Kassettersättning

Proposition 1997/98:156

Regeringens proposition
1997/98:156

Kassettersättning

Prop.

1997/98:156

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 april 1998

Göran Persson

Laila Freivalds

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att det i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk skall införas bestämmelser om s.k.
kassettersättning. Bestämmelserna syftar till att i viss mån kompensera
upphovsmännen för den i och för sig tillåtna privatkopieringen av deras
skyddade verk.

Det föreslås att upphovsmän till sådana verk som har sänts ut i radio
eller television eller som har givits ut på anordningar genom vilka de kan
återges skall ha rätt till kassettersättning. Motsvarande rätt skall gälla för
utövande konstnärer, för ffamställare av ljudupptagningar, för ffarn-
ställare av upptagningar av rörliga bilder och for fotografer.

Ersättning skall betalas for anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder
kan tas upp och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av
verk för enskilt bruk. Vissa sådana anordningar skall undantas från
ersättningsrätten, bl.a. anordningar som skall användas för syn- eller
hörselskadade.

Ersättningen skall betalas av näringsidkare som i sin yrkesmässiga
verksamhet tillverkar eller importerar anordningarna. Ersättningen skall
vara två öre för varje möjlig upptagningsminut, dock högst sex kronor
för varje anordning.

Rätten till ersättning skall kunna göras gällande endast av sådana
organisationer som företräder ett flertal ersättningsberättigade rättighets-
havare. Organisationen skall bestämma hur ersättningen skall fördelas
mellan de ersättningsberättigade. Ersättningsskyldiga näringsidkare skall
anmäla sig hos organisationen och lämna redovisning till den.

1 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 156

Rätten till kassettersättning skall som utgångspunkt tillämpas på verk Prop. 1997/98:156
och prestationer med anknytning till EES-området.

Lagändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1999.

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:156

1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................4

2 Lagtext...............................................................................................5

3 Ärendet och dess beredning............................................................10

4 Upphovsrätten.................................................................................12

5 Kassettersättning.............................................................................13

5.1 Rätten till exemplarframställning.....................................13

5.2 Ersättningsordningar i andra länder..................................15

5.3 Införande av kassettersättning..........................................20

5.4 Rättens närmare utformning.............................................22

6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser...................................41

7 Kostnader och resursbehov.............................................................41

8 F örfattningskommentar...................................................................42

Bilaga 1 Promemorians lagförslag......................................................50

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över

departementspromemorian Kassettersättning m.m. (Ds
1996:61)................................................................................57

Bilaga 3 Lagrådsremissens lagförslag.................................................58

Bilaga 4 Lagrådets yttrande.................................................................63

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1998.........65

Rättsdatablad...........................................................................................66

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk.

Prop. 1997/98:156

Lagtext

Prop. 1997/98:156

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk

dels att rubriken till 2 a kap. skall lyda ”Rätt till särskild ersättning”,
dels att 45, 46, 60 och 61 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det närmast före 26 j § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk”,

dels att det skall införas en ny paragraf, 26 k §, samt närmast före
26 k § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ersättning vid tillverkning och
införsel av anordningar för Ijud-
eller bildupptagning

26 k §

När en näringsidkare i sin
yrkesmässiga verksamhet till-
verkar eller till landet inför
anordningar på vilka ljud eller
rörliga bilder kan tas upp och
som är särskilt ägnade för
framställning av exemplar av verk
för enskilt bruk, har upphovsmän
till skyddade verk som därefter
har sänts ut i ljudradio eller
television eller som har getts ut på
anordningar genom vilka de kan
återges rätt till ersättning av
näringsidkaren.

Upphovsmännen har dock inte
rätt till ersättning, om de till-
verkade eller införda anord-
ningarna skall

1. användas till annat än
framställning av exemplar av verk
för enskilt bruk,

2. föras ut ur landet eller

3. användas till framställning
av exemplar av verk åt syn-

skadade eller hörselskadade. Prop. 1997/98:156

Ersättningen skall vara två öre

för varje möjlig upptagningsminut
på anordningarna, dock högst sex
kronor för varje anordning.
Endast organisation som före-
träder ett jlertal ersättnings-
berättigade svenska upphovsmän
och innehavare av närstående
rättigheter på området har rätt att
kräva in ersättningen.
Organisationen skall kräva in
ersättningen och fördela den
mellan de ersättningsberättigade,
efter avdrag för skälig ersättning
till organisationen för dess
omkostnader. Vid fördelningen
skall rättighetshavare som inte
företräds av organisationen vara
likställda med rättighetshavare
som organisationenföreträder.

Näringsidkaren skall anmäla
sig hos en sådan organisation som
avses i tredje stycket. Närings-
idkaren skall på begäran av
organisationen redovisa det antal
anordningar som omfattas av rätt
till ersättning, anordningarnas
upptagningstid och när anord-
ningarna tillverkades eller in-
fördes. Av redovisningen skall
framgå antalet anordningar enligt
andra stycket.

45 §'

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt

verk får inte utan hans samtycke

1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning,
genom vilken det kan återges, eller

2. sändas ut i ljudradio eller television eller genom direkt överföring
göras tillgängligt för allmänheten.

Ett framförande som har tagits upp på en anordning som avses i första
stycket 1 får inte utan konstnärens samtycke föras över från en sådan
anordning till en annan eller göras tillgängligt för allmänheten förrän
femtio år har förflutit efter det år då framförandet skedde eller, om
upptagningen har getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från

Senaste lydelse 1997:309.

framförandet, efter det år då upptagningen först gavs ut eller Prop. 1997/98:156
offentliggjordes.

Bestämmelserna i 3, 6-9, 11—
13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b, 26 e,
26 f, 26 k, 27- 29, 39 § första me-
ningen samt 41 och 42 §§ skall
tillämpas i fråga om framföranden
som avses i denna paragraf.

Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-
13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b, 26 e,
26 f, 27-29, 39 § första meningen
samt 41 och 42 §§ skall tillämpas
i fråga om framföranden som
avses i denna paragraf.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med den
utövande konstnärens samtycke har överlåtits inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet far exemplaret spridas vidare.

Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

46 §2

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud
eller rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke
eftergöras eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har
förflutit efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har
getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det
år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande
anses även att upptagningen förs över från en sådan anordning till en

annan.

Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 §
andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21,
22, 25-26 b och 26 e §§ skall
tillämpas i fråga om upptagningar
som avses i denna paragraf. Dess-
utom skall 26 f § tillämpas i fråga
om andra upptagningar än sådana
som avses i 47 §.

Bestämmelserna i 6-9 §§,11 §
andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21,
22, 25-26 b, 26 e och 26 k §§
skall tillämpas i fråga om upptag-
ningar som avses i denna paragraf.
Dessutom skall 26 f § tillämpas i
fråga om andra upptagningar än
sådana som avses i 47 §.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med
framställarens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Tredje stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

60§3

Vad i denna lag är stadgat om Bestämmelserna om upp-
upphovsrätt är tillämpligt på hovsrätt tillämpas på

2 Senaste lydelse 1995:1273.

3 Senaste lydelse 1995:1273.

1. verk av den som är svensk Prop. 1997/98:156
medborgare eller har sin vanliga

vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i
Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelse-
ort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av
här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenat med
marken.

1. verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i
Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelse-
ort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av
här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenat med
marken.

Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig utgivning ha ägt
rum, om verket utgivits i Sverige inom trettio dagar efter utgivningen
utomlands. Vid tillämpning av första stycket 3. anses, där ej annat visas,
den vars namn på sedvanligt sätt utsatts på exemplar av filmverket som
verkets producent.

Bestämmelserna i 26 j § tilläm-
pas på verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige.

Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och offentlig-
göranden av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas också på utgivningar och
offentliggöranden av juridiska personer som har säte i Sverige.

Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på vaije litterärt eller
konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

Bestämmelserna i 26 j och 26 k
£§ tillämpas på verk av den som
är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige.

61 §4

Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på framföranden,
ljudupptagningar samt ljudradio- och televisionsutsändningar som äger
rum i Sverige. Dessutom tillämpas bestämmelserna i 45 § på fram-
föranden av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige, bestämmelserna i 47 § på ljudupptagningar vars
framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har
sin vanliga vistelseort i Sverige och bestämmelserna i 48 § på
utsändningar av radio- eller televisionsföretag som har sitt säte här i
landet. Bestämmelserna i 46 § tillämpas på ljudupptagningar och på
upptagningar av rörliga bilder vars framställare är svensk medborgare
eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige
liksom på sådana upptagningar av rörliga bilder som äger rum i Sverige.
Bestämmelsen i 46 § om eftergörande gäller dock alla ljudupptagningar.

4 Senaste lydelse 1997:790.

har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet i
Sverige. Om den juridiska personen har sitt säte i Sverige men inte sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet här, tillämpas bestäm-
melserna dock endast om arbetet ingår i en ekonomisk verksamhet som
har etablerats i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50 och 51 §§
på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser på fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige eller

2. som först har utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och
utomlands eller

3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som är fast
förenad med marken, om byggnaden eller anordningen är belägen i
Sverige.

Vid tillämpning av tredje stycket 2 anses utgivningen ha skett
samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio dagar efter
utgivningen utomlands.

Av bestämmelserna i 45 §
tillämpas hänvisningen till 26 k §
endast på framföranden som har
gjorts av någon som är svensk
medborgare eller som har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Av
bestämmelserna i 46 § tillämpas
hänvisningen till 26 k § endast på
upptagningar vars framställare är
svensk medborgare eller svensk
juridisk person eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Av
bestämmelserna i 49 a § tillämpas
hänvisningen till 26 j och 26 k §§
endast på fotografiska bilder vars
framställare är svensk med-
borgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige.

Prop. 1997/98:156

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. De nya bestämmelserna tillämpas även på verk och prestationer som
har kommit till före ikraftträdandet.

Ärendet och dess beredning

I propositionen föreslås att det i lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) införs en rätt till
ersättning för bl.a. upphovsmän när upptagningsanordningar sprids till
allmänheten, s.k. kassettersättning. Syftet är att i viss mån kompensera
upphovsmän m.fl. för den i och för sig tillåtna privatkopieringen.

Saken behandlades redan av Auktorrättskommittén i dess betänkande
Upphovsmannarätt (SOU 1956:25). Kommittén lade inte fram något
lagförslag men uttalade att om bruket av inspelningsapparater medförde
ett mera betydande intrång för upphovsmännen eller innebar ett mera
väsentligt utnyttjande av verken, skulle ett ersättningssystem kunna
förordas. Kommittén gjorde dock bedömningen att behovet av reglering
vid den tiden inte var så framträdande att kommittén behövde överväga
införandet av sådan ersättning.

Frågan togs upp av Nordiska upphovsrättskommittén i dess betänkande
NU 1973:21. De nordiska sakkunniga var eniga om att det behövdes
åtgärder men lade inte fram något enigt förslag om kassettersättning.

Lagstiftning om kassettskatt infördes i början av 1980-talet (lag
[1982:691] om skatt på vissa kassettband) men upphävdes ungefär tio år
senare. I motiven till lagen anfördes att de negativa verkningarna av
hemkopieringen borde kompenseras genom ekonomisk ersättning till
rättighetshavama och att en särskild skatt borde tas upp på ljud-
kassettband och videokassettband för att skapa ett ekonomiskt utrymme
för en finansiering av åtgärderna.

Ett förslag om införande av kassettersättning lades fram av
Upphovsrättsutredningen som fatt i uppdrag att göra en översyn av 1960
års upphovsrättslagstiftning. Förslaget, som presenterades i utredningens
andra delbetänkande (SOU 1983:65), hade den innebörden att
upphovsmannen skulle ha rätt till ersättning när band eller annat inspel-
ningsmaterial ägnat för framställning av exemplar av upphovsrättsligt
skyddade verk antingen framställdes i Sverige eller importerades hit för
spridning. Upphovsrättsutredningens förslag remissbehandlades, och det
övervägande antalet remissinstanser tillstyrkte förslaget.

Saken togs upp i propositionen Ändringar i upphovsrättslagen (prop.
1992/93:214) samt berördes innan dess i bl.a. prop. 1985/86:79. I
1992/93 års proposition uttalades att regeringen ställde sig principiellt
positiv till införandet av en kassettersättning eftersom rättighetshavama
svårligen kunde fa skälig kompensation på annat sätt. I propositionen
sades vidare att regeringen skulle uppmärksamt följa utvecklingen när
det gällde dels vilka nationella lösningar som valdes i andra länder, dels
hur lösningarna fungerade i praktiken. Om det visade sig att det var
möjligt att åstadkomma en effektiv uppbörd inom ramen för en nationell
ordning, kunde det enligt regeringen för svenskt vidkommande finnas
skäl att införa en sådan ersättningsrätt även om det slutliga resultatet av
det då pågående arbetet inom EG ännu inte var klart. När propositionen
behandlades i riksdagen hälsade lagutskottet med tillfredsställelse
regeringens tydliga markering av frågans angelägenhetsgrad och
utskottet framhöll att det utgick från att regeringen så snart som möjligt

Prop. 1997/98:156

med beaktande av kraven på en effektiv uppbördsordning återkom till
riksdagen med lagstiftningsforslag (bet. 1992/93:LU44). Kulturutskottet
förutsatte att regeringen med hänsyn till de starka skäl som talade för
införandet av ett ersättningssystem snarast återkom till riksdagen i frågan
(bet. 1992/93 :KrU12y).

Frågan har även behandlats av Konstnärsutredningen i dess betänkande
Konstnärens villkor (SOU 1990:39), av Utredningen om översyn av
filmstödet i dess slutbetänkande Filmproduktion och filmkulturell
verksamhet i Sverige (SOU 1991:105) och av Kulturutredningen i dess
slutbetänkande Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84). Samtliga
dessa utredningar har förordat att en kassettersättning infors.

Det mesta talar för att EG-kommissionen inte inom överskådlig tid
kommer att lägga fram något förslag om harmonisering av de olika
ersättningsordningar som finns i EU:s medlemsländer.

Som ett inledande steg i beredningen av ett lagförslag om kassett-
ersättning tillsattes år 1995 i Regeringskansliet en särskild arbetsgrupp. I
arbetsgruppen deltog tjänstemän från Justitiedepartementet, Finans-
departementet, Kulturdepartementet och Inrikesdepartementet. Arbets-
gruppen anordnade i juni 1996 en hearing i ämnet.

Under hösten 1996 skrevs i Justitiedepartementet en promemoria som
behandlade denna fråga tillsammans med ett par andra spörsmål
(Kassettersättning m.m., Ds 1996:61). Promemorian remissbehandlades.
Remissyttrandena finns tillgängliga i Regeringskansliet (hos Justitie-
departementet, dnr Ju96/3804).

De lagförslag som lades fram i promemorian finns i bilaga 1. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 2. På grundval av
promemorians förslag lägger regeringen i denna proposition fram förslag
till lagbestämmelser om kassettersättning. Förslaget innebär att den
nordiska rättslikheten inom upphovsrätten i allt väsentligt kan
upprätthållas, inte bara i sakligt utan också i lagtekniskt hänseende.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 12 mars 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över det lagförslag som finns i bilaga 3. Lagrådets yttrande finns i
bilaga 4. Lagrådet finner det riktigt och rimligt att rättighetshavama
kompenseras på det sätt som föreslås i propositionen för den i och för sig
tillåtna privatkopieringen. Lagrådet har inte heller i övrigt haft några
invändningar mot förslaget.

Andra ärenden

Den digitala tekniken kan göra det nödvändigt att vidta ändringar i
upphovsrättslagen bl.a. när det gäller inskränkningarna i upphovsrätten.
Sålunda torde det finnas goda skäl att anpassa lagens inskränkning för
framställning av exemplar åt synskadade och andra funktionshindrade så
att den inte bara avser exemplar i blindskrift utan också exemplar i viss
digital form. Sådana ändringar har gjorts i andra nordiska länder. Det kan

Prop. 1997/98:156

Sålunda torde det finnas goda skäl att anpassa lagens inskränkning för Prop. 1997/98:156
framställning av exemplar åt synskadade och andra funktionshindrade så
att den inte bara avser exemplar i blindskrift utan också exemplar i viss
digital form. Sådana ändringar har gjorts i andra nordiska länder. Det kan
också visa sig motiverat att se över andra inskränkningar i upphovsrätten,
bl.a. för att säkerställa fortsatta möjligheter för allmänheten att ha
tillgång till verk i digital form för användning i bibliotek. Förslag till
lagändringar i nu berörda avseenden övervägs i Regeringskansliet.

I detta sammanhang bör också nämnas att Europeiska gemenskapernas
kommission har lagt fram ett förslag till direktiv om harmonisering av
vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informations-
samhället. Vidare har kommissionen lagt fram ett förslag till direktiv om
upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av original-
konstverk (följerätt). Båda dessa förslag skall behandlas i rådsarbets-
grupper.

Vid remissbehandlingen av Justitiedepartementets promemoria
Kassettersättning m.m. har några remissinstanser tagit upp frågor som
inte berörs i promemorian, bl.a. om upphovsrättslagens avtalslicens-
bestämmelser och om införande av ensamrätt för producenter av
teaterföreställningar. Dessa frågor måste beredas ytterligare och rege-
ringen kan inte nu ta ställning till någon av dem.

4 Upphovsrätten

Upphovsrätten är av stor betydelse för vårt samhälle. Den är en grund för
det litterära och konstnärliga skapandet i landet. Upphovsmännen och
andra verksamma på området måste ha goda förutsättningar för en
tillräcklig inkomst som kan göra det möjligt för dem att fortsätta med sitt
skapande. Att lagen ger författare, kompositörer, konstnärer och andra ett
fullgott skydd är till nytta för hela samhället.

Lagen ger upphovsmän och andra grupper på området tidsbegränsade
ensamrätter. Bestämmelserna finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen).

Den som skapar ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till
verket. Upphovsrätten innefattar uteslutande rätt att förfoga över verket
genom att framställa exemplar av det eller genom att göra det tillgängligt
för allmänheten. Upphovsmannen har också de ideella rättigheterna att
bli angiven som sådan i samband med sitt verk och att hindra vissa typer
av kränkande användning av verket. Upphovsrätten gäller intill utgången
av sjuttionde året efter det år då upphovsmannen avled. I förfogande-
rätten gäller inskränkningar bl.a. för framställning av exemplar för
enskilt bruk.

