnadsbehov under hela dygnet eller stor del av dygnet. Allmänt
kan sägas att föräldrar till barn med funktionshinder gör betydligt större
insatser för sina barn än föräldrar till barn utan funktionshinder. I
propositionen om stöd och service till vissa funktionshindrade (s. 66) anfördes
i detta sammanhang att personlig assistans som ges till ett barn i hög grad
ingriper i hela familjens livssituation. Det är därför väsentligt att
assistansen anpassas till varje familjs individuella behov och att barnets
vårdnadshavare ges ett reellt inflytande över hur stödet till barnet utformas.
Ett väsentligt syfte med assistansen inom barnfamiljerna är att tillgodose
föräldrarnas behov av avlösning i omvårdnaden eller att ge familjen möjlighet
att genomföra sådana aktiviteter som barnet inte deltar i. I propositionen (s.
66) anfördes dock att trots detta bör även en vårdnadshavare till barnet kunna
vara personlig assistent, om assistansen kan anses gå utöver vad
föräldraansvaret omfattar och det är fråga om situationer där förutsättningar
för personlig assistans föreligger.
Det ekonomiska stödet/assistansersättningen är avsedd att motsvara de verkliga
kostnaderna som den enskilde har för sin assistans. Det ekonomiska stödet enligt
LSS skall lämnas till "skäliga" kostnader för personlig assistans.
Assistansersättning lämnas med ett belopp som motsvarar hela kostnaden för
assistansen inom ramen för beviljade assistanstimmar, dock med ett högsta belopp
per timme. Detta har för år 1994 bestämts till 176 kronor. Detta belopp är tänkt
att kunna täcka lönekostnader för assistenten - där utgångspunkten är
vårdbiträdeslön - liksom administrationskostnader, utbildningskostnader och
liknande, eller de avgifter, motsvarande i princip samma kostnader, som kommunen
eller någon annan som svarar för insatsen debiterar. Med lönekostnader har vi
främst avsett bruttolön till assistenten samt sociala avgifter och
semesterersättning. Vid bestämmandet av det högsta möjliga ersättningsbeloppet
per timme - som skall fastställas varje år - tas alltså hänsyn till att ersätt-
ningsbeloppet är skattepliktigt.
När den funktionshindrade personen ordnar assistansen på annat sätt än genom
kommunen är det han eller hon själv, eller annan, t.ex en ideell eller ekonomisk
förening (kooperativ) som anlitat (i normalfallet anställt) assistenten, och som
då blir arbetsgivare/uppdragsgivare. I propositionen om stöd och service till
vissa funktionshindrade framhölls att det med arbetsgivarrollen följer en hel
del skyldigheter i olika avseenden. Skyldighet finns t.ex. att göra avdrag för
preliminärskatt och att betala in arbetsgivaravgifter liksom att följa
tillämpliga bestämmelser om arbetstid, skydd mot ohälsa eller olycksfall i
arbetet, semester och ledigheter (t.ex. för vård av barn) etc. Enskilda personer
som själva anställer sin assistent kan ha svårigheter att klara alla uppgifter
som ingår i en arbetsgivarroll. I propositionen framhölls att det är angeläget
att kommunen på den enskildes begäran är behjälplig och ger råd och stöd i dessa
frågor.

4.2 Vissa frågor som har samband med att den
funktionshindrade själv har anställt sin personliga assistent

Regeringens förslag: Ekonomiskt stöd till skäliga
kostnader för personlig assistans enligt LSS och
assistansersättning enligt LASS skall inte ges om
den funktionshindrade personen själv som arbets-
givare/uppdragsgivare anlitar någon som han eller
hon lever i hushållsgemenskap med som personlig
assistent. Om en funktionshindrad person som är
berättigad till ekonomiskt stöd/assistansersättning
önskar ha någon som han eller hon lever i
hushållsgemenskap med (familjemedlem eller annan
samboende) som personlig assistent, får han eller
hon i stället begära att assistansen ordnas genom
kommunens eller ett fristående organs försorg.
Ekonomiskt stöd/assistansersättning skall, när den
ersättningsberättigade själv är
arbetsgivare/uppdragsgivare till en personlig
assistent, inte heller ges för arbetstid som för
den assistenten överstiger vad som kan accepteras
enligt lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i hus-
ligt arbete. Därutöver görs den senare lagen
tillämplig på personliga assistenter även i de fall
de är familjemedlem till arbetsgivaren.

Skälen för regeringens förslag: Assistansreformen är ett komplext system med
flera ansvariga myndigheter. Många områden berörs utöver det socialpolitiska
området. Det gäller t.ex. frågor som rör arbetsmiljö, avtalen på
arbetsmarknaden, arbetstidsregleringen, skatter och socialavgifter. I den
praktiska tillämpningen av assistansersättningen har vissa problem inom dessa
områden uppkommit i de fall anhöriga eller andra samboende anställs av en
funktionshindrad person som personlig assistent åt denne.
Riksförsäkringsverket (RFV) har i en första rapport den 21 juni 1994 om
assistansersättningen (RFV anser 1994:4) visat att funktionshindrade personer
som är berättigade till assistansersättning och som själva vill ta på sig
arbetsgivarrollen, i inte oväsentlig utsträckning önskar anhörig eller annan som
de lever i hushållsgemenskap med som personlig assistent. RFV redovisar i en
statistikavläsning den 19 september 1994 att det den 16 september 1994 hos
försäkringskassorna fanns 6 663 ansökningar om assistansersättning, varav beslut
och utbetalning skett i 2 149 ärenden. Av dessa 2 149 fall anges de
funktionshindrade vara egen arbetsgivare i 317 fall. Detta gäller både inom
barnfamiljer och vuxenfamiljer. En inte oväsentlig andel av dessa är sådana som
anställt någon som de lever i hushållsgemenskap med.
RFV har i sin rapport pekat på ett antal problem som uppstått i dessa
situationer i den praktiska tillämpningen av assistansersättningen. Även
Socialstyrelsen har tagit upp dessa problem i sin årsrapport 1994 om
handikappreformen (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar (1994:11). I de
närmast följande två delavsnitten kommer vi att redogöra för dessa, i huvudsak
arbetsrättsliga och skatterättsliga, problem och för relevant lagstiftning.