I upphovsrättslagen finns även bestämmelser om skydd för vissa
prestationer som, även om de inte kan betecknas som litterära eller
konstnärliga verk, ändå har ett visst samband med sådan verksamhet och
påkallar skydd efter liknande principer som gäller för upphovsrätten.
Sådana närstående rättigheter gäller för utövande konstnärer (artister,

musiker, sångare m. fl.), för framställare av ljudupptagningar (t.ex. Prop. 1997/98:156
skivproducenter), för framställare av upptagningar av rörliga bilder (t.ex.
filmproducenter), för radio- och televisionsföretag (för deras utsänd-
ningar), för framställare av kataloger och för fotografer. Det skydd som
ges åt prestationerna överensstämmer i allt väsentligt med det skydd som
upphovsmännen har.

Rättigheterna enligt upphovsrättslagen tillämpas i första hand endast
på svenska verk och prestationer. Det upphovsrättsliga skyddssystemet är
dock internationellt och de flesta länder är bundna av internationella
konventioner på området. Den viktigaste av konventionerna är
Bemkonventionen från år 1886 för skydd av litterära och konstnärliga
verk. Denna har i dag drygt 100 medlemsstater. Konventionen bygger på
principen om nationell behandling, vilken innebär att stater som är
bundna av konventionen är skyldiga att ge upphovsrättsligt skydd åt verk
från alla andra konventionsländer på samma sätt som man skyddar sina
egna verk. Ett liknande internationellt skyddssystem gäller på de
närstående rättigheternas område, framför allt genom Romkonventionen
från år 1961 om skydd för utövande konstnärer, fonogramframställare
och radioföretag. Även Avtalet om handelsrelaterade aspekter av
immaterialrätter (TRIPs) innehåller internationella åtaganden på det
upphovsrättsliga området. Föreskrifter om upphovsrättslagens tillämp-
ning med avseende på andra länder finns i internationella upphovs-
rättsförordningen (1994:193).

5 Kassettersättning

5.1 Rätten till exemplarframställning

Upphovsmannen har ensamrätt till exemplarframställning

Upphovsrätten innefattar uteslutande rätt att förfoga över det skapade
verket genom att framställa exemplar av det, t.ex. att ge ut en film-
inspelning på video eller en musikinspelning på cd (2 § upphovs-
rättslagen). Upphovsrätten ger alltså upphovsmannen rätt att ensam
bestämma om de villkor under vilka exemplar får framställas av verket
på videon eller cd:n, t.ex. genom överföring av verket till en annan
inspelning.

Kopiering för enskilt bruk är tillåten i vissa fall

Ett av de grundläggande inslagen i den svenska upphovsrätten är att
rätten inte skall gripa in i privatlivet och att var och en som huvudregel
skall få framställa exemplar av verk för enskilt bruk. Sålunda får var och
en med stöd av en särskild inskränkning i upphovsrätten framställa
exemplar av offentliggjorda verk för enskilt bruk (12 § upphovs-
rättslagen). Exemplaren får dock inte användas för något annat ändamål.
Bestämmelsen ger inte heller rätt att för eget bruk låta en utomstående

framställa bl.a. exemplar av musikaliska verk eller filmverk. Exempelvis
får man inte med stöd av bestämmelsen låta ett biträde i en skivaffär
kopiera en cd-skiva med musik till en kassett som man sedan skall lyssna
på hemma. Att framställningen skall ske för eget bruk förutsätter att den
sker för framställarens eget behov eller åt hans närmaste familje- eller
vänkrets. Den kan också ske i vissa andra situationer, t.ex. åt kolleger på
arbetsplatsen (jfr SOU 1988:31 s. 60 f., prop. 1992/93:214 s. 51).

Möjligheten till exemplarframställning för enskilt bruk är tillåten enligt
Bemkonventionen. Enligt artikel 9.1 i konventionen har upphovsmannen
uteslutande rätt att låta mångfaldiga sitt verk ”på vad sätt eller i vilken
form det vara må” men rätten får enligt artikel 9.2 inskränkas ”i vissa
särskilda fall, förutsatt att sådant mångfaldigande icke gör intrång i det
normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt inkräktar på
upphovsmannens legitima intressen”.

Närstående rättighetshavare har motsvarande rättigheter

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk
får inte utan hans samtycke tas upp på en grammofonskiva, en film eller
en annan anordning genom vilken det kan återges (45 § upphovs-
rättslagen). Ett framförande som har tagits upp på en anordning genom
vilken det kan återges får inte utan konstnärens samtycke föras över från
en sådan anordning till en annan under femtio år. Sålunda har t.ex. de
skådespelare och de musiker vars framföranden finns på en film-
inspelning rätt att bestämma vilka villkor som skall gälla för
exemplarframställning.

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud
eller rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke
eftergöras under femtio år (46 § upphovsrättslagen). Med uttrycket
”framställare” avses den som har anordnat upptagningen, t.ex. en
skivproducent.

En ljudradio- eller televisionsutsändning får inte utan radio- eller TV-
företagets samtycke tas upp på en anordning genom vilken den kan
återges (48 § upphovsrättslagen). En utsändning som har tagits upp på en
anordning genom vilken den kan återges får inte utan företagets
samtycke föras över från en sådan anordning till en annan under femtio
år.

Samma rätt till exemplarframställning gäller för fotografer som för
upphovsmän (49 a § upphovsrättslagen).

Inskränkningen om rätt till kopiering för enskilt bruk i 12 §
upphovsrättslagen gäller också i fråga om närstående rättighetshavares
ensamrätter.

Den tekniska utvecklingen har i viss mån ändrat förutsättningarna

I enlighet med vad som tidigare har nämnts är utgångspunkten för den
upphovsrättsliga lagstiftningen att alster av andligt skapande skall
skyddas för att den sociala, kulturella och ekonomiska utvecklingen skall

Prop. 1997/98:156

främjas. Ensamrätten tjänar som en stimulans för detta skapande och är
inte sällan en grundläggande förutsättning för dyrbara investeringar som
måste göras för produktionen av olika typer av verk, t.ex. filmer och TV-
program. En viktig del av upphovsrätten är rätten att bestämma över
framställning av exemplar av verket. Denna ensamrätt gör det möjligt för
upphovsmannen att ingripa mot olovlig kopiering av verket.
Inskränkningen i 12 § upphovsrättslagen gör det dock möjligt att utan
tillstånd från upphovsmannen och utan ersättning till denne t.ex. göra
bandinspelningar av musik, filmer och videogram antingen från en annan
inspelning eller från radio eller TV.

Den tekniska utvecklingen har i viss mån ändrat förutsättningarna för
framställning av exemplar av verk för enskilt bruk jämfört med hur det
var när 12 § upphovsrättslagen infördes. Nutida kopieringsteknik gör det
möjligt att snabbt och billigt framställa kopior av mycket hög kvalitet.
Detta gäller för den teknik som nu finns allmänt tillgänglig men ännu
mera för den kommande digitala tekniken. Med digital cd-inspelnings-
utrustning kan exakta kopior göras av cd-skivor. I dag finns det ljud-
inspelningsutrustning i nästan vaije hushåll och även hushållens tillgång
till videobandspelare har ökat starkt. Sedan början av 1990-talet har
mellan 200 000 och 300 000 videoapparater sålts årligen. Den totala
hushållstäckningen av videoapparater har uppskattats till över 60 procent.
I Sverige har under de senaste åren sålts nästan 10 miljoner ljudband om
året och drygt 10 miljoner videoband om året. Mer än 20 miljoner cd-
skivor har sålts varje år.

Det är allmänt erkänt att den alltmera ökande privatkopieringen av
musik och videogram påverkar rättighetshavamas situation. Nu
konkurrerar de privat framställda exemplaren i viss utsträckning med det
av ensamrätten täckta kommersiella mångfaldigandet. Rättighetshavama
riskerar att förlora inkomster eftersom försäljningen av exemplar av vissa
typer av verk och prestationer minskar.

Därför har man i många länder infört regler om rätt till ersättning i
anledning av framställning av kopior för enskilt bruk, s.k. kassett-
ersättning.

5.2 Ersättningsordningar i andra länder

Allmänt

I många europeiska länder finns sedan länge lagstiftning om
kassettersättning. I dag finns sådan rätt till ersättning i de flesta länder
inom EU, nämligen i Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland,
Italien, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike.
Liknande system finns i bl.a. Island, Schweiz och Ungem. I Australien
finns sedan år 1989 en ersättningsordning för digitala ljud- och video-
band (men inte för analoga sådana). Också i Japan finns sedan år 1992 en
ersättningsordning för digitala (men inte analoga) ljud- och videoband
samt för inspelningsapparatur för sådana inspelningar. I vissa länder

Prop. 1997/98:156

finns offentligrättsliga skatte- eller avgiftsordningar med samma syfte,
bl.a. i Norge.

I samtliga europeiska länder med kassettersättning läggs ersättningen
på både ljud- och videoband. I Belgien, Grekland, Island, Portugal,
Rumänien, Spanien och Tyskland finns dessutom en ersättning på
utrustning för inspelning av ljud eller bild. I samtliga länder ligger
betalningsskyldigheten på tillverkaren eller importören i en eller annan
form.

När det gäller framställande av krav på ersättning gäller i samtliga
länder att ersättningen får krävas in endast av en organisation som
företräder ett flertal upphovsmän och att ersättningen alltså inte får
krävas in av de enskilda rättighetshavama.

I några länder finns ett etablerat samarbete mellan tullmyndigheterna
och den organisation som får kräva in ersättningen. I Finland lämnar
tullmyndigheterna underrättelser om importerat bandmaterial till
organisationen och dessa myndigheter får inte lämna över bandmaterialet
till importören innan denne kan visa att betalning har skett till
organisationen eller säkerhet har ställts hos organisationen eller denna
eljest har gett sitt tillstånd till att varan överlämnas till importören. På
Island uppbär tullmyndigheterna ersättningen för importerat material och
redovisar denna till organisationen. I Tyskland skall importören
underrätta tullmyndigheterna om skedd import. Dessa myndigheter
lämnar i sin tur uppgifter om importen till patentverket som sedan
underrättar organisationen. I Österrike är tullmyndigheterna skyldiga att
rapportera all import av ersättningspliktigt material till organisationen.

I vissa länder finns föreskriven en skyldighet för tillverkare och
importörer att underrätta vederbörande organisation om tillverkning och
import. En sådan skyldighet föreligger i Danmark, Finland,
Nederländerna och Ungern.

I det följande beskrivs, på grundval av tillgängliga uppgifter, några av
ersättningssystemen närmare.

Danmark

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1993.

Rätt till ersättning tillkommer den upphovsman vars verk har sänts ut i
radio eller television eller har givits ut på fonogram, film, videogram
eller liknande anordning. Den som yrkesmässigt framställer eller inför de
aktuella upptagningsanordningama är skyldig att betala ersättningen.
Ersättningsskyldighet inträder inte vid icke yrkesmässig, dvs. privat
införsel. Rätten kan göras gällande endast av en organisation som
representerar en väsentlig andel av upphovsmännen och som kultur-
ministern har godkänt. Den som är ersättningsskyldig, dvs. den som
yrkesmässigt framställer eller inför anordningar, skall anmäla sig hos den
organisation som på upphovsmännens vägnar kräver in ersättningen.
Ersättningsunderlaget bestäms sedan efter redovisning. Den som är
ersättningsskyldig skall varje månad (men annan period kan avtalas)
redovisa antalet anordningar som under månaden sålts eller på annat sätt

Prop. 1997/98:156

lämnats ut och anordningarnas speltid samt senast då betala ersättningen.
Även anordningar som används i egen verksamhet skall räknas med i
ersättningsunderlaget. Den ersättningsskyldige skall i underlaget redovisa
men far avräkna anordningar som lämnats ut till en annan anmäld
verksamhet, anordningar som förts ut ur landet, anordningar som skall
användas för professionella ändamål (inbegripet undervisningsändamål)
och anordningar som skall användas för framställning av upptagningar
för syn- eller hörselskadade. Om ersättning betalas trots att anord-
ningarna egentligen hade kunnat räknas av i ersättningsunderlaget, har
den ersättningsskyldige i vissa fall rätt att kräva ersättningen åter av
organisationen. Detta gäller i de fall där anordningarna yrkesmässigt
förts ut ur landet, där anordningarna använts för professionella ändamål
(inbegripet undervisningsändamål) och där anordningarna använts för
framställning av upptagningar för syn- eller hörselskadade. Organisa-
tionen skall utbetala ersättningen till de berättigade, så långt som möjligt
i överensstämmelse med den kopiering som faktiskt sker. En tredjedel av
ersättningen skall dock inte fördelas mellan rättighetshavama utan
användas för att stödja ändamål som är gemensamma för upphovs-
männen.

Motsvarande rätt till ersättning finns för utövande konstnärer, för
framställare av ljudupptagningar och för framställare av fotografiska
bilder.

Finland

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1984.

Rätt till ersättning tillkommer upphovsmän. Rätten kan göras gällande
gentemot den som framställer eller importerar ljud- eller videoband eller
liknande anordningar på vilka ljud eller bilder kan tas upp. Om någon av
dessa inte har betalat ersättningen, kan rätten göras gällande gentemot
återförsäljaren. Återförsäljaren far sedan kräva ersättningen av fram-
ställaren eller importören. Ersättningen fastställs årligen genom
förhandlingar mellan undervisningsministeriet och organisationer som
företräder upphovsmän och organisationer som företräder ersättnings-
skyldiga. Rätten kan göras gällande endast av en organisation som
representerar ett flertal av upphovsmännen och som undervisnings-
ministern har godkänt. Organisationen skall utbetala ersättningen till de
berättigade. Upp till sextio procent av ersättningen skall dock inte
fördelas mellan rättighetshavama utan användas för att stödja ändamål
som är gemensamma för upphovsmännen i enlighet med vad ministeriet
bestämmer. Ersättningen skall återbetalas bl.a. vid export av anordningar,
vid sådan användning av anordningarna som inte omfattas av
möjligheten till framställning av exemplar för enskilt brak och vid
användning av syn- eller hörselskadade. Lagstiftningen innehåller
detaljerade regler om tullkontroll, anmälningsskyldighet, förfallodagar,
redovisningsskyldighet, straffansvar m.m.

Motsvarande rätt till ersättning finns för utövande konstnärer och för
framställare av ljudupptagningar.

Prop. 1997/98:156

Island

Prop. 1997/98:156

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1984.

Rätt till ersättning tillkommer den upphovsman vars verk har sänts ut i
radio eller television eller har givits ut på fonogram, film, videogram
eller liknande anordning. Rätten kan göras gällande gentemot den som
förvärvsmässigt framställer eller importerar ljud- eller videoband eller
liknande anordningar på vilka ljud eller bilder kan tas upp. Rätten kan
göras gällande endast av en organisation som representerar ett flertal av
upphovsmännen och som kulturministeriet övervakar. Organisationen
skall utbetala ersättningen till de berättigade. Viss del av ersättningen
skall dock inte fördelas mellan rättighetshavama utan användas för att
stödja ändamål som är gemensamma för upphovsmännen i enlighet med
vad som anges i organisationens stadgar. Det finns inte några
bestämmelser om återbetalning av ersättningen; frågan löses genom avtal
mellan kulturministeriet och organisationen. Lagstiftningen innehåller
detaljerade regler om tullkontroll, anmälningsskyldighet, redovisnings-
skyldighet, straffansvar m.m.

Motsvarande rätt till ersättning finns för utövande konstnärer och för
framställare av ljudupptagningar och bildupptagningar.

En rätt till ersättning är också knuten till försäljning av inspelnings-
utrustning.

Frankrike

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1985.

Rätt till ersättning tillkommer den upphovsman vars verk har tagits
upp på ljudanordningar. Rätten kan göras gällande gentemot den som
förvärvsmässigt framställer eller importerar ljud- eller videoband eller
liknande anordningar på vilka ljud eller bilder kan tas upp. Ersättnings-
skyldigheten inträder när den ersättningsskyldige släpper ut anord-
ningarna på marknaden. Rätten kan göras gällande endast av en organisa-
tion som representerar en väsentlig andel av upphovsmännen. Organisa-
tionen skall utbetala ersättningen till de berättigade i överensstämmelse
med den kopiering som faktiskt sker. En fjärdedel av ersättningen skall
dock inte fördelas mellan rättighetshavama utan användas för att stödja
ändamål som är gemensamma för upphovsmännen. Ersättningen skall
återbetalas bl.a. vid förvärvsmässig export av anordningar, vid pro-
fessionell användning och vid användning av syn- eller hörselskadade.
Lagstiftningen innehåller regler om straffansvar.

Motsvarande rätt till ersättning finns för utövande konstnärer och för
framställare av ljudupptagningar.

Italien

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1992.

kan tas upp. Ersättningsskyldigheten inträder när den ersättningsskyldige
säljer anordningarna till grossister. Rätten kan göras gällande endast av
en organisation som representerar en väsentlig andel av upphovsmännen
och som kontrolleras av regeringen. Organisationen skall utbetala
ersättningen till de berättigade. En tjugondei av ersättningen skall dock
inte fördelas mellan rättighetshavama utan användas för att stödja
ändamål som är gemensamma för upphovsmännen. Ersättning skall inte
betalas för professionell användning av anordningarna.

Motsvarande rätt till ersättning finns för utövande konstnärer, för
framställare av ljudupptagningar och för framställare av bildupptag-
ningar.

Nederländerna

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1991.

Rätt till ersättning tillkommer upphovsmännen. Rätten kan göras
gällande gentemot den som förvärvsmässigt framställer eller importerar
ljud- eller videoband eller liknande anordningar på vilka ljud eller bilder
kan tas upp. Ersättningen bestäms av en särskild kommission med
företrädare för berörda parter. Rätten kan göras gällande endast av en
organisation som representerar en väsentlig andel av upphovsmännen och
som justitieministeriet har godkänt. Organisationen skall utbetala
ersättningen till de berättigade. Det finns inte några bestämmelser om
återbetalning av ersättningen. Organisationer av rättighetshavare och
organisationer av användare har avtalat att ersättning inte skall betalas i
vissa fall.

Motsvarande rätt till ersättning finns för närstående rättighetshavare.

Tyskland

Lagstiftning om kassettersättning genomfördes år 1961.

Rätt till ersättning tillkommer den upphovsman vars verk är av sådant
slag att det är troligt att exemplar av verket kommer att framställas
genom inspelning från radio eller television eller överföring från ljud-
eller bildanordningar till andra sådana anordningar. Rätten till ersättning
gäller både inspelningsutrustning och tomband. Rätten kan göras
gällande gentemot den som förvärvsmässigt framställer eller importerar
inspelningsutrustning och ljud- eller videoband eller liknande anord-
ningar på vilka ljud eller bilder kan tas upp. Krav kan också under vissa
förutsättningar framställas mot återförsäljarna. Ersättningen bestäms
efter överläggningar mellan regeringen och berörda parter. Rätten kan
göras gällande endast av en organisation som representerar en väsentlig
andel av upphovsmännen och som det tyska patentverket har godkänt.
Organisationen skall utbetala ersättningen till de berättigade. Lagstift-
ningen reglerar inte fördelningen av ersättningen. Det är inte heller
föreskrivet att ett visst belopp av ersättningen inte skall fördelas mellan
rättighetshavama utan användas för att stödja ändamål som är
gemensamma för upphovsmännen. Ersättningen skall inte utgå om det

Prop. 1997/98:156

med hänsyn till omständigheterna är troligt att utrustningen eller Prop. 1997/98:156
anordningarna inte skall användas för exemplarframställning för enskilt
bruk. Ytterligare undantag gäller till följd av avtal mellan organisationer
av rättighetshavare och organisationer av användare. Lagstiftningen
innehåller detaljerade regler om anmälningsskyldighet och redovisnings-
skyldighet.

Motsvarande rätt till ersättning finns för utövande konstnärer och för
framställare av ljudupptagningar och bildupptagningar.

5.3 Införande av kassettersättning

Regeringens förslag: Det skall införas bestämmelser om kassett-
ersättning i upphovsrättslagen.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Det helt övervägande antalet remissinstanser har
tillstyrkt promemorians förslag eller lämnat det utan någon invändning.
Några remissinstanser, bl.a. Konsumentverket, Svenska Kommun-
förbundet och Svenska Magnetbandinstitutet, har avstyrkt förslaget eller
ställt sig tveksamma till det, och ett par remissinstanser har förordat att
man i vart fall avvaktar och ser om EG-kommissionen kommer med
något förslag till direktiv om kassettersättning.

Skälen för regeringens förslag: Den inskränkning i upphovsrätten
som enligt 12 § upphovsrättslagen gäller för framställning av exemplar
för enskilt bruk är väl förenlig med Bemkonventionen och våra andra
internationella åtaganden på området. Att var och en som huvudregel
skall fa framställa enstaka exemplar av verk för enskilt bruk är ett av de
grundläggande inslagen i den svenska upphovsrätten. De skäl som
anfördes vid införandet av bestämmelsen har stor bärkraft än i dag.
Denna inskränkning för enskilt bruk bör enligt regeringen göras mera
restriktiv endast om det verkligen finns tungt vägande skäl för det. Det
förhållandet att vissa upphovsmän och andra rättighetshavare förlorar
inkomster eftersom försäljningen av t.ex. cd-skivor och videofilmer
minskar utgör i sig inte anledning att skärpa förutsättningarna för
tillämpningen av 12 §. Allmänheten måste ha rimliga möjligheter att
utnyttja den digitala tekniken också för kopiering för enskilt bruk.

Det är visserligen riktigt, så som Konsumentverket och Svenska
Kommunförbundet har framhållit i sina remissyttranden, att marknads-
priset på t.ex. cd-skivor allmänt sett kan påverkas av möjligheten till
privatkopiering, varför upphovsmannen skulle kunna sägas få en viss
ersättning för kopieringen genom det pris som konsumenterna betalar.
Samtidigt är det, så som många andra remissinstanser har framhållit,
uppenbart att ett omfattande utnyttjande sker utan att rättighetshavama
far någon ekonomisk kompensation för det.

Från riksdagen har tydligt markerats att frågan om införande av en
kassettersättning är angelägen och att man där utgår från att regeringen så
snart som möjligt med beaktande av kraven på en effektiv uppbörds-

ordning återkommer till riksdagen med lagstiftningsförslag (bet. Prop. 1997/98:156
1992/93 :LU44).

Regeringen, som kan ställa sig bakom bedömningen att frågan är
angelägen, anser att det går att utforma ett ersättningssystem så att man
uppfyller kraven på en effektiv uppbördsordning. Det bör tilläggas att det
mesta talar för att EG-kommissionen inte inom överskådlig tid kommer
att lägga fram något förslag om harmonisering av de olika ersättnings-
ordningar som finns i EU:s medlemsstater. Regeringen föreslår alltså att
det införs bestämmelser om kassettersättning.

Följande utgångspunkter måste därvid gälla.

Helt avgörande är att man upprätthåller en balans mellan de olika
intressen som gör sig gällande. Vid bestämmandet av rättens närmare
utformning måste rättighetshavamas individuella intressen vägas mot de
samhällsintressen som kan vara av betydelse, varvid särskild hänsyn
måste tas till konsumenterna. Under inga förhållanden far ersättnings-
systemet ges en utformning som kunde innebära en orimlig belastning på
konsumenterna.

Det måste vidare beaktas att den grundläggande tanken med en
upphovsrättsligt förankrad rätt till ersättning för framställning av
exemplar av verk för enskilt bruk är att i viss mån kompensera
upphovsmannen för detta tillåtna förfogande över hans verk. I en del
länder har ersättningen fatt en utformning som i vissa avseenden har drag
av en offentligrättslig avgiftsordning. Man bör undvika sådana lösningar
och i stället välja en rent upphövsrättslig, dvs. civilrättslig, utformning.
En utgångspunkt för utformningen av rätten måste således vara att det är
fråga om en reglering som rör enskildas inbördes rättsförhållanden. Det
innebär i detta fall bl.a. att lagen bör ge de grundläggande reglerna om
ersättningsrätt men att systemet så långt som möjligt skall utformas så att
de enskilda genom avtal själva kan bestämma den närmare innebörden av
sina inbördes rättigheter och skyldigheter. Likaså skall utgångsläget,
precis som vid annan civilrättslig reglering, vara att det är parternas sak
att i vanlig ordning själva bevaka sina rättigheter enligt lag och träffade
avtal. Av den civilrättsliga utformningen följer också att vissa frågor kan
lösas med tillämpning av allmänna obligationsrättsliga grundsatser.
Lagen skall inte ställa upp fler föreskrifter än som verkligen bedöms vara
nödvändigt.

Likaså måste den närmare utformningen av ersättningsrätten vara klar
och enkel och passa in i det upphovsrättsliga systemet och rättsordningen
i övrigt. Det är nödvändigt att man undviker en byråkratisk ordning.
Erfarenheten från vissa andra länder visar att den risken finns, men den
visar också att det går att skapa en rimlig ordning. Samtidigt måste det
finnas ett smidigt och effektivt system för att göra gällande krav på
ersättning. Systemet skall utformas så att seriösa, ersättningsbetalande
aktörer inte drabbas av en konkurrensnackdel i förhållande till dem som
är beredda att kringgå reglerna. I kravet på en obyråkratisk ordning ligger
också att systemet skall vara kostnadseffektivt ur samhällelig synvinkel
och att således systemets kostnader i stort skall stå i en rimlig proportion
till förväntade intäkter.

Upphovsrätten är ett rättsområde där det traditionellt har funnits Prop. 1997/98:156
likartad lagstiftning i de nordiska länderna. Det är värdefullt att vi
behåller denna rättslikhet. En likartad lagstiftning har praktisk betydelse
för det kulturella utbytet i Norden och handeln mellan de nordiska
länderna. Att vi har liknande regler i Norden kan också avgöra om vi får
gehör för särskilda nordiska lösningar t.ex. vid utformningen av ett
eventuellt framtida harmoniserat ersättningssystem inom EU. Ytterligare
en grundläggande förutsättning vid den närmare utformningen av
ersättningen måste således vara att man kan uppnå så stor nordisk
rättslikhet som möjligt på området.

5.4 Rättens närmare utformning

Regeringens förslag:. Ersättning skall betalas för anordningar på
vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade
för framställning av exemplar av verk för enskilt bruk. Vissa sådana
anordningar skall undantas från ersättningsrätten, bl.a. anordningar
som skall användas för syn- eller hörselskadade. Ersättningen skall
betalas av näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar
eller importerar anordningarna. Rätten till ersättning skall tillkomma
upphovsmän till skyddade verk som sänds ut i ljudradio eller
television eller som har tagits upp på anordningar genom vilka de kan
återges. Även utövande konstnärer, framställare av ljudupptagningar,
framställare av upptagningar av rörliga bilder och fotografer skall ha
rätt till ersättning. Ersättningen skall vara två öre för vaije möjlig
upptagningsminut, dock högst sex kronor för vaije anordning. Rätten
till ersättning skall kunna göras gällande endast av sådana organisa-
tioner som företräder ett flertal ersättningsberättigade rättighetshavare.
Organisationen skall bestämma hur ersättningen skall fördelas mellan
de ersättningsberättigade. Ersättningsskyldiga näringsidkare skall
anmäla sig hos en organisation och lämna redovisning till denna.
Rätten till kassettersättning skall tillämpas på verk och prestationer
med anknytning till EES-området.

Promemorians förslag stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: När det gäller den närmare utformningen av
ersättningsrätten har samtliga remissinstanser tillstyrkt eller lämnat utan
någon invändning förslaget att ersättning skall utgå för anordningar på
vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för
framställning av exemplar av verk för enskilt bruk. Några remiss-
instanser, bl.a. Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stock-
holm, har dock föreslagit en bredare utformning av föremålet för
ersättningsrätten, och några remissinstanser som företräder rättighets-
havare har föreslagit att även ren inspelningsapparatur skall omfattas.
Förslaget att vissa anordningar för syn- och hörselskadade skall undantas
från ersättningsrätten har i stort sett gillats av remissinstanserna. Samt-
liga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan någon invändning

förslaget att ersättningen skall betalas av i vart fall näringsidkare som i
sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller importerar anordningarna.
En rad remissinstanser, inte bara organisationer som företräder
rättighetshavare utan också bl.a. Svenska Magnetbandinstitutet och
Grossistförbundet Svensk Handel, har ansett att även detaljister bör vara
ersättningsskyldiga. Andra remissinstanser, bl.a. Sveriges Köpmanna-
förbund, har instämt i promemorians bedömning att ersättnings-
skyldigheten inte bör sträckas ut till att gälla även detaljister. Samtliga
remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan någon invändning
förslaget att rätt till ersättning skall tillkomma upphovsmän till skyddade
verk som sänds ut i ljudradio eller television eller som har tagits upp på
anordningar genom vilka de kan återges. Några remissinstanser, bl.a.
Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm, har dock
föreslagit att alla upphovsmän vars verk har gjorts tillgängliga för
allmänheten skall ha rätt till ersättning. Förslaget att ersättningsrätt även
skall tillkomma utövande konstnärer, framställare av ljudupptagningar,
framställare av upptagningar av rörliga bilder och fotografer har
genomgående godtagits. Det finns dock remissinstanser, särskilt
massmedieföretag, som har ansett att radio- och televisionsföretag bör ha
rätt till ersättning redan på grund av att företagen verkställer
utsändningar, och Sveriges Advokatsamfund har förordat att vaije
företag i vars verksamhet verk framställs skall ha egen rätt till del i
ersättningen. Förslaget om ersättningens storlek har kraftigt kritiserats av
de remissinstanser som företräder rättighetshavare för att vara en alltför
låg ersättning. Förslaget att rätten skall kunna göras gällande endast av en
organisation liksom förslaget att organisationen skall bestämma om
fördelningen av ersättningen har tillstyrkts eller lämnats utan någon
invändning av remissinstanserna, dock har bl.a. Sveriges Advokat-
samfund uttryckt viss tvekan med hänsyn till risk för missbruk.
Remissinstanserna har över lag tillstyrkt förslaget att ersättningsskyldiga
näringsidkare skall anmäla sig hos organisationen och lämna redovisning
till denna, men en del remissinstanser har efterlyst straffrättsliga
sanktioner vid överträdelse. Förslaget om internationell tillämplighet av
rätten till kassettersättning har godtagits av remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: I det förra avsnittet har regeringen
föreslagit att det skall införas bestämmelser om kassettersättning, varvid
ersättningsordningen skall ges en civilrättslig utformning.

Som regeringen har påpekat är det en allmän utgångspunkt, och en
viktig sådan, att man försöker uppnå så stor nordisk rättslikhet som
möjligt på området. Många remissinstanser har också särskilt framhållit
betydelsen av detta. I Danmark, där systemet nu har fungerat i några år,
uppgick ersättningens sammanlagda belopp år 1995 till drygt 63 miljoner
kronor, varav ungefar 40 miljoner kronor utbetalades till rättighets-
havama, 20 miljoner kronor användes för gemensamma ändamål och tre
miljoner kronor avsåg den förvaltande organisationens omkostnader.
Svenska Magnetbandinstitutet har påstått att det danska systemet
fungerar dåligt eftersom det sker en omfattade privat gränshandel som
undgår ersättning. Regeringen kan inte dela den uppfattningen. Enligt
vad som upplysts vid nordiska överläggningar är de praktiska

Prop. 1997/98:156

erfarenheterna goda av den ersättningsordning som finns i Danmark. Inte Prop. 1997/98:156
heller finns det stöd för att försäljningen av ljud- och videoband har
minskat i Danmark till följd av införandet av reglerna om
kassettersättning där.

Enligt regeringens mening är det lämpligt att man vid kassett-
ersättningens närmare utformning bygger på erfarenheterna av de system
som gäller i de andra nordiska länderna med beaktande av kravet på en
civilrättslig ordning och de övriga utgångspunkter för den närmare
utformningen av ersättningsrätten som måste gälla.

Vilka verk bör omfattas av rätt till ersättning?

Rätten till ersättning bör omfatta verk som sänds ut i ljudradio eller
television och som alltså av detta skäl kan tänkas bli upptagna och verk
som har givits ut på anordningar genom vilka de kan återges, t.ex. cd,
film, videogram eller liknande anordningar. I kravet på att verket skall ha
givits ut på anordningar genom vilka verket kan återges ligger att
anordningarna med upphovsmannens samtycke skall ha förts i handeln
eller på något annat sätt spritts till allmänheten (jfr 8 § andra stycket
upphovsrättslagen).

Stockholms universitet och Handelshögskolan i Stockholm har
föreslagit att samtliga verk som gjorts tillgängliga för allmänheten skall
omfattas av ersättningsrätt. En sådan ordning, som skulle ge rätt till
ersättning t.ex. till en konstnär redan på grund av att hans tavla visas
offentligt och till en författare redan på grund av att hans bok säljs i
handeln, går enligt regeringens mening alltför långt. Konstnären och
författaren bör ha rätt till ersättning men bara om verket har sänts ut i
ljudradio eller television eller givits ut på en anordning genom vilken det
kan återges, t.ex. om konstnärens tavla har förekommit i ett speciellt
televisionsprogram om tavlan eller om författarens bok har lästs in på en
ljudkassett som säljs i handeln. Det är ju först när så har skett som
förekomsten av anordningar för ljud- eller bildupptagning får ekonomisk
betydelse för konstnären och författaren. I sammanhanget bör framhållas
att även t.ex. en datadiskett för digital upptagning är en anordning genom
vilken ett verk kan återges.

Om upphovsrättens giltighetstid har gått ut före den tidpunkt då
ersättningsrätt skulle ha uppkommit, bör det naturligtvis inte finnas
någon rätt till ersättning.

Vilka andra grupper av rättighetshavare bör ha rätt till ersättning?

Regeringens principiella ståndpunkt är att de olika grupperna av
rättighetshavare på det upphovsrättsliga området så långt som möjligt
skall behandlas lika och att inte någon grupp av närstående rättighets-
havare har intressen som är mindre skyddsvärda. Därför föreslås att rätt
till ersättning även skall gälla för utövande konstnärer, för framställare av
ljudupptagningar, for framställare av upptagningar av rörliga bilder och
för fotografer.

Några remissinstanser, främst massmedieföretag, har föreslagit att Prop. 1997/98:156
ljudradio- och televisionsföretag skall ha rätt till ersättning redan på
grund av att företagen verkställer utsändningar. Dessa företags
utsändningar är skyddade mot kopiering, ett skydd som dock gäller för
utsändningen som sådan och inte för det program som är föremål för
sändningen (se om sändningsrätten i 48 § upphovsrättslagen). Emellertid
gör sig inte de skäl som motiverar ersättningsrätt här gällande med alls
samma styrka. Genomgående inom EU synes man inte heller ha givit
någon särskild rätt till kassettersättning för företagens utsändningar.

Som regeringen ser det är det bäst om ersättningen koncentreras till
upphovsmän, utövande konstnärer, framställare av ljudupptagningar,
framställare av upptagningar av rörliga bilder och fotografer. Ljudradio
och televisionsföretag bör således inte ha någon rätt till ersättning på
grund av sin utsändningsrätt enligt 48 §. En annan sak är att ljudradio-
och televisionsföretag precis som alla andra företag, t.ex. förlag, i
enlighet med vad som ovan föreslagits har rätt till ersättning, om
företaget självt framställer upptagningar av ljud eller rörliga bilder.
Dessutom kan företagen förvärva rätt till ersättning genom avtal med
upphovsmän och andra ersättningsberättigade, t.ex. genom avtal med
producenten till ett televisionprogram, med de utövande konstnärer som
medverkar i programmet eller med de upphovsmän som har skapat de
verk som ligger till grund för programmet.

Hur bör rätten kunna göras gällande?

Rätten till ersättning tillkommer upphovsmannen själv eller dennes
rättsinnehavare, men det är inte realistiskt att överlåta till den enskilde
rättighetshavaren att kräva in ersättningen. I andra länder har man
genomgående valt att låta en organisation bevaka och förvalta rätten.
Kollektiv förvaltning av rättigheter är inte ovanlig inom upphovsrätten.
Upphovsmännens och de närstående rättighetshavamas organisationer
har i dag stor erfarenhet av hur man effektivt administrerar ersättnings-
system som rör ett mycket stort antal användare. Genom att upplåta åt en
organisation att bevaka, kräva in och betala ut ersättningen far man en
samordning som besparar de ersättningsskyldiga ett stort antal
ersättningskrav.

Regeringen föreslår att rätten till ersättning skall kunna göras gällande
endast av en organisation som företräder ett flertal av rättighetshavama.
Sålunda säkerställs att samtliga ersättningsberättigades krav görs
gällande samtidigt. En sådan reglering utesluter inte att det kan finnas
mer än en organisation som uppfyller kravet på representativitet, och
lagen kommer således inte att innebära att förvaltningen monopoliseras.

Till vilket material bör ersättning knytas?