Arbetsrättsliga frågor m.m.

Flera förhållanden vid en anställning blir oreglerade i det fall den funk-
tionshindrade personen själv anställer en familjemedlem som personlig assistent.
Arbetstidslagen (1982:673) gäller bl.a. inte för arbete som utförs i en
arbetsgivares hushåll eller i arbetstagarens hem. För arbete som utförs inom
arbetsgivarens hushåll finns en särlagstiftning, lagen (1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete, som reglerar vissa frågor, bl.a. arbetstid, för
arbetstagare som utför arbete i arbetsgivarens hushåll, t.ex. passar barn. Lagen
gäller emellertid inte om arbetstagaren är medlem i arbetsgivarens familj.
Frågan om arbetstid är i hög grad en fråga om assistansens kvalitet.
Kvaliteten på assistansen kan påverkas negativt när antalet arbetstimmar,
eventuellt tillsammans med annat arbete som den anhörige har, långt överstiger
normal arbetstid. Av förordningen om assistansersättning framgår att all tid som
avser uppgifter som assistenten utför som ett led i det personliga stödet i den
dagliga livsföringen till den ersättningsberättigade skall beaktas vid
beräkningen av antalet assistanstimmar. Det är, enligt RFV, inte ovanligt att en
svårt funktionshindrad person beviljas 100 assistanstimmar per vecka.
Ansvaret för arbetsmiljön ligger enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) på
arbetsgivaren. Lagen gäller emellertid inte arbete som utförs i en arbetsgivares
hushåll. För arbete som arbetstagare utför i dennes hushåll gäller lagen om
arbetstid m.m. i husligt arbete. Som vi tidigare nämnt är dock arbetstagare som
är medlem av arbetsgivarens familj undantagna från den senare lagens
tillämpningsområde och därmed lagens regler om skydd mot ohälsa m.m. Samma
förhållande gäller frågor om anställnings ingående och upphörande, tillsyn,
ansvar och skadestånd.
Andra problem som kan uppstå vid anställningar inom familjen är den praktiska
tillämpningen av semesterbestämmelser, sjuklönebestämmelser
m.m., dvs. sådana skyldigheter resp. rättigheter som normalt följer av ett
arbetsgivar-/arbetstagarförhållande på den reguljära arbetsmarknaden.
RFV har också pekat på att det i rättstillämpningen råder osäkerhet i fråga om
hur långt en god mans åtagande sträcker sig när barn anställer en förälder. För
slutande av anställningsavtal mellan en förälder som är förmyndare och ett
minderårigt barn krävs att en god man tillsätts. Frågan är om den gode mannens
ansvar begränsas till anställningsavtalet eller om det omfattar
arbetsgivarsituationen i sin helhet. Enligt RFV tillämpas olika principer av
olika tingsrätter och överförmyndare.

Skatter och sociala avgifter

Vi har tidigare nämnt att assistansersättningens högsta timbelopp bestäms av
vissa kriterier, bl.a. av procentsatsen för sociala avgifter och
semesterersättning. Vid bestämmandet av beloppet tas också hänsyn till att
ersättningsbeloppet är skattepliktigt.
Enligt 17 § kommunalskattelagen (1928:370, KL) och 1 § lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt utgår kommunal resp. statlig inkomstskatt för inkomst av
näringsverksamhet och inkomst av tjänst.
I 19 § KL anges vilka ersättningar m.m. som inte skall räknas som
skattepliktig inkomst. I samband med införandet av den statliga assi-
stansersättningen gjordes ett tillägg i lagen. Ekonomiskt stöd enligt LSS och
assistansersättning enligt LASS är genom tillägget en sådan kostnadsersättning
som inte är skattepliktig inkomst för den ersättningsberättigade, dvs. den
funktionshindrade. Enligt specialmotiveringen till ändringen omfattar undantaget
från skatteplikt emellertid inte den ersättning som assistenten i sin tur får av
den funktionshindrade för utfört assistansarbete.
Något undantag från skatteplikt för ersättning för arbete som en familjemedlem
eller annan anhörig utför finns inte i kommunalskattelagen.
Enligt 31 § KL räknas till tjänst i skatterättslig mening anställning, uppdrag
och annan inkomstgivande verksamhet av varaktig eller tillfällig natur, om den
inte är att hänföra till näringsverksamhet eller till inkomst av kapital.
I 32 § KL föreskrivs att till intäkt av tjänst hänförs bl.a. avlöning, arvode
och kostnadsersättning samt annan förmån i pengar, bostad eller annat som utgått
för tjänsten.
Det är kommunen/försäkringskassan som beslutar om det antal assistanstimmar
som man har rätt till ekonomiskt stöd/assistansersättning för, dvs. i princip om
att ett visst arbete behöver utföras för den funktionshindrade. Det är i detta
fall fråga om arbete som inte anses kunna utföras som ett led inom den vanliga
hushållsgemenskapen eller föräldraansvaret av en familjemedlem/förälder. Vem som
skall utföra arbetet har den funktionshindrade möjlighet att själv bestämma. För
att kommunen/försäkringskassan skall betala ut ekonomiskt stöd/assi-
stansersättning krävs dock att den ersättningsberättigade skall kunna uppvisa
att han har haft motsvarande kostnad och att assistansen håller sig inom
beviljade antal assistanstimmar. Om den ersättningsberättigade inte anlitar
kommunen eller annan som står för arbetsgivaransvaret kräver försäkringskassorna
att han kan uppvisa egna lönekostnader samt ett anställningsavtal eller
motsvarande.
Det förutsattes vid LSS-reformens tillkomst att inkomstskatt skall tas ut på
den ersättning som assistenten får, oavsett om denne är en familjemedlem till
den funktionshindrade eller inte. Det framgår indirekt av att maximibeloppet för
timersättning är detsamma oavsett om ersättningen utges till en familjemedlem
eller till någon annan (jfr. 5 § förordningen [1993:1091] om
assistansersättning). Av propositionen framgår vidare att detta belopp
fastställts med utgångspunkt i lönen för ett vårdbiträde, dvs. en
beskattningsbar arbetsinkomst (se prop. 1992/93:159 s. 71).
Socialavgifter skall enligt lagen (1981:691) om socialavgifter i princip tas
ut på ersättning för arbete. I lagen finns inte något annat undantag för arbete
som utförs inom familjen än när fråga är om en arbetsgivare som utgett
ersättning till barn för arbete som utförts i hans förvärvsverksamhet i de fall
avdrag för ersättningen inte får göras vid inkomsttaxeringen. En annan fråga är
huruvida den som mottar ersättningen skall betraktas som arbetstagare eller upp-
dragstagare, dvs. vem som skall betala socialavgiften.
Det har i den praktiska tillämpningen av assistansreformen uppkommit tvekan om
den ersättning som den personliga assistenten, dvs. familjemedlemmen eller den
samboende, uppbär för sin arbetsinsats utgör skattepliktig inkomst enligt
kommunalskattelagen. Osäkerhet i tillämpningen råder också i fråga om det skall
utgå sociala avgifter på ersättningen.
Tolkningen av gällande bestämmelser på skatteområdet har på denna punkt
nämligen visat sig vara olika inom olika skattemyndigheter. Skattemyndigheterna
i vissa län tillämpar reglerna för beskattning av inkomst så, att den ersättning
som en anhörig eller en samboende uppbär av den funktionshindrade, som han lever
i hushållsgemenskap med, för sitt arbete som personlig assistent inte anses
utgöra beskattningsbar inkomst. Det innebär att den närstående i praktiken
uppbär skattefri ersättning. Det anses också att den funktionshindrade inte
skall betala sociala avgifter för vad han betalar till sin assistent i dessa
situationer. Det är viktigt att notera att ersättningen därmed inte heller
skulle kunna grunda rätt till sjukpenning eller allmänna pensionsförmåner. Som
grund för denna skatterättsliga tillämpning anges att sådan ersättning för upp-
gifter som utförs som ett led i en hushållsgemenskap eller i ett föräldraansvar,
enligt skatterättsliga principer inte är beskattningsbara.
Skattemyndigheterna i några andra län har emellertid en annan tillämpning av
skattereglerna. De har genom förhandsbesked meddelat att det är arbetstagarens
skattsedel som helt avgör om en arbetsgivare skall göra skatteavdrag och betala
in sociala avgifter. Om en person har A-skattsedel skall en utbetalare av
ersättning för arbete göra skatteavdrag och betala sociala avgifter, såvida inte
den årliga ersättningen är mycket låg.