Införandet av ersättningsordningen är motiverat av att den enskilde
upphovsmannen skall få ersättning för den framställning av exemplar av
hans verk för enskilt bruk som är tillåten enligt 12 § upphovsrättslagen.

Egentligen borde ersättningen därför principiellt sett betalas av den som Prop. 1997/98:156
med stöd av 12 § faktiskt förfogar över verket genom att framställa något
exemplar av det for sitt enskilda bruk, t.ex. den som spelar in en film från
televisionen på video eller den som kopierar en cd-skiva till en
ljudkassett. Det säger sig självt att det är praktiskt omöjligt att ordna
systemet så. Det torde inte heller finnas något land där man försökt sig på
en dylik, mera rent upphovsrättslig, utformning. Ersättningsrätten bör stå
helt fri från förfogandet över verket och i stället utformas som en vanlig
fordringsrätt på grund av lag, knuten till de föremål som kan användas
vid framställning av exemplaren.

Ersättningsrätten kan knytas antingen till inspelningsapparatur eller till
bandmaterial och annan upptagningsanordning eller till bådadera.

Några remissinstanser har föreslagit att ersättningsrätten skall gälla
både för inspelningsapparatur och för upptagningsanordningar. Att lägga
ersättningen på inspelningsapparaturen har enligt regeringens uppfattning
emellertid givna nackdelar, och man har valt den lösningen endast i ett
fåtal länder. Det är svårt att beräkna en rimlig nivå på en sådan
ersättning. En ersättning som sätts i relation till priset är knappast
tillfredsställande eftersom priset kan bero på omständigheter som är helt
ovidkommande i sammanhanget, t.ex. lyxutförande. Ofta är utrustningen
sammanbyggd med en ljudmottagare och den delen av apparaten bör inte
påverka ersättningens storlek. Det är av sådana skäl som man i nästan
alla länder har valt att i stället knyta ersättningsrätten till band och andra
upptagningsanordningar. Denna utformning har också den principiella
fördelen att ersättningen kan stå i god relation till det faktiska utnytt-
jandet av verken. Man kan dessutom komma fram till en ersättningsnivå
som inte känns betungande för den som skall betala, samtidigt som den
ändå utgör en tillräcklig kompensation till rättighetshavama. Att utforma
ersättningsrätten på detta sätt är också den lösning man har valt i bl.a.
Danmark och Finland.

Det bör inte spela någon roll vilken upptagningsteknik det rör sig om,
utan det är viktigt att såväl analoga som digitala upptagningsanordningar
omfattas. Reglerna bör utformas så att de inte utesluter andra framtida
upptagningstekniker. Föremålet för ersättningsrätten bör generellt vara
anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp. Används denna
upphovsrättsligt vedertagna terminologi (jfr t.ex. 46 § första stycket
upphovsrättslagen), så klargörs att ersättningsrätten träffar t.ex. digitala
anordningar och även apparater som i sig själva innehåller anordningar
för upptagning. Stockholms universitet och Handelshögskolan i
Stockholm har förordat att ersättningsrätten skall sträcka sig ännu längre
och gälla inte bara för anordningar på vilka ljud eller rörliga bilder kan
tas upp utan gälla alla sorters anordningar på vilka verk över huvud taget
kan tas upp. En sådan ersättningsrätt skulle emellertid träffa även t.ex.
offsetplåtar och filmer för stillbildskamera, och det är enligt regeringen
inte motiverat att ha en så vidsträckt utformning av ersättningsrätten.

Eftersom ersättningen skall utgöra en viss kompensation för den enligt
12 § upphovsrättslagen i och för sig tillåtna framställningen av exemplar
för enskilt bruk, bör rätten till ersättning inte vara knuten till andra
upptagningsanordningar än just sådana som är särskilt ägnade för dylik

framställning. Rätten bör således inte gälla för anordningar som på grund
av sitt utförande, t.ex. diktafonband med kort speltid, är oägnade för
framställning av exemplar för enskilt bruk eller för anordningar som i
praktiken mycket sällan används för framställning av exemplar av verk,
t.ex. disketter för hemdatorer och videofilm för hemvideokameror. Inte
heller bör systemet omfatta anordningar som skall användas endast i
professionella sammanhang, t.ex. anordningar som används av radio-
företag eller televisionsföretag eller av framställare av ljudupptagningar
eller som skall användas av det allmänna, t.ex. av skolor vid
undervisning.

Eftersom motsvarande ersättning i ett stort antal andra länder utgår vid
införsel till det landet, bör ersättning inte betalas för anordningar som
skall föras ut ur Sverige. Likaså anser regeringen att det är rimligt att
undanta alla anordningar som skall användas av syn- eller hörselskadade.
Synskadade använder kassetter som informationsbärare på samma sätt
som andra använder papper, och utgångspunkten måste vara att dessa
grupper av funktionshindrade inte på grund av lagen skall drabbas av
några ytterligare kostnader. I sammanhanget vill regeringen framhålla att
det, som nämnts i avsnitt 2, finns goda skäl att anpassa lagens
inskränkning för framställning av exemplar åt funktionshindrade till den
digitala tekniken. En sådan översyn pågår i Regeringskansliet.

Upphovsrättsutredningens förslag byggde på en generell rätt till
ersättning för samtliga upptagningsanordningar med ett speciellt system
för återbetalning i de fall där anordningarna sedan kom till annan
användning än för framställning av exemplar för enskilt bruk. En sådan
rätt för alla till återbetalning skulle innebära en byråkratisk hantering som
knappast stod i proportion till det återbetalade beloppets storlek och har
inte heller förordats av remissinstanserna. Det är lämpligare att det i
lagen klart och tydligt anges i vilka fall rätt till ersättning överhuvudtaget
inte föreligger. Det är den väg man valt att gå i bl.a. Danmark. I de
danska bestämmelserna har dessutom särskilt angivits att uppburen
ersättning för vissa anordningar skall återbetalas, om ersättningen erlagts
trots att ersättningsrätten i själva verket inte omfattade anordningarna och
om krav på återbetalning framställts inom en kortare tid, men det är
oklart i vilken utsträckning bestämmelserna har tillämpats i praktiken.
Enligt svensk rätt följer det redan av allmänna obligationsrättsliga
grundsatser att felaktigt erlagd ersättning i regel skall återbetalas och att
passivitet kan medföra att rätten att göra gällande återbetalning går
förlorad. Regeringen finner inte anledning att föreslå några speciella
bestämmelser om återbetalningsskyldighet.

Vem bör vara ersättningsskyldig?

Man kan se kassettersättningen som en rätt för upphovsmannen till en del
i den vinst som andra kan göra på grund av möjligheten till privat-
kopiering av hans verk. Betalningen kan rättsligt sett anses vara en form
av ersättning även om den inte utgör ett mera direkt vederlag för en
specificerad motprestation eller annat (på ett näraliggande område, se

Prop. 1997/98:156

26 j § upphovsrättslagen). Som framgår av redogörelsen för ersättnings- Prop. 1997/98:156
ordningar i andra länder ligger ersättningsskyldigheten genomgående på
den som tillverkar eller importerar anordningarna. I ett par länder, bl.a.
Finland, har man dock system där återförsäljaren är ersättningsskyldig i
de fall där tillverkaren eller importören inte har betalat ersättningen.

I Sverige finns i dag inte någon yrkesmässig tillverkare av ljudband
eller videoband, dvs. all försäljning sker efter införsel till landet. Det
finns ett begränsat antal näringsidkare som yrkesmässigt inför upptag-
ningsanordningar, men det är svårt att säga exakt hur många det rör sig
om. Det finns några grossister och ett mycket stort antal detaljister på
området. Många detaljister, t.ex. pressbyråkiosker, säljer endast ett
obetydligt antal anordningar, kanske bara ett par ljudkassetter i månaden.

Från allmän samhällssynpunkt är det utan tvekan lämpligast om en
ersättningsskyldighet av det aktuella slaget samlas på ett mindre antal
ansvariga än om den sprids ut på ett stort antal ansvariga, och enligt
regeringens mening måste det finnas mycket goda skäl för att man här
skall gå ifrån den principen.

Vid remissbehandlingen av promemorian har främst organisationer
som företräder upphovsmän och andra rättighetshavare men också t.ex.
Svenska Magnetbandinstitutet förordat ett system där tillverkare och
importörer är primärt ersättningsskyldiga men där grossister och framför
allt detaljister åläggs en subsidiär ersättningsskyldighet. Då skulle en
detaljist vara ersättningskyldig, om han inte kunde styrka att ersättning
erlagts i ett tidigare led, men ha rätt att kräva erlagd ersättning åter av
tillverkaren eller importören. Dessa remissinstanser har ansett att en
sådan konstruktion skulle vara mest effektiv. Den skulle göra det möjligt
för en förvaltande organisation att välja att framställa sina krav på
ersättning hos tillverkare, importörer, grossister eller hos alla detaljister.
Detta skulle möjliggöra en heltäckande övervakning av alla dem som
bjuder ut oinspelade anordningar till försäljning.

Emellertid måste man, som det har erinrats om vid remiss-
behandlingen, se på kravet på effektivitet inte bara ur rättighetshavamas
och importörernas synvinkel utan ur ett allmänt samhälleligt perspektiv.
Då kan man lätt se nackdelar med att gå ifrån principen att en
ersättningsskyldighet av det aktuella slaget bör samlas på ett mindre antal
ansvariga. En ersättningsskyldighet med därtill knuten redovisnings-
skyldighet för vaije liten återförsäljare av t.ex. kassettband, for vilken
ersättningsskyldigheten kanske bara uppgår till ett tiotal kronor i
månaden, står inte i samklang med kravet på en kostnadseffektiv och i
övrigt obyråkratisk ordning. Det ter sig inte rimligt att lagen ålägger
detaljister en skyldighet att bevisa att ersättning redan erlagts, särskilt
med hänsyn till de uppenbara svårigheterna för en detaljist att utreda om
ersättning verkligen betalats för en viss anordning. Också intresset av att
konsumenterna inte till slut far stå för en omotiverad del av ersättningen
talar för att ersättningsskyldigheten endast bör åvila tillverkare och
importörer. För övrigt visar erfarenheten från andra länder inte att man
måste göra även detaljister ansvariga för att fa ett system som är effektivt
för rättighetshavama. Att krav kan riktas mot ett stort antal ersättnings-
skyldiga innebär inte i sig att ersättningssystemet blir mera effektivt för

rättighetshavama än om krav kan framställas mot ett mindre antal
ersättningsskyldiga. Många goda skäl talar för att den allmänna principen
inte bör överges och att alltså ersättningsskyldigheten bör begränsas till
ett givet och mindre antal tillverkare och importörer och inte sträckas ut
till ett obegränsat och mycket större antal grossister och detaljister.

Det sagda leder regeringen till slutsatsen att kravet på ett system som
på en gång är både smidigt och effektivt blir bäst uppfyllt om
ersättningsskyldigheten som utgångspunkt åläggs endast tillverkare och
importörer. Motsvarande reglering finns i praktiskt taget alla andra
länder. Erfarenheterna från bl.a. Danmark visar att även en sådan ordning
kan utformas så att seriösa, ersättningsbetalande aktörer inte drabbas av
en konkurrensnackdel i förhållande till dem som kan vara beredda att
kringgå reglerna. En god avgränsning av ersättningsrätten är att utforma
den så att den kan göras gällande gentemot den näringsidkare som i sin
yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller till Sverige inför upptagnings-
anordningama. Därmed kommer t.ex. privat införsel av kassetter inte att
omfattas av någon ersättningsrätt.

Förslaget innebär således att lagen ger en ersättningsrätt gentemot den
näringsidkare som tillverkar eller importerar upptagningsanordningama.
Det finns emellertid inget som hindrar avtal mellan en förvaltande
organisation och t.ex. importörer och grossister om att ersättningen inte
skall betalas av importören vid införseln utan av grossisten först i ett
senare skede (se nedan).

Man kan naturligtvis aldrig utesluta att den näringsidkare som har
betalat kassettersättningen sprider ut denna kostnad, liksom alla andra
kostnader i företaget, på hela sin verksamhet och tar ut den av någon
annan, t.ex. att en ersättningsskyldig importör tar ut kostnaden av en
grossist och att denne sedan tar ut kostnaden av detaljisterna som för
över den till konsumenterna. Även om det av lagen klart och tydligt
framgår för vilka anordningar ersättning inte skall utgå, kan i praktiken
effekten bli att en del av kostnaden slutligt stannar hos någon som
använder den inköpta anordningen till något annat än att framställa
exemplar av verk för sitt enskilda bruk. En särskild ordning med
skyldighet till återbetalning i sådana fall måste avvisas. Att en del av
kostnaden slutligt hamnar på någon som inte framställer exemplar för
enskilt bruk går inte att undvika utan ligger i själva verket i systemets
natur där ersättningsskyldighet inte är knuten till det faktiska förfogande
över verket som sker utan till att anordningarna tillverkas eller
importeras.

Hur stor bör ersättningen vara?

Från något håll har förordats att ersättningens storlek avgörs genom
förhandlingar mellan rättighetshavama och de ersättningsskyldiga
näringsidkarna. Regeringen kan inte hålla med om det. Även andra
intressen än dessa parters gör sig ju gällande, t.ex. hänsyn till
konsumenter och till marknadsförhållandena i stort. Också andra skäl
talar för att ersättningens storlek bör fastställas i lagen. Om parterna inte

Prop. 1997/98:156

kom överens om ersättningen, skulle tvisten få avgöras av domstol eller
skiljenämnd. Detta är emellertid knappast lämpligt. Det synes inte
möjligt att ens motivvis ge tillräcklig ledning for bedömningen och denna
riskerar då att bli skönsmässig och oförutsebar. Det föreslås därför att
ersättningens storlek anges i lagen, vilket också praktiskt taget alla
remissinstanser förordat.

Ersättningens storlek bör lämpligen vara knuten till den möjliga
upptagningstiden på anordningen. Att det på marknaden finns upptag-
ningsapparater med flera upptagningshastigheter föranleder inte någon
annan bedömning. Som regeringen återkommer till bör det sättas ett tak
för ersättningens storlek och därmed löser man problemet med att det för
vissa digitala upptagningsanordningar är svårt att fastställa en möjlig
upptagningstid.

I promemorian föreslogs att ersättningen skulle vara två öre per möjlig
upptagningsminut på en anordning, dvs. 1 krona 20 öre för ett kassett-
band på 60 minuter. De remissinstanser som företräder rättighetshavare
har haft starka invändningar mot förslaget och ansett att ersättningen
måste sättas avsevärt högre, varvid det har framhållits att den i pro-
memorian föreslagna ersättningen skulle vara den lägsta i Norden och
bland de allra lägsta inom EU.

Det bör klarläggas att kassettersättningen inte är gottgörelse för någon
”skada” som drabbat rättighetshavama, vilket en del remissinstanser har
sett den som, men ersättningen bör naturligtvis ändå vara så stor att den
kan sägas utgöra en skälig kompensation till dem. Som regeringen
tidigare har framhållit får emellertid inte ersättningssystemet utformas så
att det skulle innebära en orimlig belastning på konsumenterna, vilka
riskerar att i slutändan få bära en del av kostnaden. Det är helt avgörande
för ersättningssystemets genomförande att ersättningsbeloppet är
måttligt. Det måste också beaktas att en alltför hög ersättning kan ha en
skadlig inverkan på företagens inbördes konkurrensförhållanden, vilket
har framhållits vid remissbehandlingen, och även inverkan på andra men
näraliggande marknader. Exempelvis används tomkassetter regelmässigt
som lockvara av stora skivaffärer. Det ligger i sakens natur att en hög
ersättning också kan inbjuda till kringgående av ersättningsskyldigheten,
vilket skulle medföra att seriösa ersättningsbetalande aktörer drabbades
av en konkurrensnackdel.

Enligt regeringens mening är en lämplig utgångspunkt att rättighets-
havama skall få en ersättning som ligger i nivå med vad som i genom-
snitt gäller inom EU.

Inom EU har Belgien och Tyskland de lägsta ersättningsbeloppen på
ljudupptagningar. De högsta beloppen finns i Finland och Danmark. Det
genomsnittliga ersättningsbeloppet på ljudupptagningar inom EU är
ungefär ECU 0,2 för varje inspelningstimme, dvs. knappt två kronor.
Detta belopp avser emellertid inte enbart ersättning till rättighetshavama
utan i beloppet ingår också regelmässigt en viss del som inte utbetalas till
rättighetshavama utan som används för andra ändamål, bl.a. allmänna
utbildningsinsatser och stipendier till behövande konstnärer, t.ex. i
Finland upp till sextio procent av ersättningen och i Danmark en
tredjedel.

Prop. 1997/98:156

För svensk del bör, som tidigare har berörts, ersättningsordningen
utformas på civilrättslig grund utan offentligrättsliga inslag. Av kravet på
en civilrättslig ordning följer att all ersättning bör utbetalas till de
enskilda ersättningsberättigade. Det bör således inte föreskrivas i lagen -
vilket är fallet i många länder och har föreslagits av bl.a. Statens
kulturråd - att en förvaltande organisation skall underlåta att fördela en
viss del av ersättningen och i stället använda denna ersättning för
gemensamma ändamål. En sådan ordning skulle vara olämplig eftersom
ersättningen då fick en ”skattekaraktär”. I likhet med vad som gäller på
andra områden bör i stället lagen lämna det öppet for rättighetshavama
att komma överens med organisationen, genom medlemskap i denna eller
genom särskilda avtal, om att en viss del av deras ersättning inte skall
utbetalas utan användas för andra ändamål, t.ex. utbildningsinsatser,
stipendier eller bidrag till nyskapande projekt med begränsat marknads-
underlag.

För att fa ett rättvisande mått på nivån på den genomsnittliga ersättning
som verkligen betalas ut till rättighetshavama inom EU måste ett avdrag
göras for en så stor del av det formella ersättningsbeloppet som kan antas
svara mot de kollektiva avsättningarna. Med beaktande av detta synes en
ersättning på drygt en krona för varje möjlig upptagningstimme vara ett
väl avvägt belopp. Vid den bedömningen har hänsyn tagits till de svenska
marknadsförhållandena, bl.a. priset på anordningarna och antalet sålda
anordningar.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att ersättning skall betalas
med två öre för vaije möjlig upptagningsminut på anordningarna. Om det
skulle visa sig att även den ersättningen skulle orimligt drabba
konsumenterna eller få en skadlig inverkan på marknaden, kan man
behöva överväga om beloppet måste sättas lägre.