Förslag

Mot bakgrund av de ovan nämnda problemen finns det enligt RFV anledning att
överväga en generell lösning, som innebär att låta anställningen gå via en
kommun eller ett brukarkooperativ eller annat fristående organ när den
funktionshindrade önskar ha någon som han lever i hushållsgemenskap med som
personlig assistent. Också Socialstyrelsen förespråkar en sådan lösning.
Regeringen anser att det i situationer av mycket privat karaktär är angeläget
att behovet av hjälp kan tillgodoses av en person som den funktionshindrade har
förtroende för. Med assistansreformen har syftet bl.a. varit att den enskilde
själv skall kunna välja mellan att få insatsen genom kommunens försorg eller att
få det ekonomiska bidraget för att själv kunna anställa assistenten eller för
att anlita något annat organ som arbetsgivare för assistenten. Det ekonomiska
stödet/assistansersättningen kan då användas till assistentens lönekostnader
eller till de avgifter kommunen eller någon annan som svarar för insatsen
debiterar.
Enligt regeringens mening är dock de av RFV påtalade olägenheterna av
arbetsrättslig art, när den funktionshindrade själv anställer/ger uppdrag till
en personlig assistent, i vissa fall så stora att de inte kan negligeras.
Vad gäller skattefrågan så är det enligt regeringens mening inte acceptabelt
att den osäkerhet som råder om hur skattereglerna skall tolkas leder till att
vissa enskilda, till dess prejudicerande domstolsavgöranden föreligger, kan få
ut ersättningsbelopp som vida överstiger normal löneutbetalning. Lika
oacceptabelt är att dessa enskilda får leva i ovisshet kanske under lång tid
framöver i fråga om de är skattskyldiga eller inte, och eventuellt i efterhand
blir tvungna att göra stora skatteinbetalningar. Det gäller också de
funktionshindrade som varit arbetsgivare.
Vi anser att det medför så stora olägenheter om enskilda funktionshindrade
själva är arbetsgivare för personliga assistenter som de lever i
hushållsgemenskap med, att en inskränkning i bestämmelserna om ersättning för
personlig assistans i dessa situationer är motiverad.
Vårt förslag i denna del, som är i överensstämmelse med RFVs och
Socialstyrelsens bedömning, innebär att om den enskilde önskar ha någon som han
eller hon lever i hushållsgemenskap med som personlig assistent måste han eller
hon begära att assistansen ordnas genom kommunens eller ett fristående organs
försorg (t.ex. ett kooperativ). Möjligheten att få ekonomiskt stöd enligt LSS
eller assistansersättning enligt LASS i de fall den enskilde själv är
arbetsgivare för en assistent som han eller hon också lever i hushållsgemenskap
med bör således tas bort. Detsamma bör gälla i de fall den funktionshindrade är
att betrakta som uppdragsgivare i stället för arbetsgivare, eftersom många av de
problem som vi redogjort för i det föregående uppstår även då.
Den funktionshindrade personens önskemål om att ha en familjemedlem eller
annan samboende som personlig assistent bör så långt som möjligt tillgodoses av
kommunen eller det fristående organet, som därmed blir ansvarig för
anställnings- eller uppdragsförhållandet. Detta följer redan av befintliga
regler i LSS (se 6 § och s. 171 och 174 i propositionen).
Vi har tidigare markerat betydelsen av att den funktionshindrade personen ges
frihet att själv välja den personlige assistent som skall ge det stöd och den
hjälp som behövs i olika situationer. Genom vårt förslag anser vi att denna
valfrihet inte rubbas i någon väsentlig mening. Valfriheten hänger enligt vår
mening inte i någon nämnvärd grad samman med att den enskilde själv är
arbetsgivare. Det skall dock framhållas att i andra situationer än de nu nämnda
är det den enskilde som själv väljer om han eller hon skall vara
arbetsgivare/uppdragsgivare för assistenten och därmed också självständigt
ansvara för förhållandet.
Enligt vårt nyss nämnda förslag skall således ekonomiskt stöd/assi-
stansersättning inte alls lämnas om den funktionshindrade personen själv
anställer/ger uppdrag till en personlig assistent som han eller hon lever i
hushållsgemenskap med. Därutöver finns ett behov av att i andra fall när den
funktionshindrade själv är arbetsgivare förhindra att en och samma assistent
utför arbete under ett orimligt högt antal arbetstimmar.
Kommunen/försäkringskassan bör i sådana fall inte vara skyldig att betala ut
ekonomiskt stöd/assistansersättning för mer än vad som motsvarar full arbetstid
jämte eventuell övertid. En sådan bestämmelse bör därför införas i LSS och LASS
och anknyta till de arbetstidsregler som gäller enligt lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete. Om arbetstiden hos den funktionshindrade för en
viss personlig assistent överstiger vad som motsvarar vad som är tillåten ar-
betstid enligt reglerna i den lagen bör ersättning för sådan otillåten övertid
inte anses som kostnad för personlig assistans. Samtidigt bör ett tillägg göras
i lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete med den innebörden att lagen blir
tillämplig på en personlig assistent även om han eller hon anses vara
familjemedlem till arbetsgivaren (utan att de lever i hushållsgemenskap). Om
assistenten lever i hushållsgemenskap med den funktionshindrade så lämnas,
enligt vad vi nyss föreslagit, överhuvudtaget inget ekonomiskt stöd/assistanser-
sättning. Att tillhöra någons familj och att leva i hushållsgemenskap med någon
sammanfaller begreppsmässigt inte helt. Exempelvis torde en vuxen son räknas som
medlem av föräldrarnas familj även sedan han flyttat hemifrån.
När det gäller personliga assistenter anställda av kommuner, kooperativ eller
liknande, förutsätter regeringen att frågor om arbetstid för personliga
assistenter uppmärksammas av arbetsmarknadens parter när de träffar
kollektivavtal.