Inte minst med hänsyn till att upptagningsanordningamas kapacitet
utvecklas genom ny teknik bör ett tak sättas för ersättningen. För vissa
digitala anordningar kan det vara svårt att fastställa en speltid i egentlig
mening. Regeringen föreslår att ersättningen aldrig skall överstiga sex
kronor för vaije anordning.

I andra länder har ett högre ersättningsbelopp fastställts för upptag-
ningsanordningar för rörliga bilder än för upptagningsanordningar för
ljud, och flera av de organisationer som företräder rättighetshavare har
föreslagit att detta görs i Sverige. Det är emellertid svårt att hitta några
egentligen hållbara argument för att ersättningen skall vara högre för en
del anordningar än för andra. En skillnad i ersättningsnivå skulle för
övrigt leda till tillämpningssvårigheter och slå fel med hänsyn till att
digital teknik suddar ut gränserna mellan anordningarnas användnings-
områden. Enligt regeringens uppfattning bör samma ersättning gälla för
alla slags upptagningsanordningar.

Vad bör gälla om uppbörden av ersättningen?

Som har uttalats från riksdagen måste det finnas möjlighet till en effektiv
uppbörd av ersättningen. Regeringen har ovan föreslagit att krav på

Prop. 1997/98:156

ersättning skall kunna göras gällande endast av en organisation, att Prop. 1997/98:156
ersättningsskyldigheten skall ligga endast på näringsidkare som i sin
yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller inför anordningarna, att det klart
och tydligt skall anges vilka anordningar som omfattas av ersättningsrätt,
att det inte skall ges några särskilda regler om ett återbetalningssystem,
att det i lagen skall anges hur stor ersättningen är och att samma
ersättning skall gälla för alla slags anordningar. En sådan ordning
underlättar mycket en effektiv uppbörd av ersättningen. I enlighet med de
principer som skall bära upp ersättningsordningen bör berörda parter
genom avtal själva bestämma den närmare innebörden av sina inbördes
rättigheter och skyldigheter och bör det vara deras sak att i vanlig
ordning själva bevaka sina rättigheter enligt lag och träffade avtal. För att
säkerställa en effektiv ordning behövs dock vissa ytterligare föreskrifter
om uppbörden.

Av lagen måste framgå när en fordran på ersättning uppkommer, och i
likhet med vad som gäller i bl.a. Danmark bör fordringsrätten uppkomma
den dag anordningarna tillverkas eller infors i landet. Det kan visa sig att
det av praktiska skäl är lämpligt att ersättningen inbetalas periodvis, t.ex.
en gång i månaden eller en gång i kvartalet, eller först vid leverans till
grossister. Parterna bör ha möjlighet att fritt komma överens om när
ersättningen skall betalas in till organisationen. Några bestämda
förfallodagar föreslås inte. Det innebär att, om partema inte har avtalat en
förfallotid, så är näringsidkaren skyldig att betala ersättningen när
organisationen kräver det och har rätt att betala den när han själv vill.

För att en förvaltande organisation effektivt skall kunna ta till vara
rättighetshavamas intressen bör näringsidkaren vara skyldig att anmäla
sig hos organisationen. Organisationen kan säkerställa att ersättnings-
skyldiga näringsidkare anmäler sig t.ex. genom avtal med ansvariga
branschorganisationer varigenom dessa åtar sig att se till att anmälnings-
skyldigheten sköts på ett riktigt sätt.

För att en förvaltande organisation skall ha goda möjligheter att
kontrollera att ersättningen betalas bör en ersättningsskyldig närings-
idkare vara redovisningsskyldig gentemot organisationen. Redovisnings-
skyldigheten bör omfatta alla de uppgifter som krävs för att organisa-
tionen skall kunna bestämma hur stor rätt till ersättning som föreligger
och vem som har rätt till ersättningen. Näringsidkaren bör därför vara
skyldig att redovisa det antal anordningar som tillverkats eller införts till
landet, det antal anordningar som enligt näringsidkaren inte omfattas av
rätt till ersättning, anordningarnas upptagningstid och den tidpunkt då
anordningarna framställdes eller infördes. Om felaktiga uppgifter lämnas
i redovisningen, kan ansvar komma i fråga t.ex. enligt bestämmelserna
om bedrägeri och annan oredlighet i 9 kap. brottsbalken under de
förutsättningar som anges där. Liksom i andra fall innebär redovis-
ningsskyldigheten i detta fall att näringsidkaren måste ha tillgång till och
således bevara de handlingar som behövs för att han skall kunna fullgöra
sin skyldighet, t.ex. erforderliga räkenskaper om framställning och
införsel av anordningar. Det är inte nödvändigt med särskilda bestäm-
melser om detta. Det finns inte skäl att i lagen ange när redovisningen
skall lämnas, utan organisationen bör ha rätt att få redovisningen när den

begär detta. Det kan förutses att parterna kommer överens om att Prop. 1997/98:156
redovisningen skall lämnas periodvis, t.ex. i samband med överenskomna
ersättningsperioder.

Enligt regeringens mening kan det inte anses stå i samklang med
systemets civilrättsliga karaktär att en förvaltande organisation har några
särskilda befogenheter, t.ex. rätt att göra kontrollbesök hos ersättnings-
skyldiga näringsidkare, eller att grossister och detaljister enligt lag är
skyldiga att upplysa organisationen om varifrån de förvärvat upptag-
ningsanordningar, vilket har efterlysts av några remissinstanser. Andra
regler bör inte gälla för fordran på kassettersättning än vad som allmänt
gäller för civilrättsliga anspråk. De allmänna reglerna ger organisationen
tillräckliga möjligheter att bevaka rättighetshavamas fordran på
ersättning. Exempelvis kan en förvaltande organisation med tillämpning
av bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i tvistemål trygga att en
ersättningsskyldig näringsidkare fullgör vad som åläggs honom i ett
kommande domstolsavgörande. För att säkerställa en kommande
utmätning kan domstol förordna om kvarstad enligt 15 kap. 1 § rätte-
gångsbalken. Med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken har domstolen en
mera allmän rätt att besluta om lämpliga säkerhetsåtgärder. Åtgärder av
detta slag kan beviljas omedelbart utan att näringsidkaren har beretts
tillfälle att yttra sig, om det är fara i dröjsmål. Också andra allmänna
regler kan tillämpas av organisationen. Om näringsidkaren t.ex. innehar
räkenskapshandlingar som kan ha betydelse som bevis för fordran på
kassettersättning, är han skyldig att förete dem i enlighet med vad som
sägs i 38 kap. 2 § rättegångsbalken och domstol kan vid vite förelägga
honom att göra det.

Utgångspunkten bör vara att ersättningsskyldigheten skall vila på den
näringsidkare som tillverkat eller importerat upptagningsanordningama,
men det bör inte finnas några hinder för avtal mellan en förvaltande
organisation och t.ex. importörer och grossister om att ersättningen inte
skall betalas av importören vid införseln utan av grossisten först i ett
senare skede. I organisationens förvaltande roll far anses ligga att den
kan acceptera att tillverkaren eller importören befrias från ersättnings-
skyldigheten och att i stället en grossist eller någon annan åtar sig
skyldigheten. Olika villkor kan sättas upp för en sådan överens-
kommelse, t.ex. att grossisten skall anmäla sig hos organisationen och
avge redovisning till denna. I själva verket torde det många gånger ligga i
parternas intresse att denna typ av överenskommelser träffas. Att sådana
överenskommelser blir möjliga följer redan av det föreslagna ersättnings-
systemets civilrättsliga natur. I bl.a. dansk lag har vissa föreskrifter givits
i saken, t.ex. att ersättning inte skall betalas för anordningar som lämnas
till den som anmält sig hos förvaltande organisation. Sådana särskilda
bestämmelser synes inte vara nödvändiga för svensk del.

Regeringen instämmer med remissinstansernas uppfattning att lagen
inte bör ställa upp några ytterligare närmare bestämmelser om hur
uppbörden skall gå till. Det är lämpligast att partema, precis som vid
annan civilrättslig lagstiftning, far frihet att själva reglera vad som bör
gälla i dessa avseenden. Kravet på en effektiv ordning uppfylls bäst om
man överlåter till dem att själva bestämma den närmare utformningen av _

2 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 156

uppbörden. Genom sådana överenskommelser kan de berörda parterna på
egen hand gemensamt bestämma detaljerna för hur uppbörden skall gå
till så att ordningen blir effektiv och smidigt anpassad till deras
förutsättningar och till de rådande marknadsförhållandena. Det kan
förutses att branschorganisationer på området finner anledning att
medverka vid dylika överenskommelser, och vid remissbehandlingen har
upplysts att diskussioner redan har inletts om överenskommelser. I
avtalen kan parterna reglera när och hur ersättningen skall betalas samt
en rad andra frågor, t.ex. vilken dokumentation som skall godtas om att
det finns förutsättningar för att undanta anordningar från ersätt-
ningsrätten och vilka specifika uppgifter som skall anges vid anmälan
och redovisning. Överenskommelser mellan en förvaltande organisation
och en branschorganisation kan medföra att regleringen far ett generellt
genomslag och således kommer att tillämpas också av sådana ersätt-
ningsskyldiga näringsidkare som organisationen inte har någon direkt
kontakt med. De lagbestämmelser som har föreslagits ovan är enligt
regeringens uppfattning tillräckliga för att organisationen effektivt skall
kunna kräva in ersättningen för det fall det inte föreligger någon
överenskommelse om detaljerna för uppbörden.

Hur bör ersättningen fördelas?

En förvaltande organisation bör ha till uppgift att betala ut den insamlade
ersättningen till de ersättningsberättigade rättighetshavama, dvs. till dem
vars skyddade verk eller prestationer sänds ut i ljudradio eller television
eller givits ut på anordningar genom vilka de kan återges. Tanken är att
ersättningen skall fördelas så att fördelningen i vidast möjliga omfattning
motsvarar den kopiering som faktiskt sker. Övervägande skäl talar för att
det inte i lagen anges hur medlen skall fördelas till de ersättnings-
berättigade. Som regeringen ser saken är det lämpligare att den för-
valtande organisationen far bestämma principerna för hur fördelningen
skall göras. I lagen bör dock föreskrivas att rättighetshavare som inte
företräds av organisationen skall vara likställda med rättighetshavare som
organisationen företräder. I detta ligger, som Konkurrensverket har
berört i sitt remissyttrande, att organisationen måste redovisa principerna
för fördelningen på ett så klart och tydligt sätt att utomstående
rättighetshavare har verklig möjlighet att avgöra om de behandlas lika
eller inte.

Med tillämpning av fastställda fördelningsprinciper och med ledning
av erhållna uppgifter om t.ex. radiosändningars innehåll och sålda skivor
kan organisationen fördela ersättningen mellan de rättighetshavare som
har rätt till den. Det säger sig självt att det är ett stort arbete att samla in
erforderliga uppgifter och fördela ersättningen till de ersättnings-
berättigade. Det kan förutses att organisationen måste ha tillgång till
omfattande register och utnyttja digital teknik för hanteringen. Erfaren-
heterna från andra länder och av den fördelning som i dag i Sverige sker
genom olika organisationer av upphovsrättslig ersättning visar dock att
rättvisa, billiga och smidiga system för fördelningen kan upprättas.

Prop. 1997/98:156

Vad en förvaltande organisation bestämmer om den närmare fördel-
ningen av ersättningen kommer att få giltighet mot de rättighetshavare
som står utanför organisationen. En sådan reglering kan inte anses
innebära någon otillåten överlåtelse av normgivningsmakt till enskilda
rättssubjekt utan är förenlig med 8 kap. 2 § regeringsformen och dess
grunder (jfr prop. 1979/80:132 s. 136 f. [Lagrådet] och s. 153 f.
[föredraganden]). Riksdagen har flera gånger accepterat att beslut eller
överenskommelser av denna art får giltighet mot tredje man, dvs. trots att
det inte är möjligt att grunda giltigheten på en avtalskonstruktion (på ett
näraliggande område, se avtalslicensbestämmelsema i 26 i § upphovs-
rättslagen).

En förvaltande organisation bör ha rätt att förbehålla sig en skälig
ersättning för sina omkostnader. Det ligger i sakens natur att omkost-
naderna för organisationen är högre i ett uppbyggnadsskede än vad de är
när systemet har fungerat en tid. I Danmark går ungefär fem procent av
den totala ersättningen till den förvaltande organisationens omkostnader.

Regeringens förslag innebär att en förvaltande organisation skall
fördela all ersättning till de ersättningsberättigade rättighetshavama med
undantag endast för en skälig ersättning till organisationen för dess
omkostnader och att vid fördelningen de rättighetshavare som står
utanför organisationen skall behandlas lika med organisationens egna
medlemmar. Det föreligger därmed inte någon risk för att medlen
konsumeras i organisationens egen allmänna verksamhet eller för att
utomstående rättighetshavare diskrimineras.

Bör rätten kunna överlåtas?

I promemorian föreslogs att rätten till ersättning skulle kunna överlåtas.
Förslaget har föranlett viss kritik från organisationer som företräder
rättighetshavare.

Till skillnad från vad som gäller för rätten enligt 26 j § upphovs-
rättslagen till ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk
motiverar enligt regeringens uppfattning sociala skäl inte att rätten till
kassettersättning ej skall kunna överlåtas. Det finns inget som motiverar
att rättighetshavaren inte bör fritt kunna utnyttja det fulla värdet av
ersättningsrätten genom att överlåta den till andra, t.ex. i samband med
överlåtelse helt eller delvis av förfoganderätten enligt 2 §. Som tidigare
har framhållits bör t.ex. företag kunna förvärva rätt till kassettersättning
genom avtal med upphovsmän och andra ersättningsberättigade.
Regeringen har således i denna fråga ingen annan uppfattning än den som
kommit till uttryck i promemorian.

Bör några särskilda ansvarsregler gälla?

Att inte betala ersättningen innebär inte något intrång i den till verket
knutna upphovsrätten och kan därmed inte bestraffas enligt det allmänna
straffstadgandet i 53 § upphovsrättslagen. Det finns knappast något
behov av särskilda straffbestämmelser i saken. Allmänt sett vore det

Prop. 1997/98:156

också olämpligt att bestraffa en underlåtenhet att uppfylla en rent Prop. 1997/98:156
civilrättslig förpliktelse att betala ersättning.

Regeringen finner inte heller skäl att låta skyldigheterna att anmäla sig
hos organisationen och avge redovisning till denna vara straff-
sanktionerade, vilket några remissinstanser har förordat. Som tidigare har
påpekats kan organisationen bevaka att anmälningsskyldigheten fullgörs
t.ex. genom avtal med ansvariga branschorganisationer. För det fall en
viss tillverkare eller importör ändå skulle vägra att fullgöra sin
anmälnings- eller redovisningsskyldighet kan organisationen säkerställa
sin rätt enligt vanliga regler, vad gäller redovisningsskyldigheten t.ex.
med handräckning enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning eller genom ett vitesföreläggande av domstol i en dom
på fullgörande av skyldigheten.

Internationell tillämplighet

I likhet med vad som gäller för själva upphovsrätten bör rätten till
kassettersättning för upphovsmän tillämpas på verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Rätten till ersätt-
ning för utövande konstnärer och fotografer bör tillämpas på
framföranden och bilder av den som är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Rätten till ersättning för framställare av
ljudupptagningar och för framställare av upptagningar av rörliga bilder
bör tillämpas på upptagningar av den som är svensk medborgare eller
svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.

Av principen om icke-diskriminering inom EES följer att den som är
medborgare i ett EES-land skall behandlas som om han vore svensk
medborgare och att en juridisk person från ett EES-land skall behandlas
som en svensk juridisk person (se artikel 6 i Romfördraget och artikel 4 i
EES-avtalet; jfr 1 § andra stycket internationella upphövsrättsförord-
ningen). Detta innebär att rätten till ersättning skall tillämpas på verk och
prestationer med sådan anknytning till andra EES-länder. Den som är
medborgare i ett EES-land kommer följaktligen alltid att ha rätt till
kassettersättning, dvs. även om motsvarande ersättningsbestämmelser
inte finns i hans eget land.

Det har gjorts gällande att principen om nationell behandling i
Bemkonventionen skulle kräva att regler om kassettersättning måste
strikt tillämpas också med avseende på alla andra länder inom
Bemunionen. Om rätten till ersättning skulle tillämpas fullt ut med
avseende på andra unionsländer kommer den största delen av
ersättningen att röra just sådana utländska verk. Det kunde innebära att
kassettersättningen betalades av svenska konsumenter men fördes ut ur
landet till vissa grupper av utländska rättighetshavare, främst stora
skivbolag och filmbolag, utan att svenska rättighetshavare hade någon
motsvarande rätt till ersättning från det andra landet. Vissa författare har
hävdat en sådan strikt tolkning av konventionens princip om nationell
behandling (se bl.a. Dillenz, tidskriften Copyright, 1990, s. 186 f., och
Davies m.fl., Music and Video Private Copying, London, 1993, s. 215 f).

Andra författare har haft en annan, mera nyanserad uppfattning (se bl.a. Prop. 1997/98:156
Kamell i Festskrift till Lars Hjemer). Upphovsrättsutredningen ansåg för
sin del att konventionen inte gav en skyldighet att låta även utländska
rättighetshavare få del av ersättningen (se SOU 1983:65 s. 119 f.). Den
bedömningen gjordes också i promemorian och har överlag gillats av
remissinstanserna.

Man kan naturligtvis alltid diskutera hur Bemkonventionens princip
om nationell behandling bör tolkas i detta avseende. Vad saken nu dock
gäller är om regeringen här skall föreslå bestämmelser som innebär att
kassettersättning skall tillämpas fullt ut med avseende på andra länder.
Det skall därvid beaktas att det rör sig om tillämpningen av en
grundläggande princip i ett internationellt avtal som tillkommit under ett
komplicerat förhandlingsarbete och där principen naturligen har givits en
allmänt hållen lydelse for att man skulle kunna nå politisk enighet om att
texten slutligt skulle antas. Konventionen med principen om nationell
behandling har dessutom varit i kraft i mer än 100 år och ett mycket stort
antal länder är i dag unionsländer och nästan alla av dem har anslutit sig
forst efter hand. Det finns inte heller något rättsligt avgörande om vad
som skall gälla i frågan. Vid sådana förhållanden är det i vanlig ordning i
första hand unionsländema själva som har att tolka innebörden av sina
åtaganden i enlighet med reglerna om tolkning av traktater i 1969 års
Wienkonvention om traktaträtten. Liksom andra traktater skall Bem-
konventionen tolkas efter sin lydelse och det skall tillmätas betydelse om
en viss tolkning har givits konventionen av ett större antal unionsländer.
Vid en tillämpning av dessa regler om traktaters tolkning står det klart att
påståendet om en strikt skyldighet att tillämpa kassettersättningen mot
alla unionsländer inte har tillräckligt stöd vare sig i konventionens
lydelse eller i unionsländemas handlande.