5 Vissa frågor om kostnadsansvaret för insatser
enligt LSS och införandelagen till LSS

5.1 Bakgrund

Lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, m.fl.
(omsorgslagen) lade ansvaret för olika insatser enligt lagen på det landsting
där den funktionshindrade personen är bosatt. Detsamma gäller elevhem enligt
lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m.fl.
(elevhemslagen). Inom ramen för omsorgsverksamheten finns bl.a. vårdhem och
gruppbostäder som drivs antingen av ett landsting eller i enskild regi. Oavsett
vem som driver verksamheten finansieras den i huvudsak med landstingsmedel.
Landstingen har i sin verksamhet valt att göra placeringar på vårdhem eller i
gruppbostäder såväl inom det egna landstinget som i annat landsting. Sålunda
finns det i vissa landsting vårdhem och andra institutioner dit personer flyttat
även från andra delar av landet. I vissa fall har detta lett till en koncen-
tration av omsorgsverksamhet, företrädesvis i form av vårdhemsboende, till vissa
orter. Det placerande landstinget har dock, i enlighet med en rekommendation
från Landstingsförbundet, haft kostnadsansvaret för insatserna oavsett var
placeringen skett och detta kostnadsansvar har kvarstått även i de fall den
enskilde valt att folkbokföra sig i det nya vistelselandstinget. Detta innebär
att landstingen idag i vissa fall betalar vårdkostnaden för personer som varken
vistas eller kan anses vara bosatta inom det egna landstingsområdet.
Enligt LSS, som ersatt omsorgslagen och elevhemslagen, skall ansvaret för
omsorger om personer med utvecklingsstörning m.fl., liksom ansvaret enligt
elevhemslagen, successivt överföras från landstingen till kommunerna.
Huvudmannaskapsförändringen genomförs för närvarande och skall vara slutförd
senast den 31 december 1995. Frågor om överförandet av huvudmannaskapet regleras
i införandelagen till LSS. I införandelagen finns också bestämmelser om vårdhem
och specialsjukhus. Enligt 6 § i införandelagen skall vårdhem och specialsjukhus
avvecklas och ersättas av den nya stödformen bostad med särskild service för
vuxna, som bl.a. innefattar gruppbostäder.
Kommunaliseringen av omsorgerna har, i kombination med den pågående
vårdhemsavvecklingen, aktualiserat frågan om kostnadsansvaret enligt LSS och
införandelagen till LSS i fråga om personer som bor på vårdhem utanför den egna
kommunen eller utanför det egna landstingsområdet, samt för personer som
tidigare bott på ett sådant vårdhem men flyttat till en gruppbostad. Enligt
kommunallagen (1991:900) får landstingen och kommunerna endast ansvara för
insatser som ges till det egna landstingets eller den egna kommunens medborgare.
Ett landsting/en kommun får således inte betala för vård eller omsorg som ges åt
någon som är bosatt i ett annat landsting/en annan kommun. När omsorgsverk-
samheten kommunaliseras och vårdhemmen avvecklas kan detta i en del fall komma
att leda till avsevärda kostnadsökningar för de kommuner dit omsorgsverksamheten
av historiska skäl koncentrerats. Anledningen till detta är att dessa kommuner
får överta kostnadsansvaret för de personer för vilka de placerande landstingen
tidigare haft kostnadsansvaret. Denna fråga utgör idag på en del håll i landet
ett reellt problem i de pågående förhandlingarna om kommunaliseringen av
omsorgerna och vi föreslår därför i det följande att tillägg görs till 4 och
10 §§ införandelagen.

5.2 Kostnadsansvaret för boende i bostad med särskild
service, vårdhem eller specialsjukhus

Regeringens förslag: Genom en ändring i
införandelagen till LSS öppnas möjlighet i vissa
fall för ett landsting att, för en enskild person
som tidigare varit bosatt inom landstingsområdet,
träffa avtal med det landsting till vars område
personen i fråga flyttat om kostnadsansvar för
boende i bostad med särskild service för barn, ung-
domar och vuxna samt annan särskilt anpassad
bostad enligt LSS, eller för boende på vårdhem eller
specialsjukhus enligt införandelagen till LSS. Som
förutsättning gäller att flyttningen skett före den 1
januari 1996. Möjligheten skall även avse en kommun
som av landstinget övertagit ansvaret för
gruppbostäder eller vårdhem. Avtal om
kostnadsansvar för boende får även omfatta andra
insatser enligt LSS som ges den enskilde.