Artikel 5.1 i Bemkonventionen lyder: ”1 fråga om de verk med
avseende på vilka upphovsmännen är skyddade enligt denna konvention
åtnjuter de i alla andra unionsländer än verkets hemland såväl de
rättigheter som vaije lands lagar för närvarande tillerkänner eller
framdeles kan komma att tillerkänna landets egna medborgare som de
rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av denna konvention.”

Enligt Bemkonventionen är unionsländema således skyldiga att ge
upphovsrättsligt skydd åt verk från andra unionsländer på samma sätt
som man skyddar egna verk. Konventionen ger möjlighet att göra vissa
inskränkningar i rätten till verket, bl.a. för framställning av exemplar för
enskilt bruk, men föreskriver att inskränkningarna i så fall måste gälla
lika också gentemot utländska verk. Särskilt med beaktande av konven-
tionens syfte ger dess lydelse närmast vid handen att den skyddar
upphovsmannens rätt till sitt verk, alltså den immateriella egendoms-
rätten, men inte alla de olika fordringsrätter en upphovsman kan ha på
grund av lag eller som han kan ha förvärvat genom avtal och vilka inte är
knutna till ett förfogande över verket som omfattas av upphovsrätten.
Sådana fordringsrätter behandlas inte alls i konventionen med ett enda
uttryckligt undantag, nämligen när det gäller rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av exemplar av konstverk där konventionen särskilt
föreskriver att den rätten skall ges till andra unionsländer men bara under ,

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 156

förutsättning av att det andra landet ger en motsvarande ersättningsrätt
(artikel 14 ter). Den kassettersättningsordning som föreslås i
propositionen ändrar inte vad som gäller om förfogandet över det
upphovsrättsligt skyddade verket; det är inte en förutsättning för
framställning av exemplar av verket för enskilt bruk att ersättning har
betalats. Det rör sig i stället om en vanlig fordringsrätt, låt vara
motiverad av bl.a. ett kulturpolitiskt intresse av att ge upphovsmän och
andra en kompensation för förlorade inkomster.

Regeringen drar alltså slutsatsen att Bemkonventionen inte nödvän-
digtvis måste tolkas så att den innebär en rättslig skyldighet att behandla
medborgare från andra unionsländer på samma sätt som svenska
medborgare när det gäller kassettersättningen. Av betydelse är natur-
ligtvis också att många andra unionsländer gör den tolkningen av sina
åtaganden enligt konventionen, t.ex. Danmark och Finland men också
andra länder inom EU, och tillämpar konventionen i enlighet därmed.
Inte heller Romkonventionen måste ges en sådan tolkning.

Frågan aktualiseras även av Avtalet om handelsrelaterade aspekter av
immaterialrätter (TRIPs), men, som Kommerskollegium har framhållit,
regleras kassettersättning inte heller av det avtalet. Enligt artikel 3 i
avtalet skall varje land som är medlem av Världshandelsorganisationen
(WTO) medge andra medlemmars rättssubjekt en behandling som inte är
mindre förmånlig än den som dess egna rättssubjekt medges. Detta gäller
emellertid endast med avseende på det skydd för immaterialrätter som
regleras i TRIPs-avtalet, och avtalet ger inte några ytterligare här
relevanta rättigheter än vad som följer av Bemkonventionen och
Romkonventionen. Inte heller TRIPs-avtalets regler om mestgynnad-
nationsbehandling medför att rätten till kassettersättning behöver ges till
rättssubjekt hemmahörande i annat WTO-land på grund av avtalet. Enligt
artikel 4 i avtalet skall visserligen varje rättighet som medges något annat
medlemslands rättssubjekt ovillkorligt medges alla andra medlemmars
rättssubjekt, men detta gäller endast beträffande skyddet för
immaterialrätten som sådan och dessutom uttryckligen inte rättigheter
som härrör från internationella avtal om skydd för immaterialrätter som
trätt i kraft före avtalets ikraftträdande. Att rätt till ersättning ges till
andra EES-länders rättssubjekt enligt 1 § andra stycket internationella
upphovsrättsförordningen grundas just på sådana avtal, nämligen på
EES-avtalets och Romfördragets principer om icke-diskriminering.
TRIPs-avtalets regler om mestgynnadnationsbehandling omfattar alltså
inte kassettersättningen.

Det anförda innebär att regeringen inte föreslår några bestämmelser om
att kassettersättningen skall tillämpas fullt ut med avseende på andra
länder. Att rätt till ersättning skall ges till dem som har anknytning till
EES-området följer av principen om icke-diskriminering gentemot
sådana personer och är redan reglerad i 1 § andra stycket internationella
upphovsrättsförordningen. Om det skulle komma att visa sig att det trots
regeringens bedömning ändå följer av Sveriges internationella åtaganden
att rätt till kassettersättning måste ges fullt ut till andra länder - t.ex. att
ett avgörande rörande TRIPs-avtalet av det permanenta överprövnings-
organet i WTO måste ges den innebörden - då kan regeringen föreslå

Prop. 1997/98:156

riksdagen erforderliga ändringar i upphovsrättslagen eller själv med stöd
av 62 § i den lagen meddela de nödvändiga föreskrifterna.

Med detta har regeringen givetvis inte uteslutit att det kan vara väl
motiverat att i Sverige, liksom i många andra länder, ge rätt till ersättning
också åt rättssubjekt från länder utanför EES om det föreligger
ömsesidighet, dvs. om svenska rättssubjekt har motsvarande rätt till
ersättning i det andra landet. Med hänsyn till frågans art bör det i gängse
ordning ankomma på regeringen att bedöma saken och med stöd av 62 §
upphovsrättslagen meddela erforderliga föreskrifter. Vid den bedöm-
ningen kan regeringen beakta svenska rättighetshavares intresse av att få
tillgång till ersättning från andra länder och intresset av att inte en
orimligt stor del av den svenska ersättningen förs ut från landet, liksom
de allmänna samhällsintressen som gör sig gällande.

Förhållandet till rättsordningen i övrigt

De föreslagna bestämmelserna om kassettersättning innebär en skyldig-
het för vissa enskilda - tillverkare och importörer av kassettband - att
betala en ekonomisk ersättning till vissa andra enskilda, främst
upphovsmän och utövande konstnärer. Konstruktionen har dock vissa
särdrag som gör det motiverat att närmare analysera dess rättsliga
karaktär.

Betalningsskyldigheten är inte kopplad till någon direkt motprestation
från upphovsmännens sida. Således är det inte fråga om något vederlag
av det slag som normalt ingår i en avtalsrättslig förpliktelse.

Att importera eller tillverka kassettband är en verksamhet som inte
fordrar upphovsmannens tillstånd. En sådan åtgärd utgör alltså inte något
intrång i upphovsrättslagens mening. Den föreslagna kassettersättningen
skall alltså inte sammanblandas med skadestånd på grund av
upphovsrättsintrång.

Eftersom kassettersättningen inte är vare sig något obligationsrättsligt
vederlag eller skadestånd, skulle det kunna förefalla som om det
egentligen är fråga om en offentligrättslig pålaga och inte en civilrättslig
betalningsförpliktelse. Från konstitutionell synpunkt har den distink-
tionen betydelse för om en regel om kassettersättning skall anses vara en
sådan föreskrift som avses i 8 kap. 2 § regeringsformen, eller om det är
3 § i samma kapitel som är tillämplig.

De föreslagna reglerna rör emellertid inte förhållandet mellan enskilda
och det allmänna utan utgör bestämmelser om enskildas ekonomiska
förhållanden inbördes. Att civilrättsliga anspråk uppkommer direkt på
grund av lag är i sig inte något nytt. Rättigheter och skyldigheter kan
tillskapas genom lag utan att de förutsätter vare sig någon skadestånds-
grundande handling eller något avtalsförhållande mellan den berättigade
och den förpliktade. Så är fallet med så vitt skilda institut som
exempelvis familj erättsliga underhållsbidrag och skyldighet att betala
ersättning för inkassoåtgärder (12 § inkassolagen [1974:182]).

Trots detta är kassettersättningen litet speciell då det inte finns någon
tydlig affärsmässig, personlig eller annan faktisk relation mellan den

Prop. 1997/98:156

berättigade och den förpliktade. Ersättningsskyldighet föreslås ju upp-
komma inte vid den faktiska kopieringen av upphovsmannens verk utan
redan vid tillverkningen eller importen av kopieringsanordningar. Något
som också kan framstå som en smula udda i ett civilrättsligt sammanhang
är att den enskilda upphovsmannen inte på egen hand skall få kräva in sin
ersättning, utan att rätten skall kunna göras gällande endast av en
organisation.

Dessa särdrag måste emellertid ses mot bakgrund av upphovsrättens
speciella karaktär. Av praktiska skäl måste rättigheterna i vissa
sammanhang utövas i kollektiva former.

Som regeringen har varit inne på ligger liknande överväganden bakom
bestämmelserna i 2 a kap. upphovsrättslagen om rätt till ersättning vid
vidareförsäljning av exemplar av konstverk, men det är svårt att hitta en
motsvarande lagstadgad ersättningsordning utanför upphovsrätten.
Däremot är det inte alls ovanligt att organisationer och andra parter
genom avtal själva kommer överens om att även den som indirekt har
nytta av ett värde som någon annan har skapat får ersättning av denne,
dvs. samma tankegångar som bär upp kassettersättningen. Som framgår
av redogörelsen i avsnitt 5.2 finns sedan länge bestämmelser om
kassettersättning inte bara i Norden utan i ett stort antal andra jämförbara
länder, däribland de flesta av EU:s medlemsstater.

Det kollektiva utövandet av rättigheten ändrar inte på det förhållandet
att det föreslagna systemet innebär en sådan reglering av rättsförhållandet
mellan enskilda som avses i 8 kap. 2 § regeringsformen. Det är alltså inte
fråga om någon skatt eller offentligrättslig avgift utan en rent
privaträttslig betalningsförpliktelse.

I detta sammanhang skall också framhållas att förslaget inte i något fall
ger organisationen en egen rätt till medlen, låt vara att en liten del skall
gå till denna för att täcka dess omkostnader. Förslaget innebär också att
ersättningsrätten skall tillkomma de upphovsmän vars verk vid ett visst
givet tillfälle har sänts ut i radio eller TV eller som har getts ut på
anordningar genom vilka de kan återges. Ersättningsrätten förutsätter
således att ett skyddat förfogande över verket har ägt rum, t.ex. att ett
musikstycke har spelats i radio. Upphovsmän i allmänhet är inte
ersättningsberättigade, utan rätten är omedelbart knuten till den enskilda
upphovsman som har skapat verket, dvs. den som har komponerat
musiken som spelades i radio. För att ytterligare säkerställa att
ersättningen går till den bestämda upphovsmannen skall, till skillnad från
vad som gäller i många andra länder, lagen inte ens föreskriva att en
begränsad del av ersättningen skall gå till kollektiva ändamål. Upphovs-
mannen kan också fritt överlåta sin ersättningsrätt till någon annan,
såsom gäller för civilrättsliga fordringar i allmänhet.

Vidare skall ersättningsrätten inte kunna göras gällande gentemot
någon annan än den näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet
har tillverkat eller importerat just sådana anordningar som sedan kan
användas för upptagning av den aktuella upphovsmannens verk, t.ex.
kassetter avsedda för kopiering av musik från radion. Ersättningsskyldig
är sålunda den som typiskt sett drar ekonomisk nytta av inskränkningen i

Prop. 1997/98:156

upphovsrätten för kopiering för enskilt bruk och därmed indirekt kan Prop. 1997/98:156
utnyttja det värde som upphovsmannen skapat.

Regeringen anser att kassettersättningen, i den strikt civilrättsliga
utformning den nu har enligt förslaget, går väl ihop också med den
svenska rättsordningen.

6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: De nya bestämmelserna skall träda i kraft den 1
januari 1999.

Promemorians förslag utgick från att bestämmelserna skulle träda i
kraft den 1 juli 1997.

Remissinstanserna: Förslaget har i stort sett accepterats av
remissinstanserna.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna om kassettersättning
bör träda i kraft den 1 januari 1999. De bör i vanlig ordning tillämpas
även på verk och prestationer som har kommit till före ikraftträdandet.
Ersättning bör betalas för anordningar som tillverkas eller infors till
landet efter ikraftträdandet.

Att det kan finns näringsidkare som kommer att ”hamstra” anordningar
före ikraftträdandet bör inte föranleda speciella bestämmelser. Enligt
regeringens mening erfordras alltså inte några särskilda övergångsregler
för att förhindra sådan ”hamstring”.

7 Kostnader och resursbehov

Regeringens bedömning: Förslagen medför inte några ökade
kostnader eller något ökat resursbehov för det allmänna.

Promemorians bedömning stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna: Endast Svenska Kommunförbundet har
uttryckligen förklarat att man inte delar promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Förslaget om kassettersättning
innebär att upphovsmännen och de andra rättighetshavama ges en vanlig
civilrättslig rätt till ersättning direkt gentemot näringsidkare som i sin
yrkesmässiga verksamhet framställer eller inför de aktuella upptagnings-
anordningama. Några särskilda straffbestämmelser föreslås inte och ett
införande av ersättningsordningen kommer därmed inte att leda till några
ökade insatser av tull, polis eller åklagare. Med hänsyn till att
ersättningsskyldigheten är begränsad till ett mindre antal ansvariga, till
att endast en organisation får kräva in den ersättning som en viss
näringsidkare skall betala och till att ersättningsbeloppet är bestämt i

lagen så torde man inte heller behöva räkna med tvister som medför Prop. 1997/98:156
någon belastning på domstolsväsendet.

Ersättning skall betalas endast för sådana anordningar som är särskilt
ägnade för framställning av exemplar för privat bruk. Anordningar som
skall användas till annat än framställning av exemplar för enskilt bruk,
t.ex. anordningar som används av stat eller kommun, skall undantas från
rätten till ersättning. Svenska Kommunförbundets har menat att man inte
helt och hållet kan utesluta att en viss del av näringsidkarens kostnad för
kassettersättning kommer att hamna på det allmänna. Det bör därför
framhållas att om t.ex. en skola för sin AV-central köper anordningar av
en importör, skolan kan kräva att någon kostnad inte får belasta priset för
anordningarna. Importören är ju i detta fall inte skyldig att utge någon
kassettersättning.

Sammantaget finns det enligt regeringens bedömning inte anledning att
räkna med att ett genomförande av den föreslagna ersättningsordningen
kommer att leda till ökade kostnader eller ökat resursbehov för det
allmänna.

Det är svårt att bedöma i vad mån kostnaderna för kassettersättning
kommer att vältras över på konsumenterna. Totalt sett kan kassettersätt-
ningen förväntas innebära att flera tiotal miljoner kronor skall betalas till
upphovsmännen. I detaljhandelsledet är konkurrensen emellertid påtaglig
och kassettband används ofta som lockvara. Det är därför sannolikt att
endast en del av de ökade kostnaderna för import av kassettband i
slutändan kommer att bäras av konsumenterna.

Om trots allt hela kostnaden för kassettersättningen skulle komma att
belasta konsumenterna, innebär detta en prishöjning på 1 kr 20 öre
exklusive mervärdeskatt på ett 60 minuters ljudband. För ett fyra timmar
långt videoband blir påslaget 4 kr 80 öre exklusive mervärdesskatt.

8 Författningskommentar

2 a kap. Rätt till särskild ersättning

Rubriken till 2 a kap. har fått ny lydelse. I kapitlet finns bestämmelser
om rätt till särskild ersättning, nämligen om ersättning vid
vidareförsäljning av exemplar av konstverk i 26 j § och om ersättning vid
tillverkning och införsel av anordningar för ljud- eller bildupptagning i
26k§.

Ersättning vid tillverkning och införsel av anordningar för Ijud-
eller bildupptagning

26 k §

När en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet tillverkar eller till
landet inför anordningar på vilka ljua eller rörliga bilder kan tas upp
och som är särskilt ägnade för framställning av exemplar av verk för
enskilt bruk, har upphovsmän till skyddade verk som därefter har sänts
ut i ljudradio eller television eller som har getts ut pa anordningar
genom vilka de kan återges rätt till ersättning av näringsidkaren.

Upphovsmännen har dock inte rätt till ersättning, om de tillverkade
eller införda anordningarna skall

1. användas till annat än framställning av exemplar av verk for enskilt
bruk,

2. föras ut ur landet eller

3. användas till framställning av exemplar av verk åt synskadade eller
hörselskadade.

Ersättningen skall vara två öre för varje möjlig upptagningsminut på
anordningarna, dock högst sex kronor för varje anordning. Endast
organisation som företräder ett flertal ersättningsberättigade svenska
upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter på området har
rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in ersättningen
och fördela den mellan de ersättningsberättigade, efter avdrag för skälig
ersättning till organisationen för aess omkostnader. Vid fordelningen
skall rättighetshavare som inte företräds av organisationen vara
likställda med rättighetshavare som organisationen företräder.

Näringsidkaren skall anmäla sig hos en sådan organisation som avses
i tredje stycket. Näringsidkaren skall på begäran av organisationen
redovisa det antal anordningar som omfattas av rätt till ersättning,
anordningarnas upptagningstid och när anordningarna tillverkades eller
infördes. Av redovisningen skall framgå antalet anordningar enligt
andra stycket.

Prop. 1997/98:156

Paragrafen, som är ny och har tagits in under 2 a kap. om rätt till särskild
ersättning, innehåller bestämmelser om ersättning vid tillverkning och
införsel av anordningar för ljud- eller bildupptagning, s.k. kassett-
ersättning. Den är tillämplig på verk av den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i Sverige (60 § tredje stycket). Regeringen
kan, under förutsättning av ömsesidighet eller om det följer av ett sådant
avtal med en främmande stat eller en mellanfolklig organisation som
riksdagen godkänt, i förordning meddela föreskrifter om paragrafens
tillämpning med avseende på andra länder (62 §).

Första stycket

Föremålet för ersättningsrätten är anordningar på vilka ljud eller rörliga
bilder kan tas upp. Det krävs också att anordningen skall vara särskilt
ägnad för framställning av exemplar av verk för enskilt bruk. Om
anordningen i och för sig kan användas i detta syfte men inte kan anses
särskilt ägnad för det, omfattas den inte av ersättningsrätten. Det innebär
att rätt till ersättning typiskt sett föreligger för t.ex. ljudkassetter,
videoband och inspelningsbara cd-skivor men inte för t.ex. diktafonband,
datadisketter eller inspelade ljud- eller videoband. Såväl analoga som
digitala upptagningsanordningar omfattas. Bestämmelsen utesluter inte
tillämpning av framtida upptagningstekniker.

En fordran på ersättning uppkommer när anordningarna tillverkas eller
införs till landet av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet.
Avtal kan träffas om när ersättningen skall betalas, t.ex. periodvis eller
när anordningarna lämnas ut till en grossist. Om någon förfallotid inte är
avtalad, är näringsidkaren skyldig att betala ersättningen när krav
framställs. Enligt bestämmelsen gäller ersättningsrätten gentemot den
näringsidkare som tillverkat eller infört anordningarna. Avtal kan träffas
om att ersättningsskyldigheten skall ligga på någon annan, t.ex. en

grossist eller en detaljist. I så fall följer ersättningsskyldigheten av Prop. 1997/98:156
avtalet.

Ersättningsberättigade är upphovsmän till skyddade verk som efter
tillverkningen eller införseln har sänts ut i ljudradio eller television eller
som har getts ut på anordningar genom vilka de kan återges, t.ex. en cd-
skiva med musikaliskt verk eller ett videoband med ett filmverk. När
verket kommit till saknar betydelse. Det framgår av 8 § andra stycket när
ett verk anses utgivet. Med uttrycket ”skyddade verk” avses att
upphovsrätt gäller till verket enligt 4 kap. Bestämmelsen är inte inskränkt
till någon viss sorts verk utan gäller alla litterära och konstnärliga verk
oavsett på vilket sätt verket har kommit till uttryck, under förutsättning
att verket har sänts ut i ljudradio eller television eller har getts ut på en
anordning genom vilken det kan återges.

Rätten till ersättning kan överlåtas.

Andra stycket

I andra stycket anges vissa fall i vilka ersättning inte skall betalas för
sådana upptagningsanordningar som avses i första stycket.

För det första har upphovsmännen inte rätt till ersättning för
anordningar som skall användas till annat än framställning av exemplar
av verk för enskilt bruk även om anordningarna i och för sig är särskilt
ägnade för sådan framställning. Det innebär att ersättningsrätten inte
gäller för anordningar som skall användas endast i professionella
sammanhang, t.ex. ljudband som används av radioföretag, och inte heller
för anordningar som skall användas inom undervisningsverksamhet eller
i offentlig verksamhet.

För det andra har upphovsmännen inte rätt till ersättning för
anordningar som skall föras ut ur landet.

För det tredje har upphovsmännen inte rätt till ersättning för
anordningar som skall användas till framställning av exemplar av verk åt
synskadade eller hörselskadade.

Bestämmelserna om undantag för vissa anordningar innebär att
näringsidkaren får göra avdrag för anordningar som han direkt levererar
för någon av de användningar som anges i andra stycket, t.ex.
anordningar som han säljer till en organisation för synskadade eller till en
skola. Man far dock räkna med att ytterligare ett antal anordningar
kommer att användas för de ändamål som anges i stycket, och i sista
hand är det fråga om en uppskattning av hur många anordningar som kan
förväntas komma till en sådan användning. Avtal kan träffas om t.ex.
vilken dokumentation som skall godtas för att bestämmelserna skall
anses tillämpliga.

Tredje stycket

I tredje stycket finns bestämmelser om ersättningens storlek och
ersättningsrättens förvaltning. Sistnämnda bestämmelser motsvarar

reglerna om krav på ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av
konstverk (26 j §).

Ersättningen skall vara två öre för vaije möjlig upptagningsminut på
anordningarna, dock högst sex kronor för vaije anordning. Samma
ersättning gäller för alla sorters upptagningsanordningar.

Rätten till ersättning tillkommer upphovsmannen och - vilket följer av
hänvisningar i 45, 46 och 49 a §§ till 26 k § - utövande konstnärer,
framställare av ljudupptagningar, framställare av upptagningar av rörliga
bilder och fotografer. Den ersättningsberättigade far dock inte själv kräva
in ersättningen. Endast sådana organisationer som företräder ett flertal
ersättningsberättigade svenska upphovsmän och närstående rättighets-
havare på området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen får
och skall kräva in ersättningen också i de fall där rättighetshavama, i
upphovsrättslagens mening, inte företräds av organisationen. I organisa-
tionens rätt att kräva in ersättningen ligger att den far träffa avtal om
uppbörden av ersättningen. Bestämmelsen utesluter inte att det kan finnas
flera organisationer som uppfyller lagens krav på representativitet och
som alltså är legitimerade att kräva in ersättning. Men har en
näringsidkare betalat ut ersättning för vissa anordningar till en sådan
organisation är han naturligtvis inte skyldig att betala ersättning för
samma anordningar till en annan organisation.

Organisationen skall fördela ersättningen till de ersättningsberättigade
rättighetshavama. Med ledning av erhållna uppgifter om t.ex. radiosänd-
ningars innehåll och sålda skivor kan organisationen fördela ersättningen
mellan de rättighetshavare som har rätt till den. Organisationen skall
fördela hela ersättningen, efter avdrag för skälig ersättning för organisa-
tionens omkostnader. Avtal kan träffas om att en viss del inte skall
fördelas utan användas för andra ändamål, t.ex. utbildningsinsatser och
stipendier.

Organisationen bestämmer de närmare principerna för hur fördel-
ningen skall göras. Vad organisationen bestämmer far giltighet mot de
rättighetshavare som står utanför organisationen. Vid fördelningen skall
rättighetshavare som inte företräds av organisationen dock vara likställda
med rättighetshavare som organisationen företräder. Utomstående
rättighetshavare får alltså inte diskrimineras.

Fjärde stycket

I paragrafens sista stycke finns regler om anmälningsskyldighet och
redovisningsskyldighet.

Den näringsidkare som är ersättningsskyldig enligt paragrafen skall
anmäla sig hos en sådan organisation som avses i tredje stycket. Närings-
idkaren skall på begäran av organisationen redovisa det antal anordningar
som omfattas av rätt till ersättning, anordningarnas upptagningstid och
när anordningarna tillverkades eller infördes. Av redovisningen skall
också framgå antalet anordningar enligt andra stycket, t.ex. det antal
anordningar som skall användas till annat än framställning av exemplar
av verk för enskilt bruk. Redovisningsskyldigheten omfattar därmed alla

Prop. 1997/98:156

de uppgifter som krävs för att organisationen skall kunna bestämma hur
stor rätt till ersättning som föreligger och vem som har rätt till ersätt-
ningen. I redovisningsskyldigheten ligger att näringsidkaren måste ha
tillgång till och således bevara de handlingar som behövs för att han skall
kunna fullgöra sin skyldighet. Organisationen har rätt att fa en
redovisning när den begär det. Avtal kan träffas om att redovisningen
skall lämnas periodvis.

45 §

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt verk
far inte utan hans samtycke

1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning,
genom vilken det kan återges, eller

2. sändas ut i ljudradio eller television eller genom direkt överföring
göras tillgängligt för allmänheten.

Bestämmelserna i 3, 6-9, 11- 13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b, 26 e, 26 f,
26 k, 27-29, 39 § första meningen samt 41 och 42 §§ skall tillämpas i
fråga om framföranden som avses i denna paragraf.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med den
utövande konstnärens samtycke har överlåtits inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet far exemplaret spridas vidare.

Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om utövande konstnärers rätt. I
paragrafens tredje stycke har tagits in en hänvisning till bestämmelserna
om ersättning vid tillverkning och införsel av anordningar för ljud- eller
bildupptagning i 26 k §. I detta avseende ger lagen således utövande
konstnärer samma rätt som upphovsmännen har.

Prop. 1997/98:156

46 §

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud eller
rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke
eftergöras eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har
förflutit efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har
getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det
ar då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande
anses även att upptagningen förs över från en sådan anordning till en
annan.

Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21, 22,
25-26 b 26 e och 26 k §§ skall tillämpas i fråga om upptagningar som
avses i denna paragraf. Dessutom skall 26 f § tillämpas i fråga om andra
upptagningar än sådana som avses i 47 §.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med
framställarens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Tredje stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder Prop. 1997/98:156
tagits upp genom utlåning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt för framställare av ljud-
upptagningar och framställare av upptagningar av rörliga bilder. I para-
grafens andra stycke har tagits in en hänvisning till bestämmelserna om
ersättning vid tillverkning och införsel av anordningar för ljud- eller
bildupptagning i 26 k §. I detta avseende ger således lagen framställare
av ljudupptagningar och framställare av upptagningar av rörliga bilder
samma rätt till ersättning som upphovsmännen har.

49 a §

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om fotografers rätt, har
inte ändrats. Det bör dock observeras att det sakliga innehållet ändrats
genom att hänvisningen till 26 i—28 §§ i fjärde stycket nu också omfattar
den nya 26 k §.

När det gäller ersättning vid tillverkning och införsel av anordningar
för ljud- eller bildupptagning ger således lagen fotografer samma rätt till
sådan ersättning som upphovsmännen har.

60 §

Bestämmelserna om upphovsrätt tillämpas på

1. verk av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och utom
riket,

3. filmverk vars producent har sitt säte eller sin vanliga vistelseort i

Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av här belägen byggnad eller på annat sätt
är fast förenat med marken.

Bestämmelserna i 26 j och 26 k S§ tillämpas på verk av den som är
svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige.

Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och
offentliggöranden av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas också på utgivningar och
offentliggöranden av juridiska personer som har säte i Sverige.

Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på vaije litterärt eller
konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

I paragrafen finns bestämmelser om upphovsrättslagens tillämpnings-
område vad gäller upphovsmännen. En föreskrift har tagits in i tredje
stycket om tillämpningen av bestämmelserna i 26 k §. Bestämmelserna i
26 k § tillämpas på verk av den som är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Upphovsrättslagen ger alltså inte någon rätt
till ersättning vid tillverkning och införsel av anordningar för ljud- eller
bildupptagning åt den som inte har en sådan anknytning till Sverige. En
rätt till ersättning kan i stället följa av en förordning som regeringen
beslutat med stöd av 62 §. Enligt gällande lydelse av 1 § andra stycket
internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) skall vid

tillämpningen av upphovsrättslagen den som är medborgare i ett EES-
land alltid behandlas som om han vore svensk medborgare.

Övriga ändringar är redaktionella.

61 §

Bestämmelserna i 45, 47 och 48 §§ är tillämpliga på framföranden,
ljudupptagningar samt ljudradio- och televisionsutsändningar som äger
rum i Sverige. Dessutom tillämpas bestämmelserna i 45 § på
framföranden av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige, bestämmelserna i 47 § på ljudupptagningar vars
framställare är svensk medborgare eller svensk juridisk person eller har
sin vanliga vistelseort i Sverige och bestämmelserna i 48 5 på
utsändningar av radio- eller televisionsföretag som har sitt säte när i
landet. Bestämmelserna i 46 § tillämpas på ljudupptagningar och på
upptagningar av rörliga bilder vars framställare är svensk medborgare
eller svensk juridisk person eller har sin vanliga vistelseort i Sverige
liksom på sådana upptagningar av rörliga bilder som äger rum i Sverige.
Bestämmelsen i 46 § om eftergörande gäller dock alla ljudupptagningar.

Bestämmelserna i 49 § tillämpas på arbeten vars framställare är svensk
medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Bestämmelserna
tillämpas även på arbeten vars framställare är svensk juridisk person och
har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet i
Sverige. Om den juridiska personen har sitt säte i Sverige men inte sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet när, tillämpas
bestämmelserna dock endast om arbetet ingår i en ekonomisk verksamhet
som har etablerats i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50 och 51 §§
på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser på fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige eller

2. som först nar utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och
utomlands eller

3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som är fast
förenad med marken, om byggnaden eller anordningen är belägen i
Sverige.

Via tillämpning av tredje stycket 2 anses utgivningen ha skett
samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio dagar efter
utgivningen utomlands.

Av bestämmelserna i 45 § tillämpas hänvisningen till 26 k § endast på
framföranden som har gjorts av någon som är svensk medborgare eller
som har sin vanliga vistelseort i Sverige. Av bestämmelserna i 46 §
tillämpas hänvisningen till 26 k § endast på upptagningar vars
framställare är svensk medborgare elier svensk juridisk person eller har
sin vanliga vistelseort i Sverige. Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas
hänvisningen till 26 j och 26 k §§ endast på fotografiska bilder vars
framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige.

I paragrafen finns bestämmelser om upphovsrättslagens tillämpnings-
område vad gäller närstående rättighetshavare. Ett nytt femte stycke har
tagits in om tillämpningen av bestämmelserna i 26 k §. I samma stycke
har också klargjorts vad som gäller för tillämpningen av bestämmelserna
i 26 j § avseende fotografiska bilder.

Femte stycket

Enligt paragrafens femte stycke tillämpas bestämmelserna i 26 k § på
prestationer av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige. Såvitt gäller framställare av upptagningar tillämpas
bestämmelserna även på den som är svensk juridisk person. Upphovs-

Prop. 1997/98:156

rättslagen ger alltså inte någon rätt till ersättning vid tillverkning och Prop. 1997/98:156
införsel av anordningar för ljud- eller bildupptagning åt den som inte har
en sådan anknytning till Sverige. En rätt till ersättning kan i stället följa
av en förordning som regeringen beslutat med stöd av 62 §. Enligt
gällande lydelse av 1 § andra stycket internationella

upphovsrättsförordningen (1994:193) skall vid tillämpningen av
upphovsrättslagen den som är medborgare i ett EES-land alltid behandlas
som om han vore svensk medborgare och skall en juridisk person från ett
EES-land alltid behandlas som svensk juridisk person.

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i upphovsrättslagen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk

dels att rubriken till 2 a kap. skall lyda ”Rätt till särskild ersättning”,

dels att 24,45, 46, 49 a, 60 och 61 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det närmast före 26 j § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk”,

dels att det skall införas två nya paragrafer, 26 k och 29 §§, samt
närmast före 26 k § en ny rubrik av följande lydelse.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 §

Konstverk får avbildas

1. om de stadigvarande är placerade på eller vid allmän plats utomhus
eller

2. om de ställs ut, är till salu eller ingår i en samling, men i dessa fall
endast i meddelanden om utställningen eller försäljningen och i
kataloger.

Första stycket första punkten
gäller inte om konstverket utgör
huvudmotivet och avbildningen
görs i förvärvssyfte.

Byggnader får fritt avbildas.

Ersättning vid tillverkning och
införsel av anordningar för ljud-
eller bildupptagningar

26å:£

När en näringsidkare i sin
yrkesmässiga verksamhet tillverkar
eller till landet inför anordningar
på vilka ljud eller rörliga bilder
kan tas upp och som är särskilt
ägnade för framställning av
exemplar av verk för enskilt bruk,
har upphovsmän till skyddade verk
som sänds ut i ljudradio eller
television eller som har getts ut på
anordningar genom vilka de kan
återges rätt till ersättning av

näringsidkaren. Upphovsmännen Prop. 1997/98:156
har dock inte rätt till ersättning, om Bilaga 1
de tillverkade eller införda anord-
ningarna skall

1. användas till annat än fram-
ställning av exemplar av verk för
enskilt bruk,

2. föras ut ur landet eller

3. användas till framställning av
exemplar av verk åt synskadade
eller hörselskadade.

Ersättningen skall vara två öre
för varje möjlig inspelningsminut
på anordningarna, dock högst sex
kronor för varje anordning. Endast
organisation som företräder ett
flertal ersättningsberättigade
svenska upphovsmän och
närstående rättighetshavare på
området har rätt att kräva in
ersättningen. Organisationen skall
kräva in ersättningen och fördela
den mellan de

ersättningsberättigade, efter

avdrag för skälig ersättning till
organisationen för dess
omkostnader. Vid fördelningen
skall rättighetshavare som inte
företräds av organisationen vara
likställda med rättighetshavare som
organisationen joreträder.

Näringsidkaren skall anmäla sig
hos en sådan organisation som
avses i tredje stycket.
Näringsidkaren skall på begäran av
organisationen redovisa det antal
anordningar som omfattas av rätt
till ersättning, anordningarnas
speltid och när anordningarna
tillverkades eller infördes. Av
redovisningen skall framgå antalet
anordningar enligt andra stycket.

29 §

Om en upphovsman till en
framställare av ljudupptagningar
eller upptagningar av rörliga bilder
överlåter sin rätt att genom
uthyrning av sådana upptagningar

göra ett verk tillgängligt för
allmänheten, har upphovsmannen
rätt till skälig ersättning.

Avtalsvillkor som inskränker
denna rätt är ogiltiga.

45 §

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk får inte utan hans samtycke

1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning,
genom vilken det kan återges, eller

2. sändas ut i ljudradio eller television eller genom direkt överföring
göras tillgängligt för allmänheten.

Bestämmelserna i 3, 6 - 9, 11 - Bestämmelserna i 3, 6 - 9, 11 -
13, 15, 16, 21, 22, 25 - 26 b, 26 e, 13, 15, 16, 21, 22, 25 - 26 b, 26 e,
26 f, 27 och 28 §§, 39 § första 26 f, 26 k, 27 - 29, 39 § första
meningen samt 41 och 42 §§ skall meningen samt 41 och 42 §§ skall
tillämpas i fråga om framföranden tillämpas i fråga om framföranden
som avses i denna paragraf. som avses i denna paragraf.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med den
utövande konstnärens samtycke har överlåtits inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

46 §

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud
eller rörliga bilder har tagits upp får inte utan framställarens samtycke
eftergöras eller göras tillgänglig for allmänheten förrän femtio år har
förflutit efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har
getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det
år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande
anses även att upptagningen förs över från en sådan anordning till en
annan.

Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 § Bestämmelserna i 6-9 §§, 11 §
andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21, andra stycket, 12, 13, 15, 16, 21,
22, 25-26 b och 26 e §§ skall 22, 25-26 b, 26 e och 26 k §§ skall
tillämpas i fråga om upptagningar tillämpas i fråga om upptagningar
som avses i denna paragraf, som avses i denna paragraf.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 1

Dessutom skall 26 f § tillämpas i Dessutom skall 26 f § tillämpas i
fråga om andra upptagningar än fråga om andra upptagningar än
sådana som avses i 47 §. sådana som avses i 47 §.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med
framställarens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet far exemplaret spridas vidare.