Skälen för regeringens förslag: Enligt omsorgslagen har landstingen haft
ansvaret för insatser för personer med utvecklingsstörning m.fl. Landstingen har
kunnat göra placeringar på vårdhem/specialsjukhus eller i gruppbostäder såväl
inom det egna landstinget som i andra landsting. Resultatet av detta är, som
nämnts i vår bakgrund, en koncentration av omsorgsverksamheten för
utvecklingsstörda personer till vissa landsting och sålunda till vissa kommuner
i landet. Det har sedan länge funnits vårdhem och gruppbostäder i privat regi
som ofta haft hela riket som upptagningsområde. En del landsting har valt att
placera personer med behov av sådan omsorg på dessa vårdhem i stället för att
inom det egna landstingsområdet bygga upp motsvarande verksamhet till full
behovstäckning. I vissa fall har två eller flera landsting samprojekterat ett
stort vårdhem i stället för att bygga flera mindre i varje landsting.
En person som fått en plats på ett vårdhem utanför den egna hemkommunen har
tidigare inte kunnat folkbokföra sig i den nya hemkommunen så länge han eller
hon bott kvar på vårdhemmet. Särskilda bestämmelser som förhindrade detta fanns
i den tidigare folkbokföringslagen. Enligt den nuvarande folkbokföringslagen
(1991:481) skall en person över 18 år däremot anses vara bosatt i den kommun,
och alltså inom det landsting, där han eller hon regelmässigt tillbringar sin
dygnsvila och skall sålunda också folkbokföras i denna kommun. Detta gäller
också personer som bor på vårdhem.
Fördelningen av kostnadsansvaret mellan olika landsting, i de fall då ett
landsting har gjort en placering i ett annat landsting än det egna, behandlas i
en rekommendation från Landstingsförbundet från år 1991. Huvudregeln enligt
rekommendationen är, när det gäller utvecklingsstörda personer som avslutat
särskolan, att kostnadsansvaret för stöd- och serviceinsatser åvilar
vistelselandstinget. Undantag från huvudregeln bör enligt rekommendationen göras
i fråga om boende på vårdhem och specialsjukhus samt för gruppbostäder som drivs
i enskild regi. I dessa fall har, efter en överenskommelse mellan de berörda
landstingen, en uppdelning av ansvaret för insatserna i s.k. omsorgsansvar och
kostnadsansvar skett. Enligt rekommendationen bör omsorgsansvaret i dessa fall
åvila vistelselandstinget, medan det placerande landstinget har kost-
nadsansvaret. Som redan nämnts har ansvarsfördelningen inte påverkats av om den
enskilde personen är folkbokförd i den nya kommunen eller inte.
Rekommendationen sätter ingen gräns för under hur lång tid ursprungs-
landstinget skall betala för vårdhemsboendet i det nya landstinget. Det
landsting där den enskilde var folkbokförd då placeringen på vårdhemmet gjordes,
ursprungslandstinget, har enligt rekommendationen haft kostnadsansvaret för
dessa s.k. utomlänsplaceringar så länge vårdhemsboendet har pågått.
Med anledning av avvecklingen av vårdhemmen har Landstingsförbundet
kompletterat sin rekommendation så att den också behandlar fördelningen av
kostnadsansvaret mellan ursprungs- och vistelselandstinget i de fall då
utflyttning från vårdhem till boende i bostad med särskild service för vuxna
sker. Rekommendationen är tänkt att gälla i ett övergångsskede och innebär att
om den enskilde flyttar från ett vårdhem till en landstingsdriven gruppbostad
övergår kostnadsansvaret från det placerande landstinget till
vistelselandstinget efter fem år. Flyttar den enskilde däremot till en enskilt
driven gruppbostad kvarstår kostnadsansvaret tills vidare hos det placerande
landstinget.
Ikraftträdandet av LSS innebär att ansvaret för verksamheten med omsorger om
utvecklingsstörda m.fl. successivt skall föras över från landstingen till
kommunerna. Landstingens och kommunernas befogenheter regleras i huvudsak i
kommunallagen (1991:900). Enligt 2 kap. 1 § kommunallagen får landstingen och
kommunerna endast ansvara för sådana angelägenheter av allmänt intresse som har
anknytning till det egna landstingets eller den egna kommunens område eller dess
medlemmar. Kommunallagens bestämmelser skall gälla om undantag från regeln inte
görs i speciallagstiftning. Något sådant undantag fanns inte i omsorgslagen och
finns inte heller i LSS. Av bestämmelserna i 16 § LSS framgår att en kommuns/ett
landstings ansvar enligt lagen gäller gentemot dem som är bosatta i
kommunen/landstinget. I den allmänna motiveringen till LSS sägs vidare att vid
bedömningen av om en person skall anses vara bosatt i kommunen/landstinget skall
man se till bestämmelserna i folkbokföringslagen. Innebörden av bestämmelserna i
LSS är sålunda att den kommunala kompetensen enbart gäller gentemot dem som är
bosatta i kommunen/landstinget. En kommun/ett landsting får därmed inte betala
för vård eller omsorg åt någon som är bosatt i en annan kommun/ett annat
landsting.
I vissa fall kan en förutsättning för kommunalisering vara att kommunerna inom
ett landstingsområde kan utjämna kostnaderna för omsorgsverksamheten mellan sig.
4 § införandelagen och 17 § tredje stycket LSS ger kommuner inom ett
landstingsområde möjlighet att lösa denna problematik genom att övergångsvis
lämna bidrag till varandra om det behövs för att jämna ut kostnaderna mellan
dem.

Vårdhemsavveckling och kommunalisering

Antalet utvecklingsstörda personer som bor på vårdhem har minskat successivt
under en följd av år. Enligt en rapport från Socialstyrelsen till
Socialdepartementet i juli 1994 bor för närvarande ca 2 500 personer på vårdhem
i Sverige. Av dessa kommer ca 500 personer ursprungligen från ett annat
landsting än där de idag bor. Socialstyrelsen skriver också i sin rapport att
man gör bedömningen att uppskattningsvis drygt 400 personer idag bor i en
gruppbostad utanför det landsting de ursprungligen kommer ifrån. Efter samråd
med Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet gör regeringen därför
bedömningen att totalt knappt 1 000 personer för närvarande bor på vårdhem eller
i gruppbostäder utanför sina ursprungliga hemlandsting.
I samband med avvecklingen av vårdhemmen och utflyttningen från dessa till
bostäder med särskild service eller i andra särskilt anpassade bostäder kommer i
många fall omsorgstagarna att välja att bo kvar i den kommun där vårdhemmet var
beläget. Detta är naturligt då den personliga anknytningen till den nya
hemkommunen i många fall är starkare än anknytningen till den gamla hemkommunen,
i vilken man kanske inte bott på många år.
Vad beträffar kostnadsansvaret för personer som bor på ett vårdhem i ett annat
landsting än ursprungslandstinget får kommunaliseringen av omsorgsverksamheten
och avvecklingen av vårdhemmen till följd att kostnadsansvaret överförs från
ursprungslandstinget, som ju tidigare enligt Landstingsförbundets rekommendation
haft kostnadsansvaret för allt vårdhemsboende, till den nya hemkommunen. På
samma sätt övergår också kostnadsansvaret för personer som tidigare bott på
vårdhem utanför sitt ursprungslandsting men som flyttat till t.ex. en
gruppbostad i det nya landstinget, till den nya hemkommunen.
Som tidigare nämnts innebär bestämmelserna i kommunallagen att ett
ursprungslandsting/en ursprungskommun inte har någon laglig möjlighet att ta på
sig kostnadsansvaret för vård eller omsorg som ges åt någon som är bosatt i ett
annat landsting/en annan kommun. Detta kan i en del fall komma att leda till
avsevärda kostnadsökningar för de kommuner dit omsorgsverksamheten av historiska
skäl koncentrerats. Effekterna av detta blir tydligast i en liten kommun i
vilken ett större vårdhem är lokaliserat. Då vårdhemmet avvecklas och kommunen
efter en kommunalisering får ansvaret för insatserna enligt LSS för de personer
som bott på vårdhemmet, kan detta resultera i stora ekonomiska påfrestningar för
kommunen.
I samband med att omsorgsverksamheten kommunaliseras genomförs en
skatteväxling mellan landstinget och de kommuner som ingår i landstingsområdet.
Vid växlingen omräknas de kostnader landstinget haft för omsorgerna till kronor
och ören per skattekrona. Därefter minskar landstinget sin skattesats med
överenskommet belopp medan kommunerna kan höja sina skattesatser. På detta vis
överförs resurser motsvarande landstingets kostnader till kommunerna.
Regeringen har erfarit att vid kommande skatteväxlingar avses resurser för de
totala kostnaderna landstinget haft för omsorgsverksamheten ingå, dvs. även
kostnaderna för gjorda utomlänsplaceringar. Däremot ingår inte kostnaderna för
personer som bor i landstinget men för vilka andra landsting haft
kostnadsansvaret i enlighet med Landstingsförbundets rekommendation i
skatteväxlingsunderlaget. Resurser för dessa personer tillfaller istället efter
skatteväxling kommunerna i det landsting som gjort placeringarna. Om dessa
kommuner inte fortsätter att ge nuvarande hemkommuner ersättning för insatserna
blir de i princip överkompenserade. Däremot kommer de nuvarande hemkommunerna
inte att få över tillräckliga resurser för att täcka de kostnader som redan
tidigare gjorda placeringar medför.
Några kommuner med vårdhem inom sina områden har tillskrivit regeringen och
anfört att man inte kan träffa överenskommelser med sitt landsting om
övertagande av omsorgsverksamheten innan frågan om kostnadsansvaret för personer
som bor på vårdhem, eller har bott på vårdhem men nu flyttat till en
gruppbostad, utanför den ursprungliga hemkommunen/hemlandstinget fått en
tillfredsställande lösning. Även från annat håll har påpekats att
kommunaliseringen kan försvåras av bristande möjligheter att reglera
kostnadsansvaret för personer som flyttat från en kommun till en annan.
Mot bakgrund av vad vi nu anfört anser vi att en möjlighet bör öppnas för ett
landsting att, för en enskild person som tidigare varit bosatt inom
landstingsområdet, träffa avtal med det landsting till vars område personen i
fråga flyttat om kostnadsansvar för boende i bostad med särskild service för
barn, ungdomar och vuxna eller annan särskilt anpassad bostad enligt LSS, samt
för boende på vårdhem eller specialsjukhus enligt införandelagen till LSS. Som
förutsättning gäller att flyttningen skett före den 1 januari 1996, dvs. innan
kommunaliseringen av omsorgerna skall vara helt genomförd. Möjligheten skall
även avse en kommun som av landstinget övertagit ansvaret för gruppbostäder
eller vårdhem. Ett sådant avtal bör även få omfatta kostnadsansvar för andra
insatser enligt 9 § LSS som ges till den enskilde. Den nu föreslagna
förändringen förutsätter tillägg i 4 och 10 §§ införandelagen.
Möjligheten att inrätta avtal av detta slag är en viktig förutsättning för att
kommuner som övertagit ansvaret för omsorgsverksamheten - och inom vars områden
det under flera år tillbaka byggts upp omfattande omsorgsverksamhet - skall
kunna fortsätta att driva verksamhet enligt LSS. Regeringen förutsätter mot den
bakgrunden att kommunerna/landstingen kommer att träffa avtal med den inriktning
som här angetts.
Som nyss nämnts anser regeringen att befogenheten att träffa avtal om
kostnadsansvar nu bör begränsas till att gälla personer som flyttat till
vårdhem, specialsjukhus, bostad med särskild service eller särskilt anpassad
bostad före den 1 januari 1996. Socialtjänstkommittén (S 1991:07) har i sitt
betänkande Rätten till bistånd inom socialtjänsten (SOU 1993:30) föreslagit en
ändring i socialtjänstlagen (1980:620) med innebörden att kommuner skall kunna
träffa avtal om vård eller boende för personer som inte längre är folkbokförda i
kommunen. Betänkandet har remissbehandlats och är för närvarande föremål för
beredning i regeringskansliet. Regeringen anser att frågan om en mer ingripande
ändring av LSS än den i föreliggande proposition föreslagna bör prövas samtidigt
med beredningen av Socialtjänstkommitténs betänkande.