Tredje stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 1

49 a §

Den som har framställt en fotografisk bild har uteslutande rätt att
framställa exemplar av bilden och göra den tillgänglig för allmänheten.
Rätten gäller oavsett om bilden används i ursprungligt eller ändrat skick
och oavsett vilken teknik som utnyttjas.

Med fotografisk bild avses även en bild som har framställts genom ett
förfarande som är jämförligt med fotografi.

Rätten enligt första stycket gäller
det år då bilden framställdes.

Bestämmelserna i 2 § andra och
tredje styckena, 3, 7 - 9 och 11 §§,
12 § första stycket, 13, 15, 16, 18 -
20 och 23 §§, 24 § första stycket,
25 - 26 b, 26 d - 26 f, 26 i - 28, 31 -
38, 41, 42 och 50 - 52 §§ skall
tillämpas beträffande bilder som
avses i denna paragraf. Är en sådan
bild föremål för upphovsrätt, far
denna rätt också göras gällande.

till dess femtio år har förflutit efter

Bestämmelserna i 2 § andra och
tredje styckena, 3, 7 - 9 och 11 §§,
12 § första stycket, 13, 15, 16, 18 -
20 och 23 §§, 24 § första och andra
styckena, 25 - 26 b, 26 d - 26 f, 26 i
- 28,31 - 38,41,42 och 50 - 52 §§
skall tillämpas beträffande bilder
som avses i denna paragraf. Är en
sådan bild föremål för upphovsrätt,
far denna rätt också göras gällande.

Vad i denna lag är stadgat om
upphovsrätt är tilllämpligt på

1. verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i
Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelseort
i Sverige,

4. här uppfort byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av här
belägen byggnad eller på annat sätt
är fast förenat med marken.

Bestämmelserna om upphovsrätt
tillämpas på

1. verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i
Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelseort
i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av här
belägen byggnad eller på annat sätt
är fast förenat med marken.

Vid tillämpning av första stycket 2. anses samtidig utgivning ha ägt Prop. 1997/98:156
rum, om verket utgivits i Sverige inom trettio dagar efter utgivningen Bilaga 1
utomlands. Vid tillämpning av första stycket 3. anses, där ej annat visas,
den vars namn på sedvanligt sätt utsatts på exemplar av filmverket som
verkets producent.

Bestämmelserna i 26 j § Bestämmelserna i 26 j och 26 k
tillämpas på verk av den som är §§ tillämpas på verk av den som är
svensk medborgare eller har sin svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. vanliga vistelseort i Sverige.

Bestämmelserna i 44 a § tillämpas på utgivningar och offent-
liggöranden av den som är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige. Bestämmelserna tillämpas också på utgivningar och
offentliggöranden av juridiska personer som har säte i Sverige.

Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på vaije litterärt eller
konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

61 §

Föreskrifterna i 45, 47 och 48 §§ Bestämmelserna i 45, 47 och 48
är tillämpliga på framförande, §§ tillämpas på framföranden,
ljudupptagning samt ljudradio- och ljudupptagningar samt Ijudradio-
televisionsutsändning som äger rum och televisionsutsändningar som
i Sverige. Dessutom tillämpas äger rum i Sverige. Dessutom
föreskrifterna i 45 § på tillämpas bestämmelserna i 45 § på

framföranden av den som är svensk framföranden av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige, föreskrifterna vistelseort i Sverige,

i 47 § på ljudupptagningar vars bestämmelserna i 47 § på

framställare är svensk medborgare ljudupptagningar vars framställare
eller svensk juridisk person eller är svensk medborgare eller svensk
har sin vanliga vistelseort i Sverige juridisk person eller har sin vanliga
och föreskrifterna i 48 § på vistelseort i Sverige och

utsändningar av radio- eller bestämmelserna i 48 § på

televisionsföretag som har sitt säte utsändningar av radio- eller
här i landet. Föreskrifterna i 46 § televisionsföretag som har sitt säte
tillämpas på ljudupptagningar och här i landet. Bestämmelserna i 46 §
på upptagningar av rörliga bilder tillämpas på ljudupptagningar och
vars framställare är svensk på upptagningar av rörliga bilder
medborgare eller svensk juridisk vars framställare är svensk
person eller har sin vanliga medborgare eller svensk juridisk
vistelseort i Sverige liksom på person eller har sin vanliga
sådana upptagningar av filmverk vistelseort i Sverige liksom på
som äger rum i Sverige, sådana upptagningar av filmverk
Bestämmelsen i 46 § om som äger rum i Sverige,

eftergörande gäller dock alla Bestämmelsen i 46 § om

ljudupptagningar. eftergörande gäller dock alla

lj udupptagningar.

Föreskrifterna i 49 § tillämpas på Bestämmelserna i 49 § tillämpas
arbeten vars framställare är svensk på arbeten vars framställare är
medborgare eller svensk juridisk svensk medborgare eller svensk -

person eller har sin vanliga juridisk person eller har sin vanliga Prop. 1997/98:156
vistelseort i Sverige liksom på vistelseort i Sverige liksom på Bilaga 1
arbeten som först utgivits i Sverige, arbeten som först utgivits i Sverige.

Av föreskrifterna i 49 a § Av bestämmelserna i 49 a §
tillämpas hänvisningen till 50 och tillämpas hänvisningen till 50 och
51 §§ på alla fotografiska bilder 51 §§ på alla fotografiska bilder
och övriga föreskrifter på och övriga bestämmelser på
fotografiska bilder fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk 1. vars framställare är svensk

medborgare eller har sin vanliga medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige eller vistelseort i Sverige eller

2. som först har utgivits i Sverige 2. som först har utgivits i Sverige
eller samtidigt i Sverige och eller samtidigt i Sverige och
utomlands eller utomlands eller

3. som har infogats i en byggnad 3. som har infogats i en byggnad
eller annan anordning som är fast eller annan anordning som är fast
förenad med marken, om förenad med marken, om
byggnaden eller anordningen är byggnaden eller anordningen är
belägen i Sverige belägen i Sverige.

Vid tillämpning av tredje stycket 2 anses utgivningen ha skett
samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio dagar efter
utgivningen utomlands.

Av bestämmelserna i 45 §

tillämpas hänvisningen till 26 k §
endast på framföranden av den som
är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige. Av
bestämmelserna i 46 § tillämpas
hänvisningen till 26 k § endast på
upptagningar av den som är svensk
medborgare eller svensk juridisk
person eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige. Av
bestämmelserna i 49 a § tillämpas
hänvisningen till 26 j och 26 k §§
endast på fotografiska bilder av
den som är svensk medborgare
eller har sin vanliga vistelseort i
Sverige.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1997.

2. De nya bestämmelserna tillämpas även på verk som har kommit till
före ikraftträdandet.

3. De nya bestämmelserna tillämpas inte när det gäller åtgärder som
har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. De
avbildningar av ett konstverk som har gjorts med stöd av äldre
bestämmelser far fritt spridas och visas.

4. Den nya bestämmelsen i 29 § tillämpas även på avtal om överlåtelse
som har ingåtts före ikraftträdandet, dock inte på avtal som har ingåtts
före den 19 november 1992. Beträffande avtal som har ingåtts därefter
men före den 1 juli 1994 föreligger rätt till ersättning enligt 29 § endast
om krav på ersättning framställts före den 1 januari 1997.

5. Det som sägs i punkt 2 och 3 tillämpas också på framföranden,
upptagningar och arbeten som avses i 45, 46 och 49 a §§. Det som sägs i
punkt 4 tillämpas också på utövande konstnärs överlåtelse.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 1

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig
över departementspromemorian Kassettersättning
m.m. (Ds 1996:61)

Remissyttranden har avgetts av Malmö tingsrätt, Kommerskollegium,
Konkurrensverket, Konsumentverket, Patent- och registreringsverket,
Statens kulturråd, Statskontoret, Svenska kommunförbundet, Stockholms
universitet (juridiska fakultetsnämnden), Handelshögskolan i Stockholm,
Sveriges advokatsamfund, Bildleverantöremas förening, föreningen
BONUS, föreningen BUS, föreningen Copyswede, föreningen KLYS,
föreningen KRO, föreningen Oberoende filmares förbund, föreningen
SAMI, föreningen Svenska Filmproducenter, Företagarnas riks-
organisation, Grossistförbundet Svensk Handel, Handikappinstitutet,
Svenska förläggarföreningen, Svenska gruppen av IFPI, Svenska
journalistförbundet, Svenska magnetbandsinstitutet, Svenska musiker-
förbundet, Svenska musikförläggarföreningen, Svenska teaterförbundet,
Sveriges författareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köp-
mannaförbund, Sveriges marknadsförbund, Sveriges Radio, Sveriges
Television, Sveriges videodistributörers förening, Synskadades Riks-
förbund, Teatrarnas riksförbund, Tidningsutgivarna, Utbildningsradion,
Riksföreningen för folkmusik och dans, Sveriges Radio- & Hem-
elektronikleverantörer, Talboks- och punktskriftsbiblioteket, Skulptör-
förbundet, HAO Medieföretagens Arbetsgivarorganisation, Elektronik-
förbundet.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 2

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 3

Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk

dels att rubriken till 2 a kap. skall lyda ”Rätt till särskild ersättning”,
dels att 45, 46, 49 a, 60 och 61 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det närmast före 26 j § skall införas en ny rubrik som skall lyda
”Ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk”,

dels att det skall införas en ny paragraf, 26 k §, samt närmast före
26 k § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ersättning vid tillverkning och
införsel av anordningar för Ijud-
eller bildupptagning

26 k §

Upphovsmännen har dock inte
rätt till ersättning, om de till-
verkade eller införda anord-
ningarna skall

1. användas till annat än
framställning av exemplar av verk
för enskilt bruk,

2. föras ut ur landet eller

3. användas till framställning Prop. 1997/98:156
av exemplar av verk åt syn- Bilaga 3
skadade eller hörselskadade.

Ersättningen skall vara två öre
för varje möjlig upptagningsminut
på anordningarna, dock högst sex
kronor för varje anordning.
Endast organisation som före-
träder ett flertal ersättnings-
berättigade svenska upphovsmän
och närstående rättighetshavare
på området har rätt att kräva in
ersättningen. Organisationen
skall kräva in ersättningen och
fördela den mellan de ersätt-
ningsberättigade, efter avdrag för
skälig ersättning till organisa-
tionen för dess omkostnader. Vid
fördelningen skall rättighets-
havare som inte företräds av
organisationen vara likställda
med rättighetshavare som
organisationen företräder.

45 §’

En utövande konstnärs framförande av ett litterärt eller konstnärligt
verk far inte utan hans samtycke

1. tas upp på en grammofonskiva, en film eller en annan anordning,
genom vilken det kan återges, eller

2. sändas ut i ljudradio eller television eller genom direkt överföring
göras tillgängligt för allmänheten.

Senaste lydelse 1997:309.

offentliggjorts inom femtio år från
upptagningen först gavs ut eller

Prop. 1997/98:156

Bilaga 3

Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-
13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b, 26 e,
26 f, 26 k, 27- 29, 39 § första me-
ningen samt 41 och 42 §§ skall
tillämpas i fråga om framföranden
som avses i denna paragraf.

femtio år har förflutit efter det år då framförandet skedde eller, om
upptagningen har getts ut eller
framförandet, efter det år då
offentliggjordes.

Bestämmelserna i 3, 6-9, 11-

13, 15, 16, 21, 22, 25-26 b, 26 e,

26 f, 27-29, 39 § första meningen
samt 41 och 42 §§ skall tillämpas
i fråga om framföranden som
avses i denna paragraf.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med den
utövande konstnärens samtycke har överlåtits inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet far exemplaret spridas vidare.

Fjärde stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

46 §2

En grammofonskiva, en film eller en annan anordning på vilken ljud
eller rörliga bilder har tagits upp far inte utan framställarens samtycke
eftergöras eller göras tillgänglig för allmänheten förrän femtio år har
förflutit efter det år då upptagningen gjordes eller, om upptagningen har
getts ut eller offentliggjorts inom femtio år från upptagningen, efter det
år då upptagningen först gavs ut eller offentliggjordes. Som eftergörande
anses även att upptagningen förs över från en sådan anordning till en

annan.

När ett exemplar av en upptagning enligt denna paragraf med
framställarens samtycke har överlåtits inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet får exemplaret spridas vidare.

Tredje stycket ger inte rätt att tillhandahålla allmänheten

1. exemplar av en upptagning genom uthyrning eller andra jämförliga
rättshandlingar, eller

2. exemplar av en film eller annan anordning på vilken rörliga bilder
tagits upp genom utlåning.

60§3

2 Senaste lydelse 1995:1273.

3 Senaste lydelse 1995:1273.

Vad i denna lag är stadgat om
upphovsrätt är tillämpligt på

1. verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i
Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelse-
ort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av
här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenat med
marken.

Bestämmelserna om upp-
hovsrätt tillämpas på

1. verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige,

2. verk som först utgivits i
Sverige eller samtidigt i Sverige
och utom riket,

3. filmverk vars producent har
sitt säte eller sin vanliga vistelse-
ort i Sverige,

4. här uppfört byggnadsverk,

5. konstverk som utgör del av
här belägen byggnad eller på
annat sätt är fast förenat med
marken.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 3

Bestämmelserna i 26 j § tilläm-
pas på verk av den som är svensk
medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige.

Bestämmelserna i 50 och 51 §§ tillämpas på vaije litterärt eller
konstnärligt verk, oberoende av dess ursprung.

Bestämmelserna i 26 j och 26 k
§§ tillämpas på verk av den som
är svensk medborgare eller har sin
vanliga vistelseort i Sverige.

61 §4

4 Senaste lydelse 1997:790.

Bestämmelserna i 49 § tillämpas på arbeten vars framställare är svensk
medborgare eller har sin vanliga vistelseort i Sverige. Bestämmelserna
tillämpas även på arbeten vars framställare är svensk juridisk person och
har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet i
Sverige. Om den juridiska personen har sitt säte i Sverige men inte sitt
huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet här, tillämpas bestäm-
melserna dock endast om arbetet ingår i en ekonomisk verksamhet som
har etablerats i Sverige.

Av bestämmelserna i 49 a § tillämpas hänvisningen till 50 och 51 §§
på alla fotografiska bilder och övriga bestämmelser på fotografiska bilder

1. vars framställare är svensk medborgare eller har sin vanliga
vistelseort i Sverige eller

2. som först har utgivits i Sverige eller samtidigt i Sverige och
utomlands eller

3. som har infogats i en byggnad eller annan anordning som är fast
förenad med marken, om byggnaden eller anordningen är belägen i
Sverige.

Vid tillämpning av tredje stycket 2 anses utgivningen ha skett
samtidigt, om bilden har utgivits i Sverige inom trettio dagar efter
utgivningen utomlands.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 3

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. De nya bestämmelserna tillämpas även på verk och prestationer som
har kommit till före ikraftträdandet.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-03-26

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 12 mars 1998 (Justitiedepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga
verk.

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Ulrika Hansson.

Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet'.

I lagrådsremissen föreslås att upphovsmän och innehavare av vissa
närstående rättigheter skall få ersättning för sådan kopiering för enskilt
bruk som är tillåten enligt upphovsrättslagen. Ersättningen skall
finansieras med avgifter på tillverkning och införsel av anordningar på
vilka ljud eller rörliga bilder kan tas upp och som är särskilt ägnade för
framställning av exemplar av verk för enskilt bruk (s.k.
kassettersättning). Avgifterna skall betalas till organisationer som
företräder ett flertal ersättningsberättigade rättighetshavare och fördelas
av dem bland rättighetshavama, oavsett medlemskap i organisationen.

Det framstår som riktigt och rimligt att i någon mån kompensera
upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter för den i och för
sig tillåtna privatkopieringen av deras skyddade verk. Förslaget
tillgodoser i det hänseendet ett behov som länge gjort sig gällande.

Förslaget utgör en intressant nyskapelse i upphovsrättslagen, eftersom de
oinspelade anordningarna ju inte i sig kan utgöra föremål för någon
upphovsrätt. Förslaget har emellertid mönster i liknande konstruktioner i
många andra EU-länder, bl.a. Danmark och Finland. Remissinstanserna
har till allt övervägande del tillstyrkt konstruktionen eller lämnat den
utan erinran, även om åtskilliga haft synpunkter på enskildheter och
upphovsmännens organisationer allmänt har ansett de föreslagna
ersättningsbeloppen för låga.

Det torde till stor del vara privatkopieringen som skapar en marknad för
en mer allmän införsel av oinspelade ljudband, videokassetter och lik-
nande anordningar. Det framstår då också som följdriktigt att denna
marknad får finansiera ersättningen till rättighetshavama. Mot den bak-
grunden har Lagrådet inte något att erinra mot att kassettersättningen
konstrueras som en civilrättslig fordran och inordnas i upphovsrätts-
lagen.

Prop. 1997/98:156

Bilaga 4

Frågan huruvida internationella fördrag förpliktar Sverige att tillgodose Prop. 1997/98:156
andra länders upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter i Bilaga 4
vidare mån än som nu sker är svårbedömd. Det är önskvärt att en samlad
internationell lösning av detta problem, grundad på ömsesidighet,
kommer till stånd. Flera andra länder synes ha bedömt frågan på samma
sätt som regeringen nu gör. Lagrådet finner det godtagbart att kretsen av
ersättningsberättigade f.n. inte vidgas utöver EES-statemas medborgare.

Mot den tekniska utformningen av förslaget har Lagrådet inte några
erinringar.

Lagrådet kan visserligen förutse vissa tillämpningsproblem, framför allt
när det gäller organisationernas fördelning av ersättningen till enskilda
rättighetshavare. Å andra sidan har organisationerna sedan länge
erfarenhet av att hantera liknande ersättningsanordningar, varför det får
antas att problemen kommer att lösas i den praktiska tillämpningen.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 1998

Prop. 1997/98:156

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson,
von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Östros

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1997/98:156 Kassettersättning.

Rättsdatablad

Prop. 1997/98:156

Författningsrubrik

Bestämmelser som
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar
ett normgivnings-
bemyndigande

Celexnummer för
bakomliggande EG-
regler

Lag om ändring i lagen
(1960:729) om
upphovsrätt till litterära
och konstnärliga verk

Eländers Gotab 56262, Stockholm 1998

Kassettersättning

Regeringens proposition1997/98:156