6 Författningskommentar

6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd
och service till vissa funktionshindrade

9 §
I ett nytt tredje stycke har gjorts vissa inskränkningar i vad som skall kunna
anses som kostnad för personlig assistans enligt första stycket 2. Första
punkten avser den situationen att den funktionshindrade själv, såsom
arbetsgivare eller uppdragsgivare, lämnar ersättning till någon som han eller
hon lever i hushållsgemenskap med (familjemedlem eller annan samboende). Sådan
ersättning anses enligt bestämmelsen inte i något fall som kostnad för personlig
assistans. Det innebär att om den funktionshindrade önskar ha någon som han
lever i hushållsgemenskap med som personlig assistent, och inte själv vill stå
för kostnaden, så måste kommunen eller ett annat fristående organ (t.ex. ett
kooperativ) vara arbetsgivare/uppdragsgivare för assistenten.
Enligt andra punkten gäller att som kostnad för personlig assistans skall inte
heller räknas ersättning som den enskilde lämnat till en assistent för arbete på
arbetstid som överstiger tillåten arbetstid enligt 2 - 4 §§ lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete. Den lagen föreslås samtidigt ändrad genom att
den görs tillämplig på anställningsförhållanden mellan en funktionshindrad
person och hans assistent oavsett om de tillhör samma familj eller inte, vilket
vi återkommer till i avsnitt 6.4. Den föreslagna bestämmelsen i LSS har dock ett
något vidare tillämpningsområde än lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete,
genom att den inte utesluter uppdragsförhållanden. Den arbetstid som skall tas
med i beräkningen är endast sådan som hänför sig till arbete som utförs för den
ersättningsberättigade. Således skall den arbetstiden inte läggas samman med
eventuell arbetstid för annat arbete, som utförs för en annan arbetsgivare, som
assistenten har. Bestämmelsen innebär vidare att kommunen bara skall bortse från
den otillåtna övertiden, inte all arbetstid som assistenten haft hos den
funktionshindrade.
Det nuvarande tredje stycket blir därmed ett nytt fjärde stycke.

6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om
assistansersättning

10 §
I ett nytt andra stycke har ett tillägg gjorts som motsvarar vad som föreslås
gälla för ekonomiskt stöd till kostnader för personlig assistans enligt 9 §
lagen (1993:378) om stöd och service till vissa funktionshindrade (se avnitt
6.1). För de situationer som beskrivs i första och andra punkten lämnas således
inte assistansersättning eftersom det som den enskilde i dessa fall betalat ut
inte skall anses som kostnader för personlig assistans (jfr. avsnitt 6.1).
Det nuvarande andra stycket blir därmed ett nytt tredje stycke.

6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

4 §
Enligt 3 § 1 lagen (1993:388) om införande av lagen (1993:387) om stöd och
service till vissa funktionshindrade (införandelagen) ansvarar landstingen för
vissa insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade (LSS) i förhållande till den personkrets som även omfattades
av de upphävda lagarna lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen) och lagen (1965:136) om elevhem för vissa
rörelsehindrade barn m.fl. (elevhemslagen). Det gäller bl.a. insatserna boende i
bostad med särskild service för barn och ungdomar, bostad med särskild service
för vuxna och annan särskilt anpassad bostad. Senast den 31 december 1995 skall
dock verksamheterna överföras till kommunerna (se 3 och 4 §§ införandelagen).
Enligt 16 § LSS gäller en kommuns och ett landstings ansvar enligt lagen
gentemot dem som är bosatta i kommunen respektive inom landstingsområdet. I
kommunallagen föreskrivs att kommunerna och landstingen endast får ta hand om
angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till den egna kommunens
eller landstingets område eller deras medlemmar. Av avsnitt 5 framgår dock att
det föreligger ett behov av att landstingen/kommunerna skall kunna fortsätta att
betala för före detta kommunmedlemmars boende enligt LSS (liksom för vård-
hemsboende enligt 10 § införandelagen, vilket vi återkommer till) även efter det
att de bosatt sig i en ny kommun. Två nya stycken har därför lagts till i 4 §.
Bestämmelsen i andra stycket berör funktionshindrade personer som före den 1
januari 1996, dvs. när kommunaliseringen av omsorgerna senast skall vara
genomförd, har flyttat från ett landstingsområde till ett annat, och som inom
det senare landstingsområdet bor i en bostad med särskild service för barn och
ungdomar, bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad
bostad. Är dessa förutsättningar uppfyllda kan det förra landstinget genom
avtal, trots att det inte längre rör en medlem i något av landstingets kommuner,
ta på sig kostnadsansvaret för den personens boende inom det senare
landstingsområdet. Angående motivet för detta se avsnitt 5. I de fall ett sådant
avtal upprättas kan det enligt bestämmelsen även omfatta andra insatser enligt
9 § LSS.
Enligt tredje meningen skall avtalet upphöra att gälla om den enskilde flyttar
till ett tredje landsting, eller flyttar tillbaka till det första landstinget.
Bestämmelsen föreslås med tanke på den mycket begränsade öppning för
avtalsfrihet mellan landstingen som första och andra meningarna innebär.
I tredje stycket avses den situationen att en kommun från landstinget har
tagit över ansvaret för sådant boende som avses i andra stycket. Då skall
kommunen kunna vara part i avtalet i stället för landstinget. Bestämmelsen har
egentligen bara någon betydelse om flyttning skett mellan kommuner inom olika
landsting. I andra fall kan en ekonomisk reglering ske i samband med
kommunaliseringen med stöd av 17 § tredje stycket LSS och 4 § införandelagen.

10 §
I andra och tredje styckena föreslås bestämmelser för den som fortfarande bor på
vårdhem som motsvarar vad som föreslås i 4 §. Även vårdhem kan, enligt 10 §
första stycket, övergå till kommunalt huvudmannaskap.

6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete

1 §
Ett tillägg föreslås i första stycket, vilket innebär att lagen kommer att gälla
när en funktionshindrad själv anställer sin personliga assistent även om
assistenten är en familjemedlem. För det fall familjemedlemmen lever i
hushållsgemenskap med den funktionshindrade utgår dock ingen ersättning enligt
LSS eller LASS. Att tillhöra någons familj och att leva i hushållsgemenskap med
någon sammanfaller begreppsmässigt inte helt. Exempelvis torde ett vuxet barn
räknas som medlem av föräldrarnas familj även sedan han flyttat hemifrån, se
proposition 1970:150 s. 44. I praktiken kommer således ändringen att tillämpas
på sådana familjemedlemmar som inte lever i hushållsgemenskap med den
funktionshindrade arbetsgivaren.
I andra stycket har endast en redaktionell ändring gjorts.

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till
vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa
funktionshindrade skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §
Insatserna för särskilt stöd och särskild service är
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap
om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga
funktionshinder,
2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader
för sådan assistans, till den del behovet av ekonomiskt stöd inte täcks av
assistansersättning enligt lagen (1993:389) om assistansersättning,
3. ledsagarservice,
4. biträde av kontaktperson,
5. avlösarservice i hemmet,
6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
7. korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i
anslutning till skoldagen samt under lov,
8. boende i familjehem eller i bostad med särskild service för barn och
ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad
för vuxna,
10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.
Insatser enligt första stycket 2 avser inte tid efter det att den insatsbe-
rättigade har fyllt 65 år.

Som kostnad för personlig
assistans enligt första
stycket 2 anses inte i
något fall ersättning som
den enskilde själv lämnar
1. till någon som han
lever i hushållsgemenskap
med, eller
2. till en personlig
assistent för arbete som
utförts på arbetstid som
överstiger den tid som
anges i 2 - 4 §§ lagen
(1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete.
I insatserna enligt första stycket 5 - 8 och 10 samt i insatsen bostad med
särskild service för vuxna ingår också omvårdnad. I insatserna bostad med
särskild service för barn och ungdomar samt bostad med särskild service för
vuxna ingår också fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1993:389) om assistansersättning skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §1
Assistansersättning utbetalas månadsvis med belopp som motsvarar kostnaden för
assistansen under det antal beviljade assistanstimmar som assistans lämnats.
Assistansersättning utges dock högst med det belopp per timme som regeringen
fastställer för varje år.

Som kostnad för personlig
assistans anses inte i
något fall ersättning som
den enskilde själv lämnar
1. till någon som han
lever i hushållsgemenskap
med, eller
2. till en personlig
assistent för arbete som
utförts på arbetstid som
överstiger den tid som
anges i 2 - 4 §§ lagen
(1970:943) om arbetstid
m.m. i husligt arbete.
Utbetalning av assistansersättning för en viss månad får grundas på ett
beräknat antal assistanstimmar för den månaden. Avräkning för större avvikelser
skall då ske senast andra månaden efter den då den preliminära utbetalningen
skett. Slutavräkning skall ske senast två månader efter utgången av varje
tidsperiod för vilken assistansersättning beviljats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

1 Senaste lydelse 1993:1342.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 4 och 10 §§ lagen (1993:388) om införande av lagen
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 § Ett landsting och en kommun inom landstinget får
träffa avtal om att en eller flera uppgifter enligt 3 § flyttas över från
landstinget till kommunen vid en tidigare tidpunkt än den 1 januari 1996. I så
fall gäller vad som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

Ett landsting får i fråga
om en enskild som tidigare
varit bosatt inom lands-
tingsområdet men som före
den 1 januari 1994 flyttat
till ett annat landsting
träffa avtal med det andra
landstinget om kostnads-
ansvar för boende i bostad
med särskild service för
barn och ungdomar, bostad
med särskild service för
vuxna och annan särskilt
anpassad bostad. I sådant
fall får överenskommelsen
även omfatta andra insat-
ser enligt 9 § nya lagen
som ges den enskilde.
Avtalet upphör att gälla
om den enskilde flyttar
till annat landsting.
Vad som sägs i andra
stycket om landsting
gäller också kommuner som
övertagit ansvaret för
sådant boende som där
avses.

10 §
Ett landsting och en kommun som ingår i landstinget får träffa avtal om att
kommunen i stället tillhandahåller omsorger vid vårdhem. I så fall gäller vad
som sägs i 17 § tredje stycket nya lagen.

Ett landsting får i fråga
om en enskild som tidigare
varit bosatt inom lands-
tingsområdet men som före
den 1 januari 1994 flyttat
till ett annat landsting
träffa avtal med det andra
landstinget om kostnadsan-
svar för boende på vårdhem
eller specialsjukhus. I
sådant fall får överens-
kommelsen även omfatta in-
satser enligt 9 § nya
lagen som ges den enskilde.
Avtalet upphör att gälla
om den enskilde flyttar
till annat landsting.
Vad som sägs i andra
stycket om landsting
gäller också kommuner som
övertagit ansvaret för
vårdhem.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i
husligt arbete

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt
arbete skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §
Denna lag är tillämplig Denna lag är tillämplig
på arbete som arbets- på arbete som arbets-
tagare utför i arbets- tagare utför i arbets-
givarens hushåll. Lagen givarens hushåll. Lagen
gäller dock ej om ar- gäller dock inte om ar-
betstagaren är medlem av betstagaren är medlem av
arbetsgivarens familj. arbetsgivarens familj,
utom i det fall arbets-
tagaren är personlig
assistent enligt lagen
(1993:387) om stöd och
sevice till vissa
funktionshindrade.
Överenskommelse mellan Överenskommelse mellan
arbetsgivare och arbets- arbetsgivare och arbets-
tagare som strider mot tagare som strider mot
denna lag är icke bin- denna lag är inte bin-
dande för arbetstagaren. dande för arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1994-10-06

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Hamdahl, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.

Enligt en lagrådsremiss den 29 september 1994 (Socialdepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring
i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, m.m.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Eva Hammar.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1994

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sahlin,
Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori,
Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog,
Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Thalén

Regeringen beslutar proposition 1994/95:77 Vissa frågor om personlig assistans
och om kostnadsansvar för insatser enligt lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade.
Förslagspunkter (2)
Följdmotioner (6)